adolphson

Förbjud SD rätten att skaffa barn

23 september, 2013av adolphson6 kommentarer

Så här skriver Sverigedemokraterna i sitt partiprogram:

Män och kvinnor kompletterar varandra, och därför är också alla barns rätt till en mor och en far av väsentlig betydelse. Oerhört centralt är också att barnens bästa beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område. Av dessa anledningar motsätter sig partiet krav från såväl ensamstående som från samkönade par eller polygama om att få adoptera barn. Detta bortsett från speciella fall av anhörighetsadoption. Av samma skäl motsätter sig Sverigedemokraterna även lesbisk inseminationsrätt. Detta innebär på intet sätt att partiet motsätter sig eller nedvärderar dessa gruppers levnadsval eller läggning.

Okej, what goes around comes around.

Jag har tidigare krävt utvisning av alla Sverigedemokrater. Nu fortsätter vi på öga för öga tand för tand-paraden.

Det är sant som ni säger, Jimmie. Män och kvinnor kompletterar varandra. Men inte alltid. Ett mer korrekt generaliserande innebär tanken att det snarare är individer som kompletterar varandra.

Även vi liberaler ser förövrigt till barnets bästa i alla lägen. Det är det nog rätt många som gör.

Det är en sak att påstå något. Våra handlingar, och saker vi skriver och säger här och där, säger också något om våra värderingar.

Med det som stöd vill jag härmed förvägra dig Jimmie, och dina med-sverigedemokrater, rätten att skaffa barn på biologisk väg, genom adoption eller insemination.

Varför?

Det är inte så svårt, egentligen.

Jag anser att era värderingar inte utgör någon lämplig miljö för barn att växa upp i. Kollektivism, fördomar, kvinnohat, att på fyllan springa runt och vifta med tillhyggen, intolerans och drogmissbruk, utgör en skadlig miljö för barn. Och för vuxna med, för all del, men det är en annan sak.

Är vi överens så långt?

Då är det är inte mycket att göra, är jag rädd. Antingen får ni utvandra till Ryssland eller bli homosexuella. I båda alternativen lär ni er sannolikt något väsentligt.

I det förra fallet kunde ni förvisso jubla åt Putins syn på homosexualitet men möjligen få det lite jobbigt i egenskap av invandrare. I det senare något om hur det känns att leva som hetsad minoritet.

Hur känns det, Jimmie? Svider generaliseringen? Det träffar inte riktigt mitt i prick men ni får ändå åka med på köpet. Känns det kränkande att andra människor, jag, som egentligen inte vet något alls om ditt inre, har synpunkter på på din sexuella drift och vill reglera din biologiska längtan efter barn?

Nu tror jag verkligen du skulle lära dig något om tolerans, kärlek och medmänsklighet av att leva som homosexuell. Fast det vore, vid närmare eftertanke, inte helt schysst att påtvinga de homosexuella ett sverigedemokratiskt umgänge.

Äh, Jimmie, det här håller inte. Din, och ditt partis, syn på andra människor är egoistisk, trångsynt, parodisk och kränkande. Ska vi ta och dra ett streck över fånerierna och börja diskutera dessa viktiga frågor på ett seriöst sätt?

Ta bort (även) detta från ert partiprogram. Det är inte värdigt en modern demokrati.

Jämställdhet, Skola

Den trojanska hästen inom oss

19 september, 2013av adolphson1 kommentar

Jag blir så…påverkad…av att läsa om våld i nära relationer. Våld mot kvinnor och små barn.

Våld i nära relationer är området där pronomen hen blir betydelselöst eller till och med kontraproduktivt. För det är hon som blir misshandlad och han som slår. De flesta är idag överens om att det är ett stort problem med våld i nära relationer. Men det är inte alla som tycker sig kunna skriva under på det påståendet.

Påfallande ofta möter jag människor som vänder sig emot generaliseringen som ryms i påståendet att män slår kvinnor. Jag vänder mig också själv ofta emot generaliseringar av det slaget.

Frågan är dock om det går att tolka den fruktansvärda övervikt av män som våldsverkare i statistiken på något annat sätt än att män faktiskt är våldsamma. Jovisst, mest våldsutsatta i samhället är yngre män. Men det är andra män som misshandlar dem.

Påståendet att män slår kvinnor är inte liktydigt med att hävda att alla män slår sina sambos/fruar/flickvänner/barns mor. Men det betyder att om någon sambo/fru/flickvän/barns mor/ blir misshandlad, trakasserad eller mördad så är gärningsmannen i över 98% av fallen en man.

En skillnad man kan se i statistiken är att män utsätts för våld i offentlighet, på stan eller krogen, medan kvinnorna utsätts i hemmet. Alltså i skymundan där ingen hjälp finns att få. Däremot finns det ofta tysta vittnen.

Barnen.

För något år sedan läste jag, under ett sammanträde i socialnämnden, att det årligen anmälts 24 000 fall av olika typer av kvinnomisshandel i Sverige. En fallstudie som genomförts räknade på samhällskostnaden för detta.

Om man bortser från personligt trauma, lidande, humanism och grundläggande mänskliga rättigheter, och bara mäter all typ av inkomstbortfall för offret och kostnader för samhället (akut sjukvård, terapi, sjukskrivning långtidsbehandling med mera) så visade studien på en summa om 2 miljoner kronor per kvinna.

Det ger 48 miljarder kronor.

Varje år.

Jag tycker det är så svårt. För jag vill verkligen inte att mina döttrar, alltså det som är mig absolut kärast här i världen, ska råka ut för våld och terror. och statistiskt sett ser oddsen inte så goda ut.

Tankarna återkommer ständigt. Hur tänker en våldsbenägen man? Hur fungerar en person som systematiskt och återkommande misshandlar barn och kvinnor? Vad händer inuti en person som låter ondskan ta över att styra sina handlingar?

Det finns förklaringar, självfallet. Empatisk störning. Ingen grundtrygghet. Oälskad. Själv våldsutsatt. Dessa förklaringar ändrar inte på statistiken, dock. Eller på verkligheten för offret.

Jag är också man. Jag känner ett ansvar. Inte bara en instinkt att i egenskap av far vilja skydda mina barn. Jag känner ett ansvar som kommer sig av mitt kön.

Även som politiker känner jag ansvar. Och som yrkesmänniska. Som politiker och lärare är det viktigt att ett tydligt genusperspektiv naturligt finns med i bakhuvudet. Våldet, allt detta våld, är ett mansproblem. Det är vi män som måste ta tag i detta.

Jag diskuterar också ibland saken i min vänkrets. Nu kanske det inte är så märkligt för där finns läkare, poliser, biståndsarbete, jurister av olika slag, präster och familjebehandlare.

Däremot tar jag inte upp saken hur som helst med kvinnor jag känner. Av det enkla skälet att jag är man. Jag bär genom min biologiska identitet på ett blytungt ansvar och kan därför inte oproblematiskt lyfta den typen av frågor med kvinnor jag inte känner väl.

För hon kan nämligen aldrig vara helt säker. Plötsligt kanske jag hoppar ur min trojanska häst, kliver ur min fasad av social normalitet, och förvandlas till en grym och våldsam man. Eller känner en sådan man som hon också känner.

JAG vet ju att det inte sker. Men HON kan inte vara helt säker. I synnerhet inte om hon tidigare erfarenheter av våldsbenägna män. Har man en gång fått sitt förtroende skadat är det svårt att någonsin lita på en man igen. Som talesättet från Troja lyder: Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.

Alla känner väl förresten till myten om den trojanska hästen. Begreppet används förövrigt också inom it-världen. En fil bär med sig ett skadligt men osynligt virus och väl introducerad i nätverket visar den sitt rätta jag.

Metaforen kanske även funkar på oss män och vår relation till våldet. Vi bär måhända alla på ett virus som väl installerad och under vissa omständigheter utlöser ett våldsamt beteende i det nätverk vi finns: familjen.

Efter en misshandel är det heller inte ovanligt att mannen köper presenter och är extra snäll. Ett tag. Sen hoppar vederbörande ur sin hästförklädnad, igen. Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.

Jag kan aldrig anklaga eller utbilda män på måfå. Men jag kan lära mina döttrar och kvinnliga elever att se signalerna, strukturerna och kräva sin rätt. Och jag kan försöka uppmuntra pojkarna att se det naturliga i synsättet att vi är alla lika mycket värda.

Jag kan stimulera mina elever att tro på sig själva. Hon att inte frukta män. Han att inte frukta kvinnor. Lyckas vi som samhälle med det når vi kanske upplysningen i den verkliga innebörden av pronomen hen.

Tillägg den 21:a februari 2016.

Vad gör en när en kollega, alltså en lärare, förnekar hela problemet? När hen påstår att relationen offer-gärningsman är 50-50 istället för 98-2. Hur förhåller jag mig till det problemet när vederbörande framhärdar trots hänvisning till brottsofferjouren, nationellt centrum för kvinnofrid etcetera.

Jag gick i taket förstås. En lärare har ett oerhört ansvar. Släpper vi ut vad som helst i klassrummen löser vi kanske ett tillfälligt problem men på sikt gör vi framtida brottsoffer en björntjänst.

Kom i håg siffran 48 miljarder varje år – om vi nu ska prata stålar.

Men att jag klipper alla sociala kontaktytor med vederbörande båtar väl föga. Hen står ju antagligen i klassrummet på måndag igen – oemotsagd.

Hur hanterar vi det faktum att 70% av alla flyktingar som kommer är män? Det kommer att påverka vårt jämställdhetsarbete. Vad gör vi om elever plötsligt börjar ha synpunkter på andra elevers klädsel?

Frågorna är många, svaren få.

Tillägg 15:e juli 2017:

Ett utdrag ur ett tal jag höll till skolans studenter i våras:

Det blir kanske lite bakvänt att jag som man säger detta. Men jag tycker att jag som vit, medelålders heterosexuell man har ett stort ansvar.

Definitionen av ofrihet innebär att vara beroende av en annan människa för sin försörjning, ja, för hela sitt liv. Det finns ett annat ord för det: slaveri. Och slaveri förstör dig.

Du är genom din studentexamen på god väg att skaffa dig en utbildning och yrke. Det är en god sak. Sett ur ett internationellt genusperspektiv är det också en tämligen unik sak. Fuck off-pengar innebär att du kan försörja dig själv och när som helst kan bryta upp från en dålig relation.

Du kan det därför att du klarar dig själv. Det finns ingen anledning att stanna hos en idiot och med din egen försörjning tryggad kan du när som helst säga fuck off och dra.

Falun/Dalarna, Historia, Spännande människor

Engelbrekt

17 september, 20133 maj, 2022av adolphson3 kommentarer

Engelbrekt Engebrektsson föddes i södra Dalarna i slutet av 1300-talet. Eftersom han ledde ett uppror mot Erik av Pommern, som då styrde Norden i egenskap av regent för Kalmarunionen, har han vid sidan av Gustav Vasa och Karl XII kommit att bli en av den svenska nationalismens mest tongivande symboler.

Det finns statyer av Engelbrekt i Stockholm, en annan i Örebro, ytterligare en i Arboga. Minsann finns det en i Falun också. Hur kommer det sig, undrade jag en gång, att mannen står rest på sockel också i Falun? Han var ju aldrig ens här? Jag beslutade mig för att ta reda på det.

Jag styrde sålunda kosan mot Dalarnas museum där falunestorn Örjan Hamrin sammanställt ett material för den hugade.

Myten att Engelbrekt föddes i Falun härrör antagligen från 1860-talet när en populär spelman påstod detta under en konsert. Han startade också en insamling till förmån för en minnessten. Av detta blev intet och pengarna sattes in på banken.

År 1899 höll en av mina kollegor en lektion om Engelbrekt för en klass glada (?) gossar i dåtidens motsvarighet till dagens mellanstadium på Östra Skolan här i stan. Magistern, som hette Per Envall (jag kan inte säga att jag inte förstår honom) blev så upphetsad över sin egen berättelse om Engelbrekt och hans dalkarlar att han slutligen föll i gråt över hjältens öde.

Envall berättade inlevelsefullt hur dalfolket fått lida under den gemene dansken men under Engelbrekts ledning rest sig för att erövra sin frihet. Upproret spred sig och Engelbrekt steg till maktens tinnar innan han slutligen föll för en lönnmördares svekfulla hand. Man kan lätt föreställa sig Envalls indignation när han avslutningsvis berättade för gossarna att man nu skulle resa ett monument över hjälten I ÖREBRO!

Pojkarna var alldeles tagna. En pojke, Algot Göransson, fiskade upp 1 öre i fickan som han gick fram och gav magistern som ett första bidrag till ett eget monument. Snart gjorde alla barnen likadant. Man fick ihop den inte allt för hisnande summan 2,35 kr. Envall, å sin sida tagen av barnens fosterlandskänsla (sådant var viktigt och av annan karaktär än våra dagars) vände sig till landshövdingen som i sin tur via pressen meddelande att han i egen hög person skulle besöka klassen med de kloka gossarna (det, däremot, har aldrig hänt mig).

Och så var nyheten ute. Detta satte igång en veritabel donationskampanj. Det var väl klart pojkarna skulle ha sin staty! Det skrevs listor, hölls baler och gavs fester till förmån för monumentet. Det hela är en rätt rolig läsning för den som vill ge sig i kast med arkiven. När man 1902 hade summan man trodde skulle räcka, 30 000 kr, utlystes en tävling bland Sveriges konstnärer och skulptörer att anonymt, via tåg, skicka tävlingsbidrag i gips till Falun. I juryn ingick bland andra Carl Larsson och Anders Zorn.

Av tjugofem förslag finns idag fjorton bevarade men man vet inte vem som gjort vilket eftersom anonymiteten bevarades. Inget förslag befanns dock vara bra nog och istället bad man landets två främsta skulptörer, Christian Eriksson och Carl Milles (den senare hade gjort sig känd för Sten Sture-monumentet i Uppsala vid vars fot jag några gånger förövrigt ibland ätit lunch).

1907 beslutades att Erikssons förslag, Bågspännaren, var bäst. Men eftersom det skulle utföras helt i granit blev det alldeles för dyrt. Och mitt i alltihop fick Zorn för sig att göra en egen variant som han tänkte sig stå utanför riksdagshuset i Stockholm. De som inte gillade Bågspännaren tyckte Zorns variant gott kunde stå i Falun.

Det blev rörigt och en smula genant. Eftersom hela länet på olika sätt bidragit ekonomiskt kunde många lägga sig i debatten. Situationen blev laddad vilket framgår av insändarsidorna i länets tidningar. Eriksson blev sur och eftersom stockholmarna tyckte om hans staty och erbjöd sig att köpa den skickades den dit och placerades i gamla stan. 1916 invigdes den under pompa och ståt som en av rikets främsta skulpturer.

Och Falun? Snabbt fick man fram ett förslag från en ny, ung och lovande, skulptör: Karl Hjultström. 1919 invigdes hans staty i närvaro av kronprins Gustav Adolf och prins Eugen. Hjulström fick Wasaorden och alla verkade nöjda. Eller? Nja. Zorn kom inte på festen för han var också sur. Och snart började olika insändare droppa in i tidningarna igen. Var monumentet rätt placerat? Detta började man diskutera på 1930-talet.

Man gjorde därför helt sonika en kuliss i full skala som man flyttade runt på olika platser i stan. Det var bara det att det inte var helt enkelt att flytta statyn. Så, den blev kvar på sin plats. Idag händer det att statyn lyfts fram som ett exempel på icke omhändertagna (rengjorda) skulpturer. Annars har vi en annan fin staty över en av mina favoritpersoner. Ni vet hon med världens bästa bokinledning: I Dalarne.

Engelbrekt sover i sin grav. Omedveten, får man anta, om diskussioner om olika statyer som bär hans namn.

—

Källor:

Kampen om Engelbrekt, en 40-årig konststrid i Falun sammanställd av Örjan Hamrin

Spännande människor, Uppsala/V-dala

HS och Sigrid

13 september, 2013av adolphson1 kommentar

Den uppmärksamma läsaren av bloggen vet att jag ibland återkommer till V-dala nation. Någon gång tidigare har jag nämnt en av dess, som det kallas, inspektorer.

En annan som uppbar detta ärevördiga gamla ämbete var HS Nyberg. Då han ursprungligen kommer från min, genom svärföräldrarnas ditflyttande, nya hembygd, pärlan vid Barken, Söderbärke, har jag fått ett pånyttfött intresse för honom.

H S Nyberg, lärdomsgiganten, var professor i semitiska språk vid Uppsala universitet 1931-56 och alltså även inspektor på V-dala nation. Som sådan har han naturligtvis fått sitt porträtt i olja målat och uppsatt på väggen.

Han var medlem av Svenska Akademin och kunde 28 språk:

Förutom sitt modersmål behärskade han mycket väl i tal och skrift tyska, franska, engelska och egyptisk arabiska. Han kunde skriva, läsa och tala spanska, italienska, ryska, polska, litauiska och finska. Han kunde felfritt skriva och läsa latin, grekiska, hebreiska, klassisk arabiska, och läsa och skriva arameiska, syriska och etiopiska; nypersiska, medelpersiska, mandeiska, armeniska och georgiska samt turkiska och sanskrit. Han kunde också begripa kurdiska, balochi, urdu och bengaliska.

Någon berättade en historia om när HS åkte tåg i Mellanöstern.

Han satt i en kupé med två främmande män. De två främlingarna satt och diskuterade med varandra på ett orientaliskt språk. De diskuterade väldigt privata angelägenheter och Nyberg kände sig förlägen och lät dem artigt förstå att han förstod vad de talade om.

De två männen fnös och bytte språk till turkiska. Återigen ursäktade sig Nyberg och förklarade att han fortfarande kunde förstå vad de diskuterade. De bytte då till arabiska.

Nyberg fick återigen be om ursäkt då samtalsämnet visade sig vara väldigt intimt. De två främlingarna var väldigt irriterade men bytte då till en annan dialekt. Nyberg avbröt dem ännu en gång. Då sade en av främlingarna: Min herre, antingen är ni djävulen, eller professor HS Nyberg!

Jag har ätit, druckit och skrattat gott under HS porträtt. Det känns på något underligt sätt som jag faktiskt känner mannen personligen. Möjligen talar själva porträttet fler språk än jag för en bild säger ju som bekant mer än tusen ord.

Något som jag själv är hyfsat bra på är att växla spår efter omständigheterna. Det är nämligen bra att kunna inom mitt yrke. Alltså, för att använda mig av en annan sliten fras, är jag rätt bra på att tala med bönder på bönders vis och till de lärde på latin.

Jag har flera gånger, i egenskap av V-dalas ordförande (Förste Kurator) haft HS dotter, Sigrid Kahle, till bordet på middagar i nationens regi. Även hon är en otroligt bildad människa med inriktning på islams värld.

Givande för mig som teolog att samtala med henne men även med hennes make diplomaten John. Den senare av judisk börd och som själv sett, och överlevt, nazismen på nära håll.

Man utvecklas av att ständigt söka nya miljöer och träffa nya människor. Det ger perspektiv på tillvaron och viktiga erfarenheter.

Jag kan inte låta bli att fantisera över en debatt mellan HS, Sigrid och valfri rasist och Sverigedemokrat på den andra. Det kanske är lite elakt, men jag skulle verkligen se underhållningsvärdet i ytlighet inskränkthet pulvriseras av perspektiv, lärdom, livsglädje och humanism.

För den hugade rekommenderas Sigrids självbiografi Jag valde mitt liv.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Idag är kungen här!

10 september, 2013av adolphson

Det är inte helt hett med monarkin nuförtiden.

Det kanske inte är så konstigt. Det går inte att försvara monarkin ur vare sig moralisk, demokratisk eller intellektuell synvinkel.

Jag har, inser jag, gjort en liten resa under min tid som bloggare i min syn på monarkin. Från detta, via detta, till det här.

Och nu kommer han till Falun för att fira 40 år som kung. Jag undrar om det inte är så att han är här, just nu, när detta skrivs. Men…det kanske inte är så hett, som sagt. Och det är svårt att inte driva med allt, hela tiden. Så här skrev jag på Twitter tidigare idag:

Först flyger Obama över länet och idag kommer kungen till Falun. Det går bra nu.

Fast jag missar majestätet för några måste ju jobba också. Det kommer inga sparvar och flyger in i munnen utan ansträngning.

Kan man ladda ner kungen som app?

Och nu skäms jag lite. Måste jag fåna mig så, hela tiden? Jag vill ju inte vara med i vargflocken. Det är väl trevligt, för en del, att kungen kommer? Hans vara eller icke vara är väl annars en fråga för riksdagen.

Om jag själv fick prata med honom skulle jag säga så här:

Kungen, du är ju inte bara kung utan hertig av Pontecorvo, också. Och jag är inte bara en enkel kille från Falun, jag är (falu)korvskung också. Och, som framgår, stammar på mödrenet från västkusten.

Det skulle nog inte kungen tycka vara så roligt, han heller. Men en del säger att han har humor. Jag såg ett citat av honom i SvD i helgen. Någon som gjort något bra skulle belönas av kungaparet. Mannen fick dessutom en kram av drottningen. Mannen undslapp sig, uppspelt får man väl förmoda, till det församlade pressuppbådet att det minsann inte var varje dag man fick en kram av drottningen.

Kungens kommentar: Inte jag heller.

Jag twittrade lite i samband med Estelles dop också. Visst, nu är allt gulligt. Sedan vet man hur det går: syskon, fängelsehålor och ärtsoppa

Nåja. Vad har jag själv åstadkommit under dagen? Hjälpt några ungdomar med en källkritisk uppgift om forntiden. Och skrivit ett mail till skolledningen om miljön i elevmatsalen:

Hej!

Jag inser att ni rektorer har mycket omkring er i dessa dagar. Ändå vill jag upp något jag ser som ett problem som pockar på uppmärksamhet.

Miljö är viktigt, inte minst med tanke på de skriverier som varit i omlopp den senaste tiden. Nu har jag sedan terminsstart besökt elevmatsalen vid olika tillfällen och tidpunkter. Visserligen kommer jag kanske från en lyxig miljö (matsalen på HBO) i sammanhanget men jag måste säga att miljön i elevmatsalen här på Lugnet är bedrövlig.

Det är stressigt, trångt, dålig akustik + en hög ljudnivå.

Jag gissar att många elever inte mår bra i den miljön. Jag vet iallafall att jag inte gör det.

För egen del kan jag ju göra ett val. Och resultatet av det valet blir att jag från att ha varit en regelbunden gäst i elevmatsalen slutar att vara det. Men detta val kan eleverna i samma utsträckning inte göra. Det är inte heller eftersträvansvärt, tycker jag, att de gör samma val som jag.

Dels tycker jag alltså vi bör värna om miljön för elevernas skull. Dels tror jag att kvaliteten på matsalen gör mycket för skolans rykte och möjligheter att locka elever.

Att tränga sig från matsalen, utan bricka, med tallrik, bestick, knäckebröd, mjölk och servetter i händerna, till personalrummet kan, om man ser positivt på tillvaron, ge upphov till såväl kreativitet som underhållning för omkringvarande kollegor och elever, men möjligen göra lokalvårdarna ledsna, känns inte heller som ett lockande alternativ. (Ånej, jag har ju nycklarna i väskan, nu ska jag knacka…)

Förövrigt tycker jag, apropå kost, som Gunnar K. Skippa läskmaskinen i en framtida kafeteria.

Som avslutande i-landsproblematik vill jag återge en diskussion mellan två kollegor i personalrummet.

Kollega 1: ”Åh, vilken kö. De borde ha två kaffemaskiner här. Det har de på Kristine”.
Kollega 2: ”Om vi inte ens har tid att stå fem minuter i en kaffekö utan att känna stress har vi större problem än som kan lösas genom en extra kaffemaskin”.

Allt gott (ursäkta, men göteborgaren i mig kunde inte låta bli att avsluta så där)!

Och i kväll är det föräldramöte. Då ska jag informera om Falu Gymnasium. Det är jag ganska bra på.

Just nu är jag, som kanske framgår, uttråkad. Det är sannolikt kungen också. Mitt råd till dig kungen: börja blogga.

Skola

Det fria skolvalet

9 september, 2013av adolphson12 kommentarer

Det finns kritik mot det fria skolvalet. Dels eftersom vissa undersökningar pekar på att detta kan öka segregationen och dels eftersom det finns oseriösa aktörer på marknaden.

Vad gör vi åt det? Stänger ner och återgår till 1970-talet? Naturligvis inte.

Jag tror det blir svårt för något parti att framgångsrikt driva en sådan politik eftersom människor numera är vana att få göra val. Helst när det gäller grundläggande saker som utbildning och vård.

I min värld är detta att betrakta som utveckling. Åtminstone en förändring av mentalitet.

Det var inte bättre förr. Det var värdelöst förr.

Men vi måste självfallet ha en lagstiftning som ger lika förutsättningar för den som vill bedriva verksamhet som finansieras via skattepengar. Låt oss därför begrunda alternativen.

Och låt oss slå fast denna grundbult på en gång: Det är INTE fult att tjäna pengar. Det är förluster i välfärden som borde förbjudas, inte vinster.

Däremot måste som sagt samma villkor råda. Det är bland annat därför jag förespråkar en statlig skola. Med staten som garant för frihet får alla som vill bedriva utbildning. Den som gör det bäst enligt en individs behov ska få chansen att ge just den individen valuta för just sina skattepengar.

Dock är det inte alla som vill, kan eller orkar göra aktiva val. Invandrare, barn från marginalen eller barn som vuxit upp i våldsamma eller missbrukarhem, gör inte i samma utsträckning aktiva och medvetna val.

De känner kanske misstänksamhet mot samhället, de kanske inte förstår vari valet består eller så kanske de helt enkelt inte bryr sig. Detta eftersom de är likgiltiga för såväl sin nutid som sin framtid.

Det hela hänger ihop med integration. Ett krångligt ord. Att alla ska smälta ihop till en enda grå klump är knappast den liberala avsikten med att vilja se lyckad integration. Ecce homo, ni vet. Se människan. Och begreppet gäller inte bara människor som talar ett annat språk.

Ingen individ ska behöva känna sig utanför. Men de ska heller inte behöva ge upp sin unika personlighet eller individualitet. Tvärt om: det är just den som ska finna sin fulla potential.

En aktiv integrationspolitik hänger ihop med det fria skolvalet, som jag ser det. Hjälp dem som inte gör aktiva val att känna tilltro sina möjligheter. Hjälp dem, exempelvis, att förstå innebörden av adekvat utbildning.

Någon använde sig av ordet möjlighetshorisont. Är denna horisont svart gör man inte fler val än man nödvändigtvis måste, och knappt ens det.

Totalitära regimer strävar ofta efter att kontrollera människors sinnen och drömmar.De vill inte se individuella val. Det är naturligtvis tvärt emot liberalismens idéer.

För vad är egentligen ett bra liv? Ser vi inte våra möjligheter kan nog alternativet, att gå i gemensam folkhemstakt, förefalla tryggt och rättvist. Men kan vi inte utmana oss mer?

Jag är helt övertygad om att om någon med en dyslektisk diagnos vill kunna välja en skola som bäst kan möta detta och den som har andra behov eller önskemål bäst utvecklas om skolgången kan bli så anpassad som möjligt.

Jag är också övertygad om att om samhället genom olika åtgärder stödjer de familjer och individer som är mindre benägna att göra val, vik platser för dem, för en mer aktiv talangjakt inom kultur och idrott, bedriv en mer närvarande studievägledning redan från grundskolan och uppsökande verksamhet i hemmen….ja det är väl egentligen bara fantasin som sätter begränsningen, kommer vi att se en mer framgångsrik integration.

Och därmed bättre samhälle.

Men att förbjuda den som försöker, att peka ut alla som försöker starta ett alternativ utifrån en gemensam grund (statlig skola) som utsugande profithungriga kapitalister…nej det kan inte vara vägen framåt.

Det handlar inte att om att pungslå välfärden utan om att utveckla den.

Jag funderar lite över min egen skolgång och blir allt mer övertygad om att det fria skolvalet är viktigt. Men det behöver förses med lite djup och dimension. Som så ofta när dagens liberala alternativ FP är i farten.

Förövrigt är total avreglering inte samma sak som ett fritt skolval.

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Världens längsta stjärt

7 september, 2013av adolphson

Tillvaron är full av små märkligheter.

Jag har exempelvis en gång, för en rätt stor publik, framfört ett litet nummer tillsammans med en kamrat. Det hette Världens längsta stjärt. Det är i all sin briljans rätt enkelt. Man har ett draperi från vars ena ände en person sticker ut sin överkropp och från den andra sidan sticker den andre sin nakna underkropp.

Et voila! Världens längsta stjärt. Ett rätt mediokert partytrix, det medges. Men är tillfället rätt och publiken förlåtande går allt hem.

Jag fick förövrigt spela underkroppsdelen. Är inte det i lika delar orättvist som märkligt?

—

Ett typisk sak för medelklassen är att de har TV:n i vardagsrummet. Det är tydligen inte lika vanligt i socialgrupp 1 eller 17. Det är också lite märkligt, tycker jag.

—

Det finns fortfarande något som kallas för öststatssminkning. Är det ett fördomsfullt yttrande eller ett konstaterande av fakta?

—

Det svenska landet lagom. Är det, rullar mina tankar vidare, bäst att leva i ett land som säger ja, ett som säger nej eller kanske? Måhända är integritet alltid bra. Men om man inte har någon själ förlorar kanske integriteten i betydelse och lojaliteten går till högstbjudande.

—

Till sist funderar jag över om man verkligen kan man älska någon annan människa om man hatar sig själv. Och kan man kan glädja någon om man är obehaglig mot sig själv?

Det är i sådana här lägen man i panik hoppar på första bästa tåg hem.

Demokrati och samhälle

Perspektiv på invandring

4 september, 2013av adolphson2 kommentarer

I går kom beskedet att regeringen beviljar permanent uppehållstillstånd för flyktingar från Syrien. Hear! Hear! som britterna säger. Vad säger, måhända, SD?

Jag tillhör dem som dels tycker att vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa människor ute i världen och vidare att invandring och mångfald berikar och utvecklar Sverige.

Det är dock ett faktum att invandrare i stor utsträckning återfinns i lågstatusyrken i Sverige. Exempelvis inom vården och i servicesektorn. Och istället för att ta tag i det problemet klagar vissa över att vi har för få ”enkla” jobb.

För mig är det ett märkligt bakvänt sätt att resonera.

Det är också ett faktum att det förekommer diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Somalier vandrar vidare till andra länder och det är lättare att få ett arbete om din arbetsansökan är ställd från en man med ett svensk-klingande namn.

Som det visat sig kan det ta upp till 4 generationer för en invandrad släkt att bli svensk.

Som vi FP påpekat nu och då är nyckeln för lyckad integration att snabbt komma ut på arbetsmarknaden. Jobb = integration = välfärd. För alla.

Kanske kunde vi lära något av de gamla romarna? Hedern att bli upptagen som medborgare handlade i Rom inte om etnicitet eller ursprung. Det väsentliga var hur du bidrog till staten. På roms gator trängdes under Pax Romana afrikaner, asiater, judar, människor från iberiska halvön och norra Europa.

Det ger en identitet utöver etnicitet att få kalla sig medborgare.

Det hörs även på prefixen. Med är något positivt och bra. In är också ett positivt värdeladdat ord. Att vara med och inne är bra. Man tar del av något och bidrar. Att vara ute eller att man utvandrar från ett land innebär det motsatta.

USA är just nu på tapeten. Mycket är ruttet med den amerikanska demokratin. Men jänkarna har en rätt intressant princip i sammanhanget: hylla flaggan och följ landets lagar så är du amerikan.

Så lätt men samtidigt så svårt.

Vi i FP har med varierad framgång och pedagogik lyft frågan om språket som nyckelfaktor för lyckad integration. Jag vill påstå att enbart språkkunskaper inte löser problem vidhäftade integration.

Det handlar också om att lita på individerna som kommer hit. Gör vi det så löser det sig. En individ som känner förtroende är bättre än alternativet. Oavsett hudfärg. Istället för att bygga upp barriärer och trösklar, på exempelvis arbetsmarknaden, bör vi bryta ner dem.

Och som en följd av det resonemanget kan vi alltså inte släppa fram Jimmie Åkesson oemotsagd.

Nu är det så att vi som kollektiv har skapat ett samhälle innehållande ett relativt stort mått av utanförskap för en relativt stor grupp. Då får vi också ta ansvar för det.

En individ med driv ställer tusen frågor. En individ som får en andra chans blir ambitiös . Lata svenskar, curlade av socialdemokratiska bidragssystem, blir lätt utmanade. Och arga.

Jag kanske hårdrar det lite men jag har sett det många gånger själv, i mitt yrke.

Invandrare i första eller andra generationen, på komvux eller i gymnasiet, som brinner av iver att lyckas. Människor som gör vad som helst för att ta tillvara på den chans de, eller deras föräldrar, aldrig fick i sitt gamla hemland.

Håglösa medelklassungdomar utan driv för studier men med mycket ilska i sig.

Den första kategorin vill inget hellre än att utnyttja det, vid en jämförelse, fantastiska land vi skapat. Och att ge något tillbaka till det. Den andra kategorin det rakt motsatta och ibland skyller de sina känslor på kategori ett.

Detta måste jag, som en representant för myndighets-Sverige hantera. Detta måste jag, som politiskt aktiv, ta ansvar för.

Vi får inte, kan inte, låta unken rasism eller rigida samhällssystem komma i vägen för individers möjligheter eller vårt lands framtid.

Eller som integrationsminister Ullenhag uttryckt saken: Mångfald är avgörande för Sveriges tillväxt

Jämställdhet, Politik

En tredje pappamånad

2 september, 2013av adolphson1 kommentar

I går gick FP ut med kravet om en 3:e pappamånad.

Detta tycks reta upp olika konservativa grupper och personer. I går, exempelvis, hamnade jag oförskyllt (nåja, jag hade ju självfallet en synpunkt som drog in mig) i en rätt hetsk diskussion på Twitter.

Det är märkligt, men det är inte så svårt att diskutera med socialister. Även om vi inte håller med varann är de inte så svåra, även om de stundtals blir aggressiva, att komma till rätta med.

Deras världsbild är påfallande ofta ofta bitter och världsfrånvänd eftersom de inte riktigt har förmått göra upp med sitt förflutna och därmed inte klarat att ta med sin ideologi in i nutiden.

De ser oss liberaler som egoister där alla, enligt någon sorts allmänföreställning av amerikansk retorik, är sin egen lyckas smed.

Med konservativa är det lite svårare även om dessa, i likhet med socialister, ofta anser sig framträda med facit varthän de framträder.

Konservativa ser i allmänhet FP som ett beskäftigt uppfostringsparti som anser att människor i sina fria val väljer fel och därför måste styras upp. Vi är i själva verket inte alls liberaler i ordets rätta bemärkelse, utan någon sorts smygsocialister.

Okej. Nu var det ju högerns angrepp och en 3:e pappamånad det gällde.

Först reflekterar jag lite över begreppet ”fritt val”. Vad är det, egentligen? Har alla verkligen möjlighet att göra ett sådant?

Tvärt emot galningen på Aktuellt så hävdar jag att det faktiskt finns klasskillnader i Sverige. Men jag anser inte, till skillnad från oppositionen, att det enbart är regeringen som skapat dessa.

Enligt SCB tar kvinnorna ut ungefär 75-80% av föräldrapenningen, siffrorna varierar lite beroende på år och hur man räknar. Siffrorna för VAB ser ungefär likadana ut.

Är detta resultatet av fria val som familjerna gör och som liberala politiker ska hålla sina klåfingriga fingrar borta ifrån?

Kanske, i en del fall.

Men om det är så att familjen tjänar på att den som får minst inkomstbortfall är hemma med barnen talar väl detta sitt tydliga språk om hur det är ställt med jämställdheten? Jag illustrerar med en fiktiv historia:

Lars och Eva träffas och blir kära. De gifter sig och får barn. Både Lars och Eva har goda utsikter till karriär men Eva är den som är hemma med de båda barnen. Lars är hemma den lagstadgade tid han måste. Eva är genom sina båda graviditeter borta länge från arbetsmarknaden. Efter ett tag tar hon ett halvtidsjobb. Detta är bra, tycker både Lars och Eva, eftersom Eva då kan vara hemma på halvtid och sköta hem och barn. Lars tjänar ju rätt så bra vilket kompenserar Evas inkomstförlust.

Så går tiden. Äktenskapet är inte lyckligt. Lars och Eva skiljer sig av olika anledningar. Efter skilsmässan har Eva dåliga utsikter att återuppta den karriär hon och Lars var överens om att hon skulle lägga åt sidan när hon väntade sitt första barn för tolv år sedan.

Eftersom hon får börja om i karriären vid 45 års ålder halkar hon efter i lön, karriärmöjligheter och sedermera även som pensionär eftersom hon på grund av sitt tillsammans med Lars ingångna fria val får sämre pension. Inget av detta drabbar Lars som hela tiden varit heltidsarbetande i karriären.

När inte alla har samma möjlighet att göra ett fritt val behöver samhället hjälpa till. Detta är verklig liberalism, som jag ser det, i motsats till uppfattningen att alla ska göra de val de kan styrda av de yttre omständigheter (som social status eller andra faktorer) de befinner sig i.

För det är konservatism.

Denna intressekonflikt är förövrigt inte ny eller unik.

Inför frågan om kvinnlig rösträtt var de olika partiernas kvinnor oense. Åsikten att låta det där med att välja landets styrelse var bäst lämnat åt karlarna var allmänt utbredd. Låt det vara så som det alltid varit.

Inför frågan om avkriminaliserande av homosexualitet fanns det gott om, och finns för all del fortfarande, åsikter som hävdade att detta inte borde inte tillåtas.

När FP-ledaren Bengt Westerberg reste kravet om en pappamånad höjdes samma ögonbryn som idag i fasa.

Socialister och konservativa verkar båda, om än utifrån olika perspektiv, behöva påminnas om att kollektivets minsta beståndsdel är individen. Har inte individen möjlighet att göra ett fritt val på lika villkor som andra individer är samhället inte demokratiskt fullt ut.

Jag tycker idag det är viktigt att påminna sig om Elisabeth Tamms citat:

Det måste finnas kvinnor (och män – min anmärkning), modiga och behjärtade nog att stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.

Flera Folkpartister bloggar förövrigt om detta. Här är ett exempel.

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Oförstånd i ämbetet böta kr 400

25 augusti, 2013av adolphson

Det ringde en snubbe från något institut och ville ställa en mängd frågor. En fråga gällde huruvida jag kände till någon bloggare. Vad är det för jävla fråga, egentligen. Jag svarade att jag kände en i Borås.

Mannen fortsatte ställa sina frågor. Jag svarade, som jag brukar, fullständigt lögnaktigt på varenda en. Det är en integritetsfråga, det där. Ringer någon för mig okänd försäljare/undersökare opåkallat till mitt hem, på bästa sändningstid, får vederbörande stå ut med mitt lilla uppror.

Det vill säga att jag ljuger.

Till sist var vi båda lika uttråkade. Han mässade monotont sina frågor och jag svarade god dag yxskaft. I slutet antog han att det inte spelade mig någon roll att man spelade in dessa samtal i kvalitetsförbättrings eller utbildningssyfte?

Jag lät honom förstå att detta var korrekt uppfattat.

—

Apropå Borås. Nu har det hänt. Mitt fall som förälder är fullbordat. I somras frågade döttrarna med tindrande ögon vilka som var mina favoritbarn. Roger och Ros-Marie svarade jag i saklig ton (jag vet, jag vet, not my finest hour).

Det blev tyst ett tag. Sedan stod de där och trampade igen. Med ynkliga röster undrade de var Roger och Ros-Marie bodde. I Borås, svarade jag innan hjärtat brast.

Oförstånd i ämbetet, böta kronor 400. Riktat till mig med anledning av ovan.

Jag tror att vi 1970-talister, den ironiska generationen, är den sista generation som oproblematiskt kan härleda frasen ovan rätt. Men vad händer när denna förarglighet, hämtad från spelet Monopol, inte längre är allmän kännedom? Hur ska det då gå för mänskligheten?

Det oroar mig. Jag bli så orolig.

—

Någon gång har jag visat utdrag ur flera olika barnprogram för mina elever. De blir alltid fascinerade över att allt förr gick så långsamt. För mina egna barn ger jag tummen upp för Fåret Shaun.

Annars har vi på DVD Kalles Klätterträd, Det var en gång och Farbrorn som inte ville va stor. Snart är det dags att introducera Family guy. Åh, vad jag skrattar åt den. Eftersom den stundtals är lite osmaklig får den intresserade själv leta upp den.

Annars är Hotell Kantarell ett underskattat program. Och apropå: nu börjar de sociala medierna svämma över av svampbilder. Man vill ju inte vara sämre – här är mitt bidrag.