Kategori: Skola

Historia, Sång och musik, Skola

En historielektion

av adolphson

Ibland, när det är dags för samtida historia, och vi kliver in i 1980-talet, använder jag mig själv som exempel på kvarleva. Ur ett rent källkritiskt perspektiv är jag måhända en saltstod. En rest. Men som historielärare är jag i mitt rätta element.

Jag är att betrakta vattenburen el i ett kärnkraftverk, typ.

Jag visar för eleverna något ur Pogo pedagogs omfattande produktion – alltså analoga bilder som ALLTID FUNKAR – sen drar jag fram den overhead som fortfarande finns att tillgå i varje lärosal men som mest fungerar som dörrstopp nuförtiden, varpå jag klär mig i en cerise och midjekort kavaj med axelpuffar, lofers och vita tubsockor.

Genom lite disco-lampor återskapar man lätt känslan av finlandsfärja. En Lennart, tack.

Sedan spelar jag några av mina favoritlåtar från tiden som fjortis: 1. 2, 3, 4, 5, 6, 7

Efter det får de hålögda eleverna uppleva Bengt Öste.

Men det gäller ju att sätta stopp för nostalgi-explosionen innan lektionen tar slut. Det som abrupt tvingar mig tillbaka till verkligheten är det ovedersägliga faktum som tydligt visar mig att när dagens unga människor är uttråkade stirrar de mangrant i sina telefoner.

Nästa lektion berättar jag istället om någon 80-talsikon. Som Sovjets mytiske målvakt Vladislav Tretjak, exempelvis. Jag undrar om inte det är världens bäste, ever. Vi som växte upp med att alltid förlora mot Sovjet förstod kanske inte alltid att det givetvis fanns en baksida på guldmedaljen för de sovjetiska hockey-spelarna.

Tretjak var sovjetmedborgare och som sådan var det otänkbart att spela i NHL.

Som avslutning på momentet om 1980-talet kan man titta på Dixelius utmärkta dokumentär som givetvis finns inom varje seriös historielärares räckvidd. Med detta borde vi väl fått med allt av väsentlighet, skolverket?

—

Jag lyssnade till Louise Hoffstens låt i melodifestivalen.

Varför fastnade jag för den, så där omedelbart? Jo, för att jag kände igen den. Lyssna på den, när det är möjligt. Och sedan lyssnar du på den här . Ring a bell?

Anledningen att jag reagerade direkt var att jag var på disco en gång i si så där 16-årsåldern. När DJ:n inte hade Sister of Mercy:s nya singel sprang jag helt sonika hem och hämtade den för att låna ut till den häpne DJ:n varpå vi kunde dansa till den.

Apropå uttrycket ring a bell så har jag tidigare givit exempel på låtar som liknar varandra. Ett klassiskt exempel kan förtjänas att uppmärksammas igen:

Lyssna först på den här.

Sedan på den här.

Till sist på den här.

Ska jag säga, förresten. Mitt arbete består av återupprepningar. Hela jag är en enda stor upprepning. En favorit i repris? Eller ett ständigt återkommande irritationsmoment i stil med det här. Allt var inte bra på 1980-talet.

Film och TV, Historia, Mat och dryck, Sång och musik, Skola

Passageriter (sir Brian del 3)

av adolphson1 kommentar till Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.

Politik, Skola

Säkrad kvalitet

av adolphson

Beskedet att min skola, Haralsbogymnasiet, där jag arbetat sedan 1998, i stort sett läggs ner som gymnasieskola har kommit.

Visst, det formella är inte helt klart än. Men i stort sett är det klart. Falun är inte unikt. Det finns fler kommuner som måste göra något radikalt åt dålig ekonomi och vikande elevunderlag.

Jag tänker nu inte vidare debattera hur beslut gått till eller vem som gjort vad bland politiker och tjänstemän. Situationen är akut. Något måste göras. Och nu görs det. Bra eller dåligt? Hur borde man göra?

Jag har synpunkter, självfallet, men det faller utanför dagens ämne.

Nej, jag funderar istället över det förflutna.

Informationen om dagens situation har funnits att tillgå länge. I över tio år har olika instanser och personer i kommunen känt till att elevantalet skulle stört-dyka och att detta på olika sätt skulle påverka skola, vård och omsorg.

Frågan jag ställer mig är: varför gjorde vi inget i tid? Varför lät vi det bara ske? Nu är det så dags att vara arg, bitter eller ledsen. Som man bäddar får man ligga.

Det borde gå att få fram av gamla protokoll vem som var ansvarig för vad och till dessa ställa frågan: varför gjorde ni inget? Varför förvaltade ni bara? Tänkte ni inte på att en stor nedgång i elevantal skulle påverka organisationen och att det i slutändan skulle bli (för) kostsamt med överkapacitet i personal och lokaler?

Nu sitter vi här med resultatet. Det som man för tio år sedan visste skulle inträffa. Det hela är ganska basic: vikande elevunderlag och dålig ekonomi gör att människor blir uppsagda och att utbildningar omlokaliseras och skolor läggs ner.

Vi som drabbats av sjukdom får jobba hårt ändå. Ekonomin tillåter inget annat.

Fast vad gott skulle det göra att gnälla på pensionärer? Viktigare är att reflektera över  att vi i vår kommunala organisation har ett strukturellt problem eftersom detta faktiskt kan ske.

Redan idag borde kommunen mer aktivt arbeta med hur våra resurser används för att säkra framtiden. För det, kan vi väl alla enas om, har beslutsfattare på olika nivåer för 15-10 år sedan kapitalt misslyckats med.

Jag själv, förresten. Gjorde jag något för att säkra framtiden när det begav sig? Nej. Jag gjorde nog så gott jag kunde inom mitt gebit och skyddade mig med att det andra inte var mitt ansvar.

Göra reklam för utbildningen eller fundera över lokalers användning, nej, sånt är trist. Nu sitter jag här och är lite sur över att skolkrisen på olika sätt drabbar mig. Min undfallenhet har jag sedan ett par år åtgärdat genom att ge mig in i politiken.

En kommun, som har ansvar för människors välmående, trygghet, utbildning och framtid får inte ha så dålig kontroll som under lång tid varit fallet i Falun. Rent krasst handlar det om sparade skatteutgifter för medborgarna men även vilken kvalitet vi kan förvänta oss för våra investerade skattepengar.

Det är sådant här som företag arbetar med hela tiden: hur säkrar vi hög och hållbar kvalitet i verksamheten? Varför gör inte vi det i kommunen?

Skola

Lets Dance

av adolphson

Många som anser sig vara ÄKTA Bowie-fans är inte så förtjusta i Let´s Dance. Jag tycker den låten är jättebra. Nu ska jag emellertid bjuda upp någon jag inte ofta annars dansar med. Jag ikläder mig själv rollen som Liberalismen på friarstråt.

—

Hej Vänsterpartiet! Ska vi leka?

Kom igen, se inte så där sur och trumpen ut, jag vet såklart att vi brukar ha svårt att komma överens. Ja, egentligen har vi väl varit osams sedan vi  föddes. Jag är ju lite äldre än du men det har du ofta kompenserat genom råstyrka. När det handlar om våld vinner sällan jag.

Så, tina upp nu, låt mig bjuda på något att dricka. Vad vill du ha? Rödvin eller öl? Det beror kanske på om du är intellektuell  rödvinsvänster eller en lite mer jordnära variant. Vi liberaler tolererar dock alla smaker. Kanske får jag fresta med en Cuba Libre? OKEJ, OKEJ; jag bara skojade! Kom tillbaka, jag ska inte retas. Tummis.

Men den här gången har vi faktiskt något gemensamt du och jag: det här med skolan. Du gillar att allt ska vara statligt av princip. Punkt. Det gör förvisso inte jag men vi liberaler förknippar å andra sidan medborgarnas rätt till likvärdig utbildning med demokratiska grundbultar som frihet, kunskap och förmåga. Och sånt gynnar ju kollektivet också, eller hur?

Härav kommer det sig att jag inte gillar att medborgarnas utbildning knyts till kommunens ekonomi eftersom det finns så stora risker förknippade med detta enligt ovan förda resonemang. Du och jag borde alltså kunna komma fram till samma slutsats utifrån olika horisonter. Hur ofta händer det?

Så låt oss slå oss ihop och driva kravet att återsförstatliga skolan! Okej? Fast jag har ett villkor. Jag anser att staten ska vara huvudman för skolan. Det innebär att privata friskolor, kommunala friskolor och statliga skolor ska kunna verka sida vid sida men alltså med statlig översyn. Inte kommunal. Och inget förbud.

Okej? Deal? Over.

—

Skollagen säger att när elever på gymnasiet (förhoppningsvis gäller det bara omyndiga elever) är frånvarande utan giltig orsak ska läraren kontakta hemmet. Bland alla andra administrativa uppgifter som tillkommit de senaste åren är detta inte en helt okomplicerad historia. Till att börja med krävs en fungerande telefon, exempelvis.

Nu medger oss tekniken att så fort en lärare rapporterar frånvaro utan skäl för en elev i frånvarosystemet går automatiskt ett mail eller sms ut till vederbörandes målsman. Kollegiet är nöjt: åtminstone en tidskrävande arbetsuppgift har förenklats.

Men jag undrar lite, jag. Hur kan det ha blivit så här? Hur har vi lyckats skapa en skolmiljö där system måste sköta saker för att personalen ska orka eller hinna med alla uppgifter? Och kommunen vill spara pengar så då packar vi in än mer i lärartjänsterna och så blir vi alla till sist slavar under systemet. Hej, Babels Hus.

Visst, jag pratar i egen sak. Men låt mig göra en principiell utvikning för att illustrera min poäng. Nedan diskuterade jag att vi bör vara försiktiga med att flytta fram gränserna i avregleringshysteri och i vilket fall tänka över konsekvenserna först. Jag tycker således inte att diverse system ska varna föräldrar när deras barn är frånvarande. System är statiska. Vi bör ha en skola av människor och för människor. Och hur går det förresten ihop med liberalismen? I det här avseendet förespråkar jag mer av nattväktarstat än övervakarstat.

I grundskolan kanske det är mer rimligt. Det är dock principen jag starkt reagerar emot. Är det så viktigt att jaga studiemedlet av skolkare att jag ska ägna mer tid åt det än att förbereda ännu en briljant lektion om Upplysningstiden? Det är i alla händelser mest synd om skolkaren.

Den här typen av problem vill vi ju inte ha.

Björklund: du vill ju att vi lärare ska undervisa mer. Så låt oss göra det. Återförstatliga skolan. Ta med dig vänstern och driv frågan. Och låt oss slippa överevakning och larmsamhälle. Kommer inte en elev till skolan någon dag kan jag klara att ringa hemmet efter ett mänskligt genomtänkt beslut utfrån just den personen och vederbörandes situation. Det klart, det kräver kanske en rimlig arbetssituation förstås. Men ändå: hur svårt kan det vara att i just det här fallet gå från ord till handling?

Jag håller med dagens SvD: ombilda regeringen för att få in lite energi. Ombilda oppositionen också, förresten. Apropå: har du bestämt dig än Vänsterpartiet, vad blir det: paneltupp eller danskung? Jag är en charmig dansör som bemästrar de flesta stilar.

—

De senaste rönen från skolans värld låter oss annars veta att verb är något som man kan sätta utav helvete efter, adjektiv något man sätter skit framför och substantiv jävel efter.

VAR INDIKERAR LÄGE OCH VART RIKTNING, som en fanjunkare allt som oftast vrålade åt oss på Kungl. majt:s Signalregemente nummer ett i Enköping 1990. (Sommaren i city 1990 – året då jag såg Bowie på stadion. Inget slår det. Jag var där. Han var där. Jag minns att jag tänkte att efter detta kunde jag dö lycklig.)

Dom är alltid fel att använda i skrift. Det enklaste tricket (har språklärarna lärt mig) är att byta ut de/dem mot vi/oss. De passar istället för vi.

Det enda ställe man far till är åt helvete.

Fast vem är jag att ta fram argusögonen? Så som jag slarvat med språket, inte minst här på bloggen. Nä, eget tänkande och källkritik är min melodi i klassrummet. Var skeptisk mot allt och skaffa dig kunskap från flera olika perspektiv. Vi 70-talets barn får en skyhög igenkänningsfaktor när vi diskuterar Flourtanten. Gillar du flour eller ej? Varför/varför inte?

Sådant gillar jag mer än att jaga skolkare. Jag bara säger det.

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

av adolphson2 kommentarer till Lärartyper

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd.  Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna  (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom  hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Personligt, Skola

Varning för barn

av adolphson

Om föräldern får barnet att få dåligt samvete skapar föräldern en person som i vuxen ålder tycker synd om sig själv. Om föräldern kan leva sig in i barnets, ungdomens, och den unga vuxnas värld kan föräldern hjälpa till.

Då blir man aldrig för gammal. Tror jag.

Ofta påminns man genom sina barn om saker man själv upplevde under sin uppväxt. I dessa lägen försöker jag påminna mig hur jag som barn upplevde saker för att eftersträva att vara den förälder man själv ville ha är man var barn.
Kanske lite tillkrånglat, men ni fattar.
Jag förklarades som icke skolmogen 1977. Detta eftersom jag inte kunde sy en fruktväska. 

Så var det under Palmes 70-tal. En norm sa hur barn skulle vara när de började skolan. Uppfyllde man inte normen var man onormal och fick ta längre tid på sig genom skolsystemet.
För det hade Sverige råd med, på den tiden. Men vad individen behövde, eller hur tiden användes, tänktes det inte så mycket på.
Här tror jag man kan finna grunden till Björklunds försök att reformera skolan. Med denna grund kan jag sympatisera. Kanske inte med resultatet, dock. Inte än, i alla fall.
Förmodligen var problemet att jag var lite omogen på en del områden, men så var jag också född sent på året (en dåres försvarstal?). Det har gjorts undersökningar på det där, barn födda sent på året är inte lika framgångsrika, eller tidigt utvecklade, än dem som är födda tidigare på året.
Detta präglade mig under hela min skolgång. Ville jag spela fotboll eller flöjt fick jag inte spela med mina klasskompisar eftersom de var födda 1971.
När jag kom till 1970-gruppen var dessa barn mycket bättre eftersom de hållit på längre. Och inte fick jag nån extra hjälp i skolan, min eventuella omognad skulle lösa sig själv. Det gjorde den visserligen, och jag blev med tiden istället betraktad som lillgammal.
Under rätt många år präglade denna orsakskedja mig. För liten, inte mogen, sämre. Det kompenserade jag med svåra ord (för min ålder) och lära mig en del saker som mina klasskompisar inte kunde.
Men någon vuxenhjälp fick jag inte.
Sedan, på lite olika vägar, träffade jag människor som påverkade mig, jag fick bekräftelse för saker jag var bra på. På många sätt var universitetsvärlden den verkligt stora vändningen i mitt liv.
Och så vidare. Jag blev pappa. Två gånger.
I julas var min äldsta dotter lite bekymrad. Hon skulle sy ett pennfodral och det gick inte bra. Jag fick blåmärken av historiens tunga vingslag, men tog mig samman. Jag är ju pappa nu. Vi pratade en stund kring detta och ytterligare någon dag senare frågade henne en klasskompis hur det gick med pennfodralet.
Jag spetsade öronen. Med darr på underläppen smög jag lycklig, språkbruket till trots, därifrån med min äldsta dotters svar ringade i öronen:
Skitdåligt. Men det struntar jag i, för jag är bra på skridskor.
Kollega Pontus säger att alla barn är kristdemokrater. Med det menar han att de är konservativa. Det ska vara samma lika jämt. Fiskpinnar och blodpudding. Mina flickor är extremt mycket så.
Fördelen är dock att en trevlig ritual snabbt blir naturlig. Varje morgon när jag lämnar mina flickor viskar jag i deras öron, medan de får en farvälkram:
Var snäll mot alla idag. Är nån dum mot dig så säger du till. Och lär dig något som du tycker är bra att kunna. Hejdå.
Nu vill de inte skiljas åt innan vi upprepat detta mantra.
Jag vill stimulera den snabba tanken och det rörliga sinnet hos mina barn. Detta för att jag tror det är bra egenskaper att ha med sig i livet. När jag var lite arg för att den nya tröjan fick en smutsig armbåge drog Dotter 1 snabbt upp den andra armen och menade att Kolla! Den HÄR är ju ren! En klockren barnvariant på det halvfulla glaset.
Det finns som bekant motgångar också i barnens värld. Min yngsta dotter var lite trumpen härförleden. Problemet var att det inte var så kul att leka med en kompis. Varför? Jo, kompisen har en sån där brorsa.
Man får börja i det lilla för att förstå det stora. Kan jag vara nära mina barns värld och deras bekymmer kan jag kanske vara det när dom blir större också.
Ensamma i det stora hemska 70-talet ska de inte behöva vara, i alla fall.
Skola

Kunskapsperspektiv

av adolphson
Jag hävdar att kunskap handlar om individens inställning. Det kan man givetvis argumentera emot.
Skolans uppgift är att hjälpa till, att kratta manegen, enligt min mening. Men individen måste, åtminstone efter en viss ålder, spela boll. Begåvning har ofta ett bäst före datum. Vill man inte, blir det inget. Är väskan rätt packad räcker det nästan hela livet.
Hur får man varje elev att bli sin egen Zlatan?
Idag är ska man få hjälp om man är diagnostiserad dyslektiker. Det finns hjälpmedel och vi lärare utbildas för att kunna hjälpa dessa elever. Detta är inte helt oproblematiskt.
En dyslektiker har rätt till hjälp och stöd. Men inte till lägre kunskapskrav för att nå ett visst betyg vilket långt ifrån alla dyslektiker, samt i synnerhet deras föräldrar, förstår.
Det finns tecken på att man ibland eftersträvar en bokstavskombination som en förklaring på varför saker inte går som man tänkt sig. Snabbt ska det gå mot så lite insats som möjligt från individen.
Systemet ska fixa din skolgång. Funkar det inte får du en biljett med några bokstäver, så är det lugnt sen. Blir det problem är det skolans fel.
Det här håller inte längden hur många specialdesignade nationella prov som än införs. En pedagog måste få utrymme att göra sitt jobb: att vara pedagogisk. Att uppmuntra och stimulera.
Det är i samtalet, i den nyfiket ställda frågan, nyckeln till kunskap och begåvning finns oavsett hur lätt eller svårt man har för sig.
Jag satt för en tid sedan hemma hos far och löste korsord. Trots att jag anser mig hyfsat allmänbildad gick jag bet på frågan om vem har skrivit Sista sucken från leksakslådan. 
Olle Hedström, sa far lite förstrött. Visste jag inte det? Sådant lärde man sig förr.
Lektor Paulsrud, en av skolans stjärnor, stormade upprört in i fikarummet en dag. Han muttrade något surt om alla dessa idioter som sjunger har du sett herr kantarell. Det vet väl varenda kotte att kantareller inte trivs i enebackar eftersom det är så basiskt (eller om det var surt) i dessa.
Lektor Paulsrud har disputerat på svampar.
På min arbetsplats har vi anslagit en Bergelin jag gillar. En adjunkt i religion och historia kommer in på en brädgård och vill köpa en planka. Skrattsalvorna som slår emot honom talar sitt tydliga språk. Det kunde varit jag. Det är jag.
I helgen stod en granne och arbetade med sitt barns moped. Han var arg för den inte gick igång. Han hade mysbyxor som täckte åtminstone halva ändalykten, jag själv lördagskavaj.
Den kanske är sur menade jag uppmuntrande. Grannen stannade upp och stirrade på mig. Men han gjorde också ett försök till artig konversation.
Han menade att det var lättare med de gamla motorerna, på Pusch och Zyndapp från 70-talet, än med de här nya elektriska grejerna. Eller vad trodde jag?
Jag vet inte, jag undervisar i Religion, Historia och Samhällskunskap svarade jag.
Han gav mig en blick. Jo, jag ser det. Vi önskade varandra trevlig helg och återgick nöjda till våra respektive världar. Han med sin begåvning, och jag med min.
Vi har båda sannolikt på något sätt fått den uppmuntran och inspiration som krävs för att bli hyfsat duktiga på något som intresserar oss. Kan vi skapa en skola som klarar detta har vi kommit långt.
ohälsa, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Filosofie magister

av adolphson3 kommentarer till Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja.

Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig.

En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar om du vill.

Förra året drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg.

Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum.

Det stora träbordet och bilderna på de stränga professorerna på den gamla adressen var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten.

Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som bidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för femton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012.

Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren.

Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet.

Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).
Bistånd, Skola

Skolan i Falun, Sverige och vid ekvatorn

av adolphson
Min arbetsplats ett under av möjligheter. Med lite påhittighet kan man komma på mycket roligheter.Jag föreslog för några år sedan ett samarbete mellan historieämnet och frisörutbildningen.
Tar man deras modellbyster av plast, en giljotin i papier-maché och skolgårdens asfaltsplan kan man ganska lätt förflytta sig till Paris under franska revolutionen. Jag fick avslag på den idén.
Min arbetsplats är en kyrkogård för gamla uttjänta overheads. Fast ingen begraver dem. För mitt inre ser jag hur zombie-overheads vandrar omkring planlöst i korridorerna om nätterna. Ironheads iförda bombmarjackor och pyttesmå Dr Martens. Fyra stycken per maskin. Scenen ser ut som radiobilarna på Liseberg där man till vansinnig musik åker omkring och krockar. Fast i slow-motion och utan någon som kör.
 Jag borde bli regissör.
Scenen passar dock som metafor för skolan i allmänhet.
För min arbetsplats är också en vansinnig miljö.
Det är viktigt att man inte pressar kollegiet till ytterligheternas gräns i jakten på en sparad krona. Jag ser ju hur många äldre kollegor, men inte bara de äldre, mår allt sämre.
 Att packa mer i tjänsten innebär konkret fler elever att undervisa i såväl antal klasser som klassernas storlek på mindre yta och under kortare tid. Högre krav på dokumentation i betygsunderlag, åtgärdprogram och mycket annan administration gör att arbetsbördan har ökat de senaste åren.
Regeringen Persson kommunaliserade på 90-talet skolan. Det är ett av de sämsta skolpolitiska beslut som tagits i Sveriges historia. Idag styr kommunens ekonomi alltihop.
Och kommunen styrs av människor som inte har kompetens eller möjlighet att fullgöra uppdraget på ett seriöst sätt. Det finns ingen övergripande tanke eller plan (utöver ekonomiska kalkyler) för hur skolan ska utvecklas i ett längre perspektiv.
I Falun frågar man sig: skola eller skidspel. Jag undrar: vad är det för märklig fråga egentligen?
Monty Python hade rätt. Det har de alltid haft.
Det finns undersökningar som visar att omorganisationer leder till tapp i produktivitet. Återkommande, virriga och stora omorganisationer leder också till att medarbetare blir desillusionerade, mår sämre och till sist slutar.Skolan borde vara en fråga för staten. Vill Björklund åstadkomma något verkligt bra borde han åtgärda Perssons skandalbeslut i, så att säga, rödaste rappet.
 Min arbetsplats är idag en fråga för lokalpolitiker i Falun och olika tjänstemän vilka i varierande grad förlorat sitt förtroende på grund av egen inkompetens eller misstro till systemet. Detta är ovärdigt på många sätt.Återförstatliga min arbetsplats omedelbart, tack. Utbildning för en demokratis medborgare kan inte vara knuten till en enskild kommuns ekonomi. Det går inte i vare sig teori eller verklighet som det visat sig.
Så, bästa föräldrar, när ni och era barn väljer skola, gör så här:
1. Sätt dig in i kommunens ekonomi.
2. Gå sedan vidare med att kolla upp större politiska beslut de senaste tio åren.
3. Dra på egen hand en slutsats av punkt 1 och punkt 2.
4. Välj därefter en utbildning i en kommun där du är nöjd med slutsatserna.
5. Har du av olika skäl svårt att förstå vad du läser, ett fysiskt eller psykiskt handikapp, är missbrukare eller ensamstående eller inte orkar av olika skäl: använd TV4-principen och ta en livlina.Hej Grönköping, liksom.  Fast med allvarligare konsekvenser.
Jämställdhet, ohälsa, Skola

Stroketalkín

av adolphson
Nu är jag tillbaka i tjänst och håller på att normalisera livet.
Skolans galna värld förnekar sig inte, men jag tar det lugnt. Nu för tiden måste man ut och marknadsföra sitt program. Slåss med andra skolor och inriktningar om eleverna. All den här valfriheten är inte bra i oproblematiserad form.För att kunna göra ett aktivt och fritt val krävs att några grundförutsättningar är uppfyllda och när dessa grundförutsättningar inte är så uppstår orättfärdiga och onödiga orättvisor.

Loppet måste vara rättvist från början. Så sammanfattar jag min syn på socialliberalism.

—
Annars har jag haft några märkliga lektionsinledningar, inser jag, när jag tänker tillbaka på veckan som gick:

Det är för jävligt när man cyklar och det är kallt ute och iphonen blir kall. För det är så obehagligt att stoppa den i sin tunna bomullsficka efteråt. Idag ska vi prata om etik och moral.Eller varför inte inledningen på en lektion om bistånd:

Idag ska vi prata om det Ranelid sjunger om.
– Kärlek?
– Nej, säd.
—
I arbetslaget har man bjudit en en professor som heter Pomp att hålla föredrag. Man funderade över hur man skulle organisera vederbörandes dag. Kanske en lunch på Falu Motor kunde vara något? Jag sa att det går ju rakt inte för sig då Pomp and circumstance måste vara bra.
Det blev tyst och klentrogna ansikten vändes emot mig.
But hey! Its stroke-talkin!—

Annars arbetar jag med våld i nära relationer i såväl skolan som i det allmänna. Ett känsligt ämne. Ett intressant dilemma handlar om könsaspekten, se förra inlägget. Är det att kollektivt skuldbelägga när man påstår att detta är ett mansproblem?  Eller är det fel att påstå att det är ett folkhälsoproblem? Kan man dra någon slutsats, eller lära sig något, av könsaspekten? Förövaren är i stort sett alltid en eller flera män. Det är inte samma sak som att påstå att alla män är sådana. Men träffar du på någon lär det vara en man. Hur hanterar vi det? 

Har vi män som inte beter oss så något ansvar för de som gör det? Jag kommer att göra en ovetenskaplig undersökning på facebook och twitter om vad människor därute anser i frågan.

Tycker du något – maila mig gärna på fredrik.adolphson@falun.se