adolphson

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Impediment eller Esagilia

10 november, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia. När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan. Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera, geggamoja, är grejen insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade. Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen. En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde. Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one.

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm. Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där. Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker. Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den. Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte. Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid: Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark? Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen? Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig? Nej, det tror jag inte på.

Historia, Spännande människor

Et Arcadia ego

30 oktober, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Uppdaterat andra juli 2023.

Jag är lycklig. Jag har varit i Arkadien i helgen. Ständigt skapar vi nya, underbara minnen.

Jag har aldrig, även om det faktiskt känns så, träffat Klas Ingesson personligen. Jag är heller ingen fanatisk fotbollssupporter även om jag är allmänt idrottsintresserad. Det syns mig därför lite märkligt att jag blir så berörd när sorgebudet om hans bortgång nu kommer.

Som sagt, något större fotbollsfan är jag inte. Jag har väl sett några matcher med IFK (Göteborg) på 1980- och 90-talen genom mitt påbrå därifrån. Brage har aldrig förmått kittla mitt dalahjärta på samma sätt som Leksands IF, antagligen beroende på att den enda match jag sett, mot AIK (Solna) ägde rum i snöblandat regn där båda lagen stod i var sitt straffområde och slog långlyror, inte gav mersmak.

Under min uppväxt, och även därefter, idrottade jag aktivt inom olika lagsporter. För en utpräglad individualist som jag var redan då så inser jag nu i efterhand hur värdefullt det är att lära sig verka med andra inom olika typer av lag och grupperingar. Ensam är sällan stark. Mina största fotbollsupplevelser är AIK (Solna) – Parma på Råsunda (när Brolin fortfarande spelade i Parma) samt någon match med Olympic Marseille när de hade Papin (alltså när han stod på höjden av sin karriär) i laget.

Händelser och personer hänger alltid ihop med sinnesstämningar och hur livet gestaltade sig just då. 1994-1995 var en lycklig tid i mitt liv. Jo, jag har ofta varit lycklig därefter och är det ofta nuförtiden också. Det är liksom en skyldighet man själv har som människa, som jag ser det. Men 1990-talet bär med sig en särskild mystik av rosaskimrande lycka i mitt sinne.

Det är mycket sällan jag kan påminna mig att jag kallat mig nationalist eller agerat nationalistiskt eftersom jag inte tror på den typen av strömningar. Men under VM-sommaren 1994 är det nog ytterst få svenskar som kan säga att hen inte drogs med i vansinnet. Det händer fortfarande att jag tittar på SvT:s VM-krönika och då känner tårarna rinna och en klump i halsen. Det är ju så fint. Jag mådde ju så bra.

Men det är inte själva fotbollsframgången jag saknar och minns mellan hulkningarna i TV-soffan. Nej, det är tillvaron sommaren 1994. Jag hade då ett års studier vid ett franskt universitet i ryggen och var sedan två år igång med mina studier i Uppsala. Och det gick rätt bra. Jag hade börjat inse att jag faktiskt visste vad jag höll på med, att jag skulle klara det. Jag hade knäckt koden och insett att jag trots medelmåttiga gymnasiebetyg via ett hyggligt högskoleprov ändå hade viss fallenhet för akademiska studier.

Jag skulle inte bara ta mig in på universitetet utan också ut från därifrån med en, eller faktiskt två som det visade sig, examina. Jag började, kanske också lite tack vare fotbollslandslagets VM-brons, tro på mig själv. Jag fick nya goda vänner och jag mötte mina barns mor.

Sommaren 1994 levde morfar och salig mor hade inte fått sin (sabla) hjärntumör. Jag tillbringade (de långa) somrarna med att arbeta och bo i Göteborgs Södra skärgård och övriga året med att plugga och rumla runt i Uppsala. Kort sagt: livet var fantastiskt.

Mitt i allt det där kliver svenska landslaget i fotboll, där Klas Ingesson tidigt blev den kultfigur snart när alla kunde identifiera sig med, in och tar brons i VM. Jag skulle i detalj kunna redogöra för rätt mycket i samband med olika matcherna men avstår av samma princip som gäller lumpen-snack på fester.

Det handlar om livsglädje. Det handlar om framtidstro. Känslor som var starka då och som är det nu. Rätt mycket av de olika händelserna och människorna jag mötte under mitten av 1990-talet formade mig till den slutgiltiga vuxne person jag är idag. Lite känns det, när jag tittar tillbaka, som känslan i den nostalgiska, helt underbara, TV-serien Brideshead Revisited (En förlorad Värld). Sommaren 1994 är helt enkelt sinnebilden för lycka för mig, det är den känslan jag alltid eftersträvar.

Inte vet jag om det var en slump men Amanda Jenssens version av VM-låten från 94 är ju nästan kusligt rätt i tid och rum. Det har skrivits mycket om Klas Ingesson men kanske är Kennet Anderssons ord de som träffar åtminstone mig mest.

I Klas Ingesson hittar jag, i dessa profesinella, rasistiska, varumärkestider, en genuint svensk fotbollsspelare. Det är lite på samma sätt som med kärleken till Tomas Wassberg eller Ingmar Stenmark. Det genuina. Det människonära. Respekten. Föredömet. Och det är så jag kommer att minnas dem, Klas och de andra, från 1994. Några som gjorde något stort och formade en bättre framtid.

Det förflutna är inte enbart sorgligt och vemodigt. Tvärtom ger oss historien råg i ryggen att våga se framtiden an med tillförsikt.

Et Arcadia ego betyder ungefär Personen som ligger begravd här har varit i Arcadien. Eftersom Arcadien är en symbolisk plats för lycka, paradiset, är detta citat för mig en så oerhört passande beskrivning på Klas Ingesson.

Klabbe. Du har rätt i din inställning du hade under din sjukdomstid: det är inte den som levt längst som vinner, utan den som levt, verkligen levt fullt ut, i varje ögonblick. Vila i frid.

—

Arkadien behöver inte vara något märkligt. Jag tror varje tid har sin lycka och att vi alltid har underbara dagar framför oss. Alltså är jag lycklig.

—

Musik:

When we dig for Gold in the USA

Tips och länkar

Henrik Schyfferts The 90-ties. Vilken OERHÖRD igenkänninsfaktor.

SVTs dokumentär Bronshjältarna.

Mitt (i vissa delar lite bittra och missvisande) blogginlägg om Leksands IF

Historia, Mat och dryck, Resor

Rom 3.0

20 oktober, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa, antagligen för att byggnaden är intakt. Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco. Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna. En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera. För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen. Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag. Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv. En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan. Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp. Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade. En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket). Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen. Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig. Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge. När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut. Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin. Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon. På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska. Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat. Tala ur skägget så jag hör vad du säger. Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt). Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.

Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

– Hesekiels kod

Historia, Spännande människor

Den Rättfärdige och Den Starke

13 oktober, 201420 september, 2023av adolphson

Det som brukar anses som världens första folkomröstning inträffade år 482 f.v.t i Aten. Perserväldets konung, världens mäktigaste man, konungarnas konung, Xerxes, hade bestämt sig för att erövra Grekland. Detta beslut ledde fram till de avgörande och berömda slagen vid Maraton 490 samt Termopyle och Salamis 480. Frågan för dagen i Aten år 482 f.v.t gällde hur atenarna skulle hantera det persiska hotet. Till saken hör att stadstatens gruvdrift utvecklats mycket de föregående årtiondena och man visste att om man bara hittade en rik malmåder skulle saker och ting se annorlunda ut. Det gällde ju att kunna finansiera sitt försvar. Det var ingen skillnad mot dagens värld därvidlag.

Och detta år fann man en stor silverfyndighet. Atens ledande män Themistokles och Aristeides debatterade ivrigt i folkförsamlingen. Vad skulle man göra med den nyfunna rikedomen? Themistokles yrkade på att man skulle bygga en flotta medan Aristeides, med tillnamnet ”Den rättfärdige”, ansåg att den skulle delas bland medborgarna enligt gammal sedvänja. Man kunde inte enas. Demokratin var lamslagen, folkförsamlingen i dödläge. Man beslöt att röstskärvorna skulle tas fram för att avgöra dispyten och så skedde, några månader senare, på våren 482 f.v.t. Historiens första kända folkomröstning var därmed ett faktum. En rätt viktig sådan får man nog tillstå eftersom resultatet i praktiken skulle avgöra Atens, och kanske hela Greklands, framtid som självständig stadsstat.

Aristeides hade rykte om sig att aldrig söka personlig berömmelse eller rikedom utan att alltid kämpa för folkets (medborgarnas) bästa. Därmed förklaras hans smeknamn. Historikern Herodotos menade att ”det fanns inte i hela Aten en så värdig eller rättvis man som han.” Omröstningen förlorade Aristeides dock och fick gå i landsflykt. Eller förlorade och förlorade. Egentligen resulterade den i en sorts kompromiss eftersom några fartyg, men inte alls så många som Themistokles hoppades på, faktiskt byggdes och blev stommen i det Attiska sjöförbundet – en koalition av grekiska stadsstater och kärnan i det som till sist fällde avgörandet mot perserna.

När perserna väl anföll återkallades Aresteides och blev en av Atens främste generaler. Det var inte så ovanligt att den som drivit sin sak hårt i folkförsamlingen och förlorat på viss eller obestämd tid landsförvisades från Aten.

—

Källor:

Tom Holland: Marathon – det Persiska imperiet och kampen om västerlandet.

Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr

Wikipedia

Historia, Skola, Spännande människor

Herodotos

27 augusti, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

I början av läsåret är det alltid mycket att stå i. Nya klasser och individer ska mötas, relationer ska etableras, kurser ska startas. Jag är alltid lite trött i början, innan vardagslunken kommer igång, men det är också mycket roligt och stimulerande. Den som har börjat har gjort häften som jag lite smådrygt brukar säga till mina elever. Och följaktligen även till mig själv.

Jag brukar inleda kursen i Historia med att berätta om greken Herodotos. Han anses traditionellt (och här kan man verkligen komma med källkritiska invändningar), genom sitt livsverk Historia (vilket från grekiskan översätts till Förfrågningar och närmare bestämt förfrågningar angående slaget vid Marathon) som historieskrivningens upphovsman. Herodotos skrev på 400-talet f.v.t ner den grekiska historien så långt den då hunnit. Mycket kom att handla om kriget mot perserna. Härigenom gissar jag (sådant en seriös historiker inte ska ägna sig åt men eftersom jag är lärare är det fritt fram ((skämt)) att hans grekiska infallsvinkel påverkat andra västerländska historiker att inte underdriva eländet som infallit ifall perserna vunnit.

Inget Grekland ingen demokrati, filosofi, olympiska spel, tragedi/komedi, Parthenon etcetera. Kort sagt: om Grekland införlivats i Persien hade Europa som vi känner kontinenten aldrig sett dagens ljus. Bilden har sedan dess nyanserats. Herodotos reste runt i hela den hellenistiska världen och samlade in berättelser och vittnesmål som han sammanställde i verket Historia. Det är genom Herodotos vi först lärde känna hjältar och händelser som kung Leonidas eller slagen vid Thermopyle, Marathon och Salamis. Nu kan man ju tänka sig att den persiske storkonungen Xerxes, konungarnas konung, knappast delade Herodotos beskrivning av historien (han var, till skillnad från Herodotos, närvarande vid Salamis) och någon persisk variant har inte smugit sig in i den europeiska historiemedvetandet. Det som är intressant med Herodotos är att han funderade över mer än att bara vilja beskriva ett skeende. Han funderade även över hur det kommer sig att folkgrupper inte kan leva i fred och lösa konflikter genom överenskommelser och kompromisser. Några av dessa eviga frågeställningar som gör historien cirkulär snarare än linjär. Varför kunde greker och Perser inte ordna det? Jag vet inte vad han kommer fram till för jag har inte läst boken även om den finns nyutgiven.

Som jag ser det är Herodotos mer än bara historieskrivningens grundare. Han borde också förknippas med empirin och genom sina nyfikna och kritiska frågor även med journalistiken. Men eftersom jag inte kan mycket om vare sig empirins eller journalistikens historia avstår jag från vidare spekulationer. Jag har ju ett par kurser att starta.

Resor

Gåsen runt (the goose step)

11 augusti, 20142 augusti, 2026av adolphson2 kommentarer

Malin lyckades, inte utan viss ansträngning, slutligen hitta en vit fläck på den jämtländska kartan. Så var det bestämt: årets fjällvandring skulle löpa runt fjället Gåsen. Detta fjäll är inte så vackert i sig, (det ser mest ut som en semla) men utsikten medan man vandrar, mot bland annat Helags och Sylarna, är magnifik. Gåsen säger ni, sa Svärfar när han han hörde talas om vandringen, ni vet väl att man skjuter folk där? Det han syftade på var en händelse från 1962 och vi vågade oss varningen till trots ändå ut i vildmarken.

Vi hämtade upp mr T i Åre, intog en stärkande lunch på Storulvåns fjällstation, och begav oss så i hällregn, och med mungipor i stil med The Jokers, ut i ödemarken. Mr T:s medhavda chefshatt kammade noll och intet i underhållningsvärde hos Vildvittrorna, däremot lockades dotter 2 storligen av att höra det berättas om de vardagliga rutinerna på ett kontor i Qatar. Något mr T fann lite tröttande i det långa loppet.

Under ett par dagar och nätter utanför leden på väg genom Tjallingdalen hade vi bara varandra och renarna att tillgå. Skön temperatur i vattnet, dock lågt vattenstånd, glest med mygg och regn, härliga tältplatser längs Handölan och uppe på fjället, gjorde vandringen behaglig.

Man släpper på fjället all barlast man till vardags bär med sig. Och efter ett par dagar summeras följande filosofiska insikt för året: förpliktelse väger tyngre än tillåtelse. I alla lägen. Jag måste lära mig att komma ihåg detta.

Det kändes nästan lite visset att åter komma in på leden och möta människor. På Gåsens fjällstation valde vi att för någon timme fly undan vinden och laga lunch inomhus. Dagshyran ligger på 90 kr, eller är något billigare om man är medlem i STF.

Sedan började färden mot civilisationen. Nackdelen med denna tur är att början och slutet innebär ett par kilometers gåsmarsch på grusväg. Men inte ens åskan kunde få oss ur humör.

Vidderna och vatten är poängen med alltihop. Vildvittrorna trivs på fjället.

Mr T kunde emellanåt hänfalla till allmän slöhet och fånighet och länge förlora sig med blicken fäst i himlen. Tydligen har man inte moln i Qatar.

Tillslut en liten familjespecial för de som vill gå i fjällen men ännu inte prövat: Det går utmärkt att fjällvandra också med relativt små barn. Och man behöver inte gå mellan stugor även om det kan vara praktiskt att göra så. Just den här vandringen var på 4 mil. Och man bär rätt tungt som vuxen. Man bör vara minst en fler vuxen än barn, åtminstone. I övrigt ingen gråt och tandagnisslan.

Vildvittrona bär sina ryggsäckar fram till lunch sedan tar andra intressen över. Då får man bära deras ryggsäckar i händerna.

Med försvarliga mängder godis forcerar man alla hinder.

Slutligen: allt går att parera. Myggbett, skavsår, med renhorn utpetade kroppsdelar… men man får inte bli blöt. Barnen får inte bli blöta. Sovsäckarna får inte bli blöta. Väl framme vid tältplatsen måste man kunna skicka in barnen, och sig själv, till en torr tillvaro inne i tältet, helst om vädret är dåligt. Där går det inte att kompromissa med utrustningen, den måste vara tillräckligt bra för att klara väta. Härligt är också att avsluta en fullmatad (vilket alltså inte ska tolkas bokstavligt) fjällvandring på schysst hotell i Åre.

Den fjortonde bröllopsdagen firades alltså tillsammans med toastmastern. Så mycket till fest blev det nu inte eftersom man efter fyra mil med trettio kilo på ryggen väl framme somnar med näsan i laxmackan (vilket inte är en metafor utan måste tolkas bokstavligt) enbart efter att ha luktat på Rieslingen.

Relaterade blogginlägg:

Förra årets vandring.

Förrförra årets vandring.

Historia, Personligt, Resor

Gullholmen-Härmanö/Morfar

15 juli, 201421 juli, 2026av adolphson2 kommentarer

Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585. Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.

Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till en tredje ö, naturreservatet Härmanö som är mycket större. Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.

Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan åttahundra bofasta mot cirka hundra idag. Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.

Men under 1800-talet rådde alltså goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka. Men man fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan. Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick åka in till Orust vilka tog skatteintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.

På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder. Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.

Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans nio barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.

Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom fyra till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som nioåring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde militärtjänst i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra världskriget och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss. Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster Lena 1944.

Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö. När morfar fyllde nittio åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.

Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söderut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland. En märklig känsla är det att komma dit. Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.

Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö. Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.

Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem. Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning. Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte. Det är därför människor i alla tider flyttat och utvandrat. Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.

Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag, vågar jag påstå, som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.

Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde? Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.

—

Relaterade blogginlägg:

Ett om morfar.

Ett om mor.

Begravningstalet till min moster

Om en båt på Styrsö

Om en övermäktig pendling.

Historia, Skola, Språk

akuten avslutning Erasmus

30 juni, 20141 augusti, 2026av adolphson

Har du någonsin besökt en akutmottagning under press? Om inte så rekommenderar jag att prova det. En kollega gjorde så samma kväll som mösspåtagningen (en relativt ny ritual sedan tiotalet år, en tradition som har sitt ursprung på universitet och högskolor runt om i landet och som därefter spridit sig till gymnasium) gick av sin stapel här i stan. Jag har också besökt sjukvård och sociala myndigheter när trycket varit högt. Man imponeras. Och man tonar ner sitt eget yrkesrelaterade smågnäll till förmån för en i lika delar generad och imposant tystnad.

Det är inte roligt på akuten dessa gånger. Där råder fullt kaos. Det kommer in ungdomar som måste magpumpas, det utbryter slagsmål, gråt och elände, människor kräks på golvet, flaskor krossas. Och vilka är det som får städa upp och organisera kaoset? Sjuksyrrorna, så klart. Nu skulle jag kunna gå på om föräldrars respektive skolans ansvar och annat som hör sammanhanget till. Men det gör jag inte. Jag nöjer mig med att konstatera att så länge staten har kostnader och ansvar för konsekvensen av droger så har också staten rätt att reglera förekomsten.

Som kontrast, och eftersom jag vet att någon säkert på grund av det jag skrev ovan ändå redan ser mig som moralist, tar jag och drämmer till med Erasmus av Rotterdams bok från 1530 med den svenska titeln; En gyldenne book om unga personers seders höffweligheet. Denna bok var standardlitteratur från 1571 års skolordning och lästes (på latin i skolorna. Här är ett utdrag (jag har moderniserat språket och stavningen lite):

Utur näsan skall intet snorens överflöd hänga (…).

Att tala genom näsan är löjligt, ty sådant hör trumpetare och elefanter till.

Man ska sig väl renlig hålla, dock inte som pigor sig bepryda. Man ska också vara utan gnetter (lössens ägg – min anmärkning) och löss. Att klia sig i huvudet i främlingars närvaro är ohövligt.

Att hålla sig är skadligt, att i enskildhet låta sitt vatten är hövligt. En yngling skall inte släppa väder bland andra utan hövligen hålla sig om han inte därigenom blir sjuk. Kan han komma avsides skall han släppa väder i ensamhet, om inte, då må han, efter det gamla ordspråket, det med hosta överhölja.

Man bara måste älska Erasmus. Kärleken måste också omfatta de samhällets hjältar som återfinns på valfri akutmottagning under studentnatten. Salig mor sa till mig i min ungdom, när hon förstod att jag smakat starkt, att en gentleman vare sig äter eller dricker mer än att han behöver besvära någon. Lite ålderdomligt, kanske, men mer än väl tillämpbart här i tillvaron. Salig mor var sjuksköterska. Och en hjälte. Hon sitter alltid på min ena axel och viskar i mitt öra. På den andra sitter Erasmus och viskar lite, han med. Luther hänger väl och dinglar i svansen gastande sina mindre kända ord: Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Han har väl egentligen aldrig varit helt tidsenlig, den där Luther.

Vi hade far på middag i går. Det är alltid uppiggande. Bland annat fick jag lära mig att farmor köpte ett piano och lät sina fyra barn ta pianolektioner till övriga Bodens ogillande. Det gick ju an på den tiden man hade pianister på biografernas stumfilmer menade byborna. Men vad ska det tjäna till nu (när ljud finns på bio)? Far uppmanade mig också att tala om för skolöverstyrelsen att det finns många barn och ungdomar som lider av fetma och övervikt varför fler aktiviteter på raster, och mer idrott på schemat, måste prioriteras. Skolöverstyrelse! Betrakta dig härmed som apostroferad.

Falun/Dalarna, Historia, Resor

Elsborg

26 juni, 20141 augusti, 2026av adolphson4 kommentarer

”Det var Hasse C, kungen av Elsborg, som lät bygga den förnämliga uteplatsen” skaldade mina föräldrar, inte så lite influerade av Evert Taube, någon gång i mitten på 1980-talet. Det var en grannfamilj som skulle flytta från radhuslängan på Engelbrektsgatan, Elsborg, i Falun. Tillsammans hade familjerna, som nyinflyttade i slutet på 1970-talet, bildat Nedre Elsborgs Samfällighets- och Sångarförening. Man har alltså att brås på, antar jag.

Ibland har olika människor i stan bett mig att visa det riktiga Falun eller att få träffa genuina falupersoner. För jag är ju en sån, menar de, så jag borde veta. Vad de å sin sida inte vet är att det faktiskt inte finns något sådant. Iallafall inte något i stil med inskränkt bygemenskap som det tar två generationer att ta sig in i. Falun har alltid varit en ut/inflyttningsort. Först sökte sig människor till gruvan från när och fjärran, från övriga landet och från Europa, på grund av att gruvan under 1600-talet var världens största (kända) industriella arbetsplats. Sedan blev stan residens- och tjänstemannastad. AT-läkare, lärare, jurister med flera kommer och stannar en kortare eller längre stund och flyttar sedan vidare. Några blir kvar. Vissa trivs, andra inte. Ska jag göra Le Grand Tour med någon tar jag hen med mig till kafe Focus. Där samlas många genuina faluorginal. Sedan vandrar vi genom Elsborg upp till gruvan.

Det var bland annat Elsborg Selma Lagerlöf tänkte på när hon skrev om den gruvliga och ljuvliga sidan av stan. Falun ligger i en dalgång och mitt emot gruvan ligger den ljuvliga sidan med sina prominenta villor och fina kvarter. På andra sidan, nedanför gruvan, Elsborg. Området har anor sedan 1600-talet som bostadsområde för gruvdrängarna. Jag är osäker på om det är en del av världsarvet men här och där finns gamla gruvlängor bevarade. Här, på den gruvliga, ruffiga sidan, the wrong side of the river, växte jag och mina syskon upp. Många av mina tjänstemanna/läkarson-kompisar kom från den ljuvliga sidan och de med rötterna i stan från den andra.

På 1970- och 80-talen var Elsborg inte lika tillfixat som idag och man kunde ännu se fallfärdiga ödehus, övergivna tomter med bilvrak och udda personer ströva omkring. Lite som vissa nostalgiker idag beskriver hur Haga i Göteborg eller Söder i Stockholm en gång var. Selma Lagerlöf bodde i Falun 1897-1910. Dels bodde hon i Centralpalatset och dels i eget hus på Villavägen. Hon bodde också i ett hus i Elsborg beläget i korsningen Sturegatan/Mormorsgatan.

På 1980-talet var det övergivet sedan länge och vi barn tyckte om att ta oss in och leka där. I min egen världsuppfattning har jag lekt i det rum Nils Holgersson författades. Jag minns att det blev uppståndelse när huset skulle rivas eftersom det var den stora författarinnas enda kvarvarande hem. Men det revs och idag står det ett prydligt flerfamiljshus i dess ställe. Jag passerade ofta huset, om jag inte istället tog Berhauptmansgatan (från vilken en legendarisk polis, Blinka 19, långt tidigare släpade fyllon till den intilliggande Ornäsgatan eftersom den i rapporten var enklare att stava till) upp till Elsborgs två parker: Hästparken och Kåreparken.

I den senare hade vi skidtävling varje vinter och i den förra tillbringade jag varje dag från 1:an till 6:an tillsammans med mina kompisar. I Hästparken spelade vi ofta Vippa, ett traditionellt spel från Bergslagen med egen facebook-grupp och mycket roligare än kubb.

Från första stund ända till, ja faktiskt ända upp i högstadiet, tog jag och min kamrat Magnus Hedén sällskap till skolan. Först till Södra sedan Västra. Detta trots att promenaden till honom uppe på Konstvaktaregatan eller ner till mig på Engelbrektsgatan innebar en betydligt längre sträcka – genom hela Elsborg – från hemmet till skolan. Det blev en ritual. Varje morgon ringde vi till varandra och frågade om vi skulle gå tillsammans. Jag kan fortfarande hans telefonnummer. Där på Elsborg fanns Emil, en gammal förvirrad farbror som bjöd på godis, och där fanns den skräckingivande Plommongubben, som ingen någonsin hade sett men som alla visste sköt med saltskott på ungar som pallade plommon i hans trädgård. Och precis ovanför den farliga Plommongubben fanns Ernst Rolfs födelsestuga som idag är ett litet museum.

Vi lekte ofta i själva gruvområdet. Det var glest med avspärrningar på den tiden. På vintern klättrade vi upp på de högsta slagghögarna och åkte nedför på plastpåse i en vindlande fart. Eller så cyklade vi upp och badade i krondiksdammen. Inte visste väl vi att den anlades på 1500-talet av kronan för att förse gruvan med vatten eller att de allierade under andra världskriget planerade att spränga den för att dränka stad och gruva om nazisterna anfallit Sverige. Inte kände vi heller till att Geschwornergården, som idag är restaurang, var ämbetshus för en ofta illa sedd myndighetsperson vid gruvan: Geschwornern (tyska = edsvuren).

Gruvmuseet var ofta öppet och hade fri entré. Jag gick ibland dit ensam när jag inte hade något bättre för mig. Det var en spännande miljö att vandra omkring i och upptäcka.

Vi lekte röda/vita rosen och alla möjliga lekar över hela Elsborg. Minnena är många. För mig är känslan precis samma som den i Björn J:son Lindh sång De hjältemodiga. Om något verkligen är hemma för mig så är det Elsborg. Men jag längtar inte tillbaka. För jag är med och bryter ny mark i Falun: jag bor längst upp i Slättaskogen. Det måste vara stans bästa plats att bo på. Men nu är jag ändå tillbaka. Och letar någon efter det verkliga, eller gamla, Falun, rekommenderar jag en guidad tur med falu-nestorn Örjan Hamrin – om han fortfarande håller på.

Skola, Spännande människor

Hasses Hörna

18 juni, 20141 augusti, 2026av adolphson4 kommentarer

I juni 1984 slutade jag sexan på Södra skolan och min gamle mellanstadielärare Olle Larshans läste sin mycket framsynta dikt om mig. Någon månad tidigare hade min blivande högstadielärare Hans Frödin besökt min klass. Han var, och är fortfarande, en hedersman av den gamla skolan begåvad med en oerhört stor portion bildning.

Stolt kom jag en gång på lektionen viftande med fars favoritförfattare Eyvind Johnsons mästerverk (han är från Boden precis som far) Strändernas svall på svensktimmen efter att Hans sagt att ”Eyvind, det är något annat det.” Hans berättade också att när han började arbeta som lärare 1969 hade han hemmafru och köpte villa. Förutom det uppenbart otidsenliga i detta så säger det också något om löneutvecklingen för lärare från 1960-talet till i dag.

Hösten 1998 började jag på det som var tänkt som mitt första jobb på Harladsbogymnasiet i Falun. Jag tänkte att jag flyttar hem ett tag, innan Malin var färdig på universitetet, och tar hand om far. Jag är fortfarande kvar. Vilket beror på mina första tio år i yrket. I mitt blivande arbetsrum fanns Hans Frödin som numera arbetade på gymnasiet. Han tog mig gott emot. På grund av Hans stora humanism, personlighet och av respekt för hans lärargärning i största allmänhet, döpte vi rummet till ”Hasses Hörna”. Rummet kom att heta så långt efter att Hans pensionerat sig, ja faktiskt ända tills för två år sedan då man byggde om skolan och rummet rent fysiskt försvann.

Hasses Hörna blev snabbt en institution på skolan. Och vi som tidvis eller över tio år samarbetade med varandra där i rummet var:

Pontus, lärare i svenska/historia. Med stort hjärta och ett engagemang utöver eljest klev han in i Hörnan året efter mig. Pontus har ett stort rättspatos och reagerar hårt och snabbt på sakernas tillstånd. Passion är det första jag kommer att tänka på när det gäller honom. Men passion är också kostsamt för själen. Därför är det kanske inte så konstigt att han istället för läraryrket valde att följa sin dröm. Först blev han den busskörande svenskläraren. Sedan krögare. Därefter återvände han till katedern.

Nästa person var bodensaren Joel, lärare i svenska/historia. Han hade inte heller tänkt att stanna så länge. Med stark integritet och en bildning fullt i klass med Hasses blev han snart en självklar del i Hörnan. Mest berömd blev Joel när han lyckades ge en grupp elever från Fordonsprogrammet självförtroende nog att delta i en elev-kabaré där estetelever normalt dominerade. Joel har visat sig vara en lika bra, kanske bättre, Skolledare som lärare. Han väljer nu att göra en omvänd Fredrik-resa i Faluns skolsystem: Haralsbogymnasiet-Lugnetgymnasiet-Västra Skolan…fortsätter han till Södra är han i mål. Joel är också känd i världen utanför skolan som bestigare av världens toppar. Jag är glad att han fortsätter, trots allt. Ledare av hans dignitet behövs i skolvärlden.

Åke, den till det yttre så kärve Idrott/matematikläraren, pekar ofta med hela handen. Åkes tålamod är fantastiskt åtminstone vid en jämförelse med undertecknad. Viljan att förändra hela utbildningar och inte bara stirra sig blind på det egna lilla är utmärkande. Medborgarförslag och andra idéer har ofta kommit från honom. Åke är tillsammans med undertecknad den ende som fortfarande är kvar i Falu Gymnasium. Dock inte i samma arbetsrum. Men ändå: det känns tryggt. Jag tycker han borde bli politiker, han vore en stor tillgång för demokratin och det parti han nu skulle välja, men han är ovillig. Numera återfinns han på Högskolan.

Johan, lärare religion, samhällskunskap, och jag har många beröringspunkter genom att vi delvis undervisar i samma ämnen, våra studier i Uppsala och många gemensamma bekanta. Johan är riksspelman och känner också han stort för sin omgivning. Det är roligt att svinga en bägare med honom och jag tycker det är synd att han inte fortsätter sitt fackliga engagemang. Förutom pendlingen från Rättvik har även Johan tröttnat på sakernas tillstånd och sagt upp sig. En stor förlust för Falu Gymnasium.

Nästa person är den godmodige Leksingen Jonas, svenska och samhällskunskap, alltid med ett leende i mungipan och begåvad med ett skämtlynne som verkligen tilltalar undertecknad. Särskilt roligt var att hålla liv i den gamla konflikten mellan syntare och hårdrockare från mitten på 1980-talet. Jonas var pudelrockare då jag lyssnade på Kraftwerk. Jonas gjorde sig snabbt känd som den lärare på skolan som undervisat på flest program. Han hade bitvis relativt tunga tjänster men fortsatte likväl le. Att han tillslut valde att sluta pendla och arbeta hemma i Leksand är kanske inte så märkligt.

Musikläraren Craig, filosofi, religion, musik, gav mig betyget 4 i musik på högstadiet. Därför låg han ju bra till redan från början. Jag gillar honom också som en person som alltid gått sina egna vägar och på grund av de intressanta perspektiv han genom sin bakgrund som amerikansk invandrare kan ge sakernas tillstånd. I går avtackades han med avgångsvederlag.

Vi i Hasses Hörna gillade tillvaron. Skolledningen litade på oss. Vi litade på varandra. Det var en positiv och bra tid. Eftersom vi ville vara tillgängliga uppmuntrade vi eleverna att komma in till oss närhelst de önskade och utan störande knackningar på dörren. Det medförde att det till vårt arbetsrum dagligen kom en strid ström av elever. Alla samtal skedde öppet. Var samtalet privat eller känsligt, eller om man behövde arbeta i lugn och ro, gick i så fall den personen till ett annat rum.

Arbetsrummet var en social plats där vi tidvis hade ett minipingisbord eller hockeyspel uppställda. Pausen, vilan och samtalet måste få tid. Även elevsamtalet måste få tid, plats och utrymme. Detta öppna klimat medförde att vi automatiskt tog del av varandras elevdiskussioner, bedömningar, handledningar och problem. Det fanns ingen prestige eller stolthet och vi hjälpte ofta varandra. Antingen direkt i själva samtalet eller efteråt. Vi diskuterade allt, högt som lågt. Problem och händelser i skolan, i samhället eller rent privat. Vi var olika individer med olika åsikter, intressen och liv. Vi blev ett starkt kitt. Vi blev mer än kollegor – vi blev vänner.

Även om vi inte umgås dagligen och stundligen upplever iallafall jag för min del en trygghet i dessa människor. Ett sådant här klimat uppstår inte hursomhelst. I synnerhet inte om man packar lärartjänsterna, spar resurser eller tar bort tid för förberedelser eller efterarbete. I takt med kommunala besparingar slits kollegiet ner, goda klimat förstörs, glädjen försvinner och duktiga och engagerade lärare slutar.

För egen del ser jag ännu framtiden an. Jag kan inte riktigt se vad jag annars skulle göra. Det är lärare jag är. Var eller hur är dock en annan fråga. Från och med i dag sitter ingen ur Hasses Hörna längre i samma arbetsrum. Själva rummet är som nämnts rivet och ombyggt. Det var inte bättre förr. Dock är det förflutna viktigt. Jag har utvecklats mycket genom dessa människor. Jag hade inte varit den lärare jag är i dag utan dem.

Men jag har också utvecklats som människa tack vare Hasses Hörna. Detta är min första prioritet när jag ger mig in i nya saker: att lära känna nya människor. Det har jag med råge lyckats med härvidlag. För den nostalgiskt lagde vill jag komma med lugnande besked. Hasses Hörna finns kvar. Som middagssällskap. Tyvärr kommer du aldrig att bli inbjuden.

Gutår!