Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.
En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.
Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.
Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.
Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.
Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat
Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.
Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.
Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.
Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.
Ja, det är många minnen.
Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.
Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.
Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.
Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.
Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.
Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.
Jag fascineras av detaljer. Små och stora ögonblick som leder till något fullständigt oväntat.
Kanske är det på det viset att vi aldrig fullt ut kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar. Ögonblick man kanske borde, vid en tillbakablick, tycka sig kunna ha njutit mer av – för stunden kom kanske aldrig tillbaka. Eller kanske handlar det istället om en smart lösning som i slutändan visade sig leda till något hiskeligt.
Hursomhelst. Ett flyktigt ögonblick är i alla händelser en sämre domare än en lång stund. Visst finns hallelujaögonblick, men varats långsamma framåtskridande är det som ger svaret och som i slutändan styr känslan.
Eller?
Behistuninskriften är, förmodar jag, ett världsarv. Bild och text blickar ner på betraktaren, uthuggna direkt ur klippan i Zagrosbergen i Iran. Skriften är daterad till 521 fvt och är perserkungen Dareios I monument över sig själv.
bild: Wikipedia
Berättelsen över kungens storhet berättas på klippväggen på tre olika språk: kilskrift, fornpersiska och akkadiska. Det var förvisso en svårtillgänglig plats han valde för sitt epos över sig själv, knappast tänkt att läsas av vanligt folk. Ändå får vi vara honom tacksamma så här i efterhand. Behistuninskriften är kanske den viktigaste källan vi har för att slutligen kunna förstå kilskriften.
Därigenom förstår vi måhända också oss själva lite bättre.
Undrar förresten om han var nöjd med resultatet, Dareios. Trots denna storslagna insats för historien törs jag emellertid påstå att det idag är relativt få som minns persernas store konung Dareios I.
Inte så många känner heller till Fritz Haber. Den som i övrigt inte känner till så mycket om det första världskriget känner dock i allmänhet till en sak: gasen. Den som på grund av sin speciella doft döptes till senapsgas.
Man skulle kunna tro att det är genom denna företeelse som den kemiska krigsföringen gör sin hemska entré men det finns också de som menar att detta förekom redan under Digerdöden när man under en belägring laddade katapulterna med pestlik. Det visade sig dock snart vara ett tveeggat svärd. Precis som gasen.
Under kriget led tyskarna på grund av den blockad kriget medförde brist på ämnen och materiel. Exempelvis salpeter som är en viktig beståndsdel i explosiva ämnen som krut.
Den tyske kemisten Fritz Haber hade redan 1908 uppfunnit metod för att enkelt tillverka salpeter och under kriget använde tyskarna hans metod i industriell skala. Haber själv var en ivrig förespråkare för att använda gas i kriget. Honom förutan hade Tyskland antagningen kapitulerat långt före november 1918. Han fick förövrigt Nobelpriset i kemi samma år.
Några år senare utvecklade han gasen som skulle komma att användas i nazisternas koncentrationsläger under nästa världskrig. Även om Haber, det måste påpekas, utvecklade den som ett bekämpningsmedel mot insekter.
Haber var av judisk släkt. Trots att han både var nationalist och officer, och alltså någon som gjort sitt land stora tjänster, utvisades han av nazisterna 1933. Han avled redan året efter av naturliga orsaker vilket trots allt, åtminstone för hans egen skull, nog var tur.
Vi behöver perspektiv, alltså. Hastverk är sällan bra. Men historien hjälper inte alltid. Vissa ting måste hanteras med framsynthet och inte genom efterklokhet. Som det där med gas.
Jag har upplevt en lång stund med någon. Sjukdomen var kort. Slutet, sett i perspektiv, snabbt. Världen går vidare, drabbas av en pandemi. Människor har sitt att tänka på.
Men jag har stannat. Jag vet att jag borde kommit över henne nu. Att jag liksom världen borde fokusera på annat. Människor gör redan det. Men alltså inte jag. Varje vaken minut är smärta och jag längtar ständigt efter sömn, jag sover enormt mycket, för då känner jag inget.
Men man kan inte stå stilla i flödet. Flyktiga ögonblick kommer och går, bildar till sist en helhet. Jag måste förhålla mig, ta ställning, agera. Ännu har jag inte bestått provet, ännu vet jag inte om jag kommer förbli Galadriel.
För att fortsätta droppa referenser. Alla, en forntida kung, en kemist under första världskriget eller en helt vanlig nutida snubbe i Falun, alla behöver vi sinnesfrid. Ignorance is a bliss.
Jag sluter ögonen och förflyttar mig bakåt i tiden. Det är i mitten av oktober 2005 och jag tittar på det vackraste jag någonsin sett. Ett flyktigt ögonblick stod jag i ett tyst sjukhusrum alldeles fullt av skönhet. Det var ett litet, stilla ögonblick som växte till en känslostorm för alltid inhuggen i klippan.
Från mitten av 1800-talet har mer eller mindre regelbunden trafikering ägt rum från fastlandet (Göteborg) till södra skärgården. I takt med att det gamla isolerade bondesamhället bryts upp blir södra skärgården långsamt en del av Göteborgsområdet samtidigt som man är mån att behålla sin särställning.
Först handlar det om kommersiella intressen, att köra ut de övre samhällsklasserna till rekreation, men under 1920-och 30-talen stabiliseras skärgårdstrafiken i en servicefunktion för skärgården. Befolkningen ser också det nödvändiga i att ha en fungerade kommunikation som villkor för regionens överlevnad i takt med att det pre-industriella samhället övergår i industri- och it-samhället.
Man etablerar tidigt en fungerande postgång till och från fastlandet via Styrsöbolaget. Telefonens betydelse är uppenbar i sin internationella roll som avståndskrympare och behöver här inte vidare kommenteras. Informationsteknologins genombrott innebär ju dock (som i glesbygden i övrigt) en ny möjlighet för att leva i skärgården. Än så länge har den dock inte i undersökningsområdet av sig självt lett fram till något banbrytande resultat men befolkningskurvan fortsätter att peka uppåt. Detta beror enligt min mening i större grad på utmärkta kommunikationer än it.
När södra skärgården upphör vara en egen kommun 1974 för att ingå i Göteborg har de största revolutionerna redan skett vad gäller trafikfrågan. Kommunen måste ta sitt ansvar så människorna kan nå samhällsinstitutioner utan större problem. Konkurrensen och bråken är avslutade, det är Styrsöbolaget som sköter transporter till och från öarna. Detta är dock en förändring, eller effektivisering, som har med andra saker att göra än att skärgården skall bli en del av fastlandet.
Det är en byråkratisk och samhällsorganisatorisk förändring som i övrigt faller utanför undersökningens ram. Den stora isoleringsbrytningen skulle i så fall ha skett på 1920- och 30-talen när båtar i större mängd börjar trafikera skärgården på en mer regelbunden basis.
De efterföljande 30 åren präglas av påtagliga krav från en relativt nyvaken region (nyvaken i den bemärkelsen att man här kan skönja formen för hur södra skärgården övergår från att ha varit en egen del av världen utan kontakt till att vara, och vilja vara, en del av det moderna samhället) på vad rätt och riktigt är.
Med en modern term kan man kanske påstå att ett paradigmskifte äger rum under den här tiden. Dels finns perioder där den lokala fiskar- och redarnäringen stod för den kommunikation som var direkt nödvändig, sedan följer den förhållandevis korta bad- och utflyktsepoken som är viktig för att det är då kontakt med öarna knyts på ett mer handgripligt vis, samt därefter pendlingsresorna med fasta turer. I det här fallet handlar det ju i grund om att på regelbunden basis kunna färdas billigt och bekvämt till och från fastlandet. Detta är krav som förs fram av både sommargäster och bofasta.
Efter första världskriget har kärnan i strävan för en fungerande skärgårdskommunikation varit stabilitet. Styrsöbolagets problem var inledningsvis att kombinera kvalité och vinstintresse. Allmänheten accepterade inte dåliga båtar och få turer och bara till öar med hög resefrekvens.
Detta ledde till att konkurrerande verksamheter blossade upp under hela 1900-talet. Varför det ändå tog 20 år från kommunövertagandet av Styrsöbolaget till det att det blev en stabil, fungerande och etablerad skärgårdslinje är inte möjligt att svara på med nuvarande underlag. En orsak är dock den ständigt återkommande konkurrensen som av Styrsöbolaget betecknades som illojal. Detta är dock en intressant fråga att gå vidare med.
Under den senaste 30-års perioden har Styrsöbolaget enligt min uppfattning funnit balansen mellan vinstintresse och allmännytta. Åtminstone om man anser att skattepengar ska finansiera en fungerande kommunikation mellan öar och fastland (något som är nödvändigt om god samhällsservice skall kunna upprätthållas). Att gå in och diskutera just den frågan i en utökad studie utifrån till exempel en historiematerialistisk teori skulle både vara intressant och aktuellt..
Vad gäller frågan för de olika befolkningsgrupperna (permanentboende och sommargäster) kan man ur källmaterialet skönja en svag skillnad. Visserligen är grundfrågan densamma, nämligen turtätheten, men det finns olika nyanser. Vad gäller Asperö och Brännö har deras krav resulterat i en egen linje (Charles Ericksson) från 1920-talet tills när Styrsöbolaget tog över i början av 1970-talet. Men även Donsö och Vrångö som ligger längst bort från Saltholmen reser ofta krav på uppmärksamhet.
I dag slipper man båtbyten om man skall till dessa öar. Det har ofta handlat om leveranser av olika slag och färskvaror som man vill skall nå ön i större frekvens. Naturligtvis är ju frågan om vintertrafiken också något som i större utsträckning berör de bofasta.
Intressant är också sommargästernas starka ställning i sammanhanget. De är under hela undersökningsperioden en ekonomisk faktor (det var/är väldigt vanligt att de bofasta hyrde ut sina hus till sommargäster, ofta i ytterligare år till samma hyresgäst). De syns påfallande ofta i källmaterialet. Enda gången de gjort gemensam sak för regionens bästa är muddringen av Asperösund som till stor del initierades av både sommargäster och bofasta.
För att kunna möta de krav som det moderna samhället ställer har kommunikationen under de senaste femtio åren skötts av kommunen. I samhället i övrigt har stat och kommun i stor utsträckning börjat sälja ut vissa områden inom kommunal service, bland annat kommunikationer (det främsta exemplet är pendeltågen i Stockholm). Det som staten tidigare reglerat släpper man nu alltså på.
Frågan är vad det innebär för regioner som södra skärgården. Innebär ett privatiserande att det blir dyra priser så innebär det i sin tur att den svaga befolkningsökningen i skärgården riskerar att vändas. Detta innebär naturligtvis att målet, en levande skärgård, inte blir realiserbar utan området blir en sommarstugebygd och fritidsområde. En annan möjlighet är att det blir en social skillnad på vem som har råd att pendla till sitt arbete från södra skärgården.
Kanske får vi se en återgång till flera konkurrerande rederier på sträckan? Människorna i södra skärgården har tidigare vid flera tillfällen startat egna rederier när man varit missnöjd med befintliga. En annan intressant tanke är att en markant ökad turtäthet skulle kunna leda till betydande prisökningar på boendet i skärgården vilket också skulle få konsekvenser.
Utblickar
År 2000 sålde Göteborgs kommun Styrsöbolaget till ett privat bolag, Västsvensk Sjötrafik AB vars huvudman Ove Boström också blev VD för Styrsöbolaget. Affären kritiserades från flera håll, främst det billiga priset ca 22 miljoner kronor . Sedan januari 2004 ingår Styrsöbolaget det internationella franskägda bolaget Connex vilket bedriver kollektivtrafik i 22 länder bland annat i Sverige genom Stockholms lokaltrafik.
Från fackligt håll har man uttryckt stark oro att ha Connex som arbetsgivare. Än så länge (2011) har inga större förändringar skett vad gäller priser och turtäthet. Man åker fortfarande på lokal taxa för Göteborgs kommun vilket är betydligt billigare än exempelvis i Stockholm.
Styrsöbolaget har i dag 12 båtar, 58 heltidsanställda och ytterliggare 25 under sommaren. Varje år reser ca 1,1 miljoner människor med bolagets båtar. Det är ännu för tidigt att uttala sig om vad det privata ägandet inneburit då man erhållit statliga bidrag för att klara ekonomin samt bibehålla oförändrade biljettpriser.
Personligen tycker jag mig utifrån mitt undersökningsmaterial kunna dra den slutsatsen att om privatiseringen av skärgårdstrafiken skulle leda till försämringar kommer vi att få flera konkurrerande båtar till och från södra skärgården. Man har från skärgårdsbefolkningens sida upprepade gånger visat att det ingenting man är främmande för. Från statens och kommunens sida har man sedan länge accepterat att sälja ut olika offentliga tjänster, däribland kollektivtrafiken. En avslutande tanke gäller det faktum att man på flera olika håll öppnat restauranger och hotell vars huvudsakliga publik kommer resande från fastlandet.
Käll- och litteraturförteckning
(För alla delar)
Göteborgs stadsarkiv, inkomna handlingar: Styrsöbolaget
Styrsöbolagets arkiv
Bjelkendal, G och Torin, G: Älvaskären – en bok om Göteborgs skärgård. Italien 1991
Danbratt, F och Odenvik, N: Styrsö socken. Göteborg 1966
Duby, G, Le Goff, J (red): Res Publica 11 Tema: Mentalitetshistoria. Eslöv 1988
Englund, P: Den oövervinnlige, Stockholm 2000
Fhager, H: Historia för ö-känd och okänd – Göteborgs södra skärgård från forntid till nutid. Vänersborg 1994
Le Goff, J och Nora, P: Att skriva historia – nya infallsvinklar och objekt. Stockholm 1978
Hansson, W: Skärgårdstrafiken i Bohuslän under 100 år. Uddevalla 1981
Landelius, O: Styrsö – forntidsbilder och nutidsliv. Göteborg 1924
Sandklef, A: Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850. Vänersborg 1973
Stadsbyggnadskontoret i Göteborg: Södra skärgården, lokalisering av terminal för skärgårdsbåtar. 1986
Söderberg G. ”Båttrafiken till Göteborgs södra skärgård”. Svensk Sjöfartstidning nr 15: 1989
Söderberg, G: Trafik-PM, 1996
Cidson Carl, ”Styrsöbolaget säljs ut” från Göteborgs-posten, 2000-01-21
Jag har inga särskilda minnen av Slussen. Familjen flyttade till Elsborg 1979, som ligger i hyfsad närhet, jag cyklade ofta under 1980-talet till min vän Mattis som bodde precis bredvid men har i övrigt inga direkta minnen. Det är helt enkelt en plats man passerar så som slussar i allmänhet plägar vara.
Ah, Stockholm tänker du. Nej, Falun svarar jag.
stadskartan.se
Idag ligger där ett litet sommarkafé med minigolf, rättigheter och grejer och så är det utgångspunkt för Slussbruden med vilken man kan åka på fin båttur på Runn samtidigt som man räkfrossar. Det hela är så där lagom sömnigt och mysigt som så mycket annat här i stan. Jag älskar det.
För egen del vistas jag mestadels på Runn under vintern, om det råkar vara skridskovinter. Men tänk om. Det är inte ofta den något slitna formuleringen det var bättre förr faktiskt fungerar. Men kanske i detta sammanhang?
Norsån
Runn har faktiskt en anrik marin historia. En särskild fartygstyp (jag har för mig den hette Runnslup) togs fram av den kände göteborgsren Sahlgren. Ångbåtsfarten tog fart på 1840-talet då det ansågs nödvändigt att uppgradera den gamla segelskuteflottan.
Red: På Sjö och Älv i Dalarna
Först handlade det mest om att transportera gods, varor och koppar sedermera om en rätt omfattande persontrafik. Det finns flera vrak, ett utanför Främby udde på bara två meters djup. Det finns även (åtminstone) ett i Varpan.
Det som förr var en trafikerad del av sjöstaden Falun
Falun har gamla anor som sjöstad. Jag träffade nyligen falunestorn Björn Fahlen som liksom jag kretsade runt Dalasamlingen på biblioteket. Björn visste att berätta om en granne i Östanfors som som så sent som på 1970-talet tog årorna under armen och travade ner till båten i Faluån för att ta sig via Tisken och slussen ut till sommarstugan på Stensö i Runn. Vad angenämt fridfullt det låter.
Faluån har ofta svämmat över sina breddar
Redan 1685 diskuterade landshövding de Laval frågan om inte en sluss borde anläggas och man kan misstänkta att orsaken var de tidvis kraftiga nivåskillnaderna mellan Faluån och Tisken/Runn som gjorde det nödvändigt att reglera vattenståndet.
Här svämmar det ofta över
1796 omtalas ett ”Bohlwerck”, (någon typ av slussanordning) i Norsån mellan Tisken och Runn och från 1807 finns noteringar om utgifter för sluss-contoiret i Bergslagets räkenskaper. Hur dessa äldre anläggningar sett ut i detalj vet man dock inte. En riktig sluss började byggas 1848 under en viss konstmästare Husberg och den stod klar 1853.1856 var förövrigt slusstaxan för större båtar 8 öre riksmynt medan mindre båtar passerade gratis.
Uppströms
Slussen från 1850-talet var 45 metet lång, 9 meter bred och drygt 3 meter djup. Nivåskillnaden mellan Tisken och Runn var cirka 1,20 meter. Man kunde härigenom reglera vattnet i ån och med båt färdas upp till magasinet, en resa på drygt två kilometer från Faluåns utlopp i Tisken.
Dalarnas Venedig?
1866 förbättrades slussen genom två slussluckor från Forsbacka bruk men 1875 var anläggningen hårt sliten och en större reparation genomfördes. En dammbyggnad och ny slusskanal anlades år 1908. 1930 uppfördes en omfattande ombyggnad med bland annat nya luckor.
Vi har passerat centrum
In på 1960-talet användes Slussen för större ångbåtar. På 1970-talet användes den enbart för mindre båtar och tämligen sporadiskt. Slussen stängdes, på grund av de höga driftskostnaderna, åren 1972-77 av Stora Kopparberg. Beslutet överklagades och som det visade sig kunde företaget inte stänga en farled, som detta faktiskt var, varför den öppnades igen mellan 1977-1983.
Ändåhållplats: Magasinsbron
En ny vattendom (jag kan inte detta i detalj men tror och misstänker att Stora Kopparberg överklagade) medförde dock slussens slutgiltiga stängning och strax därefter togs slussportarna bort, lades på botten och bassängen fylldes igen.
Man kan äta på Faluån. Länge leve Spruthuset! Faluns enda Marina, bortsett Slusskaféet
Hur kunde vi låta allt detta gå förlorat? Hur kunde vi riva slussen och förgifta Tisken och Runn?
Tja, det var väl inte tillräckligt viktigt för oss att låta bli. Den väsentliga frågan att ställa för nutiden är istället vad kan vi göra åt det. Allt är möjligt, tänker jag, bara man vill. Slussportarna ligger fortfarande på botten, det är bara att plocka upp dem och kopiera konstruktionen. Även att, åtminstone till viss del, muddra Tisken är faktiskt möjligt. Tankar och drömmar om det finns och det är en start.
Jag har förövrigt badat i ån. Det tror jag inte så många nu levande falubor gjort. I juni 1990 genomförde Dala Gymnasistförening sitt traditionsenliga badkarsrace. Några vänner hade grävt upp en myrstack (ja, de var röda) och lagt i en sopsäck som de tömde, efter att först bombarderat oss med ägg, från Klabbron över mitt och Jerras ekipage varför vi därefter helt enkelt var tvungna att bada. Mor släppte inte in mig i huset när jag glatt återvände med paddeln under armen utan spolade av mig på stället med slang och slängde kläderna.
Allt var möjligen inte bättre förr, trots allt. Bara annorlunda. Och var framtidens farleder går är inte lätt att veta något om.
”Helt otroligt, pappa. Du går i gång på en å. Kom nu!”
Platsen har stor betydelse i en människas liv. Att undersöka detta kallas att tillämpa ett mikroperspektiv på historien, gräv där du står så att säga.
Jag har, utan att närmare begrunda saken, levt en stor del av mitt liv i relativ närhet av sjön Tisken. I synnerhet av dess västra strand. Eller sjö och sjö, tusen år av sediment från gruvan och på senare tid också andra industrier gör att det numera inte är mycket till sjö kvar. Däremot är gruvan fortfarande en av Sveriges största förorenare av Östersjön och föroreningarna finner/rinner sin väg/utgår via/från Tisken.
Tiskens västra strand, alltså. Det är väl inget särskilt med den, tänker måhända den genomsnittlige falubon. Kanske inte – ändå intresserar platsen mig. Jag springer ofta där, min runda går bland annat längs med. Jag tränade som barn fotboll på Kopparvallen belägen knappt en frispark därifrån och jag gick på låg- och mellanstadiet ännu närmare än så på Södra skolan.
Det är faktiskt en ganska vacker passage där cykelvägen passerar mellan Kvarnberget och Tisken. Ryktet säger att man en gång i tiden impregnerade syllar av trä till järnvägen och telestolpar med asbest på den här platsen. Man brukade in i nutid tippa snömassor från snöröjningen här men jag tror och hoppas att man slutat med det.
En gång i tiden förlades stadens barnbördshus intill denna gifttipp, därefter omvandlades byggnaden till skola och sedermera byggdes, en bit bort, en vårdcentral (om någon uppfattar en viss syrlighet ber jag om överseende).
Trots att Tisken länge var farbar för båttrafik är nedsmutsningen av området alltså ett millennium gammal. Jag gick förresten till arkivet och hittade en hundra år gammal diskussion om saken.
Drätselkammarens framställning om anslag till inhängnande av avstjälpningsplatsen vid Tisken.
Paragraf 89.
Utdrag av protokoll hållet vid drätselkammarens i Falun sammanträde den 27 mars 1918.
Med förmälan att den för uppdrag av byggnadsavfall och dylikt upplåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand under den mörkare årstiden och även annars under nattetid används till avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin, varigenom en vidrig stank uppstode till stort men för i närheten boende, hade hälsovårdskommissarien hos hälsovårdsnämnden gjort framställning, om ej ifrågavarande område kunde genom drätselkammarens försorg inhägnas, så att endast en inkörsväg funnes och kontroll över avstjälpningen kunde utövas. Denna framställning hade hälsovårdsnämndens ordförande överlämnat till drätselkammaren med hemställan, att drätselkammaren skyndsamt låta ingångna platsen ifråga.
Sedan stadsingenjören nu meddelat, att han beräknat kostnaden för inhägnaden till 350 kronor, beslöt drätselkammaren överlämna ärendet till stadsfullmäktige med anhållan, att fullmäktige ville besluta att låta inhägna platsen och anvisa därför erforderligt belopp att tagas av uttaxerade medel.
Som ovan. Enligt protokollet:
V. Högberg
Till Drätselkammaren i Falun
Då de i bilagda skrift omförmälda olägenheter äro synnerligen menliga för stadens Epidemisjukhus och i närheten boende personer samt någon bevakning av platsen under hela dygnen icke torde låta sig göra, får jag å Hälsovårdsnämndens vägnar hemställa, att Drätselkammaren behagade skyndsamt låta platsen ifråga inhägnas på det sätt hälsovårdskommissarien Larsson föreslagit.
för Hälsovårdsnämnden: Johan Cornelius
Falun den 14 mars 1918.
Till Herr Ordföranden i Hälsovårdsnämnden i Falun.
Som under en längre tid förekommit, att den för upplag av byggnadsavfall och dylikt tillåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand, under den mörkaste årstiden och även annars under nattetid, användes för avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin varigenom en vidrig stank uppstår till stort men för i närheten boende, utan att detta hitintills kunnat förhindras, får jag härmed vördsamt göra en framställan om ej ifrågavarande område kunde, genom Drätselkammarens försorg, inhägnas så att endast en inkörsväg finnes som vore öppen endast å tider då den arbetare, som dagligen finnes på platsen för planeringsarbetet, uppehölle sig därstädes, varigenom av denne kunde kontrolleras vilka ämnen som där avlastades.
Falun den 14:e mars 1918.
Carl Larsson, Hälsovårdskommissarie
Att lukten från ifrågavarande avstjälpningsplats tidtals är så stark att den kännes till Epidemisjukhuset, intygas.
Uno Wallin stadsläkare
Maria Glad: Föreståndetska Ep. Sjukhuset
Jag vet faktiskt inte om platsen blev inhägnad eller inte. Men jag njuter i fulla drag av det vackra, nästan poetiska språket i handlingarna. Och då ska man veta att jag är en person som läser stora mängder politiska handlingar.
Nästa gång jag lunkar fram på min runda tänker jag inte enbart på gamla skolminnen utan ägnar även en stund åt att begrunda de människor som för hundra år sedan plågades svårt av en vidrig stank från Tiskens västra strand.
Tiskens västra strand en dyster morgon i december 2020.
Källor:
Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktiges i Falun, Handlingar, 1918
En villa är ett friliggande bostadshus, vanligen avsett för ett hushåll, med tillhörande tomt. Benämningen går tillbaka till antikens Rom och betyder ”herrgård” eller ”lanthus”. I romerska riket var villa rustica benämning på en större jordbruksfastighet medan en villa i en stads utkanter kallades villa suburbana.
En villa förknippas ofta i kulturen med en plats där kroppen får ro och själen frid. Hildasholm, Bergmans Fårö, Camp David, Carl Larsson-gården, Zorngården och Churchills Chartwell är några moderna/historiska exempel.
Två andra exempel är Villa Jovis och San Michele som ligger på Capri och är platser där två vilsna själar, kejsar Tiberius och Axel Munthe, med två tusen års mellanrum fann sin frid. Även undertecknad fann frid där på min bröllopsresa – en resa jag ser som min bästa genom alla tider.
Grotta Azzurra på Capri – en romantisk plats villa Jovis
Det börjar bli tufft, nu. Dyster är tillvaron i Casa Adolphson. Ändlösa, skärmfulla dagar tillbringade på en ranglig stol. De dagliga frågorna handlar om vilken musik ska jag lyssna på, om jag ska springa och hur jag i detta själsliga tillstånd ska kunna motivera Vildvittrorna till att njuta av dagen och att tro på framtiden.
Vad är meningen med alltihop, undrar jag. Fångad i covids frusna järngrepp tar de existentiella grubblerierna gärna överhanden. Meningslösheten och hopplösheten regerar. Inga jämförelser i övrigt, men också valet av litteratur, Paul Celans ”Dödsfuga”, speglar den sinnesstämningen.
Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt vi dricker och dricker vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt
Mohammed Bouazizi var en tunisisk gatuförsäljare som fick nog och, berövad allt hopp, slutligen betalade det yttersta priset. I en protestaktion 2010 brände han sig själv till döds. Denna desperata protest blev starten för den arabiska våren där framförallt Tunisien med sina stora sociala och politiska problem skakades i grunden. Händelsen ledde till att den dåvarande presidenten Ben Ali flydde efter 23 år vid makten.
Jesus från Nasaret protesterade på ett annat sätt. Han föddes under den romerske kejsaren Augustus regeringstid och avrättades under efterträdaren Tiberius ca år 30. Den dystre gamle kejsaren hade antagligen ingen större aning om vad som tilldrog sig i en perifer del av imperiet medan han ensam vandrade runt i sin villa eller badade i de underbara grottorna på Capri.
Men Jesus var lika avgörande för filosofins utveckling som någonsin Platon och Aristoteles, trots att det inte var nya tankar han framförde. I Bergspredikan talar han om att bemöta ondska med godhet, ett tema Sokrates diskuterade 300 år tidigare. Tanken att älska sin nästa hade redan många hundra år på nacken när Jesus torgförde den och idén om att ett rättrådigt, gott, liv avspeglas i både tanke och handling hade redan Aristoteles paxat. Inte heller tanken om ett måttfullt liv var ny, detta var sedan länge stoikernas inmutade område. Inte ens profetian om den yttersta dagen var något särskilt originellt i den hellenistiska världen, där och då var detta gammal visdom, old news. Och enligt somliga, då som nu, att betraktas som fake news.
Det som faktiskt var unikt med Jesus var att han såg den yttersta dagen som nära förestående och sig själv som en huvudaktör, som Messias, frälsaren. Problemet för framförallt hans följare blev påtagligt när hans påstående om den förestående undergången inte omedelbart inträffade. Den har ännu inte, 2000 år senare, inträffat. Paulus och andra efterföljande uttolkare av den kristna läran diskuterade ivrigt med andra filosofer om vilket saligt liv som väntade den som trodde och hur deras uppfattningar skilde sig från andra lärors syn på själen.
Jag hade utan tvekan köpt biljett till en sådan tillställning, så mycket kan jag säga.
Det är i alla tider och sammanhang periodvis tufft. Som nu. Den stora frågan är vad man gör åt det. Inom oss kämpar Jesus med Bouazizi om vår själ. Inte som i en kamp mellan ont och gott utan som i en kamp mot oss själva. I den kampen får man helt enkelt försöka skapa sig sin egen inre villa. Goda rutiner i kombination med goda minnen, att leva lite i det förflutna, men samtidigt blicka framåt.
Man får ofrånkomligen på ett eller annat sätt alltid skörda det kan sår. Det förflutna hjälper oss att skilja gott från ont, rätt från fel. Det förflutna vilar aldrig, vare sig det kollektiva eller personliga, och tur är väl det. Därför kan jag inte annat än att försöka vara en dubbelt så bra förälder, vårda min villa och varje dag försöka må en tiondel så bra som jag gjorde i en båt i en alldeles blå grotta på Capri för tjugo år sedan.
En sån där gatufotograf fångade ett sånt där ögonblick
Efter konkurrensens slut i början av 70-talet kom 80-och 90-talen att präglas av ett relativt lugn.
Sångaren Lasse Dahlquist skriver 1975 i sin stående spalt Som jag ser det i Göteborgsposten att skärgårdsborna är tacksamma att kommunen tagit över trafiken. Han förbehåller sig dock rätten att kräva en senare tur till den bortre trafikbryggan (Husvik) på Brännö än den som går klockan 15.00. Medan det går 17 turer till Styrsö, åtta till Vargö så går det bara fyra till Husvik. Han diskuterar också det viktiga i att återinföra åtminstone en tur in till Göteborgs centrum och jämför med Vaxholmsbolaget som avgår från centrum. I Stockholm har man uppenbarligen förstått värdet med skärgårdsbåten som attraktion avslutar han.
1977 gäller debatten krav på att kommunikationerna mellan öarna måste förbättras, något som ibland ställer krav på ett utökat antal turer. Styrsöbolaget och Spårvägen menar att det inte finns pengar till detta. I stället diskuterar man möjligheten att bygga en bro till Asperö för att kunna köra bussar därifrån. Det är främst miljömässiga argument emot och förslaget blev aldrig verklighet.
I början av 1980-talet gör sig ökade kostnader påminda och kraven ökar på staten att hjälpa till. När en socialdemokratisk politiker kräver att även skärgården bör drabbas av nedskärningar blir frågan partipolitisk och partierna går vitt isär i frågan. En folkpartistisk politiker menar att enda sättet för människorna i skärgården att nå Göteborgs samhällsservice är med båt. VPK ansluter till den linjen (driver en egen?) med sitt krav på ett utökat antal fasta turer in till Göteborg.
Som ett ganska modernt exempel på konflikt av äldre typ kan ett exempel från 1983 tjäna. Styrsöbolaget drar vid denna tidpunkt in servicen med omlastning av färskvaror vid Donsö för vidare transport till Vrångö. Detta var nödvändigt om Vrångö skulle få färskvaror oftare än en gång i veckan. Handlaren på Vrångö har inte varit samarbetsvillig, menar man från bolagets sida, han har inte anpassat sina beställningar efter fraktbåtens turlista. Här måste kommunen agera eftersom det är ett hopplöst läge för skärgården om människorna åker in till fastlandet och handlar.
Det var hit jag ville, bland annat sommaren 1985
Den stora frågan som ständigt diskuterades och som blossar upp 1985 gällde var Styrsöbolagets trafikterminal skulle ligga. Röster höjs för att man skall flytta tillbaka terminalen till innerhamnen. Som skäl för detta anförs bland annat att det är trångt vid Saltholmen, innerhamnen ligger tom och öde det är långt till Saltholmen och att det råder parkeringsproblem där. Efter en utredning ansåg stadsbyggnadskontoret i Göteborg att den bästa lokaliseringen av terminalen torde vara i Fiskebäck. Frågan avgjordes först i början av 90-talet slutgiltigt till Saltholmens fördel i och med en omfattande ombyggnation och modernisering av terminalen.
Bolagets modernisering av båtarna fortsatte och man behöll lokal kommunal taxa vilket definitivt tystnade kritiken mot dyra priser. Man har under lång tid åkt på lokal kommunal taxa vilket är billigt och därför ur allmänhetens perspektiv till förnöjelse. Det återstår att se hur en eventuell privatisering kommer att påverka priserna. Under de senaste 15 åren (sett ur 1996 års perspektiv) har tendensen i samhället gått mot ett mer utpräglat marknadsekonomiskt tänkande (hos stat och kommun) och inför det nya millenniet finns tankar på att privatisera Styrsöbolaget igen. Därmed skulle ett vinstintresse komma in på ett mer påtagligt sätt i skärgårdstrafiken och möjligheten till kommunala insatser minskas rejält.
Min fru, Malin Adolphson, arbetade som tjänsteman på skolkontoret, ekonomikontoret och en kort stund på ledningsförvaltningen här i stan. Bland annat har hon tagit fram den form av intern kontroll som nu är etablerad inom nämnder och förvaltningar.
Drätselkammare kallades fram till 1971 ett av stadsfullmäktiges utskott som skötte ekonomin. Då som nu var ekonomin viktig och ofta styrdes staden i praktiken genom denna kammare. Magistrat var ända från medeltiden fram till kommunreformen 1862 – men även längre fram i tiden (åtminstone 1918 i Falun – en lokal administrativ myndighet och det högsta styrande organet i en stad. Borgmästaren ledde magistraten.
Jag är inte helt säker, det flyger ihop lite, men jag tolkar det som en blandning av våra dagars fullmäktige, ekonomikontor och kommunstyrelse.
Gnistersläckare, det är en helt vanlig brandsläckare det. På den tiden hade sålunda ekonomikontoret att besluta om vilka brandsläckare som var av godkänd art.
Här är ett exempel på ett ärande från Falun som hanterades i januari 1918.
Drätselkammarens utlåtande över Magistratens framställsting om ordningsstadgande angående ångbåtsfart å Faluån.
Utdrag av protokoll, hållet vid drätselkammarens i Falun sammanträde den 2 januari 1918.
Paragraf 14.
Tarifföreningens inspektör hade uti en till magistratens inkommen skrivelse yrkat, att såsom eldfarlig ansedda smärre ångare skulle förbjudas angöra stadens kajer. Med anledning därav hade magistraten, efter inhämtande av stadens brandchef och landsfiskal, hos stadsfullmäktige hemställt om godkännande av ett av magistraten uppgjort förslag av ordningsstadga angående ångbåtsfart å Faluån, varefter stadsfullmäktige remitterat handlingen till drätselkammaren för utlåtande.
Vid ärendets företagande till förberedande behandling hade drätselkammarenuppdragit åt särskilda kommitteradeatt inhämta upplysningar från en del andra städer, vilka föreskrifter vore där gällande i fråga om gnisterdläckare å ångbåtar. Sedan genom genom kommunala centralbyrån sådana upplysningar nu vunnits, företogs ärendet till förnyad behandling.
Ehuru olika meningar vore rådande, huruvida de ångbåtar skulle vara skyldiga föra gnistersläckare, vilka endast angöra ångkajen, enades dock drätselkammaren att hos stadsfullmäktige hemställa om godkännande av det utav magistraten föreslagna ordningsstadgande angående ångbåtsfart å Faluån allenast med det tillägg att orden ”av utav drätselkammaren godkänd typ” tillades efter ordet gnistersläckare.
Som ovan
Enligt protokollet:
V Högberg
Någon sa nyligen att det är lite futtigt att syssla med lokal politik när världen ser ut som den gör. Någon annan menade att vi som sitter i fullmäktige gör något viktigt till skillnad från hen som endast spelade spel på sin telefon.
Jag vet inte, men på något sätt känns det viktigt att hedra alla inblandade som tog sig tid att diskutera gnistersläckare på ångbåtar. Och även om historikerns roll i allmänhet är kyligt distanserad törs jag säga att den som ägnade sin tid åt att ta fram ett system för intern kontroll älskar jag.
Betyder till bekräftelse eller tillstyrkande av riktigheten. Så står det ibland i äldre protokoll, invid sekreterarens underskrift. Och vi vet ju att ingen sanning är given utom den som finns nedtecknad i sekreterarens protokoll. Det talade ordet är som bekant allt för flyktigt.
Jag behöver vila. Återhämtning. Visst rör jag på mig och tränar regelbundet men få saker är så avslappnade som att tillbringa många timmar i arkiv. Så kom det sig att jag nyligen gav mig ut på en fantastisk resa in i Faluns fullmäktige – fast för hundra år sedan (1918-21). Det var stora och spännande frågor som intresserade vår stad under denna dramatiska tid som slutet på världskriget, Spanska sjukan och den moderna demokratins genombrott innebar.
Ska det nybildade Systembolaget få sälja rusdrycker i Falun och isåfall på vilka villkor? Man beslutar om kommunalt vatten och avlopp för Gammelvägen och Främby. Fattigvården, eller ”slumverksamheten”, får anslag. Diverse yrken, som poliser och lärare, får lönepåslag på grund av ”rådande dyrtid” (lysande! ((Min notering)).
Man vill etablera ett ”epidemisjukvårdsjukhus” i närheten av befintligt sjukhus, gärna på andra sidan Svärdsjögatan (Lallarvet), man får förmoda att orsaken var Spanskan. Men är 15 kronor kvadraten rimligt?
Jag hann bläddra lite i rättegångsprotokoll från 1743 också
Man funder över att organisera nya valkretsar – möjligen beroende på den allmänna rösträttens införande. Ett av nutidens oppositionsråd Jonas Lennerthsons farfars far, Carl, köper en tomt av kommunen – öster om Ornäsgatans förlängning men norr om Rödfärgsgatan – för att underlätta logistik för Falu Mekaniska AB. (Det ryktas att han var bondeförbundare ((min anteckning)).
Man diskuterar brandskyddets utformning och det vimlar av revisionsberättelser, bland annat från nykterhetsrörelsen. Man beslutar att anslå medel för att bygga om Ryggåsstugan i Stadsparken (och det blev ju bra! Heja Fullmäktige 1919! ((Min notering)).
FöreEfter bilder Falun.se
Villkoren för vedkupongernas inlösen formuleras, beslut fattas om uppförande av ”villor av Vansbrotyp”. Tyvärr beslutas också om plantering av kalmarkerna vid gruvan. (Nej! Vi vill ju anno 2020 bevara miljöerna i världsarvet intakt! Om det brydde sig Fullmäktige för hundra år sedan föga. ((Min notering)).
Föreslås båtbrygga i Faluån mellan Falubron och Kristinebron. Fru Hanna Saxin väljs in i fullmäktige sedan en manlig partikamrat avsagt sig platsen. Är hon månne första kvinna i stadens parlament? (Men från vilket parti? Det framgår inte. Däremot att hon ”hälsades välkommen av herr ordföranden”. ((Min notering)).
En änka söker tillstånd för ”utskänkning av pilsnerdricka” men får avslag då hon tidigare haft denna rätt men inte nyttjat den varför Fullmäktige nu möjligen anar argan list alternativt ugglor i mossen. Och nykterhetsrörelsen är stark.
En av Faluns bästa platser. Arkivcentrum. Ljungberg håller nog med från sin upphöjda väggplats.
Jag kommer sent hem, men styrkt till kropp och själ, och berättar hänfört om mina äventyr. Vildvittrorna iakttar mig uttryckslöst. Pappa du är så otroligt nördig att du nästan är swag. Nästan. Nå, jag tar vad jag får. Vi laddar alla upp på olika sätt.
På torsdag är det ”Evighetsfullmäktige” (möte utan stopptid) och jag tröstar mig med att om hundra år kanske någon finner samma nöje som jag i att studera det protokoll jag på torsdag är med och utformar.
1945 gör sig bränslebristen akut påmind och bolaget får sitt bränsletillflöde nedskuret med 75 % och kan endast köra en tur dagligen utom på måndagar och lördagar då man kör ordinarie turer. Att använda ved är dyrt och kräver en större personalstyrka. På öarna anser man sig lamslagna då man varken får post eller färskvaror före 16.00. Desperata röster talar om en återgång i tiden med 50 år.
1948 återkommer debatten om skärgårdstrafikens eftersackande övriga kommunikationer. Motortrafiken resulterade i ett genombrott för samåkning på land medan man är i skärgården är isolerade genom säsongsbetonade kommunikationer som dessutom är otidsenliga.
1945 års skärgårdsutredning betonar vikten av en organisatorisk förändring, man efterlyser ett samarbete mellan kommunikationer till land och sjöss kring utbyggnad av broar, vägar etcetera. Styrsöbolaget menar att man kan egentligen inte göra någonting utan att också höja taxorna. Utredningen nämner posten eller järnvägsstyrelsen som möjliga intressenter vid ett förstatligande av skärgårdstrafiken.
Att staten helt skulle ta över var ju också något som låg i tiden menade man. 1945 års skärgårdsutredning fick ett gott mottagande från västkusten, Spårvägen ser inte några hinder för en fullt utbyggd linje till Saltholmen, de flesta kommunala instanser ställer sig positiva till att kommunen blir ägare i ett transportbolag.
Jag vaknade tidigt en morgon i somras och tittade ut genom fönstret. Styrsöbolaget lyste med sin frånvaro 😦
Göteborgs kommun accepterar att tillsammans med Styrsö i södra skärgården och Öckerö i norra driva skärgårdstrafik. Styrsö kommun anser att kommunikationen mellan öarna helt förbisetts av utredningen, det vore bättre att trafiken drevs i statlig regi än med Göteborgs kommun som huvudman. Detta beroende på att Göteborgs kommun tenderar att se södra skärgården enbart som ett fritidsområde och detta får inte vara utgångspunkten, men man kan dock tänka sig ett samarbete med Göteborgs kommun.
1949 börjar en diskussion om kommunen skall köpa hela Långedragsbolaget, med vilket avses både trafikbolaget, restaurangverksamheten och det badhus som ligger på Saltholmen. Detta bemöts med försiktig optimism. I ett upprop går faktiskt delar av personalen på Styrsöbolaget ut och förespråkar en kommunalisering då man menar att det inte kan bli sämre än vad det är nu.
Och så blir det också. I början av 50-talet övertar Göteborgs stad AB Långedrag och dess dotterbolag Styrsö Trafik AB och AB Långedrag Restauranger och de gör detta från AB Pripp och Lyckholm. I den nya styrelsen ingår den kände tidningsmannen Harry Hjörne.
1964 skriver kyrkoherde Lennart Mjöberg efter ett kommunmöte på Styrsö att vinterturlistan inte har ändrats på 30-40 år. Samhällena på öarna har förändrats snabbare än turlistan vilket ställer till problem, till exempel läroverkets ungdomar färdas dagligen till och från skärgården.
Vidare vill Styrsö behålla sin självständiga ställning som egen kommun, annars skulle stora värden gå förlorade. Detta beror emellertid på befolkningsunderlag som ju i sin tur beror på kommunikationer. Människor tvingas flytta mot sin vilja. Den sista båten avgår från stan 17.50 och att man faktiskt ändå klarar sig är taxibolagens förtjänst. Att åka taxibåt efter klockan 22 kostar 25 kronor, att jämföra med Styrsöbolagets 7 kronor. Det är dyrt, menar skribenten. Taxibåtarna är dock ett utmärkt komplement med god service, de och Styrsöbolaget borde samarbeta, fler resenärer gynnar alla. En avgång i timmen skulle innebära en revolution.
Under 60-talets sista år avspeglas den knivskarpa konkurrensen i pressen. Även vissa röster höjs till taxibåtarnas försvar, de fyller ett stort behov för dem som bor lång ifrån trafikbryggorna. Styrsöbolagets direktör Bertil Pettersson svarar att detta inte är en konkurrens på lika villkor, dessutom ifrågasätter han taxiskepparnas kompetens samt påpekar att de i alla fall inte är lika välutbildade som Styrsöbolagets skeppare.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.