Adolphson

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

ad libitum vs fronesis

13 november, 201813 november, 2023av adolphson

Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

man tager vad man haver

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesis, arete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.

Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.

För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter.

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.

Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)

Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.

Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.

Detta innebär att jag är personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).

Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.

Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.

Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.

Vad kan jag säga mer än: ad libitum!

Källor:

Aristoteles: Retoriken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

etiken vs regeringsfrågan

8 november, 201810 november, 2018av adolphson

I Bok II-IV av Etiken går Aristoteles igenom de moraliska dygderna.

Han menar att moraliska dygder inte är något vi automatiskt föds med, det är alltså inte en grundläggande mänsklig egenskap, eller som man enkelt lär sig. Det går heller inte att lära sig – genom att lyssna på en auktoritet som en präst av något slag, ledare, lärare eller medmänniska – moraliska dygder.

Nej, moral skaffar man sig genom övning. Och denna färdighet måste dessutom ständigt återerövras – man blir aldrig fullärd. Aristoteles menar vidare att en moralisk dygd inte är en förmåga på samma sätt som intelligens eller minne. Det är inte heller en lidelse eller känsla som exempelvis förmågan att känna medlidande eller kärlek.

Det som definierar en människas godhet, eller moral, är hennes varaktiga själstillstånd eller, mer modernt uttryckt, hens karaktär. Den moraliska dygden är helt enkelt det som får en viss människa att välja rätt eller handla rätt.

Men vad innebär då detta mer konkret, kanske någon funderar över. Aristoteles svarar att förmågan att välja rätt handlar om ett gott levnadssätt i största allmänhet, om att undvika överdrifter eller försummelser i sitt leverne.

Man ska exempelvis inte äta eller dricka för lite eller för mycket, inte tala för lite eller för mycket, inte vara för seriös eller för lättsinnig och man bör inte vara för godtrogen eller tillräckligt insiktsfull.

Detta kräver alltså sinnesnärvaro nog och tillräcklig fingertoppskänsla för att avgöra var den gränsen går i varje enskild situation. Övning, helt enkelt, för att bygga en rejäl ryggrad.

Lite som på gymmet. Slutar du träna försvinner snart muskulaturen.

Dygden, får man genom att studera Aristoteles lära sig, innebär medelvägen, stigen som går mellan överdrift och försummelse. Möjligen kan man fundera över om den store filosofen någonsin reste österut, i Alexanders fotspår, ända bort till Indien för att studera Buddhas lära (denne levde århundradet före Aristoteles).

Deras filosofi påminner inte så lite om varandra. Buddha predikade nämligen att den gyllene vägen till frälsning går mitt emellan lyx och askes, eller, om man så vill, mellan himmel och helvete.

60 dagar utan regering.

Jag är allt lite småsur. Alliansen är (väl?) död sörjd, vad det verkar, av ingen. Ingen fara på taket för personligen har jag ända sedan 2006 principiellt ogillat den. Men visst, det gick lättare de första åtta åren eftersom jag gillar Göran bättre än Ebba och Fredrik bättre än Ulf.

Eller, det som de står för.

Att två eller flera partier röstar på samma sak (som att avsätta Löfven) betyder inte att det är fritt fram att bilda en regering med passivt stöd av SD. Det kan aldrig vara en liberals huvudbry, allians eller ej, att en moderat inte får bli statsminister med hjälp av SD.

I synnerhet inte om liberalen lovat att det aldrig kommer att ske. Och bara för att man inte gillar Ulf uppbackad av SD är det inte liktydigt med att man gillar Löfvens variant bättre. Så, alla surkartar som anser att SD är ett parti som alla andra, här får ni bollen tillbaka.

För om man nu vill maxa mängden allianspolitik till varje pris, varför inte löpa linan ut och bilda regering bestående av M/KD och SD? Dessa partier samlar ju 43,8 %. Om alla andra lovar att lägga ner sina röster så har Sverige en regering.

Ebba får bli socialminister och Jimmie…tja, justitieminister kanske? Upp till bevis – ska vi säga så, då? SD är väldigt tydliga med att de vill ha något tillbaka och ni är beredda att ge dem det. Vi liberaler i C/L vill inte det, så blanda inte in oss.

Fatta, som kidsen säger.

Personligen ser jag inte SD som ett alliansparti lika lite som V är det. De, alltså SD, vill gå ur EU, inte ha med NATO att göra, de har ofta visat sig vänligt inställda till Putin. Förövrigt vill jag inte bilda regering med passivt stöd av vare sig V eller SD.

Jag ser hur någon sträcker på sig i all sin briljans. Nu har hen mig, tänker vederbörande. För i Falun har vi gjort en valteknisk samverkan med V, är inte det att regera med dem? Nä. Läs på om valteknisk samverkan. Kort sagt – det handlar om att eliminera SD.

Eller annorlunda uttryckt: vi tar den gyllene medelvägen som löper mellan helvete och helvete, höger och vänster. Varje situation måste ständigt prövas och därför övar vi oss i det vi ser som moralisk dygd.

Svårare är det faktiskt inte. Andra må tänka annorlunda – men det är ju inte vårt fel. Så hallå alla skitnödiga förståsigpåare! Ge er någon gång – let’s agree to disagree.

källor

Religionslexikonet

Kenny: Västerlandets Filosofi

Demokrati och samhälle, Historia, Resor, Spännande människor

lyckolandet II

31 oktober, 20183 september, 2020av adolphson

Lycka brukar i allmänhet beskrivas som en känsla av välbehag.

Under den senare delen av 1900-talet har olika forskningsfält inom psykologi, sociologi, antropologi och filosofi (historiker funderar sällan över begreppet lycka) intresserat sig för vad som skapar lycka, samt vad lycka är, i människors liv.

Kanske är lycka inget mindre än varje människas enträgna strävan efter ett liv där ens behov tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Detta är inte liktydigt med att vara framgångsrik på olika plan då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig.

Sedan får man ta hänsyn till psykisk sjukdom, kriminalitet, droger och sånt men det faller utanför denna bloggs omfång. Däremot blir, ur mitt perspektiv sett, det intressant att diskutera vad som händer när olika gruppers eller individers behov och önskemål, alltså deras strävan efter lycka, krockar med varandra.

Flera undersökningar visar att människor i rika länder, perioder i historien eller familjer inte är lyckligare än i sina fattigare motsvarigheter. Inte heller har stora vinster, allvarliga olyckor eller tillgång till diverse materiella ting någon långvarig effekt på människors allmänna lyckotillstånd.

Globalt tar omkring 800 000 människor varje år sitt eget liv och bland 15–29-åringar är det den näst vanligaste dödsorsaken världen över. Antalet svenskar som begår självmord har legat tämligen konstant under lång tid – om nu det är ett mått på något.

Exempel på saker som däremot har påverkan på hur lyckliga vi känner oss är personlig status i respektive sammanhang, respekt från andra människor i största allmänhet samt att ett fördelaktigt utseende.

Trots allt elände anser sig en majoritet av befolkningarna i västvärlden som lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta också tror sig vara lyckligare än andra i sin omgivning.

Jag mår i alla fall bättre Benke… hur jag vet det? Men kolla på honom hur han håller på!?

Känslolivet hänger inte nödvändigtvis ihop med lycka. En person kan vara ledsen då hens älskade husdjur har lämnat in men samtidigt vara lycklig. Detta om vederbörande anser att det egna livet är meningsfullt och innehåller saker hen värdesätter, exempelvis nära relationer och arbetsglädje.

Alltså är personen på det hela taget lycklig även om hen känslomässigt för en tid sörjer sitt husdjur. Hur stor del av lycka som har med positiva känslor respektive positiv värdering av det egna livet att göra, är däremot en öppen fråga.

Lycka är som sagt ingenting som man uppnår genom tillgång pengar, flådigt boende eller vilket välstånd man generellt sett finner sig i. Nej, lyckan finner man tydligen inom sig själv, genom sina handlingar och genom att vara nöjd över den man är och det man har.

Därmed verkar ordet integritet vara ett synonym till lycka.

Vissa undersökningar visar att Puerto Rico och Mexiko har den lyckligaste befolkningen i hela världen medan hela 40 % av USA:s befolkning är mindre lyckliga än genomsnittet i dessa länder. Det hör man sällan president Trump tala om – möjligen hittar vi här en förklaring till att han har svårt att finna finansiering för sin beramade mur.

Men det är ju bara spekulationer, förstås.

Vi lever idag historiskt sett i stort överflöd. Vi har allting vi kan tänkas behöva och mer därtill (vi tycks dock ha ett fördelningsproblem med rikedomen) – men är vi lyckligare? Var, exempelvis, Lucy lyckligare strax innan hon för 3,2 miljoner år sedan ramlade ner från ett träd och slog ihjäl sig än Neil Armstrong när han 1969 klampade omkring på månen?

Mänskligheten har verkligen åstadkommit makalösa ting (och en hel del elände). Men om Lucy var lyckligare sina sista sekunder i livet än vad Neil var – vad är då meningen med alltihop?

Historien besvarar inte den här typen av frågor. Vi kan aldrig veta om babylonierna var lyckligare än undersåtarna i Rom eller medborgarna i dagens USA.

Alla politiska, filosofiska och religiösa föreställningar, däremot, bygger på visioner och föreställningar om kollektiv och individuell lycka. Dessa frågor är så laddade för oss att vi blir osams, till och med går i krig, till förmån för den egna övertygelsen.

Ett vanligt påstående är att människan använder sina förmågor till att mildra det kollektiva eländet men tyvärr verkar det som att nya färdigheter inte alltid leder till ett bättre, lyckligare liv. Åtminstone inte för alla.

Ta exempelvis Sverige när yngre järnålder övergick i medeltid genom att den katolska kyrkan ersatte vikingatidens förställningsvärld. Det blev visserligen förbjudet att ha slavar men för kvinnorna blev det knappast så mycket bättre. Vikingasamhället var inom respektive klass relativt jämställt.

Sedan kom den mer kristet baserade landslagen:

kvinnan ska vara mannen till hjälp och underdåne men ej träl eller fotapall

På många sätt främjades utvecklingen när Europas imperier bredde ut sig i världen men utvecklingen kom sällan urinnevånarna till del. Arvet från det kan vi fortfarande märka i vår moderna värld. Idag kan vi resa som aldrig förr och vi i väst lever i allt väsentligt behagliga liv samtidigt som vi håller på att förstöra planeten.

När den indiska och kinesiska medelklassen beter sig som sin svenska motsvarighet – då ska vi få se på klimatpåverkan.

Vi missbrukar tydligen ofta vår makt och våra möjligheter. Men det finns faktiskt utveckling som lett till ökad lycka. Mediciner som hindrar farsoter, lägre barnadödlighet, och färre krig. Ingen kan argumentera för att detta inte ökat lyckan.

Men allt detta kan som sagt i förlängningen leda till global katastrof eftersom det tycks som vi rubbat ekobalansen. Min slutsats är att vi måste ta hänsyn till befolkningens lycka i hela världen – inte bara det egna landet eller individen.

Att dra en lans för sin strävan mot lycka. Det är rätt många som attackerar mig, Centerpartiet och Annie Lööf i dessa dagar. Opinionsbildare (eller företrädare för) från vänster, miljöaktivister, klimatförnekare, högerpopulister, moderater och kristdemokrater.

Jag ifrågasätter kommunikationen om en nyligen presenterad undersökning om det fria skolvalet eller hävdar att det knappast är Centerpartiets fel att Kristersson inte kan bli statsminister med hjälp av SD. Genast har man en aggressiv, hånfull digital bisvärm att tampas med.

Jag inbjuder till samtal i verkligheten men får inga svar – bisvärmen tycks trivas bäst digitalt. Nåja, det är iallafall en sak som stämmer för mig: jag blir lyckligare av att följa min övertygelse och mina värderingar.

Lycka, ja. Jag tror att jag avslutar med det bästa Niklas Strömstedt gjort. Den gör mig om inte lycklig så förmedlar den åtminstone en stor känsla av välbehag.

Källor:

Wikipedia

Youtube

Folhälsomyndigheten.se

Relaterade blogginlägg:

Lyckolandet

Historia, Spännande människor

hästar

19 oktober, 20186 november, 2023av adolphson

Det finns flera grupper på Facebook på temat att hästar inte finns. Jag gick med i en sådan för några år sedan men gick relativt snabbt ur igen. Det såg inledningsvis ut som något rätt kul men sedan verkade det hela istället lite konstigt, den skämtsamma tonen om att hästar inte finns fastnade liksom lite i halsen. Det där fick mig att plötsligt fundera, medan resten av familjen tittade på Idol, över fenomenet hästar.

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.v.t) är bland världshistoriens alla härskare en av dem som av eftervärlden fått om inte sämst så åtminstone ett mycket dåligt betyg. Hans rykte är verkligen genuint uselt och detta trots att han faktiskt bara styrde imperiet i fyra år innan han mördades av sin egen livvakt. Caligula förknippats med moraliskt förfall, vansinne och tyranni vilket givetvis inspirerat många sentida filmmakare och författare till mer eller mindre seriösa alster. Historierna om kejsarens beteende är många och behandlar allt från storhetsvansinne, incest, onormala relationer med husdjur till summariska avrättningar för sitt eget höga nöjes skull.

En av de mer kända berättelserna handlar om att han ska ha utsett sin häst till konsul (vilket ungefär kan översättas till talman i vår tid). Men inte nog med det: hästen utsågs även till präst (tillsammans med Caligula själv), i kulten av kejsaren. Det det där ger allt lite perspektiv, att tillsammans med en häst dyrka sig själv. Caligula ska ha varit så förtjust i denna sin tävlingshäst Incitatus (Den Blixtsnabbe) att han ofta åt och sov i dess stall. Dagen före en tävling beordrades militärer ut på Roms gator för att se till att staden var tyst så att Incitatus inte stördes.

Hästen fick dyrbara gåvor, bland annat en krubba av elfenben, ett stall av marmor och halsband av ädelstenar. Dessutom fick den ett eget möblerat hus med tjänstefolk så att de gäster som bjöds in till Incitatus kunde få en ståtlig mottagning. Detta gjorde det måhända också en aning lättare för kejsaren att övernatta. Caligula brukade bjuda Incitatus på middag varvid serverades gyllene havre och vid dessa tillfällen dricka en skål i vin ur en gyllene bägare för hästens hälsa. Kejsaren svor också offentliga och dyra eder för Incitatus liv och hälsa.

Allt detta har av eftervärlden tagits som bevis på att Caligula var psykiskt sjuk eller möjligen påverkad av någon drog alternativt gift. Det har framlagts att det hela skulle kunna vara ett uttryck för kejsarens bisarra humor. Exempelvis kan hans behandling av hästen tolkas som en drift med, eller möjligen skymf mot, den dåtida överklassens överdådiga liv och makthunger genom att dessa jämställdes med en häst. Andra teorier hävdar att Caligula ville markera att kejsaren hade absolut makt och därför kunde tillsätta vem som helst som konsul. Eller kanske ville han rikta ett varningens finger mot senaten varvid kejsaren visar att hästen var mer lämpad som konsul än övriga kandidater.

En mer elak tolkning vore påståendet att Caligula inte ansåg sig kunna lita på någon utöver sin häst som kapabel att bli konsul vilket möjligen också förklarar varför han själv agerade konsul tillsammans med sin farbror Claudius, en person som ansågs som något av en pajas (vilket dock inte hindrade honom från att själv bli kejsare).

Bukefalos var Alexander den stores häst. Namnet betyder oxhuvud och syftade antagligen på att hästen hade ett stort huvud och en bred panna. Bukefalos beskrivs i källorna som en vacker häst, svart med en vit stjärna i pannan. Han var (givetvis) också stor i jämförelse med dåtidens andra hästar.

Alexanders pappa Filip köpte honom för tretton talenter och att det exakta priset anges antyder att det var ett exklusivt köp. Men Bukefalos visade sig vara omöjlig att tygla, Filip misströstade och var beredd att återkalla köpet. Det var då Alexander, som var tolv år (eller mellan tio och sexton år, uppgifterna varierar) steg fram och erbjöd sig att tygla hästen. Alla skrattade åt honom. Men Alexander närmade sig hästen försiktigt, tog tag i repet runt halsen och vände sig mot solen eftersom han hade märkt att Bukefalos var rädd för sin egen skugga. Därefter svingade han sig upp i sadeln och red i galopp fram och tillbaka innan han återvände till sin far Filip som lär ha sagt Min son, skaffa dig ett land värdigt dig. Makedonien är inte stort nog för dig.

Man får väl anta att ingen på platsen var hästallergiker. Hursomhelst, Bukefalos skulle hädanefter aldrig tåla någon annan ryttare än Alexander. Det sades att han gick ner på knä för Alexander för att underlätta uppsittning. Med denna häst drog Alexander ut för att erövra världen. När Bukefalos senare dog, under ett slag i Indien år 326 f.v.t, förövrigt i en strid där stridselefanter ingick, och senare begravdes skedde det under stor pompa och ståt. Vissa källor påstår att det sista han gjorde var att föra Alexander i säkerhet ur striden. På platsen för graven grundade Alexander staden Bukefalia till minne av sin häst. Det lär väl vara en av ytterst få platser som uppkallats efter en häst även om Falun kommer relativt nära, se nedan.

Så till sist Brandklipparen, vår egen Karl XII:s häst, vilken även hans far, kung Gråkappa (Karl XI), lär ha ridit. Det påstås ibland att hästen levde nästan i fyrtio år men en inte helt osannolik tolkning är att det måste ha varit fråga om flera hästar med samma namn. Detta spelar måhända ingen roll eftersom den moderna källkritiken inte uppfanns förrän på 1800-talet. Eller så äger frågan samma dignitet som den medeltida akademiska debatten om änglarnas vinspetsars exakta mått. Det finns dock uppgifter som menar att det skulle kunna handla om just den häst som först reds av Karl XI och som senare följde Karl XII till Poltava, Turkiet och slutligen dog i Lund 1717 eller möjligen 1718.

Det har hävdats att namnet Brandklipparen härstammar från Clipperus, som betyder klappra. En annan tes är att namnet härstammar från Clipper (klippare) som betyder snabblöpande. Ordet Brand kan hästen fått eftersom den var eldröd. En häst som klipper eldar, helt enkelt. Vem vill inte rida en sådan? En minnessten över Brandklipparen står utanför kyrkogårdsmuren vid Ängsö kyrka i Västmanland, för den hugade.

När detta skrivs tittar som sagt delar av familjen på Idol medan andra bloggar om historiska hästar. Båda parter anser den andre som tråkig bortom rimlighetens gräns. Jag kan dock, eftersom programmet ännu inte är slut, kosta på mig ytterligare några reflektioner.

Jag minns exempelvis väl den gång min yngre bror faktiskt kunde en fråga på TP. Det måste väl ha varit 1987, eller nåt. Frågan löd: vad hette Karl XII:s häst? Han formligen flög upp ur soffan och vrålade svaret.

Jag minns också TV-programmet Hajk där programledaren på sin trygga värmländska inledde: I dag ska vi prata om häster men inte vilka häster som helst utan shetlandsponnyer.

Kanske har någon världsledare begravt sin häst här i grannskapet? I så fall gissar jag på Tuna Hästberg eller kanske Hästparken. Fast det är nog Falun i så fall. Vi har ju ett världsarv medan grannkommunen enbart ett hönsarv. Och apropå: nog föredrar jag den gamla framför den nya Falu-loggan. Men så är jag ju historiskt lagd, också. Kanske är hästen i de fall som diskuterats ovan sin ryttares idol och möjligen vice versa. Det var väl det man tänkte när man slängde in en häst i kommunens logga. För Dalahästar, det är grejer det. Men vad tycker du själv – gammal eller ny?

Ny logga:

Bildresultat fÃ¶r falu kommun

Gammal logga:

Relaterad bild

Källor:

Suetonius – Kejsarbiografier

Cartledge – Alexander Den Store

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

lika

15 oktober, 2018av adolphson

Plötsligt har ordet lika börjat snurra runt i huvudet.

Veckan som gått har jag delvis ägnat åt diskussion med både officiella och mindre officiella debattörer om varför exempelvis just mitt parti inte alls måste samarbeta med SD, så som anses.

Det är grinigt i M och KD, ska sägas. Tänka sig att tuffe Uffe inte får bli hövding över Körsbärsdalen, hursomhelst!?

Ett argument som framförs är att SD måste behandlas lika som andra partier. Deras väljare kräver minsann också att behandlas lika. Men med lika behandling följer också lika ansvar.

Egentligen är väl alltihop inget mindre än en rejäl en vanföreställning, en storslagen myt. Alltså idén om allas lika värde, demokratiska rättigheter, ja, egentligen är hela idén om demokrati inget annat än ett gigantiskt fantasifoster.

Alltihop är skapat genom vår mänskliga förmåga att tro på gemensamma förställningar, eller annorlunda uttryckt, genom vår tro på fantasier. Som exempelvis religion, lagar, gränser, idéer och tankar i största allmänhet. Allt detta bygger på att människorna gemensamt intellektuellt accepterar det.

Dessa fantasifoster kan vara väldigt effektiva och faktiskt bära upp stora och mäktiga riken och kulturer. Allt som krävs är som sagt att befolkningen tror på fantasierna – lite som i kejsarens nya kläder ungefär.

År 1776 f.v.t var Babylon antagligen världens största stad och det babyloniska riket världens största, ett imperium som omfattade stora delar av dagens Mellanöstern, främst Iran och Syrien.

Imperiet existerade i 1500 år och den mest kände härskaren var kung Hammurabi vars kändisskap överlevt ända in i vår tid tack vare lagsamlingen som bär hans namn. Förutom Bibelns 10 bud är väl denna lag världens äldsta kända (avancerade) rättssystem och lagarna försåg hela detta väldiga rike med ett enhetligt rättsväsende.

Land ska ju med lag byggas, som alla som är emot den nya gymnasielagen i all sin briljans ofta brukar anföra.

Förutom att man i lagsamlingen kan läsa att Hammurabi fått sin makt av gudarna och att han förövrigt är världens bäste person alla kategorier (varför kom jag plötsligt att tänka på Nordkorea?) så är detta en mycket bra källa för att kunna studera den här avlägsna tiden.

Genom lagarna förstår vi vad som var viktigt, vilka de sociala hierarkierna och koderna var och så vidare.

Det är från Hammurabis lagsamling uttrycket Öga för öga tand för tand kommer – och visst är det mycket brutala påföljder som anges. Brutal för oss som lever idag, alltså. På Hammurabis tid existerade dock inte tanken om jämlikhet och individen hade föga egenvärde.

Lagarna följer en strikt hierarkisk princip i sin utformning. Människan är olika värd i det babyloniska samhällets ögon och detta avspeglas också i lagarna. Människorna behandlas olika beroende på kön och social tillhörighet.

Exempelvis anges att om en fri man dödar en annan fri mans dotter så ska mördarens egen dotter mördas – inte mördaren själv. En slav hade inga rättigheter men slavens ägare skulle kompenseras om vederbörande fick sin slav skadad av tredje part. Detta var rättvisa enligt Hammurabi.

Dessa lagar reglerade under lång tid, långt efter Hammurabis egen hädanfärd (åter till gudarna om man får tro lagens bokstav), livet för miljoner människor. Det hela är grundläggande mänskligt beteende: tror man på systemet så godtar man sin ställning och framlever sitt liv i överensstämmelse därmed.

En ordnad kö kräver ett stabilt samhälle som människorna tror på. Det är därför svenskarna som kollektiv står i kö (och respekterar den) i högre grad än (exempelvis) sicilianare.

Denna samhällssyn levde vidare in i Europas medeltid och betydligt längre än så på många håll. Indiens kastsystem bygger på ett liknande synsätt (även om det sedan 1980-talet är officiellt förbjudet att dela in samhället enligt kast).

Jämför man med den amerikanska självständighetsdeklarationen från, lustigt nog, år 1776 (men efter vår tideräkning) så framträder en annan bild. Här slås istället fast att alla människor är födda fria och har samma värde. (Detta trots att vissa av konstitutionens fäder själva ägde slavar – man såg inte motsättningen).

Hammurabi sa alltså år 1776 f.v.t det rakt motsatta. Båda dessa samhällssystem bygger på dessa motstridiga utsagor och har fungerat under relativt lång tid – därför att människorna i respektive kultur kollektivt godtagit dessa grundläggande påståenden.

Man kan ur vetenskaplig synvinkel argumentera att båda utsagorna är felaktiga. Människan är vare sig lika mycket, mer eller mindre värda beroende på vilket samhällsskikt de tillhör. Biologiskt är vi alla olika, unika, och ser vi oss runt i världen så inte tusan är vi ur social synvinkel att betrakta som jämlika.

SD förespråkar att vi människor är olika. De har i detta, sett ur biologisk synvinkel, inte fel i sak. Det som gör partiet så obehagligt är att de bygger hela sin samhällsvision, sin politik, på detta antagande. Om jag, Centerpartiet med flera accepterar deras fantasifoster så riskerar vi att vår egen demokratiska, liberala variant ersätts eller urholkas till förmån för deras.

Det kanske inte sker idag men det är i så fall dithän vi rör oss. Slutar tillräckligt många tro på idén, visionen, drömmen eller, om man så vill, fantasifostret, om demokrati så faller den på sikt. Det har hänt förr och det kommer sannolikt att ske igen.

Jag vet att det inte är särskilt sexigt att vara socialliberal dessa dagar. Men vår tid kommer, är jag övertygad om. En sak vet jag i alla händelser: det finns olika typer av fantasier som alla får högst påtagliga konsekvenser i samhället.

Om jag ska försöka sammanfatta detta säger jag att jag föredrar fantasin som ryms inom den amerikanska självständighetsdeklarationen framför den i Hammurabis lagar. Men det går faktiskt att presentera en egen – det är väl därför vi håller på med politik.

Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

SO-rummet

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Okategoriserade, Politik, Spännande människor, Språk

doktor Snuggles

3 oktober, 20187 oktober, 2018av adolphson

Jag när en dröm att någon gång i livet få möjlighet att doktorera inom historia. Ämnet som länge intresserat mig handlar om kommunikation, retorik, i olika former och hur den påverkat maktförhållanden i sina olika historiska sammanhang.

Min kommande doktorsavhandling kunde handla om boktryckarkonstens påverkan på den politiska historien. Från rörliga typer till Twitter kanske den kunde heta. Eller Gutenberg vs Trump är lika med sant.

För att det där ska bli åtminstone lite roligt måste presidentens namn läsas på engelska. Jo, jag vet, det rimmar ändå inte. Titeln Det blåser i bokskogen är i alla händelser tyvärr redan tagen. Boktryckarkonsten är förövrigt inte samma sak som boktyckarkonsten, nej, sådant hänvisas med fördel och i dubbel bemärkelse till bokmässan i Göteborg.

Förlåt. Men jag är faktiskt seriös. Jag skulle vilja forska.

När Gutenberg på 1450-talet utvecklade en maskin för att lättare och snabbare kunna trycka texter påverkade han samtidigt möjligheten att sprida information – samt hur den spreds. Och när information spreds mer effektivt påverkade det människorna och samhället. Det blev plötsligt mer intressant, och nödvändigt, med läskunnighet exempelvis.

Det är väl skvallret, eller vår nyfikenhet, som spökar igen:

Va! Skrev dom det om pastorn!? Det vill jag se!

När människor i större utsträckning kunde ta del av information genom media påverkades aktörers propaganda och samhällsinformation. Min tes i forskningen kunde vara att det var tekniken (Gutenbergs uppfinning) som bidrog till upplysningen som i sin tur bidrog till franska revolutionen och bildandet av Amerikas förenta stater. Och då ligger ju kopplingen till en viss president och dennes twittrande inte så långt borta.

Det hela kokar ner till samma gamla vanliga fråga: vill någon finansiera mig?

I lördags blev jag uppringd av en för mig okänd man. Mannen var upprörd. Grunden till hans ilska var min debattartikel i den dagens tidning. Nu brukar ju inte jag bejaka människor som är ohövliga men den här gången tog jag mig faktiskt tid.

Jag menar, jag hade ju skrivit och sökt uppmärksamhet för en artikel. Den aktuelle mannen hade inte bara tagit sig tid att läsa den utan även för att leta rätt på mitt nummer och faktiskt ringa upp. Det minsta jag som politiker ansåg mig kunna göra var att lyssna. Så det gjorde jag.

Samtalet slutade om inte i samförstånd så åtminstone vänligt och jag uppmanade honom att han, som ju hade så många idéer och tankar, borde komma på ett politiskt möte. Det skulle han nog göra, sa han.

Jag uppfattade det som att han blev glad över att en (i hans ögon) makthavare faktiskt lyssnade på hans funderingar och bemötte dessa sakligt och utan ilska eller arrogans. Det tryckta ordet når måhända längre än det talade, som ofta är allt för flyktigt, men behöver följas upp av det talade.

Debatt, diskussion, helt enkelt.

Efter att min plats blev klar i stadens fullmäktige har jag fått många glada tillrop (och något syrligt nålstick, självfallet). Både i tryckt och talad form. Men det enklaste är nästan alltid det bästa:

Det blir bra för du e bra å snacka

Hur det än är med den saken gäller också det omvända: att gå från ord till handling.

Så kommer jag plötsligt att tänka på Albert Speer, Hitlers arkitekt och ansvarig för Tredje rikets rustningsindustri. Mannen som förnekade inblandning och kännedom angående Förintelsen men som genom sin effektivitet och organisationsförmåga rätt länge, kanske flera år, lyckades hålla kvar naziregimen i kriget.

Speer var personlig vän till Hitler och umgicks med resten av naziledningen. Kände han verkligen inte till…? Han dömdes efter kriget till 20 års fängelse. Men domarna var oeniga, vissa förespråkade en dödsdom. Senare har framkommit genom hans personliga korrespondens från den aktuella tiden att han trots allt inte var så ovetande han ville låta påskina.

Det som i sammanhanget är intressant är hans slutanförande i Nürnbergprocessen (där han stod åtalad). Tag dig gärna tid att läsa citatet även om det är lite långt:

Hitlers diktatur var den första diktaturen i en industristat med vår tids moderna teknik, en diktatur som på ett fulländat sätt utnyttjade de tekniska hjälpmedel för att på ett fulländat sätt behärska det egna folket (…). Med tekniska hjälpmedel såsom radio och högtalare kunde 80 miljoner människor underkastas en enda persons vilja. Telefon, teleprinter och telegraf gjorde det möjligt att omedelbart vidarebefordra order från högsta instans till de nedersta nivåerna, där de på grund av sin höga auktoritet omedelbart verkställdes. Åtskilliga civila och militära instanser fick på så vis direkt sina hemska order. De möjliggjorde en vittförgrenad övervakning av medborgarna och en god hemlighållning av brottslig verksamhet. För en utomstående kan denna statsapparat te sig som det skenbart planlösa virrvarret av ledningar i en telefonväxel – men liksom en sådan kunde den skötas och behärskas av en vilja. Tidigare diktaturer behövde medarbetare med stor förmåga även på lägre nivåer – män som kunde tänka och handla självständigt. Ett auktoritärt system i teknikens tidsålder kan avstå från detta. Enbart kommunikationsmedlen sätter det i stånd att mekanisera arbetet på lägre nivåer. Till följd därav uppstår en människotyp som utgör den okritiska ordermottagaren.

Vi har kommit en bit ifrån jag lydde bara order. Ändå tycks förmågan att utifrån sitt samvete kritiskt ifrågasätta inte vara modet för dagen. I Asien finns regimer som styr och kontrollerar sina medborgare, i USA väljs en president som på många områden tycks sakna empati, i Europa växer populismen och intoleransen.

Eller gör den det, egentligen? Den kanske är lika stor som den alltid varit, det är bara det att den uppträtt i olika kläder under olika tider. Det kanske i själva verket är så att den organisation eller person som bäst når ut med sitt budskap, den som behärskar Gutenbergs maskin bäst, är just de som vi idag ser dominera flödena och vinna politiska val.

Sakargument, fakta, kan ibland vara väldigt övertygande. Med siffror, exempelvis, kan man bevisa mycket. Men jag vill också påminna om Känslan. Värdegrunden. Empatin. Kärleken. Framtidstron. Hoppet och Det vackra språket.

Kort sagt, glöm, eller göm, inte ditt patos.

Jag är vederbörligen vald och nu ska jag arbeta för det jag är vald till. Och samtidigt arbeta som lärare. Och räcka till för dem som behöver mig. Och njuta av allt det sköna och bra som finns här i livet.

För det är så mycket som är bra. Och det finns människor som uppskattar det jag gör, hur märkligt det ibland kan verka så gör det faktiskt det.

D41CEAEE-8CE3-49DE-9D4E-264B1C61533D

Någon avhandling lär det väl aldrig bli.

Och det är lika vackert så.

Källor:

Citatet är hämtat från Albert Speers memoarer, sidan 420

Relaterat:

Ond cirkel

Foto, Mat och dryck, Miljö, Politik, Resor, Språk

bild 45 – nyckeln till Provence

20 september, 201822 september, 2018av adolphson

Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.

Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.

Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.

Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).

Jag hatar att resa.

Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch krimskrams, blingbling etcetera.

Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.

Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.

Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.

Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.

Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.

Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.

Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså.

Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.

Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.

Stället ligger i byn Speracèdes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar, med ett stort musikintresse btw, som driver det minsann.

(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)

Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.

På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till, och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än tio kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.

Lavendel, svampplockande fransoser, vinfält som skördas.

Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Gigondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.

Slutet på en bra dag. En dag att minnas.

(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).

Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.

Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.

Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D

Vi reste vidare vidare och stannade till i Gordes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vad heter sonen i efternamn, tro?

Vi fortsätter till vindistriktet Luberon och vingården Fontenille. Där erbjuds vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken. Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.

Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?

Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!

Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.

Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.

Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.

Kanske borde droger istället benämnas Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?

144. Det är en intressant siffra.

Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.

144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.

Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?

Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.

Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.

Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.

Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.

Det har man fattat i Frankrike.

Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.

Det finns några till som får hänga med till Mars.

På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.

Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.

Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.

Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.

Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.

Jag älskar att resa. I synnerhet med Malin, Mina och Louise.

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Miljö, Politik

contra/pro mundum

2 september, 20186 november, 2023av adolphson

Vi som är politiskt aktiva börjar nog alla bli lite trötta.

Jag gjorde nyligen ett försök att kliva ut ur min filterbubbla och presenterade i diverse grupper på sociala medier huvuddragen i min personliga kandidatur.

Om man nu kan prata om en sådan. Huvudsaken det går bra för laget vill jag helt ärligt, om än en aning klyschigt, påstå.

Varför gick jag ut med den informationen? Jag har nämligen fått skäll för den. Tja, jag ville väl upplysa om vad som är utmärkande för just mig, just här i stan. Alla som vill kan annars lätt hitta Centerpartiets lokala och centrala valmanifest.

Men varför, egentligen. Jo, jag har på sistone funderat över varför en potentiell väljare ska kryssa mig. Eller, för all del, låta bli.

Jag försöker profilera mig som en kulturpolitiker, med inriktning mot det som vi lokalt kallar ”attraktiva Falun”. Min egen lite skämtsamma benämning är ”inte bara hopptorn”. Idrott är bra, självfallet, men Falun har även en stor potential som kulturstad och jag vill att Centerpartiet ska vara en pådrivande kraft för att försöka fylla den.

Magasinet är en väldigt bra sak, exempelvis.

Jag ser vidare miljöpolitiken som viktig men inser att jag kan för lite. Så där ser jag en utvecklingspotential för mig personligen under mandatperioden.

Jämställdheten mellan män och kvinnor är även den en viktig fråga för mig. Kanske för att jag är pappa till två döttrar – för nog vill väl varje förälder intill det absurdas gräns kratta manegen.

Jag är stolt över att jag fick möjlighet att, om än aldrig så lite, vara med och påverka vår partiledare i samband med den så kallade gymnasielagen.

Och så till elefanten i rummet. Den som känner mig vet redan väl var jag står i frågan. Visst, man bör gå till val på sin egen politik och allt det där. Men jag hävdar att det är precis det jag gör.

Med en dåres envishet framhärdar jag i det där, trots det skäll jag fått mig till livs.

Det är nämligen många som är oroliga över SD:s politik och vilket eventuellt inflytande partiet kommer att få efter valet. P1 har sänt två relativt långa reportage från Falun och Borlänge gällande väljare som går till SD, lokaltidningen har också granskat frågan.

Frågan tycks alltså extra relevant här i länet och även om jag inte kan ge svar på den lokala regeringsfrågan kan jag lämna svar i detta.

Till dessa oroliga säger jag: en röst på mig är en röst på en aktiv opposition mot SD. Förstå mig rätt – det här med att störa möten eller vända ryggen till är inte min grej. Nej, de får väl framföra sina åsikter både i fullmäktige och annorstädes som alla andra.

Det jag lovar är något annat. Om jag kommer in i fullmäktige lovar jag att efter förmåga att ta debatten, ta replik och rösta emot. För det är väl bättre än att ignorera dem? Tänk om de har ett bra förslag då, tänker du. Nja, det spelar ingen roll.

Då får jag helt enkelt gå hem till kammaren för att återkomma med ett bättre alternativ. Varje röst med ett SD-förslag är nämligen ett aktivt bidrag till normaliseringen av deras vedervärdiga åsikter.

Och det kommer jag inte att tillåta, det kommer inte att ske, not on my watch. Så ser jag på saken och du är naturligtvis helt fri att inte hålla med och därför kryssa någon annan eller rösta med ett annat parti. Det handlar nämligen om ideologi. Ideologi är målet, visionen, för samhället och världen medan politiken är vägen dit. Ideologi är förklaringen för mitt ställningstagande.

Jag brukar anföra Nazitysklands djurskyddslagar som exempel. Hitler, som var stor djurvän, stod för samtidens bästa djurskyddslagar. Utan att, ursprunget undantaget, jämföra SD med NSDAP vidare påstår jag att principen är densamma.

Man får en massa skit på köpet som man inte vill ha om man för samtal eller röstar med SD.

Och en populistisk politik som är emot EU, en obefintlig miljöpolitik, en kvinnofientlig, homofobisk och rasistisk inställning till tillvaron som deras är inget jag kan medverka till att normalisera.

Jag verkar inom den parlamentariska demokratin och tar debatten hela mandatperioden. Kan du tänka dig att rösta på Centerpartiet och samtidigt försäkra dig om det jag beskriver ovan kan jag vara ett alternativ.

En vald politiker har inga skyldigheter mot andra än sina egna väljare, att föra deras talan, att på bästa sätt verka för deras intressen. Om nu någon kan överväga en röst på mig lovar jag härmed ännu en gång att jag aldrig kommer att samarbeta eller rösta med det partiet. Hur stora de än blir.

Det är väl egentligen allt jag säger. Sedan är valet ditt.

Jag står till och med fredag, när jag inte jobbar eller umgås med min familj, utanför ICA i Slätta om någon vill prata lite politik eller ställa frågor. Därefter är valrörelsen över för min del eftersom jag reser bort.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

sorg

27 augusti, 201824 juli, 2021av adolphson

Men äsch, det blir nog inte så illa. Alltså valet. Oavsett vilket, när det hela är klappat och klart sitter jag i min ungdoms Provence och läppjar på ett glas rosé. Jag kommer inte att sörja hur illa det än går, nej, jag kommer väl att gilla läget och istället jobba vidare. Om jag nu blir vald till något. Annars jobbar jag väl på ändå.

Sorg. Hur den uttrycks privat och kollektivt är både tidsbundet och kulturellt betingat. Jag har personligen sörjt många saker i mitt liv, kanske framförallt de i min familj som inte längre finns med mig, men jag har aldrig sörjt ett valresultat. För det är världsliga ting. Så jag tänker inte börja nu.

Offentlig sorg, då? Jag tittar på Youtube på det som påstås vara bilder från den förre diktatorns i Nordkorea offentliga begravning. Och det finns fler fascinerande uttryck av sorg på andra håll och i andra tider i världen.

Jag kan mycket väl förstå den som istället för att själv sörja hyr in ett par gråterskor vid en anhörigs begravning, för det är verkligen jobbigt att sörja.

Jag kommer plötsligt att tänka på Maria Eleonora, Gustav II Adolfs fru, som var mycket utåtagerande i sin sorg över maken. Samtiden tyckte inte riktigt det passade änkedrottningen att så till den milda grad leva ut sorgen över den fallne hjälten. Tänk om du istället haft några professionella gråtare till hands, Maria Eleonora!

Men sådana förekom inte i Sverige, då heller, vad jag vet. Professionella gråterskor är, sett ur svenskt perspektiv, en främmande sedvänja som måhända får den genomsnittlige sverigedemokraten att i utstuderat bryderi sakta runka sin panna. Så några sådana lär vi inte få se på valvakorna.

Hur ser förresten sorgens nationella historia ut? Det låter som något för Peter Englund att ta tag i. Jag tror inte han sörjer sitt avhopp från akademien, det är säkert roligare att skriva. Några personliga nedslag har jag dock själv gjort i ämnet.

Högt uppblåsta (!) sedermera grusade förhoppningar kan leda till starka känslor. Ta ingenjör Andre, exempelvis. De följande trettiotre åren efter avfärd tillhörde den försvunna expeditionen Sveriges, och till viss del även omvärldens, stora mysterier. Vad hade egentligen hänt de hjältemodiga? I några år sökte man aktivt, men även efter att man slutat med det förblev expeditionen föremål för rykten och konspirationer med återkommande rapporter om möjliga spår efter de försvunna.

Efter mycket möda återfanns resterna av expeditionen 1930. De tre männens kvarlevor fördes genom huvudstaden under stora manifestationer, i det närmaste rådde ett tillstånd av landssorg. Det finns bilder på nätet.

Liknande bilder finns att studera från kronprins Gustav Adolfs (kungens pappa) respektive Folke Bernadottes (hur nu han är släkt) nästan samtidiga begravningar. Den förra omkom i en flygkrasch 1947, den senare mördades i Jerusalem 1948.

I min egen tid är det framförallt tre händelser jag tänker på när det kommer till kollektiv sorg. Mordet på Olof Palme 1986, Estonia-katastrofen 1994 och tsunamin 2004. Detta är händelser som var för sig fick landet att stanna upp, händelser som gjorde avtryck.

I fallet Palme är det inte så konstigt. Landets statsminister mördad på öppen gata. Alla vi som var med då kan nog i detalj redogöra för var vi var och vad vi gjorde när nyheten kom. I samband med Estonia och tsunamin omkom över 500 svenskar (totalt sett var det flera hundra tusen omkomna under tsunamin) i respektive katastrof.

Om jag problematiserar lite, exempelvis genom att jämföra med den pågående katastrofen i Syrien? Det kanske inte går. Det är väl det där med geografiskt och kulturellt avstånd. Det var svenskar som omkom på Estonia och i Thailand och alltså berör det oss kollektivt som bor här, även om vi inte själva förlorade någon anhörig eller bekant.

Vi har det för jäkla bra, ändå. Vi har högre levnadsstandard än någonsin, vi har teknik och kapacitet att hantera de mest storslagna problem – allt från klimathotet till att människor flyr hit. Ändå tycks människor gå om kring och vara rädda för, eller sörja, en värld som de upplever som att den antingen är eller håller på att gå förlorad (något som förövrigt diskuterades i Filosofiska rummet härförleden).

Nej, jag tror inte på det. Jag tror världen är bra och jag sörjer inte. Frågan jag ställer mig är i stället om det går att få dessa rädda, sörjande människor att tänka lite annorlunda. För rädslan, sorgen, leder i förlängningen till misstro och förstör slutligen sammanhållningen i vårt samhälle. Anledningen till att de skandinaviska länderna är så framgångsrika och (relativt sett) trygga beror just på sammanhållningen. Att det inte längre är så måste vi ta i tu med framöver, det är där den stora utmaningen ligger. Vägen dit är inte den enkla populismens väg. Det kommer att ta tid, det finns ingen Quick fix.

Så nej, jag sörjer inte. Jag tror vi har underbara dagar framför oss. För att närma mig den horisonten ska jag under den kommande mandatperioden motarbeta destruktiva, populistiska, sörjande eller rädda krafter genom att försöka komma med positiva, konstruktiva förslag. Kort sagt: låt gaphalsarna hållas medan vi andra på.

Wie schaffen das.

Det ska bli spännande det som kommer. Jag känner nästan fjärilar i magen över framtiden. Och nu ska jag alltså åka till min ungdoms förlorade värld i Provence. Jag undrar hur det ser ut nu? Det ska bli spännande att upptäcka. Och hur det än är, om något hade varit konstigt i sammanhanget så vore det professionella gråterskor på Olof Palmes begravning. Därmed inte sagt att det hade varit ett problem. Det kanske till och med hade varit intressant. Och intressant är alltid bra.

Relaterat:

Folke bernadotte

Klipp från Gustav Adolfs begravning

Klipp från Olof Palmes begravning

Carl XVI Gustaf:s tal vid minnesstunden efter tsunamin

Till Helena

Historia, Språk

Lorenzo Valla

19 augusti, 2018av adolphson

Vad ska man med historia till, egentligen? Denna ständiga fråga. För att det är viktigt att lära sig kritiskt tänkande, kanske? Ett bra exempel på källkritik är att gå igenom den så kallade Konstantins donation.

I det medeltida Europa hade påvarna stor makt – det var påvestolen som avgjorde politiska tvister inom och mellan de olika länderna. Inte minst vår egen Magnus Eriksson fick känna på det under 1300-talet i konflikten med Heliga Birgitta. Inte lätt att bråka med både gud och påve, suckade säkert kung Magnus mer än en gång.

(Förövrigt har väl Carl XVI Gustaf just gått om Magnus som den monark som suttit längst på Sveriges tron. Men det är lite orättvist mätt eftersom Magnus smädligen avsattes några år mitt i regeringsinnehavet. Om man nu kan prata om orättvisa i det här sammanhanget).

Påvens medeltida profana och religiösa maktposition vilade inte bara på religiös grund i egenskap av sin roll som guds ställföreträdare på jorden. För att legitimera sin internationella makt påminde påvarna ofta om den gamle romerske kejsaren Konstantins donation.

För att förstå sammanhanget lite bättre bör man känna till att kejserliga dekret smällde högt i det medeltida Europa. Kejsare ansågs gudomligt tillsatta och ju äldre dekret desto större legitimitet.

Enligt berättelsen om dokumentet hade kejsar Konstantin år 315 upprättat ett dekret (ett dekret är ett skriftligt dokument som i princip blir gällande lag. I regel utfärdas det av den historiska motsvarigheten till en statschef eller en regering. Ordet ((adjektivet)) uppfattas som negativt då det ofta utfärdats av en envåldsförsamling eller person) till påve Silvester I vilken gav denne och hans efterträdare evig makt över det som varit det västra romerska riket.

Konstantin ska ha gjort detta av tacksamhet eftersom Silvester I genom ett mirakel botat honom från spetälska.

Konstantin stod högt i kurs, inte minst inom den katolska kyrkan, under medeltiden eftersom det var han som kristnade romarriket. Dock lät han lät döpa sig först på dödsbädden – vilket kronologiskt inte går ihop med att han långt tidigare ska ha varit döende i spetälska vid ett tillfälle då han alltså inte lät döpa sig.

Påvarna använde och vårdade detta dokument för att legitimera sin makt eftersom det i praktiken gjorde dem till kejsare över det gamla västromerska riket.

Dokumentet spelade en avgörande roll i heliga stolens propagandaapparat under århundraden. Man trodde och accepterade det relativt allmänt eftersom man alltså hade stor respekt för Konstantin som själv närmast ansågs gudomlig. Och det gav som sagt påven stor makt.

Huruvida Konstantin (eller påven själv, för den delen) är gudomlig kan vetenskapen inte genom experiment vederlägga. Man kan såklart invända att det inte finns något vetenskapligt bevis för att livet överlever kroppens död. Det går nämligen inte motbevisa religion genom vetenskapliga experiment. Man kan visserligen heller inte bevisa motsatsen men som det kommit att bli när det gäller etik och känslomässiga tankar ligger bevisbördan oftast på vetenskapen.

Faktautsagor i sammanhanget kan vi emellertid motbevisa genom att förhålla oss källkritiska.

En medeltida katolsk präst, Lorenzo Valla, var även en framstående lingvist. Valla brukar för övrigt anges som den moderna textkritikens upphovsman och som sådan var han inte särskilt populär hos sin arbetsgivare.

Valla visade nämligen år 1441 att dokumentet faktiskt var en förfalskning. Han analyserade språket (latinet) och kunde konstatera att dokumentet innehöll ord som inte existerade på 300-talet och fastslog på goda grunder att dokumentet förmodligen författades någon gång på 700-talet.

Men han analyserade också dokumentets datering med hjälp av gedigna historiska kunskaper. I dokumentet anges att det skrevs samma år en viss Gallicanus ”blev konsul för tredje gången”.

I romarriket valdes årligen två konsuler (för att motverka att en man fick för mycket makt) och man daterade ofta offentliga dokument med konsulernas regeringsår. Konstantin var en av två konsuler år 315 men den för oss relativt okände Gallicanus blev inte vald för tredje gången förrän 317.

Nu kan man ju invända att det där kan vara fråga om ett enkelt misstag, den mänskliga faktorn, men detta var viktiga saker i det romerska riket och ett sådant grovt misstag hade romarna aldrig tillåt sig. Det är som om vi i dagens Sverige skulle datera införandet av allmän lika rösträtt till 1931. Det är för välkänt att det skedde tio år tidigare för att passera.

Det finns många intressanta historiska förfalskningar. Och en fråga man kan ställa sig är vem eller vilka som har stor makt idag – och vad den makten vill få oss att tro på för utsagor i olika sammanhang. Det som framstår som uppenbart bedrägeri när vi studerar det genom historiens backspegel var inte alls lika tydligt för samtiden. Vad är det som får oss att tro att vi som lever nu inte är lika blinda?

Jo, vår typiskt mänskliga arrogans och självupptagenhet. Och det är på grund av dessa egenskaper, hävdar jag, som vi i ett lika klart som sällsynt tillfälle av klarsyn uppfann historieskrivningen.

Givetvis med brasklappen att det är fullt möjligt att skriva sin egen historia, exempelvis för att legitimera en upphöjd position. Men ändå. Vi får inte vara så naiva att vi tror att de medeltida påvarna var ensamma i sitt agerande. samtidigt som vi inser det goda och nyttiga med korrekt historieskrivning – om nu något sådant existerar överhuvudtaget.