And the Oscar goes to…II

Edit 2019-09-04. Detta blogginlägg skrevs 2012 och tar inte så mycket hänsyn till utvecklingen efter detta år. Mycket har hänt och producerats sedan dess..

Det var svårare än väntat att utse de tjugo främsta skådespelarna, och än svårare blev det att utse männen. Jag begränsar mig till USA och England och återkommer med en alternativ lista för svenskar, annars går det inte. För att uppehålla spänningen börjar jag bakifrån. Varsågod, Adolphsons tjugo favoriter bland männen: 
20. Robert De Niro och Al Pacino. På delad sista plats kommer dessa två som alla tycker är så himla bra. Och det är de väl också. Det är bara det att på senare år har de varit med i många mindre bra produktioner. De riskerar att spela bort sin storhet från filmer som Gudfadern och Taxi Driver. Jag länkar till en av mycket få (den enda?) scener när de faktiskt spelar mot varandra, i Heat från 1995, vilken förövrigt tog begreppet ”shootout” till nya dimensioner. Ett av filmhistoriens bästa tal, Pacino i En kvinnas Doft, är också värd att se, hur amerikanskt det än är. (Edit 2019-09-04: Tyvärr har de Niro hänfallit till någons sorts foliehatt-mentalitet vilket gör att han borde falla bort. Men han klarar sig på gamla meriter.
19. Johnny Depp
 I stort sett allt han gör blir bra. Jag har ingen speciell favoritfilm så leta själv!
Dessa kan man kanske kalla 1940 och 50-talens motsvarighet till de Niro och Pacino. Särskilt kan nämnas Mason i Hitchcocks ”I sista minten” som det har gjorts en re-make på 1995 med Johny Depp.
En karaktärsskådespelare som man kan njuta av i filmer som The Reader, Schindler´s list, The Duchess, och Den Engelske patienten.
16. Brad Pitt. Han började som snygg kille i jeansreklam men har massor av bra filmer bakom sig, som Seven, Sju år i Tibet och Babel.
Trots Gudfadern I och II, Colors och mycket annat är det Duvalls oförglömliga och mycket obehagliga scen i Apocalypse now som finns kvar på näthinnan. Länge.
På svenska heter mästerverket Nyckeln till frihet där också Morgan Freeman är lysande. Den måste ses.
13. (Edit 2019-09-04: Vakant)
Chinatown, The Shining…fem (är det väl) Oscar för bästa manliga huvudroll. Men han gör lite för mycket, man blir liksom mätt på honom. Kanske borde han kommit högre upp på listan ändå?. Han fortsätter ju leverera, liksom. Här kommer två oförglömliga exempel på otrevlighet: 1, 2.
11. Jude Law.
Har inte alls samma tyngd i sin meritlista som Brad Pitt. Ändå rankar jag honom högre. Förmodligen för att han är britt. Filmer som Closer, Enemy at the gate, Road to Perditon och Gattaca vittnar om att han kommer att bli riktigt stor.

10.Philip Seymour Hoffman.
Kallades ett tag  birollskungen. Sant är att han gjort många mindre roller väldigt bra. Sedan gjorde han Capote och saken var biff. Se den, om du inte gjort det. Säkerligen kommer våra barn att se på honom som vi gör på dom nu döda odödliga. (Edit 2019-09-04. Som alla vet är han tragist avliden).

9. Gary Oldman.
Gör för lite film. Här ges ett kort exempel på en riktigt läbbig skurk i Oldmans regi. Kort eftersom hela scenen är så obehaglig. Inte att förglömma har Oldman gestaltat Dracula, min favoritroman/film alla kategorier. (Mina, min äldsta dotter, är döpt efter hjältinnan i handlingen, Mina Harker).

8. Dennis Hopper.
Behöver ingen närmare presentation. Dennis har gestaltat en av filmhistoriens läskigaste skurkar i Blue Velvet. 

7. Christopher Walken.
Gör precis som Oldman för lite filmer. En bra film med honom är True Romance och i en episk scen möts Hopper och Walken. Episk, men obehaglig och rå.

6. Ben Kingsley.
Är alltså enligt min lista en av världens bästa skådespelare. Schindler´s list och Gandhi är några stora produktioner.

5. Peter O´Toole.
Man kanske inte kan säga att Peter och åldrandet gått hand i hand om man tar Troja som exempel. Men från 50-talet och framåt kantas av stora insatser på vita duken. Själv är jag väldigt förtjust i Den siste Kejsaren.

4. Marlon Brando.  
Gudfadern-filmerna, Apocalypse now…men sin storhetgrundlade han med sina tidigare filmer, exempelvis The Wilde one och Waterfront. En del beskriver 1970-talet som Hollywoods guldålder med självständiga konstnärligt inriktade regissörer med Coppola. Till dom unga: se Gudfadern-filmerna. Se Apocalypse now.

3. Michael Caine.                                                                                                      En av mina absoluta favoriter. Se exempelvis Ciderhusreglerna,  Riverans guldgossar eller Den stillsamme amerikanen. Men han har gjort så många bra filmer. Bra är väl egentligen att se så många man kan med honom. 

2.Jeremy Irons.                                                                                                        Mitt skönhetsideal Jeremy Irons har varit med i det bästa som gjorts på film: Brideshead Revisited. Jag tycker han är världens näst bäste, han har varit med i mycket. Vill man ha något modernt så…, ja, ok, Köpmannen i Venedig.

1. AND THE WINNER IS……ANTHONY HOPKINS!!                                       Det måste bli han. Jag har redan tjatat om Ivorys filmer. Hans insats i Återstoden av dagen är helt lysande. För många är Hopkins världens vidrigaste mördare/kannibal, och visst är han det. Också. Men se hans gestaltning av C.S Lewis i snyftaren Shadowlands. Och tänk att en icke-amerikan gestaltat en amerikansk president i Nixon.

Detta var svårt. Här kommer några hedersomnämnanden för skådespelare som fanns med i förhandssnacket inför top 20-istan:

Christopher Plummer,
John Malcowitch,
Lawrence Olivier
James Mason,
Leam Neeson, 
Dustin Hoffmann, 
Edward Norton,
Morgan Freeman,  
Samuel L Jackson, 
Brian Cox,
Robert Vidmark,
Mickey Rourke,
Sean Penn,
Clint Eastwood,
Anthony Andrews,
Geoofrey Rush
 
 

And the Oscar goes to…

(Edit 2019-09-04 – detta skrevs för länge sedan. Listan är alltså inte uppdaterad med det senaste milleniets skådespelare. Mycket har hänt i världen – inte minst #metoo. Det kanske krävs lite eftertanke och mer seriöst arbete för att göra en sådan här listan.
 

 
Jag har suttit, åtskilliga timmar faktiskt, och gått igenom de tjugo (i mitt tycke) bästa kvinnliga respektive manliga skådespelarna genom tiderna. Töntigt? Javisst. Men kul.
 
Jag utgår enbart från min personliga känsla, det får man när man gör sin egen lista. Det blir mest engelskspråkiga och svenskar. Det får alla som endast gillar polska pulk-filmer stå ut med.
 
Fullständiga uppgifter om varje skådespelare hittar man på http://www.imdb.com/.
 
Jag börjar med kvinnorna och jag har inga bilder eftersom det blir lite krångligt (och riskabelt) med rättigheter och sådant. 

1. Ingrid Thulin.                                                                                                       För mig är hon störst. Jag har sagt det ett par gånger vid det här laget: jag är ohjälpligt förälskad i henne. Nu är kanske inte ungdomen så exalterad över Bergman, men i en del filmer av honom finns hon med i, som Viskningar och rop. Hon är så…underbar. 

2. Ingrid Bergman.                                                                                                Man får nog säga att hon är vår största svenska internationella stjärna. Ikonstatus. Hon har vunnit flera Oscar.  Dessutom har hon spelat i en av filmhistoriens största filmer, Casablanca. 

3. Audrey Hepburn.                                                                                            Också Oscarsbelönad och med en fantastisk karriär. Redan som tioåring lät mamma och pappa mig se Frukost på Tiffanys på TV, och sedan dess är jag fast. Hon är också så…underbar.

4. Margareta Krook                                                                                                 Jag har alltid haft en faiblesse för dramatenskådisar och Krook är en av de största. Jag tycker hon är briljant som majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga. En av de första folkkära sketcherna, en banalitet egentligen, från TV 1968 (Skattkarön från Estrad) är hon också känd för. Är hon den enda kvinnliga skådespelare som fått en staty rest över sig i Sverige? (Nej, Garbo också, va?). Den står utanför Dramaten på den plats hon alltid brukade ta sig ett bloss.

5. Helen Mirren.                                                                                                      Hur bra är hon inte?! För Rollen i The Queen lär hon bli ihågkommen, liksom för I mördarens spår (Prime suspect) från tidigt 90-tal. En fjäder i hatten är vidare att hon spelade med i kultfilmen Excalibur från 1981.

6. Emma Thompson.
I England kan man bli adlad för betydelsefulla insatser inom kultur och samhällsliv och denna relativt sällsynta ära har Emma åtnjutit. Själv tycker jag hon är som bäst i James Ivorys fimer, Återstoden av dagen, (en sorts föregångare till succéserien Downton Abbey) och Howard´s End.

7. Lena Olin fångade mig totalt i Varats olidliga lätthet från 1988. Hon har därefter många fina filmer bakom sig. Chocolat, exempelvis.

8. Isabella Rosselini, Ingrid Bergmans dotter, var med i samma film (ovan) som Lena Olin när jag först såg henne. Men det är i mästerverket Blue Velvet hon i mitt tycke gjort sin största roll. Det kanske beror på att det är en av mina absoluta favoritfilmer. Men ändå.

9. Helen Bonham Carter har också varit med i Ivorys filmer, som den underbart romantiska Ett rum med utsikt. Ofta finns hon numera med i olika fantasy-produktioner, vilket inte gör det hela sämre.

10. Sigourney Weaver. 
På tionde plats finns hon med, en av de första riktigt stora kvinnliga actionhjältarna. S:t Ripley som så känsligt och tufft tar sig igenom alienfilmerna är helt enastående. Jag har älskat varenda en av dem. Och det kommer en till! (Edit 2019-09-04 – som var en total besvikelse.)

11. Kate Blanchett.
Är man Tolkien-nörd så är man. Hon är så rätt som Galadriel. Just nu är hon med och spelar in Bilbo (edit 2019-09-04 – som var en total besvikelse.). Givetvis har hon också en hel del annat på merit listan också, exempelvis Benjamin Buttons otoliga liv.

12. Juliette Binoche, finns med eftersom jag rätt ofta sett fransk film och tycker hon är en mycket bra skådespelerska. Numera gör hon även engelskspråkig film. Hon är, som enda icke-engelsk/svenska på denna lista, värd att få sin meritlista framlyft.

13. Nathalie Portman har redan några lysande roller bakom sig, i Closer och nu senast Black Swan. Hennes, för mig i alla fall, första kända roll är i en annan suverän film: Leon. Fortsätter hon så här kommer hon att bli hur stor som helst. Vilket också gäller…

14. Hilary Swank som redan är hur stor som helst och  har vunnit två Oscar för Million dollar baby och Boys dont cry.  Den senare är en riktigt stark film.

15. Vanessa Redgrave är möjligen okänd för en yngre publik. Har man inte sett Howard´s End, och gillar film, bör man absolut göra det.

16.  Julianne Moore. Hon har mängder av bra skådespelarinsatser bakom sig, mest intressant tycker jag är Far from heaven.  Det närmaste samhällskritik amerikansk film kommer, a la Falling Down.

17. Scarlet Johansson, har en varierad repertoar, vilket hjälper henne upp på listan. Match Point, exempelvis, är mycket, mycket sevärd.

18. Susan Sarandon. En av dessa kvinnor som lätt överlever 40-årsstrecket som annars är en så tydlig dödens grupp i karriären för kvinnor i Hollywood. Hennes insats i Dead Man Walking räcker som exempel på hur bra hon är. Kanske börjar amerikanerna lära sig att begåvning och ungdomlig skönhet inte är samma sak?

19. Helen Hunt. Jag är inte säker på att hon varit med i någon ”stor” film, så jag antar att jag helt enkelt alltid varit lite kär i henne. Jag utnämner henne till feel good-filmernas okrönta drottning. Har man inte sett Livet från den ljusa sidan har man något att se fram emot.

20. Keira Knighley.  Inte bara ett ansikte. Se The Duchess och avgör själv.

Hedersomnämnanden

Greta Garbo. Kanske borde den gudomliga vara med. Men jag har ingen direkt relation till henne, jag har inte sett så många filmer med henne. Kanske är det tidsbundna kulturella avståndet för stort.

Glenn Close (se Farligt Begär!) och Meryl Streep (jag kanske ångrar mig efter Järnladyn) är några skådespelare jag inte heller ser storheten i. Åtminstone inte för att nå topp 20 på min lista. Det kan man ha synpunkter på, självfallet.

Jag var hård mot mig själv: Laura Dern, David Lynch-skådisen, är ytterligare en favorit som inte kvalar in på topp 20-listan.Vår egen Pernilla August, förmår inte heller riktigt peta ner någon av ovan från top-20 listan.

Ok, vilka har jag missat?

Kärnan

Efter att större delen av 1900-talet dominerats av vänsteridéer har vi i Sverige  fått en kraftig reaktion. I allt för stor utsträckning har vi avreglerat skolan och gett vem som helst fritt spelrum att tjäna pengar i välfärden.
Det FP nu försöker göra, genom sitt nyligen antagna partiprogram, är att återinföra socialliberala idéer på bred front i Sverige. Exempelvis vill vi folkpartister reglera vem eller vilka som får starta en skola eller vårdföretag.
Men vi vill inte totalförbjuda det fria valet eller goda initiativet.
Den som föreställer sig att ekonomi och samhällsservice enbart kan utformas av kollektivet för kollektivet får svårt att acceptera fritt företagande eller tanken att en privat entreprenör också kan utföra en samhällstjänst.
Än värre blir det om entreprenören dessutom själv vill leva på att utföra tjänsten. Man får inte tjäna pengar på staten, eller skattepengar, enligt ett sådant synsätt.
Denna ideologiska bas gäller även om det faktiskt gynnar den som utnyttjar tjänsten – patient får vård, elev får utbildning, samhället i stort (exempelvis genom vårdköer förkortas) – och den som utför tjänsten (arbetstillfällen, skatteintäkter).

Kritiken mot liberalismen går ofta ut på att individen överges, att alla får klara sig själva bäst de kan. Den starkes lag råder i ett liberalt samhälle enligt dess kritiker. Under 1900-talet har dock en vänstervariant inom liberalismen vuxit fram: den så kallade socialliberalismen.
Socialliberalismen vänder sig emot socialismens kvävande och stereotypa synsätt som innebär att det inte får gå för bra för någon eller något. Ingen framgång utan att en rejäl dusör skatt betalas som tribut för framgången.
Många är de exempel som visar vad sådan politik gör med företagarlustan. Den skapar hopplöshet, en känsla av att någon annan skor sig på ens idéer. Man ger till sist upp eller flyttar verksamheten utomlands.
Socialliberalismen innebär inte att man överger samhällets svaga och utsatta. Dess kärna innebär att alla ska ha samma chans från början oavsett bakgrund. Men i motsats till socialismen drar man inget omvänt Vasaloppssnöre när det går för bra, eller dåligt, för någon individ.
Socialliberalismen vänder sig också emot konservativa krav på dåliga mönsters bevarande eller alltför individcentrerade synsätt.  Den står tvärt emot en blind tro på en överhet av normer, lagar och regler och emot en strävan att styra massorna oavsett om det sker från höger eller vänster.
Varför?
Ja, då är vi tillbaka i det där med individens frihet igen. För dem som inte passar in i givna normer, lagar och regler – och det blir många i ett stort kollektiv – måste i ett sådant samhälle alltid kalkylera med hur mycket de riskerar genom sin livsstil, hur mycket ska man våga bryta mot normen eller hur mycket detta kostar i grundtrygghet.
Ett sådant val ska ingen människa behöva göra.
Socialliberalism är ingen halvmesyr av höger-vänster. Visserligen består traditionell socialliberal politik av breda överenskommelser men det är fortfarande en egen ideologi.
Var hittar vi den idag? För egen del är jag tveksam till Alliansen. Flera av allianspartierna har inte ett socialliberalt synsätt. Naturligtvis inte det röd-gröna alternativet heller. Jag hoppas och tror FP:s nya socialliberala politik innebär återvunnet förtroende från väljarna så partiet efter valet återfinns på nivåer långt över dagens.
Sverige behöver ett starkt socialliberalt alternativ oavsett om FP befinner sig i opposition eller i regeringsställning.

Per Gudmundson

En gång när far återvände hem till Boden efter att ha utbildat sig till socionom mötte han en gammal arbetskamrat från tiden som snöskottare på Bodens centralstation.  När far, inte utan stolthet får man förmoda, berättade vad han gjorde nuförtiden replikerade mannen: ”Så du har kommit dig riktigt upp i smöret, du”.
 Ett populärt och lite småelakt, tillika mälardalsbetonat, skämt är att på bruksorter fråga fullständigt okända människor om de jobbar kvar. 
En gammal vän till mig som det gått bra för är Per Gudmundson, numera ledarskribent på SvD. Även om jag inte alltid delar hans åsikter så gör han en imponerande karriär. Något som slog mig, och som Per nog inte skulle vara helt nöjd med om han visste att jag tyckte, är att han på många sätt inte är helt olik Olof Palme. Fast tvärt om.
Per var när jag träffade honom första gången en vänsterorienterad proggare från Leksand. Han har själv beskrivit att han började sin resa högerut i samband med göteborgskravallerna. Då gick det upp för honom vad en extrem vänsterrörelse är kapabel till. Men det där kan man själv be honom utveckla, hans blogg finns länkad här bredvid. 
För många av hans gamla vänsterpolare, och i vänsterrörelsen generellt, tycks han blivit ett rött (!) skynke. Det behöver inte vara dåligt, det kan man bygga en karriär på om inte annat. Det gjorde Palme, exempelvis. Sprungen ur adliga och högborgerliga kretsar blev han socialdemokratins ledare, landets statsminister och föremål för de borgerligas hat under lång tid.

Vad har nu Per och Palme gemensamt?

Förutom uppenbar begåvning och hårt arbete samt det faktum att Palme jobbade en kort period på SvD innan han blev politiker, har de bägge haft sin bakgrund till fördel.  Det man varit en del av, trott på och kämpat för, sätter självfallet sin prägel på en. Per känner alltså väl till vänsterns innersta kärna, liksom Palme kände borgerlighetens, därför kan Per, liksom Palme på sin tid, lättare slå hål på argumentationen på ett effektivt sätt och där det känns som mest för motståndarna. 

Själv står jag politiskt närmare Palme än Per.  Eller så står jag precis mitt emellan dem. Jag beundrar dem båda för briljans på sina respektive områden även om jag tycker Palme i många fall var alldeles för kollektivistisk och betongfotad, och Per har en alldeles för oförsonlig och stereotyp syn på Islam. 
Nu ska man naturligtvis inte dra allt för stora växlar på denna hemmasnickrade analys.

Dock är det uppenbart vilket hån de som byter sida får utstå från sina gamla vapendragare. Jag avundas, och det är väl något av kärnan i socialliberalismens problem, de som tydligt ser det de tror på, ett parti eller ideologi, och sedan helhjärtat arbetar för den.

Men det finns faror med det också. Vilket både Palme och Per har varnat oss för genom olika exempel och synsätt. 

Men det är en annan historia.

Caron och Titanic

Jag har alltså, om det nu till äventyrs skulle undgått någon som känner (till) mig, fått en reva i min superman-kostym. Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting.

Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres  sista ord: Stäng dörren.

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det, som tur är. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras.

Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden.

Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden.

Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter Karlsson, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell. Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning OCH en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem.

Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den.

Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: P.G Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva.

Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt för övergrepp begångna i religionens namn.

Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Den Änglaljuva, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Den Änglaljuva och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Och min begränsade syn är en icke-fråga. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong.

En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.

Fredrika

Hjärtliga gratulerar, Victoria och Daniel, till er lilla dotter! Nu börjar äventyret, som min mamma brukade säga.
Jag har själv två döttrar, men inte skulle jag drömma om att komma med pekpinnar till er om hur ni ska axla ert föräldraskap. Jag inbillar mig emellertid att vissa samtal mellan barn och föräldrar är tidlösa och oberoende av social rang.
Tänk på det och det, gör inte si och så. 
I det avseendet vill jag i all anspråkslöshet tipsa om en företrädare till dig Victoria: Gustav II Adolf. Han och hans fru, Maria Eleonora, uppfattades av samtiden vara lika lyckliga och kära som du och Daniel idag.
Maria Eleonora sörjde sin man så till den milda grad att omgivningen nästan tyckte att hon överskred orimligheternas gräns.G2 träffade nog inte sin dotter och tronarvinge så mycket under hennes uppväxt, Kristina skulle ju ha varit född som man.
Men han kan ha gett henne några ovärderliga råd innan han dog på slagfältet.Jag vill gärna tro det, för det gör det lite lättare för mig att axla fadersrollen. Hans ord kanske inte föll exakt så här, men andemeningen torde framgå tydligt:
Ok Kickan, nu när du bara är tjej måste vi tänka smart. Du får ju rejält med stålar av mig, så egentligen kan du göra vad du vill.  Men vad du än gör gift dig INTE! Bestäm själv, och när det inte är kul längre flyttar du till ett varmare ställe. Mallis eller så. Det finns gott om släktingar som kan ta över, fettot från Pfalz till exempel. Ha det så bra nu, och bestäm själv över ditt liv. Låt aldrig någon man bestämma över dig. Hej då, nu ska jag till båten – vi ses i Nangijala! 

Så reste hjältekungen mot sin död.

Er lilla flickas uppväxt blir säkert annorlunda än Kristinas på många sätt, Victoria. Jag, å min sida, tänker nog säga ungefär som gamle G2 till mina döttrar.

Utbilda er, bli självständiga. Men passa er för att leva med en man. Hurså, kanske du undrar. Ja, låt oss studera det Sverige som du själv och din underbara lilla dotter är tronföljare i. Jag satt själv i går och läste statistik från Brottsförebyggande rådet, 2010.

Ok Victoria. Dig this. I Sverige polisanmäldes det året:
27 200 fall av våld mot kvinnor 18 år och äldre
20 500 fall av olaga hot
2 500 fall av grov kvinnofridskränkning
17 000 sexualbrott varav nästan 6 000 våldtäkt eller grov våldtäkt
Den anmälda misshandeln mot kvinnor har gått upp med 35 % de senaste tio åren. Sexualbrott har ökat med 60 % under samma period.
Vi har naturligtvis ingen aning om mörkertalet, hur mycket våld och övergrepp som inte anmäls. Ska vi dubbla siffrorna? Eller halvera dem? Det är åt helvete i alla fall, förstår du.
Särskilt tänker jag på några saker.
Cirka 20 kvinnor mördas genom våld i nära relationer varje år.
Det är i stort sett män som är förövare, kvinnor och barn är offer.
Victoria, ser du också det gigantiska folkhälsoproblem som halva din befolkning lider av? Detta kan du jämföra med insatserna mot svininfluensan. Då skulle nationen räddas från undergång. Miljarder satsades för att rädda tio-talet liv.
Men mot våldet mot kvinnor och barn satsas inte lika många miljarder. Däremot kostar det miljarder. Om vi för ett ögonblick bortser från att människoliv inte kan värderas på det sättet.
Vilka konsekvenser drabbar de misshandlade kvinnorna, tror du, Victoria?  Förutom uppenbara fysiska skador: mentala skador, posttraumatisk stress (ångest, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, självmordstankar, självskadebeteende), sämre hälsa och livslängd än befolkningen i stort.
Säkert önskar du inget av detta för din lilla dotter.
Och hur mår barnen, exempelvis alla barn som kom till världen samma underbara natt som din dotter föddes, under sin uppväxt? Ja, med födelsen slutar likheterna. Barnen är indirekta offer. Det är ofta värre att se än själv vara utsatt.
Barnet känner skuld eller ångest för att pappa ska döda mamma och därmed bli helt övergivet. Och så växer nästa generation kvinnor upp för att misshandlas och våldtas. Och så växer nästa generation män upp för att slå och våldta.
Alldeles bredvid slottets portar.
Vi måste bryta det mönstret, Victoria.  Jag vill att alla ska få leva lyckliga i alla sina dagar i ditt kungarike, förstår du.
Det görs mycket bra också, ska du veta. Det finns hjälp för både slående män och drabbade kvinnor om än otillräckligt. Min kompis Patric som arbetar vid familjestödet beskriver sitt jobb som att sitta i en sjunkande båt och ösa medan någon annan sitter och öser i vatten i båten igen.
Vilka är det vi män, sådana som jag och Daniel, ger oss på förresten? Någon som kan stå upp för sig, försvara sig och ge igen med samma mynt?
Näe.
Nej, vi misshandlar och våldtar flyktingar, kvinnor med funktionsnedsättningar, äldre kvinnor, kvinnor med missbruksproblem, kvinnor redan utsatta för människohandel, prostituerade, HBT-personer.
Kort sagt, vi sparkar på dem som redan ligger.
För svaga, förnedrade och redan utsatta människor  gör vi livet lite mer jävligt.
Och vad säger du, Daniel, om detta?
Känner du också obehaget krypa längs ryggraden? Har du lust att body-utbilda palatstsvakten och beordra dem att övervaka din dotter varje sekund resten av hennes liv? Mmm, jag vet hur du känner i så fall.
Men tänk då på att rent statistiskt är sannolikheten inte så liten att någon av vakterna själv misshandlar sin familj. Nej, anställ och bodyutbilda hellre HBT-personer eller kvinnor. För att vara på den säkra sidan, menar jag.
Du kommer inte undan ansvaret, Daniel. Och inte jag heller. Du kan förbereda henne för livet varje sekund resten av ditt liv. Du kan anställa tusen och åter tusen muskelberg.
Men du kan aldrig förhindra att det är en förhållandevis stor risk att någon känd eller okänd man kommer att skada din dotter på något sätt. Det är som med profetian om Törnrosa och sländan (säkert kommer din dotter att vilja se den på digital remastered version och storbildsteve om några år).
Hörru Daniel. Det är vi män måste lösa det här. Du jobbar med hälsa och jag med utbildning. Och kan du Victoria som blivande statschef hjälpa mig, Daniel och alla andra män?
Jag vill arbeta med könsroller i skolan, jag vill ha genusperspektiv på undervisningen. Jag vill kämpa med näbbar och klor för att vilken man det än handlar om ska låta mina döttrar vara!
Regeringen har som mål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Men jag hör inte mycket om det i den offentliga debatten. Vill du, Victoria, säga åt Jan Björklund att om han vill bli ihågkommen som en betydelsefull reformpolitiker av skolan  är det här han ska börja. Genus är helt obefintligt i dagens skola.
Victoria, ditt namn betyder seger. Får jag be dig att ägna din tid som monark åt att göra livet bättre för den andra häften av Sveriges folk? Visa alla kritiker av monarkin vad man skulle kunna använda ämbetet till. För Sverige i tiden.För helvete, Victoria! Ursäkta språket, men mina döttrar är viktiga för mig. Gör du något, om än så litet, åt dagens situation för våldsutsatta kvinnor och barn, blir du en sann hjältedrottning!Hörrni, Victoria och Daniel, det känns som vi har ett riktigt trevligt och givande samtal. Men vet ni: det är för stor risk att våra döttrar träffar en elak, våldsbenägen man. Jag kan i alla fall inte skicka ut mina döttrar till de könsmönster Sverige i dag 2012 erbjuder mot denna statistiska bakgrund.

Uppmana er dotter att umgås med andra kvinnor , HBT, hen, eller vad tusan som helst. Men undvik män. För man chansar inte när det gäller ens barn. Man spelar inte rysk roulette med sitt barns liv, eller hur?

Genus i skolan

En kompis, Malin Barnö, som arbetar på Röda Korset, väckte på Twitter frågan om hur det såg ut med genusperspektiv i skolan. I egenskap av lärare kunde jag svara att det är obefintligt.

Det ligger helt på den enskilde läraren att jobba med denna typ av frågor. Det råder inget tvivel om skolans betydelse för  framtidens människor ska våga och kunna utmana dåliga strukturer i samhället. Som exempelvis könsmönster. Historien är full av exempel. Frågan är dock hur dylik utbildning ska utformas.

Sverige har under de senaste två hundra åren lyckats tämligen väl med att sudda ut könsmönster i samhället. Tämligen väl. Men låt oss fundera lite över pojkar och män. Hur har man det?

Det är inte helt ovanligt att pojkar inte uppmuntras att fortsätta om deras intressen lutar åt ett mer traditionellt kvinnodominerat område. Självklart avspeglas detta också på arbetsmarknaden när pojkarna väljer utbildning och arbete.

Skolan kan hjälpa till med att bryta könsrollers bundenhet för morgondagens män. Jag funderar lite över hur detta kan påverka the grand picture.

För vem vet hur insatser på detta område skulle påverka saker som exempelvis våld mot kvinnor och barn om alla män fick vara som dom ville tidigt i livet, och inte automatiskt tvingades följa någon (dålig) manlig auktoritet tycker, eller av vana följa ett könsbaserat mönster.

Jag själv frågade för en tid sedan personligen gymnasiechefen om jag fick gå en genusutbildning på Högskolan Dalarna. Det fick jag inte eftersom detta inte ansågs ligga inom ramen för ökad måluppfyllelse. Det går det att argumentera emot, tänkte jag, men saknade modet att framhärda.

Utan upplysning ingen utveckling, hur smärtsamt det än kan vara för vissa. I det sammanhanget, som i så många andra, är socialliberalismen en ledstjärna. Upp till bevis herr minister! Ge svar på frågan:

Är du socialliberal, eller inte?

Avdelning 29

Det är många tankar som snurrat sedan min stroke.

Stort och smått. Faktiskt även en del politik och ideologi. Min egen ideologi, socialliberalismen, är en hal ål att få grepp om. Jag har därför ägnat en del min sjuktid åt liberala studier.

För att förstå grunden i liberalismen måste man känna grunden i Upplysningen och den tid av förtryck som denna vände sig emot (ursäkta mitt något magistermässiga anslag).

Företeelsen är inte helt olik den arabiska våren i vår egen tid. Den demokratiseringsprocess som vi sammanfattar med begreppet den arabiska våren visar bland annat att detta är värden vi måste återerövra och försvara nu och igen. Vi tycks dömda till detta genom historien.

Politisk frihet, rösträtt, religionsfrihet, sexuell frihet är fortfarande idag, 2012, inget vi kan ta för givet. Inte här och inte där. även om nyanserna ser olika ut runt om i världen.

Återkommande för liberaler är alltså begreppet frihet. Frihet för samhällets minsta beståndsdel: den individuella människan. Kollektivet kan i en liberal värld aldrig stå äver individen.

Det är just detta som totalitära vänster och högerpartier aldrig verkar kunna förstå. För att kollektivet ska må bra, utvecklas och fungera måste individen göra så.

Ett demokratisk samhällsbyggande kan aldrig utgå från ett omvänt tankesätt. Mot totalitära synsätt vänder sig en liberal med tanken att maktcentralisering aldrig är bra. Och just därför tycker liberaler exempelvis att grundtanken i EU bra. Hur vi utvecklar EU är däremot en annan fråga.

I ett fritt samhälle kan medborgare och individer i samklang och tolerans utvecklas bäst enligt personlig läggning och övertygelse. Därför måste samhället säkerställa vissa grundläggande värden för alla. Trygghet, empati och omsorg för samhällets svagaste.

Tänk om jag fått min stroke som ensamstående småbarnsförälder. Tänk om det inte fanns oroliga och kärleksfulla anhöriga, goda och snsvarskännande vänner runt mig? Vem skulle hjälpt mig med allt? Hur skulle jag tagit hand om barnen, F-kassan, arbetsgivaren. Bland annat.

Sjukvårdspersonalen har vid upprepade tillfällen erbjudit sig att hjälpa till med byråkratin. Det glädjer mig mycket att vården lägger stor vikt vid liberala grundtankar också i själva kärnverksamheten: vem är patienten, vilka önskemål och behov har vederbörande, vad har vi för kompetens just här….

Vi har tagit oss en lång väg från 70-talets Babels hus.

Rent allmänt vill jag påstå att jag också som yrkesmänniska lärt mig något av avdelning 29 på Falu lasarett. Den som i sitt yrke har med människor att göra borde prova på att vara i den vårdsökandes plats.

Prova det i synnerhet om ni inte riktigt greppar mitt resonemang om kollektivet och individen ovan. Det är viktigt att bry sig i alla yrken. Jag tycker det fanns mindre av det i den vänsterorienterade värld jag själv växte upp i. Kanske är det därför dagens unga och medelålders röstar som dom gör? Det kunde Alliansen fundera över.

Vill man ha en tredje mandatperiod? Bli mer socialliberala.

Hårdrock och ABBA

Man ska inte vara fördomsfull.
Men ibland undrar man ju.

För ibland ser jag kollegor i föräldraskrået som inte riktigt verkar ha vuxit upp. De är fortfarande hårdrockare med pudelfrisyr (med begynnande flint) och tatueringar, fast de fyllt fyrtio och har ett helt vanligt kneg.

Jag får intrycket att de vill vara något helt annat än det de är just där och då. Men jag kan ha fel. Jag hoppas det. Det är väl inget fel med det!?! Alla kan väl inte vara rollspelande körnördar?!

Jo, det kan de. Tänk så mycket bättre världen skulle vara då.

Sedan jag fick stroke har jag blivit extra känslig för skarpa (o)ljud. Vad det innebär för en småbarnsförälder säger sig självt.

Nu undrar jag om de där föräldrarna, som i mitt fördomsfulla tycke aldrig vuxit upp, i själva verket skaffat sig ett perfekt utgångsläge för rollen som småbarnsföräldrar. För den som lyssnat hela sitt liv på oljud kan rimligen inte påverkas särskilt mycket av skrikande barn, hur många de än är.

Sånt tänker man inte på när man 1986 är hur lycklig som helst för att man ska se Depeche Modes Black Celebration-turné på Hovet. Det kanske man borde gjort, med facit i hand. Är all förskolepersonal före detta hardrockers? Fy fan, man får se upp som gammal synthare!

Nåväl. Till mina gamla antagonister, 1980-talets hårdrockare,vill jag säga: ni hade rätt. Ni  var smartare i det långa loppet. I present får ni den här.

Nu har jag varit i Söderbärke och Smedjebacken en vecka – jag använder Twitter för att visa att jag verkligen passar in. Människorna, livet, kulturen och jag klickar perfekt.

Svärföäldrarna har pysslat om oss och Den Änglaljuva har fått fixa allt där hemma. Nästa vecka räknar jag med att vara på banan igen. Som hans majt konungen säger.

Allt är sålunda rosaskimmrande, och jag får aldrig vara prinsen, utan ständigt Barbie. Flickorna tycker jag är mycket bättre som Barbie. Det gör inget, jag var alltid Agneta när vi lekte ABBA i min mammas garderob 1995, förlåt 1975 menar jag.

Det är väl som min käre vän Darke sammanfattade läget vid mitt sjukläger på avdelning 29: Det tar 30 år att inse vilken pajas man är och resten av livet att hantera det.

Man får vara glad att man inte är en ledsen clown, som den i operan om den sorgsne clownen.

Och hörrni! Det kommer en till Alien-film!

Nyss var då som aldrig förr, som psykdoktor Hagland brukar säga.

Arne Nyhäll

Ja…människan är nog skapad för verksamhet, ändå. Om det inte vore för min trötthet skulle jag nog ta min piratlapp och återgå till arbete i rödaste rappet.

Nåväl, min sjukskrivning tar ju slut..si så där 11:e mars. Om jag nu inte börjar tidigare.

Jag har också under den gångna veckan rört mig i en för mig tidigare okänd riktning. Jag har trappat ner. På allt.

Jag har tills vidare lämnat min plats i socialnämnden, FP:s styrelse i Falun, Liberala Kvinnors styrelse, Politiska styrgruppen för länet samt FP:s ledarskapsutbildning.

Jag är inte aktiv i någon kör eller i någon annan av mina föreningar, idrottar inte, jobbar inte…vete tusan vad jag gör egentligen. Borde jag inte ha mängder av tid nu?

På något sätt känns det som jag genom alla dessa avhopp svikit den gamle vänlige hedersmannen Arne Nyhäll. Arne bodde granne med oss under 70-talets uppväxtår i Hälsinggården och han kallade alltid mig för den lille riksdagsmannen. Sannolikt för att jag pratade en del (goja) redan då.

Fast jag inser att det är Luther och rastlösheten som gjort gemensam sak emot mig. Vila nu, grabben. Vila. Med gott samvete. När våren kommer blir det väl lättare. 

Snick-snack. Min bästa tid är nu.

Kanske skulle man besöka Dalarnas Folkrörelsearkiv? Jag har alltid drömt om att få snöa in på nå t ordentligt. (Detta vittnar mina akademiska uppsatser om: 1. Pensionering rekrytering och avgångar vid Dalregementet perioden 1800-1830, 2. Gruvdrängarna vid Falu koppargruva under Stora Daldansen 1743, 3. Skärgårdstrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård 1600-1996, 4. Siouxindianernas religiösa tro i Standing Rock-reservatet.)  

Snöa in. Mumma. Och på betald tid, så att säga. Om jag nu inte kan doktorera så…kan det INTE ske på Försäkringskassans bekostnad, det går bort. Näe, det blir väl att gå under av stressen över att remoten inte klarar sin uppgift på för långt håll. Tryck-tryck-tryck.

Nu åker jag emellertid till svärföräldrarna ett tag med flickorna. Miljöombyte är bra, sanningen är också att jag bokstavligen blir tokig av att stilla vara.

Vill någon leka så tveka inte att höra av er! Mitt enda nöje dessa dagar är Twitter som fungerar som rehabilitering, men jag föredrar, som alltid, Äkta Människor.

Jag återkommer till helgen. Todelooo!