Författare: adolphson

Demokrati och samhälle, Historia

truganini

av adolphson

Flera av mina vänner och bekanta är journalister. En handfull är, eller håller på att bli, historiker. Historiker och journalister. Vår tids hjältar. Vi behöver dem så innerligt, om inte annat för att bevara och utveckla demokratin.

Vare sig journalister eller historiker ska hålla med makthavare, då blir det inte bra. Inte bra alls, faktiskt. Ingen minns saker någon längre stund om ingen berättar om dem.

Vem upptäcker vem? Vem besegrar vem? Den förra frågan kan journalisten besvara, den senare historikern. Det är mycket i världen som motiverats med att det gjorts i vetenskapens namn. Kanske var det också sant i ögonblicket det utförs. Så hann historien ikapp. Historien, den tar aldrig slut.

Efter att James Cook upptäckt Australien, Nya Zeeland och Tasmanien på 1770-talet blev livet inte som det dittills länge varit för ursprungsbefolkningarna. Särskilt tasmanierna som i 10 000 år levt avskilt exploaterades och utplånades fullständigt under det kommande århundradet. Bokstavligen varenda människa gick under i spåren av koloniseringen – eller folkmordet.

Först drev de nya kolonisatörerna bort dem från den bördigaste marken, sedan dödades de systematiskt, de sista i vad vi idag skulle kalla koncentrationsläger. Deras kvarlevor undersöktes sorgfälligt och placerades på museer och i etnologiska samlingar.

Den sista infödda tasmaniern, Truganini, bland annat känd från ett av få försök till uppror mot kolonialmakten, begravdes 1976, cirka 100 år efter sin död. Prov från hennes hund bevarades förövrigt fram till 2002.

Även i Sverige var rasbiologin stor, ivrigt driven av en viss Herman Lundborg. Även vår ursprungsbefolkning råkade ut för ”vetenskapliga” undersökningar. Det var alldeles häromåret kvarlevorna av samer repatrierades.

I april 1940 mördade den sovjetiska hemliga polisen 21891 män och en kvinna, alla polska krigsfångar och de flesta reservofficerare, i Katynskogen nära Smolensk i Ryssland. De sköts med nackskott och begravdes i massgravar.

Händelsen blev inte fullt utredd av historiker förrän efter 1991 eftersom saken inte fick diskuteras offentligt i Sovjet eller i det kommunistiska Polen. Ordern om massmordet var nämligen en fullt medveten politisk åtgärd godkänd av Stalin. Men om det stod aldrig något att läsa i Pravda eller i historieverk om det Stora Fosterländska Kriget.

Apropå Polen. Det finns ingen Fraustadsvägen, vad jag vet, däremot en Narvavägen. Och en Karlavägen. Och en Karlaplan. Och så vidare.

Ett av de skamligaste krigsbrotten i svensk historia inträffade år 1706 under Karl XII:s ryska fälttåg i det slaget vid Frauststadt. 6000 ryssar massakrerades av svenska trupper efter att de gett sig.

Sachsiska fångar gick bra att ta men inte ryska: Men sedan Rehnskiöld fick veta att de voro ryssar, lät han föra dem för fronten, och befallde att skjuta dem för huvudet, som var ett rätt ynkligt spektakel berättar ett vittne.

Händelsen sakade motstycke i dåtiden men Karl var nöjd och berömde sin general (Rehnskiöld) för hanteringen. Det har spekulerats i att den exeptionella händelsen var en hämnd för något som hänt tidigare i kriget men det enda som talar för det är att tsar Peter, som annars inte var känd för att lägga fingrarna emellan, inte nämnvärt reagerade.

Om Herodotos är historieskrivningens fader är den första riktiga historieboken Historia om det peloponnesiska kriget av Thukydides. I boken görs skillnad mellan ledarnas beskrivningar av sina handlingar och de verkliga orsakerna till deras beslut.

Undersökande journalistik är en förutsättning för oberoende historieskrivning liksom fristående historieskrivning ofta är det för undersökande journalistik.

Historien hjälper oss att i efterhand se skillnaden gott och ont för att på så vis ge oss handlingsalternativ. Journalistiken hjälper oss bland annat med att identifiera viktiga ögonblick som sedermera formar historien.

Jag känner som sagt några journalister och historiker. Och visst känns det också som Englund, Harari och Snyder är mina nära vänner.

Historiker och journalister – vår tids hjältar. Eftersom jag inte själv ingår i något av dessa skrån, men värdesätter dem så högt, ska jag ändå göra vad jag kan och omedelbart teckna en prenumeration.

Källor:

Harari: Sapiens

Wikipedia

Liljegren: Karl XII

Snyder: Vägen till ofrihet

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Okategoriserade

resan till älvaskären 6

av adolphson

Det var nu tid att ersätta de gamla ångbåtarna från 1890-talet. Ritningar påbörjades men man var tvungen att avvakta 1938 års statliga skärgårdsutredning innan byggnationerna påbörjades.

Rederiet var less på, som man såg det, ojämn och alltid återkommande konkurrens under sommarmånaderna och menade att ett koncessionsförfarande (utfärdande av statliga trafiktillstånd på sträckan) var det enda sättet att komma åt problemet. Konkurrensen yttrade sig i att en eller flera personer inför sommarsäsongen köpte en billig båt med avsikt att endast trafikera de turer som hade hög frekvens och säker vinst. Man tog inte ansvar för övriga turer, till exempel under hela vinterhalvåret.

Josefina och Isak levde och begravdes på Gullholmen, där deras grav ännu står. Tre av deras barn, varav min morfar Ivar var en, flyttade till Styrsö. Jag antar, men vet faktiskt inte, att de besökte sina barn. Morfar Ivar vilar i familjegraven på Styrsö.

Skärgårdsutredningen föreslog i sitt betänkande att ett koncessionsförfarande bäst kunde skydda allmänhetens intressen genom från myndigheterna godkända turer och fasta taxor. Dessutom skulle detta förfarande garantera en vintertrafik, något som omöjliggjordes när profithungrig sommarkonkurrens förekom.

Det andra världskriget utbröt innan utredningen var färdig och när betänkandet väl kom lades det åt sidan utan åtgärd. Under kriget hade motorbåtarna problem med bränsleförsörjning och de måste läggas upp, dessutom var vintrarna stränga i början av 40-talet och isarna inställde trafiken.

Under krigsåren drabbades skärgården av en annan fara: drivminor. Även om de flesta av dessa lokaliserades och oskadliggjordes skördade de ändå sina offer.

Trafikbolaget sålde under kriget två av sina äldre båtar, de nyare Disa och Vesta hyrdes av kronan och inkomsterna användes för att finansiera den dyrbara vintertrafiken med ångbåtarna. Mot krigsslutet inköptes visserligen en ny motorbåt men vidare planering inför framtiden måste avvaktas. Man inväntade nämligen en ny skärgårdsutredning 1945 men även en försäljning av hela bolaget till Göteborg stad, något som blev en realitet i början av 1949.

Förutom större eller mindre konkurrenter som dök upp vid olika tidpunkter fanns en mer beständig. Charles Ericksson började trafikera Asperö norra brygga redan 1922 och efter att asperösund muddrats upp kunde han även angöra Brännö Rödsten.

Detta skapade helt nya förutsättningar för dessa öar (se ovan). 1932 började Ericksson trafikera Stora Förö och 1946 Knarrholmen. 1968 kom trafiken att omfatta även Asperö östra brygga så att ett alternativ skulle finnas när sundet frös vintertid. Denna trafik bedrevs fram till 1972 då den övertogs av Styrsöbolaget.

1945 ersatte Saltholmen (där dagens terminal och färjeläger ligger) hamnen inne i centrum som utgångspunkt för båtarna och under 1950-talet blev det möjligt att pendla till Göteborg från de större öarna beroende på att några båttaxibolag började köra reguljära turer från Saltholmen. Denna möjlighet uppkom allt eftersom pendlarbehovet steg och trafikbolaget fortsatte med samma turutbud man haft sedan 40-talet.

Trots att man tappade nära 50 % av resenärerna skulle det dröja ända till 1965 innan Styrsöbolaget på allvar tog upp kampen. Men när man väl gjorde det utnyttjade man sin storlek både som bolag och storleken och kvalitén på båtarna. Man utökade antalet turer, man förbättrade och bytte ut sina maskiner, man hade mer personal ombord, och körde turer till och från Göteborgs hamn vilket gjorde det möjligt att pendla till skärgården via Saltholmen. Detta innebar bland annat att man slapp byta färdmedel till buss eller spårvagn.

1971 hade man vunnit kampen mot taxibolagen, och utökade sitt trafiknät till att omfatta Sjumansholmen och Källö.

På 1960-talet åtog sig Styrsöbolaget skolskjutsar för högstadieelever in till Göteborg. Kritiska röster menade emellertid att bolaget borde bli kommunalt för att skolskjutsarna skulle bli optimala och en förbättrad kommunikation mellan öarna skulle uppnås.

Man trodde också att detta var en nödvändighet för att få en strukturomvandling till stånd, med bättre förbindelser kommer fler människor och en bättre industrilokalisering för lämpliga företag.

Denna politik realiserades 1974 och visade sig var riktig. 1969 bildades det nuvarande AB Göteborg-Styrsö Skärgårdstrafik, vanligen kallat Styrsöbolaget, och ansvaret skulle delas mellan Göteborgs och Styrsö kommuner. När Styrsö kommun senare samma år slogs samman med Göteborgs kom Styrsöbolaget att ingå i kommunaltrafiken med samma taxa som spårvagnar och bussar. Sedan 1980 utgår all persontrafik enbart från Saltholmen men på senare år har turer in till Göteborgs hamn återupptagits.

Från mitten av 70-talet påbörjades en upprustning av bolagets flotta som kom att pågå in på 1990-talet. Även terminalen på Saltholmen kom att genomgå en omfattande upprustning 1991. Som parentes kan nämnas att jag sommarjobbade i terminalen under denna tid tack vare min moster Lena Johansson.

Styrsöbolaget utför 1996 persontransporter med fem båtar och under sommaren har man två reservbåtar. Årligen reste 1996 ungefär 1,6 miljoner resenärer och man hade en årsomsättning på 48 miljoner kronor.

Med de två fraktfärjorna fraktades då årligen 1400 nyttofordon och cirka 5000 ton gods. 1990 startade en ”nygammal” verksamhet. Den så kallade Älvsnabben trafiken vilken innebär en linjetrafik mellan sex bryggor inne på älven i Göteborgs centrum.

Fortsättning följer.

Okategoriserade

dalregementet 1800-1830 del 4

av adolphson

Medelåldern på den rekryterade soldaten år 1801 var 47 år, vilket är en tämligen hög ålder men en förklaring är att regementet vid tidpunkten inte varit i krig på länge.

Vid (som det hette) kassationsmönstringen 1809 angavs endast personer som avlidna och detta trots att det var krigsår. Samma år skickades 13 man hem och 2 man befordrades till korpraler.

Soldaten Urväder, anställd 15:e mars 1791, hör till dem som avled. Döden fann honom den 25:e januari 1809 och han var då 43 år gammal.

Från år 1813 saknas tyvärr första sidan i rullan vilket innebär att de fem första soldaterna för alltid försvinner ur historien (men säkert återfinns de i andra källor, som kyrkoböcker, men sannolikt under andra namn) samt att det därför inte med säkerhet går att säga var och när kassationsmönstringen hölls.

En god gissning torde dock vara att platsen var Uddevalla och datumet 8:e november 1813 då många soldater som dyker upp senare i rullan fick avsked där och då.

15 man fick avsked på grund av krämpor och sjukdom, 26 man har avlidit varav 10 på Uddevalla eller Fredrikshalds sjukhus. 4 man har dött hemma på roten och 8 anges kort och gott som döda.

2 rotar anges vakanta och 2 man dog i samband med olyckor under arbetet vid Göta kanal där regementet deltog. Där står att läsa att soldaten Hurtig befodrades till underofficer och soldaterna Krake och Fribrytare får medalj för tapperhet i fält.

Sannolikt skojades det en del om Krakes mod. Medalj fick han, icke desto mindre.

Tyvärr är rullorna ofta snåla med detaljer vilket den 36-årige soldaten Sofe kan illustrera. Det står nämligen angående honom: avförs ur rullorna 20/2 1819. Vad som hans livsöde innehöll framgår inte ur just denna källa.

Den sammanslagna medelåldern på de som får avsked eller avglidit är 32,3 år och antalet tjänsteår i medeltal är 9,3 år.

År 1811 är endast en man angiven som avliden medan hela 43 erhållit avsked i en eller annan form. Vanliga anledningar till avgång är sjuldom, skröplighet och hög ålder men i 1811 års rulla har man valt att vara lite mer utförlig. Anledningar som obotliga sår, svagt bröst, lugnsot eller bråck nämns som skäl för avgångarna.

Ganska många av de avgångna anmodas till underhåll och två får medalj för att ha bevittnat kriget. En soldat som begär avsked uppmanas att skaffa en ersättare om han ska beviljad avsked.

Att byta namn tycks ha blivit mer populärt jämfört med 10 år tidigare, år 1811 vill 11 soldater byta rotenamn mot endast 2 år 1801.

Medelåldern på de avgångna soldaterna 1811 är 31 år – alltså hela 16 år lägre än 1801. Man kan här se en klar påverkan på krigsåren under 1800-talets första årtionde.

Av de avgångna soldaterna 1811 var 22 man gifta medan 21 man var ogifta. År 1815 anges 15 man som döda varav det stora flertalet på avled på sjukhus i Uddevalla eller Fredrikshald.

4 man saknas av annan anledning, de är sjuka på roten eller kommenderad någon annanstans. Fribrytare och Krake har som sagt tidigare fått medalj och tillsammans med soldaterna Krögare och Bryggare befordras de nu till korpraler.

Fortsättning följer.

Falun/Dalarna, Historia

dalregementet 1800-1830 del 3

av adolphson

Perioden 1801-1830 rekryterades totalt 209 soldater. De fördelade sig på följande vis:

år och antal soldater

1801: 18

1805: 21

1808: 6

1810: 13

1811: 9

1812: 20

1813: 46

1815: 34

1824: 4

1825: 13

1826: 4

1827: 1

1828: 2

1830: 18

Tyngdpunkten ligger på åren 1812-15, mitt under brinnande krig. Överhuvudtaget under undersökningsperiodens första femton år rekryterades en stor majoritet av antalet rekryterade.

1801-1815 rekryterades 167 man, att jämföra med 42 rekryterade perioden 1816-1830. Nedan följer en jämförelse över de rekryterades ålder, medellängd och civilstånd i början, mitten och slutet av undersökningsperioden.

År medelålder medellängd gift/ogift

1805: 24,7 år/ 173,6 cm/ 28% 73%

1815: 21,1 år/ 170,6 cm/ 38% 62%

1825: 21,6 år/ 172,3 cm/ 10% 90%

Medelåldern har från 1815 till 1825 sjunkit med 3 respektive 3,5 år. 1815 accepterade man både något yngre och kortare rekryter än tio år tidigare.

1815 hade regementet varit i krig men man kan inte utselsuta att reslutetatet beror på naturliga orsaker – att man därför kan se en minskning i tabellen.

Antalet ogifta är större än antalet gifta men siffran från 1825 är lite missvisande eftersom utav 11 personer är en gift och tio ogifta. Ovanstående tabell kan man jämföra med följande data för hela kompaniet år 1809:

  • Av 150 man saknas uppgifter eller anges som vakanta om 28 rotar. 
  • Av 150 man är 24 inte från Leksand.
  • Av 150 man är 56 gifta. 
  • Av 150 man är 59 ogifta (övriga saknar uppgift om civilstånd).
  • Av 150 man är medelåldern 31,3 år. 
  • Av 150 man är medellängden 173,4 cm. 
  • Av 150 man anges 22 tillhöra det nya jägarförbandet. 

De enda hantverk som nämns i rullorna är skomakare, snickare och skräddare. Anledningen till varför man noterar vilka eventuella hantverk rekryterna besitter borde vara för att färdigheten på något sätt skulle vara av intresse för regementet.

År 1809 kan, av kompaniets 150 man, 38 skriva dugligt medan endast 4 kunde skriva väl.

AVGÅNG, PENSIONERING OCH DÖDSFALL

Den 25:e september 1801 mönstrades Förste Majorens kompani i Leksands socken. Mönstringsförrättare var generalmajoren samt riddaren av kungliga svärdsorden, högvälborne herr Lars Stiernestam och kungens generalmönstringsrepresentant vid krigsexpedition, ädel och högaktad, herr August Bergström.

8 personer begär eller tvingas till avsked och det beror på stigande ålder samt tilltagande skröplighet, sjukdom med mera. Kompaniets ålderman, 63-årige Olof Andersson som går under rotenamnet Lax, får avsked. Han har tjent med beröm, bevittnat kriget, får avsked med anmodan till underhåll.

12 man har avlidit under 1790-talet och när ingen soldat ersatt den avlidne anges roten som indragen till kronan. Är roten ersatt anges år och datum när det inträffade. Dödsorsak är man mycket sparsam med att sätta ut, det står bara död på roten med år och datum.

Endast vid ett tillfälle angavs en naturlig dödsorsak där orsaken angavs. Återigen rör det sig om roten Lax men den här gången är året 1815 då denne 22-årige yngling drunknade i Siljan.

Endast två namnbyten är noterade 1801, det är Näbb och Kuse vilka begär att få byta namn till Ström respektive Nyman. Bland övriga personer ibrullan som fångade mitt intresse förtjänar 36-årige Mats Matsson att nämnas. Hans rotenamn var Udd och han anklagas flera gånger för stöld både hos sin chef och på roten. Något avsked fick han inte, däremot disciplinstraff.

34-årige Olof Andersson med rotenamnet Rask har hemmansbruk och utbyte beviljats vår duktige karl. Hur detta ska tolkas är jag inte säker på. Andersson kan helt enkelt fått avsked och utbytt mot en ny soldat men med tanke på formuleringen i rullan tror jag han fått byta rotejorden mot sitt egna bruk. Rotarna Menlös och Limström, båda 36 år, anges ännu som tjänstbara och får stå kvar i rullorna.

Fortsättning följer.

Historia, Okategoriserade, Resor

resan till älvaskären 5

av adolphson

På 1670-talet uppstod ett roddargille i Göteborg som mot betalning körde människor till 25 olika stationer med Vrångö i söder och Marstrand i norr som ändstationer. Denna verksamhet hörde emellertid till undantagen och människor var normalt sett hänvisade till fiskebåtar för transporter.

Mot slutet av 1830-talet påbörjades ångbåtstrafik inne i Göteborgs hamn och rederirörelse med ångbåtar som trafikerade Göteborgs norra och södra skärgård började i slutet av 1850-talet av Göteborgs Ångslups AB.

Grunden till denna företagsidé låg i det nya färdsättet som uppstått inne på älven i Göteborgs hamn, mellan Skeppsbron och Klippan gick små ångslupar och på söndagar ordnades det ibland utflykter till skärgården.

1867 började det gå regelbundna turer till Styrsö. Det var framförallt värdshuset på Styrsö Bratten som stod som mål för utflykterna och när verksamheten där ökade på 1870-talet och mynnade ut i ett seriöst havsbadsetablissemang ökade också turerna. Även på Vargö ägde en liknande utveckling rum varför också denna ö trafikerades tidigt.

Bolaget ombildades 1872 under namnet Göteborgs Nya Ångslups AB och verkade fram till år 1921 då det gick i konkurs på grund av konkurrens och höga kolpriser under krigsåren.

Öborna hade vid den här tiden inte något större behov av ångbåtsförbindelser in till Göteborg. Man levde som man alltid gjort av fiske, jordbruk eller ytterligare någon sjörelaterad verksamhet. Hade man något ärende in till Göteborg seglade man med egen båt eller samåkte med andra öbor.

I kölvattnen av bad – och sommargäströrelsens utbredning trafikerades även andra öar. Köpstadsö och Styrsö Tången började trafikeras 1873, Känsö och Brännö Husvik från 1874. Detta var också året då man började med vintertrafik sedan ångslupsbolaget åtagit sig att svara för posttransporter (och så kom det sig att ångsluparna ångade fram med Kungliga Postverkets symbol på skorstenen).

Man kan alltså säga att från år 1874 började trafiken även att betjäna öarna och inte bara förflytta turister. Donsö som låg lite avsides började trafikerades först 1894 och i mindre omfattning.

Ångslupsbolaget trafikerade också norra skärgården, i Göteborgs hamn samt en tur till Billdal men det var trafiken till den södra skärgården som var mest lönande.

Vid sekelskiftet 1800-1900 var företaget Styrsö Havsbad missnöjda med Ångslupsbolaget och inköpte två egna båtar för att kunna styra trafiken som man ville. Detta ledde till en knivskarp konkurrens med priskrig och man byggde till och med stängsel runt sin brygga att bevakas av en konstapel beväpnad med batong.

Bryggorna var på sätt och vis mer värda än tonnaget eftersom vem som helst med kapital eller finansiärer kunde köpa en båt men det var ont om platser med tillräckligt stora bryggor att angöra.

Under första världskriget utsattes Ångslupsbolaget av konkurrens av fiskare med lägre driftskostnader, detta till följd av en sträng vinter 1920 ledde fram till konkurs 1921. Vid konkursen köptes Ångslupsbolagets åtta ångbåtar av Styrsö Havsbad som med två av dessa ville uppehålla en intensiv trafik till ön.

Donsö trafikerades sent även i mitt liv. Ön besöktes aldrig när jag var barn – mina första besök var via Vingaloppet – som vuxen tar jag gärna mina barn hit.

Övriga båtar såldes, två till Marstrandbolaget alltså för trafik i norra skärgården, två till det nybildade Styrsö Nya Trafikaktiebolag. Detta företag hade bildats 1922 av några öbor (som säkert såg sin chans att både tjäna pengar vid Ångslupsbolagets konkurs men också, sett i ett lite större skärgårdsperspektiv, att påverka trafiken) för att trafikera södra skärgården.

Styrsö Nya Trafikaktiebolag räknas allmänt som föregångare till dagens Styrsöbolaget. De två sista båtarna såldes till Hönö i norra skärgården respektive till Norge .

De som drev badnäringen på Styrsö ville inte att deras verksamhet skulle vila i händerna på ett rederi utan att kunna försäkra sig om god tillgång på badgäster och skötte därför trafiken själv. Styrsö Havsbad och Styrsö Nya Trafikaktiebolag bedrev konkurrerande verksamhet i ungefär ett år men sedan samarbetade man fram till 1928 då havsbadet köpte trafikaktiebolaget och det nya firmanamnet blev Styrsö Nya Trafik AB.

Vid den här tidpunkt köpte företaget Pripp och Lyckholm huvuddelen av aktierna i redar- och badverksamheten. Trafiknätet förlängdes 1926 från Donsö till Vrångö och ytterligare en brygga vid kustsjukhuset på Styrsö (nuvarande Styrsö Skäret) började trafikeras.

1934 gick rederiet i konkurs, återigen var skälet konkurrens. Ett dotterbolag till Pripp och Lyckholm, AB Långedrag, köpte både båtar och bryggor och hyrde sedan ut dem till det nybildade Styrsö Trafikaktiebolag.

Två av båtarna var ombyggda fiskebåtar som på grund av den skakiga resan kallades för ”stånkor” och det var dessa som uppehöll vintertrafiken. Dessa båtar var impopulära bland resenärerna och beslut togs att de skulle ersättas. Detta skedde 1936 och 1937 av motorbåtarna Disa och Vesta. (Disa skulle trafikera södra skärgården under resten av 1900-talet, hon ombyggdes 1977).

Fortsättning följer.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

duchamp

av adolphson

Vad är kultur? Vem avgör det?

Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.

Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.

Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.

År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.

Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.

I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.

Bild från Wikipedia

Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?

Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.

Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.

Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.

Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.

Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.

Källor:

Harari: Homo Deus

Wikipedia

Okategoriserade

dalregementet 1800-1830 del 2

av adolphson

LEKSAND NEDOM SILJAN

I Sverige tillämpades vid tidpunkten för undersökningen det så kallade indelningsverket. I Dalarna fanns dock inga soldattorp, till skillnad mot andra landsdelar, och den indelte soldaten var själv tungen att ordna bostad till sig och sin familj. Detta kunde ske antingen genom att solden fick en bit jord av sina föräldrar eller att han flyttade in som måg i svärgården.

Vanligare var dock hjälp från rotebönder men det rörde sig sällan om mark i samma by som rotebönderna själva. Här finns en tendens till naturlig (medveten?) rotering av människor inom socknen.

1694 hade antalet rotar i Leksands socken bestämts till 160 och jag frågade mig varifrån dessa 160 män kom. De var visserligen så gott som alla bygdens egna söner…med den militära skolning de erhöll, och vistelsen utanför byn bland andra människor gav dem självklart ett övertag över de övriga byborna i fråga om uppträdande och förmåga att göra sig gällande.

Om man tittar på hela Leksands kompani år 1809 så framgår att av 150 man så är 24 inte från Leksands socken men fem av rotarna ligger i Åhls socken varför den verkliga siffran blir 19. Rotarna fördelade sig på följande vis över byarna i Leksands och Åhls socknar:

By antal rotar 

Yttermo 4

Fernby 1

Hagebn 3

S. Bergsäng 4

Almberg 1

Vestanvik 3

Sunnanäng 1

Mjelgen 1

Bjorken 7

Slättberg 1  

Sätra 1

Lacknäs 3

Vestannor 4

Mon 2

Kilen 1

Styrsjöbo 2

Fors 2

Vestberg 1

Sundnäs 2

Hjertnäs 5

Öfermo 1

Almo 4

Tibble 5

Grytnäs 1

Östanhol 1

Gärde 2

Rönnäs 5

Ullvi 4

Noret 4

Öjerby 2

Smedsarvet 2

Hallen 1

Boda 3

Hedby 4

Backbyn 2

Sågen 1

Åkerö 2

Lima 2

S. Rätta 1

Hjulbäck 2

Hisvåla 1

Backen 1

Tällberg 2

Åkerö 3

Fasbäck 1

S. Lindberg 1

Alvik 3

N. Bergäng 1

Tällberg 3

ÅHLS SOCKEN

Netleden 1

Öf. Heden 1

Tunsta 1

Romma 2

Edshult 1

Sjugare 2

N.Rätta 1

Näsbyggeby 2

Hälla 2

Heden 1

Rullsbjörken 2

Rältlinder 1

Limåbruk 1

Berg 1

ÖStan Nor 1

N Lindberg 2

Djura 4

Plintsberg 4

Laknäs 2

Lindberg 1

Holen 1

Berös 1

Varför vissa byar står upptagna flera gånger är på grund av att det står så i Grills Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket 2 varifrån uppgifterna är hämtade. Observera att det inte står samma rotetal vid dessa byar.

Regementet hade sina egna rotenamn på soldaterna och när någon rekryterades fick han helt enkelt överta sin föregångares namn. Nästan alla som rekryterades använde sin fars förnamn med tillägget son varav följer att det finns oändlig mängd Anders Persson eller Johan Matsson.

Sedan 1629 användes därför rotenamn på soldaterna. Exempel på sådana från 1801 är: Näsvis, Student, Flygare, Sparring, Broms, Stålkrage, Lurig, samt Nygift (vilken förövrigt saknar angivelse om civilstånd).

Om kompaniets chef ville få ut ersättning för sin tjänst var han tvungen att flytta till socknen eftersom majorsbostället, senare kaptensbostället, låg i Tibble. Det var bara regementschefen som bodde söderut, nämligen i Säter.

Tibble kaptensboställe, sannolikt Sveriges enda bevarade i ursprungligt skick (Wikipedia)

Fortsättning följer.

Okategoriserade

resan till älvskaskären – del 4

av adolphson

Givetvis ger ett område som den södra skärgården utrymme för diverse brottslig aktivitet, och det är främst i kyrkböckerna och tingsprotokollen som de tidiga öborna kan mötas.

Området hade eget ting mellan 1628-1727, något som får betraktas som något ganska ovanligt för ett sådant (populationsmässigt sett) litet område. Förutom stöld av bristvaror som foder och bränsle förekom emellanåt spektakulära piratdåd samt tidvis etablerad kaparverksamhet.

Det var inte alltid lätt att vara en kronas tjänsteman här, något som en viss Christian Bratt fick erfara när hans båt oturligt gick på grund. Hur han än ansträngde sig fanns ingen hjälp att få och när han till slut kom i land fann han sig stå helt utan natthärbärge.

Förutom bonde- och fiskarnäringarna var lotsyrket en gammal syssla i skärgården. Detta var en ansvarstyngd uppgift då lotsen hölls direkt ansvarig vid missöden. Under 1600- och 1700-talen föll det också på lotsens uppgift att möta främmande fartyg för att kontrollera om de hade pesten ombord. Om så var fallet skulle fartyget omedelbart beordras att vända. År 1771 uppfördes en karantänsstation (karantän kommer av franskans ord för 40, quarante, som innebar att misstänkta skepp skulle tillbringa 40 dagar på ute på redden för att bevisa att ingen pest fanns ombord) på Känsö vilken dock inte kom i aktivt bruk före 1800-talets början.

Merparten av befolkningen, de som uppbar sitt levebröd på ort och ställe, fick uppleva ständiga krigshärjningar under perioden 1400 till efter karolinerkrigen (1718). Förutom den nöd civilbefolkning alltid utsätts för i ett krig tillkom andra övergrepp från statsmaktens sida.

Trädskövlingen är redan omnämnd, flottan kunde beslagta både människor och skepp utefter kusten för transporter. Det senare skedde till exempel vid Karl XII: s norska fälttåg och ofta i ett sorts halvofficiellt samarbete med kapare som till exempel den kände Lars Gathenhielm.

Danbratt- Odenvik menar att: isolering ligger alltid nära tillhands för öbor. Rör det sig om en ögrupp, hotar dessutom faran att varje ö blir sig själv nog i viss mån. Goda förbindelser både inom ögruppen och mellan denna och yttervärlden blir därför ett livsvillkor (…) och förmåga till utveckling.

Här betonas alltså kommunikationens viktighet och det ålåg också bönderna att utmärka goda farleder, bygga bryggor, iordningställa vägar samt underhålla dessa. Problem kunde tillexempel uppstå när vissa öar inte ville hjälpa andra med att bygga bryggor, resultatet blev ofta landstigningsförbud på den aktuella ön för de ohjälpsamma.

Värt att notera att vägarna på Styrsö ännu under 1990-talet till 90 % är privat och ägs av Styrsö vägförening. Det var även obligatoriskt och förenligt med strategi att förstöra så mycket som möjligt av detta för fienden under krig. Sjömärkning plockades då bort och infrastruktur raserades. Oavsett om man var anfallande eller försvarande blev resultatet det samma för civilbefolkningen .

Karl IX inledde en utprickning 1606 för att underlätta navigationen in till staden Hisingen. Vinga båk uppfördes även detta år, innan hade man styrt mot det gamla bronsåldersröset på Styrsös högsta punkt Stora Rös.

Utprickningen, fyrväsendet, lotsväsendet, kustbevakning etcetera är alltså en process som inleddes vid 1600-talets början och kom att pågå till 1960-talet. Den inofficiella sedvaneprickningen har dock alltid funnits vid sidan av.

I och med den optiska telegrafens genombrott vid 1800-talets början fick öborna nya möjligheter att meddela sig med omvärlden. Ett århundrade senare kom den första telefonstationen till Styrsö men ännu 1925 hade man bara 53 abonnenter, 1965 var antalet abonnenter 1113 stycken. Självklart betydde detta nya sätt att kommunicera mycket för en så isolerad landsända men något genombrott för regionen kan man inte direkt påvisa på grund av detta.

Min bror och jag på ön man styrde emot före Vinga båk och internet.

I Sverige hade speciella posthemman utvecklats under 1600-talet vilka hade till uppgift att dela ut statlig och privat post. För denna hjälp slapp postbonden utskrivning, gästning, skjutsning och dagsverken. Till och med 1763 låg denna syssla för södra skärgården i Fiskebäck men övergick efter detta datum till invånarna i Näset då dessa ansågs vara sedligare och lugnare människor.

Det skulle dröja ända till 1860-talet innan reguljära poststationer också kom till landsbygden, 1875 öppnas den första poststationen på Styrsö Tången. 1905 infördes postlådor direkt på ångbåtarna, Nya Ångslupsbolaget hade redan 1878 skrivit ett kontrakt med postverket om transport av post till både norra och södra skärgården.

Till och med 1909 var posten på Styrsö den enda i skärgården, 1963 kördes fem postturer i veckan, i dag transporteras posten dagligen enligt postens tömningstider. Donsö fick egen post 1909, Brännö 1919, Vrångö 1927, Asperö och Köpstadsö hade distribuerande postombud ännu på 1930-talet .

Styrsö och Donsö som först började trafikeras med reguljär trafik utvecklades snabbast och uppvisar också den snabbaste befolkningsökningen. Asperö och Brännö fick inte ordentlig reguljär trafik förrän på 1920-talet sedan sundet vid Asperö muddrats upp, dock hade viss trafik gått om utsidan av Brännö tidigare medan Asperö varit helt avskuren.

Muddringen kom till stånd på initiativ från både permanentboende och sommargäster och var till stor välsignelse för Asperö och Brännö. Detta resulterade i en markant befolkningsökning för dessa båda öar, framförallt under sommarhalvåret. Generellt kan sägas att en ny näring växte fram för skärgården: sommargästerna.

Eftersom denna speciella typ av turism, och de ekonomiska fördelar som den medförde, kom lokalbefolkningen till del på ett direkt sätt var mycket beroende av kollektivtrafik därmed blev denna fråga självklart ännu viktigare för lokalbefolkningen. Sommargäströrelsen på Vrångö kom i gång sent vilket beror på att ön fick allmänna kommunikationer sent. Ännu på 1920-talet fick vrångöborna ordna med egna transporter men man hade en mer utvecklad fiskeverksamhet än exempelvis Brännö.

Trots att södra skärgården behandlas som en enhet i uppsatsen skall man komma ihåg att det rör sig om en splittrad enhet. Man har alltid konkurrerat i olika sammanhang och inte lagt sig i de andra öarnas angelägenheter mer än nödvändigt. Skärgården kan på ett sätt sägas ha enats, eller blivit en enhet, både i innevånarnas sinnen och ur ett kommunalt perspektiv när en reguljär tidtabell med gemensamma båtar fastställdes.

En klar skillnad syns mellan de nordliga och de södra öarna i skärgården. I söder ligger de livskraftiga fiske- och småföretagarsamhällena som uppvisat den kraftigaste utvecklingen och därför ligger också de olika samhällsinstitutionerna där.

Odenvik-Danbratt menar att de norra öarna består av pendlare och sommargäster, de hävdar också att man kan föra över Styrsö till den norra gruppen som satsar på sommargästerna och att Donsö-Vrångö satsar på havet.

I takt med att it-samhället breder ut sig och skapar helt andra förutsättningar för småföretagande och att turismen åter blir viktig samt möjligheterna att försörja sig på vad havet minskar ger kan man knappast kalla dessa påståenden för sanna i dag.

2000-talet har inneburit förändringar. IT-revolutionen har skapat nya möjligheter för att föra ett annat liv än tidigare, genom den utbyggda kommunala trafiken åker man numera med lätthet ut till Vrångös sandständer och badar över dagen. Religionens minskade roll som sammanhållande faktor, eller motstånd mot utveckling om man så vill, är ett ämne som faller utanför uppsatsens ram men som varit föremål för olika studier i andra sammanhang.

Fortsättning följer.

cancer, Foto, Historia, Jämställdhet, Mat och dryck, Resor, Spännande människor

bild 81 – modus vivendi

av adolphson

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man

Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.

Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?

En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.

Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!

Källor:

Wikipedia

Foto, Historia, Personligt, Resor, Spännande människor

resan till älvaskären – del 3

av adolphson

Södra skärgården är känd under flera namn som exempelvis Älvaskären och Brännholmarna, området har också omväxlande hört till den svenska kronan och Danmark-Norge.

Öarna höjde sig över vattnet 9500 år f. v.t och gott om stenåldersfynd har gjorts. Vikingarna hade Brännö som marknadsplats under 900-talet. Den dansk-norska dominansen bröts under 1200-talet under de svenska försöken att nå havet i väster.

De första människorna kom hit omkring 4500 f.v.t. möjligen för att jaga gråsäl. År 1500 bodde det cirka 100 människor på öarna, år 1800 hade området 1000 innevånare och 1996 bodde cirka 5000 människor i södra skärgården. Man kan alltså tala om en förhållandevis långsam befolkningsökning och det är först de sista decennierna som man kan märka en större ökning.

Ett fynd som antyder hur länge det bott människor i södra skärgården är den oxe man hittade 1975 på S:t Förö. Fyndet innehöll även pilspetsar av flinta och fyndet visade sig vara cirka 4000 år gammalt.

Människorna i södra skärgården har främst ägnat sig åt traditionellt jordbruk och haft fisket som bisyssla. Namnet Älvaskären dyker som tidigare nämnts upp i de isländska sagorna.

Gränsen mot Danmark som drogs under 1200-talet gick strax norr om södra skärgården medan den norra skärgården (Bohuslän) inte införlivades med Sverige före 1658.

När öborna skulle ta sig in till staden under 1100-talet var man först givetvis tvungen att ordna med båtskjuts. Sedan hade man tre mil till den norska staden Kongahälla (en föregångare till nuvarande Kungälv) och sedan ytterligare fem mil till svenska Lödöse, en stad som ibland besöktes av hanseskepp. Från och med 1550-talet finns källor som visar att man åkte till fastlandet för kyrkobesök.

De stora sillfiskeperioderna har alltid medfört befolkningsökning och det var just under en sillperiod på 1500-talet den första kyrkan byggdes. Under en dansk räd 1563 brändes Frölunda kyrka som södra skärgården tillhörde varför man uppförde Styrisöö capell.

Skärgården befann sig ofta i krigszonen för de många stridigheter som utkämpades mellan Sverige och Danmark och den var i dansk ägo mellan 1611-1619 då den andra Älvsborgs lösen betalades.

Krig utbröt på nytt med Danmark men efter freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt. 1648 köpte en holländsk officer som kämpat för Sverige Vrångö och den svenska fältmarskalken Lennart Torstensson införskaffade skattehemman på Styrsö och Köpstadsö.

Sjömansänkor som stod utan inkomst fick under privilegierade former driva krogrörelse på öarna (jämförelse kan här göras med Falu koppargruvas gruvarbetaränkor som också blev krogföreståndare som ersättning för den avlidne makens inkomst) och denna rörelse kom att blomma upp främst under de stora sillfiskeperioderna som inföll under 1500-talet och 1700-talet. Dessa etablissemang låg till grund för den hotell- och restaurangverksamhet som växte fram under det nya badmodet i skärgården under 1860-talet.

Alkoholen i skärgården har alltid varit en omtvistad fråga, inte bara under 1800-talet. Faktum är att fram till 1990-talet har många etablissemang som serverat alkohol i södra skärgården någon gång brunnit.

Vid sekelskiftet såg skärgården inte alls ut som idag med sin böljande grönska på stora delar av öarna. Under århundradens gång har en mer eller mindre systematisk avröjning skett av så väl danska som svenska kronan.

Eken var gott båtvirke och den var fridlyst för kronans räkning och trots att otillåten avröjning var belagt med stränga straff fällde öborna mycket ek för egen räkning. Vid sekelskiftet startades emellertid olika badgästföreningar vilka odlade olika projekt i skärgården, däribland träodlingar.

I slutet av 1700-talet växer sig sillfiskeindustrin sig stark men var ändå länge förhållandevis svag i södra skärgården i jämförelse med den norra. Man förlitade sig inte helt på sillfisket.

Det faktum att en stenkyrka byggs på Styrsö tolkas av Fhager som en isoleringsbrytning, man skulle inte lida andlig nöd på grund av storm eller krig. Kanske kan man tolka det precis tvärt om – att man vill isolera sig från fastlandet?

Det är framförallt de sydligaste öarna, Styrsö, Donsö och Vrångö som ägnat sig åt fiske medan Brännö och Köpstadsö traditionellt varit lotsöar. Den uppdelningen kan man se än i dag när företagsamheten är starkast på de södra öarna.

Styrsös storhetstid inföll från mitten av 1800-talet då förmögna göteborgare med ångslup åkte ut till ön för att bada. Både badhus och restauranger kom till. Verksamheten nådde sin kulmen vid förra sekelskiftet med besök av självaste kung Oscar II.

På det personliga planet kan anföras att min frus farfars farfars far, teaterdirektör Knut Oscar Tivander, en celebritet på sin tid, uppträdde på Styrsö Bratten i juli 1885. Kanske var mammas morfar Viktor Johansson, eller någon av hans föräldrar, som liten där och såg honom.

Mina döttrars morfars farfars farfar (på många sätt inte helt olik deras far. Förklara det den som kan).

Vid det andra världskrigets utbrott hade dock både förutsättningarna förändrats och vid krigsslutet var badverksamheten som den tidigare tett sig helt utdöd. Samtidigt med badverksamheten kommer också en persontrafikrörelse igång på allvar för första gången.

Under 1960-talet tunnades sillfisket ut och länderna runt Nordsjön utvidgade sina territorialgränser vilket begränsar det svenska fisket i väster.

1974 införlivades södra skärgården med Göteborgs kommun men innan så skedde ordnades så att alla bebodda öar fick rinnande vatten och alla vägar asfalterades. Man byggde även bro mellan Styrsö och Donsö.

1980-talet handlade mycket om att bygga upp ett fungerande socialt skyddsnät tillgängligt på plats i skärgården.

I nästa del fortsätter resan in i 1900-talet.