De senaste dagarna har jag bejakat mitt behov att fåna mig, och jag har gjort så genom de sociala medierna.

Man må ursäkta, jag är uttråkad. Å andra sidan: Jonas Gardell citerade Bette Midler nyligen: If they can´t take a joke – fuck em! 

Det är annars lätt att bli lite gråtmild och sådant vill jag inte hemfalla åt. Det finns inte någon universell livsrättvisa. Det är ju bara och se efter hur världen ser ut.

Det enda vi kan påverka är oss själva, hur vi lever och vad vi gör med den tid vi har. Inte tusan kan man sitta och deppa, eller tycka att livet är grymt och sånt.  

Ibland pratar vi ondska i skolan. Då brukar jag visa Storpotäten  som ett exempel. 

Nåväl, man får inte krypa undan sitt ansvar. Man kan inte gömma sig för ledarrollen även om livet tycks tungt ibland. Jag är i första hand pappa och make, därefter det jag vill och kan: lärare, politiker, sångare…

Om du betalar bra kan jag vara vad du önskar i en halvtimme eller så (så länge det inte inbegriper mysbyxor). För så ser världen också ut för många. Jag själv, ja, tyvärr är jag nog i många stycken inte så mycket mer än en oral narcissist, utan tydlig scen. Men det kan ju också ha sina poänger.

Jag har nu den fördelen att det inte är så lätt för ondska att komma åt mig. Jag kan själv påverka mitt liv. De flesta i medelklassen kan det. Nu har jag klarat de små försiktiga mål jag satte upp för en vecka sedan. Nu är det dags att gå vidare:

Ha full koll på hemmalivet
Sjunga obehindrat
Knyta en fluga (snyggt) utan hjälp (av hustrun)
Springa milen under 42 minuter (igen)
Bli en briljant yrkesmänniska och lärare
Göra något beständigt för någon annan
Inte börja snusa. Jag är för vek =(

Nu kaffe och någon scen ur Brideshead.

I onsdags fick jag alltså en stroke.

En liten skada på en artär i samband med idrott ledde till en blodansamling vilket resulterade i en stroke.

Jag ser illa och är trött, annars går det bättre för var dag. Jag har fått förstklassig service från sjukvård och nära och kära. Detta är heller inte det värsta som hänt mig, rent psykiskt. Den händelsen ska jag återkomma till. 

I dag ska jag prata om något annat.

I hela mitt liv har jag velat underhålla och fåna mig. Provocera lite, kanske. Jag vill alltid se det komiska i ett stort allvar. Kärlek till glädje, vin och sång – jämt.

Därför såg Den Änglaljuva det som ett sundhetstecken när låg jag på sjukan och och tänkte ut ganska taskiga (det medges, men å andra sidan har ju Loffe byggt en karriär på sitt blåskåpet-skämt) stroke-skämt.

En morgon gick jag ut i allrummet och drog högt följande skämt:

Vet ni varför det är så bra för oss strokepatienter att bada bastu? Jo, för att det är nyttigt med kokta grönsaker.

Det blev tyst ett par sekunder. Sedan började en äldre tumöropererad farbror skratta. Och han skrttade så tårarna rann, han tappade till och med glasögonen i filen.

Då började i sin tur några yngre kilar att skratta åt honom.Tre (smala) killar i sjukhusrock som står och håller i var sin droppställning och skakar av skratt så mycket att dropp-påsarna håller på att ramla av ställningen är i sig en ganska rolig syn.

Snart skrattade hela rummet. Då meddelade en sköterska strängt att nu fick det vara slut med det här larvet och att detta är en avdelning! När min skötare Reeves körde in mig på rummet fnittrade han hela tiden och upprepade på sin Norrslunds-dialekt ja fy fan, ja fy faaan.

Fast ingen blev arg, utan alla såg glada ut när jag dök upp framöver. Jag tror man läker bättre när man skrattar. En elev citerade en gång Mr Bean i en uppgift om religionskritik: Rätten att få driva med människor är viktigare än rätten att få förbjuda den rätten. Jag håller med. Ett skämt vid rätt tidpunkt ät priceless.

Dessutom medförde detta att alla skrattade artigt åt mina banaliteter under resten av hospitaliseringen. Men att ha fått ett helt rum fyllt av svårt sjuka människor att skratta ger  en varm och lycklig känsla som jag tar med mig in i rehabiliteringen som kommer som ett härligt minne.

Det är ganska skapligt med mig.

Nu är jag hemma med mysbyxor, skägg och ett synbortfall på vänster öga. Förutom trötthet mår jag bra (leve vänstern!).

Min första promenad går till semmelbutiken i eftermiddag. Nu gäller det att komma igen med rehab och nya vardagen. Mest använder jag mig av twitter, om nån vill ha kontakt.

Jag tar gärna sällskap på min kl 10 promenad.

Jag är sjukskriven i 6 veckor.

Tack för all uppmuntran!

Avdelning 29 var superbra. Men det är jag med.

Monoklel, rock och släktkäppen med silverkrycka bliva min melodi.

Och serien Brideshead, gamle Lord Marchmains sjukdom får stå modell.

Ha det bra och tänk inte på mig så mycket – jag blir lätt bortskämd =)