Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 98 – Lenita

av adolphson3 kommentarer till bild 98 – Lenita
Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).
Bilden ovan är från 1940-tal. En tid när morfar ofta låg till sjöss. Bilden nedan är från sommaren 2018.

Lenita är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en vit 3,5 hästars Johnson-snurra ofta använd för att ta sig ut och bada på Vassholmen. Eller, som i morfars fall, till att pilka makrill att röka i källarhalsen.

Bilden ovan är från 1980-tal när morfar rensar makrill (i källarhalsen) och fiskrenset la han till barnbarnens hänförelse ut till fromma för skränande måsar.

Ines var, som jag minns det, grön och hade trubbig nos – snarare en sorts insjöeka, begåvad med en lite snabbare snurra som medförde att kusinerna Johansson beklagligt nog alltid låg retsamma hundratalet meter framför oss och kunde därför kunde paxa de bästa platserna på Vassholmen.

Bilden ovan föreställer morfar och min syster hemma hos Johanssons en jul i slutet på 1970-talet.

Jag fortsatte min promenad vidare ut på bryggan. När jag kom till den plats där de båda båtarna en gång legat drabbades jag av en märklig upplevelse.

Jag kunde, när jag såg mig om, faktiskt identifiera nästan varje sten, varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka in mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av gamla minnen samtidigt flygande, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.

Man har byggt en förlängning i trä av stenbryggan. Det vita plastskrovet, fjärran från Lenita och Ines, anas i mitten på bildens högra sida. Den är från sommaren 2019.

Jag blev först lite sorgsen av minnena, av att tänka på den tid som flytt och vid minnet av de människor som inte längre finns bland oss. Mormor Astrid. Morfar Ivar. Mamma och moster. Kusin Magnus. Syster Helena. Alla vilar de i samma grav på kyrkogården uppe på ön. Även min fru Malin bodde ett år på Styrsö och trivdes, hon återkom gärna. Men hon vilar när denna uppdatering görs i december 2020 i sin grav i Falun.

Bilden föreställer familjegraven på Styrsö.

Jag blev, där på stenbryggan, inte så lite drabbad av Heidenstam: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.

Herregud vad jag tillbringat mycket tid i Halsvik.

Men det klart, man måste också minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara allt för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock lite humoristiskt framhäva att jag gärna följer i släktens spår.

Jag har exempelvis varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), bonde (rensade svinstallar i Uppsala), jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jodå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.

(Nu hör jag tydligt morfars skratt för mitt inre.)

Nå, vi formas av det förflutna vare sig vi vill eller inte och för min del landar jag i en stor, varm, bitterljuv känsla – men också i en känsla av trygghet och glädje över att inte bara ha en plats där jag hör hemma utan flera. Många lever hela sina liv tämligen rotlöst i bristen därav.

Fotot är taget från altanen som byggdes 2003. I bildens mitt, till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan. Det är en förunderlig plats, detta. En evig plats.

Hur gick det då för flytetygen? Jo, Lenita såldes till Styrsö Tången och Ines till en man från Sälvik. Morbror Lennart tror, och antagligen gör han detta antagande på goda grunder, att båda båtarna sedan länge är förvandlade till aska.

Nu hör jag morfar ropa. Han vill att jag tar skrindan och går till Andels. Han vill ha en back Pripp & Lyckholm, en dosa Röda lacket och rull-tobak. Samt ingredienser till pudding. Jag får behålla växeln.

Personligt, Uppsala/V-dala

I skyttegraven

av adolphson

En gång i Uppsala skulle några killar, däribland jag, ordna någon festlighet att ingå i en större festlighet. Med aktuell terminologi skulle man kunna kalla det hela för ett kringarrangemang. Medan två av mina tvåmeterskompisar bar tunga grejer så gick jag bredvid och underhöll.

Det vill säga: jag pratade mycket. Till sist tröttande den ene av dem och menade uppgivet att det alltid var på det här viset: så fort något skulle bäras blev jag alltid den utan börda. Dig skulle jag aldrig vilja ha med mig i en skyttegrav, löd hans slutgiltiga omdöme. Det är kanske ondöigt att tillägga att han är officer i reserven. Nu är personen som sa det här, Lagerlöf, en nära vän så vi kan tillåta oss den här typen av slängda käftar utan ont blod. Det råder ändå kärlek. Dock är detta i grunden en intressant frågeställning. Vilken sorts människa vill man ha med sig i en skyttegrav, egentligen?

De flesta kanske vill ha med sig en stadig Rambotyp som kastar några handgranater och därmed räddar dem ur knipan. Sen biter den tyste hjälten ihop och bär en massa jättetunga grejer vidare till nästa skyttegrav. Jag är en usel soldat. Mitt föredöme i krig är karaktären Guido i filmen Livet är underbart. Jag tror att man i en skyttegrav även har nytta av någon som skrattar åt eländet, och i stället för en handgranat halar fram pluntan, bjuder sin sista skvätt och sjunger en sång.

En annan av mina vänner, eller rätt många av dem egentligen (vid tillfällen även båda dessa duktiga tvåmetersvänner), Jobs Karl Larsson delar den mentaliteten. De gånger jag eventuellt skulle kunna ägna mig åt våld, eller hot därom, är det lite mer i stil med som min yngsta dotter uttryckte saken: Passa dig så jag inte biter dig i blöjan! Lite boomerangeffekt på det hotet, på nåt sätt.

Nåja, livet är skämt, så varför inte skratta åt det?

—

Tillägg 2014:

Diskussionen fortgår. Mest eftersom en person, den förutvarande finansmannen i Dubai, världsomseglaren och blockbuster-författaren, vännen, kamraten. äventyraren ständigt påminner oss.

I helgen sågs vi igen: Darke. Lagerlöf, och jag. Vi delade rum i två nätter. Vi hann under hela helgen ingående diskutera saken.

Summa: Lagerlöf skulle välja mig om skyttegraven i fråga låg vid ett lugnt frontavsnitt samt skulle vara vårt hem under en lång tid: fyra år eller så.

Det går framåt!

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Semmelweiz

av adolphson5 kommentarer till Semmelweiz

En doktor i Wien, Ignaz Semmelweiz, upptäckte 1847 att så kallad barnsängsfeber var smittsamt och att man kunde begränsa smittan om behandlande läkare tvättade händerna innan han förlöste en kvinna. Man kan kalla detta för den moderna upptäckten av hygienens betydelse. Visserligen var både antikens greker och romare duktiga på att förstå vikten av renhet och vattens betydelse därvidlag, men mycket vatten hade flutit under broarna innan Semmelweiz gjorde sin upptäckt.

Tyvärr visade det sig svårt att få gehör för denna tills synes enkla men livsviktiga upptäckt. Semmelweiz betraktades som en fullständig fullblodsidiot och drevs till avsked från sin tjänst. Han drabbades av sjukdom och begick slutligen självmord. Trots att han kunde påvisa en kraftig reducering av antalet döda på flera sjukhus fortsatte hans skeptiker, främst i Wien, att vara fientligt inställda mot honom och hans idéer. Detta kostade tusentals unga mödrar deras liv. När andra forskare, bland annat den världsberömde Pasteur, kunde påvisa bakteriernas betydelse vid sjukdom, fick Semmelweiz till slut upprättelse.

Det var så dags.

Jag gillar Semmelweiz bland annat för att han var aktiv liberal. Han ifrågasatte etablissemanget och kom med nya tankar. Men här finns också en annan sensmoral. Oavsett om det gäller vetenskap, religion eller politik kan man konstatera att etablerade auktoriteter ofta är ovilliga att acceptera, eller påvisar ett direkt motstånd mot, framsteg. Exemplen finns överallt genom historien. Det tycks vara en mänsklig naturlag att hålla fast vid det etablerade, det invanda. Övertygelsen att det redan kända alltid övertrumfar nya idéer.

Det svåra är inte att komma på det briljanta eller självklara utan att övertyga omgivningen om detta. Och så till sist blir man utstött eller bitter. Eller ännu värre, som i Semmelweis fall. Jag tror att ett liberalt samhälle, där staten tar ansvar för vård, utbildning och omsorg, men i övrigt låter individen ta ett stort ansvar för sig själv och andra, är bäst lämpat att komma tillrätta med den här typen av problem.

Spännande människor

Lawnchair Larry

av adolphson1 kommentar till Lawnchair Larry

Det finns ett pris som heter Darwin Awards och som årligen delas ut till någon (postumt för det mesta) som på ett otroligt klantigt vis tagit livet av, eller steriliserat, sig. Prisets namn kommer sig av att mänskligheten bör vara tacksam över att pristagaren inte för sina gener vidare. Det finns mycket roligt att läsa om prisets olika vinnare. En av mina favoriter, som visserligen aldrig fick priset (eftersom han överlevde) däremot ett hedersomnämnande, heter Lawnchair Larry.

Det Larry gjorde var att han en varm julidag 1982 tog sin trädgårdssolstol och knöt fast ett antal heliumballonger i den. Med sig tog han ett luftgevär, ett par mackor, en radio och ett sexpack öl. Sedan kastade han loss. Tanken var att han i sin stol skulle sväva upp en femtio-sextio meter eller så över sitt bostadskvarter. Sedan skulle han hänga där ett tag, dricka öl och ovanifrån betrakta sina grannar. När han tröttnade, eller när ölen tog slut, skulle han med luftgeväret skjuta hål på ballongerna och långsamt och bekvämt landa i sin trädgård.

Nu gick det hela lite väl bra. Larry svävade snabbt upp till 4500 meters höjd eftersom han inte vågade skjuta ballongerna då obalansen kunde leda till att han ramlade ur stolen mot en säker död. Efter ett tag började stolen sväva in över Los Angeles internationella flygplats. Man fick ställa in flygtrafiken och ett räddningspådrag inleddes. Larry lyckades till sist skjuta ner någon ballong men tappade tyvärr luftgeväret i hastigheten. Långsamt sjönk stolen och till sist landade han i några kraftledningar vilket ledde till ett tjugo minuter långt elstopp i stadsdelen Long Beach. Oskadd kunde Larry till sist resa sig ur sin stol.

Han blev omedelbart arresterad. På frågan varför han gjort det han gjorde svarade han: A man can’t just sit around. En tjänsteman som utredde ärendet sa senare att: We know he broke some part of the Federal Aviation Act, and as soon as we decide which part it is, some type of charge will be filed. If he had a pilot’s license, we’d suspend that. But he doesn’t. Larry fick böta 1500 dollar, men blev berömd på kuppen. På nåt sätt ligger det något djupt tillfredsställande över hans agerande, tycker jag.

Historia, Spännande människor

Milgram

av adolphson2 kommentarer till Milgram

Ett berömt psykologiskt-sociologiskt experiment genomfördes på 1960-talet av psykologen Stanley Milgram. Försöket handlade om att belysa en människas benägenhet att, ofta på uppmaning av en auktoritet, utföra handlingar mot andra som vederbörande av samvetsskäl normalt inte skulle göra. I korthet gick experimentet ut på att försökspersonen fick veta att han skulle testa effekten av straff på inlärning. När offret, som var en skådespelare, svarade fel skulle en elchock sändas och graden delvis ökas vid fler felaktiga svar. Allt eftersom spänningen i stötarna ökades, klagade offret alltmer högljutt, bankade i väggen med mera, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Vid det laget ville många försökspersoner avbryta experimentet och kontrollera hur offret mådde. När elchockerna sades vara 135 volt starka avbröt sig några försökspersoner och ifrågasatte experimentets syfte. Flera av dem fortsatte ännu längre efter att ha försäkrats om att de inte skulle hållas ansvariga. Om försökspersonen sade sig vilja avbryta experimentet övertalades han att fortsätta med,i tur och ordning, följande argument:

1. Please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on

Om försökspersonen trots detta ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars avbröts det när försökspersonen utdelat den maximala chocken. I den första försöksserien utdelade 65% av deltagarna (26 av 40) experimentets maximala stöt, 450 volt, även om många var mycket illa till mods och visade tydliga stressymptom. Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Vissa lovade att inte ta emot betalningen för sin medverkan. Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar åtminstone förbi 300-voltsnivån. Senare upprepningar av försöket eller varianter av det, av Milgram och av kollegor världen runt, har givit liknande resultat.

Att Milgram genomförde det här experimentet är ingen slump, under 1960-talet diskuterades nazismen som fenomen med kulmen av rättegången mot Adolf Eichmann. I dag, femtio år och en stor mängd folkmord och övergrepp senare, är det väl knappas någon som i ifrågasätter att vi, vanliga människor, under vissa omständigheter är kapabla till omänskliga övergrepp. Nazitiden var förvisso extrem, men samma beteende har skett och sker i större och mindre skala hela tiden. Historikern Bauer säger ungefär att det mest förfärande är inte att nazisterna var omänskliga utan att de faktiskt var vanliga människor. Vad vi kan göra är att skapa möjligheter för oss människor att bottna i oss själva, självrannsakan, i brist på bättre ord. Att trotsa auktoriteter. Många av experimentdeltagarna skrev efteråt till Milgram och tackade för väckarklockan.

För min del tror jag att ett socialliberalt samhälle är bäst lämpad för att lösa den här typen av frågor. Ett samhälle som både ser och uppmuntrar individen, men som också ger kollektivet möjlighet att bli en individ. Skuggan ur vilken en massmördare eller terrorist kan kliva ut ur försvinner kanske inte, men jag tror den minskar i ett sådant samhälle.

Personligt

Henrik Vinges segelbåt

av adolphson1 kommentar till Henrik Vinges segelbåt

Vi var ganska fundersamma härom morgonen, Malin och jag. Dotter 1 hade resolut tömt spargrisen och sorgfälligt stoppat ned 60 av sina surt förvärvade kronor i sin portmonnä att spendera på dagis. Vi försökte en god stund förklara för henne att det nog inte fanns något att köpa på dagis, alls, faktiskt. Trodde vi ja. Det visade sig att någon ur personalgruppen tillverkar egna änglar vilka kostar sextio kronor, varav trettio kr går till barncancerfonden. Det var en sådan vår äldsta dotter nu ville ha. Hennes första egna köp blev en ängel på dagis. Så fint, tänker pappan med darr på läppen, och så passande.

Dotter 1 går nu ut det första av sina utbildningsstadier. I höst börjar hon i förskoleklass. Vart tar tiden vägen tänker jag lite gråtmilt samtidigt som jag är glad över att hon är så stor att hon enkelt klarar sig själv. Snart står hon där och viftar med den vita mössan och har tagit studenten, alternativt tar epan till jobbet på Hedins trävaruhus.

Någon räknade förresten ut att en genomsnittlig student kostar 16 000 kr. Vafalls!? Snart måste man vara miljonär för att kunna leva. Fast i Sverige är nästan alla miljonärer i en eller annan mening. Nästan alla.

Det drar ihop sig till semester. Eftersom jag tillhör den kategori människor som ogillar att bära shorts och bermudaskjortor på jobbet kan jag, rent teoretiskt, bära dessa plagg när jag är ledig. Frågan är vad man ska göra mer. Svensklärarna ondgör sig över att man inte spenderar tid, utan man tillbringar den.

Carpe Diem, som Henrik Vinges segelbåt heter. Eller köp en ängel, vad nu det kan heta på latin. Det ställs högre krav på familjelivet under semestern. Det är då människor dricker mer alkohol och relationsproblem uppstår i större utsträckning. För många är det svårt att räcka till nästan hundra procent om dagen för de sina. Som det nu känns ser jag dock fram emot det. Jag hoppas jag kan vara en ängel för familjen varje dag under denna sommar och lägga allt annat åt sidan. För tiden går ju så fort, apropå Vinges segelbåt.

Personligt

Monstret i tvättstugan 2

av adolphson

People should know when they are conquered sa hjältens underofficer Quintus i filmen Gladiator. Och hjälten svarar: Will you, Quintus? Will I? Nåväl, själv vet jag när jag är besegrad.

Jag har dansat med de stora elefanterna och befunnits väga för lätt i vågskålen. Jag är besegrad. Min arga grannes sista drag är storartat. Verkligen magnifikt. Hen har nämligen fått hyresvärden Gruvstaden att sätta upp nya ordningsregler i tvättstugan. Med stora svarta bokstäver i Times New Roman präglade på vitt papper med de majestätiska inledade orden GRUVSTADEN INFORMERAR...får jag veta att man numera endast kan boka tider i lägenhetsnummer. Alla andra sorters bokningar är olagliga och får övertas av annan hyresgäst.  Maleur.

Okej. Monstret vann. Och det kanske var det bästa, ändå. Min sista barnslighet bestod i att sätta upp en lapp med texten:

GRUVSTADEN INFORMERAS:
Lapprika papprika puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil

Malin frågade över morgontidningen när jag i min upprördhet sprang upp och ner till tvättstugan om jag reflekterat över att det kanske faktiskt är jag som är monstret i tvättstugan. Visst, sparka på den fallne, ni.

Historia, Skola, Spännande människor

Johan Brädbärare

av adolphson

Vi är inne i stipendietider i skolans värld. Redlighet och nit ska belönas. Själv brukar jag ibland dela ut egna diplom och hederspriser som eleverna ur min hand får mottaga. Det kanske handlar mer om herr Narcissus, men i alla fall. Den belönade blir alltid glad. Jag vet själv hur roligt det är att belönas. För man är ju alltid värd sin belöning.

Dock kan man konstatera att det finns en väldans massa stipendier att söka medel ur för den som vet hur man ska leta. Ibland är dessutom kriterierna så ålderdomliga att väldigt få kan komma ifråga för ett stipendium. Under min studietid kom jag flera gånger att falla under kategorin Skötsam, manlig teologie studerande. Det är sedan dess så jag betraktar mig själv.

En donations statuter får inte ändras hur som helst. Det är kammarkollegium som avgör om man får ändra i en donation. Och de är ganska sparsamma i vad de tillåter. Det kan vara lite irriterande att pengar som kunde användas bättre fryser inne. Å andra sidan är det av respekt för den som en gång instiftade det hela. Dessa stipendier skulle dock kunna delas ut lite mer frikostigt till dem som inte har det så lätt i livet.

En av mina favoriter bland lokala stipendier är Johan Brädbärare som på 1700-talet donerade en bit mark i Myckelmyra som grund för ett stipendium. Han hade inga egna barn och ville lämna något till eftervärlden. På två hundra år har donationsgrunden vuxit till 14 miljoner kronor ur vilken mindre bemedlade kan söka ur. Men det är inte så många som söker.

En insats här i livet kunde bestå i att hjälpa behövande att söka stipendier. För den som inte läser och skriver så bra kan det vara en djungel att ta sig igenom en ansökan. För den som inte litar på myndigheter är det lättare att låta bli att söka. Och den som skäms för att söka allmosor låter nog också bli. Om alla samhällsinstanser samarbetade för att socialnämnden inte skulle behövas så skulle nog samhället se annorlunda ut. Varför inte använda en del av de pengar som ligger och skvalpar?

Politik

Sverigedemokratens nationaldag

av adolphson

God dag, herr Sverigedemokrat! Ursäkta mitt något fördomfulla antagande att du är en man. Jag är också en svensk demokrat. Har vi något gemensamt? Låt oss ta reda på det, låt oss gå ut och fira nationaldagen tillsammans. 

Låt oss fira en fri och öppen nation där tron på människors lika villkor och värde, oavsett bakgrund, är den rådande normen. Låt oss fira ett land som fortsätter att ta emot flyktingar, som ser människor som kommer hit som en tillgång. Låt oss fira ett land som ser och erkänner minoriteters sätt att leva och vara och inte dömer dem utifrån vilken sexuell läggning, val av huvudbonad eller färg på håret de har. Låt oss fira ett land som inte accepterar diskriminering utan som istället ser värdet av att båda könen har samma villkor.

Låt oss även vara så framsynta att vi firar ett land som så värdigt som möjligt tar hand om de grupper som inte klarar, eller inte vill, att leva efter de lagar och regler som finns här i Sverige. Låt oss till sist tillsammans fira en nation som kan, inom normen demokratiska värderingar och alla människors lika värde, ta tillvara allt detta och tillsammans skapa en hållbar framtid för alla som vill.

Fast jag vill i ärlighetens namn höja ett varningens finger för jag vill ju inte sälja på dig grisen i säcken: hänger du med på den här nationaldagsfesten är du inte längre sverigedemokrat. Bara så du vet.

Mr Hyde/Neanderthalson

Monstret i tvättstugan

av adolphson2 kommentarer till Monstret i tvättstugan

En sån där grej man hör talas om är att det alltid är bråk och taskiga vibbar i kollektiva tvättstugor. Fast jag har alltid trott att det där rör sig om en myt eller att det åtminstone är starkt överdrivet. Det har till och med skrivits en bok i ämnet: Den som inte tar bort luddet ur torktumlaren ska dö. Men nu har det hänt mig. Tillåt mig en kort bakgrund.

I vår familj är det ofta jag som tvättar. Dock är det både Malin och jag som bokar tider. Jag skriver alltid Adolphson, medan hon ofta av gammal vana antecknar det namn hon hade som ogift: Tivander. Nu har någon uppenbarligen stört sig på detta och tagit reda på att det minsann inte bor någon med hennes namn som ogift i området och som därför absolut inte har rätt att disponera husens gemensamma tvättstuga, inte. 

Det började sättas upp lappar. Arga lappar med imperativ typ: Bor inte här! (Är det ett imperativ, förresten?). Först svarade jag med egna lappar i stil med Va!? Vem bor jag med då!? eller Åh nej – har hon lämnat mig!. Eller som nu senast:Vilken tur, för det är olagligt att bo i tvättstugor. Den upprörde, okände grannen river alltid ner mina lappar. Nu sätter vederbörande bara ett frågetecken när det står fel namn. Vilket enbart lockar fram än mer barnslighet hos mig, så nu bokar jag tider i namnen Roger Pontare, Sune Mangs eller det korta men kärnfulla Dolly.

Vi får se var det här landar. Finns det förresten någon lag som säger att man måste boka tvättstugan i eget namn och att inte i ett man tidigare haft, eller i ett alias? Intressant fråga. Eller kanske inte. Det som stör mig är att någon på fullt allvar registrerat ett namn som inte känns igen. Sedan har man tagit reda på att det inte finns någon med sagda namn folkbokförd på adressen. Därefter har man skridit till handling, eller vad man nu ska kalla det för. Det är en del tid som gått åt till detta, som kunde använts bättre, känns det som.

Inom ett år ska jag bygga mig en alldeles egen tvättstuga. Den ska vara stor. I en rosaskimrande framtid ser jag mig själv vårda mina egna och min familjs kläder där inga arga lappar syns till. Däremot kanske jag smyger mig in i tvättstugan och bokar tider i påhittade namn. Apropå tid som kunde använts bättre, menar jag. Vad kan rimligen gå fel?