#göteborg

Allt som bubblar inom mig måste få ett utlopp. Därvidlag tjänar bloggen mig väl. Eller, som någon jag känner brukar säga: du kanske kanske borde döpa om din blogg till ”Fredriks egocentriska epicentrum”.

Okej. Tärningen, eller om det var pärlorna, kan härmed betraktas som kastade.

Det arabiska namnet för predikstol är Minbar. Och här har man gått omkring och trott att det råder alkoholförbud inom islam. Smutta på den du, Åkesson.

Hur styrs egentligen en kommun? Ja, inte av mig den saken är klar. För vilket vi måhända tackar. Men hur styrs den egentligen? Lite som i Brasses Lattjolajbanlåda, kan jag tycka.

Men inte vara så negativ, Adolphson. Kaos är granne med Gud, som det heter.

 

Dotter 2 har börjat blogga

Ibland går vi på Donken. Där går det inte att få 7 nuggets i en låda. Bara 6 eller 9. Dotter 2 ställer de väsentliga frågorna medan kön växer i takt med personalens stress: Vem har bestämt det? Varför är det svårt att lägga i en extra kycklingbit i paketet?

Man hör mycket i korridorerna i skolan. Den här gången uppsnappade mina väderspända öron en rätt schysst förolämpning: Hörru ditt förbannade jävla plumsskydd – skärp dig! 

Om jag vågade skulle jag låta den ingå i min repertoar. Det finns användningsområden för en förolämpning av den magnituden, helt klart.

Far var en gång i Helsingfors. Gruppresan skulle besöka den okände soldatens grav men hamnade istället vid Sibelius dito. När far undrade över det skedda svarade guiden att Sibelius förvisso är världsberömd men tämligen okänd som soldat.

Vilken begåvning. (Guiden, alltså.)

Bostadsrättsföreningen Kämparvet kämpar på

Jag får rätt ofta frågor av mina elever rörandes saker i stil med hur långt ett arbete ska vara eller hur mycket hen behöver skriva på provet. Tidigare har jag inte haft några bra svar – det har mest blivit saker i stil med jag vet ju inte när du sätter punkt. 

Men nu har en kollega lärt mig en bra ekvation: Eleven måste, när hen betraktar sig som färdig, dela den totala andelen text i en uppgift med mängden bra text. Ju mer text desto mer bra saker behövs i den.

Det märkliga är att eleverna verkar fatta resonemanget.

(Suckar). Man är väl född i fel tid. Jag har någon gång nämnt Aron Jonasson – han som felaktigt brukar anses som Göteborgshumorns uppfinnare. Välkänd är berättelsen som finns i lite olika varianter:

Oscar II: Vad är detta för fågel?

Aron: Det är den mest musikaliska fågel som finns – en Mozart.

Oscar II: I dag är du så kvick så det blixtrar om det!

Aron (bugande): Blixtrar den ene så Oscar den andre.

Vad mer än denna lilla smålustighet är det som denne Aron Jonasson bidragt med? Ja, inte skulle han ha blivit legendarisk på grund av sina vitsar idag. Men det klart: Vi har ju den om demokratiska syjuntan som arbetade för jämlikhet och brodérskap.

Eller kanske den om den impopuläre göteborgaren som red till häst på Kungsportsavenyn. Aron sa att hästen liknade en kamel eftersom den hade en knöl på ryggen.

Håhå-jaja. Mest verkade Jonasson dock bombardera Oscar II med sina…kvickheter.

När kungen undrade, enligt utsago lite trött, vad det norska stortinget egentligen uträttat. Stort inget, sa Aron och fick majestätet – som var emot en unionsupplösning – på gott humör.

Min handlingslista andas i-land och u-land på samma gång…?

Kunde Janne Loffe bli berömd på grund av sitt blå skåpet-skämt så borde det väl gå att hanka sig fram i tillvaron genom att småskämta lite, tänker jag.

Bild 3

Bild 3

Golf

Bild 3 föreställer mitt livs (hittills) enda golfrunda. Det kan ha varit våren 1993 som jag blev handplockad som caddie åt Pontus ”GOPRO(TM)” Lindgren under V-dala Open.

Jag minns att jag la ner viss möda på att försöka se så golfmässig ut som möjligt men också att jag fick kritik för min frisyr som ”icke golfmässig”.

Jag minns att eftersom jag och Gunnar – som också var caddie – snabbt insåg att det fanns effektiva sätt att göra bördan lättare då merparten av golfbagen bestod av öl.

Jag minns också att alla fuskade.

Plötsligt kommer jag att tänka på Dionysos – vinets och dramats beskyddare i den grekiska mytologin. Antagligen kan denna popup-tanke förklaras med att vi efter avklarat golfspel fortsatte till V-dala för bankett. Och vad som därefter hände.

Kan någon förresten hjälpa mig med att fylla i luckorna? Vi börjar från vänster:

1: ? – 2: Jag – 3: Pontus Go Pro – 4: Per Sundbrandt – 5: Bengt Häger – 6: …Jocke Beclius – 7: Gunnar Sjögren

Relaterade blogginlägg:

Gunnar Sjögren

bild 2 – åt samma håll

Redigerad 2021-06-29.

Det förflutna. Visst var det bättre förr? Jag sitter på exakt samma plats och tittar åt exakt samma håll som kameralinsen. Fast trettiosju år senare. Utmaningen, som det kallas på fejan, att hitta bilder som är minst femton år gamla har fått mig att gå igång lite. Så mycket att jag skapar en ny kategori. Det blir nog fler än fem bilder. Här presenteras bild nummer 2.

Bilden är tagen av salig mor i augusti 1984. Vi befinner oss i vår trädgård utanför radhuset på Engelbrektsgatan i Elsborg. Jag bor nu i samma radhus men inte i samma hus. I bakgrunden skymtar Elsborgs slott. Lillebror ska börja… det måste väl vara trean. Men för mig och lillasyster ligger en större och mer spännande dag framför oss. Jag ska nämligen börja i sjunde klass och för det var jag tvungen att börja på en ny skola: Västra skolan. För min lillasyster är det en ännu större dag. det är hennes första skoldag.

Lillebror har som vanligt lite svårt att koncentrera sig för det högtidliga tillfället. Jag har just i ett försök att dämpa min egen nervositet tröstat lillasyster samtidigt som spralligheten i lillebrors upptåg fångat hennes uppmärksamhet. Salig mor har för dagen klätt sin enda dotter i rosa. Mamma, mamma. Men så var du ju sprungen ur 1930-talet. Detta kompenserade lillasyster senare med att börja spela fotboll. Hårfärgen och solbrännan skvallrar om att det inte är allt för länge sedan vi återkommit från ett sommarlov på Styrsö.

Jag minns att jag denna sommar på allvar kommit ut som syntare varför den obligatoriska shoppingrundan i Göteborg, den som alltid avrundande sommaren på Styrsö, efter utbrott och tandagnisslan till slut mynnat ut i en kompromiss: mor valde tröjan och jag byxorna. Klädstilen är alltså en kombination mellan barndom och ungdom som det kunde te sig på 1980-talet. Det glada 80-talet. Lägg förresten noga märke till min lugg. Kanske hade jag inte fattat att Lustans Lakejer, Howard Jones, Duran Duran och Ratata möjligen inte var den tyngsta synten. Men efter några veckor på Västra skolan där hårdrockar-töntarna (förlåt, jag hemföll i samtida jargong) snabbt bidrog till att jag radikaliserades till Kraftwerk, Ultravox och Depeche Mode ordnade sig den saken.

Jag gillar det här fotot, jag har det ofta i närheten. Jag ser tillbaka på det med samma känsla som den som tv-serien En Förlorad Värld framkallar: en ljus och obestämbar känsla av nostalgi och vemod i saknaden av en lycklig tid utan faror, sjukdom, egoism och elakhet. Det är kanske orättvist mot dåtiden eftersom den naturligtvis också hade sina problem och vedermödor. Men ändå – det ger mig styrka att vara uppvuxen under sådana omständigheter. Det inspirerar mig och mitt liv här och nu. Även om jag saknar min lillasyster så mycket, trots att jag tänker på henne varje dag, precis som med salig mor för den delen, så fyller mig fotografiet med välbehag, nostalgi och värme.

Både historiker och vi andra sysslar strängt taget inte med det förflutna. Nej, det vi gör är att vi studerar de spår förflutenheten lämnar efter sig. Som fotografier, exempelvis. Vad dessa spår gör med minnet, i de fall vi själva upplevt något, är en annan historia. Jag tittar alltså trettiosju år senare åt samma håll. Men det är bara jag som ser vad jag ser.


Relaterade blogginlägg

Elsborg

Kalla pannkakor

Söstra mi

Tut! Titta i backspegeln!

Jag har inga inga invändningar mot en bred överenskommelse rörande flyktingmottagande. Och jag är glad att V och SD inte är med. Det är precis den majoritet jag tycker bäst om – möjligen KD undantaget.

Problemet är att jag verkligen inte gillar det här med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Det är inte liberalt. Och det är farligt.

Medborgarskap kan man inte villkora eftersom medborgarskap är något grundläggande humanistiskt. Det handlar om tillhörighet, identitet och trygghet.

Jag har ingående funderat över varför jag så instinktivt värjer mig mot TUT. För vi kan ju inte i stort sett ensamma fortsätta ta emot så många människor. Jag tror problemet för mig är att känslan av att vi genom TUT åter börjar tassa på obehagliga vägar, vägar vi redan klampat på, vägar vi vet var de slutar.

I Auschwitz.

Men nu får han väl ändå ta och ge sig tänker måhända någon. Men låt mig få förklara mig. Om tanken är att människor som inte fixat ett jobb efter en viss tid i landet ska kunna utvisas (vissa grupper undantagna) så innebär det faktiskt en rangordningsprincip av människor.

Låt oss fara tillbaka till München den 24:e januari 1920. De tyska nationalsocialisterna har just antagit sitt partiprogram. Även om det skulle dröja över 10 år innan de hade en tillräcklig majoritet för att kunna avskaffa demokratin och obehindrat genomföra sina idéer så var det här det på allvar började.

Bland annat tog Hitler och nazisterna beslut om följande:

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet) ha. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet  (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

Nej, jag säger inte alla som står bakom TUT är nazister. Jag bara konstaterar att det finns beröringspunkter mellan TUT och partiprogrammet ovan.

En rad frågor som inställer sig:

Vad händer på sikt med barns grundläggande trygghet i hemmet och resultaten i skolan om de växer upp med vetskapen om att deras familj riskerar utvisas om ett år eller så?

Vad händer på sikt med arbetsmarknaden om såväl arbetstagare som arbetsgivare är påtagligt medvetna om att den ene parten är väsentligt svagare på grund av att hen riskerar utvisas. Kapitalism och tillväxt är en god sak men – som historien många gånger visat – behöver dessa styras enligt etiska principer.

Och vad händer på sikt med jämställdheten i hem och i offentlighet i de Tillfälliga UppehållsTillståndens rike?

Till och med på samhällets skuggsida kan TUT på sikt innebära en av samhället sanktionerad etnisk indelning av människor: de som omedelbart riskerar utvisning som påföljd och de som inte gör det. Vad innebär det för kriminaliteten på sikt, tro?

När ett lands sjukvårdssystem, skolsystem eller socialtjänst har att prioritera sina resurser mellan medborgare, de som inte är medborgare samt en otydlig grupp däremellan – hur prioriterar man då? Den enskilde sjuksköterskan är som alltid en hjälte men hur fungerar ett helt system?

Man ser lätt framför sig ett etnicitetens Babels hus.

Det är stora risker förenat med TUT. Vi måste absolut börja tala om hur många flyktingar Sverige förmår ta emot och hur vi jämnare kan fördela dem inom landet och runt om Europa.

Men att börja spela schack med medborgarskapet i varje land är att göra hela samhällskontraktet osäkert för en stor del av befolkningen.

Det är inte liberalt. Och det är farligt.

Sedan konstaterar jag att SD just förklarat att riksdagen, och därmed partisystemet som vi känner det, inte är förenligt med deras mål och syften. Därmed finns det en beröringspunkt mellan detta parti och nazismen som man inte enkelt förklarar bort med ”nolltolerans” eller vad andra gjorde i partiets namn på 1980- och 1990-talen.

Men det är en helt annan historia. Eller är det, egentligen?

Förlåt min avslutande utsvävning men jag tycker kanske att det kan passa med en referens till Bibelns Babels torn. Berättelsen är välkänd och ofta tolkad som en metafor för mänskligt övermod. Men jag tycker berättelsen andas något annat.

Historien i korthet: människorna ville bygga en stad, Babel, och i den ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

När Gud tog sig en titt på projektet sa hen:

De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.

Offerkofta

#SDinformerar är verkligen jätterolig.

Hello – in Sweden we have a word – offerkofta – so dont come here 

Humor funkar ju nästan alltid men om man vill få en publik att fatta sympati för sig eller sin sak finns det några klassiska ticks. Det mest grundläggande är att försöka väcka medlidande. Antagligen för att omgivningens medlidande är så användbart.

En sak som ofta framkallar medlidande är att tala om tur och otur. Om man jämför hur bra man en gång hade det med hur dåligt man har det nu framgår poängen tydligt. Exempel:

  1. En bild på en normal medelklass-familj i Syrien före kriget varvas med samma familj som istället kämpar för sina liv på medelhavet.
  2. Tiggaren utanför ICA som visar upp en bild på sina svältande barn samtidigt som du passerar förbi med dina egna barn på väg in att införskaffa fredagsmyset.
  3. Sverigedemokraten som jämför Sveriges välfärdssystem förr och nu med sin egen farmor som exempel.

Dessa exempel kan man sedan gå vidare med och förklara vilka följderna blir om publiken inte gör något åt den nuvarande, alltså den dåliga, situationen.

Genom att i fall 1 och 3 försöka övertyga opinionen om vad det kan få för konsekvenser om den inte gör något använder de argumenterande, på helt olika sätt, medlidandet som retoriskt medel.

(Anledningen till 2:an inte passar så väl är att det är svårt att argumentera, oavsett om man kan språket eller ej, för egen direkt vinning även om behovet är uppenbart och omedelbart.)

Bilden man försöker sätta säger att underlåtelse att reagera omedelbart leder till svåra konsekvenser inte bara för åhörarna personligen utan även för föräldrar, barn, släktingar och vänner.

Den som lyssnar på debatter idag har säkert hört att den argumenterade sällan pratar direkt om sig själv utan vill mena att det är om andra – exempelvis närstående eller (det man ser som) svenskarna – som ens oro handlar.

Det handlar alltså om att väcka medlidande för genom andras medlidande når man enklare och oftare (men inte alltid) sina mål. Det behöver inte handla om cynism men det kan göra det. Oavsett om försöken att väcka medlidande är avsiktliga eller inte:

Genom att lyfta fram den eventuella mildhet, medmänsklighet och det medlidande som man själv tidigare visat andra hoppas man nu väcka sympati och medlidande.

Genom påståenden att man alltid eller under lång kämpat mot orättvisor och övergrepp, genom att klaga över sitt öde, otur eller det orättvisa bemötande man tidigare fått utstå försöker man vädja till publikens känslor.

Och för att ytterligare förstärka sin trovärdighet argumenterar man för att bara man får (ännu) en chans, bara en enda liten gnutta utrymme, så kommer man i framtiden att visa sig värd förtroendet och uppvisa bra egenskaper och förmåga att uthärda motgångar tillsammans med publiken. 

Det blir alltså bra för åhörarna längre fram om de visar medlidande nu.

Denna antika grundskolning i retorik fungerar fortfarande.

  1. Aldrig har väl så många engagerat sig i flyktingars öden.
  2. Och trots att tiggarna på våra gator får utstå både spott och spe ser många av dem svenskarna som ett generöst och givmilt folk.
  3. Mig veterligt har inget svenskt parti – eller utländskt (NSDAP undantaget) – så framgångsrikt utnyttjat offerkoftan.

Men vi måste kanske också minnas romarnas sista råd till den som ber offentligheten om medlidande:

Vädjan om medlidande bör vara kortfattad ty inget torkar fortare än en tår

Referenser:

AD HERENNIUM – Retorikförlaget 2009

Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.

Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.

För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.

Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.

Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.

Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.

Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.

Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskapJag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.

Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.

Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.

Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.

Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?

Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.

Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.

6/6 1944

En sak jag trots allt gillar med Folkpartiet är inställningen till EU och NATO.

Däremot gillar jag inte krig – men hur kan man på allvar jämföra NATO med Putin och försvara den ryske diktatorn med påståendet att ryssarna skulle vara trängda av EU/NATO?

Jahaaa! Ja, men då så!

Hörrni Nato-motståndare – har ni glömt er historia? Är vi verkligen så olika danskar och norrmän att ett medlemskap vore omöjligt? Nej – det håller inte. Jag tar min utgångspunkt för detta ställningstagande den 6:e juni 1944. Alltså dagen D.

Operation Overlord, som täcknamnet löd, är världens största militära operation. Under ett dygn skulle en invasionsstyrka bestående av cirka 175 000 soldater, utrustning, stödtrupper, tross och fordon flyttas över engelska kanalen.

Vi pratar om 5000 fartyg och 11000 flygplan. Man kan ju tänka sig dånet från alla motorer. Nazisterna hade stampat fram de sista resurserna ur Tyskland och sina ockuperade områden till sin försvarslinje som benämndes Atlantvallen.

Winston Churchill kallade händelsen det svåraste som gjorts.

Jag har besökt både tyska och allierade krigskyrkogårdar i Normandie. Det framgår av gravstenarna att de tyska soldaterna är mycket unga. Ofta gick det inte ens att fastställa identiteten.

Eine deutsche soldaten

Zwei deutsche soldaten

Tyska krigskyrkogården i Normandie

Denna avgörande krigsinsats hade varit omöjlig utan USA:s hjälp. USA:s insatser i samband med båda världskrigen är ovärderliga för det fria Europas utveckling under 1900-talet.

Man kan ju jämföra Sovjet och USA:s agerande under kriget. Och efter kriget. USA:s insatser under andra världskriget är centrala för EU:s framväxt. EU hade i princip varit omöjligt utan USA.

Så varför framhärdar ni, NATO-motståndare? Till och med Vänstern och MP är ju numera relativt okej med EU. Nästan, iallafall.

Jag läste nyligen Per Ahlmarks memoarer. Han tycker att vi borde fira nationaldag den 6:e juni. Inte till minne av Gustav Vasas trontillträde 1523 i Strängnäs eller för att minnas grundlagen från 1809 – han vill fira nationaldagen till minne av Dagen D den 6:e juni 1944.

Det var bland annat tack vare denna händelse vi i Sverige kunde fortsätta vara ett fritt land. Det var tack vare denna insats många andra europeiska länder också kunde det och det var alltså tack vare denna händelse EU kunde bildas och i förlängningen därmed – ännu fler fria länder.

Sovjet, senare Ryssland, alltid har stått emot den här utvecklingen. Fördröjt den. Försvårat den. Och det fortsätter Putin med. Han gör det i detta nu.

Stalin använde Röda armens position efter andra världskrigets slut att befästa sitt inflytande och bilda över ofria lydstater – det vi lite vårdslöst kallat Östeuropa eller Östblocket.

Stalins definition av demokrati skilde sig från amerikanernas och Europas.

Det är detta sovjetiska imperium som Putin söker återskapa.

USA har gjort många dumheter. Atombomberna över Japan och Vietnamkriget är kanske de värsta exemplen. Men man bör nog se EU/NATO som det bästa vi för ögonblicket har – alltså det i allmänhet goda.

Man får väl passa på att drämma till med några engelskspråkiga floskler:

either you’re in or you’re out

better safe than sorry

För det förhåller sig så här: Antingen har man ett starkt eget försvar och det kräver vapenexport. Då hamnar ens vapen förr eller senare i skurkaktiga diktaturhänder. I Saudiarabien. I Thailand. Hur trist det än är så förhåller det sig på det sättet.

Alternativet är att gå med i NATO. För det är den goda sidan. Den fria sidan. Då behöver man visserligen också en viss standard på sitt försvar (men man kan nischa sig).

USA har som sagt gjort dåliga saker, visst. Men det är lättare att styra jänkarna om man sitter med vid bordet. Och hur bra går det förresten att kasta pennor på Putin? Ledaren för ett land som beskriver Sverige som en nation av ryss-hatare, att vi svenskar är bittra och vill hämnas förlusten vid Poltava samt Carl Bildt som CIA-agent?

När jag betänker alternativen kommer jag fram till att jag vill fortsätta vara en del av den  västerländska liberala demokratin. Alltså föredrar jag ett större NATO med Sverige som medlem.

Det borde vara rätt självklart, egentligen.

21/8 1968

Inför valet 1968 var Folkpartiet största borgerliga parti och partiledaren Sven Wedén statsministerkandidat.

Under valrörelsen besökte Sovjets regeringschef Sverige där vår statsminister Tage Erlander och han undertecknade ett avtal som innebar samsyn och samarbete gällande andra europeiska länders inre angelägenheter och rätt till självbestämmande.

Detta var ingen liten sak innan EU var så utvecklat som idag och världen dominerades av supermakter och deras kompisar i Warszawa-pakten och NATO.

1968 var också året när delar av östra Europa började rycka i de sovjetiska tyglarna och det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet under Alexander Dubček att föra en öppnare politik – något man kallade socialism med mänskligt ansikte.

Detta fick Sovjet att den 21:a augusti 1968 invadera Tjeckoslovakien för stoppa det som kommit att benämnas Pragvåren.

Sven Wedén tyckte att regeringen borde uttala sitt stöd för Tjeckoslovakien, inte minst på grund av det ovan nämnda avtalet som ju verkligen gav Sverige möjlighet att kritisera Sovjets agerande. Han menade:

Det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska regeringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla internationella frågor med ideologisk innebörd, om statsminister Tage Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.

Wedén menade alltså att om den svenska regeringen inte uttalade sig så måste det förstås som att den svenska neutralitetspolitiken förändrats till Sovjets fördel.

Erlander blev vansinnig. Personangreppen haglade från hela (S)-regeringen. Olof Palme beskrev Wedén som hemmahörandes i (den amerikanska) extremhögern och hävdade att uttalandet var det klumpigaste politiska inhopp som gjorts.

Exempel på uttalanden från Erlander:

Wedén har som alltid talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats.

Hur skulle det se ut om vi mitt under händelserna sa något som betydde att vi inte litade på (den sovjetiske regeringschefens) ord? Det skulle möjligtvis Goldwater, Wallace och Wedén kunna göra.

Fast Sverige hade sedan länge hävdat sig vilja stå upp för små staters rätt när de råkar ut för kränkningar från supermakterna – exempelvis kritiserades Vietnamkriget hårt – men här avstod man från att kritisera den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovaken.

Utrikesministern Torsten Nilsson meddelade vid en TV-sänd presskonferens tillsammans med statsminister Erlander att han skickat Wedén en kopia av en ytterligt hemlig rapport som innehöll de direkta bevisen på att det skulle ha försvårat situationen för den tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några uttalanden.

Från den svenska legationen på plats överläggningar med tjeckerna finns bara en mening som styrker detta (av ett protokoll på 7 sidor).

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Utrikesministern krävde att Wedén offentligt skulle tala om ifall han fortfarande vidhöll sin kritik mot regeringen. Wedén svarade att rapporten enligt hans mening inte innehöll någonting av betydelse för den aktuella frågan.

Eftersom handlingen var hemlig kunde han inte redogöra för skälen till sin bedömning.Ingen visste alltså vad som stod i den (och som jag refererar till ovan).

Erlander angrep hårt Wedén för den omdömeslöshet som han påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt uttalande till förmån för tjeckerna och för hans förvillelse att inte dra sig ur debatten ens när regeringen gett honom chansen genom att erbjuda honom en diplomatisk handling som klart stöder regeringens bedömning.

Men var det verkligen en sådan handling? Nja.

Erlander gjorde stor sak av saken under hela i valrörelsen: det inträffade hade enligt honom gjort det nödvändigt att ta en debatt med folkpartiledaren över grundvalarna för vår utrikespolitik. Frågan var ett av huvudämnena under valrörelsens enda tv-sända debatt mellan Erlander och Wedén.

S vann valet och om jag minns rätt med egen majoritet (eftersom koalitionspartnern Vänsterpartiet – eller Vänsterpartiet kommunisterna som de hette då – gick tillbaka efter den sovjetiska invationen av Tjeckoslovaken).

1994 hävdes hemligstämpeln på wedén-affären. Statsminister Carl Bildt uttalade sig:

Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den åberopade uppgiften i (…) rapport saknar varje värde för det syfte i vilket den utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade rapporten innehöll ”direkta bevis” på det olämpliga i ett svenskt uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av vad rapporten faktiskt innehöll.

Undrar någon varför jag inte är socialdemokrat – förutom att jag inte är socialist – så har det partiet för mycket skit i bagaget för min smak. Men det kanske alla partier har – iallafall de som styrt ett land under en längre tid.

Politik är politik och Stefan, Ebba och Anna spelar upp ett välregisserat schackparti . Alla vet vad som pågår – det gäller bara att få publiken med sig. Då som nu.

Men varför talar jag om det här – jag har ju slutat med politik.

Sven Wedén

Källor

Wikipedia

Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död

Mats Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism – en bok om Sven Wedén

Kroatien

Något skulle firas och tid fanns ihoptjänad varför kosan styrdes söder ut. Närmare bestämt mot Split i Kroatien.

Nog har jag hört att naturen där är storslagen men i övrigt känner jag inte till så mycket om platsen eller landet. (Min resestrategi går förövrigt inte ut på att läsa massor om platser jag ska besöka – jag förkovrar mig istället efter jag varit där).

Mest såg jag dock fram emot Adriatiska havet.

Alltså begränsade sig min kunskap vid ankomst till att omfatta en gammal romersk kejsare samt att Kroatien i stort är känt för fynd av Neandertalare.

Flygresan började lite blandat. Vi hade lagt några kronor på att resa bekvämt  – mest för Vildvittrornas skull  – och med detta koncept ingick en noga reglerad mängd alkohol. Personalen i karbinen verkade vana vid att resenärer verkligen ville ha sin beskärda del av gratis (nåja) dryck och stressade vant på för att hinna skvimpa ut till alla.

När jag lite försiktigt undrade om om man möjligen kunde tänka sig ett glas rödvin till vände sig stewarden om mot sina kollegor och vrålade högröd i synen ut sitt kommando: GIVE THIS MAN ALCOHOL!

Viss munterhet spred sig och när jag glatt började citera Sällskapsresan sjönk möjligen delar av resesällskapet ytterligare något lite längre ner i sina respektive flygstolar. Anfall är bästa försvar. Men ska vi verkligen släppa in Vildvittrorna var som helst?

Split är en vacker stad uppvuxen runt den romerske kejsar Diocletianus palats. Mest är kejsaren känd för att förfölja kristna. Mindre känt är att han tydligen var den siste i ämbetet att lämna ifrån sig makten frivilligt.

Diocletianus hade förberett sig väl och inför sin pensionering låtit uppföra ett cirka 3000 m2 stort palats vid den kroatiska kusten.

I ruinerna av detta palats ligger nu en restaurang. En skicklig musiker spelade och sjöng gamla slagdängor från 80-talet när vi besökte stället och man kunde mycket bekvämt inmundiga såväl mat som dryck.

Vi fick sålunda en mycket avslappnad kväll och änglarna från norden gjorde succé med din vildsinta dans. Den gamle Diocletianus, däremot, fick nog skrämselhicka i sin himmel.

Varför? Jo, en viktig romersk dygd under antiken var  gravitas vilket kan översättas med värdighet. Romarna föraktade ofta kroppsansträngningar – dessa skulle i möjligaste mån utföras av andra (slavar).

Exempelvis väckte kejsar Nero djup avsky i samtiden när han hade den dåliga smaken att själv uppträda på en scen.

Det välkända citatet – ofta förvanskat till oigenkännlighet – nemo saltat sobrius nisi infanus est lyder i ungefärlig översättning: Ingen dansar nykter om vederbörande inte är galen. 

Om någon upplåter sin lekamen till dansens extas fanns för den antika romaren ingen annan rimlig förklaring än att hen antingen var aprak eller psykiskt sjuk.

Men det där är bara struntprat. Romarna hade fel, helt enkelt. För det är i sådana här stunder jag upplever sann lycka. En kväll i ett antikt palats bekvämt tillbakalutad på marmortrappan med något gott att läppja på allt medan barnen dansar hysteriskt – ja det måste vara lyckans epicentrum.

Eftersom det fanns viss igenkänningsfaktor i artistens låtval sjöng vi med lite, den Änglajuva och jag. När det sedan blev dags att tacka för musiken och bege sig hemåt tog vi flickorna i hand och gick fram och bugade oss för artisten.

Folket – något 100-tal människor – applåderade. Ja, inte oss vuxna utan barnens dans. En fetlagd tysk, eller möjligen österrikare, undslapp sig ett knappt hörbart ah, the von Trapp-family. 

Det finns stränder, så klart. Men efter morgonbadet, när man är i stort sett ensam, är det inte mycket bevänt med dem, det blir lätt lite tråkigt. Barnen fördrev tiden med något deras morfar lärt dem: nämligen vad hicka heter egentligen.

Det heter tydligen hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Det övade sig flickorna på att säga. Hela veckan.

När man tröttnar på infinity-poolen gör man utflykter. Den närbelägna staden Makarska är ett trevligt resmål men roligare är att åka ut till havs. Många har kanske hört talas om ön Hvar varifrån man med taxibåt tar sig än längre – exempelvis till en liten ögrupp med det poetiska namnet Devils Islands.

Svåger G ville åka egen båt med motiveringen att det är det närmaste rymdskepp jag kommer. Så han hyrde ett muskedunder och tog oss på en fantastisk resa genom den kroatiska kusten.

Vi gled in i och ut ur små fiskesamhällen med samma glesbygdsproblematik som vi har hemma i Sverige. Platser vi aldrig annars skulle fått uppleva.

En annan anledning till överdådet var att svåger G tyckte att det skulle firas eftersom vi – den Änglajuva och jag – nyligen firat 15-årig bröllopsdag. Och trots att han drog armen ur led genom vildsint badande vägrade han låta kaptenen styra kosan hemåt.

Fram med skumpan, bara!

Det bästa med att resa är all den tid man får med sina nära. Tid att verkligen se varandra och inse hur otroligt privilegierad man ofta är vid en jämförelse.

Och att tillsammans med en alldeles hänförd dotter få uppleva en solnedgång och strändernas svall i adriatiska havet – och kanske berätta något om vad en odyssé kan vara – ja, det är sådant som ger kraft att ta sig igenom alla svåra ting som ofta möter upp i vardagen.

Sedan får man också tid för sig själv och all sin briljans.

Tyngdlös mitt ute i Adriatiska havet fick jag precis så mycket energi jag behövde för att ta ett beslut i enlighet med vad min inre röst länge dikterat. Den har nämligen skorrat falskt en tid, nu.

Om Diocletianus frivilligt kunde lämna ifrån sig makten så kan väl jag.

Och apropå falsksång, skrämselhicka (få se svärfar, det lyder alltså i latinsk översättning: turbarentur-hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer) samt all prestige som finns så finns det också tillfällen man INTE ska be kaptenen att sätta maskinen igång.

Tur att mannen inte hablade svenska.

Nu är jag hemma, igen. Utgångspunkten måste vara att försöka bli liiite bättre jag var innan jag for. Egentligen bör utgångspunkten vara att söka förbättra sig en aning dag för dag.

Och jag tycker nog att jag idag är en aning bättre än jag var i går. Och mer än så är förmätet att begära.

bild 99 – Pe

Det blev inte helt tumultfritt att lämna partiet – men det klart, jag kom ju med lite kritik. Sådan kritik – den som kommer inifrån – brukar sällan falla i god jord. Trevlig artikel med Länsförbundsordföranden i alla fall. Hursomhelst. Nu kan jag gå vidare med andra saker och inte vara så taktisk och politiskt korrekt hela tiden. För det finns ju så många bisarra lustigheter därute, det går ju att snappa upp en hel del för den som tar sig tid att se efter.

Exempel?

Tja – varför kallas det sverigedemokratiska kvinnoförbundet inte istället för Bruna bönor? Eller kollegan som snart ska pensioneras och kallad till ett föredrag om den framtida arbetsmarknaden lite brydd undrade över föredragets relevans just för vederbörande. Kanske mailet där Dyslexiradions inläsningstjänst erbjuder att hjälpa till kunde falla på läppen? Nej, jag är nog den jag alltid varit – på gott och på ont.


Pelle och jag var, som det heter, sånganförare på V-dala nation en gång i tiden. Vi utgjorde kanske det förnämsta sånganförarpar nationen någonsin skådat, han under benämningen Sigtuna-tönten i snickarbyxor och jag under artistnamnet Näktergalen från Falun. (Okej – det där med förnämsta sånganförare var mest ett sätt att röra om i myrstacken eftersom många av mina kamrater uppburit samma ämbete. Fast gjort det lite sämre.)

Jag minns särskilt ett tillfälle när larmet gick mitt under pågående reccegask. Hört bland serveringspersonalen under kvällen: Nån måste ju förihelvete se till att få av dom där två idioterna från scenen – snarast!

Pelle är en fantastisk person. Trots att vi inte träffas allt för ofta nuförtiden är han i dagarna aktuell i mitt liv, igen. Jag använder honom nämligen i min lektion om studieteknik. (Ja – det är sant! Adolphson har skaffat sig en egen kanal! Vill du prenumerera? Det är gratis och kommer alltid att vara det!) I synnerhet använder jag mig av kortet nedan. I princip säger jag att här är jag och min kompis Pelle. Han är bra på sax och jag på att få en tårta i ansiktet. För att få tid till att öva in ett nummer av exempelvis denna art måste man planera. Ja, jag vet, det är lite tveksamt. Men ändå – tillvaron handlar ju om att få tid att göra det man vill och det man gör ska man inte göra för någon annans skull. (Jo – hjälpa och bry sig, men inte glömma bort sig själv och sina känslor).

Någon aningslös person i fullmäktige frågade mig om jag inte hade en fru som kunde ta hand om barnen medan jag sammanträdde. Mitt svar förbryllade tydligen personen – har senaste säsongen av Mad Men kommit än – så jag fick förtydliga mig:

Jo, det har jag. Och jag vill gärna fortsätta ha det. 

Man får väl bära ut mig i tjära och fjädrar, se mig som svikare eller beklaga att jag slutat med politiken. Det må vara som det vill med det, i slutändan är det nog så att jag är och förblir en pajas. Eller tårta mig!