Holmenkollen

Holmenkollen

Jag är född och uppvuxen i Falun. Förutom åren 1990-1998 och 2003-2004 har jag bott här. Jag kommer nog alltid att göra det. De flesta av mina kollegor och vänner jag umgås med här är dock inflyttade för en längre eller kortare tid sedan. Ibland händer det att jag, i egenskap av ursprungsbefolkning, blir tillfrågad om var man hittar det riktiga Falun eller riktigt genuina falubor. Mitt svar blir alltid det samma: gå till Konditori Focus eller besök Holmtorget.

Stadsdelen Holmen i Falun, alltså det relativt smala området mellan Faluån och Holmgatan respektive från Falugatan och söderut, har sitt ursprung i en stor ö som låg mitt i ån vilken gradvis växte genom att man undan för undan fyllde ut ån med slagg. Faluån hade alltså ursprungligen (minst) två förgreningar ut i Tisken men med tiden växte ön i hop med fastlandet och blev till slut en stadsdel. Lite som i Nederländerna, ungefär. Jag har många minnen från Holmtorget. Därifrån kom och gick alla bussar (busstationen var belägen här mellan 1924 -1967, sedan flyttades den 100 meter till det som i dag är parkering), under 1970- och 80-talen, och där låg EPA, Tempo, sedermera Åhléns och mittemot: Domus. Det var hit, till Holmtorget, salig mor gick och handlade förnödenheter och som barn travade jag ofta med. Särskilt minns jag de orange plaststolarna inne i vänthallen på den gamla bussterminalen samt, givetvis, GDG-kiosken. Och om det är någon som undrar varför den gamla backhopparklubben i Falun heter IF Holmen så vet denne någon nu besked. Den nu rivna Kvarnbergsbacken ligger precis mitt emot på andra sidan Tisken. Den ännu äldre backen stod i Källviken strax till höger om nuvarande liften. Förövrigt var det här tävlingarna avgjordes under VM 1954. Det var på en lite mer lagom nivå, kanske. Idag ligger Bergströms Galleria i Domushuset medan själva Domus sedan länge är borta. Tittar man noga på fasaden som vetter mot Östra Hamngatan, helst när solen ligger på, så kan man fortfarande ana konturerna av den gamla Domus-skylten. Om nu inte någon nitisk Diös-person nyligen målat över dessa historiska rester. Detta är sådant jag tänker på nu när Coop snart ska etablera sig i gruvrondellen. Namnet på dagens galleria, Bergströms galleria, härstammar förövrigt från diversehandlaren Abraham Bergström som hade ett litet affärsimperium på ön Holmen under mitten av 1800-talet. Tillsammans med sin syster Sara drev han en handelsbod som närmast var som ett litet varuhus där man kunde köpa allt mellan himmel och jord (EPA?) och hade man inga pengar så kunde man byta nästan vad som helst mot varor, eller pantsätta saker för att få loss kontanter. Syskonen Bergström hade också en övernattningsstuga där tillresta bönder, ofta från Svärdsjö och Enviken, sov över när det var dags för marknad i stan. Och nu blir jag alldeles galen av hembygdsromantik känner jag och slänger därför oförhappandes fram den gamle hedersmannen Erik Mattias Yrgårds låt Falu Marknad. Jag har, tillsammans med samtida på V-dala, hört honom framföra den live. Och jag tror jag hör till de ytterligt få som fortfarande sjunger den:

Falu Marknad (av Erik Mattias Yrgård)

Nu är vi framme vid Tomas mäss, då blir det fröjd i Falu dit kommer folk i från aller stäss, där hålles allt till salu. Nu ska vi köpa och nu ska sälja, nu ska vi klunka och nu ska vi svälja. För nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Nu har vi kommit från Ål och Bjus, Järna och Nås och Malung. Nu ska vi ha oss ett redigt rus, nu blir det fröjd i Falun. Borgarna där dom har sötebrödsdagar går där och pöser med kullriga magar. Ja nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Hejsan, du borgare bred och stinn, lätta ett tag på pungen! Köp dig min päls utav Ickorskinn, så blir du grann som kungen! Titta, se där kommer borgmästarns fruga! Tänk om man hade en sån i stuga! Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja, nu är det Tomas mässa!

Kom, lilla jungfru, så nätt och rar, ta dig en titt på ståten! Köp en present till din fästekarl, då blir han så belåten. Själv ska jag köpa en psalmbok till Kari, sen ska vi gift oss när vintern har fari. Men nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa. 

En gång om året till folk och ljus drar jag från mörka skogen. Här är det dans i vart enda hus, sång och musik på krogen. Här får en slåss uti gator och gränder som Karl den tolfte hos turken i Bender. Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa. 

Käraste bröder, vår fröjd är kort, kort är en natt på krogen. Duvna drar vi från Falun bort hem till den mörka skogen. Men vad gör det? Vi får leva på trösten, allt efter våren och sommarn och hösten, ja då är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Om jag nu ändå är att betrakta som något av en genuin falubo så finns det en baksida: att jag påfallande ofta går vilse i min egen stad.

Jag letar nämligen alltid, när jag är ute och flanerar, efter… Lekåhobby när vildvittrorna vill gå till BR…Falu motor när jag ska till Rolf Ericsson bil…hyr film på Mr Video… blandar ihop Statoil med BP (där snuset antagligen fortfarande kostar 4,50)…köper böcker på Blids… anser att urmakaren heter Carl Evert Tysk…och att någon omedelbart borde jaga ut den där grillbaren ur Cafe Noveau…tänker att på Bubbels var jag nog aldrig…och konstaterade i hjärtligt samspråk nu i helgen när jag handlade hos Tomas på Byxshoppen att jag även handlat där när de fortfarande låg på Åsgatan…ser för mitt inre, när jag ska till Systembolaget, en bild av Bergmästaren glimta förbi och visst finns det en bio på Åsgatan?

Faluns andra bio där jag såg Star Wars 1977

Jag skulle kunna go on and on med gråtmilda berättelser om när jag som barn åkte plastpåste utför slagghögarna, lekte kurragömma i Selmas våning eller köpte skivor längst in på Expert.

Lev i nuet, människa!

Min chef frågade mig nyligen om jag trivs, hur jag mår. Det var länge sedan någon utöver hon jag delar Netflix-abonnemang med frågade mig det. Jag hörde mig själv säga att jag mår rätt bra och att jag inte riktigt kan se mig flytta någonstans inom överskådlig tid.

Eftersom jag sa det till chefen är det väl sant.

Relaterade blogginlägg:

Elsborg

Bild 2

bild 20 – EvaåLH

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003. Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån. De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha.  Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med. Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram). I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras. Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon  fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till  den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

  1. Lars Adaktusson håller långa monologer.
  2. Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
  3. Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
  4. Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
  5. Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv. 

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor. Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

Bild 19 – 20 år

Nån snubbe i England tog Frans Drakes berömda teori om möjligt liv i Vintergatan men tillämpade den istället på frågan varför han inte hade någon flickvän. Det är rätt rolig läsning.

Det finns flera matematiska uträkningar på hur man finner och behåller den perfekta partnern. Rent matematiskt är oddsen tydligen 1:285000 (med England som exempel). Ska man bättra på oddsen måste man nog kratta manegen lite.


 

Det där med att försöka anpassa sig till omgivningarna höll jag på med rätt länge – med begränsad framgång. När jag istället bejakade det som verkligen var jag kände jag mig bättre till mods. Men ändå, länge var jag övertygad om att jag skulle leva mitt liv ensam. Och det verkade inte vara så illa. Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap – hur illa det än låter.

I kärlekens matematik får man rådet att undvika att välja partner bland de första 37 procenten man dejtar men att därefter ta första bästa som verkar bättre än de första 37 procenten. Rent statistiskt, alltså.

Men verkligheten är måhända en annan.


 

Jag och Den Änglaljuva valde i varandra vår absoluta motsats. Men tji fick statistiken, det gick (ännu så länge – för vad vet man egentligen om framtiden?) bra ändå. Annars vill jag inte bli mer personlig än så: oavsett vad som händer i våra liv är det härligt att leva med en spännande person.

I helgen kom vi av en slump på att det var exakt 20 år sen vi träffades. Den 28:e maj 1996 på V-Dala Nation i Uppsala igångsattes en händelsekedja. Lite villrådigt tänkte jag sticka ner till bolaget och plocka upp lite skumpa åtminstone. Äh, skit i det, sa hon, vi tar det nån annan gång. 

Det var befriande. Som så mycket hon säger och gör. Och när jag senare funderade ytterligare lite över dessa 20 år kom jag på att om det är på det viset att mänskliga känslor följer ett mönster, som matematiken hävdar, så följde vi inte det mönstret, hon och jag.

Nu är det några andra typer som hänger i vårt hem också, sedan 10-talet år, men även det tycks ju funka. Nån sa att man bör sträva efter att ha en låg negativitets-tröskel i sin relation: alltså försöka ha en positiv grundton men inte ducka för saker man stör sig på. Alltså att det är okej att ta upp högt som lågt och inte vänta på den stora eruptionen.

Attraktion är ett svårhanterligt begrepp. Och det klart jag undrar, lite. Hur tusan kunde hon, som är smart, snygg och cool, välja mig, en rund, enligt uppgift nördig, och valhänt humanist utan större utsikter till framgång i livet?

Det var när jag hörde dig prata, svarade hon. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Tänk att hon kände så, tänk att hon sa så, tänker jag för mig själv.  Måhända är det precis i denna formulering kring fenomenet tal som matematik och retorik möts.


 

Hur man får sin relation att fungera över tid är måhända en fråga matematiker kan få svårt att besvara. De kan säkert uttala sig om olika odds men knappast mer än så.

Jag lyssnade på någon som efter sin skilsmässa levde ut sina lustar och tog igen för det han uppfattade som förlorad tid. Hans slutsats var att det visserligen är kul ett tag att uppleva nya saker med flera olika partners – men som helheten varit tillsammans med (namnet på hans barns mor) kunde det aldrig bli igen.

För egen del hoppas jag på ytterligare 20 år, minst. För nog är det sant som det är skrivet: lyckan är inte ett mål utan en farkost.

 

Bröllop 4

 

 

 

Rudolf Kjellén

..föddes 1864 och blev inom statsvetenskapen i Sverige och övriga Europa (för att inte säga världen, se nedan) en inflytelserik gestalt. Han var professor först i Göteborg och sedan Uppsala samt riksdagsledamot.

Mest känd är Kjéllen för att ha lanserat begreppet Geopolitik, alltså läran om att betrakta stater som geografiska organismer. Han använder metaforen livsform för att beskriva den och avser därmed att staten bäst beskrivs (hur stater uppkommer, utvecklas och dör) så som en geografisk organism.

Hans idéer fick stort genomslag i samtiden – inte minst i Tyskland. Han lanserade detta i sekelskiftet 18-1900 samtidigt som, eller kanske går det att se honom som en av upphovspersonerna, en ny och mer aggressiv form nationalism föds.

Tankesättet går alltså i stort sett ut på att staten som företeelse bäst liknas vid en livsform med ett egenvärde och att denna livsform är viktigare än individen. Han vänder sig i dessa resonemang emot både den konservatism och relativt nyfödda liberalism som dittills präglat 1800-talet.

Individualism ses enligt detta tankesätt som ett hot och istället uppfattas en auktoritär och mytisk stat (som alltså lever ett eget liv och därför har ett egenvärde) som det högst eftersträvansvärda och viktigaste.

Denna extrema form av nationalism där staten är att betrakta som ett eget väsen kan ses som en av de ideologiska orsakerna till första världskriget. Även tankar om staten som ett folkhem för sina medborgare –  i stil med vad socialdemokratin men också nazisterna senare skulle förespråka – finns i idégodset.

I Kjelléns akademiska forskning finns däremot, iallafall inte vad jag kunnat snappa upp, inte några tankar om mänsklig rasbiologi eller uppmaning till våld som politiskt medel – så som senare inom nazismen. Som riksdagsman ska han dock emellanåt ha gjort rasistiska uttalanden.

Rudolf Kjellén var omstridd redan under sin livstid och det fanns många som vände sig emot hans idéer och hans forsknings betydelse för statsvetenskapen. Jag själv är dock inte närmare insatt i detta.

Något jag däremot tror mig förstått är att SD intresserat sig för Kjelléns ideologiska tankegods. Om en också beaktar att SD är ett stort parti bland LO:s (i synnerhet om en tycker detta är konstigt) medlemmar så kanske en här kan hitta något ideologiskt spår i historien.

Tankar om hur vi bygger upp en modern välfärdsstat, vad en svensk – eller för all del nationen Sverige – är finner sitt, eller ett, svar hos Rudolf Kjellén. Då som nu, tycks det.

Förlåt mitt tjat (det är väl historieläraren i mig som aldrig riktigt släpper sitt grepp) men historien återupprepar sig aldrig. Däremot kan den som vill lära sig av vissa mönster.

 

Källor:

Wikipedia

Berggren och Trägårdh: Är svensken människa

bild 16 – Champagne!

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder. Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat. Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande. Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv. Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden. Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt). Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något… substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul. Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och… ha  kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå. Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom.

Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

Låt mig berätta om svåger G – the goat man.

Han måste väl ha varit i 15-årsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom. G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård. Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios.  Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion. Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.) Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style. Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet. 

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka. Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

IMG_2597

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

bild 15 – Dinosauriens längtan

BiljardbordetInför bild 15 kom jag plötsligt att tänka på en av mina gamla professorer på Historicum i Uppsala, Torkel Jansson. Jag hade inte så mycket med honom att göra, jag handleddes istället av den gamle hedersmannen tillika professorn Stellan Dahlgren.

Torkel Janssons doktorsavhandling hade den fascinerade titeln Om Adertonhundratalets associationer. Den handlar om en spännande tid i svensk historia mellan 1809 års regeringsform och år 1870.  

I tomrummet mellan två samhällen, det feodala och det kapitalistiska, växte ett frivilligt engagemang fram – ett så kallat associationsväsende. Det gamla feodala samhällets institutioner hade tappat förmågan att upprätthålla sin sammanhållande och problemlösande roll och det kapitalistiska var ännu inte utvecklat.

Så uppstod nya grupper för att stötta statsmakten vilka kallades associationer, och som på frivillig grund engagerade sig inom en mängd områden: skola, religion, fattigvård, nykterhet, sparkassor med mera.

En kanske kan se dem som föregångare till Folkrörelserna vilka skulle komma först under senare delen av 1800-talet och vara mera oberoende från staten och ofta i opposition mot den.

En hör ju – det är inte bara titeln som är fascinerade utan även innehållet. Läs fler doktorsavhandlingar, gott folk!

Det var enligt de flesta historiker inte särskilt mycket bättre förr. Läs Torkels avhandling eller ta dig 5 minuter och lyssna på det här, så får du detta bekräftat.

Jag återvänder ibland till Uppsala och går på olika sorters tillställningar. Saker och ting har förändrats sedan 1990-talet, det är tydligt. Om mina egna sinnen inte duger som bevis har jag även fått bilden bekräftad av en gammal Uppsala-gigant: Mats Olsmats.

Han uttryckte det så här en gång 2011: Jo, ni 90-talister hade det bra. Då var studentlivet som bäst här i stan. Detta sagt av en som (upp)levt studentliv sedan 1950-talet.

När jag senast var i Uppsala befann jag mig i ett rum på V-dala för att dricka kaffe efter middagen. Med mig hade jag, förutom ett gäng glada gamänger, någon form av avec. När jag till sist reste mig – sannolikt för att undfly Darkes enträgna gafflande, för att byta rum ville jag självfallet ta med mig både kaffe och punsch.

Men se, det gick inte alls det. V-dalas alkoholtillstånd medgav inte förflyttningar av det slaget. Det var bara att ta punschen på vacker tand, förlåt, i hand, och återvända till gafflandet. Det var ändå ingen som noterat min bortavaro.

Där genomgick jag en stunds inre kris. Det handlade ju trots allt bara om en promenad på ett par meter. Fick man verkligen inte gå från ett rum till ett annat med ett glas i handen? Vart är (student)nationen på väg?!

Jag stod inför ett val: att ta Det var bättre förr-dörren (även känd som Dinosauriens längtan) eller låta bli. Sedan tänkte jag att den dörren ändå inte skulle leda till någon substantiell plats. Jag släppte det.

I stället återvände jag, i det punschblandade, rosaskimrande minnet, till förr.

Exempelvis till 1994, alltså till en tid då en fritt kunde sväva med eller utan punsch genom Alvar Aaltos stora salar, då vänner ännu hade skoj och storverk fortfarande utverkades.

Plötsligt mindes jag en annan gång då jag efter att lämnat studentlivet återvände till en middag när serveringspersonalen inte serverade påfyllnad om den aktuelle gästen inte satt på sin plats. Och inte gick det att få mer i efterhand heller, trots att man betalat sin biljett inklusive middag.

Vojne, vojne. 

Jag presenterar härmed sinnebilden för förlorad lycka, mitt eget lilla Shangri-La eller et arcadia ego: ett gäng grabbar som kramas i en hög på ett biljardbord.

Mannen med kizz-tungan och ciggen –  (tyvärr var rökning ännu tillåten på V-dala vid tidpunkten…tror jag), Deeped Strandh – var mannen som sedermera vigde mig och Den Änglaljuva, mannen som ligger underst, Magnus Darke, var best man på samma bröllop.

För det är ju det han är: den bästa mannen. Om än inte på biljard just där och då. Jag har bestämt för mig att det var jag som vann. Och det är ju mitt minne.

För det är väl bara i minnet saker och ting var bättre förr. Det är säkert bättre med rejäla regler för alkoholkonsumtion bland studenter. Men kanske också lite tråkigare därmed – kan ju jag säga som inte råkat ställa till med allt för allvarliga ting eller själv råkat illa ut på grund av rusets inverkan.

Ingen vill väl regleras, inte barn, inte en grabbhög på ett biljardbord men ibland kanske det ändå är nödvändigt. Dock vill jag påstå att Sten Selander hade fel i sin dikt som avslutas med orden:

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Det kan man visst det – det förhåller sig precis tvärt om. Det är väl det som är problemet enligt ovan förda resonemang. Å andra sidan sägs det ju att den som inte har barnasinnet kvar kommer inte in i (sin) Guds himmel.

Å tredje sidan var vi alla ett ganska gott associationsväsende för varandra där på V-dala på 90-talet. Vi tog hand om varandra och har än idag en gemensam associationsgrund. Ses vi ofta eller sällan spelar ingen roll – vi plockar bara upp tråden senast det begav sig.


Relaterade bligginlägg

Filosofie magister

Mats Olsmats

Et in arcadia ego

Bild 8

Säldräpare

bild 11 – Beyond Thunderdome

Jag är uppvuxen i en sällskapsfamilj där saker och ting alltid firats med pompa och så mycket ståt som för tillfället ansågs lämpligt. Mina föräldrar var socialt engagerade. Far är med i Odd Fellows samt den mer lättsamma Morgonbadarklubben Badboys. Mor var medlem i Rebeckorna. Det var ofta gäster i hemmet och vi var regelbundet bortbjudna. Som barn upplevde jag fester med frack och långklänning, andra fester, barnfester och en massa annat kul. Far höll ofta tal på middagarna. När han var rolig blev mor glad och stolt. Själv sjöng mor gärna och fixade sånghäften till gästerna.

Jag fick tidigt en positiv uppfattning av denna typ av sällskapsliv, det har jag i viss mån fortfarande, och redan som barn började jag ritualisera umgänget med mina vänner. Först ut var en kvarters-brandkår vilket kom sig av att jag i oförstånd höll på att elda upp delar av världsarvet, sedan följde Astrid Lindgren-inspirerade detektivklubbar och idrottsföreningar. Det gemensamma var att jag alltid var ordförande och andra medlemmar fick dela på de trista uppdragen så som kassör eller sekreterare.

Under gymnasietiden hade jag och Jerra FBH. Föreningen Bröderna Hamilton – om nyttan och nöjet med alias. Taxin kommer direkt om du lockar med ett fint namn. Tillsammans med Jocke och Volbaz hade jag en fika-klubb med en tydlig dekadent livshållning. Jag var medlem i Falu Filmklubb, innehade styrelseuppdraget Galderredaktör i Dala Gymnasistförening – en förening som bland annat ordnar studentbalen varje år och i fjol fick jag vara högtidstalare. En sällsynt ära för en ur fiendelägret.

Tillsammans med Winge och Klas på västkusten startades under 80-talet NHSS, en drift med det brojlerstinna GKSS, där bokstavskombinationen, i dubbel betydelse, uttyddes Nedre Höviks Samfällighets- och sångarförening. Jag var den ende som sjöng medan de andra rökte starka cigarretter. Sällskapet byggde även hamnar för små elektriska båtar samt vårdade en 20 meter lång gräsgång genom ett buskage.

I Uppsala accelererade umgängeslivet och egentligen kan man se tillvaron som student i den stan som ett medlemskap i en stor klubb. I urval kan nämnas följande: Först startade jag, Thuresson och Nisse Gustav II Adolfs middagssällskap – inte av patriotiska skäl utan mer för att vi gillade mat och historia.

Jag valdes in i sällskapetFestivitas men blev inte särskilt aktiv. Några vänner på V-dala hade något år tidigare startat RS, Riktiga Styrelsen, och där fick jag vara med efter en kväll då jag lät mig få en smocka av en boxhandske. RS finns fortfarande. V-dala har även ett arkiv med en massa häftiga grejer. Där återfanns testamentet efter en viss lägenhetsinnehavare vid namn Billström. Givetvis startades punsch-sällskapet Billström att sammanträda under Landskapets sexa. (Landskap kallas nationens högsta beslutande organ). Lite senare blev jag invald i JuvenalOrden och det är väl i stort sett det enda sällskap jag fortfarande har viss kontakt med.

När jag flyttade hem till Falun och började arbeta fick jag via en vän till far en inbjudan till Frimurarna. Som religionshistoriker tyckte jag det var intressant men av olika skäl har jag lämnat denna förening. Ett medlemskap där är inte oproblematiskt. Få sällskap omges av så mycket myter och konspirationer som det. För vissa är det provocerande med hemliga klubbar och som politiskt aktiv är det omöjligt med dylika medlemskap.

Jag brukar skämtsamt säga att jag ägnade de första 35 åren av mitt liv till att gå med i en massa föreningar och sällskap och de resterande 10 att gå ur alltihop. Alldeles nyligen fick jag en förfrågan om medlemskap i SHT men väljer att avstå. Iallafall ännu så länge.

Det senaste sällskap jag bildat är MDP – Mat, Dryck Personlighet. Detta illustra gäng sammanfattar nog på ett enkelt sätt alla mina intressen och vi har funnits i 7 år nu. Jag gillar att umgås med människor, lära känna nya, att sjunga, underhålla och ha kul. Något, får jag väl tillstå, av det rituella finns väl kvar i mig. Men jag har inte tid att vara med överallt, längre. Dessutom är det inget billigt nöje.

Som en vän en gång formulerade saken: Jag är inte helt säker på att jag behöver ytterligare ett sällskap där man dricker sprit. Varvid jag tänker att det må vara som det vill med den saken men till skillnad från vissa fackförbund dricker man i de flesta sällskap jag någon gång bevistat alkoholen på egen bekostnad.

Sedan är ju sällan kvinnor med. Då blir det genast lite tråkigare, tycker jag. Ibland har de sina egna klubbar men det är tydligt för mig att detta är ett manligt sätt att umgås – och det tilltalar inte mig längre. Bristen på insyn (där det är så) kan man såklart också kritisera. Dragningskraften för sällskap, ordnar och föreningar tycks emellertid generellt ha minskat. Färre söker sig nuförtiden till den här typen av umgängen, medelåldern stiger och medlemsantalen minskar.

Jag går vidare i livet. Been there done that. Det går knappast att försvara slutna rum eller tillvägagångssättet att dela in medlemskap i klubbar efter kön. Men måhända finns det en poäng i att insvepa sig i okunnighetens slöja för den enskilda föreningen. För tänk om en, när en lättar på förlåten, upptäcker att det helt enkelt inte finns något där. Att det är tomt på innehåll. Lite som kejsarens nya kläder, ungefär. Nåja – det är trevligt att umgås med vänner ett par timmar över en välsmakande middag. Allt annat är i sammanhanget oviktigt. Fast kanske bättre oviktig än överviktig – på flera sätt.

Fotografi nr 11 (nedan) är taget vid RS 5-årsjubileum.

Edward, Martin och Gudrun

När jag studerade religionshistoria i Uppsala kom jag i kontakt med en viss Edward Tylor.

Han är en sådan där auktoritet, alltså en 1800-talsgubbe med sträng blick, berömd för att genom empiriska studier av vissa naturfolk kommit med den standarddefinition av kultur som fortfarande används:

Kultur eller civilisation är, i vidast möjliga etnologiska mening, den komplexa helhet som i sig innesluter kunskap, tro, konst, moraliska principer, seder, och alla andra förmågor eller vanor som människan som samhällsvarelse tillägnar sig.

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse.

Forskningsfältet är stort och spänner över allt från människans biologiska utveckling genom årtusendena, hennes egenskaper, till hur arten anpassar sig till sina omgivningar, hur hon beter sig som grupp och individ med och mot varandra.

Samhällens kulturella och sociala förhållanden i historien och samtiden blir det självklara observationsfältet där historiker, biologer, teologer och alla möjliga forskare och vetenskaper möts.

Antropologin är alltså en tvärvetenskap för humaniora, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Men, som sagt, extra intressant är likheter och variationer mellan olika grupper av människor i världen och historien.

Då, på teologiska institutionen i Uppsala, tyckte jag inte ämnet var så fascinerade. Idag är jag mycket mer intresserad.

Återgår vi till Taylors definition av kultur (ovan) och civilisation så innebär den att det är fullt möjligt att studera och dra slutsatser som vissa saker utan att generellt skuldbelägga en hel grupp. Även motsatsen är som bekant möjlig.

Exempel:

Det går att vetenskapligt studera mäns våld och övergrepp mot kvinnor (och mot varandra) och därmed dra vissa slutsatser om gruppen män. Det går också att på samma sätt studera gruppen invandrare men det är lite svårare eftersom den indelningen är för vid.

Men om det är så att övergreppen mot kvinnor på en festival i Stockholm i somras, eller i Köln på nyårsnatten, hade det gemensamt att förövarna var av utländsk härkomst bör man naturligtvis gå vidare med det.

Man bör också gå vidare med genusaspekten. Det var män som utförde övergreppen och offren var kvinnor. Som i 98% av fallen i Sverige. Det betyder inte alla av utländsk härkomst begår övergrepp mot kvinnor eller att alla män i Sverige gör det.

Frågan är dock: Vad gör vi med denna kunskap?

Det intressanta är alltså hur man definierar gruppen man undersöker samt, och detta är viktigt, i vilket syfte det görs och hur resultatet är tänkt att användas.

Framtida (eller nutida) forskningsfält för antropologin blir självfallet hur grupperingen Sverige, Europa, världen, hanterar dagens flyktingkatastrof. Ett annat är hur det manliga våldet och övergreppen ser ut.

Alltså:

Om några av Europas länder inte vill ta emot flyktingar vad gör/gjorde de länder som tycker kontinenten gemensamt bör hantera krisen åt saken?

Om ett visst samhälle inte tolererar övergrepp på kvinnor och om så ändå sker i stor utsträckning – vad gör/gjorde det aktuella samhället åt saken?

Om män som inte är våldsamma inte vill bli beskyllda för våldsdåd andra män begått – vad gör/gjorde dessa män åt saken?

Det känns som man får ta daska till med MLK:s gamla klassiker: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Eller varför inte damma av ett annat gammalt citat? Jag tänker på när Gudrun Schyman hävdade att det bor en liten taliban i alla män. Jag vet! Vi kanske skulle ta och tvångsikläda alla män niqab?

Vi måste ju skydda männen från sig själva, tillse att de inte frestas att begå sexuella brott. Men alla män i niqab blir det lättare för kvinnorna att skydda sig eftersom männen blir lätta att känna igen och det blir svårare för männen att begå övergrepp.

Ännu bättre vore kanske om hela befolkningen bar detta plagg. Då skulle den okände våldsutövaren ha minst 50 % chans att ge sig på någon som kunde bli honom övermäktig och något säger mig dessa odds skulle verka avskräckande.

Vid anställningar skulle yttre karaktäristiska, som kön, bli mindre viktiga och kanske skulle en hel del av världens terrorister bli nöjda och mindre farliga alternativt börja skjuta varandra (ifall några av dessa män vägrar bära plagget).

Vadå? Om jag själv skulle kunna tänka mig…?

Självfallet. Om det drastiskt skulle minska risken för mina döttrar att bli förödmjukade eller råka ut för brott så skulle jag med glädje bära detta plagg. Varje dag, året om.

 

Helkväll med grabbarna

bild 6 – svensexa

Bild 6 föreställer undertecknad mitt under brinnande svensexa i juni 2000. Det finns mycket myter och elände kring svensexor. Min egen var dock briljant. Helt lysande, faktiskt. En dylik tillställning måste utföras med finess, något mina kamrater verkligen lyckades med. Kidnappningen skedde på den allmänna studentdagen vid utspringet för skolans elever. Jag stod där bland kollegorna och vinkade adjö på det vis vi lärare plägar helt uppfylld av den vemodiga lättnad vi känner när ens studenter springer ut och hade således inte en tanke på något annat. Plötsligt fick jag syn på en skylt som stack ut i massan av skyltar. Något var fel. Det var ju en skylt med min nuna (den anas i bildens övre högra hörn). Så skulle det ju inte vara! Man fångade mig helt off guard. Och så var det, jag fick fira studenten en gång till.

De hade tänkt på allt. Lövad vagn (bilden) som åkte med i vagnkortegen, far hade mottagning hemma med smörgåstårta och hela baletten, han höll samma tal som när jag tog studenten på riktigt 1990, DGF kom förbi, ja, man hade verkligen tänkt på allt. Ett annat tema var att jag skulle få göra upp med alla saker jag vräkt ur mig genom åren – också det en rätt bra tanke. Exempelvis sa jag en gång i Uppsala till Bengtsson, vars familj vid tidpunkten fortfarande ägde Falu-Kuriren att …du kan ta din jävla liberalistblaska och stoppa upp den i röven… En smula vulgärt, kanske, och det hela var förövrigt ett lätt schizofrent samtal, men till mitt försvar vill jag anföra att jag vid tillfället förmodligen tagit en äggtoddy, eller möjligen två, och eftersom jag normalt inte smakar starkt kan detta ha påverkat ordvalet. Känsliga läsare ursäktas. Jag är mycket mer sofistikerad idag. Bengtsson blev emellertid inte svaret skyldig: Jag vet, jag har haft min studentrevolt nu, jag har röstat på Folkpartiet och läst DN, nu får det vara bra med det.

På svensexan trädde man på mig ögonbildel med motiveringen att det nu var dags, nu skulle  jag ”äntligen” få hoppa bungyjump. När man väl tog av mig bindeln fann jag mig i ett stort konferensrum öga mot öga med chefredaktören på Dalarnas Tidningar. Han inledde allvarligt vårt samtal med orden: Jag har hört att du inte gillar min tidning…. Lysande, som sagt. Kvällen avslutades i Bengtssons residens vid Runn med sång mat och glädje. Det var en av de bättre dagarna i mitt liv. På bilden syns närmast Johan Hedlund, Peter Ängsback och Magnus Lekander, alla iklädda sina gamla studentkostymer. Inget lämnades åt slumpen denna dag.

Bild 5 – kobingo

Bild 5 – kobingo

Jag hängde med Bengtsson förra helgen vilket fick mig att minnas denna bild.

cigarr

Det är den 16:e november 1997. Alltså min 27:e födelsedag och jag befinner mig dagen till ära på Rotenbergs säteri strax utanför Norrköping. Huvudbyggnaden, som man anar i bakgrunden, uppfördes någonstans vid sekelskiftet 1600-1700, flyglarna senare. Den ganska strama karolinska stilen står på många sätt i bjärt kontrast mot innandömet.

Detta var nämligen platsen för ett par schyssta fester under 1990 och 00-talen. Bland annat firades millennieskiftet här i dagarna tre. Men nu är det som sagt hösten 1997, och födelsedag, vilket fått godsherren junior, Sten Rudolf Håkan, a.k.a direktör Bengtsson a.k.a Cigarrbengtsson, att bjuda på en exklusiv cigarr.

Sannolikt är cigarren helt bortkastad på mig eftersom jag av rädsla över att förstöra min sångröst genom åren gärna avstått cigarr, däremot har jag alltid vetat att inta lämplig pose eller roll när tillfället så kräver.

Let´s get in to character. When in Rome. Tala till de lärde.

Och apropå bönder så meddelade Cigarrbengtsson denna novemberdag 1997 att man inte fick ta in cigarrerna i ladugården. Gunnar trodde det berodde på att kossorna hade så känsliga magar att de på grund av röken riskerade sätta igång att orena långt över normaltillståndet. Och detta var ju bra, resonerade Gunnar vidare i sitt lite långsökta stöd för Bengtssons förmaningar, eftersom om korna höll sig så kunde det underlätta kobingon som skulle äga rum senare på dagen.

(Kobingo förekommer i Dalarna, bland annat på Morbygden. Spelet går till som följer: man gör ett ett rutsystem med hjälp av en sån där maskin man använder till att dra linjer på fotbollsplaner. Man satsar en krona på valfri ruta. Man släpper ut en ko i hagen och den som satsat på den ruta i vilken kon småningom lägger ett lass väl idisslat hö vinner).

Arrendatorn såg förvånad ut över Gunnars resonemang. Bengtsson fick en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

Jag minns att jag träffade bonden en gång till den här helgen. Det var när jag, eftersom jag var yngst, blev ivägskickad efter mer ved. Med mig hade jag fått en 10-dollarsedel. Bonden skrattade gott och skickade mig vänligt vidare till veden i angränsade lada.

Det fanns förövrigt importerade franska sniglar i vilt tillstånd i trädgården. Så man fick vara försiktig när man spelade krocket. Croque monsieur escargot ville man inte ha.

En annan gång skulle en bil som kört fast få hjälp att bärgas. Några salongsfähiga herrar i smoking, cigarrer och lackskor var allt som den östgötska landsbygden kunde frambringa denna kväll. Otur i turen, så att säga.

Fotnot: Sjalen på fotot köpte jag i Aix-en-Provence i en tygaffär när jag bodde där några år tidigare. Det blev jag ibland retad för. Inget nytt under solen, tydligen.


Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Främlingen

Aix

Gunnar