Kategori: Spännande människor

Historia, Spännande människor

August Gripenstedt

av adolphson

En intressant svensk är August Gripenstedt (1813-74).

Jag är osäker på om han var liberal, men jag tror det. Åtminstone genomförde han en rad liberala reformer.

Nu låter sig begreppet liberal inte oproblematiskt översättas till 1800-talets mitt.  Hursomhelst, adelsmannen Gripenstedt hade genom sin sociala position ett försprång till rikets högre poster och han satt också i riksdagen.

Det intressanta är att  han gjorde så och var finansminister just under tiden för ståndsriksdagens avskaffande 1866.

Hans sociala bakgrund kopplat till hans politiska gärning är intressant. Eller tvärt om, hans politiska gärning  kopplat till hans sociala bakgrund är intressant. Friherre och allt, gör att man mer misstänker honom för en konservativ klassbevarare än en kämpe för frihet.

Vad han  tyckte om ståndsriksdagens avskaffande vet jag inte. Inte heller hur han såg på tanken om allmän lika rösträtt.

Hur det än var med det verkade han som finansminister för en politik som jag skulle vilja kalla klassiskt liberal: han var för enskilda människors frihet och strävade efter att underlätta för människor att etablera och driva företag.

Gripenstedt var för ett ökat utbyte och ville stimulera och utveckla svensk handel med omvärlden, och ville gärna ansluta Sverige till olika internationella (främst europeiska) samarbeten.

Man kan ju gissa att han varit positiv till EU om han verkat idag.

Gripenstedt verkade för näringsfrihet i en värld där företagande dominerades av antingen kungliga direktiv eller en medeltida skråkultur vilken utmärktes av reglering och hierarki. Social klass eller kontakter skulle inte vara avgörande för din möjlighet att starta företag.

Han stimulerade genom denna politik kunnande, vilja och möjlighet. Någonstans här kanske man kan finna en grund till den kommande svenska exportindustrins framgångar under 1900-talet.

Resultatet av Gripenstedts politiska gärning är sannolikt mycket viktigt för att Sverige så snabbt kunde gå från att vara ett fattigt bondland i utkanten av Europa, ett land från vilket man utvandrade, till det att vara rakt motsatta.

När jag läser om Gripenstedet förefaller han mig vara något av en socialliberal, trots allt. Och sådana gillar ju jag.

Å enda sidan: gör det enkelt och fritt att starta företag, stimulera kompetens och tillgodose individen friheter, trygghet och möjligheter. Å andra sidan: låt staten ta ansvar för vissa grundläggande rättigheter och det hårda i samhällsbygget som en fungerade stat och utvecklad infrastruktur.

Ja, den som känner till hur jag resonerar förstår kanske vari detta landar. Varje tid har sin kamp att föra och min övertygelse är fortfarande att vår tids kamp förs bäst från en socialliberal grundhållning.

Är någon intresserad av att läsa mer om August Gripenstedt har SvD:s ledarredaktion skrivit en intressant artikel och, även om man inte gillar Timbro har en bok givits ut på detta förlag att tillgå för den hugade.

Spännande människor

Tidningsbudet

av adolphson1 kommentar till Tidningsbudet

Morgontidningen har den sista tiden börjat komma sent.

Det skulle kunna betraktas som veckans i-landsproblem men det är inte desto mindre en källa till irritation eftersom vi inte hinner läsa tidningen om den kommer efter point of no return.

I går morse när tidningen mycket försiktigt, och alltså alldeles för sent, smögs ner i brevlådan ryckte hon med vilken jag delar prenumerationen resolut upp dörren och frågade om saken. Straight on.

Hon är tuff på det viset: inga krumbukter – raka rör.

Tidningdbudet tog sig tid att ge svar på tal. Det fanns orsaker till förseningen. Okej, då. Vi tänkte inte mer på saken utan övergick till våra vardagliga morgonbestyr.

Jag startade bulldozern för att köra in och väcka barnen, hon till att lägga ännu ett lager välgörande fuktkräm på sina underbara kinder. (Okej, det där var mer ett uttryck för en känsla än ett verklighetsförankrat faktum).

Sedan hände plötsligt något märkligt. Brevinkastet talade ännu en gång till oss. In kom de lokala tidningarna (vi läser normalt sett och i bästa fall SvD till frukost) försett med ett personligt brev från tidningsbudet:

 

Jag ber om ursäkt om jag lät för formell i morse – jag hade ingen avsikt att raljera om saken, utan ville bara ge ett sakligt, korrekt och fullständigt svar på din fråga. Jag ska, som jag sade, göra allt jag kan för att tidningarna komma i tid även på onsdagar och fredagar men ber om överseende nu med höstens oväder som i morse, och den förestående vintern. 
 
Med vänliga hälsningar
Magnus (tidningsbudet). 
Jag känner att jag gillar tidningsbudet Magnus. Jag tror vi kommer att komma väl överens både i vinter och under höstens oväder.
Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet, Spännande människor

Geijeraffären: domus?

av adolphson

Det kommer en film, Call Girl, som verkar vara löst baserad på Geijeraffären. Tidigare sändes SVT:s utmärkta produktion Hinsehäxan vilken handlar om den kvinna som suttit längst i fängelse i Sverige.

Ett lika tragiskt som fascinerande människoöde.

Jag såg nyligen på bio filmen om Palme. Jag hade högre förväntningar än vad en nostalgitripp för 40-talister kunde infria. I filmen finns även ett klipp där Palme försvarar påståendena om Geijeraffären. Varför ljög landets statsminister om det? Ja, filmen lämnar mycket att önska.

Madeleine Leijonhufvud, förutvarande professor i straffrätt, är en intressant person. Tidigare har hon debatterat sexlagstiftningens utformning (exempelvis att det är ett demokratiskt problem om lagens uttolkare vid ett våldtäkts-mål enbart består av män i 60-årsåldern och uppåt) och nu senast vad kungen får utstå som offentlig person i jämförelse mot andra offentliga personer.

Det är den här bilden som är det senaste i kritik mot kungafamiljen.

Det finns de som hävdar att tjocka män i kostym och i ålder 55+ har lättare att få sin vilja igenom i det offentliga rummet, i bolagsmöten, kommunala sammanträden och i föreningslivet.

Men jag tror det där håller på att förändras och jag tror också att hanteringen av kungens eventuella vandel är ett resultat av denna normförändring. Vi accepterar inte längre beteenden av den typ som var möjligt och accepterat tidigare.

Kungen, Bill Clinton, Tiger Woods, Strauss-Kahn, Belusconi, Assange…etcetera, etcetera i evighet amen. Må ni vila i frid när er tid är inne men jag önskar inte frid över just detta minne av er.

Plötsligt kom jag att tänka på spelet Monopol: Oförstånd i ämbetet: böta kronor 400.

Annars är en vanlig (manlig) härskarteknik att kommentera äldre eller yngre kvinnors (i ledande ställning) utseende. Om alla andra (män) vid mötet är tjocka och bär kostym är det skamligt enkelt att ta till denna metod. Snygg blus, Bettan. Inte. HAHAHAHA.

Jag lever med en person som är så oerhört cool. Det kanske de flesta tycker om sina partners. Men låt mig återge ett exempel.

Hon var nyligen i en offentlig miljö där öppna dörrar råder. Plötsligt strömmar det in ett gäng män som över kaffet börjar dra tämligen grova, djupt sexistiska och kvinnoförnedrande ”skämt”.

Hon går då ut i det allmänna rummet, tar sig en kopp kaffe, och slår sig ner mitt i gruppen. Utan att släppa någon av dem med blicken och utan att med ett ljud beröra deras tidigare högljudda konversation pratar hon på om ditt och datt.

Det var helt uppenbart för alla att hon hört varje ord av deras tidigare koversation.

Efter ett tag dröp de av mumlande sina respektive skäl för sin avgång. Hon är förjävla häftig, mina flickors mamma. Henne fintar man inte bort. Det krävs mod och integritet för den typen av aktioner.

Min fundering gäller detta: hur jämställt kan vårt samhälle bli egentligen? Är ett helt jämställt samhälle omöjligt? Är vår demokrati en historisk parentes?

Nu kommer vi kanske att sakta börja vår stagnation och nedgång. Vi har helt enkelt inte råd med det här längre. Det första som kommer i krisens kölvatten är rasism. Därefter sexism och ojämställdhet mellan kvinnor och män.

Slutstationen på den resan är en vittrad ruin av vita huset vartill framtidens människor kommer att åka som turister för att se resterna av vår civilisation vilken peakade år 2000.

—

Många skrattar åt och hånar ordet Hen.

Men kanske är det rätt väg att gå för att uppnå verklig jämställdhet. Att inte ha fixerade könsroller skulle kunna lösa många samhällsproblem och är, sett ur ett övergripande samhällsperspektiv, kanske bättre.

Stella Walsh, sprinterdrottningen från 1930-talet, visade sig ha en oklar könsidentitet. Här kan man läsa mer om det. En av mina favoritförfattare, Ursula K Le Guin har också hanterat ämnet.

För att knyta ihop denna förvirrade tankegång: Ecce Homo. Se Människan. Också det en fotoutställning av Elisabeth Ohlson Wallin.

Personligt, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Hyllning till vänskapen

av adolphson4 kommentarer till Hyllning till vänskapen

Jag har tre människor som hjälper mig, mer eller mindre frivilligt, och påverkar mig och ger perspektiv på tillvaron: Den Änglaljuva, Darke och Tideström.

Sämre lag kan man ju ha. Det klart att alla människor påverkar mig, men några är extra viktiga.

Den Änglaljuva lever jag med, ord överflödiga. Till Darke vill jag säga: lika aktuellt då som nu är det som följer nedan. Och till Tideström: när du gifter dig, alternativt har 50-årsfest, ska jag hålla ett lika djupt känt tal som Beethovens hyllning till glädjen.

Jag refererade till ett bröllop nyligen. Det satte igång minnet. Jag rotade fram bestman-talet ur gömmorna. Här är min hyllning till vänskapen, i mitt liv är det just nu mer viktigt än någonsin. Jag har för skoj skull länkat lite här och där så att en yngre publik ska förstå referenserna.

—

Magnus!

Så här på bröllop babblas det ju en hel del om kärlek. Nära eller avlägsna släktingar och vänner håller tal, eller som man säger på bröllop, säger några ord, och dessa förväntas på ett lite putslustigt sätt redogöra för just sin relation till brudgummen. Råkar man dessutom känna bruden är ju det också ett plus. Men så jobbar ju inte riktigt du Magnus. Och eftersom jag inte är särskilt putslustig av naturen skulle det kännas främmande att börja på ett sådant sätt.

Nej, jag tänkte istället helt sakligt anlägga temat ”kärleken till vänskapen” för detta tal. Jag minns att jag klockade dig till 31 minuter på mitt bröllop så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt stressad här idag. 

Något jag gillar med dig är att du egentligen aldrig fått mig att känna mig sur, arg eller stött inför omvärlden. Du tar alltid mitt parti. Som när du läxade upp den där försäljaren som utnyttjade den aningslöse och lite vilsne Fredrik Adolphson. Till honom lät du förstå att: DU SKA FAN I MIG INTE KOMMA HIT OCH TRAKASSERA MIN SAMBO när han dök upp för att genomföra det som i försäljningsvärlden kallas för att Close The Deal.

Ser vi oss omkring här på festen är det ju inte så många vi hittar dessa dina egenskaper hos. Jag vet att du gärna skulle vilja dela skyttegrav med mig. Med dig känner man inte några behov att hävda sig. Man lutar sig tillbaka och njuter av åkturen.

Så här långt kommen i talet skulle jag kunna lägga in lite klichéer och töntiga utspel i stil med:  äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Jag avstår även från detta med hänsyn tagen till talets karaktär.

På V-Dala myntade i början av 90-talet en 2-meters anonym sedermera Förste Kurator de bevingade orden: ”så fort man ser någon av de där killarna vet man att den andre är runt hörnet – om inte ljuden från deras töntiga boots redan avslöjat dem, vill säga”. 

Det kan låta märkligt men jag blev glad för de orden, Magnus.

Här måste vi stanna upp och ställa oss en fråga. Hur stor är egentligen sannolikheten att två killar från Falun, snusades och med boots på fötterna samt för det lite högtidliga tillfället iförda kavaj, med reservnummer på långt över 500, hamnar bredvid varandra vid ett upprop på en univeristetskurs i historia? Antagligen ganska stor. Jag tror det var där det började.

Visst kände man väl till Darke i 80-talets Falun men vi umgicks ju inte riktigt i samma kretsar då. Magnus hängde med sportkillar med tubsockor, lofers, salomonryggsäckar och falska Ivanhoe-tröjor. Ja, ni ser några av dem runt er här på festen och det är ju inte mycket som förändrats som tydligt torde framgå.

Jag, å andra sidan, satt med trenchcoat, svart polo, lustans-lugg och rökte svårmodigt och filterlöst på Café Princess eller Cafe Napoleon. Medan jag sportade i smyg för mina imagespända vänner tjyvläste Magnus Strindberg och diskuetarde kultur fjärran från killar som ”Bagg”, ”Lill-Kumla”,”Norton” och ”Väskan”.

Det som ligger kvar i oss båda från den här tiden är tävlingsinstinkten. Det är nämligen så att vi måste tävla om allt, Magnus och jag. Vem är bäst på biljard? Eller på att kasta pil? När vi inte kan enas om vem som är mästaren i aktuell gren genomför vi en så kallad Shot of The Title. Den som vinner då är bäst…tills nästa utmaning kommer.

Ett lite mer bisarrt uttryck för detta är när vi tävlar om vem som är mest lik olika karaktärer i olika tv-serier. Ta Beverly Hills, exempelvis. Där har Magnus bestämt att han är mest lik Dylan och jag…Steve. Otroligt. Orimligt. Vidare tycker han att han är lik Lance i Falcon Crest och, ivrigt påhejad av Mia, George Clooney. Filmstjärnestatus, man tackar!

Det är ditt bröllop, så låt gå. Men hur kommer det sig att du får vara alla coola killar och jag alltid typer i stil med kapten Onedin i Onedinlinjen: fet, skäggig, godtrogen och lite misslyckad?

Magnus och Mia! Man måste hålla sig till självklarheter när man talar i liknelser, det vet varenda småbarn. Som att brudgummens stilige far faktiskt är lik Blake Carrington i Dynastin eller att den enda likhet som någonsin träffat rätt vad gäller dig är Chase Gioberti i Falcon Crest. Förövrigt anser jag att Bobby Ewing också passar bra in.

Kanske passar tv-serien Vänner ändå allra bäst. 

Där har vi ju två sammanboende, ganska misslyckade, killar som tillsammans krigar mot livets alla utmaningar. Jag tycker visserligen du går för långt i påståendet att jag är mest lik Joey bara för att han är tjock, men låt gå. Det är ju ditt bröllop. 

Det finns dock en annan likhet i ett avsnitt och det är när Gandalf kommer på besök. Alla blir väldigt uppspelta över det besöket för Gandalf är ju så himla rolig och det händer en massa crazy saker kring honom. Jag tycker du är mest lik Gandalf, Magnus. 

Som när vi var i Göteborg på ett fashionabelt inneställe. Vid stängningsdags hade jag tappat bort dig men blev uppsökt av en gigantisk göteborgs-vakt som vräker ur sig: ”Allå eller, känner du den där smala dalmasen i boots där borta?” Jag tillstod lite nervöst att jag gjorde så. ”Häng på honom då annars missar du efterfesten!” 

Det var en rolig natt. En i mängden. Tusen och en natt.

Med dessa perspektiv kanske ett par visdomsord på er stundande resa ändå vara på sin plats. Jag vänder mig främst till bruden: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Fast ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att mina råd är tämligen off pist. Risken är minimal att Magnus ska gå in i din garderob och sno dina kläder.

På min tid hade han en jobbig vana att på morgnarna ligga i sin säng och vråla efter mig att komma med vatten. Helst när han var bakfull. För att få slut på det tog jag för vana att gå in naken med vattenglaset på en liten silverbricka. Något som möjligen får ett annat resultat om du provar samma trix, Mia. Hur är det nu du brukar säga Mia: Men Gubben! Jag tycker du är generös med Magnus och ibland, när du är på det humöret, får vi på huden av dig och Malin, vilket känns gaska tryggt på något sätt. 

Jag jobbar ju inom den nya moderna gymnasieskolan och tänkte nu begagna ett av de nya pedagogiska arbetssätten vi numera använder där: bildanalys. Se på den här bilden (Jag visar en förstoring på en bild på mg och Darke tagen mitt i natten i södra Frankrike). Jag tycker bilden sammanfattar vår vänskap på ett mycket bra sätt. 

Jag har valt att kalla den Odugligheten – ett sätt att leva.  Det är förvisso några år sedan vår storhetstid  men för mig satte du normen för vad riktig vänskap är, den som jag fortfarande försöker leva efter. 

Se ett ögonblick på bilden. Den är lite suddig. På lite vingliga omanliga ben står vi där och håller  om varann. Ett famntag av glädje och värme. Lite rödögda stirrar vi in i kameran inte allt för angelägna att röra oss varken framåt eller bakåt. Bakom oss ser vi en svart gränd mot ett grumligt förflutet. Framför oss i ljuset väntar en blixtrande arg Mia i sin säng. Men detta vet vi inte när bilden tas. 

Vi har kul där vi står. Tillsammans. Tittar jag närmare på bilden ser jag framförallt Magnus, vars vän jag vill vara. Att vara din vän innebär att all sol är på mig. Man får all uppmärksamhet. Du lyckas lyfta fram mina bästa sidor och jag känner mig trygg med dig. 

Det är så himla kul att bli så uppskattad och det ger en styrka att försöka vara likadan. 

Jag blir så absorberad att jag under ett samtal med dig faktiskt gått rakt in i en lyktstolpe, så där som Dupontarna gör i Tintin, vilket i och för sig säger mer om mig än om dig. Men du värdesätter dina vänner oerhört högt så man kan ju bara gissa hur mycket du värdesätter din fru. 

Nå, jag finner nu inga fler ord för detta så jag får väl säga som bruden: Magnus, jag älskar dig. 

Film och TV, Resor, Spännande människor

Sherlock Holmes

av adolphson

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om.

Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Den Änglaljuva  företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen.

Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta.  Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt.

Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Motivet som pryder min matsalsvägg

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna.

Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves.
Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges.

Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk.

Varsågod: se den störste, och njut. Introt  är förresten i sig självt värd en hänvisning.

Historia, Retorik, Spännande människor

Perikles

av adolphson3 kommentarer till Perikles

Det finns det en antik grek jag gillar: Perikles (495-429 f.v.t). Omdömen i stil med att han var en lysande statsman eller den förste demokraten får nog tas med en ganska stor källkritisk nypa salt. Det var som bekant ingen egentlig demokrati i antikens Grekland.  Mitt intresse för Perikles grundar sig mest i hans kvaliteter som talare. En kort beskrivning, hämtad ur wikipedia, av Perikles:

Perikles styre som atensk statsman kallas ”Perikles gyllene tidsålder” och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom Parthenon på Akropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, t.ex. att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.

Perikles var under sin levnad känd som den som bar åskan och blixten på sin tunga. Men inga tal finns tyvärr bevarade i original. Historiken Thukydides har skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet i Thukydides återgivning hölls enligt denne under peloponnesiska kriget vid en officiell statsbegravning av stupade atenska soldater.
Enligt traditionen anses detta vara det första kända hyllningstalet över demokratin som statsskick. Talet används, eller refereras till, även i vår egen tid. Inte minst av amerikanska presidenter från Lincoln till Obama. Det är naturligtvis en klassiker inom retoriken.

Genom att i inledningen avvika från manualen (i det här fallet ett begravningstal och hur man normalt sett höll ett sådant i Aten på 300-talet f.v.t) åstadkommer Perikles det viktigaste inom retoriken: han fångar åhörarnas intresse. Hur? Jo, han är munter och uppsluppen vilket, då som nu, inte är helt vanligt på begravningar. Han börjar helt enkelt med en cliffhanger. Perikles hyllar fortsättningsvis inte direkt de döda. Istället hyllar han den atenska livsstilen och kulturen men framför allt Atens demokratiska statskick. De döda hyllas på så vis indirekt genom att de förknippas  med allt det goda som Perikles i talet hyllar. Också det är retoriskt stilbildande.

Perikles använder värdeladdade ord (frihet, rättvisa, tolerans och mod) för att beskriva Aten. Han beskriver statsstaten och dess innevånare genom dess demokratiska statsskick. Han målar upp hur unikt detta är på ett sådant sätt att varje medborgare kan känna igen sig själva och sitt liv. På så sätt inser de vikten av att, till och med sitt eget liv som insats, försvara den statsstat som står för dessa unika värden. Att försvara staten blir ett personligt ansvar, en medborgerlig plikt. Återigen är steget inte långt till amerikansk presidentvalsretorik.
Perikles lyckas även i sitt begravningstal uppmuntra andra (begravningen var en offentlig händelse) att engagera sig i kriget. Alltså: han värvar helt sonika nya soldater inför de dödas anhöriga på begravningen. Rätt osmakligt, egentligen. Han lyckas med detta konststycke genom att göra värvningskampanjen till en del av hyllningen till de döda.
Man blir berömd och ärad om man dör i kriget, berättar Perikles. Här finner vi en grund till det så ofta använda krigstrixet, martyrdöden, använt av alla stater inför utbrottet av första världskriget, japanerna under andra världskriget och religiösa fanatiker då som nu. Perikles hyllar stort minnet av de döda. Dessutom lovar han en snabb på död på slagfältet, fri från lidande. Han säger vidare att de stupade vunnit förlåtelse för otillräckligheter i livet genom sin uppoffring.

Retoriskt anses talet, men alltså återgivet av Thukydides, vara ett mästerverk. I början, sedan han väckt intresse, talar han sakligt och logiskt för att längre fram väcka känslor och engagemang hos åhörarna. Med talet som mall, och med lite kunskap om antiken, kan man lära sig många retoriska knep. Gör du som talare något oväntat, som att gå emot traditioner och förväntningar över vad du vid ett givet tillfälle förväntas säga, fångar du människors uppmärksamhet. Det finns många exempel på detta. Det funkar. 

När man läser gamla klassiska tal får man sällan veta något om kontexten de hölls i (fast det får vi faktiskt här), talarens röst eller personliga utstrålning.  Eller i vilken sinnesstämning åhörarna befinner sig. Detta är inte oväsentligt, fråga vilken lärare som helst. Det är kanske inte så konstigt att Caesars soldater hyllade sin ledare eftersom de belönades när de var framgångsrika. Vi finner det desto mer märkligt att folkmassor i en modern kulturstat på 1930-talet föll pladask för en liten pajas med smetig lugg och lustig mustasch. 

Ofta handlar retorik om att övertyga, att tilltala människors självkänsla och få dem att tro att de kan åstadkomma något. När vi via svartvita journalfilmer kommer in i höjdpunkten av Hitlers tal, och ser folkmassan vråla i extas, missar vi stämningen han och hans propagandaapparat under timmar, ja månader och år, byggt upp. Vi får bara se höjdpunkten och vi förstår inte vad vi ser.

Jämför med ett helt vanligt samlag. Om du via ett svartvitt klipp på TV får se ett älskande par nå klimax, orgasmen, blir upplevelsen från åskådarplats lätt lite komisk. Får du från TV-soffan vara med från det ögonblick då paret träffas första gången får du en bättre förståelse och känsla för vad de två i höjdpunkten senare upplever. När du själv upplever detta, när du når toppen tillsammans med någon du älskar innerligt, är du (förhoppningsvis) lyckligt ovetande om morgondagen. Kanske är det så för dessa människor som förfördes av Hitlers locktoner. Visst, jämförelsen haltar. Men bildspråket funkar, tycker jag. 

Det här med att väcka känslor kunde tydligen Perikles, om vi får tro historien. Det kan inte så många av dagens svenska politiker i så stor utsträckning, enligt min uppfattning. Fast den som kanske mest skulle ha nytta av det, åtminstone för egen vinning (vilket retorik ofta handlar om), är Carl XVI Gustaf. Varför inte öva lite? Åtminstone testa lite medieträning? Han är kanske å andra sidan ett vilddjur i sänghalmen, vad vet man. Och vad vill man veta?

–––

Vill någon läsa fler, lite mer avancerade, analyser kring detta ämne kan man göra det härexempelvis. Jag har letat efter talet som helhet på nätet, och i svensk översättning eftersom jag själv bara har det i en bok. Vill man läsa det, eller en del av det, på engelska går det bra här.

Historia, Politik, Sång och musik, Spännande människor

Språktestande visa och ett.. poem?

av adolphson1 kommentar till Språktestande visa och ett.. poem?

Vill vi leva värdegrund-baserat?

Jag menar: det är lätt sagt men VILL vi verkligen? Är vi beredda att anstränga oss? Och hur ser vi på dem som lever efter en annan värdegrund än vår egen? Som massmördaren i Norge. Eller Stalin, Mao, Hitler med flera.

Den som följde lagens bokstav i Tredje Riket gjorde bara som vederbörande blev ålagd i ett visst samhälle under en given mentalitet. En medelmåtta kan åstadkomma mycket elände i statens tjänst. 

Det går såklart att hävda att en viss värdegrund är dålig. Om många människor far illa för att en liten grupp ska få som de vill, exempelvis. Ju mer extrem värdegrunden är desto längre ut på kanten på den politiska skalan återfinns den. Och ju längre ut på kanten desto farligare för kollektivets minsta beståndsdel: individen.

Mår inte individen bra mår inte kollektivet bra heller.

Så var vi igång igen. Språktest för invandrare. Det finns flera sidor av det myntet.Det är fullt logiskt att vilja säkerställa en viss trygghetsbas för tillvaron hos flyktingar och invandrare. Kunskap är som bekant makt.

Man inser språkets betydelse när man ser till exempelvis strukturell rasism på arbetsmarknaden, ojämställdhet inom och utom familjen eller i social position i samhället.

Det är ungefär som när mina föräldrar under uppväxten krävde av mig att några saker måste jag hålla på med oavsett vad jag själv ville. Jag fick välja mellan en idrott och en musikalisk aktivitet.

Sen fick jag aktivera mig i saker efter vilja och ork.

Sålunda blev jag den ende i kvarteret som både sjöng i kyrkokören och spelade fotboll. Är det bättre med blockflöjt? brukade jag småbarnsretoriskt parera mina kamraters frågor.

De lät sig nöja med det. Idag är jag glad för att fått grundläggande fysisk träning och musikalisk träning tidigt i livet.

Å andra sidan.

Får vi inte ett ganska likformigt samhälle om man förväntas uppfylla en viss norm för att bli godkänd som medborgare? Och liberalen i mig reagerar på att staten ska gå in och lagstifta om åtgärder på ett område som går att tillgodose på andra sätt.

Nja, jag är alltså tveksam.

You can talk the talk, but can you walk the walk? 

Ibland frågar jag mig vilken sorts politiker jag vill vara.
Det verkar som om väljarna i större utsträckning röstar på egenskaper än värderingar. Annars hade väl inte Palme varit så omstridd, tänker jag. Det verkar hos riksdagspartierna nuförtiden finnas en uppsättning ”etikettpolitiker” som finner sin motsvarighet hos en given procentsats bland befolkningen.
Jag kanske borde starta en politikerskola, eller plattform, där vi politiker kan förkovra oss inom olika ämnen. Detta finns redan inom varje parti, visserligen.
Men jag tänker mig en möjlighet till kontinuerlig fortbildning och tillgång till politikerbibliotek där man kan få slappna av och läsa intressanta saker (som min blogg exempelvis).
För att jag själv ska kunna dra mig tillbaka på ålderns höst och leva på royalties ska även min socialliberala kioskvältare finnas att köpa. Jag tänker mig något i stil med Kadaffis gröna bok eller Maos lilla röda. Var så god politikerkollegor – härmed erbjuds Adolphsons Socialliberala Bön:

En kommunist eller sverigedemokrat som kritiseras – lär sig fördöma
En kommunist eller sverigedemokrat som får stryk – lär sig att slåss
En kommunist eller sverigedemokrat om hånas – lär sig blyghet
En kommunist eller sverigedemokrat som utsätts för ironi – får dåligt samvete

Men…

En kommunist eller sverigedemokrat som får uppmuntran – lär sig förtroende
En kommunist eller sverigedemokrat som möts med tolerans – lär sig tålamod
En kommunist eller sverigedemokrat som får beröm – lär sig uppskatta
En kommunist eller sverigedemokrat som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
En kommunist eller sverigedemokrat som känner vänskap – lär sig vänlighet
En kommunist eller sverigedemokrat som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
En kommunist eller sverigedemokrat om blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen

(Tillkommen med viss inspiration från valfri BB eller BVC så en ansenlig del av intäkterna går tillbaka dit).

—

I dag är jag mer än lovligt osammanhängande, känner jag. Nåja, jag har i alla fall i veckan givit eleverna en uppgift jag är påtagligt belåten med.

Uppgiften innebär att släktforska om Ernst Rolf, med den träffande motiveringen att det bor en liten Ernst Rolf i oss alla.

Ibland är man för jävla vitsig. Vidare finns det faktiskt en koppling till diskussionen om språktest via länken.

Så oerhört genomtänkt. Eller?

Over and out.

Resor, Spännande människor

Odovakar

av adolphson1 kommentar till Odovakar

Jag tänker på när jag en gång satt och skumpande fram på en av Styrsöbolagets båtar.

Plötsligt steg en kontrollant från Västtrafik fram med myndig min. Detta händer inte ofta så det väckte lite uppståndelse. Människor köade lydigt upp för att visa sitt färdbevis.  Det hela gick lika lugnt och sömnigt till som det ofta gör i skärgården.

Plötsligt förnimmer jag en rörelse från den bakre regionen på båten. Som i slow motion ser vi en kille börja springa. Han ökar farten. Till sist ser han ut som Bolt.  Häpet ser de omkringvarande honom klippa relingen med två gigantiska kliv. Vips, flyger han över och ner i vattnet.

Västtrafiks kontrollant rättar till mössan, harklar sig, och säger på göteborska: De där va la änna väl överdrivet. Omgivningen höll med.

—

Jag tänker även på vår snickare som renoverade huset därute på Styrsö. Han var väldigt intresserad av den då pågående konflikten i Irak. En gång stormade han in när jag satt böjd över GP och uppmanade mig upprört att följa med honom till tv:n.

Man visade bilder från bombningarna av något av Saddams palats. Snickarens röst gick upp i falsett. Såg jag inte hur solitt det var byggt!? Och fönstren, de stod minsann pall, dom! Ja, jo, kanske det menade jag lite tafatt medan jag undrade om mannen var en krigsdåre.

Det visade sig att det var snickaren personligen som satt in dessa fönster åt Saddam på 1980-talet när han jobbade för Skanska i regionen. Och nu stod han alltså i mitt vardagsrum och såg i direktsändning sitt arbete bombas till intet. Vi får hoppas det att det inte blir en vana, skämtade jag lite otaktiskt.

—

I går tänkte jag att med tv-programmet Big Brother har vår civilisation peakat. Nu är vi på väg utför. Rom hade sin topp på 100-talet och firade sin dekadens med bröd och skådespel. När nu vår kultur upplever sin topp firar vi med chips och TV-shower.

Snart står Odovakar på plattan och dansar naken i fontänen.

Jag har läst någonstans att ordet barbar betyder ungefär en som inte talar grekiska. Alltså är det rätt många av oss som kan göra Odovakar sällskap där i fontanellen. Förlåt, fontänen menar jag.

Att gå i barndom.

Jajamän.

Historia, Spännande människor

Svarta nejlikan

av adolphson5 kommentarer till Svarta nejlikan

Vad kan ungdomarna nu för tiden?

Rätt mycket, självfallet. Tar vi exemplet berömda personer är det lite blandat, det medges. I stort sett alla elever känner till Mandela, King och Gandhi. När det gäller svenskar är Wallenberg ganska välkänd, liksom självklart Palme.

Dock inte Dag Hammarskjöld eller Folke Bernadotte. 

Och definitivt inte Harald Edelstam.
Han var en märklig och omstridd man, denne diplomat som var Sveriges ambassadör runt om i världen från andra världskrigets utbrott fram till 1970-talet. Hjälte eller skitstövel, tycks temat vara i de böcker och filmer som handlar om honom. Och välkänd för nutidens svenskar är han alltså inte.

Liksom Wallenberg använde han sin diplomatiska ställning när mänskliga rättigheter kränktes i andra världskrigets Norge, Stalindiktaturens Polen, folkmordets Indonesien, dödsskvadronernas Guatemala eller militärjuntans Chile, som en träffande beskrivning lyder. Men det var framförallt händelserna i Norge och Chile som gjorde honom känd.

 

I Norge stödde han den norska motståndskampen och hjälpte judar att fly till Sverige. Sammataget handlar det om hundratals människoliv han räddade undan nazisterna. Norska motståndsmän gav honom det poetiska smeknamnet Svarta nejlikan, vilket även blev titeln på filmen från 2006.

 

Som ambassadör i Chile den 11 september 1973 trotsade han Pinochets blodiga utrensningar och räddade 1300 människor från avrättning eller tortyr.  Han stoppade en skottlossning mellan chilensk och kubansk militär vid den kubanska ambassaden genom att helt sonika promenera in i kulregnet och inleda förhandlingar. Då var han 60 år gammal. 

 

En välkänd hjälteinsats, bland många andra, innebar att han räddade 54 människor från att avrättas på den ökända fotbolsstadion. En chilensk officer som hjälpte honom med detta blev senare själv avrättad. Pinochet tröttnade och såg till att bli av med den självrådige svensken varpå han skickades hem 1973.

 

Det är inte undra på att Edelstams liv stimulerat till böcker och film. Som självaste James Bond struntar han kallblodigt i utegångsförbud när han söker efter flyktingar att rädda undan mördarpatrullerna. Människor smugglas förbi vaktposter i bilar till säkerheten på de svenska och kubanska ambassaderna.

 

Trots dessa hjälteinsatser var han inte populär hemma på utrikesdepartementet. Efter hemkomsten från Oslo sattes han att kontrollera kollegornas reseräkningar. Historien visar påfallande ofta att vi inte alltid uppskattar egna initiativ, moraliska ställningstaganden och flexibilitet. Faktum kvarstår dock: han räddade människoliv. Många människoliv.

 

Edelstam hyllandes under 1970-talet på Kuba och senare även, framförallt i vänsterkretsar, hemma i Sverige. Än i dag hyllas han som en hjälte i hela Latinamerika och bland chilenare i Sverige.

 

Jag blir nyfiken när jag läser om historiska gestalter som uträttat stora saker. Vilka bevekelsegrunder hade de? Mod, vision eller kanske passion? Kan en viss ideologisk hållning och uppfostran leda till ett agerande i still med Wallenbergs eller Edelstams, frågar jag mig. Eller handlar det istället om en allmän humanistisk inställning? 


Jag tycker hursomhelst inte att Edelstams, Bernadottes eller Wallenbergs insatser ska politiseras. För det spelar väl ingen roll om man räddar människor undan en höger eller vänsterorienterad mördarregim. Det viktiga är att man gör något.

 

Rastlöshet inte liknöjdhet, integritet istället för viljan att passa in, civilkurage när det är obekvämt och starka känslor i allmänhet bidrar till att man bryr sig om och engagerar sig i sin omgivning. Det finns många exempel på när rädslan och likgiltigheten istället driver det mänskliga kollektivet ner i katastrofernas ruin.

 

Det är väl därför jag i mycket större utsträckning vänder mig till verklighetens hjältar än till fantasins. Att gränsen ibland är hårfin när hjälten granskas i historiens backspegel, är en annan viktig källkritisk sak.

 

Läs gärna mer om Harald Edelstam här eller här. 

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Bosie

av adolphson2 kommentarer till Bosie

Välkänd är den tragiska historien om relationen mellan Oscar Wilde, en av vår kulturs stora författare, och den för samtiden välkände lord Alfred Douglas (Bosie).

När förhållandet blev känt anklagade lordens far Wilde för sodomi och han dömdes i mitten av 1890-talet till maxstraffet: två års straffarbete. Eländet var inte över. Domen ledde i det viktorianska England till att Wildes rykte förstördes.

Han försattes i konkurs på grund av de höga rättegångskostnaderna. Det hela anses allmänt ha förkortat författarens liv och självfallet påverkat hans författargärning. Wilde dog föraktad och i misär.

Bosie ägnade resten av sitt liv att söka upprättelse. Rentvådd blev han aldrig trots flera resningar i målet. Han gick ur tiden 1945 som en bitter enstöring.
Säkert hade såväl samtidens syn på honom som hans eftermäle varit mildare om han delat sin älskades öde. Bosie gick istället från gayaktivist till aktiv homofob.
Tyngre bevisning i rättegångarna utgjordes av brev från Wilde till lorden, dessa finns bevarade och publicerade. Andra texter där Wilde gav sin syn lästes upp i de följande rättegångarna efter hans död.
Detta vände sympatierna från Bosie tillbaka tillbaka till Wilde, något som knappast var Bosies avsikt. Det var så dags.
Läs gärna om den sorgliga, men viktiga, historien här.
Nu är detta knappast första, eller sista, gången någon försöker dölja egen homosexualitet genom att i överdriven nitiskhet peka ut andra. Bosie skrev emellertid också egna dikter.
Paradoxalt nog har en av dessa blivit många homosexuellas rubrik, om man kan säga så. Framförallt frasen: Jag är den kärlek som inte vågar säga sitt namn är talande i sammanhanget.
Vad vill jag nu säga med detta?Kanske att vi bör vara försiktiga med hur vi ser på och hanterar normer i vår egen tid.

När vi upprörs av historien måste vi komma ihåg att liknande öden i olika sammanhang ständigt skett. Och sker i detta nu runt omkring oss.  Hur kan man vara mer uppmärksam på saker som framtiden kommer förfasas över när den ser tillbaka på oss som lever nu?

Eller att ett tydligt drag hos totalitära ideologier, från vänster till höger, är att dessa alltid vill lägga sig i människors kärleksliv och sexualitet. Alltså det mest personliga och inersta vi har: vårt känsloliv.
Strävan efter att vilja kontrollera det mest grundläggande mänskliga är också det mest otäcka hos dessa. Tar man sig den rätten är man kapabel att göra vad som helst mot människor.Sexualitet är personligt så länge det rör sig om frivilliga handlingar begångna av vuxna människor. Man kan säga mycket om ett samhälles lagar, konfession och samhällsdebatt utifrån dess sexualitet. Hur har vi det här hemma?

Jag avslutar med en länk till Bosies dikt.Och med en bild på den olycklige man som flydde samtidens hån och sin älskades vålnad.