Adolphson

Sibbe

14 september, 202514 september, 2025av adolphson

Starka män reste denna sten efter sin hövding. Han var den främste av kämpar, en tapper härförare. Han föll bland danerna. Hans namn var Sibbe den gode, fosterbroder till en hövding. Han var en man som gav gästabud och kämpade tappert. Han fick ära bland sina män. Gud hjälpe hans ande.

Var, och vad, blir ens eftermäle? Det var vad jag funderade över när jag blickade ut över Alvaret. Jag reflekterade också över Dotter 2:s ord att det är bättre med en förälder som bryr sig för mycket än två som bryr sig för lite. Vad fick henne att säga det?

Allvaret. Det stora vemodet rullar in. Nu har hon iallafall flyttat, Dotter 1, min stora tjej. Det har satt igång något av en existentiell kris hos mig. Jag grunnar. Hur har jag egentligen varit som pappa, hur många misstag har jag begått? Är hon rustad för att på egen hand klara sig därute i Mattisskogen? Vem är jag nu?

What we do in life echoes in eternity är ett klassiskt filmcitat. Det betyder ungefär att våra handlingar, både goda och onda, kan få följder långt bortom vår egen livstid. Det handlar om arv, minne och vilken påverkan vi lämnar efter oss. Eftermälet, alltså. Men sommaren 2018 funderade jag faktiskt inte mycket över sådant, jag var mer orolig för framtiden. Det var därför jag blickade ut över Alvaret. Malin gick på tunga cellgifter medan flickorna svävade i relativ okunskap om allvaret. De visste ju att deras mamma var sjuk men inte hur illa det faktiskt var. Jag såg molnen tona upp sig i horisonten och det enda jag kunde göra var att surra mig vid rodret och vänta in stormen.

Men vad betyder det, pappa? Den sommaren åkte familjen alltså på semester till Öland. Det var jag som fått önska resmål och valde Öland eftersom jag aldrig varit där. Jag bad särskilt om att få besöka de två fyrarna, Alvaret förstås samt Karlevistenen – en av Sveriges mest kända runstenar. Det är från den det inledande citatet kommer. Stenen står som namnet antyder i Karlevi och restes runt år 1000. Texten är en minnesinskrift över en hövding, troligen en dansk krigare eller storman. Den berättar att denne var modig och hade kopplingar till danske kungen, möjligen Knut den Store eller någon i hans krets. Den mer utvecklade analysen berättar att stenen är unik, den enda bevarade runinskrift i världen som är skriven i detta versmått. Den visar också på den starka kopplingen mellan Norden och Island under vikingatiden och utgör ett tidigt exempel på övergången mellan asatro och kristendom – texten innehåller både hedniska och kristna uttryck.

Det berättade jag emellertid inte för flickorna. Istället sa jag att stenen är en statusuppdatering på 1000-talet, sedan hittade jag på på en egen berättelse om Sibbe. Hur god och modig han var, beundrad och älskad av alla. Och vilka sjyssta fester han hade! Varför Alvaret heter som det gör var jag efter enträgna frågor tvungen att slå upp och som det visade sig kommer det från ordet alv vilket betydde ungefär karg, trädlös, stenig mark.

Håhå jaja. Det stora vemodet. Nu är det istället jag som ställer enträgna frågor till Döttrarna. Vad gör du? Hur mår du? Jag tänker också på de stenar jag visserligen inte bokstavligen huggit men varit med och utformat budskapet på. Det är få som minns Sibbe idag men de som reste stenen gillade honom, vad det verkar. Och så kommer tanken. Vad blir mitt eget eftermäle?

Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Min inställning till livet är att passa på att leva medan det går. För som Shakespeare sa: vi blir alla slutligen maskföda. Jag får visserligen vara glad om någon reser en sten över min aska men det är livets handlingar som summeras i runor. Ofrånkomligen funderar jag därför över vad det ska stå på min sten. Han satt i fullmäktige ibland? Eller varför inte den enda limerick jag skrivit. Den kan framtidens historiker analysera.

Jag känner att lyckan är gjord

när paket jag fått från PostNord

Det har tagit sin tid – har man fått postcovid?

Eller sänt det runt hela vår jord?

Eller kanske kan det stå (och jag vill påpeka att det avlutade frågetecknet inte är en slump): tanken vandrat sin tysta ban, snön lyser vit på gul banan. Det var väl hela saken, Fredrik är inte vaken?

Nå, jag har gått över allvaret för det mesta med solsken i blick. Det är svårt för alla föräldrar att släppa taget om sina barn men i synnerhet när man på grund av omständigheter levt så intensivt tillsammans som vi tre. De sista åren har verkligen format oss. Förhoppningsvis har jag lärt mina barn att inget, utom Sibbes eftermäle, är hugget i sten. Att ständigt lära sig nya saker, att vara snälla mot människor och inte ta skit. Det sägs förvisso att den dag man börjar fundera över sitt eftermäle bör man avgå. Så kanske börjar nu en ny tid för jag vet faktiskt vad jag vill ska stå på min gravsten: Här vilar en som brydde sig för mycket. Eller: Nyttja din tid det är senare än du tror.

Man blickar alltid ut över Alvaret. Det enda man kan göra är att skratta åt eländet. Det viktiga är att starka döttrar reser en sten, att de under några viktiga år såg mig som en stark härförare, någon som brydde sig, god och glad med trevliga gästabud. Ja, där har vi det! Budskapet på min sten måste bli: god och glad ska människan vara! Eller så avslutar jag, både detta blogginlägg och min sista stund med att annat känt filmcitat: Get busy living, or get busy dying.

Relaterade blogginlägg:

Öland etc

Glow worm Cha-cha-cha

Musik:

Child of wonder

Källor

Wikipedia

Svenskarunstenar.net

Gladiator (film)

The Shawshank Redemption (film)

Personligt, Spännande människor, styrsö

bild 175: Vassholmen

7 september, 20257 september, 2025av adolphson

Jag tror faktiskt jag föll direkt. Så här i efterhand känns det så, iallafall. För hon är ju en fjäril. En sorts väsen helt olikt allt annat jag mött i livet. Men att falla är inte alltid av ondo. Hon har skingrat mina skuggor. Och övärlden, den är vår.

På en liten oansenlig holme ute i havsbandet sa hon ja. Vassholmen. En plats helt utan kopplingar till mitt tidigare liv. Ja, förutom att jag som barn ofta åkte dit med kusinerna, Lena, Lennart, syskon och föräldrar. Vassholmen har däremot stor koppling till mitt inre liv. Det är en plats utanför tiden, fylld av magi och lycka. Den är mitt Nangilima. På 1970-talet var jag där en mäktig magiker som utförde fantastiska saker. Nu var det första gången på länge jag besökte holmen – och en fjäril följde med. Det var perfekt.

Trollkarlen från övärlden är första delen i en bokserie av Ursula Le Guin. Berättelsen handlar om Ged, en pojke med magisk talang. Han skickas till en ö där trollkarlar tränas. Kanske fann Rowling i Le Guins verk inspiration till Harry Potter? Ged råkar, driven av stolthet och otålighet, skapa en skuggvarelse – en kraft som hotar att förgöra honom. Boken handlar fortsättningsvis om Geds resa genom Övärlden, en plats fylld av magi, för att konfrontera och förstå sin skugga. Resan handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom.

Hej, hur är läget i Falu Kammarkör nuförtiden? Behöver ni tenorer, eller? Läget är bra och tenorer behövs alltid. Du är antagligen inte tillräckligt bra sångare men vi kanske kan ta en öl och prata om det? Gärna! Hon sa det här med något av en blinkning. Ändå störde det mig lite – jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju redan sjungit i FKK. Låt vara för länge sedan. Jag såg i alla händelser fram emot ölen men någon date var det inte frågan om för sådana hade jag slutat gå på.

Det här är en ungefärlig (kanske en aning tillspetsad) återgivning av ett samtal en smällkall vinterdag tidigt 2024. Så fortsatte det. Vi slutade liksom aldrig att prata. Den första juli 2025 gjorde tiden ännu ett strandhugg på Vassholmen och en trollkarl utförde fantastiska ting. Men inte ensam. Solen, havet, en nyfiken trut och en fjäril – alla samtyckte och världen blev plötsligt lite ljusare, något befriad från skuggan. Lite senare firade vi tillsammans med alla flickorna i huset i Halsvik, platsen som genom åren upplevt så många händelser i vår släkt. Mina döttrar hälsade officiellt välkommen till ”the crazy family” och konstaterade att ”pappa har tydligen fortfarande lite charm kvar”. Grannarna blev inte ett dugg arga för de är vana vid att det flyger champagnekorkar från oss. Sedan kom Lennart in och gratulerade. På det hela taget en mycket bra dag i livets underbara virrvarr av händelser.

Men låt mig blicka tillbaka en smula. Man kan aldrig ersätta det som varit, det är omöjligt, inte ens den mäktigaste trollkarl klarar sådant. Den strävan göder skuggsidan i livet. Därför hade jag bestämt mig för att kliva av, förlikat mig, för att försöka följa fars modell att acceptera livet som det ter sig. Allt tar sin tid. Allt har sin tid.

Ingen av händelserna på Vassholmen den första juli i år hade varit möjliga före 2024. Jag har under många långa år rest genom övärlden och kämpat med min mörka skugga. Funderat över saker som identitet, balans, mognad och självkännedom. Det har varit en lång men utvecklande resa. Jag tänker numera ofta på vad jag genom åren sagt till mina barn: Var inte rädd. Ge livet allt du har. Det finns alltid en framtid. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få. Det finns inte bara en människa för var och en av oss. Sorgen försvinner aldrig men ändrar småningom karaktär. Det finns faktiskt ett sätt att övervinna den och det är genom att överrösta den med livsglädje. Alternativet innebär risken att gå under.

Det var således dags för en öl. Hej! Plötsligt stod hon där, rejält påbyltad, lite snorig av kylan och med ett fantastiskt leende. Ragna Vilander. Ett samtal om livsglädje påbörjades. Och ganska snart: kärlek.

(Hur vet man det? Ja, kanske genom känslan av att inte behöva krumbukta sig så mycket. Att inte behöva brösta upp sig. Att inte längre leta efter den bästa utan istället vila i vetskapen att man funnit någon att vara den bästa för. Det där som händer så sällan, så ytterst sällan. Den lugna, varma euforin i stort sett varje ögonblick.)

Hon sitter bredvid när det är svårt, hon skrattar och ler, gråter och svär. En fullständigt genuin person. Där finns ingen prestige trots att hon är den modigaste människa jag mött. Att ge sig in i min familj för att finna sin plats handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom. En resa som i sig är något mycket modigt och för det kommer jag alltid att älska henne. Ännu har jag inte försökt övertyga henne om att jag platsar i Falu Kammarkör för det var inte, kan jag i förtroende avslöja, syftet med samtalet den kalla vinterdagen. Dessutom sjunger jag redan i en kör, nästan i två faktiskt. Man börjar inte om, vare sig i körer eller i livet, man fortsätter – formad av erfarenheter till en visare människa.

Bland öar och skär där jag lekt som barn och mina släktingar vandrat i århundraden la vi ytterligare en liten pusselbit, skrev in en fotnot i historien, och gav varandra löften som bars bort av vinden. Precis som Ragna, för hon är en fjäril och jag en trollkarl från övärlden.

Jag föll – och någon tog emot. Att falla är att leva. Man bör inte sträva efter att ha något att falla tillbaka på, det är alltid bättre att falla framåt.

Relaterade blogginlägg

Sagan om ringen

Ragnarök

Musik:

Du ring an meinen finger

En stund på jorden

Så skimrande var aldrig havet

Ljuset på min väg

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

sola fide (kyrkovalet 2025)

31 augusti, 202531 augusti, 2025av adolphson

Jag kan ha fel, var buddhisten Björn Natthiko Lindeblads slutsats efter att ha mediterat ett liv.

Man får förmoda att en tids meditation låg bakom formuleringen tron allena (sola fide) som Luther formulerade och därigenom skapade en bärande princip inom luthersk kristendom. Den betyder att människan lever rätt genom tro, inte gärningar eller handlingar.

Hur kan det finnas något annat alternativ än tillhörighet, funderar jag. Och hur kunde det bli så personligt?

Jag har suttit i kyrkofullmäktige en mandatperiod och även om mina insatser varit ringa har jag vunnit insikter. Kyrkan har alltid varit med mig i livet. Som en av samhällets grundpelare har den funnits där. Jag har även vänner och bekanta som är engagerade. Men det här med tro är känsliga saker. Mitt kyrkopolitiska engagemang har ibland fått konsekvenser och jag har börjat tveka över vissa av mina övertygelser, precis som Björn Natthiko.

Jag tycker att det är viktigt med det jag ser som en öppen folkkyrka. Det innebär demokratiskt valda ledamöter från det politiska fältet. Mot det synsättet står alternativet POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) vars viktigaste fråga är att politiska partier inte hör hemma i kyrkan. Nu är det kyrkoval igen. Jag har blivit nominerad till att stå på Centerpartiets lista och har accepterat nomineringen eftersom jag vill fortsätta försöka värna musiken, konsten och arkitekturen. Och viktigast: kyrkans roll i samhället.

I år satsar också SD (de missade att anmäla sig förra valet). Vad de driver för frågor vet jag inte men tillhörighet brukar inte vara deras paradgren. Även Alternativ för Sverige lämnade en läskig broschyr i min brevlåda. POSK vill, uttryckt med deras egna ord, befria kyrkan från politiska partier. Ju mer jag funderar över det desto mer problematiskt tycker jag det är.

Att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val är inte värdigt en demokrati. Nu tror jag ju inte att POSK vill införa diktatur men frågan jag ställer mig är vad man vill göra med kyrkan efter att de politiska partierna är borta. Vill man att den ska fortsätta vara en öppen folkkyrka, som nu, handlar det också om värderingar och sådana kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Den som röstar vet vad hen får och kan göra ett genomtänkt val.

Det kan vara värt att påminna om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas. Det är den typ av värdegrundande och demokratiska problem som andra samfund haft och ibland fortfarande har. Svenska kyrkan har valt att behålla det demokratiska styrelseskicket även efter att den skildes från staten eftersom man ville fortsätta att vara en öppen kyrka. Det är ett arv och förtroende att förvalta och med det följer ansvar. Ett ansvar för vilka värderingar vi vill ha i samhället, ett ansvar för värdefulla byggnader och ett ansvar för konst och musik. Det blir dessutom lättare att gå i samklang med samhällets normer genom folkvalda politiker. (Om det är vad man vill.) Uppfattningen att politiker och partier, kommun, stat och region är dåligt för kyrkan, något att befria sig från, finner jag svårbegriplig.

De som kallar sig opolitiska fattar emellertid politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är individuell) vilket kan göra dem oförutsägbara. Genom politiska partier blir det lättare för väljarna att veta vad alternativen står för eftersom kandidaternas grundläggande värderingar är kända.

Vill man behålla den värdegrundande och till det yttre sekulära strukturen av folkkyrka, en kyrka med närvaro i samhället genom exempelvis skolavslutningar bör man inte ta bort den folkliga förankringen. Många skulle inte uppmärksamma livets högtider eller mer sorgliga tillfällen i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i den utifrån kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Jag säger inte att POSK vill det jag beskriver ovan men anser att risken för det ökar utan det nuvarande systemet. Ett alternativ till POSK är annars vilken frikyrka som helst – det är ju i stort sett därför de finns. Jag vill inte förvandla Svenska kyrkan till en frikyrka bland andra. Det skulle försvaga den men också samhället eftersom Svenska kyrkans närvaro skulle bli svagare.

Jag finner jag mig ibland angripen från två håll: dels de som vill ”befria” kyrkan från politiska partier och dels de som vill ”befria” samhället från religion och andlighet. Också de kan ha rätt: tanken att man ska slippa möta religiösa frågor när man engagerar sig i ett politisk parti är inte på något sätt orimlig.

Sedan kan man lite tillspetsat fundera över hur uppfattningen att inte alla får vara med rimmar med kristendomens grundtanke. Det uttrycks i trosbekännelsen Vi tror också på en helig allmän kyrka… När man säger “allmän kyrka”, menar man då att kyrkan bara är till för en viss grupp, ett visst land eller eller ett visst folk? Nog är tanken att kyrkan finns för alla människor i hela världen som tror på Gud? Men inte bara för troende utan även som ett av tornen på samhällets schackbräde. Det bästa system vi har för att tillgodose det är genom allmänna val av politiska partiers kandidater.

Varför är det så svårt att debattera? Jag antar att det hela kokar ner till alla religioners inneboende dilemma: uppfattningen om trons förkörsrätt. Det finns inget utrymme för diskussion eller alternativa synsätt, är du inte med oss är du emot oss. Så jag misströstar. Kanske har både POSK och ateisterna rätt, funderar jag. Vi måste låta kyrkan bli en egen företeelse, ett samfund bland andra.

Jag tror dock på svenska kyrkan. Jag tror att det gudomliga finns inom oss. Jag hoppas inte att Svenska kyrkan blir mer av en frikyrka och jag fruktar att SD och Alternativ för Sverige får fotfäste i den. Jag tror att mina vänner och bekanta, som också är engagerade i kyrkan, kan skilja på sak och person och acceptera mig trots att vi tycker och tror olika. Jag tror dessutom att Luther hade fel, det räcker inte med att tro. Man måste också försäkra sig om att tron omfattar och omfattas av demokratin. Annars kan det gå över styr. Det finns historiska exempel på det.

Hur kunde det bli så personligt? Min analys är att jag engagerar mig med tanken att det fungerar på ungefär samma sätt som i andra val. Man debatterar, ställer frågor och bryter åsikter. Men så är det inte i kyrkovalet enligt min upplevelse. Det slutar alltid med antingen tystnad, att jag blir ansedd som någon slags folkefiende eller åsikten att jag inte vill eller förstår kyrkans bästa. Kanske handlar det trots allt mer om religion och tro än kyrkans roll i samhället. Det talar i så fall för att POSK kanske har rätt. Dessutom kommer kyrkovalet som vi känner det att förändras i framtiden, tror jag.

Jag står trots allt på Centerpartiets lista i kyrkovalet men tycker valrörelsen är knepig. Det är nämligen också viktigt för mig är att oproblematiskt kunna vistas i kyrkan. Jag tillhör ju ett politiskt parti och därför är min ideologi känd. Det blir ibland en krock. Och i slutändan handlar allt om tillhörighet. Alternativet till det är alltid sämre. Jag hoppas oavsett valresultat att framtiden för med sig en kyrka att känna igen sig i. Med listplacering följer ansvar. POSK kan ha rätt och jag fel. Ändå erbjuder jag mina tjänster. Är det rätt eller fel? Det enda jag vet är att vi vet att vi tror och tror att vi vet. Väljarna bestämmer. Ännu så länge.

Vems bild och namn är detta? Kejsarens, svarade de. Då sade han: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.

Musik:

Von den stricken

Källor:

Bibeln, Matteusevangeliet 22:20–21.

Mr Hyde/Neanderthalson, styrsö

Grindslanten vs Kopparmärra

24 augusti, 2025av adolphson

Ibland behöver de lite hjälp, pojkarna. Möjligen en underdrift för jag vet i ärlighetens namn inte hur vi skulle klara livet på Styrsö utan Lennart.

Låt fula skuggor stanna där de lurar i sitt skamfyllda djup är ett citat från den romerska kejsaren Tiberius tid. Jag har varit i ett av hans hem – det på Capri – (eller i det som återstår av det) under min bröllopsresa. På min förra bröllopsresa för tjugofem år sedan är det nog bäst att tillägga. Men vad är egentligen en ful skugga? Möjligen åsyftades minnet av den störtade romerska republiken som vissa saknade. Själv tänker jag på allt som hänt under det kvarts sekel som passerat sedan jag knackade på hos Tiberius. Underbara saker men också förfärliga.

Hur lång är framtiden hur långt tillbaka sträcker sig det förflutna? Är livet en parentes mellan två evigheter? Får man åka på två bröllopsresor? Vi lever en kort stund men ska vara döda så väldigt länge, för att citera Astrid Lindgren.

Avslutningsvis undrar jag om okunskap frihetens pris?

Karon är färjekarlen som enligt grekisk mytologi för de döda över underjordens floder, Styx eller Akheron, med dödsriket Hades som slutdestination. Man var tvungen att skicka med den döde mynt, ibland placerade över ögonen, att betala för färden. Liknande seder finns också i andra traditioner. En sorts omvänd grindslant, måhända.

Grindslanten är ett känt konstverk från 1885 av August Malmström. Det skildrar barn som slåss över en slant de fått för att de öppnade grinden för ett hästspann. Det är en av Sveriges mest kända målningar.

Pengars makt. Den kvicke, den starke, den smarte, den kämpande, den besegrade och den oskuldsfulla.

Jag måste ha passerat Karl IX:s ryttarstaty, tydligen också känd som ”Kopparmärra”, massor med gånger. Det är ett av Göteborgs landmärken i form av en ryttarstaty placerad på Kungsportplatsen och är skapad 1904 av John Börjesson.

Min smarta sportklocka är motsägelsefull. Den varnar för höga ljudnivåer när vinden ligger på men reagerar inte nämnvärt när ljudnivån i klassrummet stiger. Den vill att jag ska betala för att uppgradera och därmed få tillgång till mitt hälsoläge men larmar gratis om jag snubblar. Dör jag kan den inte få betalt, tänker den kanske i ett hemligt handslag med Karon. Den är ju trots allt smart. Jag sprang i somras ikapp en mor och hennes tonåriga dotter vid en av fårgrindarna i Brännholmsviken och de hade vänligheten att hålla upp grinden. Nästan som i Grindslanten, sa mamman. Tyvärr har jag ingen slant för er att slåss om, replikerade jag. Vad menar han, mamma? Kvinnan och jag utbytte en blick i samförstånd innan jag sprang vidare på min runda.

Vi ses vid Kopparmärra! Jag skulle träffa en vän i Göteborg och ville inte riktigt erkänna att jag inte vet vad Kopparmärra är. Jag tänkte att det är väl en krog eller något liknande. Jodå, enligt min väldigt smarta klocka fanns Kopparmärra alldeles i närheten. Men var?! Fåfängt lät jag blicken svepa från Saluhallen till statyn. Ytterst märkligt. Så jag stegade in på intilliggande turistbyrå och sa som det var: jag är visserligen lärare i historia och har tillbringat väldigt mycket tid här i Göteborg. Men något etablissemang med namnet Kopparmärra har jag aldrig hört talas om. Långsamt, och påfallande göteborgskt, fällde personen bakom disken ut ett pekfinger varvid jag lät blicken följa fingrets riktning. Så blev jag varse statyn i all sin prakt. Är det Kopparmärra?! Allt jag kom på att svara var att tack, jag trodde inte Karl IX satt på en märr. Jag knyckte på nacken i ett fåfängt försök att rädda min ära och la till en dräpande utsaga om att i Falun kan vi minsann något om koppar! Sedan snurrade jag på klacken och gjorde min inte allt för storstilade sorti.

Det är tråkigt, pappa. Va, tråkigt?! Egentligen är det väl ett sundhetstecken att de säger så men aldrig trodde jag dagen skulle komma när jag tjatade på barnen att faktiskt stanna kvar på Liseberg. Ska ni redan hem?! Åk lite mer, vi swishar! Till saken hör att jag och Viktor var kvar på Styrsö frossande på havets blodpudding medan ungdomarna åkte till Liseberg. Vi hade, så att säga, köpt oss lite tid. Det går i verkliga livet men inte av Karon.

Min bror håller i slutet av augusti en fest på Styrsö för sina vänner. Festen benämnes “Dalahelg”. Han fyller då huset med människor som aldrig har bott, eller så var det väldigt länge sedan, knappt ens varit, i Dalarna. När jag likaledes årligen påpekar att min inbjudan, jag som bott i landskapet i fyrtiofem år, måste kommit bort i posten svarar han att det inte är något för mig. Gästerna är för grovgardiga, du är för känslig. Du skulle inte klara det. Så lyder argumenten för att slippa bjuda sin storebror, sin kvarvarande kärnfamilj, sitt eget kött och blod, på fest. Jag undrar i stillhet vad som skulle uppröra mig så till den milda grad att jag till varje pris måste hållas kvar borta från Karons båt. ”Is it a matter of money?”. Jag fnyser och tänker att en falukrog mitt i Göteborg kallad Kopparmärra kunde vara något för Viktor och hans vänner att festa på medan jag fick vara ifred ute på ön. Jag swishar. Loggan? En Dalahäst i koppar, givetvis. Dalahelg tycks hursomhelst som mer av en resa till dödsriket än Flumride.

Grindslanten är å sin sida mer än en ögonblicksbild av barn som slåss – det är en berättelse om mänskliga drivkrafter, samhällsstruktur och barndomens spegling av vuxenvärldens konflikter. Och en bild av kapitalism. Jag tolkar det också som en skildring av en missriktad strävan efter att nå sina drömmar och, faktiskt, en kamp över historieskrivningen. Men det kunde jag ju inte stanna och säga, det hade varken sportklockan eller dottern vid grinden uppskattat. Möjligen mamman, men också det får betraktas som tveksamt.

Okunskap är paradoxalt nog en välsignelse. För tänk om vi visste allt, hade alla svar, hur dåligt vi skulle må. Inget kvar att upptäcka, inga drömmar att jaga. Dalahelgen får stanna i mytologins imbelupna dimmor medan ungdomarna lämnar Liseberg bakom sig. Sportklockan må vara snart men inga uppgraderingar i världen är värda att få kunskap om sitt utgångsdatum.

När jag säger att förfärliga saker hänt de senaste tjugofem åren avser jag alla som alldeles för tidigt fått täcka ögonlocken med grindslantar. Men jag låter de fula skuggorna stanna i Hades (ett yttrande som inte avser minnena av personerna utan omständigheterna kring deras resa med Karon) och plockar istället fram de underbara. Som kärleken och ser fram emot en stundande bröllopsresa och döttrarnas och Viktor med familjs fortsatta resa (när det inte är Dalahelg). Då och då tar jag fram minnen från förr, som sommaren 1982.

Besättningen på S/S Gripsholm, Halsvik sommaren 1982 – enligt mors anteckning i albumet oförglömlig. De tre i aktern har lämnat med Karon. Det är väl Lena eller Lennart som tagit fotot.

Det förflutna sträcker sig filosofiskt sett så långt tillbaka vi vill. Kanske är historien en grindslant och vi människor barn som slåss över den. Framtiden är för var och en av oss att forma. Med lite tur kanske jag kan vänta med att betala för en resa med Karon och istället lägga slantarna på en kommande bröllopsresa – hur underbar är inte denna tanke? Grindslanten kanske åtminstone räcker till en Dalahelg för två.

Jag tänker att i all sin enkelhet är det finaste man kan göra att alltid vara beredd att sträcka fram en hjälpande hand. Som Lennart på Styrsö. Svårare är inte tillvaron, egentligen. För vi kan alla då och då behöva lite hjälp mitt i all vår okunskap.

Relaterade blogginlägg:

Villa Jovis

Musik:

Rondo Amoroso

Källor:

Wikipedia

Holland: Dynastin – den första romerska kejsarätten

Historia, Mat och dryck, Skola

Divi filius

17 augusti, 2025av adolphson

betyder son till en gud. Historiens härskare har gärna påräknat gudomlig härkomst – och vad som därefter följde. Carolus Rex, konung av Guds nåde. Japans kejsare Hirohito (1926-1989) hade dock vänligheten att avsäga sig om inte ämbetet så åtminstone sin gudomlighet. Men är det något som är gudomligt är det glass.

Att kämpa för sig själv och andra. Det är alltid ledarskapet det kommer an på. Historiens vanliga människor kämpar. Ibland i härskarens tjänst, ibland för att bli av med vederbörande. Demokratin har korsfästs och återuppstått både under antiken i våra dagar. Det tycks vara en historisk naturlag att den alltid måste försvaras, ständigt återvinnas och med nödvändighet förändras.

Jag ser glass som en metafor för demokrati och utbildning. Alla borde kunna få njuta av glass, då och då, det är en mänsklig rättighet. Glassen symboliserar ledighet och vardagslyx. Det är visserligen kanske inte glass man prioriterar när tillgången på livets nödtorft är knapp men relativt snabbt därefter kalasar vi mer än gärna på glass. Det handlar kanske om frihet och livsstil – värden att kämpa och till och med dö för. Glassen har gamla anor. I Kina kylde man drycker och blandade med frukt och snö 2000 f.v.t. Det lär även funnits en blandning av snö, mjölk och ris som kan ha varit en slags forntida glass. Det var status att servera glass vid de europeiska hoven under 1600-talet, idag massproduceras den. På min arbetsplats brukar kemilärarna ibland till elevernas förtjusning bjuda på magi genom att göra glass med hjälp av kväve. Men glass är fredens njutning, man kan inte försvara sig genom att kasta glasspinnar på krigshetsande härskare.

Per och Gunnar gör glass. Foto: Lugnetgymnasiets officiella Instagram

Vi står och faller med Ukraina, har det då och då hetat sedan den fullskaliga ryska invasionen. Idag har vi tack och lov idéer om självständiga staters suveränitet och mänskliga rättigheter att beakta. Så de flesta stödjer tanken att vi ska stå upp för Ukraina. Det gäller att se upp, förr eller senare får förövaren smaka på sin egen medicin. Det påstås ibland lite slarvigt att senaste gången Sverige var i krig var 1814. Det stämmer väl till viss del, det beror kanske lite på hur man räknar. Vi har ju varit involverade i strider efter det. Vi är det i detta nu. Men det finns andra årtal och händelser än 1814 att påminna sig om.

Det såg exempelvis mörkt ut för vårt land ungefär hundra år tidigare. Sverige var då utmärglat efter nära tjugo år av krig. Den tjugoförsta september 1716 skulle nådastöten utdelas, Sverige skulle utraderas som självständig nation. Slutnotan för Karl XII:s krig skulle betalas. En mäktig allians främst bestående av danskar och ryssar stod redo att sätta tänderna i bytet. En enorm invasion skulle ske genom landstigning i Skåne och från Åland mot Stockholm och Roslagen. Styrkorna uppgick till femtio tusen man, Sverige hade ingen chans att matcha det. Den ryske tsaren Peter hade själv inspekterat möjliga landstingsplatser.

Så plötsligt ändrar sig tsaren. I sista stund ställs invasionen in och dansken skär tänder. Ensam klarar inte juten att erövra Sverige. Varför ändrade han sig? Kanske visade den nyligen inträffade svenska invasionen av Norge att Sverige fortfarande var att räkna med, kanske avskräckte kungens personlighet – Karl XII tycktes ju lika oberäknelig som alltid. Kanske mindes tsaren, när han omgiven av generaler stod böjd över kartor, hur svårt det kunde vara att på slagfältet möta Karl XII. I alla händelser var anfallet mot Norge en signal att svenskarna var beredda att slåss att kampviljan var inte knäckt. Och om Sveriges existens som självständig nation stod på spel, hur desperat skulle inte kampen bli? Kanske funderade Peter också något över försörjningsläget för hans armé, säkert skulle svenskarna, liksom han själv hade gjort, låta bränna den egna marken och vänta på honom i skydd av Smålands djupa skogar. Det var allt sammantaget inte tilltalande stridsvillkor.

Det är spekulationer. Vi vet inte vad som fick Peter att tveka, vi vet bara att han plötsligt blåste av invasionen. Visserligen hindrade inte det Karl XII:s fortsatta krig men det fanns andra som var mer nöjda eftersom de fruktade att Ryssland skulle bli den dominerande makten runt Östersjön eller att Danmark genom erövringen av Skåne skulle få full kontroll över inloppet till Östersjön. Det fanns alltså skäl för andra att vilja ha Sverige kvar på kartan. Holländare och britter, exempelvis. En personlig åsikt är att det faktum att vi i sista stund klarade oss undan det hittills största angreppet mot oss i historien är förhållandevis okänt. Och så tänker jag att Putin borde studera rysk historia mer ingående. Och så hoppas jag att han och Donald äter glass där på mötet i Alaska.

Jag ska avhålla mig från att dra mer eller mindre påhittade slutsatser om länders mentalitet. Det är ledarna det handlar om, och vilka beslut de fattar. Ryssar, svenskar, ukrainare, palestinier och israeler har ledare som både nu och då fattar beslut och dessa beslut får konsekvenser både längre och kortare sikt. En mer modern insikt är att om man vill behålla en demokrati måste man kämpa för den. Vill man behålla sin livsstil måste man på olika sätt kämpa också för den. Det kan hur som helst vara bra att känna till hur slumpartad, och utsatt, vår fria, rika svenska livsstil faktiskt är.

Jag älskar glass. Särskilt marängsviss. Därnäst glass med pekannöt. Jag vill kunna fortsätta äta glass i frihet. Jag vill att ukrainare, palestinier och alla andra också ska få det.

Jag är ett barn av frihet och demokrati. Jag är på så sätt son till en gud. Det ges inget alternativ till att kämpa om jag vill fortsätta äta glass. Jag kan visserligen inte skapa glass med hjälp av kväve men bidrar genom mitt yrke till att skapa framtidens gudomliga barn. Henry Adams säger så här, citatet är språkligt moderniserat: En lärare påverkar evigheten; hen vet aldrig var hens inflytande tar slut. Kort sagt det varje diktator drömmer om.

Relaterade blogginlägg:

Per

Gunnar

Musik:

Misty mountains

Källor:

Västerbro Tyrannens Tid om Sverige under Karl XII

Wikipedia

Resor, Sång och musik, styrsö

bild 174: pale blue dot

10 augusti, 202510 augusti, 2025av adolphson

Det gäller att låta det mesta av vardagslivets tråk och tvång rinna av sig som vatten på en gås. Det är väl därför man har semester, egentligen. För att ens teflonlager ska tjockna en smula. Är en supernova en metafor för semesterns slut? Det börjar bli dags att lägga sommaren 2025 till handlingarna och masa (!) sig hem till Dalarna igen. Slocknad och passerad är sommaren – men inte glömd. Och inte går jag ett svart hål till mötes. Man får försöka att på samma gång finna och vara en pale blue dot i tillvaron. Det är nämligen i de pale blue dottarna det sker. Så sök dessa. Fågel, fisk eller inuti.

Förr eller senare kommer en dag man fruktat hela livet. Fruktat, eftersom den innebär det första steget på en resa mot något nytt och okänt. Men man ska inte vara rädd, det finns alltid nya underbara pale blue dots att upptäcka därute. Om man är en kanadagås kanske man fruktar att bli bortsjasad från en trevlig plats, för en adjunkt i läroverket kan det vara katastrof att den långa semestern faktiskt tar slut, för en okänd livsform i universum är det möjligen illavarslande om det kommer ett intergalaktiskt pucko farande som dessutom spelar Bach på högsta volym, någon annanstans kanske ett frieri äger rum medan en pappa har en dotter som plötsligt blivit vuxen och flyttar hemifrån.

Har inte du tjänstevapen? Jo, men jag vill gärna behålla mitt arbete. Viktor vill inte jaga kanadagässen som under natten trivs i vår trädgård. Kvack, kvack. Kraxa och kackla, ni! Jag (v)änder på perspektivet och ser vårt hus ur kanadagässens synvinkel. Varför är de så arga på oss? Vi lever ju bara här i allsköns ro. Äter, sörjer för vår avkomma, utför våra behov, göranden och låtanden. Hur mycket plats behöver de?! De är allt bra invasiva, de där homo sapiens.

De kraxar, orenar och breder ut sig. De är mest aktiva på natten men man ser dem ibland bortåt eftermiddagen

Med i bagaget har rymdsonden Voyager Bachs Brandenburgkonsert nr. 2. Ifall den möter främmande livsformer är vacker musik något av det främsta vi människor vill förmedla. Det ligger något trösterikt i det. Voyager 1 och 2 är två satelliter som skickades ut i rymden på 1970-talet och allt sedan dess fortsätter rakt ut i oändligheten. Med sig har de alltså en hälsning från Johann Sebastian Bach. Kunde de inte skickat med så många kanadagäss som möjligt, också? Jag vänder på perspektivet och ser på vår planet genom det berömda fotografiet pale blue dot från Voyagers resa.

Pale blue dot. Jorden ses i bild som prick till höger. Bild: NASA / Voyager 1, 1990

En supernova är en explosion som sker i slutet av en stjärnas liv och är en av de mest kraftfulla (kända) händelserna i universum. Min (mycket) avlägsne släkting Tycho Brahe var den förste att upptäcka supernovor. Sedan dess har vi lärt oss att universum expanderar och att det dessutom sker med accelererande hastighet. En gång i en avlägsen framtid försvinner allt ljus i rymden. Ett evigt mörker, är det vad som väntar oss? Svårt att säga. Det enda vi vet med säkerhet är att det alltid kommer en ny semester. Tills den dagen (eller natten) det inte gör det.

Midsommar i Hälsingland, resten av semestern på Styrsö. Jag har knappt lämnat Halsvik. Några golfbilshaverier och att dela min tid med ett gäng tonårstjejer är det drama jag upplevt under denna sommar. Några vänner besökte ön, Ragna tillbringade hela sin semester med oss och den första juli gav hon ett underbart svar på en fantastisk fråga. Äventyret fortsätter. Sommaren saktar, till skillnad från universums expansion, in. Viktor & co anlände sin vana trogen i augusti.

Tångbaren. Ett vattenhål i öknen. En man tappade det plötsligt vid bordet intill. Han var tvungen att bevisa för appen man beställde via att han inte var en robot. Jag har inte läsglasögonen på mig, jag vet inte hur många förbannade blå prickar det är på bilden! Ge mig bara en öl! Lyssna på Bach broder, det lugnar när man är utanför sin comfort zone.

Jag lämnade ön vid två tillfällen, en gång med Ragna och en annan gång för att träffa min gamle vän George. Han är en sådan vän där man bara tar upp tråden igen trots att man inte setts på många år. En lysande kväll i Linnestadens mörker. Bright yellow dot.

Blickar jag över axeln konstaterar jag att Kerstin Björnsson föddes år 1630 på Styrsö Tången. Hennes pappa Hans föddes 1592 men platsen är inte specificerad. Man borde kunna säga att min släkt bott på ön sedan åtminstone strax efter 1600 men alltså inte osannolikt sedan 1592. Kanske fanns mina förfäder på ön ännu tidigare än så. På den tiden var det få bofasta. Ingiften har sedan dess skett från Donsö, Vrångö och Brännö. Det är inte helt orimligt att anta att vi är ättlingar till någon av de bofasta ursprungsfamiljerna. Men vet med säkerhet gör vi inte. Det enda vi vet är att mina och min brors döttrar utgör en länk i en månghundraårig kedja på ön. I vårt hus är de den fjärde generationen som härjar runt. Och resan fortsätter.

Jag funderar på att sätta upp en skylt med texten kandagäss äga ej tillträde. Ifall kanadagässen är läskunniga, menar jag. Alternativt spela Bach Brandenburgkonserter för dem. Det är spännande att fundera över vad man tar med sig inför mötet med det okända. Svepningen har inga fickor, sägs det ju. Mannen på Tångbaren saknade sina läsglasögon. Vad Kerstin Björnssons pappa hade med sig i båten är omöjligt att säga men sannolikt saker han behövde för att säkra sin och sin familjs överlevnad. Till Tångbaren kunde han iallafall inte gå, för den fanns inte. Jag reser själv, till flickornas förskräckelse, aldrig utan Bach. Han är alltid med, som ledstjärna i det djupaste mörker. På min resa med Ragna tar jag med mig ovillkorlig kärlek och tillit. Vad min äldsta dotter tar med sig på sin stundande resa har jag inte efterforskat. Nyfikenhet och tro på sig själv, hoppas jag.

En springande resenär i universums periferi

Semesterns slut är inte en stjärna som slocknar. Man kan inte leva enbart för ett par ynka sommarveckors ledighet. Arbete är inte mörker. Man måste trivas i vardagen – det verkar åtminstone kanadagässen göra. Tillvaron är ett ögonblick, en liten blå prick mitt i allt det svarta. Det gäller oaktat om man är gås, människa eller levde på Styrsö i början av 1600-talet. Hur vardagen ter sig för universums övriga livsformer är inte för mig att säga.

Det blev ett lite stormigt slut men sommaren har varit så fin överlag. Jag ser fram emot att träffa nya elever. Något säger mig också att det blir mycket Bach i höst, för dagen jag fruktar har kommit. Dotter 1 vill nämligen göra som Kerstin Björnssons förfäder, hon vill bli styrsöbo. Vi får se hur det går och för hur länge. Ett litet, litet steg ut i det oändliga. Resan fortsätter. Och jag kacklar väl på och gör dad noises. Allt är ändå bara en pale blue dot under en kort sekund i evigheten.

För en kort sekund sedan var hon barn. En evighet sedan

Relaterade blogginlägg:

Oändlig surf

Musik:

Brandenburgkonsert nr. 2 i F-dur, BWV 1047

MDP sjunger om Lupiner

Ta mig hem

Källor:

Danielsson: En sekund i evigheten och andra betraktelser

Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Språk

Hubba Bubba

3 augusti, 20253 augusti, 2025av adolphson

Är jag rastlös? Nostalgisk? Grötmyndig? Kanske alla tre?

Nostalgi är att leva inuti ett Hubba Bubba. Det är stort, rosa, starkt doftande, kletigt, man irriterar omgivningen och ju mer man tuggar desto värre blir det. När begreppet nostalgi först myntades på 1600-talet var det för att beskriva ett tillstånd hos soldater som visade tecken på extrem hemlängtan. Symptom var nedstämdhet, oro, tappad aptit, sömnproblem och hjärtbesvär. Ordet betyder ordagrant smärtsam hemlängtan och betecknar idag en känsla av längtan till en tidigare tid i livet – ofta idealiserad genom varma, positiva minnen.

Det är emellanåt plågsamt att vara på Styrsö. Jag tror att det hänger ihop med att mitt DNA är kodat med högt ställda förväntningar på att sommaren ska komma med allt det där fantastiska, kärleksfulla och bekymmerslösa som hörde barndomens och ungdomens somrar till. Dessutom var det alltid vackert väder. Det känns som jag numera lever i kulissen. Jag har allt men känner saknad. Scenen är tom. En avlägsen släkting tittade in. Han var på besök på ön och ville passa på att samtala om släktforskning, mina föräldrar och gamla tider. Jag satte genast på kaffet.

Grötmyndig betyder dumdryg, pösig, uppblåst, pompös, viktig, pösande och… småpåveaktig. Det går alldeles utmärkt att avfärda mig som sådan alla dagar i veckan. Särskilt om man tillhör den koloni tonårsflickor jag i skrivande stund basar över. Gott så, jag föredrar att vara småpåve i mitt eget fögderi.

Det är internet som använder mig. Jag har ofta återkommit till fars ord. Särskilt på sistone. Jag tänker mycket på honom nu. Han lämnar efter sig en rungande tystnad. Samtidigt som jag saknar honom saknar jag tystnaden, hur går det ihop?

Kom igen Facebook, var är kantarellerna?! Vem i hela helvete bryr sig om mina träningspass? Whoa, look at these two. Två personer fastnade nyligen på en bildskärm under en konsert med Coldplay. Jag förvånades över att en sådan trivial sak blev viral. Trivial, värdsligt sett. För de inblandade är det allt annat än trivialt, gissar jag. Trivial och viral är minsann inte synonymer. Utan att närmare gå in på den händelsen vill jag påstå att det säger något om vår tid att dödade barn i Gaza möts med en axelryckning medan en otrohetsaffär inom den amerikanska eliten får världen att spinna ett extra varv. Hur är det möjligt? Hela saken har väckt något hos mig. Ett obehag. Men istället för att i enlighet med den grötmyndiges principer komma med indignerade moralpinnar om sakernas tillstånd handlar mina tankar om riskerna med att leva sitt liv online, som vi alla mer eller mindre gör. Internet använder oss. Men vem använder internet? Det är ett sorts smygande, tilltagande, obehag jag känt under en tid.

Jag gillar inte beroenden. Jag vill vara fri. Sociala medier och den digitala världen har för mig fått en negativ innebörd. Kanske är det därför jag reagerar på händelsen under konserten med Coldplay. Det är inte olagligt att vara otrogen. Rätten att vara otrogen står över rätten att förbjuda det. Men vad har detta med mig att göra? Jag tror att det med nödvändighet måste komma en kollektiv reaktion, någon sorts folkrörelse, där det personliga mötet, integriteten, rätten och viljan att vara digitalt osynlig får en renässans.

Jag har beslutat mig för att begränsa mitt deltagande i sociala medier. Jag försöker att använda dessa plattformar sparsamt, egentligen enbart för att publicera bloggen. För den vill man ju inte vara utan, eller hur? Se där: ironi. Bloggen har hursomhelst varit med mig i ur och skur sedan 2009 och jag använder mig av Meta för att sprida den. Det kommer dock en dag när det sista blogginlägget skrivs och likaså när den sista människan dör. Förhoppningsvis sker detta inte samtidigt. Å andra sidan har jag skapat innehåll på Metas plattformar lika länge som bloggandet. Jag har sett utvecklingen (eller vad man ska kalla det). Meta försöker förhindra länkar som leder bort från dess egna plattformar så man måste lägga länken i kommentarsfältet. Jag gissar att vi snart har en ai-lösning som förhindrar även det. Det senaste är att de vill ta betalt för att användaren ska slippa spåras och reklam. I sammanfattning: vi skapar innehåll på en digital scen som vi ska betala, inte ersättas, för.

Jag mår allt sämre av att vara en del av det. Jag borde förflytta både sinne, själ och kropp från den digitala scenen till den jag har framför mig, i detta nu i Halsvik. Det är här jag borde skapa innehåll. Och till den som säger att vad tusan bryr sig människor om att du försvinner från sociala medier svarar jag: my point exactly. Vem på Instagram är intresserad av mina träningspass: handen upp! Facebook, var är kantarellerna?!

Det är kväll i viken, vinden ligger på. Ungdomen kommer trampande. De märker att jag är lite nedstämd. Du ska inte vara ledsen, säger en dotter. Tänk inte så mycket pappa, säger en annan. Man kan inte ha det bättre än vi. Och det är då det slår mig: jag får fler saker att vara brydd över, jag blir ofta mer störd, upprörd, ledsen, mer sällan glad sedan sociala medier gjorde sitt intåg i mitt liv. De innebär ett dopaminslaveri och tvångsmässighet för sinnet. Pappas ord är fullständigt briljanta i all sin enkelhet: det är internet som använder oss.

Whoa, look at these two. Och vad som därefter hände. Ett ögonblicks verk. Det mänskliga besegrat av den digitala verkligheten. Jag tycker sociala medier ofta är dumdryga, pösiga, uppblåsta, pompösa, viktiga, pösande och… småpåveaktiga. Fullständigt kompromisslösa. Jag vill inte längre delta. Slow run, det långsamt bearbetade, det verkliga mötet, livet i verkligheten – jag saknar det. En inte oväsentlig anledning till att tillvaron ibland är plågsam är olika virala och triviala fenomen torgförda av och på internet. Alla vet ju att sociala medier är ett fejkat skyltfönster där vi visar livet som vi önskar att det vore. En plats där det till synes perfekta läggs på display. Men likes är inte kärlek, följare inte vänner. Och när fasaden rämnar genom en otrohetsaffär på bästa sändningstid (det är det alltid online) blir det vitalt. Äntligen fick vi se något äkta. Nästa gång är det kanske din tur att läggas på digital lit de parade.

Det vilar i all enkelhet något högtidligt över den sortens möten jag hade med min släkting. Vi samtalade om väder och vind, sedan länge döda släktingar, om att Viktor på 1980-talet efter stor tvekan lånade ut sin engelska polishjälm till vederbörandes son – och tänk att han faktiskt blev polis… Ett verkligt möte. Tillsammans fyllde vi scenen med ett par penseldrag och tiden försvann.

Det går väldigt bra att avfärda mig som grötmyndig alla dagar i veckan. Ändå: jag borde lägga ner sociala medier. Free at last, free at last, thank God Almighty we are free at last!” Jag saknar en rungande tystnad. Jag saknar också pappa, jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. Jag längtar till Styrsö förr, till studietiden i Uppsala, till när världen var analog, till när flickorna var små. Till kolabönornas och TV-tablåernas tid.

Jag upplever en fantastisk sommar. Det är strålande väder, jag känner ingen större nedstämdhet, oro, definitivt inte tappad aptit, sömnproblem eller hjärtbesvär och ser fram emot att börja arbeta inom det bästa yrke jag kan ha, är nyförlovad (och längtar efter henne) och konstaterar att dela badrum med fem tonårstjejer är som att leva inuti ett Hubba Bubba.

Äsch, jag är nog bara lite rastlös.

Musik:

Det finns

Viva La Vida

Til It Happens To You

Brake free

Welcome to internet

Fotnot:

Hubba Bubba var ett populärt tuggummi på 1980-talet. Det lanserades första gången i USA 1979 och ersatte Bugg som populärt bland barn bland annat för att det var enkelt att blåsa bubblor med.

Källor:

Synonymer.se

Martin Luther King jr

Pappa

Wikipedia

Heidenstam: Ensamhetens tankar

Film och TV, Livsåskådning, styrsö

bild 173: Goliat vs Rötter

27 juli, 202527 juli, 2025av adolphson

Ibland, nästan alltid egentligen, förstår man inte det fulla värdet av en upplevelse innan den hunnit bli till ett minne.

Rötterna går djupt och Goliat sover sin törnrosasömn. Det har han alltid gjort.

Vi ger nyplanteringen femtio-femtio i chans till överlevnad, svågern och jag.

Där ligger han. Goliat. Jajamän. Mer sa inte morfar innan han vände på klacken och stödd på käppen spatserade iväg mot något göromål. Det var sommar i Halsvik och jag kan väl ha varit i tioårsåldern. Min fantasi skenade och jag kastade mig ut i lekens jakt efter underbara öden och äventyr. Gläntar inte Goliat på ögonlocket? Det morfar avsåg var den karaktäristiska klippsiluetten i norra delen av viken som formar bilden av en (förhoppningsvis!) sovande jätte. Eller kanske är det en gammal kung eller möjligen en sioux man ser. Kärt barn har många namn.

Han e grann, häcka är ett annat av morfars yttranden. Då syftade han på den gamla, om den är jämnårig med huset är den från 1936, oxel som omgärdar vårt hus. Västsidan mot havet är dock mer utsatt av väder och vind – så värst grann är den nog inte längre, är jag rädd. Ett träd är dött och sedan några år borttaget vilket bildar en öppning i häcken för kanadagäss och någon gång vilsekomna turister att spatsera in igenom. Därför, och av estetiska skäl, flyttade vi dit en yngre buske från östsidan som ändå skulle tas bort. En chansning, helt klart. På kvällarna släktforskar jag och upplever egna minnen blandade med det förflutnas mylla som både bokstavligen och metaforiskt drabbar mitt känsloliv. Det är spännande.

Jag minns när mor och far under 1970-talet tittade på tv i gillestugan i Falun. Fattiga och Rika, Rötter, Onedinlinjen, Baretta, Hedebyborna, Raskens, Kojak – alla ikoniska serier. Serien Rötter gjorde särskilt stort intryck, det är berättelsen om Kunta Kinte, en man från Gambia som blir tillfångatagen av slavhandlare och förd till Amerika. Serien följer flera generationer av hans ättlingar.

Morfar. En jätte. Styrsö är sig inte likt utan dig

Goliat är en figur från Bibeln. Han var känd för sin enorma styrka och storlek. Goliat utmanade på envig och David, en herdepojke, accepterade utmaningen. Trots sin litenhet och att han inte bar rustning lyckades han besegra Goliat med en enkel slunga och en sten. Detta har blivit en symbol för att den lille kan besegra den store genom mod, tro och list.

Det är inte alltid ett enda stort lyckorus att som ensam förälder hantera minst två, ofta fler, tonåriga kvinnor. Vi harvar på i husen i Halsvik och Falun. Ibland känns det som att jag driver ett halvtaskigt dagis, ibland som att offras på altare i de häftiga humörsvängningarnas tabernakel. Men ibland känns det fullkomligt underbart. Jag klarar det, allt som oftast, genom mod, tro och list. Och genom villkorslös kärlek. Dessutom är jag faktiskt inte ensam, jag har både det förflutna och olika människor omkring mig. Ragna, exempelvis. Nu har hon åkt hem till Falun medan jag när förhoppningen att något frö jag sår (eller pärlorna jag kastar) kanske slår en liten, ynka rot hos tonåringarna.

Ragna. Styrsö är inte det samma utan dig

Jag struntar i att fira min födelsedag i dystra november, istället uppmärksammar jag mina namnsdagar som infaller på sommaren och ofta i Halsvik. Jag firar således mina namn med lagom mycket pompa och ett kryddmått ståt med två veckors mellanrum. Jag är tacksam för dået, älskar nuet och hoppas på framtiden. Inom mig för David och Goliat sin kamp. Tiden är min vän, ge allt tid så löser det sig. Relationer eller oxel, det är ingen skillnad.

Rötterna går djupt. Jag ger mig själv femtio-femtio som nyplantering i släktträdet. Å ena sidan är jag snart lika gammal som mor var när hon blev sjuk. Å andra sidan blev morfar nittiosju. Vem vet när löven vissnar och rötterna släpper. Släktingarna jag möter i arkiven vet. Passa på att leva, fånga dagen, gör ditt liv storslaget, viskar de till mig – precis som i filmen Döda poeters sällskap.

Han hade rätt, morfar. Häcken är grann. Men ingen jag pratat med här på ön kallar Goliat för Goliat. Det var han som fick stryk av David, va? Man känner sin katekes, tydligen. Vanligare benämning på naturfenomenet är ”Karl XII” eller ”Indianen”. Innan sly växte på berget såg man ansiktet på en liggande person i profil som påstods tillhöra amerikansk ursprungsbefolkning. Eller Kalle dussin. Men Goliat verkar vara morfars egen uppfinning. Han kanske ville lära mig något. Så ett frö. Eller så hittade han på det för att han inte gillade de andra namnen. Man kan aldrig så noga veta för morfar var gåtfull.

Vid närmare eftertanke ger jag mig själv noll chans till överlevnad. Iallafall i det långa loppet. Det känns faktiskt trösterikt att oxeln lär överleva mig. Ett samhälle blir bra när människor planterar träd i vars skugga de vet att de aldrig kommer sitta, sägs det ju.

Någon gång i en avlägsen framtid kanske en avkomma till tonåringarna får för sig att gräva bland gamla rötter och hitta – mig. Sin morfar. Förbryllad kanske hen undrar var jag fick att klipporna i Halsvik kallas Goliat ifrån. Men jag kommer inte att vakna, inte ens lyfta på ögonlocket. Det enda jag kommer att göra är att vara en bekräftelse på rötterna går djupt.

Jag är tacksam för alla minnen som hjälper mig att älska nuet. Tänk så mycket som redan hänt denna sommar. Till delar av det lovar jag att återkomma men ännu har dessa händelser inte stelnat till minnen.

Relaterade blogginlägg

Musk:

Källor:

Bibeln, Första Samuelsboken

Historia, Spännande människor

Rike-Jens

20 juli, 202520 juli, 2025av adolphson

Jag undrar vad Ingeborg Rasmusdotter tyckte.

Att möta det okända kan vara svårt. Men man får acceptera och förhoppningsvis lära av mötet.

Det gäller att ta sikte på rätt fyr. Det är nämligen skillnad på information och kunskap. Information kan vara lögn och användas i någons intresse. Jag är lärare, kanske skulle jag ge ut en bok med instruktioner om hur man avslöjar desinformativa digitala troll. Häxhammaren 2.0 kunde den heta efter sin historiska förlaga Malleus Maleficarum. Tänk vad rik jag kunde bli. Rike-Fredrik, rikast i Halsvik. Det tycks nämligen lätt att sprida dynga. Ibland livsfarlig sådan. Det har vi människor alltid gjort, det är egentligen bara spridningens räckvidd som varierat. Boktryckarkonsten ändrade förutsättningarna och det blev lättare att sprida dyngan. Nu har vi internet. Dyngan, liksom det storslagna, blir till sist till fornlämningar och vittnesmål från historien genom grottmålningar, hällristningar, grafitti i Pompeji, runor och dokument i arkiv. Egentligen vet vi ofta i förväg vad som är dynga och inte, för det är skillnad på information och kunskap. Historien hjälper till att omvandla informationen till kunskap.

Han hade möjligen lite otur, min anfader nio generationer bort på morfars sida, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Jöns föddes i Henån på Orust år 1600 och dog i Långelanda, också Orust, 1671 – avrättad som häxa. Det påstås så, iallafall. Jöns var Orust rikaste man och politiskt aktiv. Och han hade stundtals hårda nypor. Han klagade till och med på kronan över fogdens hårda indrivning av skatt efter att Bohuslän blivit svenskt 1658. Det var bättre på jutens tid, tydligen. Detta skulle han måhända inte gjort. Slutet blev brutalt: Anklagad för trolldom och satt i häkte där han efter tortyr avled. Efter döden förklarades han oskyldig.

Det började dock bra. 1639 tog Jöns över kronogården Vräland i Långelanda socken. Han ökade sin makt och rikedom genom att låna ut pengar till andra bönder – ibland genom hårda metoder. 1669 beslagtog han exempelvis boskap från bonden Börje Aslagsson i Mulltorp på grund av en skuld. När Orust efter Roskildefreden kom under svensk kontroll kom nya svenska fogdar och med dem en tyngre skatteuppbörd. 1664 författade Jöns en besvärsskrivelse till riksdagen tillsammans med bygdens bönder vilket innebar en konflikt som varade i sju år.

Men häxa? Tja, vi människor har alltid förklarat saker vi inte förstår eller gillar genom övernaturliga fenomen. Hur vi sett på dessa ting har dock varierat. Länge brydde vi oss i Europa inte nämnvärt. Häxor, oknytt och magi sågs som okristlig vidskepelse, något att rycka på axlarna åt. Varför ändrades det? Jo, någon började sprida dynga. På 1400-talet ändrades synsättet och plötsligt såg man häxor överallt, ett existentiellt hot mot hela samhället, en världsomfattande sammansvärjning ledd av satan själv. Det gick snart överstyr. Den första kända massjakten på utpekade häxor ägde rum mellan 1428-1436 i västra alperna – i ett område som hette Valais avrättades tvåhundra personer. Häxhysterin fick från 1485 sin profet i dominikanermunken Heinrich Kramer som bodde i Tyrolen. Han var sannolikt både psykiskt sjuk och bar på ett glödande kvinnohat. Myndigheterna på orten var dock kallsinniga och utvisade honom. Men Kramer gav sig inte utan författade en av historiens bästsäljare: Malleus Maleficarum – Häxhammaren. Det är enkelt beskrivet en gör-det-själv-bok i konsten att avslöja och döda häxor. Dynga.

Kramer beskriver hotet som häxorna utgör i detalj och rekommenderar tortyr för att tvinga fram bekännelser. Den enda möjliga påföljden är avrättning. Sex är en viktig beståndsdel, boken ägnar ett helt kapitel åt häxor som stjäl mäns penisar. Ja, till och med samlar på dem. Kramer berättar om en man som förlorat och vill ha tillbaka sin lem. Den aktuella häxan hade sin samling i ett fågelbo och erbjuder den penislöse att ta vilken han vill. Han valde (givetvis) en stor men fick inte det eftersom den tillhört en präst. (Måhända skulle en hel del problem lösas om män vore penislösa, dock inte alla, men jag väljer att inte följa upp den tankegången.)

Totalt avrättades mellan 40 000 och 60 000 personer för häxeri mellan 1400-talet och 1700-talet. Cirka 75–85 procent av de avrättade var kvinnor men i vissa områden, som Island och Normandie, var män i majoritet bland de dömda. I Sverige avrättades cirka trehundra personer för häxeri under perioden. Den mest kända rättegången var Torsåkerprocessen 1675 där sjuttioen personer avrättades på samma dag, vilket är den största massavrättningen i Sveriges historia. Människor började anklaga personer de inte gillade, som hade inflytande eller betedde sig avvikande. Man kunde genom att få någon dömd vinna fördelar eller göra det som hämnd. Sannolikt var det detta öde som drabbade Jöns Guldbrandsson. Barns vittnesmål togs på största allvar. Offren hade ingen nåd att vänta, deras ägodelar konfiskerades och de som vägrade erkänna sin skuld torterades. Fingrar bröts, kött togs ur kroppar med glödande tänger, kroppar sträcktes till bristningsgränsen och offret kunde sänkas i kokande vatten och så vidare. Behandlingen pågick tills offret inte stod ut och erkände – med avrättning som påföljd.

Samma sak sker hela tiden i varierande grad. Myanmar, Jugoslavien, Rwanda, Pride, Förintelsen, Springfield i Ohio och synen på sexualitet är exempel på när dyngspridning fått oerhörda konsekvenser. Grunden är skillnaden på information och kunskap. Informationen i Häxhammaren, som mest handlade om illvilja mot kvinnor, fick en enorm spridning genom bland annat kyrkan. Boken svarade mot människors rädslor och makabra fantasier, gavs ut i massor av upplagor till och med 1670 och har format uppfattningen vad en häxa är – också våra dagars uppfattning om häxor bygger på dess beskrivning.

Jag ska vid närmare eftertanke inte ge ut någon ny Häxhammare. Informationen för att avslöja digitala troll stavas källkritik och självständigt tänkande. All information kräver att man värderar konsekvenserna av dess innebörd. När dyngspridaren sprider sina lockrop får man vara beredd. Leta efter en annan fyr. Det händer minst en gång per livstid. Och historien hjälper till. Är de farliga, invandrarna, de homosexuella, kvinnorna, muslimerna eller minoriteterna? Nej. Inte som grupp betraktat. De är bara annorlunda. Och annorlunda är ofta bra. Det är individer som kan vara farliga.

Trollhammaren 2.0. Inte särskilt rik och tämligen ofarlig

Hur gick det då för Jöns? 1669 uppmanade svenska staten att alla med “häxflykt” skulle gripas. Fogden på Orust utnyttjade detta för att arrestera honom, trots vittnesmål till hans förmån från både kyrkoherden och andra bönder. Hans fall prövades på hösten samma år. Jöns nekade bestämt till varje påstående att han skulle ha varit i kontakt med Djävulen men verkar ha blivit kvar i fångenskap. Han avled 1671 fortfarande i husarrest. Landshövdingen beordrade kyrkoherden att begrava honom i tysthet. Man ville väl inte uppröra folket i onödan, för Jöns var något av en lokal celebritet. Jag har inte funnit några officiella uppgifter om att han faktiskt torterades till döds. Det fanns en uppgift som hävdar det i släktforskningens material men det saknas annat belägg. Rykten och obekräftade uppgifter kan lätt misstas för fakta. Det vi med säkerhet vet är att det förekom få fall av häxjakt södra och västra Sverige. Det var mer vanligt i mellersta och norra Sverige. I Dalarna. Varför västkustens folk inte brände häxor kan inte enbart förklaras av gles befolkning – för hela Sverige var glesbefolkat. Kanske var kustens människor mer vana att möta till- och bortresta människor präglade av nytt och ovant. På så vis hade han kanske lite otur, min anfader nio generationer bort, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Men vad han faktiskt dog av är för mig okänt.

Något jag däremot vet är att Jöns var gift med Ingeborg Rasmusdotter. Hon födde nio döttrar under sina sjuttio år: Sigrid, Ingegärd, Karin, Kerstin, Bengta, ännu en Sigrid, Maret, Anna och Malin. Stilla gick hon ur tiden 1675. Jag undrar vad hon ansåg om sakernas tillstånd. Källorna tiger.

Musik:

Eating the cats

Schubert: Döden och flickan, andante con moto

Källor:

Harari: Nexus en kort historik över inflationensnätverk från stenåldern till AI

Almegeus: Jöns Gullbrandsson i Vräland

Artikel: “Jöns Gullbrandsson Hansson Klack – häxprocesser, lokalmakt och rättskultur i 1600-talets Bohuslän”

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, styrsö

bild 172: Simeon Styliten

13 juli, 202513 juli, 2025av adolphson

Det är livet på en pinne.

När är ens bäst-före-datum? Det är stilla och varmt på ön. Kyrkklockor ringer på avstånd. #Slowrun, #trailrun och allt vad kidsen kallar det. Så länge hålfoten håller tänker jag ägna mig åt detta och i synnerhet på Styrsö. Att avsluta med ett dopp är…, ja närmare Gud går det inte att komma. Just idag kallar alltså basilikans klockor samtidigt några utvalda att följa någon för mig okänd till sista vilan. Vid några tillfällen på rundan kan jag se Vinga fyr.

Jag tror han klättrade upp på en pelare för att finna en plats där allt spelar mindre roll. För att slippa oväsen, brus, krav och måsten. För att öva sig i balans och finna frid. Det låter lockande. Fast det där med att ständigt avstå och försaka, nej, det tror jag inte är min väg. Ibland askes, ibland överflöd. Inte bara det ena. Jag undrar förresten vad han fäste blicken på under trettiosju år. En fyr? Inte Faros iallafall, för den syntes väl inte från Alexandria till Syrien. Och vad funderade han över däruppe?

Simeon Styliten (även känd som Simeon pelarhelgonet) levde 390-459 och var en kristen asket verksam i det som numera är Syrien. Han är känd för att ha tillbringat trettiosju år stående på en pelare för att komma närmare Gud och undvika världsliga frestelser. Därav namnet “Styliten” som kommer från grekiskans stylos som betyder pelare. Han började sin bana på en liten pelare, enbart några meter hög, för att senare avancera upp till varianter på 15–20 meter. Det går att öva upp sin balans, tydligen. Han gjorde detta för att han ville leva i extrem enkelhet och, som sagt, få en närmare kontakt med Gud – enligt föreställningen att denne finns i himlen. Simeon ville isolera sig och undvika distraktion. Trots det samlades stora folkskaror nedanför hans pelare för att höra honom predika eller be om råd. Han blev under sitt liv ett slags, aningen motvillig kan man tänka sig, andlig institution och en stor basilika byggdes efter hans död på platsen för hans pelare – ruinerna lär finnas kvar än idag.

Lite av det där kanske man bör ta med sig in i sitt eget liv, oaktat hur var och en definierar Gud. Mange säger att en bra gubbövning för balans är att varje dag stående och utan stöd ta på och av strumporna. Det känns på något sätt rimligare än att balansera i toppen av en pelare. Thuresson lagar mest mat. Också ett gott sätt att gå genom livet.

Arselindex är ett mindre känt uttryck för hur mycket ändalykten fallit över tid, ett öde som genom åldrandet ofrånkomligen drabbar både män och kvinnor. Men vad spelar ett par fallna skinkor för roll, jag bekymrar mig inte nämnvärt. Hålfotens nedfall påverkar mig mer. För att påminna mig om balans funderar jag på att tatuera in ”Finn” på den ena skinkan och ”crisp” på den andra. Bättre det än en delfin som motiv – för den blir med tiden enligt arselindex lätt en blåval.

Jag har slutat ha min akademiska titel i brevfoten på mail. Numera står mitt namn och titeln ”humanist” som avsändare. Vad kommer sig denna förändring av? Någon form av insikt, måhända, att människor är mer än titlar och att jag vill att man ska lära känna mig utan mina eventuella dylika. Dessutom är det fånigt att titulera sig om det inte efterfrågas, säger Ragna. Så det blir framöver ”humanist”, för något måste det ju stå. Eller?

Thuresson levererar inte havets blodpudding eller dödsfärsen från Turkiet

Jag predikar mest för tonåringar men dessa samlas inte i skaror nedanför altanen i Halsvik för att lyssna. Det blir mest digital predikan. Döttrarna tycker inte om att jag skriver punkt efter en mening i våra SMS-konversationer. Det kan tydligen uppfattas som lite läskigt. Motfrågan hur man annars avslutar en mening lämnas obesvarad.

Det är skillnad på att ”gå med håven” och ”gå med hoven”. Det första är att sukta efter beröm och bekräftelse medan det andra mer borde avse ”en black om foten”. Jag grubblar, där uppe på min pelare, över båda formuleringarna. En håv är sannolikt bättre än en hov vid sjönöd på livets stora vida ocean.

Jag frågade om döttrarna köpt fräsch (avseende bäst-före-datum) färs till tacosen. Nej, vi köpte dödsfärsen från Turkiet, blev det ungdomligt sarkastiska svaret. Var inte så gubbig, pappa fortsätter de och får visst medhåll av Ragna.

Styrsös basilika var tyvärr stängd när jag skulle ta med de besökande vännerna på gudstjänst. Ville man njuta andlig spis fick man denna söndag ta sig till Donsö. Så det fick bli en närmast religös upplevelse i Halsvik istället. Och en annan spis än andlig.

Simeons strävan är inte min. Jag har istället en tendens att sätta andra människor på piedestal. Att klättra upp själv är nämligen alldeles för svårt. Jag tror alla vill förstå tillvaron och gör det genom att på olika sätt söka balans och frid. Ibland njuter man av livets goda, ibland blir det blodpudding. Löpning på Styrsö är min pelare. En av anledningarna till att jag åker hit är att komma närmare mig själv och undvika vardagens blackar om (mina) fallna hålfötter. Jag vistas här för att komma närmare det förflutna samtidigt som jag tar ut riktningen inför framtiden. Det finns alltid en framtid. Balans, alltså. Balans är frid.

Jag undrar hur Simeon fick mat, gick på toa och sånt. Han måste ju ha tagit pauser, kanske var det hål i pelaren och han ofrivilligt uppfann världens första mulltoa? Pelaren måste även rimligen varit tillräckligt stor så han kunde sova ordentligt annars hade han blivit galen. Och varför slutade han plötsligt sin strävan, efter trettiosju långa år? Hur som helst, ner kommer man alltid på det ena eller andra sättet.

Det kommer en tid när jag inte kan springa, när ingen längre efterfrågar mina tjänster och kyrkklockorna i Styrsös basilika kallar några få att följa mig till familjegravens vila. Kanske sitter då min vänner, nära och kära i glesa bänkrader och minns en hyfsad människa, en humanist. Men det är inte idag. Idag sprang, badade, älskade och levde jag. Det är inte jakten på rekord som får mig att hålla på, det är mer strävan att hålla på länge. Slow run, helt enkelt. Så länge man fortsätter framåt är ens bästa tid här och nu. Fast stillastående kanske inte är så dumt det heller.

Det är livet på en pinne, helt enkelt.