Far ska vila i familjegraven på Styrsö. Hit till ön kom han för att presenteras för mormor och morfar i början på 1960-talet och allt sedan dess har han älskat att återkomma. En av de första sakerna han la märke till hos sina blivande svärföräldrar må ha varit bältdjurslampan. Nu gör pappa sin sista resa och han gör det åtföljd av lampan.
Min yngsta dotter vill ibland prata allvar. Numera handlar samtalen om nervositet inför gymnasiet men också om hennes mamma. Pappa. Kommer jag få några kompisar på gymnasiet? Mamma hade ett så vackert leende. Det var jobbigt på sjukhuset men bra att jag ibland sov över där med henne. Det kom väldigt många på begravningen. Jag tyckte synd om dig då, du var så ledsen när du bar ut kistan. Tunga, viktiga frågor. Jag lägger undan boken jag för ögonblicket läser och säger att jag ska berätta för henne om bältdjurslampan. Denna lampa lämnar ingen oberörd. Detta är ett ovedersägligt faktum. Fy, vilken obehaglig lampa utbrast exempelvis flickornas morbror Johan nyligen när han var på besök. Mer omtvistat är möjligen påståendet att vissa varelser blir lampor medan andra framlever sina dagar på mindre upplysta sätt.
Emellanåt är tillvaron skrämmande. Vid vissa tillfällen gör man bäst i att rulla ihop sig till en boll för att därefter manövrera efter förmåga i livets stora utförsbacke. Det är (vilket möjligen också får tillfogas avdelningen tveksamma utsagor signerade undertecknad) bättre att ha en hård utsida och mjuk insida än tvärt om. Men man behöver faktiskt emellanåt vara hårdhudad. Då och då behöver man dessutom byta kontakt för att kunna tända lampan via ett nytt elsystem. Eller annorlunda uttryckt: var sak har sin tid.
En av de mer bisarra föremålen i möblemanget under min uppväxt var bältdjurslampan. Många tycker att den är lite läskig, och numera kan man med visst fog ställa sig frågan huruvida dylika saker kan räknas till vad som kan anses vara acceptabel möblemangscomme-il-faut, medan andra älskar den. Levande bältdjur finns bara i Amerika. De är både mjuka och hårda och aktiva på natten. Dessutom kan de hålla andan i upp till sex minuter och vid fara rulla ihop sig till ett klot varvid skalet fungerar som en sorts inbyggd cykelhjälm. Jag tror faktiskt inte att morfar någonsin begrundade cykelhjälmars beskaffenhet men en gång i mitten på förra århundradet såg han, kanske på en rörig marknad i Buenos Aires, en konstig lampa han gillade och köpte med sig hem till mormor. Vad hon ansåg om den är inte känt.
Jag vet inte detta med marknaden i Buenos Aires med säkerhet men förmodligen köpte han den någonstans i Argentina och eftersom båten hade den staden som destination (några längre resor in i landet under permission har jag inte hört något om) verkar antagandet rimligt. Att morfar ”seglade på Argentina” samt det faktum att bältdjuret endast återfinns från de norra delarna av Argentina till södra USA talar också för denna slutsats.
Pappa och morfar. 1960-tal.
På Styrsö lyste lampan sig igenom min barndom tills den genom arv efter morfar 1996 hamnade hos mina föräldrar i Falun. Efter att pappa nyligen lämnat oss enades jag och Viktor om att den borde återbördas till Styrsö. Likt en komisk detalj i Star Wars tronar den nu åter i huset i Halsvik. Tyvärr går den på grund av ålderdom inte att ansluta till dagens elsystem men Amanda har lovat att uppdatera den. Ett hedersuppdrag – det verkar minsann vara allvar mellan de unga tu. Ety bältdjurslampan lämnar ingen oberörd.
De unga tu
Min stund på jorden är nu så långt kommen att jag har perspektiv. Medan minnen från ungdomen och studietiden sakta bleknar och flickornas barndom känns allt mer avlägsen händer allt och inget. Livet är inget för amatörer, samtidigt inte något att ta för givet. Jobbiga och ljuvliga minnen blandas och formar mig till den jag är: något av en mänsklig bältdjurslampa. Vet du, avslutar jag berättelsen. Man klarar allt. Eller åtminstone väldigt mycket. Ät, sov och motionera så fixar det sig. Genom en, när så behövs, lite hårdhudad inställning och fungerande inre lampa slår man världen med häpnad. Ibland, när tillvaron är obegriplig, är en bra grej att bara hålla andan och räkna till sex. Och befinner du dig i en främmande hamn – leta efter den konstigaste fyren. Där står ofta äkta vänskap att finna.
Sakta bleknande. Foto: Marcus Nadelius
Okej, pappa. Hon stannar till innan hon går. Tvekar lite. Så kommer något ytterligare hon vill säga: Det är bra att du träffat Ragna, pappa. Väldigt bra. Så försvinner hon iväg till sitt rum och skärmarnas oändliga värld medan jag tänker för mig själv att jag ska visa Ragna bältdjurslampan nästa gång hon kommer till ön. För även om inga potentiella svärföräldrar längre finns kvar sjöng hon så vackert på pappas begravning. Det, samt det faktum att bältdjurslampan inte lämnar någon oberörd, borde väl sluta någon sorts cirkel.
Väldigt bra
Allt är förvisso förgängligt. Men bältdjurslampan fanns innan jag och kommer sannolikt finnas kvar efter att jag lämnat. Det känns trösterikt. Till sist denna kväll när dessa rader skrivs tänker jag att elsystem kommer och elsystem går, blott bältdjurslampor för evigt består. Det känns trots allt bra att de anlände ön tillsammans, pappa och bältdjurslampan. De som träffades för så många år sedan.
Tvång, drömmar, mer tvång. Livet. Googlar man på såpbubblor får man massor av träffar. Av det drar jag slutsatsen att såpbubblor är viktiga. Jag brukar, lite dumdrygt måhända, säga att vi människor är som såpbubblor: vackra, flyktiga och plötsligt borta. Vad som händer med såpbubblan efter att den försvunnit ägnar jag inte överdrivet mycket tankemöda. Det är mer bubblornas ömtåliga, majestätiska och oerhört vackra svävande genom kosmos i detta nu som intresserar mig.
”Lägg av”
Sms är engelska och betyder short message service. Ett till synes bra kommunikationssätt. Men vart (var indikerar läge och vart riktning) har vi gått sedan tiden med mess? Vi befinner oss alltid på första sidan av en väldigt intensiv berättelse. Tills vi befinner oss på sista sidan. Berättelsen kan nog inte återges via korta meddelanden men vår kommunikation utgör en del av den.
Saker och pengar går att ersätta. Inte tid. Jag bläddrar i analoga album och reser tillbaka till när flickorna var små och människor i min närhet levde. Det är den funktionen gamla bilder fyller. Korta meddelanden från förr som stämmer till eftertanke.
När världen var lite tryggare
Jag lyssnar sällan på sommar i P1. Men Birgitta Ohlssons program ville jag inte missa. Det drabbade mig mitt i solarplexus. Jag har träffat Birgitta några gånger. Bland annat lyckades jag inför valet 2014 få henne att besöka min skola. Hon är mycket inspirerande. Tillsammans med Bengt Westerberg och Annie Lööf är hon mitt politiska föredöme. Men det var inte hennes resonemang om liberala värderingar jag tog med mig från programmet. Nej, det var mer när hon pratade om sin familj som en gång, antagligen alldeles för tidigt, kommer att mista sin mamma och fru som jag kände tårarna komma. Den upplevelsen delar jag med henne. Eller kanske snarare med hennes man. Fast mitt perspektiv är lite annorlunda. Det är en sak när man fått sin tid utmätt, en annan att veta att nu är det upp till mig, från och med nu är det bara jag. Känslan av övergivenhet, att det inte finns någon annan.
Fem år har gått. Fem viktiga år. När jag ser tillbaka på mina prioriteringar så förfasas jag. Vad har jag fyllt tiden med? Möten och arbete. Till vilken nytta? Det är ett privilegium att vara mina döttrars far och nog sätter jag dem främst. Men känslan gnager, kunde jag inte givit dem mer av mig medan tid var?
Jag blir allt mer avogt inställd till sociala medier vilket är något motsägelsefullt eftersom jag använder dem tämligen aktivt. Men all denna tid som går till att stirra i en telefon är förlorad. Alla missförstånd eller missriktade energier på reaktioner på människor man ytterst sällan träffar. Att synen på sanning blivit mer flytande. Tid är som budget, det handlar ytterst om prioriteringar.
Viktiga mess
Perspektiv. Innan speglar fanns var man tvungen att spegla sig i omgivningens reaktioner på sitt beteende. För inte så länge sedan kommunicerade man via brev. Dessa skrevs för hand, lades i kuvert och postades. Svaret kunde dröja minst en vecka, ofta längre. En gång läste jag sagor och sjöng godnattvisor för två små flickor, nu oroar jag mig för att inget ont ska hända dem när jag långt före dem går till sängs.
Jag stänger albumet. Öppnar telefonen. Den är full av såpbubblor. Full av människor som lever en stund till. Full av kärlek.
Birgitta entusiasmerade mig en gång att engagera mig politiskt. Nu påminner hon mig om livsglädje och om vikten av att prioritera. Det finns så många fantastiska berättelser. Berättelsen är vår egen största tillgång. Det gäller att inte fastna i andras. Jag blåser ett gäng såpbubblor över en surmulen tonåring och vi skrattar hejdlöst. Tvång, drömmar, mer tvång. Livet.
De tjugo åren står ristade med glödgat järn a.k.a min bästa tid är nu
Post scriptum
Det kom en såpbubbla som drev åt mitt håll.
Hej Fredrik, hoppas du har haft en rolig studentvecka!
Jag ville bara skriva och tacka dig för att du var en otroligt bra lärare. Jag uppskattade jättemycket hur man fick välja ambitionsnivå och sen få en tydlig bild, genom betygskriteriedokumentet, hur det gick i kursen. Det var till stor hjälp för en person, som mig, som gillar att ha en bra översikt och ha allting organiserat.
Du och jag hade bara några enstaka konversationer själva men jag ser ändå upp till dig på många sätt. Du har alltid verkat vara så klok, vis, snäll, rolig, talangfull och bara rent av intressant vare sig det är saker från politik och samhället till sång, musik och kärlek. Jag såg alltid fram emot dina lektioner och tyckte alltid det var så intressant när du problematiserade saker i samhället jag aldrig någonsin lagt en sekund av tanke på eller när du delade med dig av erfarenheter från ditt rika liv. Talet du höll på studentlunchen knop ihop säcken så bra och inkapslade hur jag (och alla andra) uppfattar dig som person. Som en snäll, framåtblickande, glad, tröstande, trygg och vis man. Det var förövrigt det finaste talet jag någonsin hört och det fick en så manlig man som mig själv att fälla många tårar.
Jag hör kanske av mig i framtiden nästa gång något spännande i mitt liv händer som att jag står på Parthenon eller hör någon på en bal som sjunger om falukorv. Har också nyligen upptäckt din blogg och är väldigt taggad på att fortsätta läsa den. Hoppas du har det fortsatt trevligt på lugnet
Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.
Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.
Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.
Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)
En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite
Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.
Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.
(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)
Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.
När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.
Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.
Det är så fasligt roligt, alltihop. Det är liksom en naturlag. En korvhatt får vem som helst på gott humör. Hatten ifråga kommer från ett gammalt juvenalspex jag inte var med i och sedan dess finns den i Patrics ägo. Det har blivit något av en tradition att jag bär den vid döttrarnas examen. Den bärs också med fördel när MDP framför Steka stolt i dunkla skyar.
En annan tradition är att föräldrarna ordnar avslutningsfesten för årskurs nio på mina döttrars grundskola. I år ingick dans som en beståndsdel i föräldrashowen men det är svårt att dansa i korvhatt. Dessutom föll det på min lott att hålla talet från föräldrarna efter dansnumret, ett förtroende att förvalta. Vill någon höra det live finns det här, annars följer manus nedan.
Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Eller SÖB som den egentligen heter. Eller hur?
Livet är som rosendagg. Jo, det är sant! Som vätska på en ros. Jag ska till och med sjunga en sång om det snart. Men vadå rosendagg? Vad är det egentligen? Jo, ett mirakel på sätt och vis.
Jag heter Fredrik och ska framföra några ord från oss föräldrar. Föräldrar. Titta på dem. Det bästa man kan vara. Där står de. Alldeles sprickfärdiga av stolthet. Vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!
Ibland kanske man tror att allt som händer i livet har en mening, att det är bestämt på något sätt, men jag lovar er att det inte finns någon mening här i livet. Livet är som rosendagg. Ett mirakel.
Allt man kan påverka i livet är vad man ska ha på sig för kläder nästa dag. Och hur man beter sig. Att söka efter meningen med livet är som att försöka förstå mello samtidigt som man badar i ett dass: det låter illa, det luktar illa och det känns som om skiten kommer att pågå i all oändlighet. Men det kommer det inte. Plötsligt är det slut och man undrar vad det var som hände, egentligen.
Nu har ni snart ett långt sommarlov framför er och sedan blir det olika gymnasieskolor, kanske. Er tillvaro kommer i höst att bli mycket större än den ni är vana vid här på trygga lilla SÖB.
Inför det, och fortsättningen av livet, kan det vara bra att veta att det faktiskt finns saker man kan påverka. Meningen med livet bestämmer man själv genom sin inställning till det. Kom ihåg: Livet är som rosendagg.
Därför vill jag ge er fyra, korta, råd. Råd är till skillnad från mycket annat gratis och även om man inte följer dem kan man i alla fall kosta på sig att lyssna.
Råd 1. Ta det lugnt.
Om du har något du verkligen drömmer om eller brinner för så är det bra! Kör på! Det kanske inte är så dumt att tillbringa sin tid med att jaga drömmar. Men du får också se upp. Om drömmen är för stor så kommer det mesta av tiden att gå till själva jakten och när man väl når målet kanske den inte är vad man trodde. De flesta människor drömmer dessutom flera drömmar under ett liv. Man blir aldrig färdig och det är som det ska.
Så ta det lugnt. Ta det lugnt när du pluggar, på sommarjobbet eller hänger med kompisarna. Fundera inte för mycket på sen utan var glad och nöjd över det du gör just nu för du vet aldrig riktigt vart det bär härnäst. Livet är som rosendagg.
Råd 2. Kom ihåg hur tursam du är
Du har tur att sitta här på niornas fest i Söderbaumska aula eftersom du hade den otroliga turen att vara född i en hyfsad familj i en hyfsad stad i ett hyfsat land. Du är rikare än 90% av världens befolkning. Du hade tur att du råkar ha en familj som fattade beslut som innebar att du hamnade här på skolan och så småningom gick ut 9:an. Det är ett mirakel, egentligen.
Inte för att förta något av din prestation med allt slit och plugg men nog hade du tur i livets stora lotteri. Hade du fötts någon annanstans i världen hade ditt liv sett helt annorlunda ut. Det kan vara bra att minnas när skolmaten inte smakar, när kompisar sviker eller lärare, syskon och föräldrar är mer än osedvanligt dryga. Var tacksam och försök ge något tillbaka till världen.
Råd 3: Idrotta
Ägna dig livet igenom åt någon form av träning. Yoga, gym, löpträning, simning, oavsett vad du gör, så måste du ta hand om din kropp. Du kommer nämligen att behöva den i livet. De flesta av er kommer att leva tills ni nästan är hundra år, och även de fattigaste av er kommer att uppnå en rikedom som de flesta människor tidigare i historien inte kunnat drömma om.
Det här långa, lyxiga livet du har framför dig kommer ibland att göra dig ledsen. Du kommer ibland att må dåligt. Du kommer att uppleva sorg. Men deppa inte ihop för det! Det finns ett samband mellan hur man mår och motion. Den som motionerar mår bättre. Både psykiskt och fysiskt. Så motionera. Och rök inte.
Råd 4: var snäll mot människor
Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag tycker om. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på Melodifestivalen. Eller om någon frågar mig vilken mat jag gillar, säger jag ”Jag tycker att lever är äckligt ”. Men så löd ju inte frågan.
Den handlade om var jag gillar. Det är så många som utgår från det man inte tycker om: Tjejer, bögar, fröken Snusk, fotboll, eller vad det nu är. Försök istället att uttrycka saker du gillar. Beröm människor. Om någon är i en jobbig situation, till exempel en redovisning inför klassen i skolan, peppa hen. Var inte taskig i onödan.
Kära nior. Du har säkert redan märkt att livet ibland känns långt, tufft och så tröttsamt! Och så fortsätter det. Visst kan man hitta tröst i religionen eller naturvetenskapen men du kommer ibland vara glad och ibland ledsen.
Och så blir du, även om det inte känns så just nu, till sist gammal. Och sen dör du. Har du riktig otur dör du innan du blir gammal men oavsett vilket är det människorna omkring dig som är det viktiga.
Därför finns det endast en vettig sak att göra med ditt liv och din existens och det är: fyll livet. Lev det. Skjut inte upp saker till morgondagen. Lär dig så mycket du kan, var stolt över dig själv vad du gör, ha medkänsla, dela med dig, motionera, var positiv och entusiastisk.
För det finns så mycket bra grejer här i livet som ni kommer att uppleva. Och oavsett vad ni gör och var ni är så finns vi era föräldrar med er. Vi kanske ibland säger ifrån och blir arga men ni kan alltid räkna med oss. För det är vad föräldrar gör. It comes with the job. Just nu vill vi bara säga att vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!
Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Dagg är små vattendroppar som uppkommer på föremål, exempelvis en ros, på morgonen och kvällen. Rosen symboliserar kärlek och passion. Vad är det för mening med det? Ingen alls, egentligen, men ändå är det något av det bästa som finns. Tappa aldrig den riktningen.
Ja, så var det tollslut detta med sången som skulle bevisa att livet är som rosendagg. Så här går den.
Livet är som rosendagg, Livet är som rosendagg. Ro ro ro, Sen sen sen, Dagg dagg dagg, Filibom filja. Livet är som rosendagg
Tack så mycket! Ha en mirakulös fest!
Korvhattens gyllene förmåga ska inte underskattas. Dess språk är universellt. Om Putin fick en korvhatt skulle han säkert tänka annorlunda. Vi funderar förresten på att göra en ny, Patric och jag. Fast den här gången på temat pizza. En pizzahatt. E du me, eller? Pizzahut. Eh, ja. Det är som sagt så fasligt roligt, alltihop.
Dotter i ljus. Alla dessa dagar. Men vi har klarat det så bra, Mina och jag.
Men han kan ju inte och plantera blommor och greja i finskjorta! sa Ragna till Patric under förberedelserna. Patric kom dock lite oväntat till mitt försvar: förvisso, men han blandar väldigt goda Dry martinis.
Så många känslor. Tal på begravning, studentbal, niornas bal, konferencier och högtidstal på studentlunchen. Jag gillar verkligen det där sista. I år var det dock speciellt. I år satt nämligen Mina Anita Margareta bland åhörarna. Min äldsta dotter.
Här följer, faktiskt på begäran, talet till mina studenter och min dotter.
Kära studenter!
Var en superhjälte!
En gång för länge sedan väcktes jag mitt i natten av en liten flicka. Flickan var ledsen. Tårarna rann. Jag trodde först att hennes känslor berodde på att hennes mamma dött några år tidigare men det visar sig, just den här gången, vara fel. Nej, hennes förtvivlan berodde på att hon var orolig för att mitt liv skulle förvandlas till ett enda stort misslyckande när hon och hennes syster flyttat hemifrån.
Jag satte mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Vad sa du? Förvandlas? Det är det ju redan? Men här gällde det att inte skoja bort en allvarligt menad oro. Vi började prata om livet, flickan och jag, där vid sängkanten mitt i natten. Sådana samtal har man inte många i livet och när de väl infaller bör man ta vara på dem.
Kära studenter. Jag är faktiskt lite nervös inför det här talet. Och det är för att innan det är till ända ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Varför? Jo, man ska alltid våga prova nya saker i sitt liv. Livets dilemma är att det invanda är tråkigt, det ovanliga läskigt.
Att hålla ett högtidstal på studenten är en allvarlig sak. Det är inget man skämtar bort. Till den som kanske tänker: du är ju historielärare så du pratar mest hela tiden – vad har du att vara nervös för och om det är så läskigt, varför sätta sig i situationen över huvud taget? Det är väl bara att låta bli? svarar jag att det är en bra fråga.
Men i klassrummet är det annorlunda. Det är jobbet, det är rutin. Och där lyssnar ni ändå inte. Där kan vi ha en avslappnad attityd till när ni somnar, drar fram telefonen och snappar till er pojk- eller flickvän i den mån ni har tillgång till dylika.
Idag är perspektivet annorlunda. Det är sista gången jag ser er samlade här på skolan. Och det gör mig nervös. Låt mig berätta varför jag ändå gör detta. För det första tar min ena dotter studenten från estet teater här på skolan. Det är en bra anledning för mig att vara här, jag vill ju vara närvarande när hennes skolgång närmar sig sitt slut. Men det finns andra viktiga skäl att greppa detta tillfälle när det nu ges.
För visst, jag har hållit tal inför stora kritiska församlingar förr men jag har aldrig dansat på scenen som ES-dans. Jag har talat med rikskända politiker men jag har aldrig lackat eller servat en bil. Jag har skrivit uppmärksammade debattartiklar och blogginlägg men aldrig målat en vägg så det blir snyggt och funktionsdugligt. Jag har skrivit uppsatser på universitet men aldrig deltagit i unga forskare på grund av att det jag åstadkommit verkligen spelat någon roll. Ni studenter är alla superhjältar inom era områden, därför är jag nervös när jag står framför er så här. Helt utlämnad till er dom, bara mig själv att falla tillbaka på.
Men jag känner ändå att jag är tvungen att hålla det här talet. Jag är tvungen att testa även om jag är rädd för att jag i slutändan misslyckas, att det sista ni kommer att minnas av mig är ett enda stort fiasko. Det är värt den risken. Man måste våga ta risker i livet.
Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde, berättade jag för den lilla flickan. Skapa fred på jorden, rädda planeten, väcka din mamma till liv. Så där som superhjältar gör. Men jag är ju trots allt bara en helt vanlig människa och man kan inte begära för mycket av sig själv, det vore omänskligt. Även om det inte går att återuppväcka de döda går det faktiskt att göra dem odödliga. Flickan gjorde stora ögon. Hur då, undrade hon. Vänta lite så ska jag berätta, svarade jag.
Var och en har sin egen superhjälte som hjälper en att klara sig i livet. Mina är musikern Bach och poeten Tranströmer. En av dina är skådisen i Spindelmannen. Flickan skrattade lite och glömde för ett ögonblick tårarna. Det heter inte Spindelmannen utan Spiderman! Okej, svarade jag. Men Tranströmer är lite som Spiderman fast på ett annat sätt. Han har till exempel en gång skrivit att ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Dessa ord är som att skicka iväg ett skyddande nät och svinga sig ut över världen, så som Spiderman gör.
Men vad betyder det, undrade flickan. Jo, att man inte ska oroa sig så mycket. Det räcker att gilla sig själv och att stanna i den känslan. Både Spiderman, Tranströmer och Bach spinner kring en känsla. Och du, fortsatte jag, minns du Too-Ticki i Mumintrollen som vi läste när vi fick magsjuka i Grekland? Han har faktiskt en bättre formulering. Han säger “Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad.”
Men hur lever man då, framhärdade flickan. Ja, svarade jag. Möjligen har jag någon gång under ditt liv sagt att du måste lyckas i skolan så du har något att falla tillbaka på senare i livet. Jo, svarade flickan och på tonfallet hördes det att hon inte ville få ett förmaningstal mitt i natten. Det var dumt sagt av mig, sa jag. Alla faller i livet, gång på gång. Men man kan i viss mån välja hur man faller. Det är det Tranströmer menar. Att ha något att falla tillbaka på är kanske inte alltid det bästa.
Så jag tycker, sa jag till flickan, att man alltid bör försöka falla framåt. Skicka ut nästa nät framför sig och svinga sig vidare så som Spiderman gör. Eller annorlunda uttryckt: Uppfinnaren Thomas Edison genomförde 1000 misslyckade experiment. Det visste vi inte. Men vi vet att det 1001 experimentet var glödlampan.
Flickan satte sig tankfull ner vid fotändan på sängen. Jag ska berätta en grej, sa jag. Inte så många vet att jag en gång när vi var studenter i Uppsala skickade rosor till din mamma varje dag i två veckor, att jag försökte bjuda ut henne under ett halvår innan hon slutligen sa ja.
Färre vet att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne (fattar du hur jobbigt det var innan internet fanns) att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom.
Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på biblioteket och i disken på V-dala studentnation och därmed försummade mina studier så till den milda grad att jag inte kunde ta min examen förrän långt senare. Det skulle man kunna se som ett misslyckande.
Men vet du: Det var det värt. Varje misslyckande är nämligen ett steg närmare framgång. En vinnare är egentligen bara en förlorare som försöker en gång till. Hon sa till sist ja, din mamma. Skulle jag nu enbart tänka tillbaka på att hon dog och inte på att vårt gemensamma liv givit oss två fantastiska barn varav ett i år tar studenten från estet teater på Lugnet?
Skulle Edison dag ut och dag in begrundat sitt 879:e misslyckande hade det 1001 försöket aldrig sett dagens ljus. Du måste ta risker i livet. Du måste acceptera att du kommer att misslyckas många gånger. Det är en naturlag. Du kommer ibland att förlora. Du kommer att genera dig själv. Du kommer att klanta till saker. Människor kommer att svika och till och med dö. Det råder ingen tvekan om det.
Jag vet detta därför att jag har misslyckats och förlorat så många gånger att jag tappat räkningen. Så jag är inte ledsen. Jag tycker om att tänka tillbaka på alla misslyckanden. För ur dessa har framgång fötts. Det finns alltid en framtid. Det jobbiga och samtidigt underbara är att den aldrig går att förutse.
Poängen är, säger jag till flickan, att du och varenda en av alla dina vänner och alla du inte känner på din skola har tillräckligt med utbildning och talang för att lyckas. Men frågan ni bör ställa er är om ni klarar att misslyckas? Om man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något man aldrig haft, men vill ha, måste man göra något man aldrig gjorde. Eller som din farmor brukade säga: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pojkar för den delen, la hon senare till.
Ibland är det det bästa sättet att ta ut en riktning och försöka. Funkar det inte så tar man ut en ny. Ta en risk. Prova. Våga. Gång på gång. Att ta en risk handlar om att vara öppen för människor och idéer. Att övervinna sin rädsla, att våga visa sig svag. Att ta risker är att vara öppen för själva livet.
Det kan vara skrämmande, och du kommer som sagt att klanta till det ibland, men det kommer också att vara underbart. Eftersom chanserna du tar, människor du träffar, människor du älskar – det är vad som kommer att definiera ditt liv.
Hade jag efter det tionde svaret från din mamma “just idag passar det inte, men kanske nästa vecka” slutat fråga om världens vackraste kvinna ville gå ut med mig hade jag inte fått två barn eller fått leva tjugotre år tillsammans med henne. Och jag hade aldrig fått chansen att prata med dig, så här, som vi gör nu. På så vis gör vi henne odödlig, du och jag. Var inte orolig. Jag klarar att du en gång flyttar för jag är en superhjälte. Det är du också. Det är bara att kasta ut ett nytt nät och svinga sig vidare.
Kära lilla flicka och alla studenter. Ni satsade mycket på er utbildning här på Lugnet. Tid, svett och resurser. Och människor satsade också på er. Trodde på er. Tror ännu på er. Hoppas på er. Lärare, vänner, släktingar, föräldrar. Okända. Jag vill säga: slösa inte bort er talang. Världen behöver er nu. Var den superhjälte du redan är.
Människor runt om i världen som lever i nöd behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans.
Så kära studenter och lilla flicka, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Låt din röst eka. Ta fram din inre superhjälte.
Och när du någon gång faller i livet, kanske redan imorgon efter något glas champagne, res dig upp igen. Borsta bort skräp och sätt på ett plåster. Men ge inte upp. Fortsätt färden. Säg till dig själv: Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Nu snart ska jag göra det där jag aldrig gjort förut. När jag står här vet jag redan att det är värt risken, vad ni än tycker om det. Om inte annat förstår ni åtminstone vad jag menar när jag säger att man måste våga ta risker och vara villig att misslyckas.
Jag ska sjunga en sång som jag tycker passar lika bra för den lilla flickan som för många år sedan stod vid min säng mitt i natten som för er, våra studenter, som i morgon lämnar alla oss i personalen här på Lugnet som haft förmånen att känna er under er tid här. Det är första, och förmodligen sista, gången jag sjunger en poplåt solo med komp. Ni får ta det för vad det är oavsett om det brister eller bär.
(Jag sjöng Lullabye. Givetvis gjorde jag det).
Så många känslor, som sagt. Far är begraven, Dotter 2 har gått ur grundskolan och Dotter 1 tagit studenten. Det känns, efter alla dessa tal, som att jag sagt allt jag har att säga. Nu behöver jag nog vila, litet. Och nog har Patric rätt, jag blandar faktiskt jäkligt goda Dry martinis.
Mixturen var en gång namnet på landstingets personaltidning. Själva namnet vet jag inte vem som uppfann men nog anar man lite av Göteborg i det då mixtur avser en blandning av två eller flera läkemedel i en lösning.
Vem är man, egentligen. Till stor del en produkt av sin uppväxt, antagligen. Minnen som rent fysiskt dyker upp. Jag hittade en gammal artikel i pappas lägenhet. En skärva ur ett liv. Den väckte ett svagt minne hos mig och jag behöll den.
Fredagen den 23:e juni 1978
”Mixturens” redaktör avgår
Insändarbråket har skyndat på beslutet
Striden och irritationen kring insändaren i senaste numret av Mixturen påskyndade mitt ställningstagande. Det är inte roligt att hålla på när man inte längre har full kontroll över det som händer. Det säger Jörgen Adolphson, personalkonsulent vid Falu lasarett, som till helt nyligen satt som redaktionssekreterare för personaltidningen Mixturen, som är organ för de anställda inom Falu-Borlänge lasarettsdirektions område.
Från den 1 juli tar landstingets informationsavdelning över utgivningen av Mixturen. Det innebär att tidningen får samma redaktionella ledning som landstingets tidning ”Wårt landsting”. Redaktör blir informationschefen Birger Lundberg och redaktionssekreterare Hans-Göran Svensson. Sjukhusdirektör Inge Öberg kvarstår som ansvarig utgivare liksom redaktionskommittén, som består av representanter för de anställda och arbetsgivaren.
Enligt informationschef Birger Lundberg kommer redaktörsbytet inte innebära någon förändring av Mixturens inriktning. – Det kommer att vara högt i tak. Debatten om Ingvar Anderssons insändare har inte alls påverkat det här, säger Birger Lundberg.
Jörgen Adolphson har en annan uppfattning. I botten ligger visserligen en organisationsutredning, som visade att det inte längre är personalkonsulentens uppgift att sköta personaltidningen. Men den utlösande faktorn var den häftiga debatt kring det senaste numret. Då publicerades en kritisk insändare, författad av Ingvar Andersson, personalassistent vid Borlänge sjukhus. Han ifrågasatte hur sammanläggningen av Falu och Borlänge sjukhusdirektioner gått till och utdelade kängor åt olika håll. – Det blev diskussion om insändaren redan innan den publicerats, säger Jörgen Adolphson. Den ställde till med förtret och irritation för politikerna, som efter vad jag uppfattade starkt ogillade insändaren.
– När politiker utanför kretsen av redaktionskommittén, så som skedde, tillfrågas om innehållet, då har också kommittén tappat greppet. Det ska ju inte vara så att en insändarskribent rings upp och tillfrågas vad han egentligen menar med sin artikel, innan den trycks, fortsätter han.
Jörgen Adolphson har varit redaktionssekreterare för Mixturen i tio år och hade nog önskat sig en trevligare avslutning. Han hoppas och tror att den nya Mixturen blir en bättre tidning. Den kommer ju att göras av yrkesmänniskor, medan han hade tidningen som en uppgift bland många andra. – om redaktionskommittén får bestämma innehållet och informationsavdelningen svara för innehållet blir Mixturen en bra produkt. Men om det ska bli så att arbetsgivarna ska bestämma vad som ska stå i tidningen – då blir det fel. Jag är lite tveksam till att huvudmannen, arbetsgivaren tar hand om lasarettets personaltidning. Jag är böjd att hålla med facken, som anser att de ska svara för tidningen.
Den ”nya” Mixturen kommer att byta format till kvällstidningsstorlek. Sidantalet blir ca 12 och den kommer att utkomma med fyra nummer per år mot hittills ett-två. Den ska tryckas rulloffset, som ger större aktualitetsmöjligheter.
Jan Lind
Jag var drygt sju år när detta drama tilldrog sig och jag minns diskussionen hemma vid middagsbordet. Mamma undrade varför det alltid måste bli sådant väsen över struntsaker. Pappa replikerade med visst eftertryck att han inte ansåg att det rörde sig om någon struntsak. Det handlade om principer, hävdade han.
En skärva ur ett liv. I juni 1978 avgick han som redaktör för en personaltidning, och såg sig aldrig om. På något sätt stämmer det till eftertanke. Han var allt något av Fälldinare, pappa. Inget är värt att dagtinga med sitt samvete för. Det finns visserligen en mängd saker jag kan avgå ifrån men inte som redaktör för min egen personaltidning: den här bloggen. Än så länge trivs vi med varandra, redaktionskommittén och jag. Inte heller avgår jag någonsin från mina principer. Det har hänt en gång. Aldrig mer.
Numera heter landsting region och dess personaltidning Inblick. Det är ett bättre namn än det nästan plågsamt göteborgska Kanalen som sägs vara namnet på en personaltidning på avdelningen för koloskopi på Sahlgrenska sjukhuset.
Jag hoppas och tror att jag ärvt åtminstone något av pappas principfasthet. Vad tillvaron än kastat på den mannen tycks han hanterat det tämligen väl.
Håhåjaja. Livet är något av en mixtur. Vi blir aldrig klara och det är som det ska.
America first är en politisk slogan som först användes av president Woodrow Wilson i syfte att hålla USA utanför första världskriget, senare återanvände Donald Trump (lock him up) den inför valet 2016.
Nationell enighet. Är det något bra? Är inte oenigheten demokratins signum? Innebär inte enighet att vara en del av världen eller iallafall en del av något större än den egna bakgården?
Nationaldagen närmar sig. Den har ett ärende. Vilket det är går inte enkelt att säga. Nationalism är en känslig sak. Vad fira? Hur? Vem eller vilka inkluderas? Vem eller vilka äger, som det heter, narrativet?
Ibland känner jag, lite dystert, att Sverige är något av ett Fylke – men ett Fylke utan Frodo, Bilbo, Sam, Merry och Pippin. Ety en svensk tiger.
Svenska nationaldagen är som vi känner den idag en relativt sen uppfinning. Först 1983 blev 6:e juni Sveriges officiella nationaldag och helgdag blev den ännu senare, 2005, på bekostnad av annandag pingst. Saken hade före 1983 diskuterats ända sedan 1800-talet. Under andra världskriget blev avsaknaden av något att samlas kring under oroliga tider påtaglig. Nationell enighet avsågs då viktigt. Ety en svensk tiger.
Under 1940-talet firades sedan första världskriget svenska flaggans dag, en företeelse som hade sitt ursprung i en årlig patriotisk fest på Skansen som pågått sedan 6:e juni 1893 (och som skulle pågå till 1983). Men ingen officiell nationaldag fanns, som sagt. Och varför just den 6:e juni förresten, resonerades det. Från vänsterhåll föreslogs midsommar för att lyfta fram det milda svenska sinnelaget genom den fest midsommar innebar. Från höger förfäktades istället hjältekonungarnas Gustav II Adolfs eller Karl XII:s dödsdagar.
Den som ägde frågan, åtminstone vad gällde en fest på Skansen var dess chef Artur Hazelius, ansåg att människor ofta var bortresta (från Stockholm) över midsommar och inte hade någon större lust att besöka Skansen för att fira påhittade nymodigheter. Och i november, när hjältekonungarna stupat, är det ofta tämligen dystert väder så allt sammantaget passade den 6:e juni väl. Nog fanns det viktiga historiska utgångspunkter för datumet. Gustav Vasa kröntes i Roggeborgen i Strängnäs detta datum. (Eller? Nja, han valdes till kung i Strängnäs 6:e juni 1523 men kröntes i Uppsala domkyrka i januari 1528.) Sverige blev genom denna händelse officiellt fritt från Kalmarunionen, en nation vad född. Också 1809 års regeringsform daterad den 6:e juni, som innebar en viss form av maktdelning, var viktig att uppmärksamma. Men ändå. Sverige var, som ofta i dessa frågor, kluvet. Det hela kändes lite tamt om man jämförde med Frankrikes, USA:s eller för all del Norges nationaldagar som firades till minne av mer storslagna händelser. Diskussionen fortsatte och det skulle som sagt dröja till 1983 innan 6:e juni blev Sveriges officiella nationaldag.
Vi håller fortfarande på och finner våra nationaldagsfirande former. Hur gör man? Ja, ingen sill och nubbe efterfrågas 6:e juni iallafall.
Själv tiger jag sällan. Förra året var jag involverad i en debatt med socialdemokraterna här i stan. Det gällde frågan huruvida deras partiledare var lämplig att representera hela Sverige som högtidstalare på nationaldagen. Jag tyckte inte det, men det tyckte socialdemokraterna och så blev det. Jag tycker att de maktbärande bör handskas försiktigt med den här typen av saker. Men strunt i det. Nationaldagen kommer med ett ärende och det är inte lika tydligt som vid andra högtider. Att vi inte är överens om hur eller på vilket sätt kanske är en del av det typiskt svenska, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att en ny rätt har tillfogats det stora smörgåsbord vi kallar Sverige: vänsterliberalt klägg. Påfyllning, tack.
Nationell enighet kanske innebär rätten att vara oenig. Rätten att inte tiga. Där det kritiska samtalet hindras slutar demokratin. Men samtidigt: tillit och sammanhang står inte motsats till oenighet. Förövrigt undrar jag hur man i godan ro kan man fira sin nation medan andra bombas till aska? Det var sant under andra världskriget och det är sant nu. Det visste Frodo och gänget. Att sätta sitt eget lilla, eller stora, pörte först i alla lägen är ohållbart. Utan att utveckla de fyra hjätehoberna ytterligare vill jag avsluta med att citera Merry, eller om det var Pippin, som i frustration sa till enterna att ni är ju en del av den här världen!
Källor:
Berggren Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942
…är latin och betyder att någon i kraft av sitt fulla ämbete framför något från talarstolen utan möjlighet till följdfrågor. Ett direktiv, helt enkelt.
Det är upp till var och en. Det är så många jönserier i tillvaron. Trollfabriker. Folklistan. Tyska prinsar som försöker göra statskupp. Brännande av böcker. Men pajaskonster kan lätt övergå i blodigt allvar. Hur ska man, både som samhälle och individ, lyckas undvika Näckens locktoner? Risken vi ständigt löper är att demokratin dränks i sörjan. Demokratin, det må låta som en klyscha, kan vi inte ta för given.
I operan Trollflöjten ska hjälten Tamino söka den fångna Pamina för att befria henne ur ondskans klor. Till hjälp har han en magisk flöjt att använda när fara hotar. Taminos väg går mellan ljus och mörker, kärlek och hat.
Ordet troll kommer från det engelska ordet ”trolling”, vilket innebär att fiska genom att dra en lina med krokar efter en båt. Pilka, som morfar sa. På samma sätt försöker nättrollen få napp på internet, exempelvis genom att slänga ut trådar med med mer eller mindre skruvat innehåll för oss att nappa på. Ibland handlar det om att vilja förstöra eller påverka en diskussion med desinformation, ibland om att skapa oreda i största allmänhet. Troll är alltid anonyma eller använder falsk identitet. På senare tid är det huvudsakliga syftet att påverka människor i en viss riktning.
På kvällen den 31:a augusti 1939 genomfördes som det påstods en polsk attack mot en tysk radiostation i Gleiwitz. I själva verket var det sex kommandosoldater ur den tyska säkerhetstjänsten som iförda polska uniformer anföll och som efter fullgjort uppdrag sände ut ett falskt radiomedelande på polska. De sköt också en judisk koncentrationslägerfånge iklädd polsk uniform som de lämnade kvar för att öka trovärdigheten att det verkligen var Polen som anfallit Tyskland. Senare kablade naziregimens media ut budskapet om ”outhärdliga polska kränkningar av Rikets gränser” som anledning till att Tyskland behövde försvara sig. Andra världskriget började, som allt annat i nazisternas värld, med en stor lögn.
Hur kunde det gå så illa i Tyskland? För att förstå det är vi hänvisade till att studera historia. Dagens politik är på många håll lik den som fördes på 1900-talet vid de tillfällen demokratin föll för nazism och kommunism. Men dessa skeenden går att förhindra, vi kan lära av historien. Vi vet att demokratier kan falla eftersom historien påminner oss om det.
Vad består då denna historiska kunskap i? Ja, Aristoteles lär oss exempelvis att ojämlikhet leder till instabilitet (vilket inte innebär att alla måste ha det på exakt samma sätt) och Platon att demagoger förr eller senare blir tyranner. I en modern kontext består lärdomen i förmågan och viljan att försvara sanning och öppenhet. Att vårda oberoende institutioner och nyhetsrapportering. Att inte avhumanisera eller håna meningsmotståndare eller se en avvikande uppfattning som en kränkning. Att inte sluta tänka självständigt. Att ta ansvar för det man säger eller skriver. Att engagera sig i civilsamhället, att undvika att tänka i termer som vi och dem. Att behålla förnuft och anständighet.
Historien ger oss referensramar och bildning. Som att det före 1965 inte fanns någon lag mot våldtäkt inom äktenskapet eller att nazisternas skenangrepp 1939 var en lögn. Detta är endast två exempel på när historien borde ta oss i upptuktelse.
Troll är en demokratisk antites. Ett anständigt parti eller politiker trollar inte. Ett anständigt parti eller politiker samarbetar inte med partier som gör det. Den som trots allt anser att trolling är legitimt gör klokt i att föreställa sig ett liv där de förmåner och rättigheter hen vant sig vid är borta. För så kan det gå. Det lär oss historien. Nappa inte. Ta inte betet. Det är upp till var och en av oss.
Trollflöjten är ett metaforiskt hjälpmedel för att Tamino ska välja rätt väg i en hotfull omgivning. Jag tolkar flöjten som samvetet. Förnuftet. Den inre känslan för vad som är rätt och vad som är fel. Lyssna till tonerna och ta den rätta vägen. När man spelar på den försvinner trollen.
Jönserierna blir vi aldrig av med, de hör demokratin till. Rätten att agera pajas sig står över rätten att förbjuda någon detta. Demokratin sjunker förvisso återkommande ner i gyttjan: under antiken, i Tyskland 1933, i östra Europa 1945 och Ryssland har egentligen bara upplevt ett hyfsat demokratiskt val 1992. Sannolikheten och historien talar för att demokratin faller igen. Men var och när kan vi påverka. Kanske sker det inte under din och min livstid. Lyckas vi förhindra det sätter vi ett vackert historiskt exempel. Det är upp till var och en.
Direktiv är sällan bra. Öppen dialog är bättre.
Vägen Colosseum-Forum Romanum. Här har de gått – Caesar, Cicero och gänget. Bilden är tänkt att illustrera den eviga kampen för demokrati
Something is rotten in the state of Denmark. Orden är Hamlets i pjäsen med samma namn.
Jag är arg. Arg på trollfabriker. Arg på avsaknad av anständighet i det offentliga samtalet. Arg på en mängd andra saker. En sak är jag emellertid inte arg på och det är att ett kommunalt bolag ska köpa en innebandyarena. Det är visserligen ett dåligt beslut men jag kan inte säga att det upprör mig särdeles. Vi förlorade omröstningen och det är som det är med den saken.
När Dalarnas Tidningar beskrev debatten i fullmäktige angående ett förvärv av en idrottsarena användes termen goons. Jag gillar den jämförelsen. Termen kommer från NHL och avser de spelare som hade till uppdrag att skydda stjärnorna Gretzsky, Foppa med flera. Så fort någon gav sig på stjärnorna var goonsen där och tog fighten i deras ställe. Synonymer till goons är dickhead, dumbass, dummy, fool, pudding, wanker, silly. Ack och ve, dessa amerikaner. På svenska finns en mer kärnfull översättning: flåbuse.
I veckan beslutade alltså fullmäktige att ta över en idrottförenings arena. Av skäl jag inte tänker gå in på just här gillar jag inte idén. Men så blev det. Jag låg vaken länge och funderade på kvällen efter debatten. Jag accepterar självfallet att utfallet i omröstningen blev som det blev men är inte nöjd med min egen debattinsats i ärendet. Faktum är att jag inte är särskilt nöjd med min politiska insats rent allmänt. Min styrka har ju alltid legat i samtal och debatt. Varför har jag känt mig så missmodig på sistone? Varför har jag tystnat? Vet inte. Men en delförklaring är den mycket dåliga stämningen i lokalpolitiken. Man riskerar nämligen mycket verbalt spö om man tar till orda.
Flåbuse? Foto: Lars Dafgård
Jag är inne på min tredje mandatperiod. Aldrig tidigare har jag upplevt den generella politiska nivån så låg som nu. Dels handlar det om det politiska hantverket: ofta förekommer att förslag till beslut ändras på sittande möte (av majoriteten som från början utformar förslaget) och ber man om tid att begrunda svåra och principiella frågor på grund av nya förutsättningar bemöts man inte sällan nedlåtande. Det handlar om ledande tjänstemän som säger upp sig och politiker som slutar av hälsoskäl, nämnder upplevs som dysfunktionella med dåligt samtalsklimat. Exempelvis kultur och fritidsnämnden. Socialdemokraterna tycks ur mitt perspektiv kidnappade av en liten, hårdför klick som styr med järnhand och moderaterna, koalitionspartnern, verkar (också det utifrån sett) skrämda till tystnad. Det väcker så många frågor, detta.
Och såklart. Jag saknar Annie.
Missmod, således. Och det finns alltid skäl att ge upp. Men samtidigt finns det inspiration. Mina kollegor i Centerpartiet gör alltid gedigna insatser i alla instanser. Överallt ser jag människor som försöker och vill. Och nu har jag bestämt mig. Äntligen har jag återfunnit något av min glöd. Den som en gång fick mig att engagera mig. Insikten slog mig efter halldebatten i fullmäktige. Jag säger inte att jag alltid har rätt. Men de ska inte få komma undan med dessa återkommande goonsmetoder. Bort med fulspelet. Handskarna åker i så fall av. Det kommer säkert att bli smutsigt och jobbigt, särskilt i nämnden, men nu är det nog. Jag ska göra vad jag kan orkar och kan den här mandatperioden för att backa upp mitt gäng. Ett förtroende ska ros i land, helt enkelt.
God stämning beror på ledarskapet och ledarskapet i Falun behöver nog lite hjälp. För mig är politik inte ett arbete eller karriär utan en insats för demokratin. Det som verkligen betyder något är mina barn och andra som står mig nära, livet, kärleken och kulturen. Men nu är jag där jag är och det är som det är. Den som fortsättningsvis tänker agera flåbuse i falupolitiken bör veta att det är en ny sheriff i stan som innan eftertexterna börjar rulla och han rider mot solnedgången avser fullgöra sitt uppdrag.
Något är ruttet i falupolitiken. Ur led är tiden. Det är allas vår roll att vrida den rätt.
En av de vackraste sånger jag vet är Under rönn och syren. Sedan MDP med vänner via telefon sjöng den för mig och Malin på palliativa avdelningen i april 2019, och senare på begravningen i maj, har den varit omöjlig att sjunga för mig. Tills helt nyss.
Det sägs ibland att människor lever i sina telefoner. Kanske finner de frid genom den verklighetsflykt en telefon innebär, kanske är det digitala livet en nödvändighet. Den gången dog vi lite i en telefon, Malin och jag. Eller så var livet då som mest närvarande. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck när hon från sjukhussängen lyssnade till Under rönn och syren. Det var den sista glimten av hennes jag, en glimt av liv och kärlek. Några dagar senare var hon död.
Visst förstår jag lockelsen alla mobila förströelser innebär. Jag har emellertid en annan tillflyktsort som jag ibland nyttjar. En uråldrig sådan. Nämligen tempel. Och bland dem finns några favoriter: Kristine och Styrsö kyrka samt (visserligen inte ofta) Pantheon i Rom. Det händer ibland, dock sällan under pågående gudstjänst, att tillvaron jagar in mig i tempel för att uppleva en stunds frid. Det finns så mycket att förundra sig över, oavsett om man tror på den allvise guden eller inte och det är viktigt att finna tiden att begrunda det.
Kristine kyrka
Människor har i alla tider flyttat på sig i jakten på ett bättre liv eller för att helt enkelt överleva. Och lika länge som människor flytt har också begreppet asyl funnits vilket innebär att ge flyktingar en fristad. Ordet asyl är ett låneord från grekiskan och betyder okränkbar. I antikens Grekland innebar det att om den jagade tog sin tillflykt i templen (och placerade en olivkvist med vit ylletråd på altaret) så var vederbörande, som vi sa på 1970-talet, tifri. En jagad människa kunde alltså söka sig till templen för en stunds andhämtning och eftertanke.
Vi är oss själva närmast. Sverige vågade inte ge kung Håkon asyl när han ville fly till oss efter att Tyskland invaderat Norge. Vi svenskar vågade inte riskera att reta upp Hitler, trots att de svenska och norska kungahusen är släkt. Det innebar att om Håkon kommit hade han kunnat utlämnas till Hitler om så begärts. Men Håkon fick faktiskt asyl i tjugo minuter innan han valde att återvända över gränsen för att istället söka en fristad i Storbritannien. Om gränsvakten, en viss Torsten Påhlgren, hållit kvar honom vet vi inte hur det gått. Undrar om de någonsin diskuterar detta, de nordiska kungahusen. Rojalist eller inte: heja Torsten.
Jag slinker alltså ibland in i kyrkor som en sorts asyl från vardagen. Jag gillar att vara där när ingen verksamhet pågår. Den senaste gången jag besökte Faluns barocktempel Kristine kyrka var i samband med fars begravning. Jag fick innan gudstjänsten en stund i stillhet och lät som jag brukar vid dessa tillfällen tankarna svepa genom huvudet.
Jag tänkte på att jag framför blommor vid kistan föredrar pengar till välgörande ändamål. Viktor och jag skämtade om att i annonsen skriva ”istället för blommor, tänk på bröderna Adolphsons vinkylar”. Se där ett välgörande ändamål i fars smak.
Mitt hem är mitt tempel. Fars favoritställe
Jag tänkte på hur mycket jag avskyr den vita slipsen. På hur modiga flickorna är, ett mod som påtvingats dem genom att alltför tidigt tvingats vänja sig med begravningar.
Jag begrundade det faktum att vardagslivets tråk och tvång inte alltid är av ondo då människors oaktsamhet påminner om livet som det faktiskt är.
Jag funderade över hur ogärna jag vill ta bort pappas nummer från min telefonbok. Att nu är det jag som sitter längst ut på släktgrenen och sågar på fel sida.
Olika tempel har olika inverkan. Jag har som sagt mina favoriter. I Styrsö kyrka är känslan annorlunda än i Kristine kyrka. Men stillheten i båda kyrkorna är påtaglig och när jag lämnar Pantheon känner jag mig tidlös. Okränkbar. Ja, faktiskt oövervinnlig.
Jag ber en bön till livet. Jag ber om att de som gjort sig omaket att ta sig in bland favoriterna i min telefon ska stanna där.
Vännen Daniel bad nyss MDP sjunga Under rönn och syren på minnesstunden efter hans far. Han hörde särskilt efter om det kunde gå för sig för mig. Inte kunde jag vägra. Det gick bra att sjunga den, det kändes fint. Grabbarna klappade diskret om mig efteråt. De visste ju.
Man måste ständigt återerövra livet, kärleken och kulturen om man vill nå asyl från allt det dåliga, tunga i tillvaron. För det finns så mycket att förundra sig över. Så mycket kärlek att få och ge. Visst är Under rönn och syren fortfarande en favorit.
Kom, du min vän i skogen, Kom, vid min sida sjung! Skogen är evigt trogen, Våren är evigt ung. Livet förgår som kvällens fläkt; Evig är vårens andedräkt! Kom, du min vän i skogen, Vid min sida sjung!
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.