adolphson

Jag = Hatte Furuhagen

31 oktober, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Titusbågen restes, som namnet antyder, till den romerske kejsaren Titus ära efter hans erövring av Jerusalem år 70. Själva bågen restes tio år senare. En triumf var en stor ära för romerska generaler och något senaten hade att besluta om. Man fick vara försiktig med dessa hedersbetygelser då en populär general lätt kunde ställa till det. Caesar var vare sig den förste eller siste i det sammanhanget. En triumf innebar en slags nationell fest där generalen och hans soldater tågade genom Rom till folkets jubel. Fest och skådespel. Byggnader kunde resas till föremålets ära. Det kunde också, som i Titus fall, dröja många år mellan den händelse som triumftåget uppmärksammade och tills själva festen ägde rum.

Titus fick en triumf, till slut. Och en rejäl båge också. Den står i ena änden av det som idag återstår av Forum Romanum. Och så, en vacker dag i april 1930 år senare, kom jag fram till triumfbågen för att beundra den.

Det romerska imperiets andre kejsare, Tiberius, hade det inte lätt. Han gillade inte det politiska livet i huvudstaden varför han år 27 flyttade till Capri. Så gick 1973 år tills jag en augustidag kom dit på bröllopsresa. Enligt historien var det högst motvilligt och med stor vånda Tiberius till sist återvände till Rom. Detta för att förhindra att makten skulle glida honom ur händerna. När man blickar ut över medelhavet från hans altan är det inte utan att man förstår honom.Vad ska man med makt till när man kan ha det så här, kanske den gamle trötte kejsaren tänkte. Han har i alla fall fått ett vin uppkallat efter sig. Alltid något. Det har inte jag. Men jag drack något av det, när jag var där.

Människan reser till, från, upplever, tolkar och omtolkar.

Mohamed såg sig själv som den siste, och verklige, av en rad judisk-kristna profeter. Vi är ju alla bokens folk, även om jag har fått det sanna och slutgiltiga ordet, tänkte måhända profeten och valde Jerusalem som bönerikting och religiös huvudstad. Detta ändrades eftersom senare uttolkare av diverse skäl istället valde Mekka. Mot denna stad vänder sig en miljard muslimer fem gånger om dagen i bön. Dit bör man som rätt-trogen muslim åka en gång i sitt liv. Och dit åker nästan 20 000 svenskar årligen. Men inte jag, ännu så länge. En anledning till valet av Mekka kan ha varit att den muslimska helgedomen Kaaba är mycket äldre än religionen Islam. Platsen var redan religiöst laddad så den funkade väl att återanvända. Lite som midsommar och jul här hemma. If you cant beat them, join them.

Tolka om lite för att passa en ny tid. Det går finfint, det. Alltså: vi tolkar. Vi tror att vi vet men vet att vi tror.

Den thailändske kungen Chulalongkorn besökte Sverige 1897 inbjuden av självaste Oscar II. Oscar ville även visa den thailändske kungen andra delar av Sverige och valet föll till sist på södra Norrland. Den thailändske kungens intresse för landsändan hade tydligen med träexport att göra. 1992 hörde några landsmän talas om sin forne kungs resa. Det var en grupp thailändska dansare på besök i området. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där och när de kom tillbaka till Thailand berättade de vitt och brett om detta. En förening till Chulalongkorns minne bildades 1993 och man bestämde sig för att starta en insamling för att bygga en paviljong. Även Ragunda kommun var med på tåget. Byggplatsen visade sig vara besvärlig men eftersom några thailändska munkar redan välsignat platsen så det gick inte att byta hursomhelst. 1999 stod byggnaden färdig och Ragunda kommun fick paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister.

Så kom det sig att ett buddistiskt tempel står mitt i jämtländska granskogen. En plats av stillhet i en stilla landsdel. Som en bisats till Chulalongkorns resa till Jämtland 1897 skulle man kunna säga: Och så gick 97 år och en vacker junidag kom jag dit. Med inrikesflyg seglade jag ner på Frösön och möttes av en enda människa. I övrigt var ankomsthallen tom. Det var Malin som sa: Välkommen till Jämtland. Och aldrig har någon sagt det vackrare.

Kontentan av detta är väl egentligen rätt enkel. Allt går att omtolka. Gärna till det bättre.

Historia, Personligt

Anakronism 2

25 oktober, 201328 juli, 2026av adolphson

Våren 1995, tror jag, fyllde orkestern AB Kruthornen & Letta gardet år och något jubileum skulle firas. Jag fick på oklara grunder en undanskymd roll i föreställningen. Det fick Siwert Öholm också. (Not till min curriculum vitae: Jag har uppträtt tillsammans med Siwert.) Efter föreställningen skulle en bäbis till en bekant förevisas. Detta var viktigt eftersom det, förutom den välsignelse ett barn är, var den förstfödde i aktuell familj. Jag var tjugofyra år och inte så värst inne på det där med bäbisar men deltog ändå artigt i samlingen kring pojken.

I går kom en elev fram efter lektionen. Jo, jag skulle hälsa från mamma och pappa… Jodå, visst var det samma pojke. Och jag undervisar honom i historia, till råga på allt. Det märkliga är att jag fortfarande är tjugofyra, världen ligger ännu vid mina fötter, och jag älskar fortfarande så innerligt. Fast det är alltså historia, inte matematik, som är mitt ämne.

För en tid sedan lät jag vildvittrorna spinna loss ordentligt till Tarzan boy. Sedan klädde vi upp oss i midjekorta kavajer för att gå på disco på Folkan. Det hela fick ett abrupt slut när Malin kom hem från arbetet och inte ville dansa tryckare utan istället tyckte jag skulle laga mat.

Som barn åt jag, liksom mina kollegor bland 70-talisterna, ofta limpmacka med ost vilken sköljdes ner med ett badkar Oboy. Tricket vara att inte röra om chokladpulvret i mjölken utan låta det sjunka till botten. På så vis kunde man finta föräldrarna att hälla i ordentligt med pulver för kolla, det är ju nästan bara mjölk här! Jag undrar lite nervöst vilken som är vår tids motsvarighet till Oboy-tricket. Misstänksam iakttar jag mina flickor under deras fikastunder. Jag känner på mig att de lurar mig. Inget nytt under solen.

Jag har flyttat till ett område som heter Slättaskogen. Det fanns inte på 80-talet. Det fanns inte förrän förra året men det hör inte hit. I området nedanför, Slätta, där några av mina kompisar på 80-talet bodde, visade det sig dåförtiden att Petmojarna (makten, remote control) funkade på nästan alla TV:apparater i områrdet. På så vis kunde man gå runt och, som en modern variant på hartsfiol, mitt i natten sätta igång folks TV-apparater. Då detta var ett årtionde när många sett en läskig film som hette Poltergeist och i kombination med att det var myrornas krig på tv om nätterna, blev det väldigt roligt.

Min morfar, legenden, var aldrig på McDonalds.Han seglade jorden runt åtskilliga varv, smugglade sprit under förbudstiden, erhöll norske kungens tapperhetsmedalj, torpederades i sank av Nazityskland och blev min morfar. Men på McDonalds var han aldrig under hela sitt nittiosjuåriga liv.

I somras hittade jag en stor, grön stämpelklocka på loppis. Den ska jag hänga upp på jobbet.nJag letar nu och då efter den där tjänstemannavarianten på ringklocka, den röd-grön-gula lampan (vänta, stig in, upptagen), att stätta upp utanför dörren till kontoret. Den skulle bättre fylla funktionen än den vi nu har.

Vi har fått en till kaffemaskin i lärarrummet. Men jag skulle föredra en i orange med bruna plasthållare och pulver. Citronte, blåbärssoppa, nyponsoppa, kaffe och choklad. Fyll på med hetvatten.

Mikrovågsugnar är farligt. Jag har istället en plåtdosa. Återstår att få skolledningen att sätta upp ett värmeskåp för den.

Vi har en induktionsspis i vårt nya hus. Till vad ska jag nu använda mina kopparskydd till spisplattorna? De som är så vackert smyckade med kurbitsar, och allt.

Äh. Man får väl gå vidare, helt enkelt. Med elegant överrock och stiff upper lip visar man inte för ett ögonblick vad man verkligen känner. Ty vet att en darrande överläpp i många kulturer ses som ett tydligt tecken på svaghet.nVarför är annars min mustasch så prydligt ansad?

Min yngsta dotter skjuter inte från höften. Hon är lik sin mor på det sättet. Ska man plocka ner någon ska man göra det ordentligt. Häromdagen spatserade femåringen fram till mig, hennes far, som just höll på att sjunga Biebls Ave Maria, och deklarerade med händerna på höften: Pappa! Jag varnar dig! Inte en ton till! Du kan åka till Japan och sjunga för valarna istället!

Film och TV, Retorik, Skola, Spännande människor

Stora tal

28 september, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad. Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo. Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning. Jag studerar därför ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.

Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall. Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt). En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar. Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.

Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här. Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns. Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta. Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.

I vintras höll jag ett tal på en älskad mosters begravning. Något jag aldrig trodde jag skulle klara av. Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.

Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal. Kungens tal i samband med minnesstunden för offren efter tsunamin och prins Daniels tal till sin fru på bröllopet. Det senare är kanske inte så briljant som tal betraktat men tillfället, och känslo-aspekten, det som inom retoriken kallas patos, hos både middagsgästerna och tv-tittarna är inte att ta miste på.

I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet. Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.

Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen. Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt. Alla grät och allt var förlåtet.

Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig. Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare. Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar. Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.

Ett filmtips i sammanhanget är The King Speech.

Och så förstås, Chaplins diktator. Vilket tal.

Jämställdhet, Skola

Den trojanska hästen inom oss

19 september, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Jag blir så påverkad av att läsa om våld i nära relationer. Våld mot kvinnor och små barn. Våld i nära relationer är området där pronomen hen blir betydelselöst eller till och med kontraproduktivt. För det är hon som blir misshandlad och han som slår. De flesta är idag överens om att det är ett stort problem med våld i nära relationer. Men det är inte alla som tycker sig kunna skriva under på det påståendet.

Påfallande ofta möter jag människor som vänder sig emot generaliseringen som ryms i påståendet att män slår kvinnor. Jag vänder mig också själv ofta emot generaliseringar av det slaget. Frågan är dock om det går att tolka den fruktansvärda övervikt av män som våldsverkare i statistiken på något annat sätt än att män faktiskt är våldsamma. Jovisst, mest våldsutsatta i samhället är yngre män. Men det är andra män som misshandlar dem.

Påståendet att män slår kvinnor är inte liktydigt med att hävda att alla män slår sina sambos/fruar/flickvänner/barns mor. Men det betyder att om någon sambo/fru/flickvän/barns mor/ blir misshandlad, trakasserad eller mördad så är gärningsmannen i över 98% av fallen en man. En skillnad man kan se i statistiken är att män utsätts för våld i offentlighet, på stan eller krogen, medan kvinnorna utsätts i hemmet. Alltså i skymundan där ingen hjälp finns att få. Däremot finns det ofta tysta vittnen.

Barnen.

För något år sedan läste jag, under ett sammanträde i socialnämnden, att det årligen anmälts 24 000 fall av olika typer av kvinnomisshandel i Sverige. En fallstudie som genomförts räknade på samhällskostnaden för detta. Om man bortser från personligt trauma, lidande, humanism och grundläggande mänskliga rättigheter, och bara mäter all typ av inkomstbortfall för offret och kostnader för samhället (akut sjukvård, terapi, sjukskrivning långtidsbehandling med mera) så visade studien på en summa om 2 miljoner kronor per kvinna. Det ger 48 miljarder kronor. Varje år.

Jag tycker det är så svårt. För jag vill verkligen inte att mina döttrar, alltså det som är mig absolut kärast här i världen, ska råka ut för våld och terror. och statistiskt sett ser oddsen inte så goda ut. Tankarna återkommer ständigt. Hur tänker en våldsbenägen man? Hur fungerar en person som systematiskt och återkommande misshandlar barn och kvinnor? Vad händer inuti en person som låter ondskan ta över att styra sina handlingar? Det finns förklaringar, självfallet. Empatisk störning. Ingen grundtrygghet. Oälskad. Själv våldsutsatt. Dessa förklaringar ändrar inte på statistiken, dock. Eller på verkligheten för offret.

Jag är också man. Jag känner ett ansvar. Inte bara en instinkt att i egenskap av far vilja skydda mina barn. Jag känner ett ansvar som kommer sig av mitt kön. Även som politiker känner jag ansvar. Och som yrkesmänniska. Som politiker och lärare är det viktigt att ett tydligt genusperspektiv naturligt finns med i bakhuvudet. Våldet, allt detta våld, är ett mansproblem. Det är vi män som måste ta tag i detta. Jag diskuterar också ibland saken i min vänkrets. Nu kanske det inte är så märkligt för där finns läkare, poliser, biståndsarbete, jurister av olika slag, präster och familjebehandlare.

Däremot tar jag inte upp saken hur som helst med kvinnor jag känner. Av det enkla skälet att jag är man. Jag bär genom min biologiska identitet på ett blytungt ansvar och kan därför inte oproblematiskt lyfta den typen av frågor med kvinnor jag inte känner väl. För hon kan nämligen aldrig vara helt säker. Plötsligt kanske jag hoppar ur min trojanska häst, kliver ur min fasad av social normalitet, och förvandlas till en grym och våldsam man. Eller känner en sådan man som hon också känner. JAG vet ju att det inte sker. Men HON kan inte vara helt säker. I synnerhet inte om hon tidigare erfarenheter av våldsbenägna män. Har man en gång fått sitt förtroende skadat är det svårt att någonsin lita på en man igen. Som talesättet från Troja lyder: Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. Alla känner väl förresten till myten om den trojanska hästen. Begreppet används förövrigt också inom it-världen. En fil bär med sig ett skadligt men osynligt virus och väl introducerad i nätverket visar den sitt rätta jag. Metaforen kanske även funkar på oss män och vår relation till våldet. Vi bär måhända alla på ett virus som när det väl är installerat och under vissa omständigheter utlöser ett våldsamt beteende i det nätverk vi finns: familjen. Efter en misshandel är det heller inte ovanligt att mannen köper presenter och är extra snäll. Ett tag. Sen hoppar vederbörande ur sin hästförklädnad, igen. Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.

Jag kan aldrig anklaga eller utbilda män på måfå. Men jag kan lära mina döttrar och kvinnliga elever att se signalerna, strukturerna och kräva sin rätt. Och jag kan försöka uppmuntra pojkarna att se det naturliga i synsättet att vi är alla lika mycket värda. Jag kan stimulera mina elever att tro på sig själva. Hon att inte frukta män. Han att inte frukta kvinnor. Lyckas vi som samhälle med det når vi kanske upplysningen i den verkliga innebörden av pronomen hen.

Tillägg den 21:a februari 2016.

Vad gör någon förnekar hela problemet? När hen påstår att relationen offer-gärningsman är 50-50 istället för 98-2. Hur förhåller jag mig till det problemet när vederbörande framhärdar trots hänvisning till brottsofferjouren, nationellt centrum för kvinnofrid etcetera. Jag vet att man kan problematisera begreppet våld. Men frågan kvarstår.

Hur hanterar vi det faktum att 70% av alla flyktingar som kommer är män? Det kommer att påverka vårt jämställdhetsarbete. Vad gör vi om elever plötsligt börjar ha synpunkter på andra elevers klädsel?

Frågorna är många, svaren få.

Tillägg 15:e juli 2017:

Ett utdrag ur ett tal jag höll till skolans studenter i våras:

Det blir kanske lite bakvänt att jag som man säger detta. Men jag tycker att jag som vit, medelålders heterosexuell man har ett stort ansvar.

Definitionen av ofrihet innebär att vara beroende av en annan människa för sin försörjning, ja, för hela sitt liv. Det finns ett annat ord för det: slaveri. Och slaveri förstör dig.

Du är genom din studentexamen på god väg att skaffa dig en utbildning och yrke. Det är en god sak. Sett ur ett internationellt genusperspektiv är det också en tämligen unik sak. Fuck off-pengar innebär att du kan försörja dig själv och när som helst kan bryta upp från en dålig relation.

Du kan det därför att du klarar dig själv. Det finns ingen anledning att stanna hos en idiot och med din egen försörjning tryggad kan du när som helst säga fuck off och dra.

Falun/Dalarna, Historia, Spännande människor

Engelbrekt

17 september, 20133 maj, 2022av adolphson3 kommentarer

Engelbrekt Engebrektsson föddes i södra Dalarna i slutet av 1300-talet. Eftersom han ledde ett uppror mot Erik av Pommern, som då styrde Norden i egenskap av regent för Kalmarunionen, har han vid sidan av Gustav Vasa och Karl XII kommit att bli en av den svenska nationalismens mest tongivande symboler.

Det finns statyer av Engelbrekt i Stockholm, en annan i Örebro, ytterligare en i Arboga. Minsann finns det en i Falun också. Hur kommer det sig, undrade jag en gång, att mannen står rest på sockel också i Falun? Han var ju aldrig ens här? Jag beslutade mig för att ta reda på det.

Jag styrde sålunda kosan mot Dalarnas museum där falunestorn Örjan Hamrin sammanställt ett material för den hugade.

Myten att Engelbrekt föddes i Falun härrör antagligen från 1860-talet när en populär spelman påstod detta under en konsert. Han startade också en insamling till förmån för en minnessten. Av detta blev intet och pengarna sattes in på banken.

År 1899 höll en av mina kollegor en lektion om Engelbrekt för en klass glada (?) gossar i dåtidens motsvarighet till dagens mellanstadium på Östra Skolan här i stan. Magistern, som hette Per Envall (jag kan inte säga att jag inte förstår honom) blev så upphetsad över sin egen berättelse om Engelbrekt och hans dalkarlar att han slutligen föll i gråt över hjältens öde.

Envall berättade inlevelsefullt hur dalfolket fått lida under den gemene dansken men under Engelbrekts ledning rest sig för att erövra sin frihet. Upproret spred sig och Engelbrekt steg till maktens tinnar innan han slutligen föll för en lönnmördares svekfulla hand. Man kan lätt föreställa sig Envalls indignation när han avslutningsvis berättade för gossarna att man nu skulle resa ett monument över hjälten I ÖREBRO!

Pojkarna var alldeles tagna. En pojke, Algot Göransson, fiskade upp 1 öre i fickan som han gick fram och gav magistern som ett första bidrag till ett eget monument. Snart gjorde alla barnen likadant. Man fick ihop den inte allt för hisnande summan 2,35 kr. Envall, å sin sida tagen av barnens fosterlandskänsla (sådant var viktigt och av annan karaktär än våra dagars) vände sig till landshövdingen som i sin tur via pressen meddelande att han i egen hög person skulle besöka klassen med de kloka gossarna (det, däremot, har aldrig hänt mig).

Och så var nyheten ute. Detta satte igång en veritabel donationskampanj. Det var väl klart pojkarna skulle ha sin staty! Det skrevs listor, hölls baler och gavs fester till förmån för monumentet. Det hela är en rätt rolig läsning för den som vill ge sig i kast med arkiven. När man 1902 hade summan man trodde skulle räcka, 30 000 kr, utlystes en tävling bland Sveriges konstnärer och skulptörer att anonymt, via tåg, skicka tävlingsbidrag i gips till Falun. I juryn ingick bland andra Carl Larsson och Anders Zorn.

Av tjugofem förslag finns idag fjorton bevarade men man vet inte vem som gjort vilket eftersom anonymiteten bevarades. Inget förslag befanns dock vara bra nog och istället bad man landets två främsta skulptörer, Christian Eriksson och Carl Milles (den senare hade gjort sig känd för Sten Sture-monumentet i Uppsala vid vars fot jag några gånger förövrigt ibland ätit lunch).

1907 beslutades att Erikssons förslag, Bågspännaren, var bäst. Men eftersom det skulle utföras helt i granit blev det alldeles för dyrt. Och mitt i alltihop fick Zorn för sig att göra en egen variant som han tänkte sig stå utanför riksdagshuset i Stockholm. De som inte gillade Bågspännaren tyckte Zorns variant gott kunde stå i Falun.

Det blev rörigt och en smula genant. Eftersom hela länet på olika sätt bidragit ekonomiskt kunde många lägga sig i debatten. Situationen blev laddad vilket framgår av insändarsidorna i länets tidningar. Eriksson blev sur och eftersom stockholmarna tyckte om hans staty och erbjöd sig att köpa den skickades den dit och placerades i gamla stan. 1916 invigdes den under pompa och ståt som en av rikets främsta skulpturer.

Och Falun? Snabbt fick man fram ett förslag från en ny, ung och lovande, skulptör: Karl Hjultström. 1919 invigdes hans staty i närvaro av kronprins Gustav Adolf och prins Eugen. Hjulström fick Wasaorden och alla verkade nöjda. Eller? Nja. Zorn kom inte på festen för han var också sur. Och snart började olika insändare droppa in i tidningarna igen. Var monumentet rätt placerat? Detta började man diskutera på 1930-talet.

Man gjorde därför helt sonika en kuliss i full skala som man flyttade runt på olika platser i stan. Det var bara det att det inte var helt enkelt att flytta statyn. Så, den blev kvar på sin plats. Idag händer det att statyn lyfts fram som ett exempel på icke omhändertagna (rengjorda) skulpturer. Annars har vi en annan fin staty över en av mina favoritpersoner. Ni vet hon med världens bästa bokinledning: I Dalarne.

Engelbrekt sover i sin grav. Omedveten, får man anta, om diskussioner om olika statyer som bär hans namn.

—

Källor:

Kampen om Engelbrekt, en 40-årig konststrid i Falun sammanställd av Örjan Hamrin

Spännande människor, Uppsala/V-dala

HS och Sigrid

13 september, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Den uppmärksamma läsaren av bloggen vet att jag ibland återkommer till V-dala nation. Någon gång tidigare har jag nämnt en av dess, som det kallas, inspektorer. En annan som uppbar detta ärevördiga gamla ämbete var H.S Nyberg. Då han ursprungligen kommer från min, genom svärföräldrarnas ditflyttande, nya hembygd, pärlan vid Barken, Söderbärke, har jag fått ett pånyttfött intresse för honom. H.S Nyberg, lärdomsgiganten, var professor i semitiska språk vid Uppsala universitet 1931-56 och alltså även inspektor på V-dala nation. Som sådan har han naturligtvis fått sitt porträtt i olja målat och uppsatt på väggen. Han var medlem av Svenska Akademin och kunde tala tjugoåtta språk:

Förutom sitt modersmål behärskade han mycket väl i tal och skrift tyska, franska, engelska och egyptisk arabiska. Han kunde skriva, läsa och tala spanska, italienska, ryska, polska, litauiska och finska. Han kunde felfritt skriva och läsa latin, grekiska, hebreiska, klassisk arabiska, och läsa och skriva arameiska, syriska och etiopiska; nypersiska, medelpersiska, mandeiska, armeniska och georgiska samt turkiska och sanskrit. Han kunde också begripa kurdiska, balochi, urdu och bengaliska.

Det finns en historia om när H.S åkte tåg i Mellanöstern. Han satt i en kupé med två främmande män. De två främlingarna diskuterade med varandra på ett orientaliskt språk. Samtalet rörde väldigt privata angelägenheter och Nyberg kände sig förlägen och lät dem artigt förstå att han förstod vad de talade om. De två männen bytte språk till turkiska. Återigen ursäktade sig Nyberg och förklarade att han fortfarande kunde förstå vad de diskuterade. De bytte då till arabiska. Nyberg fick återigen be om ursäkt då samtalsämnet visade sig vara väldigt intimt. De två främlingarna blev irriterade men bytte slutligen till en annan, mer svårförstådd, dialekt. Nyberg avbröt dem ännu en gång. Då sade en av främlingarna: Min herre, antingen är ni djävulen, eller professor HS Nyberg!

Jag har ätit, druckit och skrattat gott under H.S porträtt. Det känns på något underligt sätt som jag faktiskt känner mannen personligen. Möjligen talar själva porträttet fler språk än jag för en bild säger ju som bekant mer än tusen ord.

Något som jag själv är hyfsat bra på är att växla spår efter omständigheterna. Det är nämligen bra att kunna inom mitt yrke. Alltså, för att använda mig av en annan sliten fras, är jag rätt bra på att tala med bönder på bönders vis och till de lärde på latin. Jag har flera gånger, i egenskap av V-dalas ordförande (Förste Kurator) haft HS dotter, Sigrid Kahle, till bordet på middagar i nationens regi. Även hon är en otroligt bildad människa med inriktning på islams värld. Givande för mig som teolog att samtala med henne men även med hennes make diplomaten John. Den senare av judisk börd och som själv sett, och överlevt, nazismen på nära håll.

Man utvecklas av att ständigt söka nya miljöer och träffa nya människor. Det ger perspektiv på tillvaron och viktiga erfarenheter. För den hugade rekommenderas Sigrids självbiografi Jag valde mitt liv.

Resor

Kythira

15 augusti, 201325 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Bortom de turistiska allfarvägarna i den Grekiska övärlden ligger ön Kythira, omsjungen av Ulf Peder Olrog och känd för sin olivolja. Den senare håller, även med grekiska mått mätt, hög kvalitet.

Vår lilla by på Kythera — Vår lilla by på Kythira

MDP-sångaren och kommissarien vid Falupolisen, Rehnstam, har nu och då rekommenderat ön för besök samt försett mig med en svensk olivoljetillverkares finfina produkt. Mot den bakgrunden var det kanske inte så märkligt att det var just hit min första resa till Grekland skulle gå.

Kythira har en intressant historia. Det mesta handlar föga förvånande om havet på olika sätt. Efter andra världskriget kom merparten av öns befolkning att utvandra till Australien – i stort sett varenda en av öns innevånare har idag släktingar där. Ättlingar återvänder varje år till Kythira för att fira semester och för att finna sina rötter. Man kan fortfarande se övergivna hus på ön som en påminnelse om massutvandringen. Annars är det väl fiske, lite turism och oliver som sysselsätter befolkningen idag.

Hettan var tryckande när den äppelkindade familjen rågblond klev av flygplanet direkt ner på landningsbanan tillsammans med ett 20-tal greker. Inne i den lilla ankomsthallen stegade omedelbart en stort leende taxichaufför fram till oss med orden Welcome mr Adolphson! Senare på väg mot hotellet viskade jag (rätt idiotiskt med tanke på att mannen inte kunde ett ord svenska) en fråga till Malin. Jag var lite orolig över hur han kunde veta att det var vi som var vi bara så där. Hon gav mig ett irriterat ögonkast (av den typ hon brukar när jag inte når min fulla potential) och svarade att jag gissar att det var vårt tysk-klingande efternamn som avslöjade oss. Barbar sägs förövrigt betyda en som inte talar grekiska.

Taxichauffören, Mr Vladis, körde oss till en massa platser vi inte hittade, eller vågade köra själva, till. Alltså i stort sett överallt. Man ska alltid göra sig till vän med bartenders, taxichaufförer, tamburmajorer och städpersonal på resor. Då kommer man lättare och billigare bortom de krattade manegerna.

Varenda gång jag reser, oavsett hur långt, slås jag av briljansen i scenen Royale with cheese från filmen Pulp fiction. Både vad gäller driften med produktplacering i film och eftersom scenen på ett härligt sätt framhäver de faktiska små skillnader som finns mellan platser.

Exempel 1: Osthyveln. I många länder i Europa, och annorstädes på planeten, konsumeras ansenliga mängder ost. Men någon osthyvel, denna förträffliga lilla tingest, står inte att uppbringa inom det aktuella landets gränser.

Exempel 2: Brödrosten. Vid frukostbuffén funderade jag varje morgon över varför man, istället för en vanlig brödrost, bygger ett stort plåtskåp på en halvmeter i diameter och förser det med ett rullande band på vilket man låter en brödskiva passera äver glödande dioder.

Exempel 3: Macken. Man förväntar sig inte att finna en kedjerökande person bakom kassan på bensinstationen. Man förväntar sig inte heller att få assistans vid själva tankningen. Det har vi väl inte fått sedan 1960-talet här hemma. Trevligt.

Hon som inte gjort det — Hon som inte ärvt mitt badintresse.

Självfallet drabbades delar av familjen av magsjuka.

Jag fick ta nattpasset den första natten och begav mig till nattportiern för att försöka få tag på kokat vatten. Vederbörande blev irriterad över avbrottet från sina cigaretter och upplyste mig surt om att this is not Africa – hotellet hade faktiskt en vattenkokare för nödsituationer!

Min sarkastiska underton i svaret impressive undgick mannen och vi kom framöver rätt bra överens eftersom det blev ytterligare ett par avbrott i rökandet för honom under natten.

På hotellets stora altan, med milsvid utsikt över Medelhavet, delade vi till sist en drink (han tyckte jag såg ut att behöva en) och studerade under tystnad (språkförbistring) soluppgången.

Motgång som övergår i sin motsats, så som de ofta plägar.

Efter en halvtimmes orolig sömn, efter en vaknatt som mest handlade om att undanskaffa resultatet av långa timmars eruptioner till övriga familjens nytt och nöje, väcks jag av att någon petar på mig.

Dotter 1, den friska, har sovit gott, vaknat, satt på sig badkläder och simglasögon. Nu står hon bredvid min säng, entusiastiskt leende och med tindrande ögon föreslår hon ett morgonbad.

Det är i ögonblick som dessa man helt lägger bort sin totala fysiska skröplighet. Det är vid dessa tillfällen man finner föräldraskapets grundläggande skyldigheter och lycka. Det klart vi badade.

Souvlaki, tzatziki…får till sist Dotter 2 att tårögd längta efter falukorv.

I hotellets lobby lyckas de små ljuslockiga kosmopoliterna få personalen att sätta på Greklands variant på barnkanalen. Varje morgon. Ingen språkförbistring där inte.

Försöker lära mina elever om Peloponnesos där i bakgrunden med samma begränsade framgång som vanligt.

Till sist går mina tankar till den lille servitören på strandcaféet, han med kassa-apparaten på magen. Han som så fort någon tjänst utförts slog ut ett litet kvitto vilket han snabbt och elegant placerade hos aktuell gäst. Till sist hade man en hög kvitton att göra upp med innan man gick för dagen.

Som livet i miniatyr. Vi slår alla ut små kvitton som bevis för tjänster vi utför.

There ain´t no such ting as a free lunch.

Det är skönt med semester. Och det skönaste med denna resa var att vi på 10 dagar endast träffade en enda svensk.

Här var det nämligen bara greker, och en och annan australiensare med grekiska rötter, som turistade. Detta gjorde upplevelsen väldigt genuin. Jag gillar inte massturism och rysch-pysch.

Av en slump sprang vi på öns ende svenske oljetillverkare på en lokal marknad i byn Potamos. Han bjöd mina flickor på var sin bakelse. Vi talades vid ett tag. Sedan, med en uppmaning att hälsa kommissarie Rehnstam (vilket härmed får betraktat som utfört), skildes vi åt. Han skulle till apoteket, sa han.

—

Det finns inget bättre och skönare i livet än att låta bli att tänka. Skulle man kunna säga, om man, som jag, gillar att bygga luftslott. Verkliga som overkliga.

Resor

Vladislav Brunis

30 juli, 201325 juli, 2026av adolphson4 kommentarer

För att inledningen till denna blogpost ska bli det minsta begriplig rekommenderar jag i all ödmjukhet att läsa berättelsen om nallen Joel först.

När vi anlände lägerplatsen för årets fjällvandring i Skäckerfjällen stod Dotter 2:s nya nallebjörn och väntade på henne. Fjälltrollet Plupp hade kommit med den förrymde nallen Joels kusin vilken hade fått nog av vildmark och nu istället ville bo hos henne. Allt var bra med Joel, berättade Plupp vidare. Björnen döptes omedelbart till Brunis. Mitt försök att skapa en air av mytisk östeuropeisk frihetshjälte genom tillnamnet Vladislav Brunis avvisades bestämt.

Men låt oss ta det från början. På nyårsafton bestämdes att det skulle genomföras en kompis-fjällvandring. Eftersom Malin känner såväl sporten som Jämtland, och några av de som skulle med aldrig tidigare fjällvandrat, fick hon uppdraget att arrangera trippen. Hon var inledningsvis lite tveksam. Dels eftersom man gärna upplever fjäll i stillhet och vi nu skulle bli 18 personer. Vidare tvekan fanns eftersom hon också har tidigare erfarenheter av hur människor reagerar under en vecka i hällregn och två plusgrader.

Men eftersom det var människor vi känner väl, människor med ett överdåd av gott humör och god naturvana, det handlade om och eftersom vi hade hade klarblå himmel och trettio grader varmt under hela vistelsen (precis som Malins senaste besök i Skäckerfjällen 1982 förövrigt) fanns inget att oroa sig för. Vi hade det, som vanligt, hur bra som helst. Skäckerfjällen, även kallat Lilla Sarek, är relativt okända fjäll. Och fantastiska att upptäcka. Man har sina rutiner. Varje morgon brister jag, till familjens oerhörda glädje, ut i den här. Sedan kan man, om man vill driva alla omkring sig till vansinne, fortsätta med den här. Och fjällen har inspirerat till fler stora verk.

Sen är det är ju det här med sveda och verk som många oroar sig för när det kommer till fjällvandring. Visst, det låter underbart. Men hur är det med myggen? oroar sig den potentielle vandraren ofta. När det blir hett i fjällen är det inte direkt mygg man stör sig på utan bromsar. Enligt den gamla lagstiftningen kring sveda och verk kan man begära ersättning för detta under förutsättning att det är av övergående karaktär. Så nu ska jag ringa Försäkringskassan. Skämt åsido, det går bra. Man hänger på sig och barnen ett myggnät, bara.

Barnen tycker om att höra sagorna om Grycksbohäxan och busschauffören Macahan. Dessa sagohjältars äventyr, karaktärerna är förövrigt löst baserade på verkliga faluprofiler, får i sovsäcken avsluta en händelserik dag på fjället. I år provade jag för första gången baslägermodellen. Det har sina fördelar. Exempelvis att man slipper packa upp och ner varje dygn. Nackdelen är att man gärna vill uppleva nya platser att övernatta på. Härligt är också att lägga av sig klockan och enbart gå på ljuset för sin dygnsrytm. Man lägger sig ofta mellan 21-22 och går upp mellan 7-8. Scouten Thuresson tillverkade ett solur åt oss. Dessutom fick vi middagsunderhållning av hela familjen Thuresson, också ett plus att vara många.

Men att åka på regelrätt badsemester i fjällen är rätt ovanligt ska i sanningens namn framhållas. Att gräva ner smöret i snö för att det inte ska förstöras är ett omvänt problem, liksom. Sedan har vi ju hon som gav mig fjällen. Där är hon i sitt rätta element. Hon säger inte mycket, hon upplever. Njuter. Det ät lustigt det där med gener. Hon fick fjällen med modersmjölken. I dag går Dotter 1 runt och snackar med alla och söker kontakt. Dotter 2 sitter still och njuter av sin nyponsoppa, tittar på fjället och njuter av naturen. Du som känner familjen A. Do the math.

Det bästa är ändå att se alla släppa allt vardagligt för att istället bli ursprunglig. Inga irriterande människor eller vardagsbekymmer finns med i ryggsäcken. Barnen blir inte rastlösa och vill spela/se på film på samma sätt som hemma. Man bara är. Sedan, med själen och sinnet fyllt av fjällets vidder och ro, kan man tryggt återvända till vardagslivet och möta dess tråk och tvång med ett leende på läpparna.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Jesus brorsa

15 juli, 201325 juli, 2026av adolphson3 kommentarer

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom. En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom. Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human. En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen. Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet? Denna fundering var anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i tre terminer. Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken. Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd i källorna efter tillfället då Jesus som tolvåring besökte templet i Jerusalem. Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon: fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde inte på att han var den utlovade Messias.(Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta.) Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem! Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda. Den vanligaste icke-religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen. Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket. Brodern Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd. Jakob stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen. Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya Testamentets skrifter.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och fyrtio år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus. Det var inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet. Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favoritlärjunge Johannes ta hand om henne. Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet. Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117). En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer. Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

—

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

27 maj, 201323 juli, 2026av adolphson6 kommentarer

Jag brukar uppmana mina barn och mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till. Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats. Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser. I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper. Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm. Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt. 1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev. Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare. Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk. Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen. För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande. Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap. Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter. Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara. Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på. Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig. Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades. Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten. Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter. Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk. Det är i alla fall så jag ser på saken.