Adolphson

Vallonstrecket

23 november, 2025av adolphson

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.

Musik:

Agnus dei

Källor;

Äpplet (lexikon)

Wikipedia

MyHeritage

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Uppsala/V-dala

la ciotola rossa

16 november, 202516 november, 2025av adolphson

I femtiofem år har jag burit på den röda bunken.

Meningen “Agitata da due venti” är italienska och betyder ”Upprörd av två vindar” eller ”Omtumlad av två krafter”. Det är också titeln på en berömd aria ur operan Griselda av Vivaldi. Det är därför jag känner till uttrycket, för inte kan jag någon italienska. Arian framförs av karaktären Costanza, som slits mellan starka känslor – kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. Scenen symboliserar en inre konflikt mellan motsatta känslor som drabbar känslolivet. Dramatiskt värre, samtidigt en ständigt aktuell skildring av människans dilemma. Hade jag skrivit operan hade jag döpt den till la ciotola rossa (den röda bunken).

Jag fyller idag femtiofem år. Den tredje åldern är inne. Jag vaknar ensam på ett hotellrum i Karlstad. Vi har valt en ny partiledare. Hösten 1995 fyllde jag också år, den gången tjugofem. Jag vaknade ensam i mitt studentrum i Uppsala. Den andra åldern var därmed påbörjad. Jag gick sedermera på höstbal på V-dala och träffade senare Malin och vad som därefter följde med äktenskap, barn och familjeliv. Inför balen togs bilden nedan. (För utförligare beskrivning se länk). På balen skulle en politiker, vice statsminister Lena Hjelm Wallén, installeras som hedersmedlem.

Den röda bunken är slängd. Vederbörligen återbördad till evigheten genom att placeras i rätt kärl på återvinningen. Bunken som tjänar som symbol för ett genomsnittligt familjeliv, som genom åren haft degar och röror i sig, använts vid städning och vid något tillfälle till och med tjänat som räddare i nöden under barnens magsjuka, is no more. För den var av plast och det materialet försöker jag undvika.

Femtiofem år idag således, därtill med kropp och själ i allt väsentligt intakt. Man får vara tacksam. Jag tar ett steg till. Ständigt fortsätter jag framåt. Målet, en ny röd bunke, är alltid närmare än man tror.

Ragna gillar inte baler. Däremot är vi något av stamgäster på restaurang Banken. A.k.a Faluns skafferi, ett vardagsrum för vardag och fest, en clownfisk i Svarta havet. Jag har uppfunnit en egen förrätt genom att kombinera deras ostbricka som normalt intas som efterrätt kombinerad med en Dry Martini. Hovmästare Magnus (min gamla elev) och jag har döpt den till Adolphson no 1. Jag hoppas på att snart få se den i tryck på menyn.

Jag sätter ett ljus på Malins grav. Tiden har gått. Hösten 2019 var hennes grav the final frontier, nu är den belägen inåt mitten. Fler människor har under dessa år tagit ytterligare ett steg mot jordiskt slutförvar i den senaste i raden av gravar. De har nedlagt sin röda bunke och sig själva i rätt kärl på återvinningen. Hur var deras liv, funderar jag. Man vet sällan något om personen i graven bredvid. Centrum och periferi i ständig rörelse.

Det är dags för utvecklingssamtal med eleverna. Jag brukar undvika idioti som erhålls genom statiska program formulerat genom uttryck som godtagbara kunskaper. Ett samtal sticker ut. Jag frågar hur läget är och får svaret att hen visserligen haft många lektioner i sitt liv men att de med mig är annorlunda. Är annorlunda bra, undrar jag. Jag tror det, svarar eleven. Det finns en nerv i dina lektioner. På det viset kan man tala om utveckling sedan hösten i Uppsala när jag fyllde tjugofem år, kanske. Då: slätstruken, polerad och fylld med ett enligt röda bunken-mått mätt oproportionerligt stort självförtroende. Nu: tiden har förvisso ristat sin runa i mig men jag fortsätter alltid ett steg till. I den tredje åldern käkar jag Adolphson no 1 till förrätt för det mesta med solsken i blick.

Steg framåt. Livets väg. För knappt två år sedan gick jag fjärran från baler, prål och åthävor på ett faluhak och träffade Ragna. Vem kunde ana att det var just där den röda bunken fanns. Och vad som därefter hände. Då skulle ingen politiker väljas. Nu är jag en själv. Många steg till och från Banken har det blivit, iallafall. Jag vill gärna tro att Adolphson n.o 2 är, ja, kanske inte bättre än sin föregångare men något mer komplex och genuin. På gott och ont. Snart nog får min aska plats i en grav som en gång låg i utkanten. Var den graven är belägen vet vi tack och lov inte. På Styrsö, kanske. Jag lägger under tiden min själ i röda bunken, så får vi se.

Idag fyller jag i alla händelser femtiofem år. Det är bättre än alternativet. Snart åker jag hem till Dalarna igen. Jag skuttar ur sängen med en inbillad tjugofemårings entusiasm och påminns genom stelheten om att tiden gått. Så möter femtiofemåringen tjugofemåringen. De har faktiskt något gemensamt, de kämpar nämligen båda med starka motstridiga känslor. Som kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. De två krafter som kämpat om mitt hjärta drar emellertid åt samma håll. Två döttrar och två kärlekar. Röda bunken är full.

Jag önskar mig inget i födelsedagspresent. För jag har allt man kan önska sig inuti en röd bunke som är tillverkad i synnerligen ekologiskt material. Det är ju fantastiskt!

Relaterade blogginlägg:

Svart på vitt på azurblått

Wild at heart

Musik:

Agitata da due venti

Ta mig hem

Källor:

Goulding: Klassisk musik

Fotnot:

Jag snusade när jag var tjugofem. General, lössnus. Karriärsnus, som det hette i lumpen. När jag började kostade en dosa fyra och femtio på BP. Innan trettio år fyllda var jag tobaksfri, ety mormors gamla paroll ”att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt” visade sig inte bara vara otidsenlig utan dessutom felaktig. Antagligen skämtade hon, vilket tog mig ett halvt liv att inse. Men det är inte en snusdosa jag håller i. Det är en röd bunke.

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Gorgo

9 november, 20259 november, 2025av adolphson

Lägg av, pappa.

Det är svårt att vara förälder. Samtidigt underbart.

Mina två små Gorgos. Mina sköra små flickor. Det är dessa två, ytterst värdefulla, det handlar om. Och om Ragna, förstås. Alla borde självfallet bete sig anständigt, oavsett kön, men jag kan bara överblicka papparollen och viljan att försöka vara en bra partner.

Gorgo, som föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes, hennes mor är okänd. Hennes namn är intressant, Gorgo var nämligen också en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick. Vår Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det således något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna. Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

(Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade de som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer från xenos som betyder främling.)

Efter att Kleomenes dött gifte Gorgo om sig med sin farbror, den berömde Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan, arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Som vuxen var Gorgo uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs som skarpsinnigare än männen. Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall. Inför den persiska invasionen reste Leonidas runt på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.

Men tänk om. Tänk om det var hon som organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, Europas vagga, överlevde. Tänk om.

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t. En episod handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder, något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit. Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död, vilken antagligen var uppenbar för dem båda. Han svarade henne då:

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

Idag skulle han kanske sagt:

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till mamma. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen. Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på än idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så kanske är hon aktuell i nuet?

jag säger inte att Gorgo var en produkt av männen omkring henne. Jag säger bara att var och en måste ta sitt ansvar i relationer. Att vara en bra pappa och partner är förvisso svårt. Det finns inget direkt facit. Jag har egentligen bara en regel och det är att träna mig i att låta mina små Gorgos, och Ragna, vara ifred ibland. I synnerhet efter att de givit mig en blick som förstenar. Dotter 2 säger dock att inte är det så svårt att vara pappa. Det enda du behöver göra är att gilla mig, fortsätter hon. Numera säger jag mest till mina Gorgos: inga droger, inget strypsex, ingen energidryck. Varpå de svarar: lägg av, pappa.

Fotnot: detta blogginlägg skrevs ursprungligen i juli 2018. Gorgo är också namnet på en örn i Selmas roman Nils Holgersson.

Musik:

The arrival of the Queen of Sheba

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia

Historia

Marcus, Torsten och Vasili

2 november, 202521 december, 2025av adolphson

Ön är annorlunda så här års. Men den intresserar samtidigt på ett mer lågmält sätt. De stigar man lätt finner under sommaren är inte lika tydliga nu. Det är lite som i berättelsen om Mumindalen på vintern, för den som minns. Tillvaron på ön ger mig tid att fundera över tiden. Över olika perspektiv på empati. Över gränser, de man sätter för egen del och de mänskligheten en gång satt. Och över gränslös kärlek och glädje. Och, såklart, betänker jag att Tutankhamon möjligen var en fåntratt.

Inte bomben, inte heller Farao – länken mellan Gud och människorna

Låt mig börja med Tutankhamon. Farao vid nio, död vid nitton och känd för att hans grav förblev orörd under tre tusen år fram till 1922. Det är i hans fall graven, inte människan, som är det intressanta.

Och apropå, fast ändå inte. Marcus Vergilius Eurysaces var en romersk medborgare och bagare (pistor, som det kallades) som levde på 100-talet f.v.t. Även han är för eftervärlden mest känd för sitt gravmonument, som fortfarande finns kvar nära Porta Maggiore i Rom. Graven är ovanligt påkostad för en person med enkel bakgrund: Marcus var nämligen en frigiven slav. Han byggde sin rikedom genom brödtillverkning och lyckades få statliga kontrakt. Inte dåligt. På graven finns på latin inskriptionen ”Detta är monumentet för Marcus Vergilius Eurysaces, bagare och entreprenör.” Utsmyckningen föreställer scener från brödtillverkning, som att mäta mjöl, knåda deg och ger en detaljerad inblick i hantverket. Att han byggde ett så stort och påkostat gravmonument var hans sätt att visa sin sociala status och stolthet över sitt yrke – något mycket ovanligt i Rom där hantverk ofta hade låg status. Monumentet är historiskt sett ett belägg för den sociala rörlighet som förekom i det romerska samhället. Släpp in, ge en chans, resonerade romarna. Och Marcus tog vara på möjligheten. Hatten av!

När Tyskland ockuperade Norge uppstod något av diplomatisk kris mellan Norge och Sverige. Den norska regeringen och kung Haakon VII sökte asyl i Sverige men både statsminister Per Albin och kung Gustaf V sa nej till Haakon – inget som kunde reta tyskarna fick förekomma. Vissa statsråd fick asyl, men där gick, så att säga, gränsen. Haakon fick faktiskt asyl i ungefär tjugo minuter men när det stod klart att han skulle interneras ville han omgående återvända till Norge. Kaptenen Torsten Påhlgren hade befäl över gränsvakten på den svenska sidan när sällskapet anlände. Torsten kände igen kungen, tvekade men valde att trotsa order och låta honom passera och beordrade sina underlydande att tiga om saken. Det är svårt att sia om vad som hänt om Haakon blivit krigsfånge, utöver att frågan varit än mer känslig för relationen mellan länderna än den redan är/har varit. Det är för mig okänt vara han han har sin grav. But still. Way to go, Torsten!

Vasili Arkhipov är också en person att minnas. Under Kubakrisen 1962 patrullerade den sovjetiska ubåten B-59 nära Kuba. Situationen var kritisk. Ubåten var beväpnad med kärnvapen och omgiven av amerikanska örlogsfartyg som försökte tvinga upp den till ytan. Besättningen hade inte kontakt med Moskva och trodde att tredje världskriget hade börjat. Kaptenen och den politiske officeren ville avfyra kärnvapen mot de amerikanska fartygen. Men för att göra det krävdes enhälligt godkännande från de tre högsta officerarna ombord.

Den tredje officeren var Vasili Arkhipov. Han vägrade ge sitt samtycke och argumenterade för att de skulle gå upp till ytan och invänta order istället för att starta en kärnvapenkonflikt. Rimligt, kan man möjligen tycka. Beslutet förhindrade att kärnvapen avfyrades, vilket, om så skett, kunde utlöst ett fullskaligt kärnvapenkrig. Arkhipov betraktas i efterhand som ”mannen som räddade världen”, eftersom hans beslut i en extremt pressad situation troligen förhindrade miljontals dödsfall. Han blev aldrig offentligt erkänd i Sovjetunionen men har hyllats internationellt. Arkhipov dog 1998 i Stupino, nära Moskva. Han tros vara begravd i eller nära Moskvaområdet, men det finns ingen officiell bekräftelse på var hans grav finns. Det hela borde blivit film. Det kanske det har? Hursomhelst: tack för din klarsynthet, Vasili.

En före detta slav som blir framgångsrik entreprenör, en gränsvakt som släpper igenom en kung och en ubåtsofficer som förhindrar ett kärnvapenkrig – vad har dessa gemensamt? Tja, kanske ingenting. Kanske en bergfast övertygelse. Kanske att de är mindre kända än Tutankhamon. När jag läser om dessa personer tänker jag att invandrare ofta tillför något om de får en chans. Att Roms storhet borde intressera USA. Jag filosoferar också över tanken att vi alla behöver någon form asyl då och då, kung som slav. Jag tänker att Tutankhamon kanske var en historisk fåntratt, men inte bara för att han inte förhindrade ett kärnvapenkrig. Hans grav ger en unik inblick i livet i det forntida Egypten. Hand i hand går han med en bagare på historiens esplanad. Till sist betänker jag vikten av att stå för sin övertygelse. Över Vasili står vare sig pyramid eller monument.

Detta är sådant jag grubblat över under en vecka med för mycket tid samtidigt som jag sökt efter sommarens stigar. Jag känner mig som något av en friven slav som gillar bröd och skådespel. Så typiskt mig.

Musik:

Chamber of Reflection

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Wikipedia

The Guardian, “Vasili Arkhipov, the man who saved the world” (2017).

Post scriptum december 2025. Det kom ett mail.

Läste din blogg om Marcus, Torsten och Vassilij. Jag är dotter till Torsten Påhlgren och det gladde mig mycket att någon uppmärksammar detta som hände då vid Norska gränsen. För länge sen så gjordes en film/reportage om händelsen som hette ”flykten över kölen” av Björn Fontander. Vi flyttade till Gävle och jag är född i Gävle 1945. Men på 50-talet flyttade vi tillbaka till Falun. Min pappa gick bort 1961 och mina föräldrar ligger begravda på Skogskyrkogården i Falun.

Falun/Dalarna, Politik

Olgahuset

26 oktober, 202526 oktober, 2025av adolphson

Jag har engagerat mig i ett gammalt hus. En fallfärdig trashank till byggnad belägen på min gata hemma i stan. Varför det, kan man undra. Jag passerar ofta huset. Som en ö från en svunnen tid ligger det där, allt mer i förfall, allt mer i vägen för den moderna stadens behov.

Olgahuset, eller Sahlanderska gården som det egentligen heter, är uppfört omkring 1860 och var ett bostadshus tillhörande en garvaregård – en gård eller verkstad för hantverkare som beredde, ”garvade”, hudar och skinn till läder, vilket sedan användes till exempelvis skor, seldon, väskor och remmar. En sköterska som hette Olga lär senare haft mottagning här vilket är förklaringen till dess dubbla namn.

I början av 2000-talet diskuterades huset och i mars 2006 fattades beslut om att det skulle rivas. Redan i augusti omprövades dock beslutet och det bestämdes att byggnaden skulle bevaras. Det beslutet gäller fortfarande. Kommunen vill dock försöka sälja huset. Problemet är att byggnaden står i strid med gällande detaljplan. (En detaljplan styr hur mark och vatten får användas inom ett visst område. Den beslutas av kommunen enligt plan- och bygglagen.) Detaljplanen arbetades fram 2004 -2005 men är efter tjugo år inte genomförd.

Huset ligger längre ut i Engelbrektsgatan än övrig bebyggelse och gatan är en del av den så kallade inre ringen där man vill, eller enligt (den inte genomförda) detaljplanen har velat, prioritera trafik. Tanken har därför varit att byggnaden ska flyttas några meter, mot Dalarnas museum. En potentiell köpare måste alltså både köpa och bekosta flytt av fastigheten.

Problemen med en flytt är flera. Dels är det dyrt, dels har byggnaden en källare vilket gör en flytt mer komplicerad. Man har övervägt möjligheten att låta huset stå kvar, men eventuellt kräver det en ändring av detaljplanen och dessutom finns det önskemål om att prioritera trafiken framför ett bevarande av huset där det ligger. Man har som sagt också övervägt att flytta in huset ett par meter närmare museet, även att flytta huset till en annan byggrätt i närheten. Man har också övervägt att flytta huset till en helt annan plats, exempelvis till gruvan, men det alternativet anses olämpligt ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Husets värde är sammankopplat med platsen det ligger på, flyttar man det så tappar det sin kontext och det kulturhistoriska värdet minskar kraftigt. Då blir det bara ett fallfärdigt gammalt hus. Låter man huset stå kvar kan man inte bygga bostäder i fastigheten eftersom den ligger för nära vägen. Regler för buller, luftkvalitet med mera tillåter inte det.

Vi har sammanfattningsvis en detaljplan som på över tjugo år inte har verkställts och ett kulturhistoriskt värdefullt hus, där värdet är knutet till platsen, som är dyrt och krångligt att flytta och som kommunen vill sälja till någon som måste bekosta en flytt. Ingen vill ta över fastigheten på dessa villkor. Konsekvensen är tydlig för den som passerar byggnaden. Inget händer. Jag anser att det bästa vore att låta huset ligga kvar och sannolikt är det också är den billigaste lösningen. Men det kräver en ändring i detaljplanen. Jag ser annars en risk att huset rivs, tiden är som bekant obönhörlig mot både människor och byggnader, och det vill inte jag.

Falun har idag en vacker stadskärna och en av anledningarna till det är blandningen av byggnader från olika historiska perioder. Det är viktigt att bevara äldre byggnader där så är möjligt eftersom det ger kulturhistoriska värden som faluborna uppskattar. Men inte bara dessa. Man måste komma ihåg att Falun har ett världsarv vilket ger ett internationellt perspektiv. Om man inte river äldre hus med höga kulturvärden kan man istället använda dem som en tillgång för att skapa en miljö med en spännande variation av gammal och ny bebyggelse. På så vis skapas ett attraktivt besöksmål där genuina och välbevarade kulturmiljöer som också gynnar besöksnäringen eftersom turister ofta söker unika miljöer.

Mot bakgrund av detta har jag föreslagit att den rådande detaljplanen upphävs, att kravet på flytt av fastigheten tas bort, att fastigheten säljs till seriös privat aktör eller skänks till den ideella föreningen Hela Falun för iordningställande och nyttjande för ungdomsverksamhet. Vi får väl se vad den styrande majoriteten anser om saken.

Jag stannar nästan alltid till och betraktar huset. Tar på det. Lyssnar man riktigt noga kan man höra hur det sjuder av liv från de människor som här levt sina liv. En gång sprudlade det av verksamhet bakom denna spruckna fasad. Idag är huset förfallet och övergivet men tänk vad fint det kunde bli om någon förbarmade sig över det. Jag röstar för.

Källor:

Informationen finns på flera förvaltningar inom kommunen och jag har samtalat med tjänstepersoner för att bilda mig en uppfattning.

Musik:

Bloggens samlade spellista

Demokrati och samhälle, Falun/Dalarna

bild 176: Dalateatern 50

19 oktober, 2025av adolphson

Alla borde få gå på röda mattan, någon gång. Men just den här kvällen var det min tur.

This is not reality, it’s a romance – so take a breath, enjoy it! It’s for you

Teater betyder plats att se och ordet är besläktat med andra ord som enligt grekerna också vidgar sinnet, som teori och teologi. Kanske passar begreppet upplysning bättre i sammanhanget. Ordet teater avser både själva byggnaden och det som framförs. Varför kan detta anses viktigt inte bara för antikens greker utan också för oss som lever idag?

Dalateatern är inne i sitt jubelår. För femtio år sedan, ett halvår efter att min teatraliske bror slagit upp sina saligt imbecilla tillika övergulliga pyttesmå ögon, övergick den från att vara fri grupp till länsinstitution. Det känns på något sätt som om jag alltid, bokstavligen, levt i dess varma, samtidigt svalkande, skugga. Att vara vice ordförande i styrelsen är ett, om inte det, av mina politiska uppdrag som jag uppskattar mest. Genom detta uppdrag fick jag nyligen gå på fest för att uppmärksamma femtio år av scenkonst. Det kunde jag väl aldrig föreställa mig 1979.

Femtio och femtioplus på röda mattan. Foto: Simon Öster

Jag snabbspolar bakåt. Rewind, som det en gång hette. I början av 1960-talet gick mor och far på något som dagens ungdomar, men knappast mor och far, skulle referera till som en date. De besökte en teaterföreställning på Valhalla där teatern då höll till. Vad de såg vet jag inte men i min fantasi var det Romo och Julia. Dagens scen, Folkets hus, invigdes 1964 (även om det är utbyggt sedan dess) och mor och far gifte sig 1965. Visserligen vigdes de unga tu fjärran från Falun men scenen var därmed, så att säga, satt – för såväl livets teater som för länets. Tiden gick. Familjen växte. 1979 flyttade vi till Engelbrektsgatan, bara ett stenkast från teatern.

1982, ett år innan min röst var med i TV-serien om Ernst Rolf, Lykkeland, (det har inget med saken att göra men måste ändå påtalas) var mitt första verkliga möte med teatern. Då satte man upp Lysistrate. Vi skulle arbeta med pjäsen i skolan. För att få vägledning frågade jag dåtidens motsvarighet till ChatGPT, salig mor, vad pjäsen handlade om varvid hon med ett svårtolkat leende svarade att ”den handlar om när kvinnor vägrar sånt mormor inte vill att man pratar om.” Det blev jag inte så mycket klokare av. Lite senare fick vi genom skolans försorg möta ensemblen på biblioteket och dimmorna skingrades, något.

När jag på mellanstadiet började umgås med Tage kom jag närmare teatern eftersom hans mamma Karin hade arbetat där och i vart fall umgicks i kretsen runt den. Under studietiden arbetade Malin extra på Uppsala stadsteater vilket gjorde att jag kunde få tillgång till överblivna platser i salongen. Särskilt Din stund på jorden och Gustaf III med Thorsten Flinck i huvudrollen gjorde intryck – låt vara på olika sätt. (Den som vill läsa mer om Flinck som GIII hittar en länk nedan).

Jag har under hela min yrkeskarriär undervisat elever på estetiska programmets teaterinriktning. Det har varit ett privilegium att få vara en, låt vara ytterst liten, del av det. Ibland har det visserligen gnisslats lite i kollegiet när samproduktioner tagit eleverna från undervisningen. Att på scen få lära sig hur man gestaltar är enligt min uppfattning något som går bortom matriser och läroplaner. Men hur ska det då gå?! Jo, bara bra. Nyligen gav jag mina elever i uppdrag att besöka Dalarnas museum, välja ut ett föremål och redovisa vilka känslor konstverket väcker. Någon flackar blicken. Hur ska du kunna bedöma det på A-nivå? Ja, hur? Det beror förmodligen på hur man ser på utbildning, ett ämne som faller utanför bloggposten.

När jag och flickorna 2019 flyttade tillbaka till Engelbrektsgatan var ett av argumenten att vi flyttar till ett hus med egen teater. Det blev föreställningar och Dotter 2 har till och med på egen hand besökt opera sänd live från Metropolitan. Sådant glädjer hennes far (vilket hon naturligtvis är väldigt medveten om, särskilt när det kommer till att förhandla om månadspeng och motsvarande).

Båda mina döttrar går och har gått det estetiska programmet. I dessa tider tycks mig kulturen viktigare än någonsin (så är det kanske alltid) och det minsta jag kan göra är att rekommendera döttrarna, och alla andra, att odla sin estetiska sida. Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa.

Varför är teatern, både konstform och byggnad, något viktigt? Jo, den skingrar dimmor och skapar rum för samtal och upplevelser. Den ger människor möjlighet att mötas, reflektera och diskutera samhällsfrågor. Den stärker demokratin och väcker känslor. Genom att gestalta olika perspektiv främjar teater, egentligen all scenkonst, empati, kritiskt tänkande och yttrandefrihet. Den ger ordet till den som sällan hörs. Den synliggör erfarenheter, minoriteter och sociala frågor som annars lätt hamnar i skymundan.

Jag hade antagligen roligt när jag som barn spelade fotboll i Hästparken men är samtidigt säker på att Lysistrate gav mig perspektiv på kärlek och jämställdhet som jag hade nytta av utanför fotbollsplanen, Tolkfursten likaså. Din stund på jorden påverkade mig som ung vuxen djupt och Gustaf III visade mig den tunna linjen mellan briljans och dess motsats.

Femtio år av scenkonst. To be or not to be continued? Det beror på vem man frågar. Frågar någon mig blir svaret mångordigt. Det blev hursomhelst en härlig fest. Tänk att politiska uppdrag kan leda till att jag på nära håll får uppleva skapande konst och fantasi på professionell nivå. Scenkonst handlar som sagt mycket om att leva sig in i andras liv. Det i sin tur föder empati, fantasi och vidgar föreställningsförmågan. Det ger oss oändliga möjlighetshorisonter. Det var väl det grekerna förstod.

Må huset stå länge än. Den skapande magin innanför dess väggar likaså. Alla förtjänar att gå på röda mattan någon gång men just den här kvällen var lyckan min.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Fairytale of New York

Bloggens samlade (spellista)

Källor:

Synonymer.se

Jämställdhet

Furunäset

12 oktober, 202512 oktober, 2025av adolphson

Kärlek, omtanke, empati och omsorg. Och kunskap. Den 18:e oktober är det internationella klimakteriedagen. Det visste jag inte utan att googla.

Kanske tänker jag mest på kvinnor som betyder något för mig. Det är naturligt. Mina döttrar, mamma, Helena, mormor, Malin och Ragna. Men jag tänker också på alla andra. Som farmor. Inte för att farmor inte betytt något men hon gick ur tiden redan 1971 så jag hann knappt träffa henne. Ändå känner jag ett band till henne. Jag fick ett fint meddelande på min senaste födelsedag som vittnar om det. Avsändaren är min kusin Maria som minns farmor bättre.

Hade farmor upplevt mina syskon hade hon nog fått fler favoriter

Vi måste klimakteriesäkra vår relation är Ragnas krassa konstaterande. Hennes tankar har mynnat ut i ett politiskt förslag. Genom stöd av kloka kvinnor i mitt parti: Susanne, Susanne, Jenny, Jenny och Agneta arbetade jag fram en motion som jag skickade in på min äldsta dotters födelsedag. En dryg vecka före internationella klimakteriedagen.

Kvinnor i den åldern kan ha det lite svårt. Detta yttrades någon gång i slutet på 1980-talet och var fars lite tafatta försök att förklara varför salig mor just givit mig en avhyvling för en tillsynes bagatellartad incident. (Det måste sägas att jag alltid såg avhyvlingar som orättvisa men här fick jag för en gångs skull stöd av far.)

Hur kan du göra detta till att handla om dig?! Jag yttrade mig lite oaktsamt i ett försök till humor gällande känslan av att vara mittpunkten i en hormonstorm. Den känslan kom sig av min egen tafatta hantering av mina döttrars och partners cykler. Stormen av hormoner medförde att jag fällde en ogenomtänkt kommentar. Jag är i sammanhanget inte mittpunkt i något alls.

Jag vill understryka att jag i denna bloggpost är utan expertkunskap, är långt utanför min bekvämlighetszon och att det endast är mina personliga betraktelser och tankar jag baserar resonemangen på. Tunn is, således. Men det jag diskuterar finns ju överallt omkring oss så varför inte prata om det?

När en annan kusin på fars sida, Anders, fyllde femtio år bjöd han in till stor fest i Piteå. Vi långväga gäster bodde på det som också oaktsamt ibland kallas Furunäsets mentalsjukhus. (Det är bäst att tillägga att det numera är ombyggt till hotell.) Norrlands Alcatraz, som någon ur personalen kallade det. Nejdå, säkert har många också fått god hjälp, replikerade jag aningen för hurtfriskt. Byggnaden har dock en lång och ibland skrämmande historia som vittnar om den historiska synen på psykisk ohälsa. Inte minst kvinnor kunde hamna här under det knappa århundrade sjukhuset var i bruk (1893-1987). Farmor var under en kort tid patient, har far sagt. Men farmor var väl inte sjuk? Nej, det var hon inte men det var sådant man inte gärna pratade om på den tiden, svarade far något nedstämd. Ja, jag vet inte – det är hans ord och upplevelse.

Under en stor del av 1900-talet användes inte sällan diagnosen ”hysteri” på kvinnor, och man kopplade ofta tillståndet till livmodern och kvinnors hormonella cykler. Kvinnor med kraftiga humörsvängningar, ångest, depression, sömnsvårigheter eller kroppsliga symtom på grund av mens eller klimakterium kunde därför bli intagna på mentalsjukhus eller sanatorier. Som Furunäset. Behandlingarna, eller vad vi ska kalla det, kunde innebära allt från isolering till elektroterapi eller ”vila”, till ibland mycket drastiska ingrepp som att livmodern opererades bort. Fullständigt bisarrt, sett med nutida ögon.

Klimakteriet är den tid då äggstockarna slutar att tillverka hormoner och mensen slutar. Det kan pågå olika länge, från något år upp till mer än tio år. Den allra första delen av klimakteriet kallas ibland förklimakteriet. Det innebär att hormonbalansen i kroppen förändras. Det skiljer sig mycket mellan personer vilka symtom man får och hur det upplevs. En del känner knappt av det medan andra påverkas mycket.

Det är för mig som man svårt att leva mig in i hur pms, mens- eller klimakteriebesvär känns. Det jag däremot kan relatera till är hur det är att känna sig låg, rasande, sorgsen, arg, sömnlös, panikslagen, glad, svettig, orolig och håglös. Men (vad jag vet) är dessa tillstånd inte nödvändigtvis hormonella hos mig. Alltså går de att påverka. Ta en springrunda, promenad, umgås med vänner, skriva blogg, resa till Styrsö, lyssna på Johann Sebastian eller sjunga. Vips så skingras demonerna. Men vad skulle jag göra om inget av det fungerade? Bli galen, sannolikt. Skulle samhället låsa in mig då?

Furunäset var ett trevligt, men stort och lite läskigt, hotell. Det sägs att det spökar. Klart det gör. Att föreställa sig att inget av det lidande samhället åstadkommit genom att under hundra år spärra in människor som avfärdats som ”hysteriska” när det handlade om helt vanliga hormonella besvär skulle leva kvar är svårt. Hela saken känns som något av en fortsättning på häxprocesserna. Jag sov inte så gott, den storslagna sängen till trots.

Ragna har lösningen. Vi borde klimakteriesäkra inte bara vår relation utan alla relationer och verksamheter i hela världen. Men inte genom att låsa in vare sig människor eller tillstånd. Tänk om far vetat vad han talade om när det gällde farmor och mor. Tänk om jag kunnat förstå att det inte handlar om mig. Vilken bra partner, kollega och pappa jag kunnat vara. Genom att utbilda arbetsplatser (det görs redan här och där) och relationer om både mens och klimakteriet tror jag livet skulle bli lättare för många.

Det handlar definitivt inte enbart om kvinnor nära mig. Men genom att lära mig av de som gått före kan jag kratta manegen för de som lever nu. Det är kärlek, omtanke, empati och omsorg det handlar om. Men också om kunskap. Nu vet jag exempelvis att det den 18:e oktober är internationella klimakteriedagen.

Här följer det politiska förslaget som jag ställer till fullmäktige:

För en klimakterie- och PMS-säker kommun

Cirka hälften av alla kvinnor kommer någon gång i livet att påverkas av hormonella förändringar kopplade till klimakteriet, PMS eller PMDS. Trots detta är kunskapen och förståelsen för hur dessa tillstånd påverkar hälsa, arbetsförmåga och livskvalitet ofta låg, både i arbetslivet och i samhället i stort. Klimakteriet kan innebära en rad symtom som värmevallningar, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet. PMS och PMDS kan ge återkommande smärta, trötthet och psykiska symtom som påverkar vardagen. Konsekvenserna kan bli både ökad sjukfrånvaro, minskad arbetsglädje och svårigheter att upprätthålla arbetsförmågan fullt ut. För varje arbetsplats och kommun som vill vara en attraktiv, hållbar och jämställd är det angeläget att dessa frågor får ta plats i det systematiska arbetsmiljöarbetet och i folkhälsoarbetet. Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen handlar om att skapa förståelse, rutiner och miljöer som gör det möjligt för alla kvinnor att må bra och prestera enligt sin önskan genom hela arbetslivet.

Falu kommuns vision är att ”alla människor ska ha möjlighet att leva ett gott liv i ett hållbart Falun”. Kommunens strategiska mål för jämställdhet och hälsa slår fast att alla invånare, oavsett kön och livssituation, ska ha goda förutsättningar för hälsa och delaktighet. Dessutom framgår av kommunens personalpolicy och arbetsmiljöstrategi att Falu kommun ska erbjuda en inkluderande arbetsmiljö med fokus på långsiktigt välmående. Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen ligger därför helt i linje med Faluns arbete för jämlik hälsa, jämställdhet och hållbar utveckling. Detta kan innebära utbildning för chefer, HR och skyddsombud, riktlinjer för individuella anpassningar, såsom möjlighet till flexibla arbetstider, distansarbete eller tillgång till vilrum, information och rådgivning via företagshälsovården, förbättringar av den fysiska arbetsmiljön, till exempel vad gäller ventilation, temperatur och pausutrymmen och att inkludera klimakterie- och PMS-perspektivet i kommunens jämställdhets- och folkhälsoarbete.

Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen syftar till att stärka jämställdheten och arbetsmiljön. Det handlar inte enbart om hälsa utan också om att tillvarata kompetens, minska sjukfrånvaro och skapa en miljö där alla kan bidra på bästa sätt genom hela livet. Detta stämmer överens med inte bara Centerpartiets utan säkerligen flera partiers värderingar om ett mänskligt, hållbart och jämställt samhälle där alla ges möjlighet att må bra, arbeta och utvecklas oavsett kön eller ålder. Ett PMS- och klimakteriesäkert Falun innebär ett starkare, friskare och mer hållbart Falun!

Jag yrkar därför att kommunfullmäktige beslutar

att uppdra åt kommunstyrelsen att ta fram en handlingsplan för att klimakterie- och PMS-säkra kommunen som arbetsgivare.

att i det fall ett arbete är påbörjat uppdra åt kommunstyrelsen att rapporera hur det arbete som bedrivs är organiserat.

Falun 2025-10-10

Fredrik Adolphson (C)

Relaterade blogginlägg:

Obemärkt flicka

Musik:

I want to break free

Källor:

1177

Piteamuseum.nu

Mr Hyde/Neanderthalson

spegelneuron vs idioti

5 oktober, 20255 oktober, 2025av adolphson

Jag har funnit mitt varför!

Humor är allvarliga saker. Det är hur vi beter oss i olika sammanhang som är det viktiga. Kort sagt: rationalitet är inget att sträva efter.

Jag brukar upplysa mina elever om Einsteins definition av idioti som är påståendet att göra om samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat utan att förändra något. Jag brukar också lite dumdrygt hävda att repetition är kunskapens moder. En elev påtalade nyligen att dessa teser står i konflikt med varandra. Begåvat. Kort sagt: it takes a fool to remain sane. (Jag är narren.)

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när individen utför en handling och när individen ser en handling utföras av någon annan. På det senare viset ”speglar” neuronen beteendet hos en annan individ som om observatören själv utförde det. När en fotbollsspelare fälls och vrider sig i smärta kan man se en hel läktare leva sig in i plågan. Ett leende smittar av sig. Kort sagt: vi härmar. Apar efter. Lär oss, kanske.

Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar. Mitt arbete ger mig glädje och energi och jag har nu arbetat ungefär lika länge på skolorna Haraldsbo och Lugnet. Det känns på många sätt som två olika världar. Dessutom har jag arbetat lika länge som min ålder när jag en gång började, jag är inne på det tjugoåttonde läsåret. Den första hälften av mina år yrket ägnade jag åt att försöka få eleverna att planera och sätta upp mål, den andra hälften i skråt har mer gått åt till att få dem att vara mindre allvarliga och uppmärksamma det vackra i livet. I båda fallen pratar jag ofta om drömmar. Kort sagt: jag är emeritus.

Vad är kultur? Kultur är om inte annat prioriterade mål i krig. Kanske för att kultur och yttrandefrihet hänger ihop, kanske för att kulturens betydelse blir extra viktig i krig. Kultur, underhållning och idrott speglar vi oss i. Kort sagt: det är därför den är värd att kämpa för.

Barbar sägs betyda en som inte pratar grekiska. Barbarer utmålas ofta som skäggiga, grovgardiga och allmänt vildvuxna. Samtidigt var ju grekerna själva skäggiga medan romarna föredrog att vara slätrakade. Är orden barberare och barbar besläktade? En definition av civilisation kan göras genom att studera utbud av raktvål. Någon sådan går inte att köpa i butik i Falun. Man måste använda nätet eller resa utsocknes för att av människor som inte talar mycket grekiska införskaffa en klassisk raktvål. Kort sagt: avsaknad av tvål är barbariets farstu.

I diverse sammanhang förväntas jag ibland bjuda på fika. I politiken, körer och på jobbet. Jag överväger att bjuda på Fisherman’s friend och surströmming. Kort sagt: jag har en inre drivkraft att apa mig. Men svinhugg går igen. Jag gjorde härförleden en mustig gryta som har öl som en ingrediens. Jag saknade dylik och såg mig därför nödsakad att gå in på ICA och köpa en burk öl. Jag skruvade på mig, det ser ju lite konstigt ut med endast en öl på varubandet. Och givetvis. Tjena Fredrik! Törstig?

Vi flyttade till Elsborg hösten 1979. Genast lärde jag känna Magnus Hedén som blev min bäste vän. Han bodde på Konstvaktaregatan och där hängde vi ofta. Jag springer numera runt på Elsborg (bokstavligen) när jag tränar. Jag upptäckte under ett pass att fastigheten skulle säljas och jag hörde av mig till Magnus. Jo, så var det. Hans farfars far köpte huset omkring 1930. Det har funnits Hedénare där i nästan hundra år. Det kändes lite vemodigt, samtidigt är det tidens gång.

Ska vi gå och rösta tillsammans i kyrkovalet? Varför det, undrade Dotter 2. Jag förklarade att farfar gjorde det med mig i mitt första val och jag med hennes syster i EU-valet. Vi kan gå och äta på Pinchos sen! Svaret blev aningen oväntat. You sleazy politician! Du vill bara ha min röst! Hur hon röstade vet jag inte men sedan gick hon, jag och Ragna på lokal. Kort sagt: bröd och skådespel.

För en tid sedan gnällde jag över svampbilder på sociala medier. Eller mest gnällde jag väl över mitt eget användande av sociala medier. Svampen fick stå som sinnebild över hur ytligt sådant engagemang är. Men så slog den till, känslan av att vilja kokettera med en riktig lyckad tur i skogen. Kort sagt: svamp är gott.

Svampskogen är en perfekt metafor för livet som det ter sig. Man tar efter det man ser som gott och undviker i mesta mån det man uppfattar som mindre bra. Jag oroar mig, gläds och njuter efter förmåga. Allt annat förhåller jag mig till genom kylig distans. Kort sagt: hur ser Einsteins dom ut?

En ledare är en spegelbild. Någon man speglar sig i. Det spelar ingen roll om det är i föreningen, familjen, regeringen eller partiet. Humor och glädje är den högsta formen av kultur. Hur vi förhåller oss till den är avgörande.

Kort uttryckt genom Freuds ord: vi är aldrig så rationella som vi tror. Så låt oss skratta åt eländet. Den sista meningen är inte Freuds. Den är min. Jag stångas med tystnaden.

Det har varit så mycket negativ gegga i politiken de senaste åren. Jag har dragits med i det. Mitt varför är munterhet och glädje. Tänk att jag kunde glömma det. Glädje, humor och kärlek är vägen framåt. Livet är ett skämt, så varför inte skratta åt det? Inget är allvarligare än det.

Äntligen har jag återfunnit mitt varför.

Musik:

In the Mood

Fåglar sjunger varje vår

It takes a fool to remain sane

Relaterade blogginlägg

Fästningsmadonna

En komikers uppväxt

Demokrati och samhälle, Politik

Kulturpris på armlängds avstånd

28 september, 2025av adolphson

Vad handlar det om, egentligen?

Det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande. Det är vad jag tror om ödet för vår motion att införa en jury för att utse kommunens kulturpris. Men jag inser samtidigt att det för en utomstående kan verka lite förvirrande, den infekterade diskussionen som i Dalarnas Tidningar kommit att benämnas ”Striden om kulturpriset”.

Låt mig börja med att försöka definiera termen ”armlängds avstånd”. Den innebär att den politiska makten medvetet håller sig på avstånd från beslut som bör fattas av självständiga, professionella eller sakkunniga aktörer. Principen används inom kulturpolitiken, men förekommer också i andra områden, och innebär att politiker sätter de övergripande målen, ramarna och resurserna – men inte detaljstyr innehållet eller de enskilda besluten. Politiker kan besluta om budget och kulturpolitiska mål, men låta konstnärliga råd eller myndigheter, eller en jury, fördela bidrag, utse priser och fatta beslut om stöd till specifika projekt. På så sätt undviker man att konstnärliga eller forskningsmässiga beslut blir styrda av dagsaktuell politik eller personliga preferenser hos politiker.

Vad har då hänt i Falun? Jo, efter att kultur och fritidsnämndens (KFN) ordförande förra året fick en majoritet emot sig och reserverade sig mot Maria Blom som mottagare av kulturpriset bröts traditionen av konsensus. Tidigare resonerade sig nämnden alltid fram till enighet. Det stod efter detta klart att nya rutiner behövs för alla kommunens priser.

Först finns i det nya förslaget allmän nomineringstid av mottagare, därefter följer tjänstemannaberedning. Inget nytt så långt. Men sedan ska enligt det nya förslaget presidiet i KFN ta fram finalister. I presidiet sitter tre politiker politiker, två från majoriteten och en från oppositionen. Nämnden får därefter besluta utifrån deras förslag. Det är här det går snett.

I praktiken snävas beslutet ner till en ytterst liten grupp politiker. Majoriteten försöker göra gällande att eftersom det som prisas ofta ligger längre tillbaka i tiden så bryter man inte mot armlängds avstånd. Att den principen endast rör direkt finansiering. Ett resonemang som jag anser visar att man inte fullt ut förstår vad begreppet innebär. Politiker ska inte bestämma vad som ska prisas, de ska besluta om prissumman och möjligen kriterierna för priset – men också det är tveksamt. Det är därför vi lägger fram vårt förslag. En jury bestående av aktiva kulturutövare och exempelvis kulturjournalister skulle lösa problemet.

Majoriteten, i praktiken Socialdemokraterna, verkar inte förstå kritiken. Och de blir arga när jag framför den. (De blir ofta arga på mig.) Men betänk alternativet: att de fullt medvetet bryter mot principen om armlängds avstånd. Det perspektivet förfärar. Kulturen måste stå helt fri. Det handlar ytterst om yttrandefrihet. Det är få saker som engagerar mig mer. Detta kommer jag aldrig att sluta kämpa för.

Så här lyder den iallafall, den motion som kommer att möta det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande.

MOTION

Kulturpriset och principen om armlängds avstånd

Bakgrund

Kulturpriset i Falun har under lång tid präglats av en konsensuskultur. Det har inte alltid varit perfekt, men det har funnits en gemensam förståelse för att politiken ska värna kulturens frihet och hålla armlängds avstånd.

Denna ordning har på senare tid förändrats. Nya rutiner innebär att presidiet tar fram ett förslag på en vinnare, som tillsammans med övriga nominerade presenteras för nämnden som fattar beslut. I praktiken riskerar detta att göra nämndens beslut till en formalitet, eftersom det förslag som står i handlingarna tenderar att bli styrande.

Problemet är dock inte knutet till en enskild majoritet. Oavsett vilka partier som styr finns samma risk: att kulturpriset blir en politiskt styrd utmärkelse istället för ett pris som speglar hela kulturlivet. Det skulle vara lika fel om Centerpartiet satt i majoritet.

Vi lever dessutom i en tid då politisk kontroll över kultur, utbildning och forskning ökar i världen. Då behöver vi i Falun gå i motsatt riktning och visa att vi står för ökad frihet och ökad öppenhet.

Ett kulturpris som ska vara kommunens främsta utmärkelse måste därför spegla hela kulturlivet – från det mest traditionella till det mest nyskapande. Från folkmusik till influencers. Från teateruppsättningar till cosplay.

Förslag

Kultur- och fritidsnämnden ska besluta om:

◦ prissummans storlek,

◦ det övergripande syftet med priset.

Beslutet om pristagare ska fattas av en fristående jury.

◦ Ledamöterna i juryn ska representera en bredd av kulturformer.

Juryn ska utses genom en öppen och transparent process.

◦ Allmänheten, kultur- och föreningslivet i Falun ges möjlighet att nominera kandidater.

◦ Urvalet av juryns ledamöter ska ske av en valberedning bestående av representanter från kulturaktörer med hög trovärdighet, exempelvis Dalarnas Länskultur, studieförbund eller tidigare kulturpristagare. Politiker ska inte delta i urvalet.

◦ Jurymedlemmarnas mandatperioder ska vara tidsbegränsade och rotation ska säkerställa förnyelse.

◦ Syftet är att skapa en öppen, enkel och trovärdig process där juryn speglar bredden i Faluns kulturliv.

Syftet med förändringen

• Säkerställa principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur.

• Skydda kulturpriset från politisk påverkan.

• Skapa långsiktiga spelregler över mandatperioder.

• Säkerställa att kulturpriset speglar hela kommunens kulturliv.

• Öka legitimiteten genom att låta kulturen själv lyfta fram sina företrädare.

Yrkande

Vi föreslår att kommunfullmäktige beslutar:

Att förändra ordningen för utdelandet av kommunens kulturpris enligt ovanstående förslag, så att politiken endast sätter ramarna medan en fristående jury av kulturpersonligheter beslutar om pristagarna.

Fredrik Adolphson (C)

Jon Bylund (C)

Man kan ha olika åsikter om principen om armlängds avstånd. Men egentligen handlar ”striden om kulturpriset” om något annat. Den handlar (för mig) om att försvara det öppna demokratiska samtalet. Om öppenhet och insyn. Jag anser att de lokala Socialdemokraterna, åtminstone vissa av dem, försöker koncentrera makt och inflytande hos sig själva. (Det påståendet kan jag motivera). Jag sätter därför hälarna i marken och håller emot, allt jag förmår. Not on my watch. Det är vad det ytterst handlar om.

Länkar:

radiointervjun med mig ligger den här 16.27 minuter in.

inlägget i senaste fullmäktige som retade upp socialmoderaterna finns här 2,27,50 in i sändningen.

Musik:

Bist du bei mir

Relaterade blogginlägg:

Drottning Kristina på armlängds avstånd

Film och TV, Historia, Politik

Wir schaffen das

21 september, 2025av adolphson

Jag klarar det i allmänhet men ibland behöver jag lite draghjälp. Jag gick därför härförleden ut med grabbarna ety vissa saker är oföränderliga. Andra inte. ”Grabbarna” är en trojka min bror har döpt till Levande Poeters sällskap. Större delen av kvällen gjorde dessutom Ragna oss den äran.

Vi skrattar (ler manligt behärskat) hela vägen till Banken

Historia. Vad är det? Ordet betyder översatt från grekiskan ungefär att lära sig av undersökningen. Lite på samma sätt som en journalist eller detektiv arbetar. Kanske gräver vi människor i det förflutna för att bättre förstå oss själva. Men man får se upp, ibland hittar vi obehagliga sanningar i historiens djup.

Kultfilmen Angel heart handlar om deckaren Harry Angel (gestaltad av Mickey Rourke) som får i uppdrag att hitta en försvunnen person. Sökandet tar honom till en mörk värld och ju mer han gräver desto mörkare blir det. Den slutgiltiga sanningen är fruktansvärd. Han hittar sig själv. Spoiler! Han har sålt sin själ till djävulen.

Tio år är en bra referenspunkt. Man kan även mäta tiden på andra sätt, som genom teman eller händelser, men tio år är som sagt en överskådlig tid. För tio år sedan, okej, elva, såg mitt liv helt annorlunda ut. Barnen var små och oskuldsfulla, Helena, Malin, Julia, pappa och Margareta levde, jag var mid-fyrtio år gammal och i början av någon sorts politisk karriär, jag sprang milen på drygt femtio minuter, var gift och bodde i ett nybyggt hus. Framtiden tedde sig ljus.

Tio år har gått sedan den dåvarande tyske förbundskanslern Angela Merkel fällde de berömda orden ”Wir Schaffen das” (vi klarar det) under den då pågående flyktingkrisen. Det var ord som väckte hopp, kanske var det de sista anständiga orden från en värld jag själv kunde relatera till. Idag är jag mer vilsen i försöken att hålla någon slags idealistisk linje i en allt mer cynisk värld. Ändå funderar jag över vad vi människor, och jag själv, har lärt oss om oss själva under det decennium som förflutit. Har vi sålt vår själ till djävulen? Är det en världsordning som faller samman vi bevittnar? Om ytterligare tio år vet vi säkert.

Kanske är det där med Trump och Nobels fredspris ett stort skämt? Kanske tänker Trump att Obama som nyvald president fick det utan att ha behövt lyfta ett finger. Våren 1939 nominerade en svensk riksdagsledamot Hitler till Nobels fredspris. Samtiden uppfattade ironin men historien har mer sett det som ett exempel på svensk undfallenhet mot nazityskland. Saker är alltid mer komplexa än man inledningsvis tror.

Men va fan! Det var ju (delvis) jag! Kommunen antog 2004 en detaljplan som bland annat innebär att delar av Engelbrektsgatan ska breddas till huvudled. Det i sin tur innebär att ett hus, Sahlanderska gården, även känt som Olgahuset, med ”lågt kulturhistoriskt värde”, skulle flyttas. Inget har hänt på långt över ett decennium vilket kräver att nya beslut borde fattas. Jag funderar. Var det så bra, det där? Jag bläddrar (scrollar) i gamla protokoll från Kultur och fritidsnämnden som hördes i frågan. Nämnden tog ett nytt beslut om huset i januari 2021. När jag gräver i historien hittar jag således mig själv eftersom jag deltog i beslutet.

För tio år sedan var Sverige fortfarande ett mer liberalt och välkomnande land. Sedan dess blåser nationalistiska högervindar över världen. I land efter land stängs dörren och nya, större, fängelser byggs. Hur kommer framtiden att tänka om att Trump fick eller inte fick Nobels fredspris? Oavsett hur det blir – inget förvånar mig längre. Precis om Harry Angel ser jag till sist mig själv hånskratta från botten av det svarta hålet. Eller åtminstone från Kultur och fritidsnämndens protokoll. Kärlekens och samförståndets nämnd, som jag brukar säga. Den lokala samtiden förstår måhända ironin i det yttrandet men vad gör den framtida historieskrivningen för tolkning? Nå, jag hamnar inte i helvetet för det, som Harry Angel, utan försöker göra något åt saken.

Tio år. Mitt liv idag är inte så illa. Jag trivs på jobbet, mina barn är unga vuxna, jag är kär, förlovad faktiskt, och bor i ett hus i centrala Falun. Jag springer milen på en dryg timme, håller på med politik dygnet runt samt hänger emellanåt på Styrsö. Livet har sina utmaningar, då som nu. Och även om jag kan sakna dem som lämnat, att lämna och hämta flickorna på förskola och skola, att för små flickor vara den oövervinnlige pappan, så njuter jag också av nuet. Jag klarar det, på det ena eller andra sättet. Framtiden ter sig ljus.

Det är bara att kämpa på enligt övertygelse i den här förvirrade världen. På ett eller annat sätt måste vi klara det. Detta är historiens innersta lärdom och anledningen till att den finns, filosoferar jag. Jag hittar faktiskt inte många obehagliga sanningar om mig själv i det förflutna, däremot insikter. Individer blir till skillnad från den stora historien ofta mer ödmjuka av livets mot- och medgångar. Något säger mig dock att en ny referenspunkt närmar sig för mig. En punkt att se tillbaka på om tio år.

Jag klarar det mesta. Men behöver ibland lite draghjälp. Så jag gick ut i vimlet med Levande Poeters Sällskap. I över trettio år har vi njutit av bordets fröjder tillsammans. För vissa saker är faktiskt oföränderliga, andra inte. Och större delen av kvällen gjorde alltså Ragna oss den äran. Hoppas hon fortfarande gör det om tio år.