Adolphson

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 179: Ordo virtutum

31 januari, 20263 februari, 2026av adolphson

Vad innebär det att vara människa? Kanske att låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är något man kan göra som partner, förälder, yrkes- och medmänniska eller som vän. Alla har en sådan stjärna, eller potential, som under vissa förutsättningar går att hitta. Detta lärde jag mig en gång i början på 1990-talet när tog jag mod till mig och klev upp på en scen. Tänk vad det ledde till. Tänk så många gånger jag stått på den scenen sedan dess. Nu senast på Lövets sextioårsfest. Det är inte kvaliteten på människors framträdanden som är poängen. Inte alls, faktiskt.

The cirkel of life. Den röda tråden. Dygdernas ordning. I vilken ordning kommer de? Vad tjänar allt till? Är jag unik? Ja? Nej? Spelar det någon roll? Harmoni betyder balans, samklang och helhet utan konflikt. Hur når man sådan? Ös på med kärlek så löser det sig, brukar jag tänka. Men riktigt så enkelt är det måhända inte. Det är iallafall inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Jag stirrar mig i spegeln. Blir arg. Vilket existentiellt dravel. Det gäller att finna sin harmoni, vad man än gör så löser det sig. I minst tusen år har kulturen hjälpt oss med existentiella frågor. Nu har vi AI.

Temat är tidlöst. Ordo Virtutum är ett medeltida musikaliskt drama av Hildegard av Bingen. Titeln betyder ”Dygdernas ordning” och skrevs omkring 1151. Det räknas som världens äldsta bevarade tonsatta moralberättelse. Handlingen omfattar en person som kämpar mellan olika dygder som ödmjukhet, kärlek och hopp. Djävulen förekommer i berättelsen men sjunger inte eftersom ondskan saknar harmoni. Verket är unikt på flera sätt. Dels är det en föregångare till opera, dels att det är skrivet av en kvinnlig tonsättare och dels utgör det ett tidigt exempel på ett komplext verk med teologi, mystik och visioner. Vilken utmärkt skoluppgift. Problemet är att dygdernas ordning numera kräver att all examination AI-säkras.

När jag bläddrade lite förstrött efter information om Hildegard löpte tankarna. Vilken är min egen mest betydelsefulla artist? Kan jag bygga uppgiften runt det? Förutom Johann Sebastian finns några artister som jag ofta återkommer till. Stina Nordenstam, Oscar Danielsson och Freddie Wadling/Blue for two. Det är till att leva i det förflutna. Men de behövs i mitt liv – för harmonins skull.

Min mest betydelsefulla artist

Precis som Hildegard har Dave Ball gått ur tiden. Vem? undrar eleverna. Under 1980-talet utgjorde han en väsentlig del av mitt liv genom bandet Soft Cell. Tänk vad många timmar jag och Klas ägnat åt att lyssna på Dave och Marc i den lilla sjöboden på Styrsö. På dess plats där det nu står ett nytt, mycket större, hus.

Tanken löper sin tysta ban. Dygdernas ordning. Ragna har ett samvete som får Moder Theresa att likna en gängkriminell. Skämtsamt sagt. Mer seriöst vill jag hävda att det imponerar att leva ett liv av principer på den nivån. Hon är min mest betydelsefulla artist. Möjligen blir harmonin härigenom mer svårfångad men jag tror trots den hållningen att harmoni och princip inte står i konflikt med varandra.

Ibland är livet en tragedi. Då är det inte lätt att spela huvudrollen. Någon som har det svårt ville träffa mig och prata. Hen sträckte ut en hand – och jag tog emot den efter förmåga. Är det något jag vet något om så är det att det hjälper att prata. Det kommer inte alltid att kännas så här, lyder mitt mantra.

Biblioteket har problem och måste dessutom spara. Oordning råder. Det orenas, drogas och kopuleras bland böckerna. Jag är helt säker på att biblioteket fyller en funktion för alla grupper i samhället, kanske ska jag föreslå konceptet Låna hem en historielärare, tror jag. Lite undervisning har väl ingen dött av. Inte ens Hildegard innan hon för gott la sig i bingen (förlåt, jag hittar ut själv). För än så länge slår verkligheten AI, inbillar jag mig.

Det är således inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Samtidigt är det underbart att leva. Harmoni. Chefen verkar nöjd, eleverna likaså – till och med doktorn var nöjd med mina värden. Partiet är hyfsat nöjt med mina insatser, barnen och Ragna ler för det mesta och jag kan uppföra mig på bibliotek. Så, Adolphson, säger jag till spegelbilden, take your shit elsewhere. Cirkulera, här finns inget att se. God och glad ska människan vara, bidandes döden. Dygdernas ordning kommer som de vill. Ös på med kärlek, resten löser sig.

Någonstans i detta blogginlägg döljer sig en röd tråd. Dygderna kommer i den ordning de vill. Alla är unika. Musiken är central men både sig lik och olik i varje tid. Skoluppgiften jag sätter ihop blir: om allt du kan göra kan ersättas av AI varför ska en arbetsgivare anställa just dig? För flummigt, säger du? Vad detta har med historia att göra? Allt och inget. Men okej, här kommer ett alternativ: vad innebär det att vara människa? Vad har man för nytta av sin inre stjärna på ett prov, Fredrik? Låt mig svara genom ett citat: I took the one less traveled by, and that has made all the difference. Livet är större än ett odygdigt beteende på bibliotek.

En gång tog jag mod till mig och klev upp på scenen i festsalen på V-dala nation. Det förändrade allt. På ett sätt klev jag aldrig ner.

Petra, Mia, Håkan, jag och Patrik. Foto: Gunnar

Musik

Say Hello, Wave Goodbye

Schysst och populär

I’ll be crying for you

Over the rainbow

Ordo virtutum

Källor:

Musiklexikonet

Mr Hyde/Neanderthalson

Living on the edge

24 januari, 202624 januari, 2026av adolphson

Tillräckligt bra. Ett mantra värt att upprepa.

Jag lever med ett ständigt risktagande. Uj, uj, uj, living on the edge. Man får om inte ta sig i kragen och växa upp så åtminstone ge sig själv en rejäl smocka då och då. När jag ser tillbaka på dessa rader som ursprungligen skrevs den 27:e januari 2017 (men som nu revideras) inser jag hur lite som förändrats på nio år. I många fall är man den man är samtidigt som man är i ständig förändring.

Jag tränar på gym. Jo, det är sant, jag gör faktiskt det. Eller tränar och tränar. Frekventerar. Min huvudsakliga anledning är att försöka få något lite ordning på min allmänt krumryggade uppenbarelse samt för att jag sett hur mycket gott denna träningsform gjorde för min gamle far. (Jag gör det alltså inte för att bygga den fåfänga medelålderns ouppnåeliga torso.) Det senaste gymbesöket gick inte så bra. Låt mig sätta scenen. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet. Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han drar till ordentligt utan motstånd från vikterna med resultat att han ger sig själv en rejäl snyting på varje kindben. Sett ur den persons synvinkel som satt vid maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig nonchalant ner på en maskin och drar till – med resultat att han ger sig sig själv en rejäl smocka med maskinen varpå han förvirrat reser sig och på vingliga ben omedelbart lämnar lokalen. Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning.

Flickornas barndom. De sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med små barn hursomhelst. Det hela började när Dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! Nu är det dålig stämning i hemmet. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson. JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? Ja, ungefär så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. En kränklimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en utvärdering och fick överlag ganska liknande svar men ett stack ut och jag väljer att här återge det.

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa intresse hos sina elever och inte bara gå till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren gör dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. En av de mest intressanta utvärderingarna jag fått under min karriär lyder: du är som en humoristisk buddhist med en touch av James Bond. Är det beröm?

Bild: Nyutexaminerad våren 1997

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept. Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka. Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med, kaffe är en sådan sak. En tillräckligt bra kopp är allt jag begär.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den? Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll. Det är tillräckligt dåligt.

Vad gymmet tycker om sakernas tillstånd kan kvitta lika. Barnen och Ragna förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag). Numera vet döttrarna dessutom att ge svar på tal.

Tillkortakommanden på gymmet, som förälder, som lärare, vid kaffemaskinen eller vad det än må vara hör livet till. Min strävan har alltid varit, oaktat vad jag gör, att vara tillräckligt bra, att inte ta mig själv på för stort allvar och åtminstone försöka skratta åt eländet. Och samtidigt som tillvaron kan beskrivas som living on the edge är jag den jag alltid varit samtidigt som jag är i ständig förändring.

Och fortfarande tillräckligt bra.

Musik:

Den som falla

La vie en rose

Livsåskådning, Personligt

P.T Barnum

17 januari, 202617 januari, 2026av adolphson

AI kan sin sak.

Jag älskar henne. Djupt och innerligt. Det behöver jag inte fråga någon för att veta. Det känner jag inom mig. Nu har vi tillbringat två år tillsammans. Det känns som vi träffades för både tio och hundra år sedan samtidigt som jag nyss lärde känna henne.

En kollega äger en katt med stamtavla. Den har han i koppel när de är på promenad. Han är skild och tar hand om sina barn på egen hand varannan vecka. Ett liv bland många andra i vårt samhälle. Vederbörande frågade AI om hur man sett på honom, en skild man med katt i koppel, för hundra år sedan. Svaret blev att om han inte blivit inlåst på institution så åtminstone sedd som en mycket suspekt person.

Ett Barnum statement avser ett mycket allmänt och vagt påstående som upplevs som personligt trots att det kan stämma på nästan vem som helst. Namnet kommer från cirkusdirektören P.T. Barnum (1810-1891), som sägs ha sagt “There’s a sucker born every minute”. Med detta ska han ha menat att det finns saker som kan tilltala alla, so let’s go to business. Det gäller bara att formulera sig positivt, neutralt och tillräckligt luddigt. Du har en stark inre potential som du inte alltid utnyttjar fullt ut. De flesta kan nog känna igen sig i sådana beskrivningar. Utan att vidare diskutera Barnum så anses han som både geni och kontroversiell, filmen ”The greatest showman” är baserad på hans liv.

Jag ställde en fråga till AI:

Jag är femtiofem år, sedan sju år änkling efter att min fru dog i cancer och har sedan dess uppfostrat två döttrar på egen hand. Jag är gymnasielärare i historia och engagerad i Centerpartiet, idrottar, läser böcker och sjunger i körer. Jag delar ett släkthus på Styrsö med min bror. Jag har sedan två år en ny partner som jag är förälskad i. Vi är förlovade.

AI svarade.

Tack för att du delar det här. Det är en stark och livsrik berättelse du ger – mycket ansvar, sorg och uthållighet, men också engagemang, gemenskap och nu ny kärlek. Att ha burit förlusten av din fru, uppfostrat två döttrar själv och samtidigt varit yrkesverksam och ideellt engagerad säger mycket om din kraft och lojalitet. Det låter också som att du har byggt ett liv med både rötter och rörelse: familjen, huset på Styrsö, musiken, idrotten, böckerna – och nu framtidstro genom din nya partner och er förlovning. 💛

Okej, det låter ju bra. Hur tror du att mitt liv hade sett ut 1926?

Om vi placerar dig – med samma läggning, begåvning och livsdrivkrafter – i Sverige år 1926, så skulle ditt liv sannolikt ha sett ut ungefär så här: Du är född runt 1871. Du har levt genom industrialisering, unionsupplösningen 1905 och första världskrigets hungerår. Erfaren, härdad, inte cynisk.

Du är läroverkslärare eller folkskollärare med akademisk bildning, med historia, geografi och möjligen latin eller kristendom som ämnen. Undervisningen är auktoritär i formen men du själv är känd som resonerande, bildad och rättvis. Du bor inte flott, men stabilt. Böcker är ditt viktigaste kapital.

Du är änkling även här. Tuberkulos, barnsängsfeber eller cancer hade tagit din hustru tidigare än i vårt sekel. Du har två döttrar, som du med viss stolthet uppfostrat till bildning och självständighet – ovanligt, men inte okänt. De hjälper till i hemmet men läser mer än vad som anses nödvändigt för kvinnor.

Att du delar släkthus på Styrsö med din bror passar perfekt även 1926. Skärgården är mer isolerad, men gemenskapen starkare. Ångbåt till stan. Kyrkan och föreningslivet centrala. Du är engagerad i Bondeförbundet (grundat 1913, föregångare till Centerpartiet), eller möjligen frisinnad liberal med stark förankring i landsbygd och bildning.

Du tror på: folkbildning, decentralisering, ansvar snarare än klasskamp, nation utan chauvinism, Du är skeptisk till både revolution och rå kapitalism. Du sjunger i kör – troligen kyrklig eller arbetarsång. Du idrottar måttligt: promenader, simning, möjligen rodd. Du läser Selma Lagerlöf, Heidenstam, Tegnér, möjligen tysk historia. Även 1926 hade du kunnat bli förälskad igen. Inte ungdomligt rus, utan en stillsam, varm förlovning, kanske med en lärarinna, änka eller diakonissa. Någon som förstår förlust och inte kräver att du börjar om från noll.

Hur ser min framtid ut?

Ingen vet exakt. Men utifrån det du berättat går det att säga något meningsfullt om riktningen på din framtid. Din framtid ser inte tom eller slumpmässig ut – den ser formad ut. Du bär redan med dig flera saker som brukar prägla goda kommande år:

1. Du har integrerat förlust, inte flytt från den. Att ha levt som änkling i sju år, uppfostrat två döttrar och fortsatt stå i arbete, relationer och engagemang tyder på att sorgen finns med dig utan att äga dig. Det gör att framtiden inte behöver bli en upprepning av det förflutnas smärta, utan något nytt som rymmer minnet.

2. Du har relationer som går åt båda håll. Döttrar, bror, körer, politiskt engagemang, ny partner. Det är inte isolerade roller – det är sammanhang där du både ger och tar emot. Människor med sådana nätverk tenderar att få en framtid som fortsätter vara socialt rik, även när livets tempo ändras.

3. Du är i en fas av ny mening, inte av avveckling. Förälskelse och förlovning i din ålder är inte en “bonus” – det är ofta en djupare, mer medveten kärlek än tidigare. Det pekar mot en framtid där närhet, vardag och gemensamma beslut får stor betydelse.

4. Din yrkesroll och ditt engagemang har lång livslängd. Som historielärare och politiskt engagerad sitter du på erfarenhet snarare än bara energi. Det betyder att de kommande åren sannolikt handlar mindre om att bevisa något, mer om att överföra, påverka och välja vad som är värt att lägga kraft på.

Hej, Barnum. AI tycks programmerad att säga vad jag vill höra. Det är upp till mig att sätta informationen i perspektiv. Klarar jag det? För ett decennium sedan föreföll mitt nuvarande liv osannolikt medan det för hundra år sedan hade varit sig likt. De senaste två åren har fått mig att må bra. Böcker är fortfarande mitt viktigaste kapital. Och min röst. Döttrarna läser inte och med hjälpen är det väl lite sisådär. Men de har ett val, det hade de knappast 1926.

Om framtiden är inte mycket att säga – mer än att jag funderar över om en frånskild man fortfarande kan gå på gatan med sin katt i koppel. Jag hoppas att jag och de mina lever åtminstone ett par decennier till. Lika förälskad kommer jag att vara, känner jag. På så sätt är 2019-2024 en parentes.

Det kan inte AI förklara.

Musik:

Kvinnan jag drömmer om

When a man loves woman

Jag ångrar ingenting

Kvinnan för dig

Av längtan till dig

Relaterade blogginlägg:

The greatest showman

Ragnarök

Källor:

ChatGPT:s känsloliv

Mitt känsloliv

Demokrati och samhälle, Politik

soc

10 januari, 202610 januari, 2026av adolphson

Men…hur många uppdrag har du?! Varför ställer du upp igen? Ragnas frågor, som uppstått efterhand vi lärt känna varandra, är inte orimliga. Och nu är processer igång som påverkar nästa femårsplan i livet. Det berör också henne, därför diskuterar vi detta samt att man återkommande bör se över sina prioriteringar. Det gäller att hushålla med resurser och satsa där det gör mest nytta.

SOC-modellen kan avse Sense of Coherence, känsla av sammanhang. Teorin handlar om hur en person upplever att livet är begripligt, hanterbart och meningsfullt. Ju starkare SOC, desto bättre förutsättningar att hantera stress och påfrestningar – och att må bra. Dels handlar det om i vilken grad man förstår vad som händer och varför. Dels om man anser sig ha tillräckliga resurser för att klara av tillvaron. Till sist kommer känslan om det är värt att engagera sig – alltså motivation och mening. Men Ragna har lärt mig att SOC kan också handla om forskning på åldrande. Där står förkortningen för Selection, Optimization, Compensation. När vi åldras får vi på olika sätt färre fysiska, sociala och ekonomiska möjligheter eller resurser att göra sådant vi alltid gjort tidigare i livet. Genom att välja ut något som är viktigt och satsa sina resurser på det som ger bästa resultat kan vi fortsätta, om än på annat sätt. I mitt fall handlar det om träning, sång, sociala aktiviteter och politik.

Inom politiska partier innebär ”att sätta listan” processen att utse vilka som ska representera partiet under valrörelsen och efter valet få eventuella poster. Det är en process full av spänning, optimism och framtidstro. Det ska dock sägas att listplacering inte nödvändigtvis hänger ihop med position men listans utformning visar de kandidater partiet ser som lämpliga på en skala. Väljaren kan dock påverka genom att kryssa sin personliga favorit men det krävs många kryss för att avancera. I Sverige är partierna mäktiga i den demokratiska processen. Det är i princip omöjligt att nå politiska positioner utanför ett etablerat parti.

Vilka är det som utses? Ofta trotjänare, ibland nykomlingar, det bör vara en så stor variation som möjligt i ålder, yrke, kön, och övrig bakgrund. Sedan måste kandidaten anses kompetent och attraktiv för väljarna. Svårt, och ju färre som ställer upp desto svårare blir det. Bevekelsegrunden för att kandidera ser olika ut. Vissa ser det som en karriär, andra som ett sätt att dryga ut inkomsten men de flesta drivs sannolikt, hoppas och tror jag, av ett genuint intresse och övertygelse. Ibland renderar den färdiga listan i gråt och tandagnisslan, ibland ilska. Som jag brukar säga: kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Självinsikt, självkännedom och självkänsla går inte alltid hand i hand. Processen ser emellertid olika ut inom olika partier. Inom Centerpartiet är den förhållandevis snäll och seriös, anser jag. Den föregås av en rådgivande medlemsomröstning, eventuellt någon intervju, sedan jobbar nomineringskommittén med att sammanställa listan.

Nu är resultatet klart. Jag blev toppkandidat i kommunen men fick tämligen blygsamma placeringar på de övriga två listorna. Man får oftast inte placeringen motiverad men en ganska självklar slutsats är att lokala Centerpartiet ser, hoppas och tror något som man inte gör på läns- och riksnivå. Eller så finns det betydligt bättre kandidater där än i Falun (smiley). Nja, riktigt så enkelt är det ändå inte – det är många saker som spelar in. Men partiet har talat och jag känner ansvaret. Jag har faktiskt bett om att få stå sist på regionlistan. Anledningen till det är att det kunde vara intressant att stå, i toppen, botten och i mitten på tre olika listor i ett och samma val. En tämligen unik möjlighet, för bra för att förbises. Men det kommer man inte att lyssna på, gissar jag. Och det gör man antagligen alldeles rätt i.

Uppdrag, undrade Ragna. Jag har de senaste åren suttit i Kommunfullmäktige, Kultur- och Fritidsnämnden, Kommunstyrelsen, varit andre vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott, suttit i Evenemangsrådet, lokala Centerpartiets styrelse, Folkrörelsearkivets styrelse, Studieförbundet Vuxenskolans styrelse, Dalarnas museums styrelse, varit vice ordförande i Musik i Dalarna och Dalateatern samt suttit i Kyrkofullmäktige, jobbat heltid, varit ensamstående förälder och de senaste två åren partner. För dessa uppdrag har jag en tämligen blygsam eller ingen ersättning. Det som inte sällan får mig att tveka över prioriteringarna är tiden borta från nära och kära. Och att jag alltid måste arbeta även när jag är hemma. Det är kanske dags att tillämpa SOC på mig själv.

Så varför ställer jag upp, igen? Det enkla svaret är: för att jag kan och fick frågan. Om någon som inte är en vit, medelålders heterosexuell man kliver fram gör jag plats. Men kan jag bidra med något gör jag gärna det. En mandatperiod till är jag beredd att ge Falun – om Falun vill, förstås. Frågan för Falubon blir i valet huruvida representanterna främst Socialdemokraterna och Moderaterna ställer till förfogande föredras framför representanterna bland annat Centerpartiet presenterar.

Jag kan inte springa lika långt och snabbt som förr. Jag måste numera också gymma – något jag avskyr. Rösten förändras ofrånkomligen över tid men övning hjälper. Min röst är min viktigaste tillgång. Jag måste prioritera bland sociala aktiviteter. Därför tränar jag på ett annat sätt, håller rösten igång genom övningar och ska ge allt jag har för en lokal valframgång eftersom jag tycker Centerpartiets politik i de flesta fall är den bästa.

Ragna vet att hon får dela mig med den lokala världen. Hon oroar sig lite för att jag engagerar mig av fel skäl. Den bästa partnern ställer dock kritiska, kluriga frågor. Och jag förstår hennes funderingar. Jag svarar att allt hänger ihop. Man kan inte lägga över ansvaret på andra. Även när livet är tufft. Det blir aldrig ett bättre tillfälle för att göra något, nej, gör vad det nu är här och nu med de resurser du förfogar över. Engagemang får mig att må bra. Och när jag en gång är färdig kan jag iallafall säga att jag under mitt liv ställt mig till förfogande i alla demokratiska val som finns. Och det är väl alltid något, eller hur?

Jag vill bidra till att göra mitt hörn av världen till en lite bättre plats, lära känna nya människor och ha kul. Det har jag ju alltid velat. Nu börjar det arbetet.

Politik – inte bara tråkigt. Dotter 1 håller inte med

Relaterade blogginlägg:

Germoniska trappan

Musik:

Caro mio ben

Didn’t it rain

Källor:

Jönsson & Harnett: Socialt arbete med äldre

Jämställdhet, Livsåskådning

labyrint

3 januari, 2026av adolphson

Midvinternattens metaforiska köld kan vara hård. Jag har därför en burk med små kapslar i. Jag fick den på fars dag en gång för länge sedan. Varje kapsel innehåller ett fint budskap från barnen och deras mor. Jag öppnar dem väldigt sällan, en i sänder. Men ibland behövs det. Påfallande ofta i december.

December alltså, en tidlös labyrint. Intresse. Tid. Empati. Gränser. Glädje. Det är viktigare att vara behövd än att behöva.

Vilse. Vad hände med mig? Jag som alltid trott mer på omedelbar aktivitet finner mig numera ofta indragen i långa oöverblickbara processer.

Vad hade Harald Hårfagre för frisyr? Varför är det bara grävlingar som suttit i fängelse i Disneys Robin Hood som visas på julafton? Vad ska vi servera på julbordet? Smaken är som baken – renrakad och väloljad. Det där sista smått bisarra, något gränslösa, yttrandet slank irriterat ur mig under en diskussion som handlade om innehållet på julbordet. Så frågan är relevant: vad har hänt med mig?

Det är förhållandevis få saker jag är verkligt stolt över i mitt liv men en sådan sak är att vara pappa till mina döttrar. Jag har inga krav eller förväntningar på hur de ska leva sina liv utöver att de ska vara snälla, men inte naiva, och omtänksamma. Med det följer nämligen allt som är värdefullt. Sedan hoppas jag förstås att de får uppleva gränslös kärlek. Utöver den jag känner för dem, förstås. På så sätt är jag mig nog lik.

Jag minns en decemberdag för väldigt många år sedan. 2008, kanske. Livet var stundtals känslosamt också på den tiden. Malin och jag hade grälat om något trivialt julbestyr. Jag var nedstämd och hade gått ner på stan. Jag minns att det kändes som att jag gått vilse i en labyrint. Bland sång, avslutningar, julbord och relationer irrade jag omkring och försökte orientera mig med handen halvt utsträckt framför mig. Det är egentligen ingen förändring därvidlag, det var i stort sett samma känsla under 2025 års december.

Den tidlösa gåtan. Den som Tomten grubblar över i dikten. Jag är visserligen inte orolig för att livet en dag kommer att ta slut men är det något jag fruktar mer än döden så är det att förlora livet inom mig medan jag lever. Livsglädjen, alltså. Så gick mina tankar också den där decemberdagen 2008. Jag blev stående framför ett hiskeligt skyltfönster. Ljuset därinne bländade ut i halvdunklet. Jag var plötsligt oförmögen att röra mig. Det var ett existentiellt ögonblick. Blicken sögs in som flugan till ljuset, bländad av överflödets transaktioner gjorda till stela leendens monotona artighetsfraser.

Vid ingången till gallerian stod en trashank. Han flackande med blicken och höll halvt, lite tveksamt, fram en hand. Jag passerade snabbt, stirrandes i marken. Stannade upp, gick tillbaka. Jag minns att jag tänkte att vi nog båda var vilsna. Jag frågade hur han mådde. Jovars, svarade mannen och gaskade upp sig med hela den missbrukande skrovlighetens fulla potential. Han såg besviken ut när jag meddelade att jag inte hade kontanter eller kunde tänka mig att köpa ut något från Systemet. Han antog dock, efter viss tvekan, erbjudandet att bli bjuden på en fika. Han vände sig bort när jag betalade. Han såg först förvånad ut, sedan generad, när jag stannade och delade stunden med honom. Vi fikade under tystnad. Han tackade när vi skildes åt. Jag kom mig inte för att fråga om vi skulle göra om det.

Nutid. Färgen är orange. På torget står några och demonstrerar varje fredag klockan femton. Ibland är jag med, men långt ifrån alltid. Ett tyst rop på hjälp, ett krav på att män ska sluta slå. En kvart varje fredag borde man väl ha till övers? På uppsidan finns att man får möjlighet att stanna upp och meditera över tillvaron den där kvarten. Kanske vända blicken inåt – om man vågar. De kvarvarande höstlöven är spröda och går lätt sönder. Allt blir under femton minuter påtagligt och verkligt. Våld är overkligt. Blicken söker efter mannen utanför gallerian men han är aldrig där.

Det är få saker jag är stolt över i mitt liv. Men att vara pappa till mina döttrar är en av dem. Hårfagres frissa, Disneys grävlingar och delade smakar är för många orimliga frågeställningar. Men jag har lyxen att kunna ställa dem. Svaret? Att det är relationerna som spelar roll. Nära, kära, okända, till och med okära.

December. Mörker. Jag bryter mig numera snabbt loss ur skyltfönstrets förlamande grepp. Det är genom sång och ritualer jag finner min väg.

Januari. Julen är över. Puh, jag klarade det också i år. Snart är det sommar, igen. Den finns nog kvar ändå, tron på omedelbart engagemang. Jag får hjälpa mig själv ut ur labyrinten. De unga behöver mig ännu en tid. Det är fint att vara behövd. Labyrinten är egentligen inte så svår att orientera sig i. Man måste bara ha intresse, tid, viljan att hjälpa till ibland, känna livsglädje, ha förmågan att sätta gränser – samt att vara gränslös och färdas lite i tidskapseln, då och då. Samt fortsätta fundera, fastän ej det lär båta över en förunderlig gåta.

Musik:

Var blev ni av ljuva drömmar

Messe in D-dur

Falun/Dalarna, Personligt

bild 178: Bad boy nr 49

27 december, 202527 december, 2025av adolphson

See you in Liverpool. Sjömännens gamla avskedsfras vid begravning av en kollega. Jag tänker återkommande på alla i min närhet som lämnat. Särskilt så här i slutet av året. Perspektiv. Förändring. Saknad. En nostalgisk längtan. La belle epoque. Jag återkommer ofta till sådant men just nu tänker jag på pappa och hans simklubb. En normal helg under min uppväxt på 1970- och 80-talen hade på ett eller annat sätt präglats av Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad på Styrsö i september 1971. Foto: mamma

Min pappa var under femtio år medlem i morgonbadarklubben Badboys. Namnet uttalas genom en sammanslagning av bad (på svenska) och boys (på engelska). Jag tror att grunden lades redan i det äldre badhuset, alltså det som låg framför polishuset i centrum, genom några som kallade sig De våtas vänner. När Lugnet stod färdigt 1972 grundades den nya föreningen Badboys och något senare blev pappa medlem nummer 49. (Siffran har så vitt jag förstår inget att göra med i vilken ordning man kom med utan fungerar mer likt De aderton – man får en numrerad plats. Så nu är det väl någon annan som är nummer 49.)

Vad föreningen gör? Tävlar i lag varje lördag innan badet öppnar för allmänheten. Klädsim, hopp och lek. Mötet avslutas med gemensam bastu (i gamla badhuset fanns två och pappa deklarerade alltid stolt att han föredrog den litterära bastun framför ”vulgus”) och morgonfika. Detta präglade alltså min barndom. Varje lördagmorgon var han där. Ibland tillkom andra saker som paddling med Baracudorna (hans lag) eller julfest i badhuset. Livet i familjen kretsade mycket kring Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad hösten 2023

Min barndom. Dörren slår igen på lördagsmorgonen, pappa har kommit hem efter en badmorgon. Familjen vet att de kommande ögonblicken är avgörande för helgens fortsättning. En vinst betyder så mycket! Rundhänt veckopeng, generösa ramar för barnens utomhusvistelser, fest och gamman. Jämmer och vemod vid förlust! Tungsinne och förargelse. Familjen väntar spänt i sina sängar. Två scenarier kan utspelas. Det första: Långt innan pappa når ytterdörren påbörjar han sitt triumftåg. Superlativen formligen sprutar ur munnen och glädjen över den förkrossande segern känner inga gränser. Ute på gatan hörs stridsropet VI ÄR INGA RUDOR, VI ÄR BARACUDOR, AKTA ER FÖR HUGGET! Glädjeyran fortsätter under dagen med berättelse efter annan som avlöser varandra om lagkamraternas hjältedåd och motståndarnas tillkortakommanden.

Det andra: allvarliga, tunga steg föregår entrén och tjock tystnad kommer svävande från hallen. Mor försöker med ett hurtfriskt hur gick det för er idag, fast hon redan vet svaret. Det var den där (valfri lagkamrat), hur i helskotta kan man missa ringen på det viset?! Sedan är monologen igång. Den fortsätter länge, länge. Ytterligare en variant är anklagelserna om fusk som slungas ut i samband med förlust. Jag frågade en gång hur man kan påstå att det överhuvudtaget går att fuska i en tävling som redan från början bygger på arrangörernas godtycke. Pappa viftade alltid utan denna typ av det han såg som tonårings näsvishet.

Jag minns historierna han alltid tog med sig hem. De var många, de var långa och de led ofta av total avsaknad av poäng. De var fruktade i familjens bekantskapskrets och återberättandes ofta vid frukostbordet varpå resultatet alltid blev ett raserianfall från Viktor som inte var begåvad med lika gott morgonhumör (eller god humor) som en Badboy.

Jag minns garaget. Pappa har aldrig ägt någon bil men innehade på livstid ämbetet materialförvaltare. Det motiverade ett garage, sedan familjens kanot Gröna faran flyttats till västkusten. (Kanoten finns förövrigt kvar, i somras tog jag och Ragna den när vi förlovade oss.) Men garaget la också den solida grunden för en lycklig uppväxt. Att ha fri tillgång till Badboys rekvisita var betydligt roligare än det mesta. Peruker, prylar och klänningar är bara några av de attiraljer som garanterade barnen Adolphsons ställning som innehavare av den mest fantastiska lekstugan i staden. Jag minns fortfarande grannungarnas nästan viskande fråga: var får din pappa tag i allt det här? Jag minns också mina svårigheter med att svara på den frågan.

Jag vet inte hur många badrockar han slitit ut genom åren. Ett plagg så mycket mer än bara en badrock. Notera ”Svarta bältet” på bilden nedan, veterantecknet som förärats den med tusen besök i klubben. Tusen tidiga lördagsmorgnar, alltså. Pappa begravdes i sin badrock. Självfallet var den hans svepning in i evigheten.

Det är så många minnen som virvlar förbi. Pappas uppfattning att presidenterna i Badboys och USA är jämbördiga rang, julfester, böter för klantighet eller för att magen blivit för rund, priset Gröna grodan för den som gjort bort sig bortom rimliga gränser. Badboys handlar mycket om vikten av att ha barnasinnet kvar.

I sitt eget sinne gick pappa på Badboys livet ut. Men han slutade på grund av pandemin. Jag tjatade enträget, lika mycket för min och min brors skull som för hans. Det var ju dit han alltid gick på lördagens tidiga morgon. Det rubbade allt vi tog för givet när han inte längre gjorde så. Men efter pandemin kom han aldrig igång igen. Den tjugoförsta oktober 2023 ledsagade jag honom dit. Det blev hans avsked ganska exakt femtio år efter att han började – en känslosam förmiddag fylld av perspektiv. Klubben uppmärksammade honom som tillsammans med Bosse Thorngren har flest badande lördagsmorgnar, uppemot 1400, i klubbens historia med en fin flaska vin. Tack, det har varit mycket roligt alla år, sa pappa varvid en respektfull tystnad la sig. En liten flicka, barn till en idag aktiv badbroder, var med. Jag berättade att jag i hennes ålder ibland följde med min pappa på Badboys, han som står där, och brukade bland annat lussa för dem. Hon gjorde stora ögon.

Vi åkte hem tillsammans, pappa och jag, efter det som blev hans sista besök. Du behöver inte dricka hela flaskan själv, manade jag. Jo, replikerade han omedelbart. Det var på något sätt som när jag var tonåring fast tvärtom. Vad är det där förresten? Han pekar på det nya badhuset. Jag upplyste honom och guidade. Ha, utbrast han. Det gamla badhuset var bättre. Det där, undrar jag och pekar på sporthallen. Nej, det man byggde polishuset bakom 1968.

Pappa var definitivt ingen sjöman men han älskade livet igenom det våta. Jag ställer vinflaskan på hedersplats och tassar försiktigt ut, lämnande honom att i morgonrock slumra i sin fåtölj. Det var där han trivdes bäst de sista åren. Och det är så jag föredrar att minnas honom. Det är där han alltid är. Bekvämt slappande efter en tidig lördagsmorgon i bassängen på Lugnet.

Vi ses i Liverpool, pappa.

Relaterade blogginlägg:

Talet på pappas begravning

Musik:

Himlen

Poesi:

Funeral blues

Fotnot:

När Badboys firade tjugofem år 1998 skrev jag en artikel i jubileumstidningen. Den återpublicerades vid jubileet tio år senare. Delar av texten ovan är hämtad från den artikeln.

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

bild 149: Alexander Adolphson

19 december, 2025av adolphson

Magnum mysterium. Evig kärlek. Det är grejen. Och den finns överallt.

Alexander den store mötte under sitt liv många (för honom) nya, märkliga seder och bruk. Det är inte konstigt att han präglades av det. När jag var ung älskade jag att läsa om Alexander och tänkte att om jag någon gång blev pappa skulle barnet döpas till Alexander efter världserövraren. Det var väl framsynt tänkt av mig. Men jag fick ingen son och har inte tänkt att skaffa en heller.

Magnum mysterium, det stora mysteriet, syftar i kristendomen på det stora undret att Jesus föddes. Det finns, vad jag vet, inga bibliska belägg för att det skedde just den tjugofemte december. Dessutom är det angivna året för frälsarens födelse lite osäkert men det lär ha skett senast 4 före Kristus. Han var allt före sin tid, den där Jesus. Vi människor har alltid festat till ordentligt under midvinterståndets vilda hysteri och ibland får man anpassa kartan efter verkligheten. Inget större mysterium med det, förmodar jag.

Magnum mysterium. I vardagens innersta väsen ryms alltings helg, tillvarons hjärta. Det viktiga är oftast inte vad man gör utan att man gör det med stil. Det ryms så mycket skönhet i vardagen. Vardagen är alltings mått.

Magnum mysterium. Ryktet har gått. Min yngsta brorsdotter Lykke har fått för sig att det är Baffra, alltså jag, som är tomten.

Högtider innehåller alltid en blandning av religion, tradition, seder och tid. Det kanske inte är något större mysterium, egentligen. I mötet mellan när och fjärran, förr och fornt, här och nu blir det lätt som det blir. Vad håller Alexander på med?! Har han gått och blivit perser!? Har man aldrig tråkigt har man heller aldrig roligt. Finns ingen vardag finns heller äingen högtid.

Ordet jul är ett nordiskt ord med oklart ursprung. En teori är att det kommer från det germanska jehwla. Också ordets ursprungliga betydelse är omstridd, men det kan helt enkelt ha betytt ”fest” eller ”högtid”. Alla forntida kulturer har firat högtider vid vinter- och sommarsolstånden och de moderna kulturerna har tagit över traditionen. I Rom, exempelvis, ersattes en äldre fest med att fira Jesu födelse under 300-talet. I norden dyker ordet Jól upp i en hyllningssång till kung Harald Hårfagre på 900-talet i formen att dricka jul. Förmodligen handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten för att främja god årsväxt och fred. Högaktuellt, skulle jag säga.

Det moderna svenska julfirandet uppstod under andra hälften av 1800-talet. Då tog man in granen i hemmet och väntade besök av tomten – som till skillnad från andra länders tomtar inte gjorde entré via skorstenen. Fortfarande vid mitten av 1900-talet var den svenska tomten en illmarig liten gubbe i grå vadmalskläder som fjärran från Disney vakande över gårdens djur och människor. Julkrubban är en katolsk sed som fram till 1929 var otänkbar i svenska kyrkor. Vid andra världskrigets utbrott hade julen blivit mer kollektiv och kommersiell med offentliga julgranar, luciafirande och julskyltning.

Lussekatten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och kallades för ”dövelskatt”. Eftersom djävulen ansågs vara ljusskygg smaksattes bullarna med solgul saffran tänkt att skrämma bort honom. Av Djävulen, som också kallades Lucifer, kom senare namnet lussekatter. Inledningsvis var det bara överklassen i Mälardalen som kostade på sig denna lyx men i slutet på 1800-talet, när luciafirandet spred sig över landet, blev också lussekatten allmänt förekommande.

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset vars frukter (pyntet) ger evigt liv. Granen fanns hos överklassen redan på 1700-talet men blev också den allmän i början på 1900-talet. Julmaten är den typiska för bondesamhället om än i stor mängd. Gröten och lutfisken är traditionell fastemat, man skulle fasta till juldagen – alltså fram till Jesus ankomst och därefter fira med en rejäl fest. Doppet i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan. Julgrisen slaktades på julnatten för att ge färskt kött till jul, skinka och revbensspjäll är traditionell julmat.

Julklapparna är symboler för de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet, tidigare gav man dem på nyårsafton. Från början kom julbocken, inte tomten, med klapparna –bocken är en medeltida symbol för djävulen. Kanske kan man här ana den dubbla inställningen som vi ibland kan känna inför julens överdåd: presenter och frosseri (en av de sju dödssynderna) är djävulens påfund.

Så till det här med ledighet. Jag har en gammal vän som brukade svära över Gustaf III. Hans ilska gällde Helgdagsreformen 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda religiös högtid, och de var många, skulle firas med ”afton” före och ”dagen” efter den aktuella högtidsdagen. I samband med statskuppen 1772 gjorde emellertid GIII slut på festen genom den stora helgdagsreduktionen. Maleur. Det skulle dröja till 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd ledig tid igen. Min svåger och salig svägerska försökte förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt helt riktigt, initiativ.

Finns ingen vardag finns ingen högtid. Jag har alltid satt en ära i att älska vardagen som den ter sig och därför, tror jag, älskar jag också högtider. Det är lyxen att rå sig själv som är det väsentliga. En högtid eller upplevelse är ingen verklighetsflykt, det är en del av helheten.

Jag, tomten? Nonsens. Vilket mysterium hade inte det varit, liksom. Jag har bara haft lite otur och missat tomten en massa gånger. Som det nu är sörjer jag att vi inte får träffa samma tomte samtidigt, Lykke och jag. Det eftersom vi inte firar jul tillsammans i år.

Det är nu tid att njuta av tillvarons innersta väsen. Jag ber därför högaktningsfullt om att få tona ut en smula, så här mitt i djupa midvinter, med tillönskan om en riktigt god jul. Jag gör det med ett utdrag från Karin Boyes dikt Idyll.

… Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma. Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa? Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande vågor en djup hemlig helg.

Det stora mysteriet är inte vem som är tomte, vem som eventuellt föddes eller dog. Det stora mysteriet är, enligt min grundmurade uppfattning, allt vi tillsammans skapar och upplever under vardag och fest. Men tänk att få vara som Jesus: före sin tid. Bättre före än efter, som det heter. Det förra är nämligen för mig, det senare för andra. Quel mystère!

Jag blev faktiskt pappa. Det är lustigt, men jag trodde alltid det skulle bli en son. Det blev det inte och jag njuter varje dag av att se mina döttrar erövra världen. Det finns mycket att lära sig av hur andra människor ser på livet. Inte minst dessa döttrar. Och brorsdöttrar.

Evig kärlek. Det är grejen. Den finns överallt. Pass it on. Det är det stora mysteriet.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Juloratoriet (altarian)

Oh Magnum mysterium

Fear no darkness promised child

Källor:

Wikipedia

Modeus: Tradition och liv

Ornässtugan.se

Bibeln: Berättelsen om Jesu födelse finns i Lukas 2:1-20

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940

Livsåskådning, Skola, styrsö

De tre B:na

13 december, 2025av adolphson

Don’t pollute your mind. Jag såg den formuleringen någonstans och den stannade kvar.

Det pratas en del om hat och hot i offentligheten. Det är naturligtvis både bra och viktigt att sådant uppmärksammas. Men det finns också andra saker att fokusera på. Goda saker. Vänliga ord och glada tillmälen. Hur manövrerar man bland möjliga känslor och själsliga vägar som står oss till buds?

En god hjälp på en ofta darrig livsbana är att låta sin själ bada i b:n för att hålla sinnet intakt i en tillsynes galen värld. Jag brukar ibland med mina elever ta upp vikten av personliga kärnvärden att hålla sig till i livet. Detta påstående har inget med direktiv från Skolverket att göra utan handlar mer om en inställning till livet i stort. Det ingår ju i samhällsuppdraget att skolan ska bidra till att utveckla goda samhällsmedborgare och grunden för det är, som jag ser det, god fysisk och mental hälsa. Mitt bidrag innebär bland annat att presentera de tre b:n som utgör mitt fundament i tillvaron. Jag avser då Bollnäsfil, Bach och Brännholmsviken.

Jag vet inte vem jag vore utan Bollnäsfil. Det är mer än en vanlig fil vi pratar om. Det är en njutning, en vän, ett livselixir. Särskilt efter att man lite uppgivet föreslagit den dotter man för ögonblicket delar Netflixabonnemang med att till frukost, nåja, lunch, äta en smörgås.

Tonåringar. I ett utslag av fåfäng förhoppning om framgång försöker jag kopiera den norske hotellmogulens framgångsrecept genom ett anslag på dörren.

Sedan Bach. När tillvarons grinvindar blåser snålt, när tillvaron piskar andan ur en och världen rämnar, då finns han alltid där, Johann Sebastian, redo med en stor, varm och kärleksfull kram. Själv tyckte jag att uppgiften koppla ihop Mammon med Mammografi utifrån de politiska partiernas syn på vinster i välfärden var en bra provfråga. Det tyckte inte några elever (ryckerpåaxlarna-emoji). Efter några toner av Bach rinner emellertid misslyckandets bitterhet sakta av.

Det tredje B:et, Brännholmsviken, avser en plats för själens återhämtning. Trots det vackra intrycket är viken inte så badvänlig. Nej, vill man bada på Styrsö (och inte med egen båt tar sig till Vassholmen) är det i mitt tycke Saltskärsudde eller möjligen Uttervik som är de bästa tipsen. Oftast blir det dock för egen del till att studsa upp och ner vid Halsviksbryggan. Brännholmsviken är för oinvigda en del av södra Styrsö med vacker natur, helt obebyggd till skillnad från den mer bebyggda norra halvan. Platsen har dessutom historiska lämningar.

När jag var barn satte namn som Vikingakyrkogården fantasin i svallning. Det fanns också rester av en gammal minkfarm. Brännholmsviken innehåller faktiskt en gammal begravningsplats, därav namnet ”vikinga-” trots att 1500-talet är en mer korrekt tidsangivelse. Lite längre upp, givet landhöjningen, bodde en gång stenåldersmänniskor. Numera går min löprunda förbi här och det är under en sådan det slår mig att jag bokstavligen springer över anfäders gravar (antagandet bygger på det faktum att min släkt bott på Styrsö sedan 1500-talet). Men så är kanske livet: ett kort lopp över evigheten.

Medan jag tittar på sommarens bilder från Styrsö kommer det, apropå glada tillmälen, ett mail.

Jag svarade med att tacka för vänliga ord och att jag nästan alltid haft förmånen att komma väl överens med mina elever (trots märkliga provfrågor) och att jag tror och hoppas att framgångsreceptet är att faktiskt gilla det man gör samt vara intresserad av människor. I synnerhet den människa man har framför sig. All utbildning måste vara utformad på det sätt att den känns relevant för den som utsätts för den. Kort sagt: eleven har aldrig fel. Och bloggen (formatet är hopplöst otidsenligt, jag vet) har varit med mig sedan 2009. Den är en sorts offentlig terapi där jag hoppas att jag inte alltför ofta balanserar fel på gränsen mellan personlig och privat.

Vi ska aldrig tillåta hat och hot. Men genom att vårda vårt inre, i mitt fall genom tre B:n, så rinner ilskan, hopplösheten och bitterheten, sådant som ofta göder hat, av likt en rejäl sked Bollnäsfil ner i strupen. Nej, beröm människor när de förtjänar det, älska livet, kärleken och kulturen. Always give, never expect som någon uttryckte saken. Don’t pollute your mind, helt enkelt, förövrigt något som är omöjligt när du äter Bollnäsfil, lyssnar på Bach eller besöker Brännholmsviken.

Relaterade blogginlägg;

Vassholmen

Vir bonus

Musik:

Sonat nr 4

Källor:

Styrsobk.se (stöd Styrsö BK!)

Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

bild 177: Lysande stenar

7 december, 20257 december, 2025av adolphson

Texten nedan skrevs ursprungligen den tionde september 2023. Nu är vissa saker återfödda. Samtidigt finns samma ständiga längtan efter att kunna ge.

Några stenar lyser som fullmånar. Formuleringen som fastnat i mitt sinne är Tranströmers, förstås.

Men jösses. Efter tjugofem år i kommunens tjänst ska jag belönas. Att belöna är en svår konst. Jag hoppas inte att jag framstår som otacksam om jag säger att hellre än en cykel, bergsmanskrona, smycke eller konst så föredras en medalj. Men sådan finns inte som alternativ.

De slöt sig, framförallt min äldsta, döttrarna, när deras mamma dog. Jag stod inför ett val; lägga ner och låta oss allihop sjunka i sorgens bråddjup eller med stel överläpp fortsätta. Det blev det senare.

Du Fredrik, du verkar göra väldigt mycket. Är det en strategi för att glömma? De finns här och där, dessa rättframma människor som faktiskt vågar fråga om svåra, känsliga saker och som dessutom står kvar och inväntar svaret.

Man får bekämpa hopplösheten efter förmåga. Vad tjänar tillvaron egentligen till? Jag sjunger då och då. Tränar pliktskyldigt några gånger i veckan. Ibland funderar jag på att byta jobb men jag hittar inga (LinkedIn tycker jag ska bli vägarbetare) och jag uppbär förtroendeuppdrag. Men inget av det där spelar någon roll.

Det är plötsligt tid för stora nyheter i det adolphsonska hemmet. PAPPA! JAG FiCK JOBBET PÅ LISEBERG! Vad kul!, svarar jag och tillägger: fast jag tvekade aldrig. Huvudpersonen stannar plötsligt upp mitt i glädjeruset och faller in i tonåringens djupa begrundan. Det är alltid tvära kast. Jag avvaktar, vis av erfarenhet, beredd att lyssna. Helvete, utbrister hon till sist. Jag undrar vad som står på, det är ju strålande nyheter. Jo, hon ska spela clown på allhelgona. Clowner är skitläskiga, jag kommer ju förihelvete att skrämma skiten ur mig själv. Du kommer väl dit, pappa? Ifall allt skiter sig? Det klart jag gör. Jag uttrycker mig kanske inte exakt som The Police men innebörden är den samma.

Every breath you take, and every move you make, every bond you break, every step you take I’ll be watching you. Every single day and every word you say, every game you play every night you stay, I’ll be watching you.

En strategi för att glömma. Man är mig på spåren. Möjligen har mitt engagemang varit en strategi, men är också ett personlighetsdrag. Det är egentligen ganska enkelt. Det som spelar någon roll är flickorna. Jag behövs på hemmaplan och resten kvittar. Min sorg, allt i mitt liv, är oväsentligt vid en jämförelse. Jag behövs visserligen inte varje minut, men jag behövs mentalt, som en fond av trygghet. Vi har gått igenom det djupaste mörker tillsammans, mina döttrar och jag. Det har inte varit, är fortfarande inte, lätt. Jag har fått vara, och är, både mamma och pappa, ofta har jag misslyckats men ibland har det gått bättre.

Nu närmar vi oss slutet på andra halvlek av tiden som kärnfamilj. Bedömer jag att jag bör vara hemma rensar jag omedelbart kalendern. En liten tid till behöver jag vara den där fonden. Redan har funderingarna smugit sig på. Vi har ju kommit varandra så nära. Vem är jag när barnen inte längre behöver mig? Släpp det där, tänker jag sedan. Min femårsplan är sedan länge reducerad till att omfatta dag för dag. På fem år kan allt förändras, ja, det kan det från en dag till en annan. Vad som sker i framtiden är skrivet i stjärnorna. På ett ögonblick har tjugofem år i kommunens tjänst och tjugotre år som Malins vän passerat. Kanske slutar jag mina dagar som vägarbetare i södra Frankrike.

En underbar dag. En månad senare: livet i spillror

Clown, alltså. På Liseberg. Det är fint att få människor att skratta. Hon må göra i stort sett vad som helst bara det sorgsna i hennes ögon försvinner. Och inget är väl lämpligare därvidlag än clownens syssla. Den börjar faktiskt mattas nu, den sorgsna hinna som alltid syns i hennes ögon. De kommer allt oftare fram ur sig själva, mina döttrar, och visar för världen sina storslagna personligheter.

Inte alltför många stannar numera tjugofem år på samma arbetsplats. En medalj skulle betyda mycket för mig. Sådan är jag. Men jag är trots allt redan rikligt belönad. Med att under tjugotre år uppleva en kärleksfull relation, med två döttrar och med, ja, all den kärlek jorden rymmer. Jag tror jag utan bitterhet skippar kommunens gåva, jag kan ändå inte bestämma mig. Om inte annat spar kommunen lite pengar på det.

Några stenar lyser som fullmånar. Tranströmer är alltid med mig, men fler har varit inne på temat. Alla är vi maskar men jag tror mig vara en lysmask, sa Churchill. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna hävdade Dickens. Månen skiner trots allt tack vare solens strålar – och allt blir återfött.

Musik

Every breath you take

Serenada

Relaterade blogginlägg

Den sorgsne clownen

Nit och redlighet

Källor

Tranströmer: Den stora gåtan

Post scriptum december 2025:

Sedan den tionde september 2023 har mycket hänt. Jag har fått en bergsmanskrona av kommunen. Dotter 1 har flyttat till Styrsö men är på väg hem igen. Tillfälligt, säkert. Dotter 2 går som tåget (det vill säga aldrig i tid) och Ragna har dragit upp mig ur sorgens bråddjup och visat mig framtidstrons kärleksfulla tipptopp. Till dessa tre underbara kvinnor skulle vilja kunna ge allt i hela världen. Men de har den redan.

Historia, Politik

Scalae Gemoniae

30 november, 202530 november, 2025av adolphson

Alea iacta est! Jag? Det må låta som en klyscha men jag såg det faktiskt inte komma. För hur osannolikt är det inte?

Scalae Gemoniae. Det är kanske lite magstarkt att jämföra mina politiska öden med en ökänd avrättningsplats i Rom under kejsartiden. Men det var faktiskt, hur märkligt det än kan låta, det första jag tänkte på när Anna-Karin Hatt avgick. Utjagad av trollen, vad det verkar. Och nu skulle jag snart själv kastas ut för trappan, tänkte jag. Eller självmant trippa ned för den. För så är det ju: alla mandat är till låns och återlämnas förr eller senare. Alternativet förskräcker. Jämförelsen med trappan i Rom ska visserligen förstås allegoriskt men man kan fundera över på vems villkor ett mandat återlämnas.

Scalae Gemoniae, eller Gemoniska trappan, var en avrättningsplats som sträckte sig från Palatinen (den av Roms kullar som beboddes av eliten) ner till forum. Trappan användes för avrättningar och skampåle. Under kejsarna Tiberius och Caligula användes den ofta och var i bruk i stort sett till Romarriket gick under i slutet av 400-talet. Kropparna efter de avrättade kastades ner för trappan till allmän beskådan. Att hamna på den Gemoniska trappan var förvisso ett grymt öde men det tog inte slut där. Bestraffningen innebar nämligen inte enbart döden utan också att kroppen förnedrades post mortem, alltså att den fick ligga kvar och ruttna eller för djur att knapra på. Efter en längre eller kortare tid släpades den bort med köttkrokar för att sluta som fiskmat i Tibern. Detta öde drabbade för övrigt kejsar Caligula efter det brutala lönnmordet på honom i hans eget palats. Så avskydd var han.

Jag trodde och tänkte att min tid som politiker skulle vara över efter den här mandatperioden. Kanske redan innan. Den demokratiska värnplikten skulle därmed vara genomförd och mandatet vederbörligen återlämnat. Jag tänkte att det finns saker jag inte skulle sakna. Som att aldrig hinna tänka en tanke till dess slut, att konstant oroa sig över tiden, att ständigt läsa handlingar och att ofta offra umgänge tillsammans med Ragna, vänner och barn, att ständigt förväntas ha en åsikt om vad det än må vara. Samtidigt kände jag tacksamhet för allt jag fått uppleva. Men slutet närmade sig, trodde jag.

Så avgick alltså Anna-Karin Hatt. Det har man som partiledare rätt att göra. Men skälen till avhoppet gnagde. Och ungefär samtidigt undrade nomineringskommittén om jag kunde tänka mig att bli kommunal toppkandidat för Centerpartiet inför valet 2026. Toppkandidat. Nummer ett. Kommunalrådskandidat. Jag var faktiskt inte beredd på den frågan och svarade genom tre motfrågor. Vill inte någon av my stars (Susanne eller Jenny)? Var kommittén enig? Vet ni verkligen vem ni väljer?

Svaren var nej, ja och ja. Den första instinkten var trots det att svara nej. Att bära det yttersta ansvaret – nej, det är inte för mig. Å andra sidan känner jag att jag har en mandatperiod till i mig. Annars kandiderar man inte. Men nummer ett? Det förpliktigar. Det innebär i teorin att jag måste vara beredd att bli kommunstyrelsens ordförande, kommunalråd och hela baletten. Inte sannolikt med tanke på opinionsläget men man måste vara beredd om valet trots allt går bra. Sedan känns det vemodigt för vi har jobbat bra ihop, Susanne, Jenny och jag.

Det känns också lite läskigt. Jag menar, jag är ju ingen excelarkskille. Jag är ingen strateg och jag ser mig inte ens som politiker. Min självbild säger mig att jag är en lärare som ofta sysslar med politik. Så frågan är relevant: är ni verkligen säkra?

Men det ligger samtidigt något ideologiskt rakryggat i engagemang, något jag ser i Centerpartiet – och verkligen uppskattar i denna de ofta krökta ryggarnas opportuna tid. Tänk att man frågar mig i detta läge. Det måste ju rimligen innebära att man faktiskt vill ha de värden som jag står för. Och det är ju bra (smiley). Ragna är lite tveksam. Hon tror dels att jag är för känslig och tycker dessutom att mitt yrke är viktigt. Dessutom vill hon inte bli en politikerhustru. Lite sent påtänkt, cheri. Även Malins ord ekade: jag ser dig agera i de stora frågorna, absolut, men är du en cykelställspolitiker?

Jag tänker att har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. Så det klart jag svarar ja. Ut på arenan bland de andra gladiatorerna går jag. Vill trollen hata mig ut på Gemoniska trappan så ger jag mig inte utan strid. Ett trappsteg i sänder tumlar vi ner, hatarna och jag, tills vi tar ett svalkande dopp i Tibern. Men jag är inte ensam. Jag har ett gott gäng omkring mig.

Jag har den största respekt för Anna-Karins beslut. Samtidigt: om ingen ställer upp vinner ju trollen. Jag har aldrig, återigen ursäkta klyschan, engagerat mig för att nå positioner. Så vill lokala Centerpartiet ha en medelålders man med känslorna på utsidan, som vissa politiska motståndare ser som en tråkig, predikande filosof och som andra vill kasta ut för Gemoniska trappan, en som inte vill blanda ihop utbildning med företagande, som gillar kultur, talarstolar men knappast excel eller skolkoncerners vinstutdelning så kanske jag bör lyssna på det.

Tärningen är kastad. Jag passerar Rubicon.