Mina barn närmar sig långsamt den ålder där Astrid Lindgren ofrånkomligen måste bli en del av deras liv. Redan har de lättare historierna passerat men vi har inte gått in på djupet. Min personliga favorit, som jag säkert delar med många andra, är Mio min Mio.

Kanske kan man se den som en barnvariant av Harry Martinssons Aniara: en resa in i sig själv. De är ju nästan samtida också. Mio min Mio publicerades 1954 och Aniara 1956. Jag har läst båda dessa böcker med stor glädje. Det är inte så ofta ondska är något helt klart definierbart. Det handlar mer om hur vi förhåller oss till den. De som gör ont saknar vissa grundläggande empatiska grundbultar och har dålig kontakt och kontroll på sig själv.

Varje person får göra sin resa och förhålla sig till saker som gör ont. Men vi kan inte fly den resan om vi vill bli lyckliga, självständiga och ansvarstagande människor. Om vi vill bli människor med integritet. Är ens värld erövrad av riddar Kato så får man se till att befria den. Oftare än man tror ligger det inom ens möjlighet att göra så. Men det krävs mod och självständighet att ta svärdet och stöta det rakt i riddar Katos hjärta av sten. Kato vill ju det, ja, han till och med ber om det.

Många av världshistoriens stora berättelser handlar om detta. De ovan nämnda, Mörkrets hjärta, Apocalypse now, Sagan om Ringen och många fler. Men även verkligheten handlar ju just om detta. Man måste föra sin egen kamp. Och det vill jag förmedla till mina döttrar. Därför ska jag med stor glädje läsa denna bok för dem med den lite småpatetiska förhoppningen att de någon gång ska tänka och känna som Mio: För min fader konungen tycker så mycket om mig, och jag tycker så mycket om min fader konungen.

I helgen har jag kryddat mitt Falu, ett måste på julbordet. Genom åren har jag snapp(s)at upp lite historia kring det brännvinet. Jag gillar ju inte att bara krydda egen snaps, utan även att sjunga till den. För några år sedan travade jag ner till Dalarnas museum och bad om att få lära känna hemligheten bakom Falu brännvin. Med mig hem fick jag en avhandling och recept av en viss Rune Bondpers.

Varje gård tillverkade i stort sett sitt eget brännvin från 1600-talet och framåt. Ofta var det svagt och av dålig kvalitet. Man kryddade produkten för att slippa finkelsmaken eftersom framställningsproceduren inte alltid var den bästa av detta liffsens vathin, som en del kallade drycken. De första kända tillverkarna och försäljarna av Falu brännvin var systrarna Bovin i början av 1800-talet. Det sägs att plommon ingått som en beståndsdel. Tyvärr, som en del ser det, drabbades systrarna Bovin av den religiösa väckelsen, som var stark vid seklets mitt, och utvandrade till Amerika. Med sig tog de hemligheten av hur Falu brännvin tillverkades.

Några år senare började en Gustaf Litström tillverka en mycket uppskattad variant fast på delvis annat recept. Han vann priser för sin snaps både i Stockholm och London under 1860-talet. Det fanns visserligen andra tillverkare men skulle man ha en ”äkta falu”, var det Litströms variant som gällde.

Efter monopolets införande 1917 fortsatte tillverkning på andra platser än i Falun och snapsen såldes på Systembolaget fram till 1972. Smaksättningen på monopolblandningen var annorlunda och många klagade på att den var för söt och kryddsmaken för blek. V-dala Nation i Uppsala köpte upp så mycket det gick inför nedläggningen av snapsen och fram till åtminstone 1997 kunde man få sig ett äkta glas, fast av systemets variant. Det fick exempelvis jag när jag det året valdes till Förste kurator (ordförande, typ) där.

Här följer det recept jag själv använder, vilket alltså anses vara äkta, eller ursprungligt:

0,75 liter Absolut eller möjligen Brännvin Special (man känner ingen skillnad efter kryddningen vilket från början var poängen).
Knappt 1 dl socker
18 g pomeransskal
1,5 g anis
1,5 g fänkål
1 g kummin
1 droppe citronolja

Beredning: Blanda ner finmalda kryddor med socker och citronolja i brännvinet. Låt dra 2-7 dagar. Sila i kaffefilter. Den som vill ha ett klarare brännvin kan sila ytterligare en gång.

Anmärkning:

Darke påstår att alkoholkristallerna försvinner i kaffefiltret och att brännvinet blir svagare.

Man numera köpa en färdig kryddblandning vid gruvan men mitt tips är att skippa sockret helt.

Ett alkoholfritt alternativ är, förutom julmust, enligt följande från 1600-talet. Har någon problem med spriten, gör som följer:

Lägg sprit i munnen på ett lik.

Låt dra i två dagar.

Giv att dricka åt den alkoholberoende.

Det finns måltider under livet som sticker ut mer än andra. I Aix-en-Provence fanns det en liten restaurang som hette La petite maison. Jag åt där ofta. Ibland med sällskap. Där smakade jag oeffs en coucotte för första gången. En profylaktisk chock för kroppen. Men gott.

Jag bestämde mig för att innan mitt år i staden var till ända skulle jag ha ätit allt på menyn på just den restaurangen. Till sist hade jag en rätt kvar. Kokt fårhjärna. Kyparen försäkrade sig om flera gånger om vi verkligen visste vad vi beställt. När vi framhärdade rekommenderade han ett kraftfullt vin. När vi hade rätten framför oss blev det tyst ett tag. Det såg verkligen ut som….. hjärna. Kommentaren kan någon skicka senapen var förlösande.

Den godaste ostbricka jag ätit var i den franska lilla staden Fleurville. Kyparen kom fram med en stor planka som säkert innehåll ett tjugotal ostar. Kyparen blev upprörd, personligen kränkt, om jag inte smakade dem alla. Lite portvin gjorde susen till. Malin sa senare att hon sällan sätt mig njuta så, glömsk av allt. Det är nästan så man blir avundsjuk på en ostbricka, menade hon.

En gång, senare i livet, gick något fel. Jag hade tagit med mig en matlåda till personalmatsalen med fiskbullar i sky och klyftpotatis kryddad med rosmarin. Jag har en tudelad inställning till personalmatsalen, men oftast är det lite gemytligt när alla kommenterar varandras matlådor. Kvar sen helgen eller, om det är något som ser lite extra festligt ut, eller påpekandet att det är dåligt att äta direkt ur plastlådan för farliga ämnen frigörs. Och så vidare. När jag kom med den den aktuella matlådan blev det tyst kring bordet. Sedan hävdade någon att det där måste vara det äckligaste som någonsin ätits här. Med all rätt. På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min gamla faster på Lidingö brukar säga.