adolphson

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt

13 augusti, 2015av adolphson

Jag har lite lojt och på visst avstånd följt debatten kring Göteborgspostens (GP) påstådda högervridning. Men jag tänker ibland på en annan känd göteborgsk tidningsman. Det kanske GP också borde göra.

—

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 45. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt.

Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa.

Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland.

Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat.

(Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning.

Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad.

Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade.

Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom.

Men han stod inte ensam. 34 göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom.

Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt.

Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister:

Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.

Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

—

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom:

Tidningen beslagtogs 8 gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.

Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann.

1942 och beslagtogs inte mindre än 17 svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande:

Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

—

Jag kan inte, för att försöka sy ihop detta, komma med någon knivskarp analys kopplat till dagens GP-debatt. Jag nöjer mig med att konstatera att det i efterhand kan vara lätt att se skillnaden på rätt och fel men svårt att göra detta i samtiden.

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Bäst i test

10 augusti, 201515 november, 2018av adolphson5 kommentarer

Det finns ett antirasistiskt test, Chavez-Perez-testet, att göra på film och populärkultur. Testet innehåller tre enkla punkter:

1. Finns det minst en icke vit karaktär som spelas av en icke vit skådespelare?

2. Pratar hen med en annan icke vit karaktär gestaltad av en icke vit skådespelare?

3. Och samtalar de i så fall om något annat än brott?

Jag tycker kanske att man även kunde lägga till en språklig aspekt. Gestaltar sig handlingen i ett icke engelskspråkigt land kan man med fördel använda sig av aktuellt språk istället för engelska.

Ett exempel är Hollywood-produktionen om gruvarbetarna i Chile, Antonio Banderas spelar en huvudroll, där alla springer omkring och bryter på engelska i stället för att tala spanska.

Ett annat test är Bechdeltestet. Det går ut på samma sak men handlar istället om jämställdhet. Filmen måste, för att klara testet, ha:

1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer

2. Dessa rollfigurer måste ibland prata med varandra

3. Deras konversation måste röra sig om något annat än män

Det är, för kännedom, och föga förvånande, förhållandevis få filmer som idag klarar dessa test.

Jag tänker att man kanske kan göra ett test för sina privata relationer också. I ens eget liv, liksom. Saker man bör tänka på. Vilka punkter ska en hållbar relation klara, tro? Här följer Adolphsons relationstest (snart i en veckoblaska nära dig).

1. Tillit. Man måste känna sig trygg tillsammans med personen. Verklig vänskap bör kunna klara en törn eller två. En verklig homie är inte bara en ryggdunkare.

2. Självkritik. Man bör granska sina egna tillkortakommanden i relationen och ifrågasätta sig själv emellanåt. Det är väl en allmän livsregel, kanske, men ändå.

3. Kants kategoriska imperativ. Gyllene regeln. Varje djupare relation måste innehålla mer eller mindre, helst mer, av detta.

Jag fastnar lite i punkt 2, för egen del. Mina relationer är lite varierande, det medges. Hur kommer det sig att vissa, både nära och mer avlägsna personer, ofta stör sig till vansinne på mig?

Vad är det hos mig som triggar somliga att känna precis tvärt emot vad jag vill att de ska tycka om mig? I stunder av dysterhet tänker jag att det bara är mina elever som verkar gilla mig – åtminstone några av dem.

Salig mor, slog det mig. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har ju alltid sett den relationen som något gott, den innersta, och som något oåtkomligt. Jag har låst in den i mitt hjärta och gjort mor oåtkomlig i mitt eget lilla Fort Knox.

Men visst var det så att det tog några år för mina föräldrar att få barn. Och visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag hela fem år av odelad kärlek och uppmärksamhet av henne innan nästa barn kom. Och när lillasyster kom till världen var jag ju nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig ensam. Alltså, far fanns ju med i familjen men det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstfödde, väl och ve. Hon lät inget ont hända mig.

Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Nu när jag själv är förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste ställa krav, också. Mor gav mig sin totala hängivenhet. Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort mig, curlade långt bortom rimlighetens gräns. Mina behov styrde det mesta.

I synnerhet ville hon tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång.

Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, konverserar sin bordsdam, vilka blommor man har med sig till en dejt, hon valde rakvatten åt mig när jag väl började raka mig, att nämnda rakvatten endast ska förnimmas och inte golva en förbipasserande, att man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter människor gå före genom en dörr och annat otidsenligt nonsens som inte klarar Bechdeltestet särskilt väl.

Man behöver ju inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande vuxen människa. Jag minns också att människor i vår omgivning regerade på hur hon behandlade mig. Så hur hon behandlade mig måste ju varit iögonfallande.

En granne kallade mig den lille riksdagsmannen. En annan, mer irriterad, kallade mig lite sarkastiskt the golden boy och en mer avlägsen familjebekant kallade mig rätt och slätt prinsen.

Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat att jag ju redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. En kusin frågade halvt på allvar om jag som barn hade MBD (minor brain damage), salig moster sa en gång att jag visserligen var odräglig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Min syster sa ibland, när vi var osams, att allt handlade alltid om dig när vi var små.

Det blev jobbigt på flera plan när salig mor försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare. Livet blev svårare. Jag började ta beslut som, om dåliga, mamma inte i efterhand kunde fixa till.

Okej, jag erkänner: det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig i juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland. På den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar.

Fuck cancer.

Some die young – låten passar emellertid bättre in på min syster för mamma och jag hann liksom prata klart. Trots allt.

Men så kom det sig att jag träffade den Änglaljuva. Vi firade nyligen 15 år som man och hustru. Vi uppmärksammade dagen genom att åka till Västmanlands pärla Elsa Anderssons kafé där svärfar storstilat bjöd på räkmacka OCH Napoleon. Sedan lagade vi en brakmiddag där hemma.

Nu kanske en potentiell läsare tänker att jag nu, ja nu är det kört, kommer att misslyckas, om man inte redan anser mig gjort så, med att balansera på den där slaka linan mellan personlig och privat.

Kanske, kanske inte. Läs vidare om du vågar.

Egentligen har vi väl allt emot oss, den Änglaljuva och jag. Hon är nämligen allt jag inte är och mer därtill. Vi är inga tvillingsjälar på något sätt, nej, vi är varandras totala motsatser.

Och, vad viktigare är, hon är inte lik salig mor på en enda punkt. Plockar man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kan man åka på en hockeytackling.

Hemma är jag inte någon prins, där daltas det inte – man får respekt om man förtjänar den. Jag är en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vinner man på andra sätt.

Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för henne. Den Änglaljuva är skillnaden mellan… ja, allt egentligen.

Nej, det må vara hur det vill med andra relationer. Människor får tycka om mig eller ej, oavsett vilket – jag förställer mig inte. Jag tycker om min tillvaro. Jag säger vad jag tycker och håller man inte med får man övertyga mig med sakliga argument. Eller strunta i mig.

Jag lever med en person som gör livet svårt, som ställer krav, som ser rakt igenom mig men som tar mig under armarna, ger mig riktning och mod att gå. Jag får jobba hårt med min akilleshäl, punkt 2 i Adolphsons relationstest. Och bara för att man klarat kristallbröllop kan inget tas för givet.

Och det är mycket vackert så.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Seth Molander

2 augusti, 201525 september, 2023av adolphson

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen, som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte

Historia, Skola

Vändpunkter

24 juli, 2015av adolphson1 kommentar

Ibland brukar jag diskutera vändpunkter i historien med mina elever. Personer och händelser som inneburit verklig påverkan, avgöranden och förändring på längre sikt. Allt behöver ju inte handla om Stalingrad, Midway och El Alamein, liksom.

Här följer några exempel som eleverna brukar finna intressanta.

—

Den romerske kejsaren Augustus ville – efter att han fått kontroll på Rom och inbördeskrigen var över – expandera imperiet i nordöst mot Germanien (ungefär dagens Tyskland).

År 9 skulle den romerska armen, cirka 20 000 man, gå i vinterkvarter efter att ha krigat under året men ännu inte lyckas erövra området. Germanerna såg sin chans. Särskilt en german.

Nu var det ju inte vilken liten struntarmé som helst det rörde sig om, nej, detta var eliten av världens mäktigaste imperiums krigsmakt som var ute och traskade. En arme som det inte gick att besegra i öppen terräng under normal formering.

Befälhavaren Quinctilius Varus ledde på uppmaning av sin närmsta man Arminius, som ursprungligen var german och dessutom kom från det aktuella området, armén genom ett svårgenomträngligt område: Teutoburgerskogen.

I skogen ägnade sig germanerna åt gerillakrig med plötsliga anfall. Den germanska hären, också på nästan 20 000 man, hade tillsammans med Arminius (som spelade dubbelt) planerat ett bakhåll på en särskilt gynnsam plats längre fram i skogen.

Eftersom romarna marscherade i en nära 15-20 kilometer lång, i sidorna mycket sårbar, kolonn ville germanerna anfalla på mitten. När romarna befann sig vid den utvalda platsen blev de fullständigt överrumplade.

Under två dagars strid utplånades den romerska armen sånär som på ett tusental man som lyckades fly till Rom och rapportera att kejsar Augustus just förlorat en sjättedel av hela sin krigsmakt.

Legenden säger att kejsaren tog nederlaget hårt och skyllde på stackars Varus (som begick självmord under slaget – germanerna skar av honom huvudet och skickade det till Rom) och ännu långt efter händelsen plötsligt och utan förvarning kunde utropa: Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!

Den direkta följden blev att romarna drog sig tillbaka västerut för att aldrig återkomma. Trots att man senare fortsatte kriget mot Germanerna valde de att låta Rhen vara imperiets gräns. Och så förblev det.

Det har ibland ansetts att slaget hade stor betydelse för Europas framtid eftersom Rom aldrig lyckades införliva Germanien i imperiet. För modern tysk nationalism under 1800-talet, och i vissa fall högerextremism, har slaget tillmäts överdriven vikt.

Hursomhelst: Alla imperier kommer måhända alltid till sin vändpunkt. År 9 i Teutoburgerskogen tog den romerska expansionen österut slut.

Det finns en film såklart.

—

1346 stod slaget vid Crécy i Normandie, Frankrike.

Det var det första stora slaget under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Slaget brukar anses som slutet för den medeltida riddaren som dominerande krigsmaskin på slagfälten.

Den franska hären bestod av drygt 30 000 soldater där kärnan utgjordes av kung Filips feodala soldater, på omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till kungen.

Där fanns många namnkunniga riddare – grevar och baroner – och alla var de säkra på framgång. De var ju bäst i test, så att säga. Elittrupperna. Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade.

Engelsmännen, ledda av kung Edward III, hade under veckor retirerat och till sist stannat i en sluttning som möjligen kunde vara en strategiskt bra plats att möta fransmännen. Deras arme bestod av cirka 14000 man varav endast 4000 var riddare.

Däremot förfogade de över omkring 7 000 långbågskyttar. Med detta vapen hade engelska arméer tidigare vunnit flera segrar mot skottar och walesare men det var ännu oprövat i kontinental krigföring.

Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra långbågen, pilarna var ungefär en meter långa och den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att riddarens rustning inte skyddade.

Trots att den franska ledningen beordrade halt för att soldaterna skulle kunna vila innan slaget fortsatte en stor del framåt ändå – så säker på vinst var man. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt – omöjlig att stoppa.

När Filip insåg läget gav han order om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd. Dessutom regnade det så sluttningen upp till engelsmännen blev hal och lerig.

De stolta riddarna – the finest of the finest – räddes ingen strid. De franska ädlingarna sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd. När de ryckte uppför sluttningen möttes de av pilregn.

De hästar som träffades råkade i panik. Ryttarna försökte ta sig bort och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri. Andra vände på hästarna och försökte fly. Där mötte de sina egna trupper och kaos uppstod.

De som ändå lyckades ta sig fram till engelsmännen fick i trängseln inget utrymme att använda sina vapen. Många kastades ur sina sadlar och halvt avdomnade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs de ihjäl liggandes på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds.

Men en sann riddare ger sig aldrig.

När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka fullständigt krossad. Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade.

Långbågen medförde länge framgångar för engelsmännen på slagfälten. Under 1400-talet stagnerade vapenslaget när riddararméerna blev ovanliga och krutvapen började användas.

Själv kommer jag att tänka på den gamla badmintoninstruktionen om Starke Stelman VS Vigo Lättman. Eller David och Goliat, om man så vill. Teknik och anpassning övervinner ofta storlek och självsäkerhet.

—

De smått otroliga territoriella framgångarna för det brittiska imperiet under senare delen av 1800-talet berodde till stor del på maskingeväret Maxim. Alltså på en kulspruta.

För att säkra kontrollen över den oerhört viktiga Suezkanalen var britterna tvungna att också kontrollera Sudan. I slaget vid Omdurman 1898 stred 60 000 sudaneser beväpnade med spjut mot den 25 000 man starka brittiska armen.

Men britterna hade kulsprutor. 25 000 sudaneser stupade eller sårades mot ett 40-tal britter. Imperiet behöll kanalen och dominerade världen i stort sett fram till första världskrigets slut.

Det är väl som Socker-Conny säger: Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad.

—

Det var under en liberal statsminister, Nils Edén, som lika allmän rösträtt infördes i Sverige. Visserligen som sista land i norden och i koalition med socialdemokraterna och dess ledare Hjalmar Branting – men ändå. Så var det.

Under stort motstånd från Högern och kungahuset genomfördes den allmänna rösträtten av liberaler och socialdemokrater.

En kanske kan fundera över sina ställningstaganden, ibland. Vad en har för syn på tiggande EU-migranter, flyktingar och muslimer, kvinnor och homosexuella eller människor som på olika sätt avviker från normen.

Så här efteråt vill man ju inte vara killen vars organisation var emot lika allmän rösträtt, eller vad det nu kan handla om, tänker jag. Eller tillhöra ett parti med brungrumligt förflutet. Det är bättre att överväga sitt samvete och sin moral när det är aktuellt än att ägna sig åt damage contol efteråt.

—

Källor:

Populär Historia 1 2004

Bengt Liljegren: Winston Churchill del 1

Militär Historia nr 1 2010

Vetenskapsradion Historia 4/9 2009.

Livsåskådning, Personligt, Resor

Mon printemps – ma liberté…

19 juli, 2015av adolphson

…genom bild och bokstav.

—

Diverse undersökningar visar att människor oftast inte sammankopplar lycka med att vara snäll, god eller med att ha mycket pengar.

Förutsatt man har tillräckliga resurser för att klara tillvarons måsten samt möjlighet att kunna göra roliga saker då och då så finns det inget samband mellan rikedom och lycka. Lycka är istället förknippat med att ha goda relationer.

Jag tror det där stämmer.

—

Att fira valborg/sista april med gamla goda vänner är en fin sak och som gör mig lycklig. Valborg är en högtid helt utan krav och vi som studerade i Uppsala ser firandet på ungefär samma sätt, vilket förenklar saken.

—

Att våga kliva fram och göra ett framträdande helt utan vett, kompetens och sans är en sak som innehåller mycket av synen på sig själv och omvärlden. Detta vill jag förmedla till mina barn.

Man ska aldrig bära omkring på så mycket prestige att man inte kan bjuda andra på möjligheten att skratta såväl åt som med ditt löje. Sådant blir åtminstone jag lycklig och avslappnad av.

—

När Den Store Ledaren kom till länet på lunch passade jag på att säga vad jag anser om diverse saker – som exempelvis det här med Tillfälliga Uppehållstillstånd. Det finns ju inget bra med det.

Även om ingen – i synnerhet inte Den Store Ledaren – lyssnar har jag iallafall sagt vad jag anser. Det är en sann lycka att få leva i ett land där man kan det.

—

En sak som är sig lik är det fullständigt omöjliga i att få eleverna att komma på sina lektioner ju närmare studenten man kommer. Man får ju lust att citera Caligula.

Men vad gör väl det? De fullkomligen bubblar av lycka, ju. Och jag uppträder till och med för eleverna. Tyvärr med lite darrig stämma just här, men ändå. Varför? För att det är kul. Och det som är kul gör mig lycklig.

—

Efter några timmars budgetdebatt i fullmäktige längtar man efter semester. Och att den kommer strax därefter är också det ett skäl till lycka. Jag deklarerade att FP:s lokala budget är mycket bättre än alternativet – lycklig den som lyssnade.

—

Midsommarnattens leende är som alltid stort och en påminnelse om tillvarons olidliga lätthet. Sång, dans, mat, dryck, Dalarna och goda relationer. Frågan är om det blir så mycket bättre.

—

Att besöka en plats som i det förflutna varit en självklar del i tillvaron men inte längre är det kan påverka känslolivet. Den här gången gjorde den inte det. Att iaktta andra njuta av platsen utan att själv ge sig till känna kan ge en intressant känsla av förnöjsamhet.

Walk on. Himlen ligger runt hörnet.

—

Livet är något av ett (upp)skjut i miniatyr – om man i sammanhanget kan tillåta sig att bli lite göteborgsk – så varför inte bara skratta åt det?

—

När jag tänker närmare på saken inser jag att lycka också kan handla om ett förhållande till en komplicerad råbiff – varken mer eller mindre.

—

Som sagt, lycka handlar om relationer. Förhållningssätt till ting, platser och människor. Vissa av dessa relationer kanske man inte kan göra så mycket åt medan andra verkligen kan vara värda att vårda.

Tricket ligger i att avgöra vilka som är vilka, antar jag.

—

Jag läste om ett psykologiskt experiment som gick ut på att man genom att ställa 36 frågor kunde bli – eller få någon att bli – förälskad. Jag vet inte jag, går kärlek verkligen att skapa i ett labb? Tydligen tycks något psykologiskt experiment anse.

Själv tror jag det handlar om ett förhållningssätt i tillvaron. Jag menar – alla kan väl ha en dålig dag men att gilla sig själv och tro gott om människor räcker en bra bit.

Historia, Politik, Retorik, Spännande människor, Språk

Bumerangeffekt

8 juli, 2015av adolphson

Ta dig tio minuter och lyssna på det här. Det är duellen mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium – finalen på valrörelsen 1976.

Du kanske inte orkar igenom hela debatten men lyssna åtminstone på de sista 10 minuterna: de bådas slutanföranden efter en nära två timmar lång debatt. Palmes är klassiskt. Ingen minns Fälldins.

—

Retorikens konstverk är språket. Men det finns många olika språk och då avses inte olika gruppers tungomål utan språk beroende på omständigheter, situation, smak och syfte.

Grundtankarna i retoriken har varit de samma sedan antiken. Olika tider och omständigheter har genom historien ställt olika krav på talaren.

Uttryck, ord, grammatik, referenser och metaforer är aktuella och begripliga i en viss tid eller speciellt sammanhang. Sedan avtar den allmänna förståelsen (igenkänningsfaktorn) och därmed användningsmöjligheten för talaren.

En statsministerkandidat här hemma har – vad jag känner till – aldrig använt sig av frasen Gud välsigne Sverige – Gud välsigne er alla!”. Varje presidentkandidat i USA måste däremot med nödvändighet uttrycka sig så.

Det är ett tecken på intelligens och en klar fördel att ha förmågan att snabbt kunna läsa av situationen, publiken, i just det sammanhang talaren befinner sig.

Man kan nog även påstå att äkta vältalighet bäst utförs på det språk talaren normalt använder. På så vis undviker hen att verka konstlad eller tillgjord genom att använda ord och meningar enbart för ordens egen skull, alltså utan egentligt syfte.

Samtidigt är vältalighet och vardagsspråk två olika saker. För vi, publiken, vill imponeras. Det är därför jag tycker det är lite sorgligt med Stefan Löfvens retorik. Han låter mest som en irriterad förståsigpåare.

Juholt var en bättre retoriker. Säga vad man vill om honom i övrigt, men han är sprungen ur bättre retoriskt grundmaterial. Och sannolikt var det därför han valdes. Socialdemokratin längtar efter att åter få en retoriker av Palmes kaliber.

Och vilket parti gör inte det, förresten?

—

Olof Palme var en briljant retoriker och debattör. För publiken på plats i Scandinavium 1976 var det uppenbart att han fullständigt pulvriserade Fälldin. Palme var så bra att han nästan fick med sig de borgerliga i publiken, ansåg någon efteråt.

Men det visade sig snart att opinionen tyckte annorlunda. Palme hade varit för brutal och det som blev till stor arenaunderhållning live framstod genom TV-rutan som ovärdigt, otrevligt och förnedrande.

Var försiktig med vad du ropar efter, Ebba Busch – gåigenom rutan – Thor.

Thorbjörn Fälldin är en mycket intelligent person. Olika genomförda intelligenstest – exempelvis i lumpen – visade på höga resultat. Han insåg tidigt att han generellt skulle vara chanslös mot Palme i debatterna.

Därför valde han en annan taktik för att kunna bli statsminister: han gjorde sig ännu mer norrländsk och bondskt sävlig (och mänsklig) förstärkt med pipa och hela baletten. Han drog ner tempot och blev, ja folklig, på ett sätt som tilltalande den stora andelen icke-socialister i folkrörelse-Sverige.

Vad gör egentligen den där spolingen Palme med farbror Thorbjörn!?

Nationellt vann Fälldin alltså debatten och dessutom valet. En del påstår att den här debatten, tillsammans med Astrid Lindgren (nedan), avgjorde valet till en historisk första seger sedan tidigt 30-tal för de borgerliga.

—

Det lönlöst att längta tillbaka till Palmes tid av andra skäl än rent nostalgiska. (Själv längtar jag inte tillbaka av något skäl alls, men det är en annan historia). Det finns heller ingen större poäng att härma eller försöka låta som honom eftersom hans tid alltså var en annan.

—

Oftast räcker det med att försöka vara tydlig i sina framföranden. Vill en bli bättre kan en öva för att försöka finna sin, så att säga, röst – sitt…, särdrag/grej/varumärke. Jag tycker att årets partiledartal i Almedalen var väldigt bleka.

Det är konstigt att de som ska vara landets främsta retoriker inom sitt gebit är så alldagliga att lyssna på. Öva, öva och öva. Det är ju kul att hålla tal!

Mitt jobb ger mig stora möjligheter att öva. Och jag älskar att hålla tal. Jag älskar spänningsmomentet.

Jag älskar att vara ensam på en scen eller i en talarstol inför en större eller mindre publik. Det enda jag har med mig är orden och min röst. Möjligen ett manus. Det ger lite arena-känsla. Därför brukar jag ibland börja med:

Hej publiken – en som ska dö hälsar er!

Känslan, när du känner att du påverkar, når fram, är storartad. Den kan en leva länge på.

Jag vill påstå att även en medelmåttig talekonst ger stor effekt. Därför borde man kunna begära mer av några landets högsta maktutövare.

Men var sak har alltså sin tid. Jag tror kanske inte Cicero hade vunnit så stor framgång med sin retorik idag. Och det är precis som det ska vara med den saken.

—

Relaterade blogginlägg:

Astrid och Pomperipossa

Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Memory lane

6 juli, 20153 juni, 2022av adolphson1 kommentar

1990-91 gjorde jag lumpen. Året därefter studerade jag i Frankrike. Under dessa år var jag en rätt flitig brevskrivare – bland annat beroende på att mail och sms fortfarande låg några år fram i tiden.

Min gamle vän Jerra hade nyligen vänligheten att visa mig ett av dessa brev och jag väljer att publicera en varligt redigerad variant. Det är spännande att färdas i tidmaskinen, ändå, och så här mådde och kände jag tydligen i september 1990.

Enköpings signalregemente, 10:e kompaniet

1990-09-19

Detta brev kommer från en av tristess nedbruten människa. Någon ska få lida för allt detta jag tvingas utstå och sannolikheten att han heter Bengt är rätt stor.

(Jag har bestämt för mig att överbefälhavaren på den tiden hette Bengt Gustafsson).

Nu spolar pissomaten igen. Den spolar inte efter att 30 man låtit sitt vatten i den men mitt i natten när ingen är i närheten och jag sover – ja, då sätter den igång. Spol-proceduren tar 30 sekunder och efter att den är färdig är jag klarvaken. Den hån-spolar åt mig.

Lumpen

Jag håller på att bli sjuk, svag och darrig av att aldrig få sova en hel natt. ”Det var en pissomat som tog kål på hans sista livsgnista” kommer det att stå i journalerna när jag sitter inspärrad på ett rum vettskrämd för att gå på muggen.

Idag på lunchen var det en kille som dragit sig tillbaka för att i godan ro göra nr 2. Jag och min kamrat Tebogo Jones, tog en slang och sprutade in rätt mycket vatten över båsdörren. Han blev inte glad.

Varför gjorde vi det? Tja, lumpen tycks sporra sådant beteende i mig. Jag är deppad. Det har ringt tre gånger den senaste kvarten och inget samtal var till mig. Det finns bara ett knep kvar: Ringa fröken Ur och låtsas att man ringer sin flickvän.

(Kompaniet hade en gemensam telefon, i backelit, i korridoren och det var en stor händelse när det ringde. Ibland kunde det bli kö enligt principen amerikanska fängelsefilmer).

Jag såg just ”Fletch” igen. Den är ju så satans rolig. Och jag har inte hört pissomatricken sätta igång sitt skräckprogram. Ännu är allt gott och väl.

Det finns en husmor i köket. Hon är fet och har hörapparat. I går var det potatisburgare eller blodpudding till lunch. När jag kom till potatisburgare-avdelningen fanns det inga kvar.”Hur lång väntetid” undrade jag. ”Hörru, det dröjer minst en vecka” skrockade tanten så fettet gungade, till synes mycket nöjd med sin replik.

”Jag väntar gärna” permissions-fänriken brukar vara givmild med permissionerna” ljög jag. ”Kan jag vänta vid ert fikabord?”. ”Ett ord till och det blir kökshandräckning! skrek Storskedgumman. Hänvisad till blodpuddingen.

Morgnarna här är värst. Att vakna upp till någon ohängd Barbapappa från Norrland som frågar om man ska med och ”fika”. På morgonen äter man frukost – man ”fikar” inte. Jag blir förbannad. ”Vad är det som pip”, säger norrlänningen.

Till kapten har vi en pensionerad dirty-dräggel-typ med slokmustasch.

Min pluton Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif.

Han blev inte glad alls – jag fick stryk. Ett hårt dygn.

Hör av dig!

P.S: Odd Fellows är mycket sura. Om inte bordet fixas snarast kommer vare sig du, jag eller fancaise-gänget att få ha fest där mer.

(Francaise-gänget. Inte så töntigt som det låter, tydligen).

Förövrigt anser jag att Enköping bör förstöras.

Fast ibland tänker jag att det kanske inte är så mycket som förändrats, egentligen. Man är i stort sett samma odräglige typ då som nu. Eller, som någon jag känner rätt väl en gång sa: Du är för det mesta helt otroligt enerverande. Men däremellan är du en fantastisk människa. Ska vi jobba lite på det där med intervall?

relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Skola

Irma Grese

30 juni, 2015av adolphson1 kommentar

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul – älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna trivdes hon mest. (ur Expressens artikel 20:e september 1945 där ett överlevande ögonvittne intervjuades).

Den sköna besten, hyenan i Auschwitz.

Det finns idag en hel del artiklar om Hitlers bödlar etcetera i diverse populärhistoriska tidskrifter men också övrig media brukar ta upp detta ämne med jämna mellanrum. Våldet, ondskan och terrorn säljer, intresserar och, tyvärr, inspirerar fortfarande.

—

Tänk så lätt det är att i efterhand se mönstret: svår barndom, en problematisk skolgång fylld av mobbing och en tillvaro i utanförskap.

Så kommer sammanhanget och tillhörigheten. Det tidigare offret blir den värste av dem alla. Bakgrunden och förutsättningarna ursäktar självfallet inte handlingarna men mönstret, det återkommande, borde lära oss något.

Det rådde ingen tvekan om skulden. Kocentrationslägervakten Irma Grese var skyldig. Det fanns många skakande vittnesmål om hennes brutala sadism – varav alltså ett gick att läsa i Expressen i september 1945 – som många gånger gick långt bortom andra bödlars.

Irma Grese. En ung, blond, blåögd tjej med trasig uppväxt, utanför och misslyckad i skolan. Hur och varför kunde hon bli en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat och uppnå en bisarr kultstatus bland sina gelikar?

Hon var ung, bara 19 år, när hon gick med i SS och hon hann vara verksam i flera läger. Hennes karriär gick snabbt och hon nådde till slut den näst högsta graden bland kvinnlig KZ-personal (KZ = Konzentrationslage) och var slutligen ansvarig för 30 000 kvinnliga fångar.

Hon var en utpräglad sadist och hennes handlingar som sagt osedvanligt grymma. Hon slog, piskade, dödade och förnedrade sina offer. Ju brutalare desto bättre – allt enligt den vidriga nazistiska doktrinen.

Och Irma Grese levererade. Hon blev känd, berömd och bekräftad.

—

Men vem var hon? Jag träffar ju massor med ungdomar i mitt jobb. Skulle en, eller var enda en av dem, kunna vara en potentiell Irma Grese? Kanske inte alla. Men många, blir min dystra slutsats.

Så väldigt mycket utöver det som står i artiklarna känner jag inte till om hennes bakgrund. Hon föddes 1923, hade 4 syskon och modern tog sitt liv när Irma bara var tretton år. Hon hade dåliga skolresultat, var mobbad och blev en mycket aktiv medlem i Bund Deutscher Mädel (nazisternas organisation för flickor).

Som 19-åring gick hon alltså med i SS (något som hennes far lär ha ogillat eftersom han själv enbart var partimedlem för att det gynnade honom i yrket) och började sin blodiga karriär i kvinnolägret Ravensbrück på kontoret som assistent.

Sommaren 1942 hade Förintelsen kommit igång på allvar och trycket på lägersystemet ökade i takt med att mördandet ökade dramatiskt.

Hon flyttades året därpå till den nybyggda Auschwitz II-Birkenau som behövde mer personal. Detta var ett toppmodernt dödsläger framtaget för ett enda syfte: att effektivt genomföra den slutgiltiga lösningen.

I Irma Greses värld var detta befordran till en topptjänst. Hösten 1944 blev hon den näst högsta kvinnliga officeren. Hon var nu ansvarig för urvalsprocessen för vilka som fick gå till arbete respektive gaskamrarna.

Den positionen gav nazisterna inte vem som helst och att en 21-årig kvinna blev utsedd var uppseendeväckande.

Hon var alltid välklädd och det sades att hon särskilt slog ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen.

Hon kunde slumpvis misshandla kvinnor som hon blev arg eller avundsjuk på och hon hade rykte om sig att vara sexuellt utsvävande men det är oklart vad som är belagt. Är inte det lite typiskt stereotypt, tänker jag, samtidigt som jag inser att genus kanske inte är helt tillämpbart i detta fall.

—

(Eller, förresten. Tänk om det är så att det inte är någon som helst skillnad – som en del påstår – mellan könen i sammanhanget, att kvinnor är precis lika grymma som män? Det är bara det att de aldrig – eller sällan – fått chansen att visa det.

Det vore ju det mest rimliga. Samtidigt lämnar den tankegången mig helt utan hopp. Fast min tro ligger helt och fullt på mänskligheten som helhet – en kan lika lite eller mycket hoppas på att kvinnorna ska frälsa oss som på någon religion.

Det där var ju så pass intressant att det kanske är värt en egen framtida bloggpost)

—

Förutom vittnesmål och rättegångsprotokoll finns en brevväxling mellan Irma Grese och hennes syster bevarad. I många av breven försöker hon övertyga systern att allt är bra och att inget ont kommer att hända.

Bristen på självinsikt och bisarr världsuppfattning är påfallande – på så vis har hon mycket gemensamt med andra nazistiska krigsförbrytare.

1944 evakueras Auschwitz och hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att omplaceras igen och den här gången till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon ställdes inför militär domstol i slutet av 1945.

Vittnen pekade ut henne som personligen ansvarig för flera mord, antingen genom att skjuta offren med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem gärna med sin piska. Grov misshandel var ofta förekommande.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning. Hon överklagade flera gånger då hon bland annat hävdade att hon blivit placerad i koncentrationslägren av SS och inte frivilligt sökt sig dit, men överklagan avslogs.

Avrättningen verkställdes en månad senare och när huvan placerades över hennes huvud sa hon ett enda ord till bödeln: Schnell (skynda dig).

—

Kanske är det dumt av mig att intressera mig för en krigsförbrytares handlingar. Men på något sätt ser jag det som förknippat med mitt yrke och politiska engagemang.

För det viktigaste en lärare kan hålla på med är, i mina ögon, att främja självinsikt, självkänsla och ett kritiskt självständigt tänkande.

Och det viktigaste en politiker kan hålla på med är egentligen samma sak. Med den skillnaden att strävan bör vara att försöka utforma ett samhälle där alla individer får samma möjlighet att tillämpa sin självinsikt och utöva sin självkänsla och kritiska självständiga tänkande.

Alltså säger jag: glöm inte Irma Grese.

—

Expressen publicerade redan 1945 ett vittnesmål från en kvinna som på nära håll bevittnat Irma Greses grymhet.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Solon och jag

26 juni, 201525 september, 2023av adolphson

Ibland omnämns en viss Solon, 640-558 f.v.t, som demokratins upphovsman. Det som närmare avses är en serie ekonomiska, sociala och juridiska reformer han som den högste ämbetsmannen genomförde i Aten. Reformerna bildade tillsammans en sorts konstitution vilken ledde till republik i motsats till de envälden som rådde i de flesta (alla?) andra grekiska stadsstater.

Det hade visat sig nödvändigt att reformera statsskicket eftersom olika grupper inom det högre samhällsskiktet ständigt låg i luven på varandra och de egendomslösa medborgarna nästan helt saknade rättigheter och därmed helt var beroende av de högre samhällsklasserna. Det blev oro i samhället. Staten fungerade inte optimalt och missnöjet var stort. Att exempelvis stå i skuld till någon innebar i praktiken att vara slav. Kunde man inte betala sin skuld blev man i princip borgenärens egendom. Solon införde en sorts skuldsaneringslag för att undanröja rättsosäkerheten även om klasskillnaderna bestod. I förhållande till sin egendom reglerades medborgarnas rättigheter och skyldigheter och till stadens styrelse kunde bara de mest förmögna väljas – olika uppdrag i det allmännas tjänst fördelades längre ner i hierarkin efter egendomsinnehav.

I folkförsamlingen och som bisittare vid domstolarna (nedan) kunde alla medborgare, utan avseende på förmögenhet, delta i beslut rörande statens angelägenheter. Solons reformer syftade till att ta bort missförhållanden och (vissa) orättvisor för att åstadkomma ett mer harmoniskt samhälle. Resultatet? Ingen blev nöjd. De rika ville att Solon skulle behålla den bestående ordningen medan de fattiga hade hoppats på en större ombildning av samhället.

Regeringsmakten gavs Rådet (alltså inte folkförsamlingen) och en annan nyhet blev införandet av domstolar att döma i enskilda ärenden och skydda konstitutionen. Solons lagar ristades in i stenpelare som inte finns bevarade. Senare källor har haft en tendens att se Solon som upphovsman till alla demokratiska lagar och reformer i antikens Aten vilket inte stämmer. Somligt fanns sedan tidigare, annat tillkom senare.

—

Jag har engagerat nig i demokratin. Jag tackar Solon för möjligheten. Blir det ändå inte som jag vill är mitt samvete rent då jag anser mig gjort vad jag har kunnat och förmått inom ramen för vad demokratin medger. Jag har sålunda rätt att klaga om, eller när, ett ett annat beslut, i mitt tycke sämre, fattas. I övrigt får jag hoppas att medborgarna, om de håller med mig, ger mig ett större mandat eller att de engagerar sig politiskt själva. På någon ny Solon är det måhända inte lönt att vänta.

—

Enligt Wikiquote finns några citat av Solon som kan vara intressant att lyfta fram i sammanhanget,:

Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.

Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.

Poeter berättar många lögner.

Livsåskådning, Personligt, Retorik

Söstra mi 2

14 juni, 2015av adolphson

Det har kommit önskemål om att även min brors tal på vår systers begravning ska finnas tillgänglig för en bredare krets. Så, hur smärtsamt det än är, så publiceras det härmed.

—

Det här är talet jag önskar att jag aldrig behövt hålla. Hur beskriver man förlusten av en lillasyster, hur det känns? Hur sammanfattar man en älskad systers liv med några få ord? Vi har redan hört så mycket fint om Helena i dag, jag vill bara säga till er: Ni har alla rätt.

Jag har till några av er sagt att jag känner mig amputerad. Det är väl det närmaste jag kommer en beskrivning. Något vitalt fattas mig, en del av min vardag och mitt liv saknas nu. Jag har under de gångna veckorna flera gånger hunnit tänka ”haha, det här måste jag skriva till Helena om”. Det kunde vara en ensam svamptur i skogarna på Luras, första gången utan vår trogna ciceron Karin Olausson. Med en ynka hittad murkla som resultat. En bild till Helena på korgen med ett ”så här går det.”

Eller när jag fastnat på ett tåg i några timmar med överdriva ilska reaktioner hos medresenärerna. Återigen, sådant som jag vet att Helena fnissat förtjust åt.

Men nu kan jag inte göra det.

När vi var små och växte upp var jag mest dryg. Vi var nära i ålder och gillade att reta varandra. Som så många andra syskon. Jag kallade henne bortbyting, sa att hon borde sättas i karantän. Slog hennes kompisar med couronnepinne, eller kallade henne och Anna Gren för ”titta, där kommer ryskorna gående”. Så där jobbig som bröder kan vara. Fredrik mäklade fred mellan oss, när föräldrarnas tålamod tog slut. Vilket det ganska ofta gjorde.

Sedan dog mamma. Med allt vad det innebar av sorg och saknad. I den nya obehagliga och smärtsamma tillvaron efter mammas död, flydde vi bort från sorgen, jag till säsongsjobb i Sälen och Öland, Helena till England. Men där någonstans började vi sakta svetsas samman. Jag tror att vilsenheten efter mammas död drev oss samman. Familjen kröp runt på alla fyra efter mammas död och försökte hitta fotfästet igen. Vi kunde inte hitta tillbaka, det gick inte. Men till något nytt, något hållbart i familjerelationen. Det var en nödvändighet för att vi skulle må bättre. Vi hamnade båda så småningom i Stockholm, vilket även det bidrog till att vi blev närmare med varandra. Dalfolk i Stockholm håller samman, det är sen gammalt!

Vad jag minns som ett annat viktigt stort steg för vår nära kontakt, var när Helena vågade komma ut som homosexuell. Jag och Ulrica hade nyss blivit ett par och Ulrica sade nästan omgående till mig, det som jag själv i tanken snuddat vid tidigare, ”du förstår väl att Helena är gay va”? När jag berättat att hon ännu inte sagt något till oss, bestämde Ulrica raskt att vi skulle bjuda Helena och hennes dåvarande tjej Bekki på middag. Och hjälpa dom lite på traven helt enkelt.

Jag spelade ut hela registret. Efter många klunkar vin, lite spillande på duken, lite nervöst gnuggande i ansiktet, sparkar under bordet från Ulrica, samt hinna göra en rolig hatt av servetten och sätta på huvudet, så kom jag till skott. ”Vi undrar bara när ni tänkt berätta för oss att ni är ett par” frågade jag.

Jag minns fortfarande glädjen hos Helena, de glittrande ögonen och röda kinderna. Jag upplevde att hon blev så lättad och lycklig i detta ögonblick. Och att det var efter detta vi fick en djup och nära kontakt. Efter detta fick jag även förtroendet att följa med ut på gayklubbar. Vi dansade till schlagerlåtar, en kärlek vi delade, och jag njöt av att för en gångs skull få möta ren åtrå på dansgolvet, låt vara att den kom från andra män. Helena roade sig under tiden på sitt sätt, såsom att då hon såg ett enormt hårsvall på dansgolvet så dansade hon dit och låtsades avvända hårsvallet som en kappa att hänga över axlarna.

Under åren har vi haft ett fint och nära umgänge. När jag bläddrar i sms-trådar, mail och andra trådar ser jag att vi hade kontakt flera gånger i veckan. I stort och smått. Ofta och gärna om tillvarons små underhållande obetydligheter. Helena var expert på det. Att se det roliga i en vardaglig händelse. Att kunna plocka fram en bisarr detalj som man själv missat, men som fick en att brista ut i skratt. Denna förmåga behöll hon även i de svåraste stunderna. Jag minns den dag på sjukhuset då domen föll, att inget hopp längre fanns, ingen hjälp fanns att få. Vi satt i hennes rum och begrundade detta. En välmenande sköterska var inne och hav Helena en inhalator som skulle hjälpa henne ”andas lite lättare”. Helena satt och tittade på den i sin hand. Då sköterskan gått ut tittade hon upp på Marie och mig, ryckte på axlarna och kastade inhalatorn över axeln.

Hennes osvikliga minne för små roliga detaljer ur det förflutna. Där jag och min bror jobbat för att att förtränga pappas alla märkliga utspel i det vardagliga genom åren, där frossade Helena, plockade fram dom med glädje och lust. Där jag och Fredrik glömt många av mammas roliga uppläxningar eller förmaningar, kunde Helena hjälpa oss att minnas.

Nu är det vi som minns Helena. Vi gör det med lika stor glädje som sorg. Själv minns jag och saknar så mycket, så många saker.

Hennes förmåga att se och fånga vardagens lyx. ”Så lyxigt” brukade hon entusiastiskt utbrista, det är vi nog många som känner igen. Om ett glas vin och en bit ost en söndagskväll. Om en svamptoast på Luras. En tjusigt upplagd sallad. Eller de älskade ”starkölsluncherna” på Styrsö under semestern.

Min fru Ulrica brukade säga att jag och Helena ”gick upp i symbios” då vi träffades. Det var ingen komplimang har jag förstått. Vi delade den till exempel den irriterande egenskapen att i affären med hustrun alltid vara sist med att plocka upp plånboken. Men i mer festliga sammanhang inte känna några gränser med att spendera på oss själva eller på omgivningen.

Vi hade så kul. Vi delade samma humor, älskade att kasta filmcitat på varandra. Omgivningen kunde tycka att vi var för interna, för bisarra. Det var vi nog också. Vid en fest i en tidigare lägenhet där jag och Ulrica bodde, kom en tjatig och dryg granne in. Jag flydde genom att, inte helt logiskt, krypa in under sängen i sovrummet. Helena kom släntrande, böjde sig ner då hon såg mina fötter sticka ut, frågade vad jag gjorde. Jag sa att grannen är så dryg. Helena konstaterade, ”ja, han är rätt dryg” och kröp in sedan in under sängen bredvid mig. Det kändes logiskt för oss. Det framstod dock inte som logiskt för Ulrica då hon kom och undrade vad vi höll på med.

Jag minns och saknar hur hon kunde vinkla vinglaset och sedan lägga omkull det på bordet. För att markera att det behövdes påfyllning. För att sedan utbrista i familjens numera patenterade ”taaaackaaar” då glaset fylldes på.

Jag saknar att höra henne muntert ropa ”im on a roll here” i skogarna på Luras, svingandes bärplockaren ner mot lingonriset.

Jag saknar hennes rappa humor, som när jag själv tyckte att jag fångat en brittisk pose på ett foto på Facebook, och nöjt skrev ”Be british”, så kommenterade hon blixtsnabbt ”Be ridiculos”

Jag saknar hur hon imiterade Zack i filmen Änglagård med hans speciella hälsning då vi möttes eller skildes åt.

Till sist vill jag säga några ord till dig Marie. Ni fick 5 år. Fem knappa år. Så lite tid. Alldeles för lite tid. Men vilka år det var. Jag tror inte jag sett Helena må så bra, vara så lycklig, som hon var dessa år med dig. Lyckans tid! Sedan kom sjukdomen. Du vek aldrig från hennes sida, du kämpade och slet för henne. Du fanns där, du vakade över henne. Du bar henne på dina axlar genom detta helvete. För det är jag dig evigt tacksam. Utan dig hade Helena haft det ännu värre i allt detta. Helena slipper lida mer nu, men jag vet att ditt lidande bara börjat. Ett lidande av sorg och saknad. Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam. Nu är det vår tur. Nu är det vi som skall finnas där för dig. Nu är de vi som skall bära dig på våra axlar.

Helena brukade påminna mig om det retsamma mantra jag brukade säga till henne då vi var små. ”Man vill mycket. Men får lite”. Man kan säga att detta retfulla mantrat nu har bitit mig rumpan rejält. Och att jag nästan kan höra Helena retfullt skrattande säga det till mig nu, och nöjt påpeka att hon fick sista ordet i detta.

Helena. Du var redo för detta, och att lämna oss. ”Jag vill leva, men min kropp vill inte” som du sa till Marie sista dagen. Men vi som är kvar här är inte redo. Jag kommer minnas och sakna dig resten av mitt liv.

—

Relaterade blogginlägg: