Kategori: Spännande människor

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Kunglig vilja och förmåga

av adolphson1 kommentar till Kunglig vilja och förmåga

I går, efter att Vildvittrorna tystnat och den Änglajuva somnat in, satt jag i min musikstol en stund. Denna gång innehöll lurarna min favoritaria framförd av Jussi.

Följaktligen är det inte så konstigt att jag, med Den Störstes röst i öronen, kom att fundera över den handfull svenskar som verkligen utfört stordåd, de som verkligen gjort skillnad inom sina områden.

Jag tänker alltså inte på sådana som bara är, eller varit, riktigt vassa inom sitt gebit. Nej, jag menar de få extraordinära personer som helt enkelt är bäst.

Top of the line.

Jussi är en sådan. Han är helt otrolig. Den störste. Kungen. Ohotat nummer 1 bland tenorer. För mig är han Gud. Bland kvinnorna är det självfallet Birgit Nilsson som når nästan samma status.

Min favorit i samtiden är Malena Ernman. Hon visar hur man kan ta sin begåvning från ett klassiskt fält till ett nytt. Även det är imponerande. Och modernt.

Jag kan inte avhålla mig en anekdot om Jussi.

Inom operan är det kutym att de som spelar huvudrollerna visar kollegial respekt och tillsammans tar emot applåderna mellan akterna. Jussis motspelare bröt en gång mot detta och ställde sig framför honom på scenen för att ensam ta emot publikens jubel.

Jussi hämnades under andra akten. Istället för att anpassa sin röst till motspelarens gav han allt han hade. Det blev, för att använda sig av en underdrift, svårt för motspelaren att höras.

Birgit Nilsson fick en gång frågan hur det var på toppen. Ensamt svarade hon.

Men alla gillar ju, märkligt nog, inte opera. Film kanske? Ingmar Bergman räknas till en av 1900-talets absolut främsta regissörer.

Andra svenskar som kvalar in i kategorin världsklass är i mina ögon Zlatan, Borg och Stenmark. Kanske rangordnar jag Zlatan högst bland idrottsmännen, vi lär vänta länge på att få se någon av samma kaliber igen.

Men så är han också tämligen osvensk till kynnet. Vi som gillar fotboll kan lätt tappa bort en halvtimme framför You tube och Zlatans alla sköna mål .

Jag tänker självfallet också på Dag Hammarsköld. Att vara FN:s generalsekreterare går väl utanpå det mesta. Får vi en ny svensk sådan snart i Jan Eliasson, tro?

Det är väl det där med engagemang som imponerar. Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. Att offra sitt liv för mänskligheten, att gå före med det egna livet som insats, ger dem en självklar plats bland världens eternal good guys.

Jag har tidigare bloggat om en annan, relativt okänd, sådan.

Sen har vi ju förstås baksidan av medaljen. Nämligen de svenskar man kan vara mest besviken på. Alltså de som genom sina förutsättningar kunde åstadkomma så mycket mer än de gör.

Staffan Tappers straffmiss i VM 1974 (Tappan Straffer, ni vet) kanske?

Nej, jag tänker inte på Staffan Tapper.

Det är förövrigt detta jag jobbar med dagligdags. Att hjälpa unga människor att utnyttja sina resurser och förmåga för att finna sin fulla potential. Eller åtminstone börja den utvecklingen.

Förmåga är en sak. Möjligheter en annan. Vilja är avgörande.

Någonstans, för att återgå till svenskar på andra sidan briljansen, kokar det hela ner till monarkin.

Vad kan motivera en modern monarki om dess medlemmar väljer att inte göra mer för utsatta grupper?  Jovisst, kungen gillar naturskydd, scouter och drottningen barn. Den nye prinsen gillar hälsofrågor. Inget ont i det.

Vad de andra gillar vet jag inte riktigt.

Just nu struntar jag i principen om att man i en demokrati inte kan vara född till ett ämbete. För man KAN faktiskt argumentera för en konstitutionell monarki utifrån en demokratisk princip. Det är poängen med demokrati – man kan argumentera för vad som helst.

Men det bryr jag mig som sagt inte om denna sena kväll när detta skrivs. Istället har jag en annan tanke.

Låt staten ta hand om alla slott och ägor som hör till hovstaten och ge mig eller någon annan person 125 miljoner per år, alltså en summa motsvarande apanaget, att uträtta saker för så ska ni få se.

Jag kan tänka mig att det inom varje organisation och kvarter finns eldsjälar som kunde ha användning för den typen av resurser.

Ska monarkin finnas kvar får man nog ändra inställning. Kavla upp ärmarna, ta med en näve stålar och ge sig ut i verkligheten.

Jag skulle vilja framföra följande hälsning till kungahusets medlemmar:

Eders kungliga högheter! Jag gillar er. Jag har inga direkta synpunkter på era privatliv även om det följer ett ansvar med att vara offentliga personer. Jag har respekt för att ni betyder mycket för många människor. Men nu är det dags att leverera på ett helt annat plan om ni som institution vill ha något som helst existensberättigande i 2000-talet.

Ta tag i integrationsfrågor, våld i nära relationer, skolfrågor eller vad tusan som helst. Tänk, exempelvis, om Viktoria och Daniel ät bygga ett stort centrum på Haga för kvinnor som råkat illa ut, eller ett integrationscentrum, eller lät finansiera en specialmottagning för apatiska flyktingbarn.

Det vore att ta tag i folkhälsan på ett påtagligt sätt.

Förutom allt gott detta skulle göra för utsatta och behövande  – tänk vad det skulle göra i goodwill och PR för monarkin.

Och nog skulle det göra det lite svårare att kritisera monarkin än vad fallet är just nu?

Kort sagt: Gör som den fantastiska konstnären Malena Ernman. Flytta den traditionella rollen in i nutiden. Kanske kan ett historiskt exempel i kungens egen gudfar Folke tjäna som exempel?

Politik, Retorik, Spännande människor

#Librix 2013

av adolphson

I helgen hade jag möjlighet att delta i Folkpartiets Riksmöte i Västerås.

Ett riksmöte i Folkpartiets regi är som en koncern-kick off. I år även tänkt att sparka igång valrörelsen. Vi, många av landets aktiva folkpartister,  får möjlighet till kompetensutveckling och inspiration.

Samt se att vi är fler än vi tror. Inte minst kan det vara viktigt för oss från Dalarna. Här i länet är liberalismen svag. Det är konstigt med tanke på vår historia. Det där får jag återkomma till.

Man lyssnar under två intensiva dagar på partiets ledande företrädare som Marit Paulsen, Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag och så självklart: Jan Björklund. Man övervarar panel-diskussioner med olika kända liberala företrädare som Peter Woldodarski (DN:s chefsredaktör) företagare, EU-parlamentariker och människor som på olika sätt arbetar med integration.

Mycket handlade i en eller annan form om integration och globalisering.

Däremellan deltar man i i olika seminarier efter eget val. Exempelvis: hur vässar man sitt kampanjande, hur tränger man igenom mediebruset, att gå från ord till handling eller att förhandla i olika sammanhang.

Vi pratar om en stor basar av möjligheter.

Och så en trevlig middag på kvällen.

Jag har ju varit kritisk mot partiets politik de senaste åren eftersom jag tycker den legat för långt åt höger. Jag har också varit kritisk mot Jan Björklund. Därför var det med spänning jag ville höra partiledaren tala och delta i seminariet om partiprogrammets utformning. (Detta var ett redovisade av arbetet så långt det kommit eftersom programmet officiellt antas på landmötet i november).

Man tycks ha lyssnat på mig. På mig, och på många fler eftersom idé-programmet är djupt förankrat genom enkäter och underökningar bland medlemmarna.

Jag blev mycket lättad över att notera socialliberalismens storstilade återkomst i partiet.

Jag blev i det närmaste euforisk över att kravet på skolans återförstatligande nu verkar skrivas in i partiprogrammet.

Återstår att se hur det går att föra denna politik inom en allians. Men det är en annan (val)fråga.

Jag rekommenderar intresserad att ta del av Jan Björklunds tal. (notera att talet är i två delar).

Jag rekommenderar även att lyssna på vice utbildningsminister och jämställdhetsminister Maria Arnholms tal. 

Och ikväll är det årsmöte för Faluns Folkpartister. Från det stora till det lilla, here we go.

Personligt, Spännande människor

Olle Larshans dikt

av adolphson1 kommentar till Olle Larshans dikt

Det finns ord som på något sätt verkar sakna innebörd. Värdeladdade ord som används slentrianmässigt, för ofta eller i fel sammanhang. I brist på bättre exempel: Vivaldis fyra årstider som man allt för ofta hör i en hiss eller telefonkö.

Orden typ eller finaste/ bästa eller eller hur är exempel på ord som används antingen ironiskt eller för att understryka superlativ. Typ används istället för ungefär. Person X berättar påfallande ofta genom en statusuppgradering att vederbörande dricker kaffe med finaste Lasse på bästa café Vadgott.

Allt det där stör mig, lite. Helst när man använder bestämd form som finaste. Då blir det riktigt cheezy.

Jag har tidigare bloggat om ett riktigt avskyvärt ord. 

Låter jag grinig idag? Det är väl jag som börjar bli gammal.

För att väga upp grinigheten påstår jag även att det även finns ord och meningar som är otroligt meningsfulla för huvudpersonen trots sin enkelhet eller banalitet.

På min arbetsplats arbetar en i lika delar mångsysslande som allfixande vaktmästare. Han är son till min gamle mellanstadielärare Olle ”Räven” Larshans. Via honom, som jag alltså är kollega med, fick jag kännedom om Olles bortgång.

Jag minns Olle Larshans med värme. I femman författade jag mitt livs första prov i historia vilket han lite förvånat tog emot. Ingen av oss visste naturligtvis vid tillfället att det förmodligen var det första steget mot en medelmåttig yrkeskarriär vi bevittnade.

Allt har en början, tänker jag lite nostalgiskt.

Nu håller jag på att demontera mitt hem inför vårens flytt. Det gås igenom, sorteras och slängs. Så kom det sig att jag i botten av en låda hittade en dikt om mig skriven av Olle som avsked när jag slutande årskurs 6 på Södra Skolan i Falun.

Han skrev vid tillfället ett litet poem till varje elev i klassen för det här tilldrog sig på den tiden när lärare hade tid med sådant. Det måste ha varit våren 1982.

Jag tror ibland att jag som barn var en helt annan människa än den jag är idag.  Avståndet till olika stadier i livet ökar ju äldre jag blir, tycks det. Därför tyckte jag det var lite läskigt att läsa min gamle lärares rader om mig skrivna för cirka 30 år sedan.

För de saknade verkligen inte innebörd för mig.

Hurså? Tja, känner du mig personligen så döm själv. Men tänk att en mellanstadielärare efter tre år och genom fyra rader kan fånga kärnan i ens framtida liv. Otroligt. Och inte så lite läskigt.

Fredrik är klassens galante charmör

visar i idrott ett häftigt humör.

Rolig och festlig, ibland han dock stör

artig förövrigt och sjunger i kör. 

Analys?

Tja, någon större charmör har jag väl aldrig varit. Däremot fick jag en annorlunda uppfostran än många av mina kamrater eftersom mina föräldrar hade en annan bakgrund och var lite äldre än många av mina klasskamraters. Detta (som jag har bloggat om tidigare) medförde att jag ofta betraktades som lite lill-gammal.

Kompisarna kallade mig ofta Greven i en förväxling av allmän artighet med noblessens liv och leverne. Tidigt fick jag lära mig att öppna dörren för, bära väskor åt och resa mig inför kvinnor eller jämnåriga tjejer. Att allmän artighet är viktigt ingick i min uppfostran från första stund.

Tävlingsinstinkten ligger djup i mig, vilket kommer till uttryck när jag idrottar. Ett vanligt citat av mig är jag håller inte på med det här för att förlora. 

En del tycker att jag är lite lustig men ibland, påfallande ofta som ung, går jag för långt och övergår istället i dumdryghet.

Körsång, men paradoxalt nog inte i Uppsala, har jag alltid hållit på med.

Nåja, det är som eljest. Vila i frid, Olle Larshans. Jag hoppas din dikt även förutspår mina kommande 40 levnadsår. Därefter kan den kvitta lika.

Film och TV, Historia, Spännande människor

Thorsten Flinck

av adolphson

Den Änglaljuva hade ett lysande jobb under studietiden. Hon arbetade som biljettvaktmästare på Uppsala Stadsteater.

Då fick man vara statist ibland. Och så fick man biljetter. Jag har aldrig gått så mycket på teater som under de åren.

Uppsala statsteater satsade stort och satte upp Gustav III med Thorsten Flinck i huvudrollen. Ryktet sa att han klev in på kontoret, la upp fötterna på teaterdirektörens skrivbord, och deklarerade den stora summa han ville ha i gage.

Bergman-gunstlingen Flinck kunde göra så. Och teatern ville ju satsa. Sagt och gjort.

Ryktet sa också att Thorsten inte mådde så bra då han under perioden arbetade väldigt hårt. Han medverkade i flera produktioner samtidigt och orkade inte riktigt. Gustav III fick avbrytas och Flinck kollapsade och tvingades söka vård.

Nu bar det sig inte bättre än att jag, som fått biljetter, tog med min bror på teater. Han kände så klart till Thorsten Flinck men var i övrigt skeptisk till att gå på teater. Detta var den sista föreställningen innan allt brakade ihop.

Thorsten tog sig stora friheter i manus. Teaterkungen lär enligt vissa källor ha haft ett tämligen kyligt förhållande till sin hustru och många fantasifulla berättelser, där den om kungens bröllopsnatt torde vara den mest kända och spridda, har funnits i omlopp sedan hans levnad.

I Thorsten Flincks gestalt hälsade kungen sin drottning med en rejäl och tämligen långvarig kyss.

I en annan scen skulle kungen ta emot en representant för bondeståndet och detta illustrerades genom att representanten hade med sig två burar med kaniner. Under tio minuter höll Thorsten en rätt lång, utanför manus får man förmoda, dialog med kaninerna.

Så där höll det på. Föreställningen pågick en och en halv timme längre än utsatt tid. Vittnesmål från back-stage sa att övriga ensemblen var rätt upprörd. Men min bror tyckte efteråt att det där med teater ju inte var så dumt, ändå.

—

Jag gillar Thorsten Flinck. Han är, liksom Peter Stormare, en väldigt osvensk människa. Och lysande skådespelare. Han har själv talat om hur svårt det kan vara att bära upp tyngden av att vara Bergmangunstling. Lyssna gärna på hans sommarprat. 

Och nog får man, i dessa tider, hävda att hans låt i Melodifestivalen inte är så dum, den heller. Jämförelsevis.

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Spännande människor

Ich bin ein Berliner

av adolphson5 kommentarer till Ich bin ein Berliner

Just nu går en ny film om den amerikanske hjälte-presidenten Lincoln upp på biograferna. Det har gjorts rätt många filmer om Lincoln. Som vanligt gör Daniel Day Lewis enligt kritikerna en extraordinär insats även om filmen i övrigt får ett ljumt mottagande.

Själv fastnar jag istället, som retoriskt intresserad, för ett av 1900-talets mest berömda tal av en annan berömd amerikansk president.

Kennedy höll tal i Berlin 1963 två år efter att muren rests. Mot den bakgrunden, samt Tysklands öde i de två världskrigen, gör tillfället unikt och laddningen stark.

Talet är alldeles lysande och Kennedy briljerar med det retoriska begreppet patos, alltså att väcka känslor hos åhörarna. I andra världskrigets epicentrum, Berlin, står en representant för den vinnande sidan 20 år senare och säger att han är en av dem, de besegrade.

Det är starkt.

Jag överlämnar åt mer skolade i ämnet att analysera talet. Men jag känner att detta är mer aktuellt än någonsin mot bakgrund av hur amerikanerna betett sig på 2000-talet. De borde lära av sin historia istället för att filma den. Skrämmande aktuellt tycks mig även temat i skuggan av britternas deklaration om att folkomrösta om EU-medlemskapet samt mot bakgrund av den sydeuropeiska krisen.

Vi borde alla vara något mer Berlinare, eller kanske snarare europeer, istället för att frukta att förlora en position eller möjlighet till inflytande. Det är detta vi liberaler känner (patos) när vi fortfarande talar oss varma för utvecklat EU-samarbete trots att svårigheterna tonar upp sig.

Förstå mig rätt: jag menar inte att vi ska överlåta världens problem åt andra som vi nästan alltid gjort. Men att inte vara med är inget bra alternativ.

Det är således därför jag, och många med mig, inte håller med Sjöstedt och alla andra EU-motståndare. Inte ett enda av deras argument står sig mot Kennedys nedan anförda även om hans tal ligger femtio år tillbaka i tiden.

EU-motståndare tycks mig rädda för Europa. Det är inte jag. Jag fruktar istället stängda gränser, inskränkthet och murar. Som alltid vill jag komma ut ur garderoben och det önskar jag även mina medmänniskor.

—

Jag är stolt att komma till denna stad som gäst hos er berömde borgmästare som i hela världen kommit att bli en symbol för Västberlins kampvilja. Jag är stolt att besöka förbundrepubliken mer er berömde förbundskansler, som genom så många år har låtit Tyskland kämpa för demokrati frihet och framsteg, och att komma hit i sällskap med min landman General Clay, som har varit här i staden under dess stora kris och som vill återkomma om det någonsin behövs. 

För två tusen år sedan var man stolta över att berömma sig av att ”civis Romanus sum”. I dag, i den fria världen, måste man berömma sig av”ich bin ein Berliner”. Jag uppskattar att min tolk översätter min tyska!

Det finns många människor som inte riktigt förstår, eller säger att de inte riktigt förstår, vad som är den stora skillnaden mellan  den fria världen och den kommunistiska världen. Låt dem komma till Berlin. Det finns de som påstår att kommunism är framtidens rörelse. Låt dem komma till Berlin. Och det finns de som säger, i Europa och på andra ställen, att vi kan samarbeta med kommunsiterna. Låt dem komma till Berlin. Och det finns även några få som säger att det är sant att kommunismen är ett ondskans system , men att den gör det möjligt att göra ekonomiska framsteg. Lass´sie nach Berlin kommen. Låt dem komma till Berlin. 

Frihet ger många problem och demokrati är inte perfekt, men vi har aldrig behövt resa en mur för att hålla kvar våra medborgare, för att hindra dem att lämna oss. Jag vill gärna säga, å mina landsmäns vägnar, som lever många mil bort på andra sidan Atlanten och som är så fjärran från er, att de är stolta att de, även på långt håll, har kunnat dela de senaste 18 årens historia med er. Jag känner inte till någon stad, någon storstad, som belägrats i 18 år, och som fortfarande uppvisar den vitalitet och den kraft, det hopp och den beslutsamhet som staden Västberlin uppvisar. 

Även om muren är det mest uppenbara och entydiga beviset på det kommunistiska systemets misslyckande, synlig före hela världen, så är det inget vi gläds åt, för som er borgmästare har sagt, så är muren en skymf inte bara mot historien men en skymf mot mänskligheten, som splittrar familjer, avskär män från sina fruar och bröder från systrar, och som delar ett folk som önskar vara tillsammans. 

Vad som gäller denna stad, gäller Tyskland – äkta, varaktig fred i Europa kan aldrig uppnås så länge en av fyra tyskar nekas fria människors grundläggande rättighet, att kunna träffa ett eget val. Genom 18 års fred och fördragsamhet har denna tyska generation förtjänat rätten att fri, inklusive rätten att förena sina familjer och sin nation i en varaktig fred, med välvilja mot sina medmänniskor. Ni lever i en befäst frihetens ö, men era liv är en del av fastlandet. 

Så låt mig avslutningsvis be er se bortom dagens faror mot morgondagens hopp, bortom den frihet som endast rör staden berlin eller ert Tyskland, mot frihetens framgång överallt, bortom muren mot den dag när fred och rättvisa råder, bortom er själva och oss själva mot hela mänskligheten. 

Friheten är odelbar, och om en man är slav är ingen fri. När alla är fria, då kan vi se fram emot den dag då denna stad kommer att bli som en, och detta land och den stora europeiska kontinenten kommer att förenas med en fredlig och hoppfull värld. När den dagen äntligen kommer, och den vill komma, kan Västberlins invånare känna en säker stolthet över att de som stod i kamplinjen i nästan två decennier. 

Alla fria människor, oavsett var de bor, är borgare i Berlin, och därför är jag, som en fri man, stolt över att kunna säga ”Ich bin ein Berliner”. 

Vill man höra talet går det bra här.  

Personligt, Retorik, Spännande människor

Till moster

av adolphson4 kommentarer till Till moster
I fredags begravdes min moster, Lena, på Styrsö. Innan hon gick bort bad hon mig att säga något på hennes begravning. Moster var klar i sinnet och sig själv in i det sista och även om hennes önskan innebar mycket press på mig så finns det lägen i livet när man helt enkelt inte får backa. Detta var ett sådant. Hon utsåg mig.
Härliga moster Lena. Som ena halvan av mor. Bilden, från första halvan av 1960-talet, föreställer från höger Lena, far, Lennart och mormor i trädgården i Halsvik.

Det blev en fin och värdig, om än outsägligt sorglig, begravning med massor av människor närvarande. På minnesstunden efteråt höll jag mitt tal till henne.

—

Hej, jag heter Fredrik och Lena var min moster. Hon har betytt mycket för mig. Moster Lena bad mig vid vårt sista möte i livet att säga något på hennes begravning och vi hann faktiskt till och med prata lite om vad jag skulle säga. Även med en sådan sak hjälpte hon till, lite. Hon hjälpte alla med allt.

Vissa samtal är oberoende av tid och rum. Vi pratade, moster och jag, som om vi i stället för att omges av Sahlgrenska sjukhusets gråkalla väggar som vanligt satt på altanen och tittade ut över Halsvik. Vi pratade om allt mellan himmel och jord: om saker man säger och gör som just där och då verkar så rimligt men som senare framstår som dåligt gjort. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta sådana saker. Vi pratade om allt härligt vi upplevt tillsammans för moster Lena hade bläddrat i sina album och konstaterat att vi, Adolphsons, fanns med på nästan varje bild.
 Det samtalet fick mig att fundera mycket. Jag hoppas ni inte tycker det är allt för opersonligt om jag helt enkelt läser det. Annars blir det nog för svårt.
 Svårt är också att säga något om någon som så många har sin alldeles egna varma och personliga relation till. Så jag försöker istället för att tala om hennes liv och personlighet ringa in en känsla jag har burit med mig genom livet och som jag fått till stor del av henne.
På Styrsö har det alltid funnits starka kvinnor. Mormor Astrid, mormors syster Ellen som vi också kallade för moster, min mamma Anita och så moster Lena förstås.
 Aldrig är orden från den gamla psalmen, släkten följa släktens gång, så närvarande som i kyrkan på Styrsö. Där har jag upplevt livets början genom mina barns och deras tremänningars dop, jag lämnade barndomen där genom min konfirmation och jag har också på denna plats sett livets slut genom mormors, morfars, mammas, moster Ellens och nu moster Lenas begravningar.
 Jag tänker lite på Ronja Rövardotters mamma Lovis ord, i Astrid Lindgrens saga, när sagans karaktär Skalle-Pär gått bort: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men jag tänker också på hur viktigt det är, när man förlorat någon älskad, en hustru, en mamma, en mormor, farmor och moster, att få ropa som Ronjas pappa Mattis: ”hon fattas mig!”
Eller som min pappa sa när vi i går klev av båten och i skymningen vandrade bort mot Halsvik: Det känns annorlunda nu, att komma hit, när Lena inte är här.
Det är så viktigt att få sörja och vi sörjer alla på olika vis. Jag sörjer själv genom Harry Martinssons ord; ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”
 Så mynnar vår sorg så småningom ut i en annan vacker fras: I ljusaste minne bevarad.
 I vårt sista samtal upptäckte vi, moster och jag, att vi hade en gemensam föreställning om vårt inre mentala rum. Ni vet ett sådant där rum man ibland kan bli uppmuntrad att gå in i för att meditera lite. Vi ser för vårt inre båda framför oss Vassholmen en varm och solig sommardag. Allt är lugnt och stilla.
 Jag blev tidigt i livet präglad av Styrsö och jag vet att det varit bra för mig att präglas av olikheter och andra perspektiv än det kända och invanda. Så långt det är möjligt försöker jag ta med mig och föra över denna inställning till livet till mina barn.
 Om jag tänker på något särskilt ur mosters rika liv med många skratt och härlig samvaro tror jag alltså att det får bli en känsla. Känslan av sommaren 1985. Då gick jag och kusin Stina på konfirmationsläger här på Styrsö. Det var en spännande och lycklig sommar först under mosters vakande ögon sedan tillsammans med mamma och pappa när övriga familjen kom ner från Falun.
 Moster sa till mig, där i sjuksängen, att hon var nöjd med sitt liv när hon såg tillbaka. Det blir visserligen inte alltid som man tänkt sig: mamma och moster tänkte sig en ålderdom tillsammans som de själva sa: som pantertanter. Så blev det nu inte.
Men moster Lena har redan gått en tuff match mot sjukdom och vunnit. Det gjorde hon inte den här gången, men hur mycket kan man begära egentligen? Hon gjorde nog gott hon kunde. Det blev 1-1 kan man kanske säga. Om det nu inte vore för det där med i ljustaste minne bevarad. Där vann hon, hundra och åter hundra gånger om.
 Tänk att kunna få ligga för sitt yttersta och säga så som moster Lena gjorde, att man är nöjd med sitt liv i vetskapen att det också strax är över. Och tänk att kunna vara den som trots svår och obotlig sjukdom ändå klarar att gjuta mod i omgivningen. Hon hade tid och plats även för mig en liten stund trots att tiden var knapp.
 Men så var hon, moster Lena. Det är så talande. Det fanns alltid plats för alla.
 Ja. Nu sitter de väl där uppe någonstans, mormor, morfar och mamma och tar emot sin yngsta familjemedlem. Det är i alla fall så jag ser på det. Vi andra stannar kvar och kämpar på ett tag till. Vi kämpar på som jag tror i deras, de som rest vidare, förhoppning att deras liv inspirerat oss som är kvar på vår egen fortsatta livsvandring.
 Sinnebilden för lycka är för mig en sommardag på Styrsö under 1980-talet. Kanske sommaren 1985. Det har inte bara att göra med att jag var ung och och oprövad då. Målat med den tidens starka pastellfärger och med sommar på Styrsö var livet enkelt att leva och underbart att ta för sig av. Några större problem kände jag ännu inte till. Så kom 1990-talet och 2000-talet och ändrade på det. Släkten följa släktens gång.
 Det här med att våra kära lämnar oss med jämna mellanrum är ett ansvar man som kvarvarande måste ta. Det hör livet till. Man får hantera det, helt enkelt. Så som Ronjas mamma Lovis i sagan om Ronja uppmanar oss. Det gjorde mormor och morfar, det gjorde mamma och moster. Och nu är det vår tur.
 Men det är så svårt. Hur det än är med den saken: nu vilar ansvaret på oss andra att föra vidare en trygg och stabil tillvaro för våra barn och kära. Nu är det vår tur att till dem förmedla en känsla av Vassholmen sommaren 1985. Det där har jag själv inte klarat så bra hittills.
 Nu säger jag till mig själv att jag i mammas och moster Lenas namn, de som gått före mig och så fint krattat manegen inför mitt liv att jag nu ska ska ta över krattan med fast hand. Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger i en annan saga av författarinnan med samma namn som min mormor.
På mammas begravning lovade mig moster Lena att söka vara vår moster Ellen om vi så behövde. Detta är vår släkts sätt att lova varandra stöd och stabilitet. Lennart, Stina, Magnus och Henrik med familjer, jag kan nog aldrig, av uppenbara skäl, bli någon styrsö-moster för er, men vill ni ha hjälp, stöd eller bara prata en stund, kan ni alltid räkna med mig och Malin. Då finns vi där. Jag vill bara säga det, även om jag ju väl vet att ni i varandra har ett starkt stöd.
 Nu får den inre bilden ta över. Jag är på Vassholmen en varm sommardag. Kanske är det sommaren 1985. Det enda som hörs är fiskmåsarna som skränar och ljudet av en avlägsen motorbåt ute till havs. Stina läser och själv är jag rastlös för jag har ingen att hitta på något med. Jag funderar över att ta ett bad till. Eller kanske fika lite, om jag får. Mamma, Lena och alla de andra ligger en bit bort och dåsar i värmen. Allt är lugnt och stilla.
 Jag vill avsluta med att läsa Kristina Lugns dikt som hon skrev i samband med hennes väns bortgång och då tänker jag särskilt på dig, käre morbror Lennart. Till dig vill jag från mig och Malin genom diktens ord försöka komma med åtminstone lite styrka och deltagande i det som utan jämförelse måste vara ditt livs svåraste stund.

”Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett sträck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.”

Vila  i frid, kära moster.

—

 

Vid lyktstolpen mitt i bild ligger vilar Lena i familjegraven.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Paul Tibbets

av adolphson1 kommentar till Paul Tibbets

Jag har lite halvintresserat följt ärendet om de två unga svenskar som åkte till Somalia och anslöt sig till en organisation som USA terrorstämplat. När männen efter ett tag ångrade sig var det så dags. De flögs till USA och ska åtalas där.

Lyssna på radioinslaget om ärendet här.

Kan USA verkligen släpa hem terroranklagade från världens alla hörn hur som helst? Tänk om de stämplar Folkpartiet som en terrororganisation? Kommer UD att vara lika undfallande som i ärendet ovan när jänkarna kommer för att slå mig i bojor och flyga mig till USA för att där ställa mig inför skranket?

Sannolikt inte. Jag är ju vit. Och man. Jag ser rätt svensk ut. Min släkt har bott här längre än deras vilka det nu handlar om.

—

Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. Fortfarande bär en del av skolungdomarna röda tröjor med den klassiska bilden på Che Guevara. Visst, han är snygg och så. Men likafullt en mördare som inte drog sig för att bruka våld för att genomföra sina mål.

Så funkar de, marxisterna.

—

Frågan är hur ska man i det sammanhanget ska se på Paul Tibbets. Alltså mannen som var befälhavare ombord på planet som släppte atombomben över Hiroshima. Bomben beräknas ha dödat 100 000 människor omedelbart och krävt totalt uppskattningsvis 300 000 människors liv även om det är mycket svårt att beräkna antalet offer.

Visst, andra världskriget tog omgående slut och Sovjet fick se vad amerikanerna kunde hitta på om de var på det humöret. Men är Tibbets att betrakta som en frihetshjälte eller terrorist? Vad tycker japanerna, tro?

Jag har inte läst så mycket om den här mannen. Jag vet att han var högt uppsatt militär och blev rätt gammal.

Men vad för sorts människa kan leva med att ha 300 000 människoliv på sitt samvete? Hur tänkte han när han flög hem? Eller efter sin pension? Sov han gott om nätterna under resten av sitt liv?

Kanske fungerar det mänskliga psyket likadant hos människor som Hitler, Stalin, Che Guevara, Pol Pot, Mao Zedong, Tibetts och Breivik. Det är bara omständigheterna och tillfället som skiljer.

 

—

Nu är vi i väst mest rädda för enskilda beväpnade galningar. Enskilda vettvillingar som genom all sin bitterhet och hat endast ser massmord som sin utväg, för att låna ett uttryck från Gunilla von Hall . Hon tar sin utgångspunkt i vapentillgången i sina resonemang.

Det håller jag med om. Men jag tror också att alla kan bli extremister vid ett givet läge. Om någon tar ditt liv i från dig, beskär dina rättigheter eller mördar din familj exempelvis. Då kan vem som helst av oss bli extremist eller terrorist i din förövares ögon.

Diktaturens hantlangare eller blinda religiösa fanatiker utan sådan bakgrund som drivkraft är så gott som alltid i hemlighet tvivlare. Likafullt genomför de sina dåd. Det är intressant psykologi, det.

Första tecknet på fanatism är att inte dra upp rullgardinen på dagtid, sa någon.

Här hemma i Moder Svea kontrollerar myndigheter nu hur olika instanser i offentliga miljöer sköter sig när det gäller kameraövervakning. Det gäller kameraövervakning i skolan, affärer eller på restauranger. Som det visar sig sköter vi det dåligt. Lagen efterlevs dåligt. Man sätter upp fler kameror än vad lagen tillåter och har dålig kontroll över hur filmerna används.

På så vis har ju extremisterna redan vunnit, kanske. Och mot den bakgrunden är måhända inte UD:s eller USA:s agerande så märkligt.

Obehaglig tanke.

Detta ger mig en dålig sinnesstämning denna morgon. Inte blir det bättre av att jag råkade blanda ihop blåbärsoppan och spolarvätskan i morgonstressen. Tur att båda var färdigblandade, i alla fall.  Jag får muntra upp mig med att damma av ett gammalt ”skämt” mitt på blanka (spolarvätska!) torsdagsförmiddagen.

– Vad sa Fidel när han gick till frisören?
– Låt Shägge Vara.

Personligt, Spännande människor

Jultomten

av adolphson3 kommentarer till Jultomten

Det blev en rätt fröjdefull jul och nyår som avslut på detta, vid en jämförelse, dåliga år.

Vi gjorde lite annorlunda denna gång och hängde på trenden att dela upp firandet. Så länge man har en pulkabacke i närheten ordnar det sig. Vi behövde, för återhämtningens skull, göra så. Efter ett par dagar i snön var man återhämtad och kunde fira jul ordentligt. Tänk att det behövs så lite, ändå.

Julstämningen kan i och för sig vara värd att vänta på lite emellanåt. Men när man ser svågrarnas fantastiska pepparkakshus vet man att julen är här.

Sedan skulle det delas ut julklappar så klart.

Ett misslyckande i mitt föräldraskap är mina tomte-gestaltningar genom åren. Helst min äldsta dotter är, eller har varit, livrädd för tomten. De brutala rumpmas-tomtarna har i min tolkning inte varit särdeles barnvänliga. Den Änglaljuva har givit mig något irriterat ögonkast och undrat exakt vad det är jag inte fattat med konceptet jultomte.

Lite sordin har detta lagt på stämningen.

Dotter 2 har förövrigt inte förstått skillnaden mellan tomten vi bygger ett hus på och den som kommer med paket om jularna. Vår tomt gillar hon inte då det alltid är smutsigt och jobbigt att vara där. Så värst imponerad av tomtegrejen är hon alltså inte, hon heller.

Kort sagt, det har inte varit helt lysande det här med tomteriet. Vare sig här eller där.

Lite orolig var jag sålunda när jag ännu en gång packade upp svärmors numera inte helt för lilla tomtekostym. Nåväl, det fanns inte längre någon undanflykt.

Showtime! Och vi vet ju vem, eller hur? Mmm, just det: Adolphson.

Sagt och gjort, jag harklade mig och deklarerade med lite för hög röst att jag bara skulle gå och köpa en tidning. Omgivningen himlade sig. Dotter 2 lyfte ett öga från paddan och frågade vad en tidning var för något.

Det blev, ja, om inte succé, så nog måste framträdandet jämförelsevis betraktas som en klar framgång. Väl återkommen möttes den tidningsbärande pappan (inget lämnades åt slumpen denna gång) av hänförda döttrar. Pappa! Du missade tomten! Han hade en likadan halsduk som du!

Sedan tog dotter 1 mig åt sidan och berättande i förtroende och utom hörhåll att hon trodde att tomten nog var lite kär i mamma. För han PUSSADE henne! Jag återgäldade förtroendet genom påståendet att vi nog måste ge tomten lite svängrum eftersom han har rätt taskiga arbetstider.

Sedan sjöng jag lite av ren och skär lycka.

Men allvarligt talat, den här killen måste man ju bara älska. Eller hur?

Trots att det finns så mycket olycka i världen och att allt överflöd här hemma därför ibland fastnar lite i halsen finns det inget som slår känslan av att få göra sina barn glada och lyckliga på julen. När det kommer till kritan är detta den minsta beståndsdelen i tillvaron.

För mina barn räknas deras morbröder (mormor och morfar faller mer under samma kategori som föräldrar gör för ett barn som alltid har självklar och oproblematisk tillgång till båda) verkligen in i deras magiska julkänsla.

Det är förvisso en lyx att vara flera just på jul. Tur att det finns insatser för dem som är ensamma också.

I går sa min yngsta dotter till mig när jag fipplade med att få på henne den komplicerade bältes-anordningen i barnstolen (denna tingest måste vara konstruerad endast för att ge stressade småbarnsföräldrar stroke, krupp eller afasi):

Ge inte upp pappa. Man få aldrig ge upp. Ger man upp är man ingen riktig man. 
Något att ta med sig in i 2013 tänker jag.

Nyåret firades, som vanligt, hemma hos Thuresson tillsammans med fler gamla V-dala vänner. Det blev lyckat så när på beslutet att skicka iväg taxin i tron att man lätt skulle få en ny. Jag avslutar med min favoritbild i nyårssammanhang.

Bilden nedan är tagen strax efter 12-slaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning.

Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest. Tideström, som bjudit oss till Schweiz över nyåret, hade oss som gäster. Det blev en intressant kväll om vilken jag ska berätta mer om någon gång.

Jag nöjer mig med att här återge en händelse.

Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser och kom ifrån Egypten och sedan diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt:

So, what´s youre business mr Adolphson? 

Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton) och var mätt och behaglig till mods. Någon hade bjudit mig sin bästa cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt:

Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden. Vart jag vände mig resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade.

Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen kände någon ännu då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet. Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på mina konkursade bolag.

Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2013 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så.

Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Rector Magnificus

av adolphson1 kommentar till Rector Magnificus

Jag var i Uppsala domkyrka och sjöng med Falu kammarkör i helgen. Det var roligt, närmare 300 personer kom och lyssnade. Vilket nog får anses vara en bra publiksiffra för vilken kör som helst men extra bra i Uppsala där det finns cirka 200 körer registrerade. Däribland namnkunniga körer som Allmänna Sången och OD.

Det väcker alltid minnen att komma tillbaka till Uppsala. Nu kretsade minnet kring Rector Magnificus. På min tid var det Stig Strömholm som uppbar det ärevördiga gamla ämbetet. Jag kan inte närmare uttala mig om hur han var som rektor. Men som människa var han intressant.

Ett citat har jag snott av honom. Ibland när jag avslutar mina lektioner gör jag det i Strömholms anda: Nej, nu har jag inga fler pärlor att kasta. En annan rolig sak var att han som rektor kände sådan avsky för den staty som står på Uppsala centralstation att han lät universitetets gäster kliva av tåget i Märsta istället och sedan åka taxi tillbaka till Uppsala.

En av hans vänner som på en bemärkelsedag höll tal refererade lite kärleksfullt till honom som mannen vars hustru aldrig sett utan väst. 

Jag har träffat Stig Strömholm flera gånger även om han möjligen inte minns det.

—

En sådan gång var när jag i egenskap av V-dalas representant var inbjuden till regementet S1:s årliga högtidsmiddag. Det där hänger ihop med att studenter och militärer förr ofta var sprungna ur samma kretsar varför man ibland bjöd varandra på middag. Och så har det genom århundradena rullat på.

Jag och Den Änglaljuva var rätt fint placerade denna oktoberkväll 1997. Vi satt vid någon sorts semi-honör tillsammans med några stipendiater ur officerskåren. Vi hade dessutom fått ett värdpar i en jämnårig fänrik med flickvän. Detta värdpar vek inte från vår sida under hela kvällen vilket med tiden gav en lite lätt Monty Python-influerad känsla.

Men detta var inte en helt vanlig fest.

När en överordnad från några platser bort skålade med fänriken stelnade han till. Genom mungipan väste han till sin tjej att säga till honom om EXAKT tre minuter. Under dessa tre minuter satt han tyst och stel varpå han reste sig, förde vinglaset till tredje knappen och återgäldade skålen. Sedan slappnade han av igen.

Universitetets rektor var hedersgäst och skulle under kvällen få regementets finaste utmärkelse. Nu bar det sig inte bättre än att chauffören på vägen till Uppsala körde fel och Strömholm blev påtagligt försenad. Stämningen blev tryckt och översten på dåligt humör. Men så kom han äntligen, mannen som genom en blick kunde tillintetgöra vem som helst.

Middagen kunde börja.

Plötsligt kom jag på att jag, inom några minuter, nog förväntades hålla tal. Jag var ju också hedersgäst. Det var ett par hundra gäster på festen. Men efter ett par år som uppsalastudent i allmänhet och dessutom ett par månader som V-dalas Förste Kurator i synnerhet var jag så genomsocialiserad av detta att jag ofta tog tal och sånt på uppstuds.

Jag frågade runt vid bordet efter en penna men ingen hade någon. Den Änglaljuva halade fram en kajalpenna med vilken jag på mitt placeringskort hastigt krafsade ner några stödord. Fänriken gjorde stora ögon. Menade jag allvar? Var jag verkligen så oförberedd?

Talet blev, får jag själv erkänna, briljant. Ett av mina bästa, faktiskt. Jag kommer inte ihåg exakt hur orden föll eftersom manuset, som ju framgår ovan, inte höll för arkivering. Men jag minns att jag började med ett medvetet etiketts-fel när jag inledde med Rector magnificus, Överste av första graden, övriga gäster… man börjar alltid med värden.

Strömholm blev emellertid nöjd. Och det kändes logiskt att mitt i den hierarkiska militära miljön börja med den som på något sätt ändå var min överordnade.

Sedan fortsatte jag med några banala artigheter. Plötsligt anspelade jag på rektors sena ankomst genom att säga att jag under min tid som militär (jag gjorde militärtjänst några år tidigare på det aktuella regementet) lärde mig en mer exakt tillvaro än den som universitetet genom begrepp som akademisk kvart och dubbelkvart kunde erbjuda.

Rätt snygg armbåge, ändå.

Ett kollektivt andetag drogs in. Det blev tyst. HUR skulle rektor ta detta?!

Strömholm log och skålade diskret. Jag hade klarat balansgången. Senare under kvällen när Strömholm själv höll (ett långt) tal, där jag förväntade mig att pulvriseras (sådant hade han gjort förr) avslutade han med att säga att han skulle skriva till kungs och begära ökade anslag för att S1 skulle kunna hålla de vilda dalkarlarna utanför Upplands gränser.

När jag satte mig ner vid bordet efter mitt uppskattade tal, ännu med mitt kajalkladdiga manus i handen, tittade fänriken klentroget på mig. Sedan bad han att få se mitt manus. Det fick han. Då tittade han på Den Änglaljuva efter en förklaring. Äh, han är så där sa hon bara.

Just där och då, kan jag i efterhand erkänna, fick min fåfänga sig en rejäl boost. Det är kul att som enkel adjunkt i läroverket kunna se tillbaka på åtminstone ett ögonblick i livet när man imponerade på någon. I fänrikens värld var det helt otänkbart, ja nästan respektlöst, att komma oförberedd till en middag av denna typ.

Om man nu inte lyckas ändå, vill säga.

Vi hade kul med värdparet resten av kvällen men han var ovillig att släppa ämnet. Hur tänkte jag, egentligen?

—

Jag träffade Strömholm en gång till under min studenttid. Det var väl på doktorspromoveringen, tror jag. Han stannade upp och log ett igenkännande leende. Han berättade att han skulle åka till Borlänge och vara med och installera en rektor på högskolan där. Jag föreslog att han skulle fortsätta två mil så han fick se Falun också.

Strömholm sträckte på sig och replikerade Hejda dig innan du börjar kula också. Jag åker inte en meter längre i det där landskapet än jag behöver. 

Sedan sågs vi väl aldrig mer.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Spännande människor

Integration

av adolphson1 kommentar till Integration

Jag hade möjlighet att lyssna på en föreläsning på temat integration av journalisten Per Brinkemo.

Brinkemo sätter problematiken i perspektiv. Han berättar en hemsk historia om en ung svensk och somalisk pojke som blir dumpad av sina föräldrar i Somalia där han aldrig varit sedan han var bäbis.

Det är inte ovanligt att detta händer när ett barn i en invandrad familj i familjens ögon blir för anpassad till sitt nya land. Att familjen då vill ”återanpassa” (på somaliska: phaqan) barnet till ursprungskulturen  genom att lämna det hos släktingar.

Det låter ju hemskt. Vilka jäkla föräldrar satt jag där på föreläsningen och tänkte. När Brinkemo var klar hade jag fått mig en rejält omskakande upplevelse. Inte på det viset att jag tyckte att phaqan var något bra, men jag förstod det bättre. Och kunde lättare hantera det efter en politiskt integrerad måttstock.

Migrationsverkets beräkningar säger att det nästa år kommer 32000 somalier till Sverige. Det är rätt många, det. Antingen gör vi som Sverigedemokraterna vill och stänger gränsen.

Eller.

Vi kan prova ett annat tankesätt. Vi kan se ankommande somalier, och alla andra etniska grupper, som en enorm tillgång, eller möjlighet. Om vi kan ta emot dem på ett vettigt sätt.

Utgångspunkten är att den etniska gruppen vill bli integrerad men den förstår inte alltid själv hur det ska gå till. Och det gör inte vi svenskar heller. Men om vi lyckas öppnar sig enorma perspektiv.

Somalia är en utpräglad nomadkultur. Ta några minuter och titta på den här filmen. Den skulle kunna vara inspelad på 1600-talet, 1900-talet eller igår.

För en nomad är vatten och bete för djuren den första prioriteten. Man är fokuserad på överlevnad. Man har inte råd att vara sentimental.

Man ser krasst på sjukdom, nöd och spädbarnsdödlighet. Man kan inte gå ned sig av sorg för över dessa ting för de hör verkligheten till. Det är en sorts överlevnadsstrategi för gruppen, klanen.

Om det inte finns en stat som skyddar, hur organiserar vi människor oss då? Om Sverige skulle bombas till aska – hur skulle vi göra? Blod är tjockare än vatten: familjen och släkten blir det sociala skyddsnätet och ersätter staten.

I Sverige sätter vi stor tilltro till att staten ska fixa våra liv. Vi litar på staten för vår överlevnad. När två svenskar krockar går man ur bilen och byter uppgifter. Sedan tar försäkringsbolaget hand om det.

Vi litar på systemet.

Denna tillit förutsätter dock att polisen inte våldtar och misshandlar dig allt för ofta eller att militären inte följer den som betalar mest. Den svenska, stora, trygga staten är ett relativt ovanligt fenomen i världen.

Vi svenskar litar alltså på staten för vår överlevnad och skydd i större utsträckning än många andra folk. Inget ont i det. Men nu förändras världen, som den ibland plägar, och Sverigedemokraterna blir oroliga och undrar om vi snart inte längre ska kunna fira jul så som vi alltid ha gjort.

Fundera lite över begreppet Myndighet.

En Myndighet är i vårt land statens representant. Den organisation som handlägger och hanterar våra problem mer eller mindre framgångsrikt. Om begreppet har någon motsvarighet i en nomadkultur är det i så fall släkten (klanen) och dess överhuvud.

Så har de levt i årtusenden. Släkten, eller klanen, är motsvarigheten till staten för en nomad.

Begreppet nationalstat eller en gräns är inget beständigt för dessa folk. Där klanmedlemmar finns är hemma.

Frågan var kommer du ifrån är meningslös att ställa. Mer relevant är frågan vem är du. I Sverige identifierar vi oss rätt mycket med vårt yrke. Alltså vad vi till vardags gör. Vem är du? jag är lärare…jo men VEM är du? Varpå svensken skruvar oroligt på sig. En nomad kan dra hela sin släkt i tjugo generationer tillbaka eftersom denna tillhörighet handlar om liv och död för dem.

Jag själv kan inte räkna min släkt så långt tillbaka. Detta eftersom det inte är viktigt för min överlevnad. I en nomadkultur är denna relation, klantillhörigheten, motsvarigheten till ett personnummer eller ID-kort. För somalier funkar detta system över hela världen. Man hjälps åt att ta hand om sin släkt när någon av dem råkat i knipa. Tant Berta i Kanada måste göra en operation. Klanmedlemmar i bland annat Sverige skickar pengar.

Att staten, socialtjänsten, kan hjälpa till här i Sverige är för många grupper förenat med rädsla. Hur kan jag lita på staten? Nej, vi fixar det inom klanen som vi alltid gjort. Det är helt enkelt ett sinnrikt internationellt socialförsäkringssystem.

I vårt svenska välfärdssamhälle krymper släktbanden. Kärnfamiljen, denna historiska nymodighet, är norm. I bästa fall tar mor- och farföräldrarna hand om barnen ibland. Vi får barnbidrag, föräldraförsäkringar, sjukpenning och pensioner. Släkten behövs inte för annat än socialt umgänge: fira jul och sånt som SD nu oroar sig för att vi på grund av invandringen inte längre ska kunna göra ostört.

I många kulturer är det fullständigt otänkbart att skicka bort barnen till främlingar för att hämta dem kl 17 när man själv arbetat klart för dagen. Det är ingen fara, de är utbildade. Detta är främmande i många kulturer. Utbildad? De känner inte mina barn. Nej tack, farmor vaktar mina barn medan jag jobbar. (Arbete förutsätter dock integration vilket jag återkommer till).

Sverige har länge varit en extremt homogen kultur: en sorts konsensus-kultur relativt präglat av jantelag. Vi är bönder, helt enkelt. Min farfar var bonde och försåg regementena i Boden med varor, morfar föddes i en skärgådsbondemiljö på Gullholmen i Bohuslän. På medeltiden var vi också en klankultur. Många har läst Jan Guillos böcker om Arn som utspelar sig i just sådan miljö.

Innevånarna i Aten, Rom och Bagdad varit stadsbor i tusentals år. De har lite länge vana av det.Vi svenskar kommer från en röd stuga på landet men nu ligger den stugan på 7:e våningen, som nån psykolog uttryckte det. I de här kulturkrockarna uppstår stor förvirring i systemet.

Vi i Sverige måste bli bättre på att kommunicera vår samhällsmodell. Det är en förutsättning för integration menar Brinkemo. Jag känner mig träffad och attraherad av det.

Jag har nu lärt mig att somalier också har en stark tradition av konsensus. De kallas ibland för Afrikas svenskar. De som sitter under trädet är en benämning på människor man har respekt för, klanledare, som ofta fattar beslut som man följer på samma sätt som svensken följer myndighetsbeslut.

I alla kulturer och sammanhang gäller det att identifiera nyckelfigurer. De med inflytande. Det viktiga är inte vad som sägs utan vem som säger det. Vill man lyckas med ett integrerat samhälle kan man inte sätta upp en hemsida med information. Man måste hitta nyckelpersoner att kommunicera informationen på hemsidan vidare. I tredje eller fjärde led kanske man få klanernas medlemmar att själva söka upp informationen.

I just det här exemplet handlar det om att ta tillvara somalisk tradition för att integrera och utveckla. Genom att bygga relationer når man integration och kan utnyttja ett folks kompetens. För Sverige i tiden. Det finns många kungar i Sverige, som ärvt sin position, och med mycket mer makt än Carl XVI Gustaf.

—

Vi måste ju göra något.

Svenska staten är, för att sno Brinkemos liknelse, som det där företaget ticket.nu. Vi säljer biljetter men vi har inget att erbjuda. Vi måste lära oss att ta tillvara alla dessa erfarenheter de som kommer hit har med sig istället för att se det som en kostnad eller belastning. Med rätt samhällskommunikation och politik är varje infödd svensk och utifrån kommande människa en möjlighet.

Så måste jag som liberal se på tillvaron.

Många flyktingar drar vidare från Sverige eftersom det är så svårt att driva företag här. Snacka om brain-drain. Det finns tydliga historiska exempel på hur det går för samhällen som inte tar tillvara sina möjligheter. Östtyskland under kalla kriget, tex. Det är ett större problem att så måmga människor och företag flyttar härifrån än det omvända.

Det är viktigt att kunna försörja sig själv och företagande är en nyckel. Vår svenska samhällsmodell, som vi byggt upp genom att exportera vårt kunnande, tycks viktigare att bevara än att utveckla. Vi vågar inte öppna oss för att skapa ett verkligt integrerat samhälle. Ta seden dit du kommer! Så inskränkt. Så tråkigt. Så inhumant och världsfrånvänt.

På sikt är vi genom ett sådant synsätt dömda till stagnation och undergång.

Vårt svenska 1900-tal är en historisk parentes. Nu är det på väg att försvinna eller förändras och några av oss skyller detta på flyktingar. Det är för mig helt obegripligt. Hur får vi alla duktiga människor att stanna kvar, hur kan vi ge dem en god start och förutsättningar att ge tillbaka till samhället? Frågan om hur man når folkbildning och kunskaper går åt båda håll från flyktingar till svenskar och tillbaka igen.

Men visst, i början kostar det. Migrationsverkets möjligheter att fungera måste få kosta. Integration kräver god fysisk och psykisk hälsa. Det kostar, det med. Men i slutändan är det värt det.

Vi måste förbättra våra möjligheter att mötas. Det är därför Sverigedemokraterna måste bekämpas. Och mot vänstern måste man också stå eftersom, hur goda intentioner de än har, är verklighetsfrämmande och ovilliga att förändra en stereotyp och betongfotad syn på företagande och individ.

Några 40-talister ondgjorde sig, där på föreläsningen, över att en reporter på TV till politiker nyligen ställt frågan hur mycket invandring tål Sverige. Problemet var att frågan ställts överhuvudtaget, menade man. Det var ett tecken på perspektivförskjutning. Det må så vara. Men i en demokrati måste alla frågor få ställas.

Det intressanta, och långt viktigare, är hur vi väljer att besvara frågan.

Det är bland annat därför jag är besviken över att Folkpartiets ledare inte tar täten. Mot Sverigedemokraterna och för integration med perspektiv som jag diskuterar ovan. Språktester, betyg och burka-förbud kommer långt ner på integrations-listan, tycker jag.