Fredrik? En vagt bekant person närmar sig under lördagshandeln på Ica Maxi (Mammons högborg – dags att jaga månglarna ur templet!). Det visade sig vara en gammal elev som berättade att hen förlorat en anhörig i cancer och i sorgearbetet fått tipset om min blogg. Nu ville hen uttrycka tacksamhet. Och prata lite.
No man is an island. John Dones dikt handlar om att varje individ är en del av mänskligheten och om att någons död är en förlust för oss alla. En fin tanke. Det handlar inte bara om krigets omoral utan även om att alla förlorar när vi tar heder och ära av någon.
Det är i nuet vi har möjligheten. Sedan är det liksom för sent. I den poetiska Eddan uttrycks temat i Odens sång i dikten ”Dom över död man”:
Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.
No man on a island
Vad blir bestående efter att man skilts hädan? Vilket blir ens eftermäle? Relativt snart börjar chefen söka en ersättare och nära och kära skratta åt vardagens återkommande absurditeter. Kyrkogården är full av oersättliga människor. Släkten följa släktens gång.
Tek är grekiska och betyder ungefär plats eller förvaringsrum. Ordet är vanligt förekommande vårt språk och avslutar bland annat biblio-, apo-, hypo-, disko- och cinema-. En plats för böcker, film eller medicin – inga konstigheter där. Att koppla ihop diskodans med antika Grekland är möjligen mer långsökt (åtminstone numera, vem säger sig idag besöka ett diskotek? Numera clubas det) medan ordet hypotek är mer aktuellt. Det betyderunderlag eller pant och innebär en form av lån där objektet, ofta en fastighet, inte disponeras av ägaren. För ägaren är oftast banken som har dokument (hypotek) vilka representerar fastigheten som mot ersättning över tid lånas ut till en motpart. För varje idrottsintresserad person innebär att teka något man gör i ishockey. Ordet betyder tävla, strida, kämpa, sträva, att vilja ha något.
Jag sitter i en bil för tredje eller fjärde gången i den ljumma fredagsnatten sent i september. Min bil är denna kväll förvaringsplats för en pappa, ett pappotek. En dotter ska på nollning, en annan på rejv. Givetvis ska de hem också, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir en sen natt. Jag muttrar ilsket över försakad draja och offrad nattsömn medan oron brottas med önskan om att döttrarna ska ha så roligt det går.
Någon vecka senare ger Pontus, Joel och jag varandra kritiska perspektiv under en ljuvlig hösthelg på Styrsö. Medelålders män som dryftar existensens utmaningar. Vad spelar det för roll vad människor tycker om dig, Fredrik? Varför bryr du dig om det? De har rätt, grabbarna. Man kan aldrig förändra andra människor, det enda man kan påverka är sin inställning till dem. Striden om sitt anseende förlorar man alltid. Harrison Ford lär en gång sagt: De kommer att kritisera dig för vad du är, för vad du inte är, och för vad de tror att du är. De kommer att döma dig för vad du gör, för vad du inte gör och för vad du misslyckas med att göra. De kommer att prata om dig för vad du säger och för vad du håller tyst om. De kommer att peka på dig för dina framgångar och för dina misstag, för dina beslut och för dina tvivel. Oavsett hur mycket du försöker behaga kommer det alltid att finnas åsikter. Så lev för dig själv, för i slutändan är det enda som betyder något att vara sann mot din egen väg.
I föräldraskapet ska klokheten och kunskapen, mediciner, vård, pengar, kärlek och kultur förvaras. Ibland är det en kamp, i synnerhet när det kommer till att förstå tonåringar, men samtidigt finns inget annat jag hellre vill ha eller ägna min tid åt. Jag är, som alla föräldrar antar jag, ett förvaringsrum av oro, kärlek, trygghet och tålamod. Det är iallafall min strävan.
I verklig vänskap får man en möjlighet att påverka sitt nu i väntan på eftermälet. En intellektuell och känslomässig tekning då och är väl investerad tid och möda.
Vissa värden är eviga. Andra förvrängs av referensramar. Släkten följa släktens gång samtidigt som generationer kämpar med att förstå varandra (enkelt illustrerat av att jag och döttrarna är oense om vem som bäst gestaltar Hannibal Lecter. Anthony Hopkins, ((vem är ens det, pappa)), eller Mads Mikkelsen ((men förihelvete, kids!)).
Livet som en gigantisk påse Gott och blandat
Svennis sa i en av de sista intervjuerna att han hoppades bli ihågkommen som en hyfsad fotbollstränare, en bra pappa och hygglig kille. Jag har stått vid min mormors, mammas, mosters, systers, frus och svärmors sida i slutet av deras liv. Ingen av dem frågade efter att få se sina gamla betyg, vunna pokaler, semesterbilder eller lönespecifikationer en sista gång. Inte heller gav de uttryck för att de önskat att de jobbat mer i livet. I slutändan handlar allt om kärlek och relationer. Allt annat är rena rama grekiskan. Man måste därför ha pappoteket i ordning (ja, inte bilen alltså). Varje dag innebär något av en tekning mot allt lågt och lumpet i tillvaron. Tiden lånar ut sig till oss en liten stund och vi lämnar våra relationer som pant. En offrad Dry martini är ett billigt pris att betala för en kväll som droska.
No man is an island är en trösterik dikt. Samtidigt går det inte att komma runt det faktum att slutet kommer till oss alla. Allt vi kan besluta över är hur vi använder den tid som är oss given, säger Gandalf. Far, å sin sida, uttryckte det så här: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Domen i nuet må ibland falla hård men kommer man ihåg mig som en hyfsad lärare, hygglig kille och någorlunda bra pappa är jag mer än nöjd. Å andra sidan är min tid nu. Låt mig göra det bästa av den innan det är dags att skiljas hädan.
Jag gillar att lördagshandla. Människor är mindre stressade och vi kom att språka en god stund, min gamla elev och jag. Jag uppmuntrade vederbörande att skriva om sina känslor. För sig själv, för likasinnade, för den som gitter läsa. Lite senare i butiken träffade jag min egen läromästare Hans Frödin och även det blev till en hjärtlig dom över sakernas eviga tillstånd.
Jag försöker väcka opinion för att Falu kommun ska ta över fastigheten Kopparvågen eftersom Dalarnas museum av olika skäl inte kan ha den kvar. Museet är en stiftelse inom region Dalarna.
Kopparvågen bär på en historia som få andra byggnader i Falun. Det är en vacker 1700-talsbyggnad med kopplingar till både världsarv och stadens 1800-talsmiljöer. Byggnaden är ett så kallat våghus och har haft stor betydelse för kopparhanteringen i Falun och Sverige. Vågtvånget infördes i mitten av 1500-talet och innebar att all råkoppar som bergsmännen producerade vägdes innan den såldes vidare. Utifrån det beskattades kopparproduktionen, vilket utgjorde en betydande statlig inkomstkälla. Kopparhanteringen utgjorde den ekonomiska ryggmärgen i den svenska stormakten under 1600-talet. Det sammanföll med att gruvan då gick som bäst. Sedan 1633 har det funnits ett våghus på platsen där Kopparvågen idag står. Det nuvarande stenhuset uppfördes efter stadsbranden 1761. Till våghuset hörde också ett antal båtar, som låg i Faluån och som användes för vidaretransport och kopparförädling i Avesta.
Tills alldeles nyligen fungerade Kopparvågen som magasin för museets samlingar. Efter flytten av den verksamheten till Tallenområdet står byggnaden tom.
Det klart att Kopparvågen borde bevaras. Byggnaden ligger centralt, utmed ån vid det så kallade Årummet (som varit en politisk ambition att utveckla ytterligare). Platsen skulle vara en utmärkt utgångspunkt för besökare till Världsarvet och Falun. Idag saknas en mötesplats i stan där Faluns tusenåriga historia kan knytas ihop och visas upp. I Kopparvågen kunde berättelsen om Faluns historia genom gestaltas och berättas. Man kunde ha utställning(ar), pedagogiska program, uppträdanden och andra saker. Man kunde ha en turistinformation, ta emot studiebesök och erbjuda historiska perspektiv på platsen där man till vardags lever och rör sig. Här kunde olika presentationer och diskussioner om stadsrummet, stadsplaneringen, kulturmiljöerna, om vad det innebär att vara fastighetsägare i ett världsarv och om visionerna för stadens utveckling på fler områden än enbart utifrån världsarvet och kulturhistorien ta plats. Byggnaden kunde även fungera som representationslokal och utgöra en plats för Dalarnas idrottsmuseum.
Men allt detta är i nuläget drömmar och önskningar. Den hårda verkligheten är att i höst måste Dalarnas museum sälja Kopparvågen. Resurserna räcker inte att behålla den. Museet kan inte begära medel för att ta hand om själva museifastigheten (som dras med enormt kostsamma problem), samtidigt som man behåller en annan fastighet som med tiden också kommer behöva underhåll.
Allt handlar om att prioritera. Jag tycker att Dalarnas museums verksamhet är värd att prioritera.
Hur väcker man opinion? Tja, på olika sätt. Jag har samtalat med regionråd Sofia Jarl (C), kommunalråd Liza Lundberg (S), chefen på museet Christer och Kultur och bildningsnämndens ordförande Hans Johansson. Jag har väckt frågan i fullmäktige och skrivit en debattartikel. Regionen ska ta med frågan till sin beredning och den politiska ledningen i kommunen tycker att stiftelsen Stora Kopparberget, i vars styrelse kommunen har en plats, är väl skickade att köpa fastigheten. De är dessutom intresserade och har både kunskap och råd till skillnad från kommunen, resonerar man. Diskussionen fortgår. Vi får se var den landar.
Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.
Ramla inte i ån, säger spindeln. Tack för varningen, svarar jag.
Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.
Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.
Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag. Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?
Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.
Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.
Oraklet och dess uttolkare
I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.
Tiden må gå långsamt hos oraklet. Mitt egenhändigt tillverkade ur håller dock tiden i led.
Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.
Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.
Om livet är en tom bar är man iallafall i gott sällskap. Med sig själv.
Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.
Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.
En plats där jag finner mig själv
Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.
Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.
Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.
En alltid ljus förvåning när ön räcker ut en hand och drar mig upp ur sorgsenhet.
I en tiondels procent ryms en evighet av liv. I Calais, Engelska kanalen, Hisingen, Finland, Norrbotten och Falun.
Det finns tillfällen när man bara vill krypa upp i sin pappas eller mammas famn. Man blir aldrig för gammal för den känslan. Jag är över femtio år men saknar fortfarande den villkorslösa kärleken som bara en förälder kan ge. Tiden är både min vän och grym. När ingen famn av det slaget längre finns kvar får man själv överta stafettpinnen och fortsätta sörja för sin familj. Det är nämligen vad som utmärker en duglig, pålitlig, redbar man. Men vi människor består både av biologi och sociala omständigheter. De sociala kan man påverka men inte så mycket de biologiska. Jag har inte börjat upptäcka fars sida i släktträdet. Sorgen är för nära. Ännu gräver jag i mammas västsvenska mylla. Och mitt DNA är därvidlag offrat i vetenskapens tjänst.
En av de bättre liveuppträdanden jag upplevt är Eric Gadd i Borlänge 1991. Vi röjde järnet tills han från scenen meddelande att han inte hade fler låtar att spela. Ett gott betyg till såväl publik som artist.
En danneman är en äldre term för en ”duglig, pålitlig, redbar man”. Termen användes företrädesvis om män ur de lägre samhällsklasserna som var till nytta för kung och adel, exempelvis som soldat. Ett rusthåll var en gård, vars skattskyldighet ersatts med en skyldighet att hålla kronan med en beriden soldat. Ägaren av en sådan gård kallades rusthållare. Dragon (av franskans ”drake”) var en soldat som förflyttade sig till häst men stred till fots. Svenska Ostindiska kompaniet grundades i Göteborg 1731 och avvecklades i början på 1800-talet (det fanns visserligen äldre förlagor i mindre skala). Det vanliga var att två skepp deltog i varje expedition. Skeppen avseglade i början på året och den första etappen gick till Cadiz via den långa vägen norr om Skottland, då passagen genom Engelska kanalen ansågs alltför riskabel.
Han måste varit något av en karriärist min släkting i direkt nedstigande led sedan åtta generationer tillika ostindiefararen Anders Olofsson Gadd. Han föddes år 1708 i Lilleby, ett samhälle beläget längst ut på nordvästra Hisingen. Förutom det spännande yrket som ostindiefarare var han dessutom dragon, rusthållare, bonde och danneman. Han gifte sig 1736 med Anna Persdotter Nordtman från Öckerö. Tyvärr drunknade Anders i Engelska kanalen endast trettiotvå år gammal år 1741 och begravdes i Calais. Omständigheterna är inte närmare kända för mig.
När jag inte har något särskilt för mig söker jag mitt ursprung. Jag är så nyfiken att jag skickat iväg mitt DNA på analys. Nu har resultatet kommit. Föga spännande. Jag och, får man förmoda, min bror, är tretton procent finländare och åttiosju procent skandinaver med överväldigande majoritet från västra Götaland och Norrbotten. Inte en gen från vare sig Dalarna eller långtbortistan. Så utomordentligt tråkigt. Men vi kan ha samiskt påbrå. Forskning pågår, som det heter.
Gadd är ett ganska välkänt släktnamn i Göteborgs historia. Det var en stor släkt. Anders hade många syskon och en dotter, Petronella. Möjligen var han med på en av de tidiga expeditionerna till Kanton i Kina, möjligen tog fartyget trots allt vägen via Engelska kanalen som visade sig vara precis så farlig som ryktet sa. Möjligen dukade Anders under i strid med pirater eller så föll han helt enkelt över bord. Att han drunknade i Engelska kanalen är det enda vi vet. Undrar förresten om jag är släkt med Eric Gadd. Det vore väl trevligt. Om så är lovar jag att lyssna ikapp på produktionen sedan 1991.
Jag hittar rörliga bilder från min andra födelsedag, den sextonde november 1972. Mamma filmar smalfilm när pappa ger mig en blå hockeyhjälm i födelsedagspresent. Hockeyspelare blev jag visserligen aldrig men tänk så mycket vänlighet, kärlek och omtänksamhet jag växte upp med. Den stora frågan gäller egentligen inte mitt ursprung utan huruvida jag mäktar med att återgälda allt jag fått till en ny generation. Famnarna finns visserligen inte kvar att krypa upp i men de har format mig till den jag är.
I en mer eller mindre avlägsen framtid sitter kanske någon framtida ättling och grunnar över släktforskningens mysterium. Kanske förbryllas vederbörande över den tiondels procent av sitt DNA som härrör från Dalarna. Vem bodde där? Hur hamnade en släktgren där? Finns bloggen kvar blir arbetet lätt.
Jag längtar till västra Götaland. Den bygden lyckas nämligen med något Dalarna inte mäktar med. Den räcker alltid ut en hand och drar upp mig ur sorgsenheten. Det är märkligt och lämnar mig i förvåning varje gång. En ljus förvåning.
Om jag kunde resa tillbaka i tiden för att återuppleva ett enda tillfälle – vilket skulle jag välja? Ett innerligt samtal med mamma? Min första kyss? Studenten? Något av alla lysande ögonblick i Uppsala? Mitt bröllop? Barnens födelse? När jag drack champagne med båda mina syskon under pappas överseende? En sommardag på Styrsö eller lycklig dag på fjället?
Skulle jag välja en dag på fjället?
Att skita i det blå skåpet innebär att göra bort sig eller att gå för långt. Uttrycket blev känt genom en replik av Loffe i filmen Göta kanal. (Mindre känt är att han använde samma replik många år tidigare, i filmen 47:an Löken blåser på från 1972.) Möjligen avser uttrycket ursprungligen de skåp där människor förvarade fina linnen, silverbestick och glas. Dessa finskåp var ofta blåmålade efter att ett blått färgämne började produceras i början på 1800-talet och allmogen därmed fick råd att måla i den kulören. Blått ansågs vara lite finare än de tidigare så vanliga färgerna rödbrunt och ockra. Att göra sina behov i ett sådant skåp skulle verkligen ansetts som att gå för långt. Personligen anser jag i och för sig att det generellt sett är olämpligt att orena i folks skåp – dess färg oaktat.
Under pappas överinseende
Många svenskar som är över, ja, säg fyrtiofem år har en närmast manisk relation till ett bisarrt pekoral i form av filmen Göta kanal. Efter två öl kan vi som ingår i nämnda ålderskategori slänga oss med massor av citat och monologer för att under det gemensamma asgarvets konvulsioner fylla i varandras meningar. Jag ska nog ändå i jag! Min personliga favorit, för visst har jag en sån, är när Georg Rydeberg vägrar öppna slussen eftersom klockan är efter sex. Det vet han för han fyller år idag och har fått guldklocka och allting (klippet är för kort).
eller när en dotter föddes?
Jag fick aldrig någon guldklocka. Man har slutat med det i kommunen. Inte heller lär jag erhålla medaljen Nit och Redlighet i rikets tjänst enär jag inte är statstjänsteman (förstatliga skolan nu!). Men jag fick en bergsmanskrona av kommunen (tack!) som tack för lång och trogen tjänst. Och vi har ju fars guldklocka. Den som han fick av Landstinget också det för lång och trogen tjänst. In genom sjukhusdörren klev han en dag tidigt 1960-tal och lämnade verksamheten i slutet på förra millenniet.
En dag vid ett vattenfall
Pappas gamle vän Olle berättade på begravningen att de möttes för första gången 1961 när Olle behövde en tennispartner. Pappa hade just varit på julbord och intagit både nubbe och starköl men nappade och spelade, julbordet till trots, varvid en över sextio år lång vänskap tog sin början. Och förövrigt har det i sextiotre år funnits minst en Adolphson som gör lång och trogen tjänst i Falun. Nu är det jag som är klanens ålderman.
eller en helg i skogen Dalarna?
Jag såg nyligen ett klipp med skådespelaren Sam Neil som påverkade mig. Det handlar om vilken han anser som den viktigaste lärdomen från sina föräldrar. Jag insåg att jag upplevt ett liknande ögonblick som det Sam i klippet berättar om. Det var i min ungdom när jag en dag, bakrusig och eländig, tyckte förfärligt synd om mig själv eftersom jag hade varesig jobb, pengar eller framtidsplan. Jag sökte fars sympati varvid han tittade milt på mig och svarade att antingen får du söka försörjningsstöd, om du har mage därtill, eller, grabben, så skärper du till dig.
eller en annan dag på fjället?
Jag springer fortfarande mycket. Det går visserligen långsamt och jag har känningar både här och där. Men springer, det gör jag. Nyligen mötte jag på rundan en mycket korpulent och därtill rökande man. Vi utbytte en blick i ömsesidig blandning av vämjelse, förakt och avund. Blicken andades egentligen en enda fråga: vem av oss dör först? För så är det: vi står endast en diagnos från elände och det enda vi kan påverka är vad vi ska bära för kläder nästa dag. Och hur vi beter oss.
eller en sommardag på Styrsö?
Det blå skåpet är för mig en plats att förvara fina minnen. För minnena bör vara goda. Renar man då och då skåpets innehåll, kanske med hjälp av en liten tygpåse fylld av lavendel, mår man bra. Skiter man i det, såväl bokstavligen som andligen, får man ständigt gå omkring och sniffa på skitlukten. Löpare eller rökare, jag lydde till sist fars råd och skärpte till mig hyfsat och när resan är över lämnar jag ifrån mig ett i mitt tycke välfyllt blått skåp.
Det finns inget enskilt minne jag skulle välja om jag kunde resa tillbaka i tiden. Det behövs nämligen inte. Det är ju bara att öppna det blå skåpet och botanisera bland nytt och fornt. De vackra minnena viker man varsamt ihop för att endast tas fram vid särskilt högtidliga tillfällen. Som det nu är nöjer jag mig med att tilldela det blå skåpet en symbolisk guldklocka för lång och trogen tjänst. Tack, skåpet!
En medelålders krisande mans (blev det rätt med genitiv-s där?) betraktelser där han diskuterar lust, plikt, fram, bak, då och nu.
Den tjugoandra juli 1976, jag var fem år vid tillfället, skickade far ett vykort till sin pappa, min farfar, i Bodforsen. Han titulerade sin pappa med ”herr”. Vykortet löd:
Hej pappa! Har du fått något regn. Här är det fortfarande lika torrt. I söndags vistades vi på landet hos goda vänner i samband med sista långsimniningen för säsongen i Lindesberg. Nu blir vi hemma ett tag framöver. Anita arbetar en hel del framöver. Personalläget är ganska ansträngt över sommaren. Barnen mår bra. Fredrik har gått i simskola i Roxnäsbadet. Hälsn. Jörgen.
Ett pliktskyldigt vykort från son till far som dels anknyter till ursprunget på en bondgård i Norrland (regn är viktigt) och dels pappas stora intresse bredvid tennis: simning. Jag minns den där simskolan. Där lärde jag mig simma och pappa sken av stolthet. Han gjorde minsann sin faderliga plikt. Säkert hade han lust, också.
Det är lätt att fastna i det förflutna. Som tiden när flickorna var fyra och sex år gamla exempelvis. En tid när jag på fredagar med briljans körde barnen i kundvagn på Ica under lyxhandlingen inför fredagsmyset. När jag hemkommen efter handlingen stängde dörren mot omvärlden och enbart njöt familjelivets lycka. Nog var det en fin tid, nog var jag lycklig då. Nu sitter jag ensam på helgen med nattvakets gnagande oro för tonårsdöttrarnas väl som enda sällskap. Vart flydde du, ljuva småbarnsliv?
Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Tranströmers ord passar väl en tidig höstdag. Jag tar sällskap med min yngsta dotter inför hennes första dag på ny skola. Hon är nervös. Det slog mig att det antagligen var sista gången jag fick fullgöra denna faderliga plikt. Lite senare, på väg mot arbetet, skickar jag mitt i steget, mer av lust än av plikt, en kärlekshälsning till någon som också ska påbörja studier. Tänk att jag får slå följe med dem på deras resor. Det är, alltihop, förunderligt märkligt i lust och fägring stor. En känsla värd att försvara.
Det ligger måhända i betraktarens öga, det där med lust och plikt. Ibland vill man, ibland måste man. Det gäller att balansera mellan de två. I lust och fägring stor finns värden att med plikt försvara. Det finns dock andra värden än pliktetik. Att försvara det man har kärt är ofta mer instinkt än plikt, en instinkt som ligger djupt hos de flesta. Det narrativet har Försvarsmaktens PR-avdelning full koll på. Att försvara och hjälpa sina barn, den man älskar eller platsen man bor är något grundläggande. Men för bibehållen lust krävs också något mått av (värn)plikt. Och vice versa.
Ibland dras jag lite skämtsamt in i vänskapligt käbbel om östkusten versus västkusten. Vem vill segla i skogen, som Lövet 2 en gång uttryckte saken. Vem vill åka båt överhuvudtaget, som min bror säger. Men vilken är egentligen framsidan respektive baksidan? Om Nato, oavsett vad man anser om inträdet, är nuet och framtiden måste ju Putin med sin eländiga bakåtsträvande krigshets representera det förflutna. Därmed borde väl kusten vara klar. Väst fram, öst bak. Västerut åker jag av lust österut, om vi har otur, av plikt.
Hur försvarar man förresten något? Det fungerar nog bättre om man vill, har lust, än genom plikt. Opinionsbildaren Elin Wägner ville 1940 att kvinnorna skulle vägra delta om Sverige drogs i andra världskriget. Och inte bara det, hon gick så långt att hon ansåg att kvinnor dessutom skulle vägra låta sig försvaras (gå ner i skyddsrum, bära gasmasker etcetera) eftersom det var ett exempel kallblodigt urval om vem som värd att beskyddas i ett krig män startat. Ett teoretiskt resonemang som nog bleknar i skarpt läge. Låt oss alla utgöra varandras bålverk mot allt lågt och lumpet här i världen.
Hur man än vänder sig har man östkusten bak, som det heter. Oberoende av kön har varje vuxen plikter gentemot sina nära och kära. Och gentemot sig själv. Man bör inte, för att undvika att bli sin egen fiende, alltför mycket fastna i det förflutna eller framleva sina dagar i ständig oro för framtiden. Man bör leva i nuet. Således: flickorna är tonåringar, jag medelålders och livet helt okej.
Många funderingar blir det. Flickorna blir aldrig små igen. Att strida för det man tror på: familjen, värderingar, mark och tillgångar eller rättvisa är en grannlaga sak. Narrativet ligger i betraktarens öga. Jag påminner mig själv om några sanningar: jag kan ha fel, allt jag gör ska vara av sådan karaktär att det går att upphöja till allmän lag, att ingen, eller ytterst få, ska drabbas av konsekvenserna av mina val. Ofta fungerar det. Jag vill leda mina döttrar till plikt och lust, någon till lust och fägring stor. Jag är alltid i början på en mycket stark berättelse som inte är färdig. Förrän den är det.
Skitsnack. Det förflutna ljuger. Inte lärde jag mig simma i Roxnäs. Jag härjade och smet så pappa fick skämmas. Jag fullkomligt avskydde det där. Kallt och eländigt. Men han såg det som sin plikt att lära mig simma. En vacker dag en tid senare, på Styrsö, gick jag ensam ner till Stora bryggan i Halsvik och hoppade i och lärde mig simma på egen hand. För att jag hade lust. Farfar kom nästan aldrig och besökte oss i Falun och det gjorde pappa ledsen. Men han skickade då och då små hälsningar. Småbarnslivet var ingen dans på rosor, när jag verkligen tänker efter. Rusa från jobbet, hämta på förskolan, somna i soffan framför På Spåret med handen i dippen och foten på en pizzakartong, VAB, kaskadspyor och tillsägelser om nedfällda toalock. Och inte vakar jag över flickorna numera ensam, jag njuter det bästa av sällskap. I fredags ordnade jag fredagsmys för någon varefter vi somnade tillsammans i soffan framför en tv-serie. Jag kan inte minnas när det skedde senast. Lycka när den är som bäst.
Någon
Krisande man eller ej, för nostalgikern blir det aldrig bättre. Jag skickar därför ett vykort till mitt framtida jag, denna härliga höstmorgon. Det lyder: jag är lycklig nu. Var det du också.
Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.
Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.
Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?
Bergochdalbana
Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.
Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.
Oändlig surf
Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.
Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa.Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.
Kollegiet på det naturvetenskapliga programmet på Falu Gymnasium 2024-25. Någonstans på bilden döljer sig en humanist. Det är lika underbart som en ögonfrans i en kopp te.
Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!
Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.
Vem vet var ens runa slutligen ristas? Vem vet var ens nuna slutligen vistas?
Viktor gav mig, innan hemfärd, en sträng uppmaning att summera sommaren i gästboken – jag har ju varit på ön länge i år. Den är viktig för honom, gästboken.
Pappa är urnnedsatt i familjegraven på Styrsö. Ädel och högaktad, iallafall så ansedd av oss närmaste, avled han av ålderdomssvaghet 2024. Och nu vilar han med mamma, Helena, Lena, Magnus, Signe, mormor, morfar och mammas mormor och morfar. De senare träffade han visserligen aldrig. Men nu delar de plats. Det vilar något tidlöst över det. Viktor sörjer pappa. Det gör även jag, förstås, samtidigt som jag tänker på hans goda och relativt långa liv.
Släkten följa släktens gång. Urnnedsättning av pappa Jörgen (1934-2024) Styrsö kyrka 7/8 2024. Foto: Ragna
Sommaren. Jag minns en kväll när jag lyssnar på radion. Man spelar vår nationalsång under prisutdelningen efter Sara Sjöströms bragd i olympiska spelen. Samtidigt som solens sista strålar når Styrsös klippor klingar Du gamla du fria. Det är vackert. Jag reser i tiden på jakt efter mina släktingars liv. Identitet, tillhörighet och ursprung. Det är starka krafter i görningen denna sommarkväll.
Han har förekommit i bloggen förr, min mormors farfars farmors far, Jonas Gudmundson Donberg. Skillnaden är att jag i sommar börjat släktforska och kan, så att säga, sätta lite kött på sedan länge döda ben för att komplettera stumma årtal. En ny bekantskap är däremot min mormors mormors farmor (om jag räknat rätt i släktleden) Helena Nilsdotter. Undrar var de är begravda, funderar jag.
Brännholmsviken. En gång begravningsplats Foto: Ragna
Det som är spännande med Donberg är att han var kapare. Alltså pirat. (För en utförligare beskrivning hänvisas till blogginlägget Vinthunden 2, se länk nedan.) Donberg föddes på Donsö 1682 och innan han blev sjörövare var han löjtnant i örlogsflottan men erhöll statlig pension från båda verksamheterna 1751 och dog sedermera 1765: Afled Lieutnanten ädel och Högachtad Hr Jonas Donberg på Donsö af ålderdomsswaghet. En ädel och högaktad pirat som dör av ålderdomssvaghet på Donsö, alltså. (Don är ett äldre uttryck för ängsdun som växte på ön. Huruvida namnet på ö och man hänger ihop känner jag inte till.) Det var emellertid inte bara Donberg som ägnade sig åt sjöröveri. På ett annat av kaparskeppen, ”Jägaren”, var hela besättningen på fjorton man från Göteborgs södra skärgård. Om fartyget finns följande anteckning från 1721:
köpte löjtnanten och kyrkovärden Erik Andersson, Brännö, ett rött altartäcke med gult övertäcke f. 14 daler, 2 öre, inlöst för det sammanskott som besättningen år 1715 på Caparen Jägaren gjort. Besättning: Kapten Erik Andersson, Brännö, Löjtnant Olof Möller, Köpstadsö, Jonas Stör, Styrsö, Styrman Jon på Wrangöö, Erik Nilsson, Styrsö, Erik Jöransson, Styrsö, Lars Olofsson, Brännö, Mathias Larsson ibidem, Jon Persson ibidem, Anders på Lidan, Anders Häljesson, Köpstadsö, Nils Börjesson, Wrangöö, Sven Nilsson ibidem, Olof Andersson.*
En kyrkvärd som är både löjtnant och pirat köper inventarier till sin kyrka för pengar han samlat ihop från besättningen på sitt piratskepp. Se där exempel på händelser som kittlar fantasin.
Jonas Donberg var år 1716 befälhavare på ett annat kaparskepp: ”Vinthunden II”. Fartyget ägdes av Lars Gathenhielm med kapargalliot** om 60 á 70 läster*** och bestyckad med 12 á 14 kanoner av medelgrov kaliber. Don efter person. Eller före, när det gäller Donberg.
Om Maria Nilsdotter finns inte många notiser av det slag som Donberg. Hon föddes i Göteborg revolutionsåret 1789. Anledningen till att hon flyttade till Styrsö (Tången) var att hon gifte sig med Gunnar Larsson som kom därifrån. Tillsammans fick de sex barn: Carl Peter, Johanna Magdalena, Elisabeth, Catharina, Christina och Cornelius. Efter Gunnars död 1824 gifte Maria om sig med Tore Nilsson och de fick dottern Regina. Maria arbetade livet igenom som piga och dog 72 år gammal på just Styrsö Tången år 1861. Huruvida hon ansågs ädel och högaktad framgår inte av källorna.
Tången 31/7. Här har en piga som hette Maria bott och verkat. Foto: Ragna
Jag tror inte någon av gravarna som Maria och Jonas vilar i finns kvar men jag kanske kan jag höra efter hos kyrkogårdsförvaltningen. Däremot finns som framgår spridda notiser från två liv som ett eko av det förflutna. Och det är kanske så det ska vara. Först sorg och lovord, sedan en plats med en sten, sedan minnet. Till sist återstår inget annat än solens sista strålar över den plats man en gång beträtt.
Som tur är finns det inga tidsmaskiner. Möjligheten att resa bakåt i tiden skulle ofrånkomligen innebära att det förflutna förändrades och det skulle i förlängningen sätta igång en serie händelser som skulle rasera världen. Det som skett har skett och det enda vi kan påverka är vårt förhållningssätt till det. Men nog är de vackra i solnedgången, mina förfäders klippor.
Förfäders klippor i Halsvik 3/8. Foto: Ragna
Den som lämnar livet tronar en liten stund på minnen från fornstora dar, då ärat hens namn flög över jorden. Pappa har fått sin plats. Samtidigt som ytterligare en gren tillkommit på släktforskarens digitala träd befinner jag mig längst ut på verklighetens släktgren. Ännu inte ansedd som särskilt högaktad, ädel eller, som tur är, ålderdomssvag. Men min tid kommer.
Jag har knappt lämnat ön. Sommaren har virvlat lugnt och stilla förbi och blivit ytterligare en bland somrar. Pappa älskade Styrsö. Flickorna älskar Styrsö, Ragna likaså. Och Styrsö älskar dem. En personlig regel jag har här i livet är uppfattningen att man bör hålla sin nuna där livet är gott. Var ens runa slutligen ristas är för andra än huvudpersonen att hantera. Nu vilar iallafall pappa i graven och vi ska rista i stenen. Och jag följer Viktors stränga uppmaning och gör det samma i gästboken. Det talade ordet är allt för flyktigt.
Huset till vänster mitt i bilden innehåller gästböcker. Foto: Viktor
* Ibidem är latin och betyder ”som ovan”)
** Galliot eller galjot var ursprungligen ett mindre och lättare variant av galär. Den hade från sexton par åror, var och en förd av en eller två man, ända till tjugotre par, med tre roddare till varje åra, samt förde ett eller två segel. Gallioter omnämns redan på 1100-talet, men tycks såsom roddfartyg ha upphört omkring slutet av 1600-talet. Senare förekom under detta namn ett holländskt flatbottnat fartyg, tacklat som galeas med stor- och mesanmast. Den främre masten förde rår och stod tämligen långt från förstäven. Eftersom denna tackling lämnade ett jämförelsevis fritt förskepp, ansågs galioter lämpliga som bombfartyg. På tyska och holländska Nordsjökusten förekom gallioter ganska talrikt under mitten av 1700-talet. Dessa var byggda på köl och liknade galeaser.
*** Skeppsläst är ett gammalt storleksmått för fartyg. Den exakta innebörden har varierat men i Sverige fastställdes måttet 1726 genom ett kungligt beslut att en läst skulle vara cirka 2450 kg.
Jag läste om en intressant övning för att testa sitt minne. Den handlade om att fundera över huruvida man minns bäst bakåt eller framåt. (Va, kan man minnas framåt?!) Vidare, så här mitt i semesterns meditativa tillstånd, grunnar jag över två citat. Det första är från boken Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams och lyder Hemligheten med att flyga är att kasta sig till marken och missa. Det andra tillskrivs den grekiske filosofen och matematikern Arkimedes (287-212 f.v.t) och lyder Om man vill rubba världen behöver man en fast punkt.
En gång en gravid kvinnas (från Östermalm) badplats
Jag har just kommit ut på bryggan i Halsvik för att morgonbada när någon vill växla några ord. Är det bloggaren? Jajemän, i egen hög person svarar jag vänligt men aningen ironiskt. Jag kände Anita, fortsätter personen, för hon var syssling med min man. Hon ljög för mig, din mamma. Visste du det? När min man och jag träffades var jag sjutton år och han bara femton men han sa att han var sjutton och uppmanade Anita att säga det samma och det gjorde hon. Men det blev ju ett bra äktenskap ändå.
Vi åker och badar på Vargö en fridfull sommardag. Ön är naturreservat och mina förfäder har ibland använt den som någon sorts servitut för jordbruk. Vargö alltså – men utan Daniel. För att det där ska bli någorlunda begripligt måste jag upplysa en potentiell läsare om att min vän Daniel Vargö var en av mina närmaste vänner under gymnasietiden i Falun och studierna i Uppsala. Numera ses vi inte så ofta som vi borde men när vi väl gör det finns fortfarande det där kittet, kittet som människor som kommit varandra riktigt nära delar. Ofta, men inte alltid, kommer det sig av gemensamma upplevelser under formbara år. Att ha tillgång till sådana människor senare i livet är viktigt. Det ger riktning och perspektiv både bakåt och framåt. (Jag kan för övrigt nämna två andra i det kompisgänget. Jerker Segelman med ingen annan koppling än det i sammanhanget Göteborgshumoristiska namnet och Claes Westman vars pappa var sjökapten tillsammans med mammas kusin Bernt Eriksson från Styrsö.)
Undertecknad och Vargö 2018
Jag har precis börjat släktforska och är helt fast. Hittills har jag funnit att släkten bott på Styrsö sedan åtminstone sedan sent 1500-tal.
(En släkting, kyrkvärden Lars Nilsson föddes på Styrsö 1666 och gick ur tiden blott trettioåtta år gammal 1704 – alltså innan dagens kyrka uppfördes. Höll han i sitt värv till på sydsidan av ön där en föregångare till dagens kyrka stod? Och karln måste ju haft föräldrar, varifrån kom de? Så många frågor. Det verkar också vara en del bidrag till släktträdet från norra skärgården, exempelvis Hönö och Öckerö. Här på Styrsö sägs det att det är svårt att komma längre tillbaka än till 1600-talet då en präst förliste tillsammans med kyrkoböckerna.)
Undertecknad och Vargö 2024
Men hur hänger detta ihop med Daniel (och) Vargö? Tja, allt hänger ihop. Daniel berättar att hans farfars bror, en söderkis, gjorde en kvinna från Östermalm gravid vilket inte ansågs acceptabelt. De rymde till Vargö i Göteborgs södra skärgård varefter han tog anställning på ett fartyg och slutligen hamnade i USA. I staterna bildade han en ny familj och antog namnet Vargö och det gjorde även Daniels farfar. Barnet, som hette (eller kallades) Krutte, som utan egen förskyllan var upphovet till dramat blev bortadopterat men sökte sedermera upp släkten. Han är grundaren av bandet Grus i dojjan. Han har nu gått ur tiden. Undrar förresten hur det gick för kvinnan från Östermalm, tänker jag medan jag tar ett dopp i Vargös södra lagun.
Vargö södra
Vi tar farväl efter morgonbadet och samtalet på bryggan och tankarna vandrar bakåt och framåt. Tänk att ett bra, livslångt äktenskap kan starta med en lögn. Vilken underbar dag det var på Vargö, förresten. En dag att minnas. Och tänk så många minnesvärda dagar jag upplevt med Daniel, i höst ska jag försöka träffa honom igen. Han utgör, liksom ön vars namn han bär, en fast punkt. Jag har tur, filosoferar jag vidare, som i Styrsö har har en fast punkt från vilken jag kan kasta mig till marken och missa. Jag tittar ut över havet igen. Tänk att stranden bortom haven, den som nu heter Amerika, för miljoner år sedan låg så nära att man kunde se den med blotta ögat.
Även om jag inte bor året runt på Styrsö har min släkt sannolikt gjort det. Kittet till förfäder utgörs av en plats man delar, förvaltar och älskar. Ännu vet människor här att min mamma hette Anita. Ännu blickar jag ut över Halsvik. Ännu bloggar jag trots att det blev omodernt för över ett decennium sedan. Kanske är företeelsen släktforskning ett bevis för att minnet mäter bakåt. För det är sant: det är emellanåt jobbigt att vara på Styrsö på grund av alla minnen människor och händelser lämnat efter sig. Ett annat sätt att testa minnet är den där övningen jag nämnde i början, uttryckt genom tanken att om jag badade vid bryggan i Halsvik för ett år sedan eller om jag gör det om ett år.
Jag avslutar med, för den som så önskar, en liten film om färden från Vargö till Halsvik. En bra dag. En av alla dessa dagar. Klicka här.
Fantasi.
Min mammas morfar, fiskaren Viktor Johansson, fick i uppdrag att i sin båt ta en gravid kvinna från Stockholm och hennes manliga sällskap. Inget ovanligt i det, ständigt förekom barn i oäkta säng. Paret hade anlänt till Styrsö Tången med ”stånka” från stan och skulle nu vidare till Vargö där de fått löfte att hyra en liten stuga.Senare fick Viktor höra att kvinnan som brukade bada i den vackra lilla viken på öns södra sidautvandrat till Amerika.
Post scriptum: Det kom ett mail med information om vad som hände med kvinnan från Östermalm med släktens tillstånd publiceras det här:
Krutte
Sommaren 1995 gjorde jag slag i saken med att börja leta efter min storebror. När jag var 20 år, berättade Mor att jag hade en storebror. 1940 blev hon gravid och fadern var Kurt Vargö. Han for i väg till USA och lämnade Inga kvar och sa dessutom, att han inte kunde få barn, vilket uppenbarligen inte stämde. Han fick nämligen en dotter och en son i USA också. Mormor skickade mor till Dalarna för att hon skulle låta magen växa utom synhåll för släkt och vänner. Där bodde hon inneboende hos ett äldre par och var väldigt ensam.
I maj 1941 födde hon min storebror. Hon ammade honom i två månader. Hon hann döpa honom till Bo Christer. Sedan var hon tvungen att adoptera bort honom. Mormor, som själv hade fött sitt enda barn utom äktenskapet kunde på inga villkor acceptera att hennes dotter skulle gå igenom samma upplevelser som hon hade gjort. Mormor lyckades till och med få mor placerad på Beckomberga mentalsjukhus, för att hon menade att hennes dotter inte var psykiskt tillräknelig, när hon absolut själv ville ta hand om sin lille pojke. Efter ett par dagar på Beckomberga med diverse undersökningar kunde man konstatera att hon inte hade några som helst tecken på att behöva vård, varför hon skickades hem och då var Bo Christer redan bortadopterad till paret Hedberg i Hälsingland. Karl-Urban (”pappan”) var styrman på stora båtar. De skilde sig så småningom och Bo Christer växte upp hos sin mamma, Miriam, som så småningom hamnade i mjölkaffären i Bromma.
Jag tror att jag ringde nästan 30 olika pastorsexpeditioner, innan jag i augusti 1995 fick klart för mig att min bror bodde i Malmö, hade ett reklamföretag och dessutom delvis livnärde sig på musik. Alla i familjen spelade och sjöng och det kändes så rätt och härligt att vår bror också musicerade.
Det visade sig att Krutte hade fru och tre barn. Plötsligt blev det på riktigt! Jag hade en storebror! Han fanns i Malmö! Men jag fick inte kontakta honom. Du får absolut inte ta kontakt, Lotta, sa mor. Jag var tvungen att skriva på papper i samband med adoptionen och där lovade jag att aldrig någonsin ta kontakt med min son!
Så var det på den tiden. Men bara drygt en månad senare fick mor ett brev från Krutte som skrev: När min mamma dog för några år sedan, hittade jag papper, som visade att jag var adopterad. Det visste jag inte! Jag började då leta efter min far. Till slut hittade jag honom i USA. Han var inte längre i livet. Nu har jag hittat dig och tror att du är min mor och i så fall har jag fyra syskon. Det skulle vara underbart att få träffa er. Jag har vuxit upp utan syskon. Men kanske har du inte alls berättat för dina barn.
Mor blev så lycklig. Min mamma har alltid varit en glad, utåtriktad och social människa. Ändå märkte vi ”barn” att något tungt lyftes från hennes axlar efter brevet från Krutte. Det bestämdes att vi alla skulle träffas i december hos oss i Steninge – Krutte och hans nuvarande fru, Ulla, Kruttes tre barn, Sofie, Johan och Emil, Christian och Marika med Pidde och Hanna, Anna-Nora och Bill med Maja och Gustav, Ditte och PeO och jag med Malin och Lena.
Men innan dess hade Krutte och jag kontakt. Vi skrev och berättade för varandra vad vi hade gjort tidigare i livet. Jag berättade bland annat att jag hade gjort text och musik till ett TV-program för barn, som hette Kartongcirkus. Krutte berättade, att han hade gjort ett TV-program för barn, som hette Den konstiga kartongen. Så märkligt! Och det skulle dyka upp fler märkligheter så småningom.
En oktoberdag 1995 skulle jag hålla föredrag på konserthuset i Malmö. Jag var engagerad av organisationen Kvinnor kan, ett event som turnerade i Sverige och där jag var med under tre år. Inför eventet i Malmö frågade jag Mor, om hon hade något emot att Krutte och jag träffades i Malmö, innan vi skulle träffas i Steninge till jul allihop. Det hade hon inte alls och Krutte sa, när jag ringde honom: Klart att vi ska ses! Vi ska ses och snacka gamla minnen! Sådan var Krutte, alltid glad och positiv och med sköna, roliga idéer och förväntningar.
När jag var klar med mitt föredrag där i Malmö, var det paus i eventet och utanför portarna till konserthuset stod många ur publiken och njöt i höstsolen. Flera av deltagarna ville prata med mig, när de såg mig komma ut genom de stora dörrarna på väg till min storebror.
Men jag hade bara ögon för en guldgul Peugeot 205, som stod på gatan. Det kändes hur naturligt som helst att krama om Krutte och vi åkte hem till Ulla, som hade lagat till en god måltid. Precis som alla mina syskon var Krutte också duktig på att laga mat. Själv har jag blivit bortskämd med en man, som älskar att laga mat, så efterrätter och bakning har blivit min tacksamma lott i hushållet.
Krutte visade gamla fotografier, de som fanns kvar efter branden i Åkarp, då hela hans hus brann upp. Vi pratade, frågade, berättade, grät och skrattadeända tills det blev dags för mig att ta tåget hem. Från första början kände jag så starkt, att Krutte var en av oss.
Innan vi alla skulle ses i Steninge till jul, hann också Anna-Nora och Ditte träffa Krutte. Han och hans orkester, Grus i Dojjan, hade i många år traditionen att spela på en stor lokal i Mellbystrand. Dit åkte Anna-Nora och Ditte för att lyssna på Gruset och för att få träffa Krutte.
Många år senare – drygt 20 år – skulle jag återförenas med min syssling från Laxvik, som vid det laget hade hunnit bli biskop – Bengt Wadensjö. Det visade sig att Bengts dotter, Sofia, var gift med Figge, vars pappa bodde i Mellbystrand och ägde lokalen, som Gruset spelade i år efter år. De kände naturligtvis varandra – Krutte och Figges pappa.
Det blev dags för träffen i Steninge. Den blev mycket glad och känslosam. Krutte hade med sig en liten väska med munspel stämda i olika tonarter. När vi bad honom spela något, valde han ut ett av munspelen, blåste över hela klaviaturen (eller vad det nu kallas för på ett munspel) och frågade Kan ni den här? Och började spela En gång jag seglar i hamn.
Det var den sången, som fanns på Alice Babs skiva – den som Far hade gett till Mor, när hon låg på BB med tredje barnet och Far just skulle åka iväg på en affärsresa. Den här ska vi sjunga och spela tillsammans, när jag kommer hem, Inga! sa Far och reste till Åmål. Det var vinter och halt. En lastbilschaufför kunde inte få stopp på sin tunga bil, som sakta gled nedför gatan och rakt på Fars Volvo, en PV 444. Han hade just parkerat och var på väg att stiga ur sin bil, när den tunga lastbilen gled på honom. Far kom aldrig tillbaka. Ja, den sången kunde vi förstås allihop utantill – varenda vers – och stämde in med tårar i ögonen.
När vi så småningom började bläddra i livets alla händelser frågade Christian Men Krutte … då, när du och jag spelade med i ”Styrman Karlssons flammor” på Stadsteatern i Malmö … var vi bröder redan då? Sedan upptäckte vi den ena anknytningen efter den andra:
• Krutte och hans orkester har varje år inlett Malmöfestivalen, som hade premiär 1985. Ett år skulle Malin och hennes dansgrupp, Matimbo, dansa på scenen. Inte visste Malin då, att det var hennes morbror som informerade henne och hennes danskollegor: Ni kan vänta här i kulisserna tills jag har presenterat er. Sedan välkomnar jag er in! Och inte visste Krutte då att det var hans systerdotter som han presenterade för publiken.
• Clary heter en god vän till mig. Vi blev goda vänner, när hon många gånger engagerade mig till föredrag i Skåne, där hon bor. När hon första gången hämtade mig på flygplatsen i Helsingborg började vi i bilen på kvinnors vis berätta för varandra om våra liv. Hon berättade, att hon och Claes hade en biologisk son och en adopterad. Jag sa då precis som min mamma … och så berättade jag om min storebror och hur vi hade hittat varandra. Du menar väl inte Krutte?frågade Clary och kastade en nyfiken blick på mig där hon satt bakom ratten. Det visade sig att hon och Krutte hade gått i samma klass, när de utbildade sig till fritidspedagoger.
• Mor bodde många år i Haverdal men när hon fick tillbaka Krutte bodde hon på ett äldreboende närmare Halmstad. När hon ännu bodde i Haverdal hade hon haft sin son nästan snett över gatan utan att veta det. Krutte och Ulla hade nämligen en sommarstuga i Haverdal. Både Mor och vi syskon, som bodde i trakternakring Haverdal på sommaren, hade i många år handlat i samma affär som Ulla och Krutte.
• När Krutte ännu hade sin reklambyrå kvar, han skicka en bok till Mor och la paketet i receptionen till reklambyrån. Det hör till saken att han där hyrde ut ett rum till Ulf Rodelius, som spelade fiol i Malmö Symfoniorkester och använde rummet till att öva i. När Ulf såg paketet till Inga Moberg, undrade han vad Krutte hade för förhållande till henne. Själv hade han nämligen haft hennes barn (Christian och mig) till lekkamrater, när vi hade sommarstuga i Frösakull och bodde granne med familjen Rodelius. Då sa Krutte till Ulf, att han skulle sätta sig ned, så skulle han få höra …
• I Malmö hade Mor en kär väninna, Ulla Kittel, mor till Georg, som jag berättat om tidigare i boken och som PeO och jag fortfarande umgås med. När den största spänningen med återträffen med Krutte hade lagt sig, ringde Mor och berättade för Ulla, att hon hade fött en son för många år sedan men att han av olika skäl hade bortadopterats. Ulla blev väldigt tagen. Efter en stund började väninnorna prata om annat och Mor frågade Ulla, om hon brukade delta i Malmö-festivalen. Ulla svarade Oh ja! När den inleds, så tar jag cykeln och kör ned till Stortorget och lyssnar på en jättebra orkester som heter Grus i Dojjan. Och min favorit, det är han som spelar munspel! – Det är min son, Ulla! Det är klart att Ulla blev mållös.
• Innan Krutte började söka efter sin mor, försökte han hitta sin far, Kurt Vargö. När han fick veta, att han inte längre fanns i livet, hittade han sin farbror, Gunnar Vargö, i Borrby. Krutte åkte dit och satt i farbroderns kök och pratade. Efter en stund frågade Krutte hur farbrodern trivdes i Borrby, om grannarna var trevliga. Javisst är de trevliga. Här bredvid bor ett äldre par. Hon är glad och trevlig men han verkar knepig. Inte visste vare sig farbrodern eller Krutte att den glada trevliga grannen var Mor – KruttesMor! Den knepige gubben, som hon hade sommarstället ihop med där i Borrby var Olle.
• När Bosse Larsson var programledare för Allsång på Skansen, var Grus i Dojjan där och spelade vid två olika tillfällen. Efter programmet gick hela gänget till Freden och tog ett glas. Då kom Krutte att sitta bredvid en kille, som var Bosse Larssons ”Allt-i-allo”, Gunnar Vargö, men ingen av de två visste då, att Gunnar var Kruttesfarbror.
• Vid samma tillfälle som Krutte besökte sin farbror Gunnar i Borrby, kom de att prata om familj och arbete. När Gunnar fick höra, att Krutte spelade munspel, berättade han om en trevlig kille, som han hade träffat på Skansen och som också spelade munspel och som kom att sitta bredvid honom på Freden efter programmets slut Det var en jättetrevlig kille, sa Gunnar. Då sträckte Krutte fram näven och sa Det var jag!
• Som jag tidigare berättat hade både Krutte och jag gjort TV-program för barn. Krutte – Den konstiga kartongen och jag Kartongcirkus.
• Alldeles i början av boken berättade jag om mjölkaffären i Bromma, där Mor handlade ost och mjölk. Inte visste mor att det var Kruttesadoptivmamma hon handlade av och att Krutte då förstås fanns i närheten.
Vi hade haft många anknytningar utan att veta. Och vi fick 27 härliga år med Krutte. Ulla och Krutte kom på min 50-årsfest på Bergendals Herrgård och till sommaren som följde (1996) hade Krutte den underbara idén att Gruset skulle spela i trädgården i Steninge och vi skulle ta inträde, som kunde täcka orkesterns resa, övernattning och mat. Då blev Grus i Dojjan i stället Gruset i Gräset under våra konserter i trädgården.
Vi fortsatte med sommarkonserterna i vår trädgård i 22 år. Av dessa hann Mor vara med många somrar, innan hon dog 2010.
Tillsammans med våra barnbarn ordnade vi med fiskdamm och lotterier för barnen, som kom till trädgårdskonserterna. Barnbarnen älskade att stå i ”kassan” till biljettförsäljningen och när de blev större, sålde de hembakta bullar och kakor och läsk. Våra sommarkonserter blev populära och till slut kom över 100 personer för att sitta i gräset och lyssna och äta sin medhavda matsäck – ofta vin och kyckling. Vi dansade i gräset till flera av låtarna. Många av våra vänner från Stockholmstrakten kom och lyssnade och ordnade med övernattning. Gabi och Jürgen och barnen och barnbarnen kom också och njöt av musiken. Vilka fantastiska somrar och underbara minnen!
Efter en kort tids sjukdom avled Krutte i september 2022. Vi miste vår storebror. I nästan 27 år fick vi ha honom.
Missförstånd. Vi tror och tänker lätt (för) mycket. Ofta, för det mesta, har iallafall jag fel. Undrar vad jag kan lära mig av den insikten?
Ibland tänker jag mig tillvaron likt ett spädbarn som plaskar runt i en balja. Stressigt och intensivt.
Malins pappa träffade Ragna på Minas studentmottagning. För mig var det ett möte jag var lite spänd inför. Har man ens en svärfar förresten, när vederbörandes dotter inte längre lever. Kan man ha två svärfäder?
Min körkompis Maria hörde av sig. Hon och hennes man skulle ut och paddla i Kosterhavet och undrade om jag visste någon bra plats att lägga i kanoten. Lite villrådigt hänvisade jag till Strömstads turistinformation.
Mammas kusin Sylve har sedan en tid gått i pension efter ett liv som däcksman på Styrsöbolaget. Nyligen gjorde han dock ett inhopp på grund av personalbrist. Så mötte jag honom när han, till omgivningens förfäran, ropade strängt från fördäck att jag skulle hålla mig och ongera (barnen) väck tills folket gått i land.
en liten übermench
Våren 1943 lämnande en 36-årig, deltidsarbetande sekreterare in ett barnboksmanus till Bonniers. Manuset refuserades. Möjligen var orsaken följebrevet där författaren beskrev huvudpersonen i berättelsen som ”en liten übermench i ett barns gestalt inflyttad i en helt vanlig miljö”. Boken handlade om ett barn som var helt oberoende av vuxna tack vare sin styrka och kappsäck med pengar vilka ger henne möjlighet att leva sitt liv ”ackurat som det roar henne”. Författaren anspelade även på filosofen Bertrand Russell som hävdade att det främsta draget i barndomen är viljan att bli vuxen och strävan till makt. Pippi. Om inte alla så åtminstone väldigt många har en relation till henne. Föräldrar identifierar sig med hennes pappa och barn med henne.
Det är lätt att gå upp i spinn, i synnerhet på semestern. För mycket tid är en lyx men leder ibland till att jag övertänker saker. Krav att hinna det och det, oro för det ena och det tredje. Ofta, nästan alltid, handlar det om barnen. Att dela huset med fyra tonåringar är ovant. Man framstår lätt i sin strävan att balansera sin livstil med deras som något av en farbror Melker. Det gäller, brukar jag påminna mig, att komma så långt i sina insikter att man plockar fram sin inre Pippi Långstrump. Detta ska inte tolkas som ett i lika delar patetiskt som fåfängt försök att vara down with the kids.
Så här års lämnar jag ogärna ön. Det är precis som mamma på sin tid. Inget fick/får störa de dyrbara veckorna på Styrsö. Göteborg lockar inte, inte resten av västkusten heller. Men nu förhåller det sig på det viset att min äldsta dotter sommarjobbar på restaurang Lotsen på grannön Vrångö. Där har jag otroligt nog aldrig satt min fot (inte så otroligt egentligen, givet nyss förda resonemang, jag har under alla år enbart besökt Brännö, Sjumansholmen och Donsö i Södra skärgården) men när Patrik och Anna i veckan hälsade på oss åt vi en lunch hos Mina på Lotsen. Resan gick av sin stapel med Styrsöbolaget och det var alltså däcksman Sylve som hälsade oss välkomna ombord. Efter att kärvänligt läxat upp mig och påpekat att man minsann tar egen båt den korta sträckan berättade han att många turister redan rest till ”Wrong island” (Vrångö). Jovisst, upplyste han mig på sitt karaktäristiska vis, vi har redan kört ut en stressbalja (slang för direktbåt med badgäster).
Sylve med kollega. Foto: Ronald Macke (beskuren)
Minnen sköljer över mig likt svallvågorna från Vesta. Jag sommarjobbade i kafeterian på Styrsöbolagets båtar och sålde även biljetter under några lyckliga somrar på 1990-talet. Då skulle alla ut och bada på Vrångö – sand och klippor, det bästa av två världar, som jag klämkäckt ropade ut i högtalarsystemet på Saltholmen vilket fick en kärv sjöbuse att kalla mig ”mikrofonbög”. Min dolda agenda var att styra bort schlonkarna (badgästerna) från Styrsö. Minnen. Det lustiga är att det alltid var vackert väder, solen sken hela 1980- och 90-talen. Eller hur? Numera regnar det ständigt.
Numera
Det kanske inte var en helt lyckad formulering av Astrid, det där med übermench, givet att andra världskriget pågick. Men Pippi lär oss samtidigt att inte ge upp. Efter att först ha blivit refuserad av Bonniersgavs boken om Pippi Långstrump ut av Rabén&Sjögren 1945 och blev en omedelbar succé. Skulle man fråga någon av de inblandade på Bonniers skulle de säkert ansett det skedda som ett missförstånd.
Jag lär mina döttrar att det är bra och viktigt att arbeta även om det emellanåt är jobbigt. Det är värdefullt att tjäna sina egna pengar och inte bli beroende av någon annan, exempelvis en framtida partner. Pengar är inte viktigt i sig men ger frihet. Bli aldrig beroende av någon annan, säger jag. Sträva efter oberoende tillsammans med någon du älskar. Ni är världens starkaste tjejer och mitt jobb är att hjälpa er att fortsätta vara det. Men även om jag önskar att så vore är jag inte Pippis pappa. (Inte Pripps pappa heller.) Också det är ett missförstånd. Jag är bara en helt vanlig pappa. En bland många.
Inte Pippis eller Pripps pappa
Inte är Sylve sträng, inte. Det är en missuppfattning. Han är en godmodig själ. Rejäl, vänlig. Inte alls så argsint som omgivningen i förstone kan frestas att tro. Lite som morfar, faktiskt. Det förstår alla snart. Vi fortsätter slänga lite käft ombord på båten och skrattar gott.
Maria hörde snart av sig igen och berättade att hon nu förstod varför jag inte kunde vara behjälplig med koordinater. Det finns ju flera Styrsö! Ja, minst tre faktiskt. Två på västkusten och en på östkusten. Samtidigt finns det bara ett Styrsö. Det måste vara någon form av missförstånd, alltihop.
Jag pratade i telefon med min gamle svärfar. Jag tycker du ska hålla i Ragna hon verkar bra, sa han. Du vet, det har gått fem år och man kan inte sörja hur länge som helst. Dessutom är det roligare att vara två i livet. Det finns tillfällen man bör lyssna, tänker jag, och detta var ett sådant. Du är son i huset, fastslog en gång Malins mamma – oavsett vem du lever med. I sommar har jag träffat Ragnas föräldrar. Ju fler bra människor som finns i livet, desto bättre.
När spädbarn badar är det möjligen stressigt för omgivningen. Huvudpersonen är djupt inne i sin lek. Snart nog vill barnet, enligt både empiri och Russel, styra sitt eget liv. Att bygga upp sin styrka och skaffa sig en kappsäck med pengar underlättar. Det visste förstås den 36–åriga, deltidsarbetande sekreteraren Astrid.
Björn Natthiko Lindeblad lär oss inställningen att man alltid ska utgå från att man kan ha fel. Jag har fel mest hela tiden. Så jag slutar tro och nöjer mig med varats olidliga lätthet.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.