Per Gudmundson

En gång när far återvände hem till Boden efter att ha utbildat sig till socionom mötte han en gammal arbetskamrat från tiden som snöskottare på Bodens centralstation.  När far, inte utan stolthet får man förmoda, berättade vad han gjorde nuförtiden replikerade mannen: ”Så du har kommit dig riktigt upp i smöret, du”.
 Ett populärt och lite småelakt, tillika mälardalsbetonat, skämt är att på bruksorter fråga fullständigt okända människor om de jobbar kvar. 
En gammal vän till mig som det gått bra för är Per Gudmundson, numera ledarskribent på SvD. Även om jag inte alltid delar hans åsikter så gör han en imponerande karriär. Något som slog mig, och som Per nog inte skulle vara helt nöjd med om han visste att jag tyckte, är att han på många sätt inte är helt olik Olof Palme. Fast tvärt om.
Per var när jag träffade honom första gången en vänsterorienterad proggare från Leksand. Han har själv beskrivit att han började sin resa högerut i samband med göteborgskravallerna. Då gick det upp för honom vad en extrem vänsterrörelse är kapabel till. Men det där kan man själv be honom utveckla, hans blogg finns länkad här bredvid. 
För många av hans gamla vänsterpolare, och i vänsterrörelsen generellt, tycks han blivit ett rött (!) skynke. Det behöver inte vara dåligt, det kan man bygga en karriär på om inte annat. Det gjorde Palme, exempelvis. Sprungen ur adliga och högborgerliga kretsar blev han socialdemokratins ledare, landets statsminister och föremål för de borgerligas hat under lång tid.

Vad har nu Per och Palme gemensamt?

Förutom uppenbar begåvning och hårt arbete samt det faktum att Palme jobbade en kort period på SvD innan han blev politiker, har de bägge haft sin bakgrund till fördel.  Det man varit en del av, trott på och kämpat för, sätter självfallet sin prägel på en. Per känner alltså väl till vänsterns innersta kärna, liksom Palme kände borgerlighetens, därför kan Per, liksom Palme på sin tid, lättare slå hål på argumentationen på ett effektivt sätt och där det känns som mest för motståndarna. 

Själv står jag politiskt närmare Palme än Per.  Eller så står jag precis mitt emellan dem. Jag beundrar dem båda för briljans på sina respektive områden även om jag tycker Palme i många fall var alldeles för kollektivistisk och betongfotad, och Per har en alldeles för oförsonlig och stereotyp syn på Islam. 
Nu ska man naturligtvis inte dra allt för stora växlar på denna hemmasnickrade analys.

Dock är det uppenbart vilket hån de som byter sida får utstå från sina gamla vapendragare. Jag avundas, och det är väl något av kärnan i socialliberalismens problem, de som tydligt ser det de tror på, ett parti eller ideologi, och sedan helhjärtat arbetar för den.

Men det finns faror med det också. Vilket både Palme och Per har varnat oss för genom olika exempel och synsätt. 

Men det är en annan historia.

Caron och Titanic

Jag har alltså, om det nu till äventyrs skulle undgått någon som känner (till) mig, fått en reva i min superman-kostym. Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting.

Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres  sista ord: Stäng dörren.

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det, som tur är. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras.

Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden.

Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden.

Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter Karlsson, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell. Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning OCH en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem.

Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den.

Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: P.G Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva.

Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt för övergrepp begångna i religionens namn.

Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Den Änglaljuva, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Den Änglaljuva och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Och min begränsade syn är en icke-fråga. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong.

En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.

Fredrika

Hjärtliga gratulerar, Victoria och Daniel, till er lilla dotter! Nu börjar äventyret, som min mamma brukade säga.
Jag har själv två döttrar, men inte skulle jag drömma om att komma med pekpinnar till er om hur ni ska axla ert föräldraskap. Jag inbillar mig emellertid att vissa samtal mellan barn och föräldrar är tidlösa och oberoende av social rang.
Tänk på det och det, gör inte si och så. 
I det avseendet vill jag i all anspråkslöshet tipsa om en företrädare till dig Victoria: Gustav II Adolf. Han och hans fru, Maria Eleonora, uppfattades av samtiden vara lika lyckliga och kära som du och Daniel idag.
Maria Eleonora sörjde sin man så till den milda grad att omgivningen nästan tyckte att hon överskred orimligheternas gräns.G2 träffade nog inte sin dotter och tronarvinge så mycket under hennes uppväxt, Kristina skulle ju ha varit född som man.
Men han kan ha gett henne några ovärderliga råd innan han dog på slagfältet.Jag vill gärna tro det, för det gör det lite lättare för mig att axla fadersrollen. Hans ord kanske inte föll exakt så här, men andemeningen torde framgå tydligt:
Ok Kickan, nu när du bara är tjej måste vi tänka smart. Du får ju rejält med stålar av mig, så egentligen kan du göra vad du vill.  Men vad du än gör gift dig INTE! Bestäm själv, och när det inte är kul längre flyttar du till ett varmare ställe. Mallis eller så. Det finns gott om släktingar som kan ta över, fettot från Pfalz till exempel. Ha det så bra nu, och bestäm själv över ditt liv. Låt aldrig någon man bestämma över dig. Hej då, nu ska jag till båten – vi ses i Nangijala! 

Så reste hjältekungen mot sin död.

Er lilla flickas uppväxt blir säkert annorlunda än Kristinas på många sätt, Victoria. Jag, å min sida, tänker nog säga ungefär som gamle G2 till mina döttrar.

Utbilda er, bli självständiga. Men passa er för att leva med en man. Hurså, kanske du undrar. Ja, låt oss studera det Sverige som du själv och din underbara lilla dotter är tronföljare i. Jag satt själv i går och läste statistik från Brottsförebyggande rådet, 2010.

Ok Victoria. Dig this. I Sverige polisanmäldes det året:
27 200 fall av våld mot kvinnor 18 år och äldre
20 500 fall av olaga hot
2 500 fall av grov kvinnofridskränkning
17 000 sexualbrott varav nästan 6 000 våldtäkt eller grov våldtäkt
Den anmälda misshandeln mot kvinnor har gått upp med 35 % de senaste tio åren. Sexualbrott har ökat med 60 % under samma period.
Vi har naturligtvis ingen aning om mörkertalet, hur mycket våld och övergrepp som inte anmäls. Ska vi dubbla siffrorna? Eller halvera dem? Det är åt helvete i alla fall, förstår du.
Särskilt tänker jag på några saker.
Cirka 20 kvinnor mördas genom våld i nära relationer varje år.
Det är i stort sett män som är förövare, kvinnor och barn är offer.
Victoria, ser du också det gigantiska folkhälsoproblem som halva din befolkning lider av? Detta kan du jämföra med insatserna mot svininfluensan. Då skulle nationen räddas från undergång. Miljarder satsades för att rädda tio-talet liv.
Men mot våldet mot kvinnor och barn satsas inte lika många miljarder. Däremot kostar det miljarder. Om vi för ett ögonblick bortser från att människoliv inte kan värderas på det sättet.
Vilka konsekvenser drabbar de misshandlade kvinnorna, tror du, Victoria?  Förutom uppenbara fysiska skador: mentala skador, posttraumatisk stress (ångest, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, självmordstankar, självskadebeteende), sämre hälsa och livslängd än befolkningen i stort.
Säkert önskar du inget av detta för din lilla dotter.
Och hur mår barnen, exempelvis alla barn som kom till världen samma underbara natt som din dotter föddes, under sin uppväxt? Ja, med födelsen slutar likheterna. Barnen är indirekta offer. Det är ofta värre att se än själv vara utsatt.
Barnet känner skuld eller ångest för att pappa ska döda mamma och därmed bli helt övergivet. Och så växer nästa generation kvinnor upp för att misshandlas och våldtas. Och så växer nästa generation män upp för att slå och våldta.
Alldeles bredvid slottets portar.
Vi måste bryta det mönstret, Victoria.  Jag vill att alla ska få leva lyckliga i alla sina dagar i ditt kungarike, förstår du.
Det görs mycket bra också, ska du veta. Det finns hjälp för både slående män och drabbade kvinnor om än otillräckligt. Min kompis Patric som arbetar vid familjestödet beskriver sitt jobb som att sitta i en sjunkande båt och ösa medan någon annan sitter och öser i vatten i båten igen.
Vilka är det vi män, sådana som jag och Daniel, ger oss på förresten? Någon som kan stå upp för sig, försvara sig och ge igen med samma mynt?
Näe.
Nej, vi misshandlar och våldtar flyktingar, kvinnor med funktionsnedsättningar, äldre kvinnor, kvinnor med missbruksproblem, kvinnor redan utsatta för människohandel, prostituerade, HBT-personer.
Kort sagt, vi sparkar på dem som redan ligger.
För svaga, förnedrade och redan utsatta människor  gör vi livet lite mer jävligt.
Och vad säger du, Daniel, om detta?
Känner du också obehaget krypa längs ryggraden? Har du lust att body-utbilda palatstsvakten och beordra dem att övervaka din dotter varje sekund resten av hennes liv? Mmm, jag vet hur du känner i så fall.
Men tänk då på att rent statistiskt är sannolikheten inte så liten att någon av vakterna själv misshandlar sin familj. Nej, anställ och bodyutbilda hellre HBT-personer eller kvinnor. För att vara på den säkra sidan, menar jag.
Du kommer inte undan ansvaret, Daniel. Och inte jag heller. Du kan förbereda henne för livet varje sekund resten av ditt liv. Du kan anställa tusen och åter tusen muskelberg.
Men du kan aldrig förhindra att det är en förhållandevis stor risk att någon känd eller okänd man kommer att skada din dotter på något sätt. Det är som med profetian om Törnrosa och sländan (säkert kommer din dotter att vilja se den på digital remastered version och storbildsteve om några år).
Hörru Daniel. Det är vi män måste lösa det här. Du jobbar med hälsa och jag med utbildning. Och kan du Victoria som blivande statschef hjälpa mig, Daniel och alla andra män?
Jag vill arbeta med könsroller i skolan, jag vill ha genusperspektiv på undervisningen. Jag vill kämpa med näbbar och klor för att vilken man det än handlar om ska låta mina döttrar vara!
Regeringen har som mål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Men jag hör inte mycket om det i den offentliga debatten. Vill du, Victoria, säga åt Jan Björklund att om han vill bli ihågkommen som en betydelsefull reformpolitiker av skolan  är det här han ska börja. Genus är helt obefintligt i dagens skola.
Victoria, ditt namn betyder seger. Får jag be dig att ägna din tid som monark åt att göra livet bättre för den andra häften av Sveriges folk? Visa alla kritiker av monarkin vad man skulle kunna använda ämbetet till. För Sverige i tiden.För helvete, Victoria! Ursäkta språket, men mina döttrar är viktiga för mig. Gör du något, om än så litet, åt dagens situation för våldsutsatta kvinnor och barn, blir du en sann hjältedrottning!Hörrni, Victoria och Daniel, det känns som vi har ett riktigt trevligt och givande samtal. Men vet ni: det är för stor risk att våra döttrar träffar en elak, våldsbenägen man. Jag kan i alla fall inte skicka ut mina döttrar till de könsmönster Sverige i dag 2012 erbjuder mot denna statistiska bakgrund.

Uppmana er dotter att umgås med andra kvinnor , HBT, hen, eller vad tusan som helst. Men undvik män. För man chansar inte när det gäller ens barn. Man spelar inte rysk roulette med sitt barns liv, eller hur?

Genus i skolan

En kompis, Malin Barnö, som arbetar på Röda Korset, väckte på Twitter frågan om hur det såg ut med genusperspektiv i skolan. I egenskap av lärare kunde jag svara att det är obefintligt.

Det ligger helt på den enskilde läraren att jobba med denna typ av frågor. Det råder inget tvivel om skolans betydelse för  framtidens människor ska våga och kunna utmana dåliga strukturer i samhället. Som exempelvis könsmönster. Historien är full av exempel. Frågan är dock hur dylik utbildning ska utformas.

Sverige har under de senaste två hundra åren lyckats tämligen väl med att sudda ut könsmönster i samhället. Tämligen väl. Men låt oss fundera lite över pojkar och män. Hur har man det?

Det är inte helt ovanligt att pojkar inte uppmuntras att fortsätta om deras intressen lutar åt ett mer traditionellt kvinnodominerat område. Självklart avspeglas detta också på arbetsmarknaden när pojkarna väljer utbildning och arbete.

Skolan kan hjälpa till med att bryta könsrollers bundenhet för morgondagens män. Jag funderar lite över hur detta kan påverka the grand picture.

För vem vet hur insatser på detta område skulle påverka saker som exempelvis våld mot kvinnor och barn om alla män fick vara som dom ville tidigt i livet, och inte automatiskt tvingades följa någon (dålig) manlig auktoritet tycker, eller av vana följa ett könsbaserat mönster.

Jag själv frågade för en tid sedan personligen gymnasiechefen om jag fick gå en genusutbildning på Högskolan Dalarna. Det fick jag inte eftersom detta inte ansågs ligga inom ramen för ökad måluppfyllelse. Det går det att argumentera emot, tänkte jag, men saknade modet att framhärda.

Utan upplysning ingen utveckling, hur smärtsamt det än kan vara för vissa. I det sammanhanget, som i så många andra, är socialliberalismen en ledstjärna. Upp till bevis herr minister! Ge svar på frågan:

Är du socialliberal, eller inte?

Avdelning 29

Det är många tankar som snurrat sedan min stroke.

Stort och smått. Faktiskt även en del politik och ideologi. Min egen ideologi, socialliberalismen, är en hal ål att få grepp om. Jag har därför ägnat en del min sjuktid åt liberala studier.

För att förstå grunden i liberalismen måste man känna grunden i Upplysningen och den tid av förtryck som denna vände sig emot (ursäkta mitt något magistermässiga anslag).

Företeelsen är inte helt olik den arabiska våren i vår egen tid. Den demokratiseringsprocess som vi sammanfattar med begreppet den arabiska våren visar bland annat att detta är värden vi måste återerövra och försvara nu och igen. Vi tycks dömda till detta genom historien.

Politisk frihet, rösträtt, religionsfrihet, sexuell frihet är fortfarande idag, 2012, inget vi kan ta för givet. Inte här och inte där. även om nyanserna ser olika ut runt om i världen.

Återkommande för liberaler är alltså begreppet frihet. Frihet för samhällets minsta beståndsdel: den individuella människan. Kollektivet kan i en liberal värld aldrig stå äver individen.

Det är just detta som totalitära vänster och högerpartier aldrig verkar kunna förstå. För att kollektivet ska må bra, utvecklas och fungera måste individen göra så.

Ett demokratisk samhällsbyggande kan aldrig utgå från ett omvänt tankesätt. Mot totalitära synsätt vänder sig en liberal med tanken att maktcentralisering aldrig är bra. Och just därför tycker liberaler exempelvis att grundtanken i EU bra. Hur vi utvecklar EU är däremot en annan fråga.

I ett fritt samhälle kan medborgare och individer i samklang och tolerans utvecklas bäst enligt personlig läggning och övertygelse. Därför måste samhället säkerställa vissa grundläggande värden för alla. Trygghet, empati och omsorg för samhällets svagaste.

Tänk om jag fått min stroke som ensamstående småbarnsförälder. Tänk om det inte fanns oroliga och kärleksfulla anhöriga, goda och snsvarskännande vänner runt mig? Vem skulle hjälpt mig med allt? Hur skulle jag tagit hand om barnen, F-kassan, arbetsgivaren. Bland annat.

Sjukvårdspersonalen har vid upprepade tillfällen erbjudit sig att hjälpa till med byråkratin. Det glädjer mig mycket att vården lägger stor vikt vid liberala grundtankar också i själva kärnverksamheten: vem är patienten, vilka önskemål och behov har vederbörande, vad har vi för kompetens just här….

Vi har tagit oss en lång väg från 70-talets Babels hus.

Rent allmänt vill jag påstå att jag också som yrkesmänniska lärt mig något av avdelning 29 på Falu lasarett. Den som i sitt yrke har med människor att göra borde prova på att vara i den vårdsökandes plats.

Prova det i synnerhet om ni inte riktigt greppar mitt resonemang om kollektivet och individen ovan. Det är viktigt att bry sig i alla yrken. Jag tycker det fanns mindre av det i den vänsterorienterade värld jag själv växte upp i. Kanske är det därför dagens unga och medelålders röstar som dom gör? Det kunde Alliansen fundera över.

Vill man ha en tredje mandatperiod? Bli mer socialliberala.

Hårdrock och ABBA

Man ska inte vara fördomsfull.
Men ibland undrar man ju.

För ibland ser jag kollegor i föräldraskrået som inte riktigt verkar ha vuxit upp. De är fortfarande hårdrockare med pudelfrisyr (med begynnande flint) och tatueringar, fast de fyllt fyrtio och har ett helt vanligt kneg.

Jag får intrycket att de vill vara något helt annat än det de är just där och då. Men jag kan ha fel. Jag hoppas det. Det är väl inget fel med det!?! Alla kan väl inte vara rollspelande körnördar?!

Jo, det kan de. Tänk så mycket bättre världen skulle vara då.

Sedan jag fick stroke har jag blivit extra känslig för skarpa (o)ljud. Vad det innebär för en småbarnsförälder säger sig självt.

Nu undrar jag om de där föräldrarna, som i mitt fördomsfulla tycke aldrig vuxit upp, i själva verket skaffat sig ett perfekt utgångsläge för rollen som småbarnsföräldrar. För den som lyssnat hela sitt liv på oljud kan rimligen inte påverkas särskilt mycket av skrikande barn, hur många de än är.

Sånt tänker man inte på när man 1986 är hur lycklig som helst för att man ska se Depeche Modes Black Celebration-turné på Hovet. Det kanske man borde gjort, med facit i hand. Är all förskolepersonal före detta hardrockers? Fy fan, man får se upp som gammal synthare!

Nåväl. Till mina gamla antagonister, 1980-talets hårdrockare,vill jag säga: ni hade rätt. Ni  var smartare i det långa loppet. I present får ni den här.

Nu har jag varit i Söderbärke och Smedjebacken en vecka – jag använder Twitter för att visa att jag verkligen passar in. Människorna, livet, kulturen och jag klickar perfekt.

Svärföäldrarna har pysslat om oss och Den Änglaljuva har fått fixa allt där hemma. Nästa vecka räknar jag med att vara på banan igen. Som hans majt konungen säger.

Allt är sålunda rosaskimmrande, och jag får aldrig vara prinsen, utan ständigt Barbie. Flickorna tycker jag är mycket bättre som Barbie. Det gör inget, jag var alltid Agneta när vi lekte ABBA i min mammas garderob 1995, förlåt 1975 menar jag.

Det är väl som min käre vän Darke sammanfattade läget vid mitt sjukläger på avdelning 29: Det tar 30 år att inse vilken pajas man är och resten av livet att hantera det.

Man får vara glad att man inte är en ledsen clown, som den i operan om den sorgsne clownen.

Och hörrni! Det kommer en till Alien-film!

Nyss var då som aldrig förr, som psykdoktor Hagland brukar säga.

Arne Nyhäll

Ja…människan är nog skapad för verksamhet, ändå. Om det inte vore för min trötthet skulle jag nog ta min piratlapp och återgå till arbete i rödaste rappet.

Nåväl, min sjukskrivning tar ju slut..si så där 11:e mars. Om jag nu inte börjar tidigare.

Jag har också under den gångna veckan rört mig i en för mig tidigare okänd riktning. Jag har trappat ner. På allt.

Jag har tills vidare lämnat min plats i socialnämnden, FP:s styrelse i Falun, Liberala Kvinnors styrelse, Politiska styrgruppen för länet samt FP:s ledarskapsutbildning.

Jag är inte aktiv i någon kör eller i någon annan av mina föreningar, idrottar inte, jobbar inte…vete tusan vad jag gör egentligen. Borde jag inte ha mängder av tid nu?

På något sätt känns det som jag genom alla dessa avhopp svikit den gamle vänlige hedersmannen Arne Nyhäll. Arne bodde granne med oss under 70-talets uppväxtår i Hälsinggården och han kallade alltid mig för den lille riksdagsmannen. Sannolikt för att jag pratade en del (goja) redan då.

Fast jag inser att det är Luther och rastlösheten som gjort gemensam sak emot mig. Vila nu, grabben. Vila. Med gott samvete. När våren kommer blir det väl lättare. 

Snick-snack. Min bästa tid är nu.

Kanske skulle man besöka Dalarnas Folkrörelsearkiv? Jag har alltid drömt om att få snöa in på nå t ordentligt. (Detta vittnar mina akademiska uppsatser om: 1. Pensionering rekrytering och avgångar vid Dalregementet perioden 1800-1830, 2. Gruvdrängarna vid Falu koppargruva under Stora Daldansen 1743, 3. Skärgårdstrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård 1600-1996, 4. Siouxindianernas religiösa tro i Standing Rock-reservatet.)  

Snöa in. Mumma. Och på betald tid, så att säga. Om jag nu inte kan doktorera så…kan det INTE ske på Försäkringskassans bekostnad, det går bort. Näe, det blir väl att gå under av stressen över att remoten inte klarar sin uppgift på för långt håll. Tryck-tryck-tryck.

Nu åker jag emellertid till svärföräldrarna ett tag med flickorna. Miljöombyte är bra, sanningen är också att jag bokstavligen blir tokig av att stilla vara.

Vill någon leka så tveka inte att höra av er! Mitt enda nöje dessa dagar är Twitter som fungerar som rehabilitering, men jag föredrar, som alltid, Äkta Människor.

Jag återkommer till helgen. Todelooo!

Ondska och bortom

De senaste dagarna har jag bejakat mitt behov att fåna mig, och jag har gjort så genom de sociala medierna.

Man må ursäkta, jag är uttråkad. Å andra sidan: Jonas Gardell citerade Bette Midler nyligen: If they can´t take a joke – fuck em! 

Det är annars lätt att bli lite gråtmild och sådant vill jag inte hemfalla åt. Det finns inte någon universell livsrättvisa. Det är ju bara och se efter hur världen ser ut.

Det enda vi kan påverka är oss själva, hur vi lever och vad vi gör med den tid vi har. Inte tusan kan man sitta och deppa, eller tycka att livet är grymt och sånt.  

Ibland pratar vi ondska i skolan. Då brukar jag visa Storpotäten  som ett exempel. 

Nåväl, man får inte krypa undan sitt ansvar. Man kan inte gömma sig för ledarrollen även om livet tycks tungt ibland. Jag är i första hand pappa och make, därefter det jag vill och kan: lärare, politiker, sångare…

Om du betalar bra kan jag vara vad du önskar i en halvtimme eller så (så länge det inte inbegriper mysbyxor). För så ser världen också ut för många. Jag själv, ja, tyvärr är jag nog i många stycken inte så mycket mer än en oral narcissist, utan tydlig scen. Men det kan ju också ha sina poänger.

Jag har nu den fördelen att det inte är så lätt för ondska att komma åt mig. Jag kan själv påverka mitt liv. De flesta i medelklassen kan det. Nu har jag klarat de små försiktiga mål jag satte upp för en vecka sedan. Nu är det dags att gå vidare:

Ha full koll på hemmalivet
Sjunga obehindrat
Knyta en fluga (snyggt) utan hjälp (av hustrun)
Springa milen under 42 minuter (igen)
Bli en briljant yrkesmänniska och lärare
Göra något beständigt för någon annan
Inte börja snusa. Jag är för vek =(

Nu kaffe och någon scen ur Brideshead.

Humor i vården

I onsdags fick jag alltså en stroke.

En liten skada på en artär i samband med idrott ledde till en blodansamling vilket resulterade i en stroke.

Jag ser illa och är trött, annars går det bättre för var dag. Jag har fått förstklassig service från sjukvård och nära och kära. Detta är heller inte det värsta som hänt mig, rent psykiskt. Den händelsen ska jag återkomma till. 

I dag ska jag prata om något annat.

I hela mitt liv har jag velat underhålla och fåna mig. Provocera lite, kanske. Jag vill alltid se det komiska i ett stort allvar. Kärlek till glädje, vin och sång – jämt.

Därför såg Den Änglaljuva det som ett sundhetstecken när låg jag på sjukan och och tänkte ut ganska taskiga (det medges, men å andra sidan har ju Loffe byggt en karriär på sitt blåskåpet-skämt) stroke-skämt.

En morgon gick jag ut i allrummet och drog högt följande skämt:

Vet ni varför det är så bra för oss strokepatienter att bada bastu? Jo, för att det är nyttigt med kokta grönsaker.

Det blev tyst ett par sekunder. Sedan började en äldre tumöropererad farbror skratta. Och han skrttade så tårarna rann, han tappade till och med glasögonen i filen.

Då började i sin tur några yngre kilar att skratta åt honom.Tre (smala) killar i sjukhusrock som står och håller i var sin droppställning och skakar av skratt så mycket att dropp-påsarna håller på att ramla av ställningen är i sig en ganska rolig syn.

Snart skrattade hela rummet. Då meddelade en sköterska strängt att nu fick det vara slut med det här larvet och att detta är en avdelning! När min skötare Reeves körde in mig på rummet fnittrade han hela tiden och upprepade på sin Norrslunds-dialekt ja fy fan, ja fy faaan.

Fast ingen blev arg, utan alla såg glada ut när jag dök upp framöver. Jag tror man läker bättre när man skrattar. En elev citerade en gång Mr Bean i en uppgift om religionskritik: Rätten att få driva med människor är viktigare än rätten att få förbjuda den rätten. Jag håller med. Ett skämt vid rätt tidpunkt ät priceless.

Dessutom medförde detta att alla skrattade artigt åt mina banaliteter under resten av hospitaliseringen. Men att ha fått ett helt rum fyllt av svårt sjuka människor att skratta ger  en varm och lycklig känsla som jag tar med mig in i rehabiliteringen som kommer som ett härligt minne.

Skakad och rörd

Det är ganska skapligt med mig.

Nu är jag hemma med mysbyxor, skägg och ett synbortfall på vänster öga. Förutom trötthet mår jag bra (leve vänstern!).

Min första promenad går till semmelbutiken i eftermiddag. Nu gäller det att komma igen med rehab och nya vardagen. Mest använder jag mig av twitter, om nån vill ha kontakt.

Jag tar gärna sällskap på min kl 10 promenad.

Jag är sjukskriven i 6 veckor.

Tack för all uppmuntran!

Avdelning 29 var superbra. Men det är jag med.

Monoklel, rock och släktkäppen med silverkrycka bliva min melodi.

Och serien Brideshead, gamle Lord Marchmains sjukdom får stå modell.

Ha det bra och tänk inte på mig så mycket – jag blir lätt bortskämd =)