Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

terra nullius

av adolphson

Terra Nullius betyder ingens mark eller obebodd mark och var en term som användes av de europeiska kolonisatörerna. För dem var ursprungsbefolkningarnas äganderätt till sin mark en ickefråga. Kolonialmakterna betraktade i stort sett erövrat land som terra nullius.

Covid sägs beröva sitt offer både lukt och smak. Men kanske har vi, jämförelsevis, redan förlorat dessa förmågor. I mänsklighetens gryning var smak, syn, hörsel och lukt fundamentala egenskaper för att bokstavligen överleva dagen.

Det var skillnaden mellan liv och död att kunna avgöra huruvida en svamp var giftig eller ätlig, om oväder stundade eller om det mötande djuret var aggressivt.

Den moderna människan har förlorat skärpan i dessa förmågor eftersom vi inte behöver dem för vår överlevnad. Det är obehagligt, säger den smaklöse coronapatienten, men det går (i de flesta fall). Men tänk om. Tänk om våldsbenägna män idag kunde avslöjas på doften?

Vi kan idag (normalt sett) resa vart vi vill – men inte gärna utan en smart telefon i packningen att fly in i när vardagen i den nya miljön blir allt för påträngande. Vi behöver pengar, inte lukt och smak, när vi botaniserar bland stormarknadens enorma utbud. Ibland står förvisso någon leende person beväpnad med ett smakprov i det fall sinnet eller snålvattnet behöver lite draghjälp.

Ja, kanske inte nu i covidtider. Men eljest fylls Mamons högborg ständigt av dylikt.

Väl hemma efter handlingen beklagar jag mig över hur trist det är att laga mat och inte minns jag hur det smakade. Jag lever inte i nuet, jag är inte uppmärksam, jag har ingen större varseblivning.

Men tråkigt har jag – om det begreppet existerade i forntidsmänniskans begreppsvärld såg det antagligen helt annorlunda ut.

Så jag shoppar i enlighet med denna nattsvarta fredags gyllene koncept. En micro eftersom Dotter 2 anser det onormalt att inte ha en. En popcornmaskin för att…ja. En ny smart telefon eftersom jag behöver intelligent sällskap.

Vi människor tycks även förlorat vår förmåga att drömma. I historiens olika kulturer har drömvärlden ofta haft lika stor betydelse som den vakna. I dessa kulturer arbetade människorna upp en aktiv förmåga att kontrollera drömmarna, händelseförloppet i dem. Man kunde exempelvis resa till andra dimensioner, träffa gudarna, hänga med andar och umgås med döda människor. Sådant avfärdas ofta som nonsens i dagens moderna värld.

Jag träffar ofta Malin. Ibland också mor och syster. Jag drömmer nämligen ännu om dem. Jag vill inte förlora den förmågan. Jag är ofta nedstämd på morgonen efter en drömlös natt.

Den första bilden med den nya telefonen blev en på Malins favoritdrink från Hotel Diplomat: Dry Martini – lemon curd. Toka, säger jag i drömmen, och så skrattar vi

I den verkliga världen är det andra saker som gäller. Ekonomiska realiteter och samhällets utformning är viktigare än drömmar om Malin till toner av Bach.

Som jag ser det finns ingen motsats mellan att leva i nuet och att drömma. Jag vill inte att mitt själsliv ska präglas av verklighetens väldefinierade uppgifter eller fokus på att ta bra beslut.

Jag vill nämligen(samtidigt) njuta av kultur, människor, natur och miljö. Jag vill fortsätta drömma, älska, skratta och uppleva. Låter man sådana ting styra sin personlighet blir man lätt ansedd som naiv, kanske rentav lite korkad. Men man kan inte alltid utgå från rationalitet. Att bry sig, att verkligen känna för en annan människa, gör att man kommer till olika slutsatser kring exempelvis amnesti för flyktingar.

Det rationella säger mig att om jag har problem på jobbet eller i mitt politiska engagemang – säg upp dig, sluta. Snabba lösningar. Det empatiska, drömmande synsättet uppmanar mig istället att lyssna, verkligen lyssna, känna, att låta alla känslor komma fram innan beslutet tas.

Det empatiska tillåter mig att erkänna att önskan att vilja vara ensam i min sorg är att vilja vara det. Att inte vilja dela den med någon – inte ens med mina barn. Att åka ensam till graven men att inte vilja stanna. Att känna sorgen dra mig nedåt genom jorden. Att drömma, bara drömma.

Den synliga världen är alltid någons land. Vi må vara oense om saken men så är det icke desto mindre. Så var det när Australien ”upptäcktes”, och så är det nu. Vill man hitta ett verkligt Terra Nullius får man söka i det oändliga universum eller inom sig själv. Vad som är svårast står skrivet i stjärnorna. Möjligen är det samma sak.

Källor

SO-rummet

Harari: Homo Deus

Falun/Dalarna, Foto

dalregementet 1800-1830 del 6

av adolphson

1820 får 15 man avsked och 7 man antecknas som döda och medelåldern ligger på 42,5 år. Den har således stigit med 11,5 år sedan 1811 och detta trots att krig utkämpats mellan årtalen.

Man bör dock notera att medeltalet för antal år i tjänst har ökat från 9,3 tjänsteår 1813 till 21 tjänsteår 1820.

3 man blev befordrade 1820 där soldaten Bäck förtjänar att nämnas då han inte bara fick medalj för tapperhet i fält utan även befordrades till sergeant. Soldaten Fribrytare begär avsked 57 år gammal och med 37 tjänsteår bakom sig och efter att ha bevittnat alla krigen är det inte konstigt att han får avsked med anmodan till underhåll.

Formuleringen anmodan till underhåll innebär att personen får någon sorts pension. Roten kunde vara upptagen eller personen oförmögen att nyttja den och detta var ett sätt att ordna försörjningen.

Antal namnbyten 1820 uppgår till 15, man noterar alltså fortfarande en ökning i antal. En andra mönstring äger rum samma år hemma i Stora Tuna men den redovisar samma resultat som den förra.

Nämnas kan soldaten Fällbom som återinskrivs i rullorna efter fångenskap i Ryssland samt soldaten Jonsson med rotenamnet Pepparkorn vilken avskedas på begäran av officerskåren på grund av svagsinthet.

1825 mönstrades åter regementet vid Stora Tuna, ur Leksands kompani får 9 man avsked och 2 rotar är vakanta. 6 man av de avgångna är gifta och 3 ogifta. 4 man har bevittnat kriget 1806-1807 samt 1813-1814 och får avsked och underhåll.

Soldaterna Glasmästare och Lindblom får medalj för tapperhet i fält, soldaterna Smed och Goliat blir befordrade till kropraler.

Medelåldern fortsätter att stiga och är 1825 uppe i 45,9 år, kanske beroende på att det vid den här tidpunkten var 10 år sedan kompaniet var i strid. Medeltalet för antal år i tjänst har stigit till 29 år.

Under perioden 1821-24 har 14 rotar ersatts av nya soldater. Att byta rotenamn är något som verkar bli mer och mer populärt ju längre fram i tiden man kommer. Om det på något vis blev lättare att byta namn är det något som inte framgår ur källmaterialet. 1825 bytte ett så stort antal som 24 soldater rotenamn.

Av rullan från 1828 så framgår det att 8 soldater av olika skäl försvunnit och blivit ersatta under perioden 1826-28.

Vid mönstringen 1830 i Stora Tuna får 14 man avsked och 4 man har avlidit och ersatts under perioden 1829-1830. Medelåldern på de avgångna är 47 år så medelåldern är tillbaka vid 1801 års siffra. En naturligt följd är, när kompanier inte varit i strid på länge, att medelåldern stiger. Möjligt är också att man inte längre är lika noggrann vid mönstringar i fredstid, arbetet inte lika betungande, men framförallt har sjukdomar inte samma möjlighet att sprida sig hemma på roten när soldaterna ligger i fält.

Anledningarna till soldaternas avgångar 1830 är dels att de fått olika skador efter lång tjänst eller ådragit sig skador vid arbetskommenderingarnarna, främst vid Göta kanal.

Medelvärdet för antal tjänsteår bland de avgångna är 22,4 år. Endast 3 man ansöker 1830 om namnbyte, om man blivit mer restriktiv och avslagit många ansökningar eller om intresset svalnat för att byta namn framgår inte.

8 man blir antagna till underofficerare och 6 man är frånvarande på grund av en arbetskommendering till Stockholm.

Fortsättning följer.

Historia, Resor

resan till älvakären 7

av adolphson

Nu följer ett sammandrag av den debatt om södra skärgården och dess trafikering som förekommit i de tidningar jag undersökt. Som nämndes inledningsvis har jag granskat Morgonposten, Handelstidningen, Göteborgsposten, Göteborgstidningen och Göteborgstakten.

Det kommer att röra sig om ett par nedslag på saker som varit viktiga för antingen kommunen och eller bolaget å den ena sidan, eller för skärgårdsbor och/eller sommargäster å den andra. Man får inte glömma bort den starka ställning sommargästerna faktiskt hade. Till största delen rör det sig om allmänhetens röster som genom tidningarna blivit hörda.

Man kan i källmaterialet iaktta en ibland mycket hätsk debatt om detaljer eller större skeenden. 1931 rasar en debatt om när båten skall avgå för att passa sommargästerna och trafikbolaget faller till föga och ändrar den aktuella turen.

Uttervik, Styrsö

1932 gäller spörsmålet taxan, man anser att en krona är alldeles för dyrt för en enkel resa och att det priset dessutom är dyrare än norra skärgårdens taxor. Bolaget menar att man omöjligen kan gå lägre, öborna står dock på sig och menar att det är skam att Styrsöbolaget är dyrare än Marstrandsbolaget.

Denna debatt började redan 1929 då en insändare uppmanade Marstrandsbolaget att också börja trafikera södra skärgården eftersom Styrsöbolaget tycktes ointresserat av att upprätta någon god standard. Insändaren menar att på det gamla bolagets tid tog man åtminstone så pass mycket hänsyn till öborna att man lät en ångbåt gå året runt.

De nya kapitalstarka ägarna har helt vänt utvecklingen då man endast kör de gamla motorstånkorna på vintern, om det går någon båt över huvud taget. Direktören svarar att underlaget är för dåligt vintertid samt att det är alltför riskfyllt att köra ångbåt på vintern.

En annan tanke som förs fram i början på 1930-talet är att arbetare diskrimineras av bolaget. Turlistan medger inte att en arbetare kan åka ut till öarna på kvällen och in igen på morgonen. Medan annan trafik utvecklats har Styrsöbolaget stått stilla, det vore bättre med en kommunaliserad drift menar insändaren.

Det är intressant att notera att tanken om ett kommunövertagande förs fram redan på 1930-talet, över 20 år innan så skedde.

Missnöjet tar sig konkretare uttryck, 1929 sätts en konkurrerande ångare in som halverar priset (50 öre) och kör på sträckan Köpstadsö – Styrsö – Donsö – Vrångö.

1933 kommer Samuelssons Styrsö Express med något billigare pris, högre hastighet och direktare väg. Bolaget svarar med att sätta in specialturer till Styrsö Tången och Brännö Husvik men menar att det är illojal konkurrens att enbart konkurrera på sommaren.

Öborna bakom det konkurrerande bolaget menar att Styrsöbolaget är för dyrt att resa med varför konkurrens är nödvändig.

Men det höjs även kritiska röster mot konkurrensen, en insändare menar att ett skärgårdskrig enbart är av ondo och att männen bakom Styrsö Express endast är profitörer. Vidare anser insändaren att det är bluff att göra sig till språkrör för allmänheten om man betänker vilka öar som faktiskt angörs, nämligen bara öar med hög passagerarfrekvens.

Andra debattörer menar att antalet resande ökat sedan Styrsö Express kom in i bilden och att det finns underlag för båda verksamheterna.

I början av 1930-talet var det också aktuellt med indragandet av spriträttigheter för bad och hotellnäringen på öarna och ett argument mot ett sådant beslut var att det skulle kunna påverka trafiken negativt. Spritmotståndarna menar att trafiken är ohotad, det är i stället det vackra vädret som är avgörande för hur många människor som gör resan ut i skärgården. Man påpekar att när Styrsö var torrlagt 1922 ändrades inte turlistan.

Fortsättning följer.

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Personligt, Sång och musik

bild 82 – te deum vs pity party

av adolphson

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.

Nyanländ – och glad

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Inte så gammal – och glad

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.

Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Äldre – och glad

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

Demokrati och samhälle, Historia

truganini

av adolphson

Flera av mina vänner och bekanta är journalister. En handfull är, eller håller på att bli, historiker. Historiker och journalister. Vår tids hjältar. Vi behöver dem så innerligt, om inte annat för att bevara och utveckla demokratin.

Vare sig journalister eller historiker ska hålla med makthavare, då blir det inte bra. Inte bra alls, faktiskt. Ingen minns saker någon längre stund om ingen berättar om dem.

Vem upptäcker vem? Vem besegrar vem? Den förra frågan kan journalisten besvara, den senare historikern. Det är mycket i världen som motiverats med att det gjorts i vetenskapens namn. Kanske var det också sant i ögonblicket det utförs. Så hann historien ikapp. Historien, den tar aldrig slut.

Efter att James Cook upptäckt Australien, Nya Zeeland och Tasmanien på 1770-talet blev livet inte som det dittills länge varit för ursprungsbefolkningarna. Särskilt tasmanierna som i 10 000 år levt avskilt exploaterades och utplånades fullständigt under det kommande århundradet. Bokstavligen varenda människa gick under i spåren av koloniseringen – eller folkmordet.

Först drev de nya kolonisatörerna bort dem från den bördigaste marken, sedan dödades de systematiskt, de sista i vad vi idag skulle kalla koncentrationsläger. Deras kvarlevor undersöktes sorgfälligt och placerades på museer och i etnologiska samlingar.

Den sista infödda tasmaniern, Truganini, bland annat känd från ett av få försök till uppror mot kolonialmakten, begravdes 1976, cirka 100 år efter sin död. Prov från hennes hund bevarades förövrigt fram till 2002.

Även i Sverige var rasbiologin stor, ivrigt driven av en viss Herman Lundborg. Även vår ursprungsbefolkning råkade ut för ”vetenskapliga” undersökningar. Det var alldeles häromåret kvarlevorna av samer repatrierades.

I april 1940 mördade den sovjetiska hemliga polisen 21891 män och en kvinna, alla polska krigsfångar och de flesta reservofficerare, i Katynskogen nära Smolensk i Ryssland. De sköts med nackskott och begravdes i massgravar.

Händelsen blev inte fullt utredd av historiker förrän efter 1991 eftersom saken inte fick diskuteras offentligt i Sovjet eller i det kommunistiska Polen. Ordern om massmordet var nämligen en fullt medveten politisk åtgärd godkänd av Stalin. Men om det stod aldrig något att läsa i Pravda eller i historieverk om det Stora Fosterländska Kriget.

Apropå Polen. Det finns ingen Fraustadsvägen, vad jag vet, däremot en Narvavägen. Och en Karlavägen. Och en Karlaplan. Och så vidare.

Ett av de skamligaste krigsbrotten i svensk historia inträffade år 1706 under Karl XII:s ryska fälttåg i det slaget vid Frauststadt. 6000 ryssar massakrerades av svenska trupper efter att de gett sig.

Sachsiska fångar gick bra att ta men inte ryska: Men sedan Rehnskiöld fick veta att de voro ryssar, lät han föra dem för fronten, och befallde att skjuta dem för huvudet, som var ett rätt ynkligt spektakel berättar ett vittne.

Händelsen sakade motstycke i dåtiden men Karl var nöjd och berömde sin general (Rehnskiöld) för hanteringen. Det har spekulerats i att den exeptionella händelsen var en hämnd för något som hänt tidigare i kriget men det enda som talar för det är att tsar Peter, som annars inte var känd för att lägga fingrarna emellan, inte nämnvärt reagerade.

Om Herodotos är historieskrivningens fader är den första riktiga historieboken Historia om det peloponnesiska kriget av Thukydides. I boken görs skillnad mellan ledarnas beskrivningar av sina handlingar och de verkliga orsakerna till deras beslut.

Undersökande journalistik är en förutsättning för oberoende historieskrivning liksom fristående historieskrivning ofta är det för undersökande journalistik.

Historien hjälper oss att i efterhand se skillnaden gott och ont för att på så vis ge oss handlingsalternativ. Journalistiken hjälper oss bland annat med att identifiera viktiga ögonblick som sedermera formar historien.

Jag känner som sagt några journalister och historiker. Och visst känns det också som Englund, Harari och Snyder är mina nära vänner.

Historiker och journalister – vår tids hjältar. Eftersom jag inte själv ingår i något av dessa skrån, men värdesätter dem så högt, ska jag ändå göra vad jag kan och omedelbart teckna en prenumeration.

Källor:

Harari: Sapiens

Wikipedia

Liljegren: Karl XII

Snyder: Vägen till ofrihet

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Okategoriserade

resan till älvaskären 6

av adolphson

Det var nu tid att ersätta de gamla ångbåtarna från 1890-talet. Ritningar påbörjades men man var tvungen att avvakta 1938 års statliga skärgårdsutredning innan byggnationerna påbörjades.

Rederiet var less på, som man såg det, ojämn och alltid återkommande konkurrens under sommarmånaderna och menade att ett koncessionsförfarande (utfärdande av statliga trafiktillstånd på sträckan) var det enda sättet att komma åt problemet. Konkurrensen yttrade sig i att en eller flera personer inför sommarsäsongen köpte en billig båt med avsikt att endast trafikera de turer som hade hög frekvens och säker vinst. Man tog inte ansvar för övriga turer, till exempel under hela vinterhalvåret.

Josefina och Isak levde och begravdes på Gullholmen, där deras grav ännu står. Tre av deras barn, varav min morfar Ivar var en, flyttade till Styrsö. Jag antar, men vet faktiskt inte, att de besökte sina barn. Morfar Ivar vilar i familjegraven på Styrsö.

Skärgårdsutredningen föreslog i sitt betänkande att ett koncessionsförfarande bäst kunde skydda allmänhetens intressen genom från myndigheterna godkända turer och fasta taxor. Dessutom skulle detta förfarande garantera en vintertrafik, något som omöjliggjordes när profithungrig sommarkonkurrens förekom.

Det andra världskriget utbröt innan utredningen var färdig och när betänkandet väl kom lades det åt sidan utan åtgärd. Under kriget hade motorbåtarna problem med bränsleförsörjning och de måste läggas upp, dessutom var vintrarna stränga i början av 40-talet och isarna inställde trafiken.

Under krigsåren drabbades skärgården av en annan fara: drivminor. Även om de flesta av dessa lokaliserades och oskadliggjordes skördade de ändå sina offer.

Trafikbolaget sålde under kriget två av sina äldre båtar, de nyare Disa och Vesta hyrdes av kronan och inkomsterna användes för att finansiera den dyrbara vintertrafiken med ångbåtarna. Mot krigsslutet inköptes visserligen en ny motorbåt men vidare planering inför framtiden måste avvaktas. Man inväntade nämligen en ny skärgårdsutredning 1945 men även en försäljning av hela bolaget till Göteborg stad, något som blev en realitet i början av 1949.

Förutom större eller mindre konkurrenter som dök upp vid olika tidpunkter fanns en mer beständig. Charles Ericksson började trafikera Asperö norra brygga redan 1922 och efter att asperösund muddrats upp kunde han även angöra Brännö Rödsten.

Detta skapade helt nya förutsättningar för dessa öar (se ovan). 1932 började Ericksson trafikera Stora Förö och 1946 Knarrholmen. 1968 kom trafiken att omfatta även Asperö östra brygga så att ett alternativ skulle finnas när sundet frös vintertid. Denna trafik bedrevs fram till 1972 då den övertogs av Styrsöbolaget.

1945 ersatte Saltholmen (där dagens terminal och färjeläger ligger) hamnen inne i centrum som utgångspunkt för båtarna och under 1950-talet blev det möjligt att pendla till Göteborg från de större öarna beroende på att några båttaxibolag började köra reguljära turer från Saltholmen. Denna möjlighet uppkom allt eftersom pendlarbehovet steg och trafikbolaget fortsatte med samma turutbud man haft sedan 40-talet.

Trots att man tappade nära 50 % av resenärerna skulle det dröja ända till 1965 innan Styrsöbolaget på allvar tog upp kampen. Men när man väl gjorde det utnyttjade man sin storlek både som bolag och storleken och kvalitén på båtarna. Man utökade antalet turer, man förbättrade och bytte ut sina maskiner, man hade mer personal ombord, och körde turer till och från Göteborgs hamn vilket gjorde det möjligt att pendla till skärgården via Saltholmen. Detta innebar bland annat att man slapp byta färdmedel till buss eller spårvagn.

1971 hade man vunnit kampen mot taxibolagen, och utökade sitt trafiknät till att omfatta Sjumansholmen och Källö.

På 1960-talet åtog sig Styrsöbolaget skolskjutsar för högstadieelever in till Göteborg. Kritiska röster menade emellertid att bolaget borde bli kommunalt för att skolskjutsarna skulle bli optimala och en förbättrad kommunikation mellan öarna skulle uppnås.

Man trodde också att detta var en nödvändighet för att få en strukturomvandling till stånd, med bättre förbindelser kommer fler människor och en bättre industrilokalisering för lämpliga företag.

Denna politik realiserades 1974 och visade sig var riktig. 1969 bildades det nuvarande AB Göteborg-Styrsö Skärgårdstrafik, vanligen kallat Styrsöbolaget, och ansvaret skulle delas mellan Göteborgs och Styrsö kommuner. När Styrsö kommun senare samma år slogs samman med Göteborgs kom Styrsöbolaget att ingå i kommunaltrafiken med samma taxa som spårvagnar och bussar. Sedan 1980 utgår all persontrafik enbart från Saltholmen men på senare år har turer in till Göteborgs hamn återupptagits.

Från mitten av 70-talet påbörjades en upprustning av bolagets flotta som kom att pågå in på 1990-talet. Även terminalen på Saltholmen kom att genomgå en omfattande upprustning 1991. Som parentes kan nämnas att jag sommarjobbade i terminalen under denna tid tack vare min moster Lena Johansson.

Styrsöbolaget utför 1996 persontransporter med fem båtar och under sommaren har man två reservbåtar. Årligen reste 1996 ungefär 1,6 miljoner resenärer och man hade en årsomsättning på 48 miljoner kronor.

Med de två fraktfärjorna fraktades då årligen 1400 nyttofordon och cirka 5000 ton gods. 1990 startade en ”nygammal” verksamhet. Den så kallade Älvsnabben trafiken vilken innebär en linjetrafik mellan sex bryggor inne på älven i Göteborgs centrum.

Fortsättning följer.

Okategoriserade

dalregementet 1800-1830 del 4

av adolphson

Medelåldern på den rekryterade soldaten år 1801 var 47 år, vilket är en tämligen hög ålder men en förklaring är att regementet vid tidpunkten inte varit i krig på länge.

Vid (som det hette) kassationsmönstringen 1809 angavs endast personer som avlidna och detta trots att det var krigsår. Samma år skickades 13 man hem och 2 man befordrades till korpraler.

Soldaten Urväder, anställd 15:e mars 1791, hör till dem som avled. Döden fann honom den 25:e januari 1809 och han var då 43 år gammal.

Från år 1813 saknas tyvärr första sidan i rullan vilket innebär att de fem första soldaterna för alltid försvinner ur historien (men säkert återfinns de i andra källor, som kyrkoböcker, men sannolikt under andra namn) samt att det därför inte med säkerhet går att säga var och när kassationsmönstringen hölls.

En god gissning torde dock vara att platsen var Uddevalla och datumet 8:e november 1813 då många soldater som dyker upp senare i rullan fick avsked där och då.

15 man fick avsked på grund av krämpor och sjukdom, 26 man har avlidit varav 10 på Uddevalla eller Fredrikshalds sjukhus. 4 man har dött hemma på roten och 8 anges kort och gott som döda.

2 rotar anges vakanta och 2 man dog i samband med olyckor under arbetet vid Göta kanal där regementet deltog. Där står att läsa att soldaten Hurtig befodrades till underofficer och soldaterna Krake och Fribrytare får medalj för tapperhet i fält.

Sannolikt skojades det en del om Krakes mod. Medalj fick han, icke desto mindre.

Tyvärr är rullorna ofta snåla med detaljer vilket den 36-årige soldaten Sofe kan illustrera. Det står nämligen angående honom: avförs ur rullorna 20/2 1819. Vad som hans livsöde innehöll framgår inte ur just denna källa.

Den sammanslagna medelåldern på de som får avsked eller avglidit är 32,3 år och antalet tjänsteår i medeltal är 9,3 år.

År 1811 är endast en man angiven som avliden medan hela 43 erhållit avsked i en eller annan form. Vanliga anledningar till avgång är sjuldom, skröplighet och hög ålder men i 1811 års rulla har man valt att vara lite mer utförlig. Anledningar som obotliga sår, svagt bröst, lugnsot eller bråck nämns som skäl för avgångarna.

Ganska många av de avgångna anmodas till underhåll och två får medalj för att ha bevittnat kriget. En soldat som begär avsked uppmanas att skaffa en ersättare om han ska beviljad avsked.

Att byta namn tycks ha blivit mer populärt jämfört med 10 år tidigare, år 1811 vill 11 soldater byta rotenamn mot endast 2 år 1801.

Medelåldern på de avgångna soldaterna 1811 är 31 år – alltså hela 16 år lägre än 1801. Man kan här se en klar påverkan på krigsåren under 1800-talets första årtionde.

Av de avgångna soldaterna 1811 var 22 man gifta medan 21 man var ogifta. År 1815 anges 15 man som döda varav det stora flertalet på avled på sjukhus i Uddevalla eller Fredrikshald.

4 man saknas av annan anledning, de är sjuka på roten eller kommenderad någon annanstans. Fribrytare och Krake har som sagt tidigare fått medalj och tillsammans med soldaterna Krögare och Bryggare befordras de nu till korpraler.

Fortsättning följer.

Falun/Dalarna, Historia

dalregementet 1800-1830 del 3

av adolphson

Perioden 1801-1830 rekryterades totalt 209 soldater. De fördelade sig på följande vis:

år och antal soldater

1801: 18

1805: 21

1808: 6

1810: 13

1811: 9

1812: 20

1813: 46

1815: 34

1824: 4

1825: 13

1826: 4

1827: 1

1828: 2

1830: 18

Tyngdpunkten ligger på åren 1812-15, mitt under brinnande krig. Överhuvudtaget under undersökningsperiodens första femton år rekryterades en stor majoritet av antalet rekryterade.

1801-1815 rekryterades 167 man, att jämföra med 42 rekryterade perioden 1816-1830. Nedan följer en jämförelse över de rekryterades ålder, medellängd och civilstånd i början, mitten och slutet av undersökningsperioden.

År medelålder medellängd gift/ogift

1805: 24,7 år/ 173,6 cm/ 28% 73%

1815: 21,1 år/ 170,6 cm/ 38% 62%

1825: 21,6 år/ 172,3 cm/ 10% 90%

Medelåldern har från 1815 till 1825 sjunkit med 3 respektive 3,5 år. 1815 accepterade man både något yngre och kortare rekryter än tio år tidigare.

1815 hade regementet varit i krig men man kan inte utselsuta att reslutetatet beror på naturliga orsaker – att man därför kan se en minskning i tabellen.

Antalet ogifta är större än antalet gifta men siffran från 1825 är lite missvisande eftersom utav 11 personer är en gift och tio ogifta. Ovanstående tabell kan man jämföra med följande data för hela kompaniet år 1809:

  • Av 150 man saknas uppgifter eller anges som vakanta om 28 rotar. 
  • Av 150 man är 24 inte från Leksand.
  • Av 150 man är 56 gifta. 
  • Av 150 man är 59 ogifta (övriga saknar uppgift om civilstånd).
  • Av 150 man är medelåldern 31,3 år. 
  • Av 150 man är medellängden 173,4 cm. 
  • Av 150 man anges 22 tillhöra det nya jägarförbandet. 

De enda hantverk som nämns i rullorna är skomakare, snickare och skräddare. Anledningen till varför man noterar vilka eventuella hantverk rekryterna besitter borde vara för att färdigheten på något sätt skulle vara av intresse för regementet.

År 1809 kan, av kompaniets 150 man, 38 skriva dugligt medan endast 4 kunde skriva väl.

AVGÅNG, PENSIONERING OCH DÖDSFALL

Den 25:e september 1801 mönstrades Förste Majorens kompani i Leksands socken. Mönstringsförrättare var generalmajoren samt riddaren av kungliga svärdsorden, högvälborne herr Lars Stiernestam och kungens generalmönstringsrepresentant vid krigsexpedition, ädel och högaktad, herr August Bergström.

8 personer begär eller tvingas till avsked och det beror på stigande ålder samt tilltagande skröplighet, sjukdom med mera. Kompaniets ålderman, 63-årige Olof Andersson som går under rotenamnet Lax, får avsked. Han har tjent med beröm, bevittnat kriget, får avsked med anmodan till underhåll.

12 man har avlidit under 1790-talet och när ingen soldat ersatt den avlidne anges roten som indragen till kronan. Är roten ersatt anges år och datum när det inträffade. Dödsorsak är man mycket sparsam med att sätta ut, det står bara död på roten med år och datum.

Endast vid ett tillfälle angavs en naturlig dödsorsak där orsaken angavs. Återigen rör det sig om roten Lax men den här gången är året 1815 då denne 22-årige yngling drunknade i Siljan.

Endast två namnbyten är noterade 1801, det är Näbb och Kuse vilka begär att få byta namn till Ström respektive Nyman. Bland övriga personer ibrullan som fångade mitt intresse förtjänar 36-årige Mats Matsson att nämnas. Hans rotenamn var Udd och han anklagas flera gånger för stöld både hos sin chef och på roten. Något avsked fick han inte, däremot disciplinstraff.

34-årige Olof Andersson med rotenamnet Rask har hemmansbruk och utbyte beviljats vår duktige karl. Hur detta ska tolkas är jag inte säker på. Andersson kan helt enkelt fått avsked och utbytt mot en ny soldat men med tanke på formuleringen i rullan tror jag han fått byta rotejorden mot sitt egna bruk. Rotarna Menlös och Limström, båda 36 år, anges ännu som tjänstbara och får stå kvar i rullorna.

Fortsättning följer.

Historia, Okategoriserade, Resor

resan till älvaskären 5

av adolphson

På 1670-talet uppstod ett roddargille i Göteborg som mot betalning körde människor till 25 olika stationer med Vrångö i söder och Marstrand i norr som ändstationer. Denna verksamhet hörde emellertid till undantagen och människor var normalt sett hänvisade till fiskebåtar för transporter.

Mot slutet av 1830-talet påbörjades ångbåtstrafik inne i Göteborgs hamn och rederirörelse med ångbåtar som trafikerade Göteborgs norra och södra skärgård började i slutet av 1850-talet av Göteborgs Ångslups AB.

Grunden till denna företagsidé låg i det nya färdsättet som uppstått inne på älven i Göteborgs hamn, mellan Skeppsbron och Klippan gick små ångslupar och på söndagar ordnades det ibland utflykter till skärgården.

1867 började det gå regelbundna turer till Styrsö. Det var framförallt värdshuset på Styrsö Bratten som stod som mål för utflykterna och när verksamheten där ökade på 1870-talet och mynnade ut i ett seriöst havsbadsetablissemang ökade också turerna. Även på Vargö ägde en liknande utveckling rum varför också denna ö trafikerades tidigt.

Bolaget ombildades 1872 under namnet Göteborgs Nya Ångslups AB och verkade fram till år 1921 då det gick i konkurs på grund av konkurrens och höga kolpriser under krigsåren.

Öborna hade vid den här tiden inte något större behov av ångbåtsförbindelser in till Göteborg. Man levde som man alltid gjort av fiske, jordbruk eller ytterligare någon sjörelaterad verksamhet. Hade man något ärende in till Göteborg seglade man med egen båt eller samåkte med andra öbor.

I kölvattnen av bad – och sommargäströrelsens utbredning trafikerades även andra öar. Köpstadsö och Styrsö Tången började trafikeras 1873, Känsö och Brännö Husvik från 1874. Detta var också året då man började med vintertrafik sedan ångslupsbolaget åtagit sig att svara för posttransporter (och så kom det sig att ångsluparna ångade fram med Kungliga Postverkets symbol på skorstenen).

Man kan alltså säga att från år 1874 började trafiken även att betjäna öarna och inte bara förflytta turister. Donsö som låg lite avsides började trafikerades först 1894 och i mindre omfattning.

Ångslupsbolaget trafikerade också norra skärgården, i Göteborgs hamn samt en tur till Billdal men det var trafiken till den södra skärgården som var mest lönande.

Vid sekelskiftet 1800-1900 var företaget Styrsö Havsbad missnöjda med Ångslupsbolaget och inköpte två egna båtar för att kunna styra trafiken som man ville. Detta ledde till en knivskarp konkurrens med priskrig och man byggde till och med stängsel runt sin brygga att bevakas av en konstapel beväpnad med batong.

Bryggorna var på sätt och vis mer värda än tonnaget eftersom vem som helst med kapital eller finansiärer kunde köpa en båt men det var ont om platser med tillräckligt stora bryggor att angöra.

Under första världskriget utsattes Ångslupsbolaget av konkurrens av fiskare med lägre driftskostnader, detta till följd av en sträng vinter 1920 ledde fram till konkurs 1921. Vid konkursen köptes Ångslupsbolagets åtta ångbåtar av Styrsö Havsbad som med två av dessa ville uppehålla en intensiv trafik till ön.

Donsö trafikerades sent även i mitt liv. Ön besöktes aldrig när jag var barn – mina första besök var via Vingaloppet – som vuxen tar jag gärna mina barn hit.

Övriga båtar såldes, två till Marstrandbolaget alltså för trafik i norra skärgården, två till det nybildade Styrsö Nya Trafikaktiebolag. Detta företag hade bildats 1922 av några öbor (som säkert såg sin chans att både tjäna pengar vid Ångslupsbolagets konkurs men också, sett i ett lite större skärgårdsperspektiv, att påverka trafiken) för att trafikera södra skärgården.

Styrsö Nya Trafikaktiebolag räknas allmänt som föregångare till dagens Styrsöbolaget. De två sista båtarna såldes till Hönö i norra skärgården respektive till Norge .

De som drev badnäringen på Styrsö ville inte att deras verksamhet skulle vila i händerna på ett rederi utan att kunna försäkra sig om god tillgång på badgäster och skötte därför trafiken själv. Styrsö Havsbad och Styrsö Nya Trafikaktiebolag bedrev konkurrerande verksamhet i ungefär ett år men sedan samarbetade man fram till 1928 då havsbadet köpte trafikaktiebolaget och det nya firmanamnet blev Styrsö Nya Trafik AB.

Vid den här tidpunkt köpte företaget Pripp och Lyckholm huvuddelen av aktierna i redar- och badverksamheten. Trafiknätet förlängdes 1926 från Donsö till Vrångö och ytterligare en brygga vid kustsjukhuset på Styrsö (nuvarande Styrsö Skäret) började trafikeras.

1934 gick rederiet i konkurs, återigen var skälet konkurrens. Ett dotterbolag till Pripp och Lyckholm, AB Långedrag, köpte både båtar och bryggor och hyrde sedan ut dem till det nybildade Styrsö Trafikaktiebolag.

Två av båtarna var ombyggda fiskebåtar som på grund av den skakiga resan kallades för ”stånkor” och det var dessa som uppehöll vintertrafiken. Dessa båtar var impopulära bland resenärerna och beslut togs att de skulle ersättas. Detta skedde 1936 och 1937 av motorbåtarna Disa och Vesta. (Disa skulle trafikera södra skärgården under resten av 1900-talet, hon ombyggdes 1977).

Fortsättning följer.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

duchamp

av adolphson

Vad är kultur? Vem avgör det?

Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.

Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.

Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.

År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.

Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.

I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.

Bild från Wikipedia

Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?

Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.

Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.

Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.

Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.

Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.

Källor:

Harari: Homo Deus

Wikipedia