Skola – Sida 10 – Adolphson

Refaat El-Sayed VS Beethoven

9 juni, 201525 september, 2023av adolphson1 kommentar

Under en ganska lång tid struntade jag i att hämta ut någon examen från universitetet. Jag hade ju ändå min lärarexamen, resonerade jag. Whats the point? När jag vid något tillfälle påstod att jag i princip var filosofie magister kallade kollegorna i Hasses Hörna mig för Refaat El-Sayed. För man kan inte pråla med lånta fjädrar. Antingen är man eller så är man inte. Kollegorna hade rätt. Deras genmäle tog skruv.

Alltså satte jag omedelbart igång med arbetet som krävdes för att avsluta mina studier och kunde småningom ta ut en filosofie magister från Uppsala Universitet. Denna examina är jag rätt stolt över. Ibland har jag, lite skämtsamt, kallat mig själv teologie kandidat. För jag har ju studerat tre terminer på teologiska institutionen, gu bevars. Därför har jag kunnat roat mig med att på akademiska middagar (alldeles för) högt sjunga versen för teologer i O gamla klang. Någon (det är alltid den Änglaljuva) kanske skulle kalla det beteendet för patetiskt.

Någon (det är alltid den Änglaljuva) uppmanade mig nyligen att kolla upp sakförhållandena i sammanhanget. Alltså: påstå inte bara saker som du inte är helt säker på. Sagt och gjort – här skulle ringas några samtal. Personen på Examensarbeten vid Uppsala Universitet lät lite syrligt meddela att någon teologie kandidatexamen kunde det då rakt inte bli fråga om då det är en yrkesrelaterad titel som kräver att man studerat en faslig massa specialkurser på teologiska institutionen. Däremot borde en filosofie kandidatexamen med inriktning mot religionsvetenskap kunna gå alldeles utmärkt. Skulle man skicka en sådan, då? Sedan blev hen tveksam. ”Jag ser här att du redan har en fil.mag. Och nu vill du alltså ha en fil.kand…? Det brukar ju vara tvärt om…” Sagt och gjort: jag har en filosofie magister-examen med inriktning historia och nu hämtar jag alltså även ut en filosofie kandidatexamen med inriktning religionsvetenskap, båda från universitet med stort U.

Nu kan jag sammantaget stoltsera med, förutom de två ovan, en examen från Lärarhögskolan i Stockholm (den utbildningen är en historia i sig), en i politisk historia från universitet i Aix-en-Provcence/Marseille, en från Franska Vinakademien (vilket nog får anses som den mest njutbara) och jag har även (snart – hej igen,Refaat) lärarlegitimation i fyra ämnen för gymnasiet. Detta trots att jag i både Uppsala och Frankrike mest levde livets glada dagar – dessutom kanske lite för mycket och för länge. (Som om det vore möjligt att överdriva levandet av livets glada dagar- hallå, liksom).

Håhåjaja.

Det är faktiskt inte så många i min omgivning som kommer upp i den utbildningsnivån, när allt kommer omkring. Trots att jag inte är så mycket mer än en sliten adjunkt i läroverket så har denne slitne adjunkt en rätt gedigen utbildning att luta sig emot. Det är ju en bra sak när det inte finns så mycket annat att ta tag i snålblåsten. Man kunde också tänka sig att jag borde vara rätt intressant för en arbetsgivare. Nog kunde man tänka sig det.

Nu ska man eventuellt börja snabbutbilda lärare för att lösa lärarbristen. Och Falu kommun måste spara, nästa läsår blir det fler kurser och elever att undervisa i. Det här med akut lärarbrist eller att det ska satsas på skola och lärare märks det ännu inte mycket av. Problemet är inte att jag måste jobba (för) mycket. Problemet är att jag inte gillar att gå ner i kvalitet i det jag gör. Och jag gillar inte att se mina kollegor slitas ner.

—

När jag sitter på kammaren efter att vardagens tvång och tillvarons måsten är tillgodosedda, när Vildvittrornas sagor är lästa och ögonlock slutna funderar jag över tillvaron. Tillsammans med Beethoven konstaterar jag att jag möjligen inte alltid känner mig helt uppskattad efter förtjänst. Och Beethoven håller med mig. Det är det fina med honom, han gör alltid så. Och så kommer det ett brev. När jag är som tröttast och inte alls är på topp så kommer det ett brev. Nog blir jag glad. Nog är det skönt att veta varför jag håller på. Inte för att det gör någon skillnad i sak men nog får jag unna mig lite förnöjsamhet i det offentliga? Och Beethoven ler.

—

Till sist återstår väl egentligen bara ett faktum respektive önskan.

Jag är inte snabbutbildad och jag vill inte snabbutbilda.

Sådant ligger inte för mig, helt enkelt.

—

Relaterade Blogginlägg:

Arbetsrummet Hasses Hörna

Filosofie magister (med stroke)

Aix en Provence

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

In loco parentis…

10 maj, 20158 maj, 2025av adolphson5 kommentarer

… betyder ungefär istället för föräldern. En person – eller institution – ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud.

Min lillasyster sa någon gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.

Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad.

Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare – men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg.

Inte så illa för en lekhen.

Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.

So here goes.

—

OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera.

OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna.

Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare.

Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare.

Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.

—

Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel.

De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.

Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer

…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen.

Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.

—

Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget.

Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag in the end of the day är en dålig lärare.

Vare sig mer eller mindre.

Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt.

Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.

—

Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte.

Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.

—

Den sista tiden.

Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen.

Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång.

Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner.

I sorgen finns ingen in loco parentis.

Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit.

Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte.

—

Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt.

Nu gråter jag, igen.

Är det så här det ska vara nu?

Skola

Dubbelt utanförskap

17 april, 2015av adolphson

Ibland möter jag elever som verkligen inte vill läsa historia. De har relativt sällan något särskilt emot just ämnet historia – det är i stort sett en ovilja mot alla teoretiska ämnen det handlar om.

Ofta är det en problematik som går tillbaka igenom hela deras skolgång. De har inte lärt sig skriva eller läsa ordentligt. De har alltid misslyckats och därmed känt sig utanför. Ibland finns det en djupare problematik med i bilden, ibland inte.

Varenda minut i ett klassrum är en plåga för dem. Det handlar om att fly vid närmste givna tillfälle. Vissa av dem är duktiga på att skapa något estetiskt eller praktiskt och kan på så vis stå ut med övriga ämnen.

Vänder man ryggen till är de på rymmen. Ibland sitter de alldeles utanför klassrummet och tittar uttryckslöst framför sig. Frågan varför möts av en nedslagen blick, suck, och så travar de långsamt in igen.

Jag brukar i allmänhet komma rätt väl överens med dessa elever, men det går inte att framhärda i att få dem på något sätt intresserade eftersom deras skolgång enbart består i att misslyckas.

Varje minut påminner dem om misslyckande.

Detta kan inte beskrivas på annat sätt än som att befinna sig i ett helvete.

Jag lägger all min tid med dem på att bryta denna känsla. Men jag har en livstid emot mig och är ofta chanslös.

Eftersom de inte får godkända betyg får de inga jobb. Utanförskapet fortsätter. Och detta är de ofta väl medvetna om långt innan studenten. Hur en möjlighetshorisont ser ut för en sådan individ är kanske inte så svårt att räkna ut.

Min lösning? Tja, det vete tusan. Inte fler nationella prov eller betyg från fyran iallafall.

Men de resurser vi lägger på att jaga, rapportera, ha möten, specialpedagoger (i den mån sådana existerar), ta fram extra uppgifter borde kunna användas bättre.

Kanske en kort praktiskt utbildning, där enbart svenska och matematik ingår och med riktigt skickliga pedagoger, på ett år eller så, hjälper individen till att utföra enklare arbetsuppgifter på en arbetsplats.

Jo – jag vet – de enklare jobben blir allt färre. Men ändå tycker jag inte att man kan tvinga alla människor igenom ett skolsystem.

Det är inte verklighetsförankrat.

Människor har olika typer av intelligens. Vissa har fotografiskt minne, andra skapar. Några har social kompetens. Ett lands utbildningsförfarande bör ta hänsyn till sådana faktorer.

Min personliga övertygelse är att vi kunde få färre arga, människor i ständigt utanförskap och därmed färre extremister.

En sak vet jag: om jag år ut och år in tvingades gå till en plats där jag ständigt misslyckades skulle jag också krypa längre och längre in under mössan och i täckjackan.

Vi kommer aldrig att dö.

Historia, Retorik, Skola

Synonym

7 april, 2015av adolphson

Eleverna har fått en uppgift att hålla ett argumenterande tal.

Jag har sneglat lite på kriterierna för gymnasiekursen Svenska 3. Där framgår att eleven bör ha ett medvetet urval av olika språkfigurer och bland dessa verkar det som om tillämpningen av synonymer är lite extra lurig för eleverna.

—

Synonym betyder ungefär tolkning av och innebär i princip att det finns flera ord med i stort sett samma betydelse.

Det retoriska valet innebär att välja passande synonym (eller metafor) för att uppnå maximal effekt. Kunskap inom det aktuella språket är, från A till Ö, rätt väsentligt.

Det går inte att tillämpa retorik utan rätt goda språkliga kunskaper – gärna inom flera språk.

Inom retoriken handlar användandet av synonym om att ge sitt framförande en snyggare utformning. Vissa ord är ju mer högstämda, värdigare, smakfullare än andra. Vissa låter även bättre när de uttalas eller sätts ihop med andra ord.

Synonym utnyttjas på olika sätt. I sammanhang där vi blir rädda, arga eller upprörda passar ord som i allmänhet inte är trevliga att lyssna till. Men oftast brukar tydliga ord, samt ord som anses behagliga att lyssna på, vara att föredra.

Anständiga ord är alltid bättre än förolämpningar och slang eller svordomar hör inte hemma i ett bildat språk. Fast inga regler utan undantag och det gäller ju att känna till när man ska bryta mot reglerna.

Det som är storlaget vid ett tillfälle är kanske bara svulstigt eller högdraget på ett annat. Ett oväntat användande av könsord kan vara ett tecken på Touretts syndrom eller ett medvetet val av etikettsbrott.

Om man plötsligt använder ett enkelt ord i ett högstämt hyllningstal – exempelvis svär under nyårsklockan på tolvslaget på Skansen – sticker detta ut som ett fel eller misslyckande på grund av tillfällets högtidliga inramning.

I vissa fall kan svåra akademiska ord, eller gamla språkformer, vara ett tecken på högtid eller bildning medan orden vid någons köksbord får den som använder dem att framstå som en uppblåst pajas.

Svårast är att uppfinna nya begrepp eller ord. Oftast sker det genom den (i mitt tycke onödiga) anglifiering som kommer till oss via den amerikanska kulturen. Men även auktoriteter kan göra detta som språkrådet, SAOL med flera.

—

Varför håller vi på med det här – det är ju svenska!? säger några av eleverna som anar argan list. Och det har de ju alldeles rätt i. Allt är svenska. Allt är språk. Närmare bestämt matematik.

Takt, ton, klang, längd och höjd.

Jag uppmanar alla, helst mina barn, att lära sig svenska och matematik. Det är basen för all kunskap. Svenska och matematik måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Men för att svara på frågan: vi gör det för att lära oss tillämpa (historiska) kunskaper. De flesta kan dunka in mycket i huvudet för att sedan vomera fram något svar på ett prov. Men att skriva en akademisk uppsats eller driva en argumenterande tes i muntlig form det är något annat.

Huvudet är en sak, men hjärtat (känslan, patos) måste vara med. Uppgiften syftar till att eleverna får öva sig i att driva en fråga och stå för en övertygelse och att argumentera för den.

Historia är ju, när allt kommer omkring, en produkt av människan. Alltså syftar uppgiften till integritet och kritiskt tänkande. Här med hjälp av historiska kunskaper. För så fungerar ämnet i händerna på all världens makthavare och institutioner.

Hävdar jag.

Demokrati och samhälle, Miljö, Skola

Domar i Finspång och Krokom

16 februari, 2015av adolphson3 kommentarer

Vid varje val utses nästan 50 000 politiker på olika nivåer i Sverige.

De flesta av dessa sitter i nämnder och styrelser på lokal nivå utan alltför betungande uppdrag.

Vad många politiska representanter inte vet är att man som ledamot av en nämnd även har ett arbetsgivaransvar för de organisationer man har det politiska ansvaret att styra.

Det finns, påstår jag, för den enskilde politikern, god anledning att sätta sig in i detta.

Ett exempel är hovrättsdomen mot kommunalrådet Stig Andersson (s) i Finspång. Han åtalades och dömdes i tingsrätten för arbetsmiljöbrott.

Bakgrunden var en dödsolycka 2003 i samband med ett rivningsarbete på en skola i Finspång. En rörelsehindrad man som jobbade för kommunen där avled sedan han fått en fallande husvägg över sig.

Stig överklagade tillsammans med en förvaltningschef som också stod åtalad till hovrätten. Det hjälpte inte.

Hovrätten slog fast att som högste företrädare för kommunen bar Stig ansvaret för arbetsplatsen. Högsta Domstolen tog inte upp ärendet och han dömdes, alltså tillsammans med förvaltningschefen, till dagsböter för arbetsmiljöbrott.

Varför kan man ju undra.

Jo, de som arbetade på platsen saknade tillräckliga kunskaper om rivning av bärande konstruktioner. Sådana arbeten fordrar nämligen arbetsmiljöplan, men någon sådan fanns inte när arbetet påbörjades.

Bärande konstruktioner måste stöttas och förankras, något som inte gjordes här. Sambandet mellan bristerna och dödsolyckan var klara ansåg såväl tingsrätt som hovrätt.

När en organisation brister i sitt lagstyrda yrkesutförande – som i det otroligt tragiska fallet med den 8-åriga flickan som mördades i Karlskrona – är det myndigheter (socialtjänsten) som granskas och krävs på ansvar.

När det gäller arbetsmiljö är läget ett annat. I Finspång rådde oklarheter i kommunens delegeringar till följd av omorganisation vilket gjorde att domstolarna la det straffrättsliga ansvaret på kommunens högsta företrädare.

Det har varit mycket ovanligt att högsta företrädaren för en så stor arbetsgivare som en kommun blir dömd för arbetsmiljöbrott. Men domen har gett eko i landet. När jag satt i socialnämnden informerades det speciellt om ”Finspångdomen”.

—

Sedan kan man ju hoppa till Jämtland. Där stannade ansvaret på tjänstemannanivå. Men ändå kan man också fundera över vilket ansvar som ligger på politisk nivå.

I Krokom dömdes 2012 två chefer, varav den ena var socialchefen har jag för mig, för att ha orsakat socialarbetaren Lars Perssons död. Trots att det enligt tingsrätten förelåg uppenbar risk för självmord ville cheferna att han skulle avskedas.

Påföljden blev villkorlig dom (eftersom de tidigare var ostraffade) och dagsböter för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Lars Persson mobbades enligt kollegorna på arbetsplatsen. Chefernas lösning blev att försöka sparka honom. Det var första gången en svensk domstol prövade frågan om chefsansvar för en anställd som begått självmord.

Tingsrätten i Östersund skriver i domen:

Trots vetskapen om den självmordsrisk som faktiskt förelåg och trots att de saknade vetskap om det förelåg grund för avsked, företog de den arbetsrättsliga proceduren som syftade till att avskeda Lars Persson från hans anställning i kommunen.

Det hela följer ett (i mina ögon) klassiskt mönster:

Lasse är duktig på sitt jobb och älskar det – Lasse får ny (vikarierande) chef och problem börjar – chefen kritiserar Lasses arbete han börjar må dåligt (ont i magen och svårt att sova) – Lasse söker förgäves stöd hos högre chefer och ber att få bli omplacerad, utan resultat – Lasse kallas till möte där cheferna ber honom söka hjälp hos företagshälsovården eftersom HAN mår dåligt – Lasse menar att JOBBET är hans problem – Lasse får veta att det finns “ett flertal klagomål från klienter, anhöriga samt samarbetspartner”, men inte vilka, och kunde inte försvara sig – Lasse vet sedan tidigare att cheferna ansåg honom “dyr”, sedan han beslutat om kostsam tvångsvård för missbrukare – Kollegorna slår larm om sin deprimerade kollega och beslut att en mobbningsutredning ska genomföras men resultatet visar att Lasse inte blivit utsatt för kränkande särbehandling eller trakasserier – cheferna ger Lasse en varning – han blir alltmer deprimerad och vädjar om att bli omplacerad nu till vilket annat arbete som helst.

I maj 2010 fick Lars Persson veta att arbetsgivaren planerade att avskeda honom. Den 10 juni, samma dag som överläggningarna ska ske, begår han självmord.

Försäkringskassan godkände depressionen och självmordet som arbetsskada. Änkan anser att hennes mans självmord orsakades av mobbning på arbetsplatsen. Hon polisanmälde fem chefer i Krokoms kommun.

De två chefer som hade arbetsmiljöansvaret i sin tjänstebeskrivning åtalades. Detta faktum, och att domen till sist blev som den blev, berodde till stor del på utlåtanden från företagshälsovården.

Många vittnade också till Lars fördel – att han hade trakasserats av arbetsledaren.

Den allmänna bilden av Lars var att han inte gjorde fler eller allvarligare misstag än de själva.

De två misstänkta cheferna förnekade brott. De anser att de inte varit passiva, men att Lars Persson måste bli frisk innan de kunde agera.

—

I en politiskt styrd organisation är det de politiska företrädarna – och det kan gälla ända ner till en enskild nämndledamot – som har ansvaret för säkerhet och miljö (såväl psykisk som fysisk) i skolan, på ett äldreboende etcetera.

Men arbetsmiljölagen gäller också för socialsekreteraren, läraren, kommunjuristen eller den administrativa personalen. Ibland, för det mesta, är detta ett chefsansvar. Men ibland är det faktiskt politiskt.

Vem känner till skillnaden?

Ett skyddsombud, vars uppdrag inte nödvändigtvis ska blandas ihop med fackligt arbete, är en viktig och betydelsefull funktion och med den positionen följer också ett stort ansvar.

En av mina livsregler lyder som följer: Innan jag anträder ett nytt uppdrag eller tjänst: lär känna mina rättigheter. Och mina skyldigheter. För i slutändan av varje produktionskedja finns det en mobbad, sjuk, sextrakasserad eller barnarbetare.

Det kan låta cyniskt. Men så är det här på planeten. Och för min personliga del är det ganska enkelt:

Stämmer mina förväntade skyldigheter inte överens med mitt samvete kan jag inte ta eller genomföra uppdraget.

Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Ödets lotter

22 januari, 2015av adolphson

Jag springer då och då till min arbetsplats. Det är ett fantastiskt sätt att börja en dag på även om det ofta går lite tyngre på hemvägen.

Nu när VM närmar sig är det mycket liv och rörelse kring riksskidstadion. Det är många elitåkare i omlopp. I går morse, exempelvis, kom en person i rödvit dress upp jämsides med mig och i sina händer höll han skidor respektive stavar.

Dette är grejt sa han. Jag nickade mest till svar allt för andfådd för någon längre kommunikation.

Efter ett par minuter nickade han mot mig lite frågande. Jag antar att han antog att vi båda var på samma nivå och därför kunde sparra lite. Möjligen av artighet erbjöd han mig genom denna sin nick att ta täten.

Vad han inte visste var att jag sprang exakt så snabbt jag mäktade med.

Medan han försvann i fjärran tänkte jag att olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att det handlar om val och jag kan, och alltid har kunnat, välja att träna mig till nästan samma nivå?

—

Fariséerna var en inflytelserik religiös grupp i Israel under århundradena kring Jesus liv.

Farisé betyder avskild eller separatist och jag tolkar gruppen som en sorts religiös överklass som, om man får tro Bibeln, ofta ägnade sig åt intellektuellt och moraliskt översitteri.

De höll mycket hårt på att de religiösa reglerna inom judendomen skulle följas. Den religiösa niten gick till överdrift och det blev svårt att leva som en rättskaffens medborgare i fariséernas samhälle.

Tanken var att med hjälp av sina detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt den gudomliga lagen.

Många av dem gav offentliga uppvisningar i konsten att leva perfekt. De var oerhört noga med att hålla lagen in i minsta detalj och att framstå som exempel för sin omgivning.

De föraktade ofta dem som inte följde alla deras regler vilka betraktades som syndare och orena.

Känner vi igen mönstret?

Under sin verksamhet kom Jesus ofta i konflikt med fariséerna, som angrep honom därför att han i sitt liv och i sina predikningar umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som fariséerna klassade som syndare.

Fariseerna tillhörde dem som tog initiativet till att få Jesus undanröjd genom att anklaga honom för upproriskhet mot den romerska ockupationsmakten, och när Jesus slutligen greps i Getsemane fanns det fariseer med i pöbeln som jagat honom.

Det fanns dock exempel på liberala och toleranta fariséer. Exempelvis en av Jesu främsta lärjungar och en av grundarna inom den kristna kyrkan: Paulus.

Jesus i konflikt med fariséerna är ett exempel på en urgammal konflikt kring vem som äger tolkningsföreträde. Inom religion eller andra ideologier finns hela tiden konflikter mellan bokstavstroende eller en mer liberal tolkning.

Jesus blev korsfäst. För en tid sedan gick några in på en tidningsredaktion och mördade sådana man uppfattade som fiender till den egna tron.

Olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att avsaknad av självständigt kritiskt tänkande föder ödesdigra handlingar som inte går att göra ogjorda?

—

Det finns en berättelse om hur Muhammed reagerade på att någon urinerat i en moské. Det klart att det inte var särskilt värdigt eller respektfullt gjort. Det fanns de som ville göra processen kort med missdådaren.

Vad gjorde Muhammed, tro? Jo, han torkade upp. Med utgångspunkt från detta väljer jag att tro att Muhammed inte skulle samtyckt till en massaker på dem som ritat och publicerat karikatyrer av honom trots avbildningsförbudet som finns i religionen.

Olika falla ödets lotter, kanske. Men vi har alla valmöjligheter och med dessa valmöjligheter följer ett ansvar. Om vi inte har med oss en kritiskt förhållningssätt och självständigt tänkande kan tolkningen av en idé eller inställningen till en auktoritet lätt bli enkelspårig och svart/vit.

—

Detta är mitt mantra som lärare:

Problematisera allt. Sök inte enbart de enkla svaren. Ifrågasätt allt. Öva på att stå för din åsikt även när ingen håller med dig. Fundera över vilka konsekvenser dina handlingar har för andra.

Allt annat kommer i andra hand.

Skola, Språk

Konditionalis 2-mode

7 januari, 201521 september, 2023av adolphson

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

Konditionalis 1 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kan inträffa vid vissa villkor i nutiden. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och infinitiv av huvudverbet. Om Joel kom hem, skulle Kristina bli glad.

Konditionalis 2 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kunde ha hänt i dåtiden under vissa rådande villkor. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och ha samt supinum av huvudverbet. Jag skulle ha utbildat mig till jurist, om jag hade varit bättre i matte.

—

Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande.

Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende.

Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt.

Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget.

Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort – det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen.

Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM.

Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

fullmåneskridskor - photoshoppad — Foto: Niklas Gunnarsson

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

—

Far har lite ålderskrämpor som, lite onödigt på grund av byråkrati, tvingar honom in och ut på sjukhus. När jag senast besökte honom menade han sig på det stora hela må bra men att han skulle mått betydligt bättre om han slapp det dagliga obehaget vid ronden. Det är lite jobbigt att plötsligt vakna upp med åtta personer runt sängen stirrandes på sig och som med, och jag citerar, gnällig norslundsdialekt frågar hur man mår idag. Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande. Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende. Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt. Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

Jag och eleverna (det var en till som befann sig i liknande situation) satte oss ner och samtalade trekvart eller så om de centrala delarna av kursen. Med detta som underlag satte jag till sist godkänt betyg. På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget. Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort, det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen. Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM. Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

Demokrati och samhälle, Historia, Skola, Språk

Dunning-Kruger

9 december, 2014av adolphson2 kommentarer

Det har pratats en del om att ta ansvar på sistone.

Just nu debatteras friskt huruvida SD är ett nyfascistiskt parti eller inte.

Jag undrar jag. Det tycks mig som vi borde släppa in fler humanister i politiken. Framför allt fler historiker eller filosofer. Och nu pratar jag inte om vilken hobbyfilosof som helst – nej, jag menar människor med examen.

En examen garanterar inte på något sätt briljans. Det är inte det jag säger. Men påfallande ofta hör jag människor i höga positioner med en relativt påver utbildning uttala sig i stora och viktiga frågor.

Ibland märks det inte alls, att man inte har examen. Det finns exempel på autodidaktiska storheter. Wilhelm Moberg och Eyvind Johnson, exempelvis. Men ofta märks det.

Ibland är det så viktigt att kunna pråla med ett examensbevis att man fuskar till sig ett.

Har våra ledande folkvalda i riksdagen en examen är de ofta antingen ekonomer eller jurister. Man får vara glad om denne någon åtminstone studerat statskunskap. Men då uppstår det omvända problemet att de aldrig, eller underkort tid, varit yrkesverksamma.

FP drev under förra partiledaren frågan om språktest för invandrare. Det blev lite uppståndelse. Idag tycks det mig som om många av våra ledande politiker inte riktigt förstår det språk de själva använder.

Många nyanlända har mycket stora problem med allt i tillvaron. En grund att stå på är förståelse för de 700 vanligaste orden i svenska språket. Om detta kan man fråga vilken svensklärare som helst.

Vad händer om man inte förstår ord som att eller och?

Jo, livet blir lite jobbigt. För alla, egentligen. Ett sätt att hantera detta samhällsproblem är att enbart skylla språkförbistringen på en motpart och påfallande ofta utgörs denna motpart av den del av klotets befolkning som befinner sig inom Sveriges gränser minus ett visst antal svenskar.

Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Okunskap om okunskapen. Det är med detta vi lärare arbetar, på olika nivåer och åldrar, varje dag.

Denna okunskap, eller brist på självinsikt, får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Effekten, som Dunning och Kruger upptäckte och namngav (jag tror det är inom psykologin) innebär alltså när vi inte förstår att vi inte förstår. Det handlar om när en människas uppfattning av en händelse eller världen skiljer sig från verkligheten.

Men det är svårt det där eftersom en tro eller ideologisk övertygelse kan vara en personlig verklighet. Och människor kan starkt påverkas av andra människors beteenden (gruppstyrning, masspsykos) eller av sina, och andras, livsval.

Hög utbildning, examen, går ofta hand i hand med förmåga till kritiskt tänkande och empati. Alltså förmågan att se saker utifrån andra(s) synvinklar. En diskussion behöver inte föras utifrån konflikt. Överenskommelse nås sällan genom att man pekar den andra parten som skyldig i en eller annan form.

Därav följer min slutsats: det är bra att hjälpa nyanlända till viss språklig kunskapsnivå. Men just nu är det inte nyanlända flyktingar som är vårt problem. Det är istället många av de högsta företrädarna för vår demokrati som nu inte tycks vara förmögna att inse sin inkompetens.

Så är det: vi borde ställa krav på universitetsexamen hos de som vill bli ministrar och partiledare centralt, regionalt och centralt.

Och vi kunde gott kvotera in historiker och filosofer. Det är ju lite lättare att köra bil om man slänger en blick i backspegeln i bland, tänker jag.

Exempelvis om det kommer en brunsvart, våldsam, 30-talsbil i hög hastighet. Då kan det vara lämpligt att ha gott om tid tid att köra in till vägrenen, stanna, och ta ut en ny riktning. Detta eftersom man redan vet var den inslagna vägen, den som 30-talsbilen tagit, slutar.

Jag har något förslag på historiker, om någon till äventyrs undrar.

Retorik, Skola

Munklöftet

24 november, 2014av adolphson1 kommentar

Jag har en mycket varierad tjänst. Jag har livfulla klasser, introverta klasser och rastlösa klasser. Det är esteter, fordonselever och naturvetare.

I vissa grupper går man in, har sin lilla genomgång, hänvisar till eventuell uppgift och får emellanåt initierade och skarpa frågor. I andra får man ligga i som en skållad råtta och veva, flaxa, hoppa runt, höja och sänka rösten, sjunga och stå i.

Det roliga är att man aldrig kan veta hur det blir. Varje lektion är som att öppna Pandoras ask.

Men det är ju det som är grejen. Varje individ i varje klass har olika anlag, bakgrund och därmed förbundna förutsättningar. Barn lär sig att smaka med tungan innan de lär sig tala med den.

Det är min uppgift att ändra på detta sakförhållande, som jag skämtsamt brukar tänka för mig själv.

Jag tror att när människor ser dåliga exempel på beteenden hos auktoriteter i deras närhet så riskerar detta att skapa dåliga vanor hos dem själva. Mitt beteende, som lärare och människa, är därför viktigt.

Det kan vara lämpligt att hinna med en extra tandborstning om du envisas med att äta gulaschsoppa till lunch när du lektionen efter ska ha personlig handledning i ett litet grupprum.

Retorisk talang och intresse är även det faktorer som påverkar hur framgångsrik någon blir i yrket.

Jag borde inte vara politiskt aktiv. Eleverna ska inte behöva fundera över det när jag undervisar dem. Alltså: detta engagemang skymmer munklöftet – inget ska distrahera mig eller eleverna från undervisningen.

Det är en ständig konflikt i mitt inre. Politik eller lärargärning, det är frågan. Därför är steget aldrig långt för mig till att lägga ner politiken. Men det är en annan historia.

En lärares ord räcker till alla i klassrummet förutsatt de kan höra och står ut med att vara där. Det är viktigt att eleverna har personliga mål och känner relevans för varför de ens är i skolan.

All undervisning måste syfta till att eleven blir anställningsbar eller antagningsbar. Därefter kan man ta nästa steg som att försöka lära ut hur man lär sig själv eller att finna sin egen fulla potential.

Eller som jag brukar säga när blivande lärare gör sin praktik: Jag är ledsen, men jag kan inte lära ut briljans. Det är det enda jag inte lär ut. Lyssna på Sokrates: iaktta och lär dig själv.

Vilket alltså är ett skämt. Okej?

Det är viktigt att inte försumma någon elev och därför bör man inte ha fler än man klarar av att ta hand om på bästa sätt. Det är egentligen hela trixet för hyfsad framgång som lärare. Men det är sällan, eller aldrig, upp till den enskilde läraren att själv bestämma detta.

Min strategi är att alltid sträva efter att se varje elevs olikhet, hens speciella personlighet. När jag känner eleven är det lättare att handleda vederbörande.

Jag försöker se min undervisning som en tjänst jag tillhandahåller – inte något jag gör av tvång.

Det fria skolvalet är inte en dålig sak. Alla aktiva val är bra. Det ger motivation att välja efter övertygelse. Alla måste ha möjlighet att göra sina val men alla behöver inte välja samma sak.

Att vara begåvad med ett gott minne är en bra egenskap för lärande. Och minnet går att träna – det finns tekniker för det.

Målet för undervisningen är att få eleven att vilja ställa frågor, fundera över dessa och till sist göra något eget, personligt, oväntat, som lösning av problemet.

När det sker unnar jag mig en kort stunds inre tillfredsställelse och sedan betraktar jag eleven som ”klar”. Inte färdig som människa men när vi kommit till detta stadie finns det nog inte mycket mer jag kan lära eleven som denne inte bättre kan lära sig på egen hand.

Det är dags för nya utmaningar och inspirationer i elevens liv. Studenten brukar komma lämpligt härvidlag.

Ständigt funderar jag över hur jag bäst inspirerar och driver på. Man kan ju inte bara lämna eleverna åt sitt öde med svåra uppgifter. Man kan heller inte bara prata själv, vilket är lätt hänt om man heter Adolphson och undervisar i historia, religion, samhällskunskap och kulturhistoria.

Vissa elever kräver ständiga momentbyten, någon vill bli underhållen andra kanske till och med skräms av mig. Vissa läser helt enkelt inte läxor eller gör inte uppgifter.

Vad ska man då göra?

En rätt framgångsrik metod är att inte vara seriös hela tiden utan även slappa av och ta det lugnt. På Natur behöver man inte bara satsa stenhårt och av de störtsköna pragmatiska personligheterna på Fordon kan man lära sig mycket, Esteternas inre ljus lyser ofta starkt på många olika sätt.

Dagens teknik ger oanade möjligheter till musik och filmklipp. Är man lekfull och låter sin fantasi flöda inom ramen, kanske ibland utanför, regler och normer blir det lite lättare.

Man får inte vara för tung. Låt språket flyta lätt. Greppa tag i små saker eleverna säger och gör något av detta på lektionen.

En lärare som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det, vilket faktiskt inte alltid är en självklarhet, nöjer sig inte med att påstå att det finns tre genus hos substantiven och böjningar som är gemensamma för dessa.

Nej, en duktig lärare, som är i samklang med tiden, nöjer sig inte med ett sådant påstående.

Ur led är tiden. Vad kul att jag får vara med att vrida den åt något (annat) håll.

Politik, Skola

Lärarna är nöjda

6 oktober, 2014av adolphson2 kommentarer

Det gjordes undersökningar angående kollegornas inställning till politiken och dess företrädare både före och efter valet av Skolvärlden, Lärarnas Riksförbund och Lärarbarometern.

(Säkert har många fler genomförts men jag har inte läst dessa).

Trenden är tydlig. S har relativt lågt förtroende i skolfrågor medan cirka 30 % har högt eller mycket högt förtroende för Björklund och hans skolpolitik. 70 % har lågt eller mycket lågt förtroende för honom och FP.

Istället har MP och Gustav Fridolin seglat upp som favorit. Mannen som Björklund kallade för Pojken med guldbyxorna är nu minister.

Detta är en känsla jag haft länge – och nu har jag fått det bekräftat i för/eftervalsanalyser – skolpersonal är i stor utsträckning grön.

Jag är inte förvånad samtidigt som jag är det.

Lärare är i relativt stor utsträckning idealister. Och nu verkar det som den gröna ideologin ersatt liberalismen (visserligen alltid i konkurrens med vänstern) som rörelsen a la mode för intellektuella och universitetsutbildade människor.

Liberaler och Miljöpartister återfinns i stor utsträckning i storstäderna, vid universiteten och i skolans värld medan de som vill gömma sig i det stora trygga kollektivet, som S och SD:s väljare, finns på landet.

Det finns ett drag av liberala idéer i MP, de engagerar sig utöver miljön i utbildningsfrågor och är därmed ett alternativ (genom sin positiva inställning till friskolor) till betongkollektivismen inom S-V.

Det jag upplever som konstigt med kollegornas val är att så många av dem väljer att se ett alternativ som inte vill återförstatliga skolan som det bästa valet. För S och MP är den frågan iskall.

I skrivandes stund ska dock medges att åtminstone en ledande sosse nyligen tog upp saken. Om det parlamentariska läget kärvar ihop sig alldeles ofantligt framöver kanske den utsträckta handen från Löfven måste innehålla detta förslag som enda möjlighet att undvika ett nyval.

Om ett förhandlingserbjudande från S innehåller en tredje pappamånad och förslag att återinföra det statliga huvudmannaskapet för skolan avgår kanske Björklund och en ny FP-ledare med mandat att förhandla tillträder.

Men nu spekulerar jag. För jag vill då rakt inte samarbeta med S, inte. Det har man ingen glädje av. Det är bara ytterligare en variant på den blockpolitik som Löfven säger sig vilja bryta med och som är skadlig för små partier.

Jag menar: se på MP. Visst, första gången i regeringen och med 7 ministrar.

Men tvärt emot deras politik så blir RUT kvar, förbifart Stockholm ska byggas, fler flygplan och ubåtar ska beställas, kärnkraften behållas. Om jag var grön väljare skulle jag…åtminstone få regeringsglädjen lite grumlad.

Men lärarna är glada, som sagt. För de har fått som de vill. Och jag blir lite glad mitt i all bedrövelse för nu när alla vallöften ska infrias kommer det ju att bli guldregn över skolan. Lite som grannyran, ungefär.

För jag vill ha högre lön. Jag gillar att själv kunna bestämma över mina resurser. Det var ju därför jag valde att rösta på, och kandidera för, ett alliansparti. (Det betyder emellertid inte att jag saknar empati för dem som har det svårt – men det faller utanför ämnet.)

I förrgår sa Fridolin att han ska vända skolresultaten på 100 dagar. Det är 98 kvar. Är kollegorna lika nöjda då, tro?

—

Skolan ska inte vara ett politiskt slagträ. Låt oss professionella sköta den. Så som i Finland (ständigt detta Finland).