Kategori: Historia

Historia, Livsåskådning

Gott nytt 2018!

av adolphson

Det där med falska nyheter, eller alternativa fakta, det kanske inte är så konstigt, egentligen. Jag menar att vi skapar väl alla vår egen verklighet. Det har vi ju alltid gjort.

Sent på kvällen den 27:e februari 1933 började det brinna i riksdagshuset i Berlin. Hitler insåg genast möjligheten. Oavsett om det var nazisterna själva som tände på (det har har aldrig blivit helt klarlagt men Hitler skyllde iallafall på kommunisterna) eller någon annan så använde Hitler händelsen till att permanenta det maktinnehav han på demokratisk väg fått. Branden förklarades snabbt vara ett verk av Tysklands fiender (kommunisterna) och att nationen var hotad. Återigen (sagt med första världskriget i färskt minne). Så sa han iallafall, Hitler.

Alla tyska medborgares grundläggande demokratiska rättigheter upphävdes och polisen gavs rätt att utan grund eller på blotta misstanken om brottslig verksamhet sätta vem som helst i något som kallades skyddshäkte. Hitler vann det kommande riksdagsvalet bland annat eftersom han lovade bekämpa de fiender som låg bakom branden och snart instiftades de undantagslagar som skulle komma att bestå ända till Nazitysklands kollaps 1945. Regimkritiker, oppositionella, människor som klassades som icke-ariska och homosexuella greps och sattes med hjälp av dessa lagar i koncentrationsläger. Hitler skapade en alternativ sanning och människor valde att tro. Ämbetsmän på olika nivåer genomförde därefter visionen. Detta är vad historien säger. Vad vi tror eller tycker om det är en annan sak.

Det fanns under 1600-talet en intressant instruktion om hur man drev möss ur huset. Först formade man en mus av järn (man får väl anta att alla kände en god smed dåförtiden) men detta måste ske vid samma tidpunkt som planeterna Mars och Saturnus stod i ett visst förhållande gentemot varandra. Hur man kände till när de gjorde så vet jag faktiskt inte. Antingen hade den dåtida människan mycket bättre kunskap om himlakropparna än dagens (något som faktiskt inte är helt otroligt) eller så frågade man (då som nu) väl någon auktoritet på området. Eller så bestämde man sig helt enkelt, eller kanske auktoriteten, för när planeterna stod i gynnsamt läge. Fake news, alternative facts, kanske.

När järnmusen var beställd och tidpunkten fastställd graverade man ordet ALBOMATATOX under buken. Därefter satte man sig att vänta på den tidpunkt då månen stod i kräftans tecken varvid det var dags att gravera några grekiska fraser på musens högra sida. När detta var gjort fick man vackert invänta samma gynnsamma astrologiska tecken och gravera några hebreiska tecken på musens vänstra sida. Sedan konstruerade man en ny mus, fast den här gången i bly, och gjorde om alltihop. Därefter placerades de båda konstgjorda mössen mitt i huset och alla riktiga möss och råttor flydde genast. Jajemnän. JAG kan iallafall inte säga att jag var där och såg om det fungerade eller ej.

Detta är vad historien säger. Om vi tror på huruvida det faktiskt fungerade eller ej är en annan fråga.

Barnen är väl egentligen alldeles för stora för att tro på tomten. Men de älskar att berätta om den råbarkade (han bor vid sjön Barken, nota bene) rumpmas-tomten som dräller in, är högljudd, pussar mamma och är allmänt dumdryg. Därför kunde det gått illa, illusionen kunde krossats tämligen brutalt, när en av de små oförhappandes sprang rakt in i rekvisitan. Jag låtsades förfärad över upptäckten och menade att tomten mycket väl kan ha tillhört lönnmördarsällskapet De ansiktslösa i Braavos. Det kan iallafall inte uteslutas. Att mormor och morfar har en tomtefälla på gården kändes i alla händelser som en sämre berättelse/förklaring till den bisarra upptäckten om fem tomteansikten i en låda.

 

 

Bättre De ansiktslösa än De utsiktslösa, tänker jag. För det fanns de som gjorde motstånd mot nazisterna under hela deras maktinnehav i Tyskland. Och de finns fortfarande – här och nu. Och även om 1600-talsreceptet mot ohyra tycks skrattretande för dagens människor så fyllde det ett syfte för samtidens vardagliga människor. Och även om tomtens identitet sedan länge är avslöjad så nog fyller han sin högst lokala funktion. Det finns oro, mörker och elände. Med det finns också ro, ljus och glädje. Det hela handlar, iallafall för mig, om hur en konstruerar sina fake facts och därigenom förhåller sig till verkligheten. Historien bär vi ju alltid med oss.

Och därmed tillönskas alla ett synnerligen gott nytt år!

 

 

Relaterade blogginlägg

Gott slut

Dolkstötslegenden

Jultomten

 

Källor:

T. Snyder: Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Håkansson Vid tidens ände

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

samtal 1

av adolphson3 kommentarer till samtal 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser. Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar. Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn, identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.

 

Jag träffade den 19/11 en gammal klasskompis på det klassiska falukaféet Princess. Under knappt två timmar diskuterade vi politik och ideologi.

Hen är en mjuk och intellektuell person och jag gillar honom. Men han är också en av de mest vänsterorienterade personer jag känner – uttalad kommunist och aktiv medlem i Kommunistiska Partiet, det som tidigare hette KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna). Det är en rörelse som tidvis har åsiktsövervakats och M berättar för mig att han har sett sin egen SÄPO-akt på riksarkivet.

Det faller sig naturligt att bland det första jag frågar honom om är hans ideologis historiska förflutna. Mest handlar det om Kina och Sovjet. Hen är globalt intresserad och väl påläst om Sovjetunionen. Hen tycker diskussionen är relativt ointressant. Mycket av historieskrivningen är rena påhitt och måste förstås i ett samtida sammanhang. Hen ser världskrigen som som två ”omstruktureringskrig” – alltså omstrukturering av världens resurser. Krigen fördes, enligt hen, som en reaktion mot kapitalismen. Jag håller inte riktigt med men låter saken bero – vi har ju så mycket att prata om.

Jag frågar om hen ser Sovjet och Kina som demokratier eller diktaturer samt om han tar avstånd från Lenin, Mao och Stalin. Svaret är lite svårtolkat. Hen kan inte så mycket om Kina men blir mer engagerad angående de sovjetiska ledarna. Hen tar självklart inte avstånd från vare sig Lenin eller Stalin men medger att att Stalin var tvungen att frångå vissa demokratiska principer. Men vad skulle han göra – alla segrarmakterna angrep Ryssland efter första världskriget dessutom rasade ett inbördeskrig. Revolutionen i sig var fredlig, hävdar hen vidare, och där får jag ge hen åtminstone delvis rätt. Vårt samtal ger sig nu ut i stora världen.

Hen är upprörd över NATO:s bombningar i Libyen och Afghanistan. Han ser Assads regim i Syrien som landets legitima regering och anser att NATO (med flera) förser terrorister (de så kallade rebellerna i konflikten) med vapen. Jag frågar hur hen ser på Kina, Nordkorea, Kuba och Venezuela. Han dröjer lite på svaret och säger till sist (han verkar uppriktigt förvånad): jag förstår inte riktigt vad man ska reagera på vad gäller Kuba… Media ger en missvisade bild av Venezuela och när jag för SR:s Lotten Collin på tal så säger hen att hon är en megafon för den ensidiga bild som media framför. Alltså den amerikanska synen. Hen tror att hon måste rapportera negativt om chavezismen av karriärskäl och tillägger att all media även i Sverige är högervriden.

Hen återkommer flera gånger till att media kontrolleras, också i Sverige, och menar att vi lever i en diktatur där media ägs av kapitalet. Kapitalets diktatur. Det här är en intressant aspekt som säger mycket om hen och hans åsiktsfränders världsuppfattning, tycker jag. Hen upprepar att hen och partiet är pacifister. Hen förklarar det våld som förekommit i kommunismens namn med att man försvarat sig när man angripits. Som i Sovjet efter revolutionen. Men även här i Sverige har kapitalismen använt våld, uttryckt med hens egna ord: många gånger har kapitalet visat sitt fascistiska tryne när den varit hotad. Därför, säger han, måste man vara beredd att använda våld i självförsvar. Återigen: så som i Sovjet efter revolutionen. Jag finner det motsägelsefullt. Det gör inte hen.

Revolutionen i Sverige ska komma naturligt, utan våld. Genom politiskt engagemang ska människor förstå hur dålig den kapitalistiska ordningen är. När beslut tas som går emot opinionen ska beslutsfattarna få stå till svars för det. Människor kommer att förstå att kapitalismens inneboende motsättningar leder oss i fördärvet. Hen ger exemplet NATO där han hävdar att motståndet bland befolkningen är tydligt – ändå går vi med i smyg.

Jag säger att hens engagemang borde kunna tas till vara inom ett större parti. S avfärdar han eftersom partiet vill inte avskaffa kapitalismen utan snarare är en del av den. Reformerna har misslyckats. V och FI ger hen heller inte mycket för – dessa partier är på olika sätt med och organiserar kapitalet. V är ju för EU medan KP vill gå ur. Sjöstedt fördömde demonstrationen mot militärövningen AURORA i Göteborg, ger hen som exempel. Både Liberalerna och Centern ser han som en del av högern och kapitalismen. Han påpekar att det funnits antisemiter inom Centern på 1940-talet och ser partierna som stödjer NATO för krigshetsare.

Vid ett tillfälle går jag något till offensiv i vårt samtal. Jag förklarar att jag finner det förvånande att han kan namnen på en eller två antisemitiska centerpartister som levde på 40-talet men inte vill kännas vid att Mao mördade över 70 miljoner av sina egna landsmän. Jag säger att det är svårt för mig att se någon skillnad på hens parti och dess syn på Stalin jämfört med Nordiska motståndsrörelsens syn på Hitler. De argumenterar på samma sätt. Hen försvarar sig med att nazismen avhumaniserar människor men att det inte gäller kommunismen. Återigen finner jag resonemanget motsägelsefullt. Jag säger att när han citerar 1984 (Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna) så framstår han som enögd eftersom han är ovillig att se kommunismens brott. Hen svarar mig med motfrågor. Om NATO. Om kapitalismens brott.

Hen och jag har våra barn på samma friskola. Jag frågar om han inser vad den självklara frågan blir angående det. När jag försvarar det fria skolvalet gör jag det delvis för att jag tror på modellen även om den har problem. Jag gör det också av personliga skäl då jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en skola som passar. Ser hen inte det motsägelsefulla i att han som förälder gjorde samma val? Hen skruvar lite på sig och säger att man måste skilja på det stora och det lilla. Hen hade ju hört att det var en bra skola och så låg den närmast. Vi ska inte blanda in barnen i vår diskussion, tycker hen, och idet jag ger honom rätt. Men jag finner honom, ännu en gång, motsägelsefull.

Lite stödda noteringar:

Partiet lever som det lär. Alla i organisationen tjänar lika mycket från vaktmästare till politiska företrädare.

Partiet verkar starkast i Västsverige.

I henss drömsamhälle ska samhället, staten, stå för vård, skola och omsorg. Dessa tjänster ska vara gratis.

Alla ska tjäna lika mycket (eller lite, tänker jag för mig själv).

Inga val ska tillåtas eftersom de inte behövs – det är ändå enbart en privilegierad medelklass som kan göra val. (Här har hen absolut en poäng, tänker jag, men vi ser olika på lösningen av problemet).

Staten ska betala människors bostäder.

Vi måste dela på jobben och ha kortare arbetsdagar bibehållen lön (V:s förslag i sammanhanget inte bra eftersom det bygger på att vi måste gå ner i lön).

Partiet är för litet för att ställa upp i val överallt men i Ludvika ställer de upp i kommunalvalet och brukar samla 100-talet röster, ungefär.

 

Jag kan inte påstå att vi på något sätt kom varandra närmare politiskt, hen och jag, men det var intressant att lyssna på hen. Jag såg, som framgår, många motsägelser och jag valde att i stort sett helt avstå från att bemöta hens historiesyn även om jag i vissa delar finner den revisionistisk. Jag är uppriktig i min beundran för hens engagemang och jag upprepade flera gånger att den kunde komma bättre till pass inom Vänsterpartiet. Det trodde hen inte skulle bli aktuellt för det vore att bruka våld på sin övertygelse. Det han nog inte kan förstå (tror jag) är varför hens övertygelse och synsätt på många sätt verkar skrämmande och hotfull för mig. Kanske kunde de ändra sin logga nedan till Klass för Klass samt ta bort stjärnan och hammaren.

Bara ett tips, i all välmening. Hursomhelst: tack för ett intressant samtal!

 

Demokrati och samhälle, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson

Hesekiel 25:17

av adolphson

lyder (det låter lite fränare på engelska) enligt följande:

The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he, who in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of darkness, for he is truly his brother’s keeper and the finder of lost children. And I will strike down upon thee with greatvengeance and furious anger those who would attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee.

 

….truly his brother’s keeper and the finder of lost children…

Vi människor, homo sapiens alltså, såg ungefär likadana ut för 70 000 år sedan som idag. Det var då, för 70 000 år sedan, vi utvandrade från östra Afrika till den arabiska halvön. Och där, på den arabiska halvön och bortom, fanns redan andra människoarter. Där vandrade homo erectus, neandertalare och dit kom vi. Släppte de beredvilligt in oss? Vad hände med de andra arterna – varför dog de ut? Det finns i huvudsak två olika hypoteser: korsningshypotesen och undanträngningshypotesen.

Korsningshypotesen är inledningsvis en vackrare förklaring som innehåller kärlek, blandade familjebildningar och korsbefruktningar mellan de olika människoarterna och med oss, dagens människor, som genetiskt resultat. Vi vet att neandertalarna var kraftigare byggda än oss och bättre anpassade för kallt klimat. De använde verktyg, bemästrade elden, var jägare och hade en social struktur – de tog exempelvis hand om sina gamla och sjuka. Precis som vi. Typ. Enligt denna teori skulle dagens eurasier vara en blandning av homo sapiens och neandertalare. Dagens kineser och koreaner skulle istället vara ett resultat av en gen-blandning mellan homo sapiens och homo erectus.

Det andra hypotesen, undanträngningshypotesen, rymmer istället avsky, konflikt, våld och, för att använda en modern term, folkmord. Hypotesen hävdar att människoarterna hade så olika anatomi att de skulle vara helt ointresserade att para sig med varandra. Arternas genetiska skillnader gjorde också att ingen livskraftig avkomma skulle komma av en sådan parning. Homo sapiens trängde med tiden direkt och indirekt undan konkurrenterna. Resultatet innebär att dagens moderna människor är rena rama sapiens och ingenting annat.

Den skarpsynte läsaren inser möjligen att diskussionen rymmer politiskt sprängstoff. Den senare hypotesen är onekligen okänslig och det krävs ingen större begåvning för att inse att rasismen skulle riskera svinga sig upp på nya höjder om vi kunde fastslå att det finns genetiska skillnader mellan olika folkgrupper idag. Så undanträngningshypotesen har fått gälla. Tills nu. 2010 kunde nämligen den svenske forskaren Svante Pääbo visa på motsatsen. Efter ett gediget arbete (hans bok är verkligen läsvärd) lyckades hans forskarteam visa att alla homo sapiens bär på neanderthal-dna.

Ett fynd 2010 – ett finger och en tand från ett barn som levde för 41 000 år sedan – i Denisovagrottan i Sibirien visade på en ny okänd människoart eftersom dess dna inte matchar homo sapiens eller neandertalarna. Ett internationellt forskarteam kunde visa att förfäderna till flera mindre folkslag i Asien och Australien, bland annat melanesier och aboriginer, fick avkomma med denisovamänniskor. Det verkar alltså som vi är alla är en enda stor blandning men, som det heter, forskning pågår. Många forskare lutar nu åt en kombination av dessa två hypoteser. Vi homo sapiens är ju inte alltid så snälla. Alltså undanträngning men också några korsbarn blev det. Och det är allt som behövs för gener att överleva.

Bättre teknologi, kommunikationsförmåga och kognitiva förmågor gör att homo sapiens vinner. Om nu överlevnad är samma sak som vinst. Men tänk om de andra också överlevt? Tänka sig en värld där flera människoarter samexisterat – vilka perspektiv! Hade vi i så fall haft en värld där många fler individer fått lida så som ursprungsbefolkningarna? Hade Marx uppmanat världens arbetare från olika människoarter att förena sig, hade kärleksbudskapet istället uppmanat oss behandla alla människoarter så som du själv vill bli behandlad och hade hinduerna infogat alla människoarter i sitt kastsystem? De filosofiska frågorna hopar sig.

Någon sa att neandertalarna var allt för lika oss för att ignoreras och allt för olika för att tolereras. Det perspektivet går absolut att lägga in i dagens flyktingsituation.

Vad är egentligen liv? Det är både en naturvetenskaplig och filosofisk fråga, antar jag. Om jag ska föredra en av de historiska hypoteserna som diskuterar andra människoarters undergång, och därmed sia om framtiden, väljer jag korsningshypotesen. Oavsett om jag diskuterar flyktingar, människor från andra delar av världen eller utomjordingar ter sig den första hypotesen, den om undanträngning, hur realistisk den än är, allt för skrämmande. Förövrigt är mitt google-alias just ”Neanderthalson”. Det säger väl något om mig, antar jag.

…truly his brother’s keeper and the finder of lost children… – det handlar ju inte om en viss art, gör det?

 

Relaterade blogginlägg

Homo sapiens

 

Källor:

Harari: Sapiens

Päbo: Neandertalmänniskan

Historia, Retorik, Spännande människor

rostra

av adolphson

Undan för undan dikade romarna ut det träsk som låg mellan kullarna bredvid Tibern som de bosatt sig på. På så vis skapades en stor öppen plats. Med tiden kom platsen att stenbeläggas och bli den självklara mötesplatsen för allmänna angelägenheter, diskussioner och beslut. På platsen byggdes allt eftersom offentliga byggnader för byråkrati och förvaltning, tempel och möteslokaler. Platsen fick ett namn: Forum Romanum, det romerska torget, stadsstatens, sedermera imperiets, absoluta centra.

 

rekonstruktion

 

En vital del av forums princip var talarstolen, Rostra. Där talade politiker, folkets representanter och andra även kejsaren, direkt till folket. Kanske anar någon en koppling till speakers corner? Det var alltså skillnad på curians senatsdebatter och talen som hölls på forum. Var Rostra måhända dåtidens internet? Chattforum är ju liksom en hel del andra antika begrepp också internetvokabulär. Hur det än är med den saken är det mest berömda tal från Rostra vi känner till det som Marcus Antonius höll vid Caesars begravning.

Eller höll och höll. Det är Shakespeares drama Julius Caesar vi har som referens. I pjäsen gör Marcus Antonius mordet verkligt genom att visa såren på Caesars kropp, genom att låta såren berätta om dådet. Folket övertygas om Caesars storhet och hans fienders uselhet. Det är märkligt att Caesar historiska eftermäle är så gott. En general som störtade republiken och själv tog makten – en diktator kort och gott. Caesar har mycket att tacka Shakespeare för, den saken är klar. För den som vill se en gammal filmatisering av det hela finns här ett klipp.

En berömd romersk retoriker är Cicero. Utan att gå in på hans liv i detalj kan man väl sammanfatta honom som en som hatade Caesar, även efter mordet. För Cicero var Caesar inget annat än mannen som störtade republiken. Många giftiga anföranden blev det. Till sist blev han, som så många andra i Rom, mördad. Antonius, som alltså tillhörde Caesars (och Augustus) lag, hustru Fulvia sägs efter mordet ha ryckt ut Ciceros tunga och genomborrade den med sin hårnål som en sista skymf mot den berömde talaren. Någonstans läste jag att tungan också spikades fast på Rostra. Men det sägs och skrivs så mycket, somligt bra, annat inte.

 

tal hålles

 

Kanske ger mig tankesättet lite perspektiv på begrepp som chattforum och nättroll. Ytterligare perspektiv på temat för en modern människa är roast. Det innebär att man skojar på bekostnad av en person för att roa en bredare publik. Tanken är att hedra en individ på ett unikt sätt.

Jaha, hur knyter jag ihop den här säcken? Kanske med påståendet att om du skapar en tom yta och släpper in vem som helst kan det också gå hur som helst. Om religionen är sann i bokstavlig mening har vår herre nog redan erfarit det. Liksom Mark Zuckerberg. Själv landar jag i övertygelsen att antalet pizzor och pajer som kastas i välfärden måste begränsas. I största allmänhet, så där. Åtminstone efter 7%.

 

Relaterade blogginlägg:

St Crispins day är nu

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

lyckoriket

av adolphson

IS och Boko Haram är exempel på två ytterst våldsamma och vidriga grupperingar som terroriserar omgivningen i religionens namn. Religiösa sekter, extrema grupper på såväl vänster som högerkanten har alltid funnits med i människans historia. Ofta börjar det som en fredlig rörelse, kanske en mysig sekt, som efter en längre eller kortare tid slår över i ohämmat våld. Frågan har sysselsatt mig. Vad individer i en massa är villiga att göra i revolutionens eller det heliga lyckorikets namn.

Låt mig berätta om bagaren Jan Matthijs i den tyska staden Münster och hans efterföljare. År 1534 drabbades denne Jan av religiös hysteri (inget ovanligt vid tidpunkten) och ville grunda i den heliga staden Münster det nya Jerusalem. Som så ofta är fallet bland dessa figurer var han karismatisk och lyckades mobilisera stora delar av befolkningen för den slutliga kampen mot satan. Alla skulle de kämpa mot de gudlösa (alla som inte höll med honom) och invänta belöningen i form av Kristus återkomst. Jan lyckades – massor av människor hörsammade uppmaningen. Tusentals, fattiga, utstötta, trashankar, såg i Jan den nya Messias och vallfärdade därför till Münster.

Stadsbefolkningen flydde efter att retoriken hårdnat och övergått i övergrepp mot de som ansågs som en av de gudlösa. Deras straff blev i bästa fall fördrivning och förföljelse. Kungens, eller rättare sagt kyrkans, trupper anlände snart och stängde helt sonika in fanatikerna i staden och belägrade den. Inne i Münster skapades ett samhälle med strikt hierarki och ordning. Man byggde upp det man såg som ett jordiskt paradis där alla tillsammans ägede allt. Allt privat ägande (och individuell frihet) konfiskerades och avskaffades för gemensam förvaring, pengar avskaffades och byteshandel infördes, man införde gemensamma måltider i stora matsalar med högläsning ur bibeln som enda tillåtna underhållning. Inget privatliv, inga låsta dörrar tilläts i det nya israel. Oppositionella tystades med bryska metoder.

Men…Jesus kom inte. Jan, allt mer desperat, gick till sist personligen till anfall, övertygad om att Gud skulle stå på hans sida, mot den stora övermakt som belägrade staden – med enda resultat att han brutalt och omgående höggs ner.

Jan Matthijs

En ny ledare, Jan Beukels, stod självfallet genast redo att  ta över hans (bokstavligt talat) fallna mantel varvid allt plötsligt blev… ännu värre. En strikt gammaltestamentlig lagstiftning infördes med omedelbar avrättning för hädelse mot gud och överhet, ohörsamhet mot föräldrar, otrohet, homoseualitet, girighet, stöld, lögn, obscenitet och tomma ord, missämja, och upproriskhet, ilska och rivalitet. Polygami återinfördes (ledaren Jan Beukels själv hade 16 hustrur) – också det motiverades enligt gamla testamentets ord varen fruktsamma och föröken eder. Det hela utvecklades till ett veritabelt skräckvälde med Beukels kröning till kung över Israel och hela världen som final. Belägringen tog emellertid till slut ut sin rätt. Maten tog slut, förråden sinade. Människorna åt allt, djur sopor, ja, till och med lik. Till sist tynade folket bort i sjukdom och undernäring. Münster intogs slutligen utan större bekymmer och Beukels torterades offentligt till döds.

Vi ser gång på gång hur övertygelsen vinner över verkligheten. När Gudsstaten, Det kommunistiska lyckoriket eller Det rasrena tusenåriga riket ska upprättas skyr godhetens apostlar inga medel. Ändamålet helgar medlen.

Källor:

Huffington post

Wikipedia (eng)

Håkan Håkansson, Vid Tidens Ände

Foto, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 33: lycka

av adolphson

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 under min egen uppväxt.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på. Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan? Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Mange? Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning. Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar exempelvis gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då. Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer. Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad. Rå styrka betalade sig, som nästan alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang. Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden. Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma. Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit. Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

skumpahåkan

Foto: Gunnar Sjögren

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

satansbrev/vers

av adolphson

Lyssnar man på dagens debatt får man lätt intrycket att ett fullskaligt religionskrig råder mellan kristendom och islam. Det kan vara värt att påminna sig om att läget på många sätt var, om inte värre så minst lika allvarligt, under 1970-talet.

1500- och 1600-talen var också en orolig tid i Europa. Motsättningarna mellan katoliker och protestanter ledde till att i princip hela 1600-talet slets sönder av religiösa konflikter och krig. Under 1580-talet försökte i Sverige katoliker under visst stöd från Johan III vinna tillbaka sedan reformationen förlorad terräng. Mestadels spreds budskap genom olika skrifter och cirkulär om att motståndaren var djävulens hantlangare. I en tid av rykten, fanatism och intolerans kunde det vara minst lika effektivt som dagens trolldrev på (a)sociala medier.

Särskilt en pamflett författat av en viss Kloster-Lasse (namnet låter ju som vilket twitter-ägghuvud som helst) höll på att leda till totalt upplopp. Nu menade visserligen Lasse att brevet, satansbrevet som det kallades, var skrivet av ingen mindre än Lucifer själv. Hin Håle har låtit meddela följande… var inget dåtiden tog lättvindigt på. Satansbrevet, som alltså cirkulerade runt i landet, visste att berätta att Luthers predikningar om Satans evangelium lett till att Sverige blivit ett land av

 

lättja, girighet, drinkeri, frosseri, skökaktighet, högfärd, hat, avund, eder, bannor, slagsmål, kiv, förtal, ocker, förräderi, lögn, tjuveri, röveri och andra sådana dygder.

 

En rätt målande beskrivning. Det är väl ungefär så vilken opposition som helst beskriver sina politiska motståndare idag. Om än med annan vokabulär.  Även underskriften är mustig:

 

givet i det yttersta mörkrets tid på vårt konungsliga slott i Glödborg.

 

Dessa rader höll som sagt på att sätta hela riket i brand (!) och kung Johan tvingades inse att försöken till motreformation också höll på att gå över styr- och backade. Lasse själv fick motta dödshot men klarade sig till sist med livet i behåll. Hans fortsatta liv är helt klart en intressant historia. Hur det nu än var förblev Sverige ett protestantiskt land som ännu hade att presentera sin superstjärna Gustav II Adolf. Och en katolsk kardinal i herrens år 2017.

Satansverserna är en roman av Salman Rushdie. Titeln syftar på några verser ur Koranen, vilka kommit att kallas så. I dessa verser uppmanar en viss profet Mahound efter en uppenbarelse människorna till dyrkan av tre gudinnor. Profet Mahound inser dock senare att denna uppenbarelse var ingiven av satan. Man kanske kan göra en försiktig jämförelse berättelsen från gamla testamentet där judarna under Moses ledning ute i öknen vände sig bort från monoteismen. Moses fick knalla upp på Sinai för att knäcka den nöten.

Satansverserna publicerades 1988 och fick stora politiska följder. Irans andlige och högste ledare ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie, vilket tvingade honom att länge leva under skyddad identitet. (Han är förövrigt säkert rätt nöjd att transportstyrelsen inte hanterar hans skyddade identitet). Än i dag kvarstår dödsdomen (tror jag). Dödsdomen utfärdades eftersom det ansågs att romanen innehöll hädelse av monoteismen samt att Rushdie driver med heliga individer. Ända sedan utgivandet har boken på många håll i världen bränts offentligt vid flera tillfällen av protesterande muslimer med motiveringen att den är anti-islamisk.

Givetvis kan en modern demokrati aldrig ge efter för politisk och/eller religiös fanatism. Man får skriva och säga vad man vill, även om det som uttrycks är olämpligt. Vissa ramverk har vi ändå att förhålla oss till. Som att NMR eller IS inte ska beviljas demonstrationstillstånd. (Jag ser inte detta som en motsägelse vilket jag tidigare redogjort för). Till syvende och sist är ändå det märkliga att dessa satans mördare får hålla på, som Olof Palme uttryckte saken.

 

källor:

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia

svbk

av adolphson

Relativt ofta har ett tema på bloggen varit moraliska dilemman. Att fundera över vad som är rätt respektive fel rent moraliskt är måhända en enkel sak men att säga ifrån när verkligheten slår till tycks svårare. Vetenskapen säger att vi människor har en moralisk kod, eller övertygelse, som individer men en helt annan när vi befinner oss i en grupp. Vi har även lättare att känna sympati för individer (gärna sådana som ser likadana ut som oss själva) än för hela grupper. Exempel? Tja, vi kan ta hat på nätet eller fotbollshuliganer som exempel. Mycket av det som sägs och görs i de sammanhangen skulle inte ske öga mot öga mellan två individer.

Nyligen ställdes ”bokhållaren i Auschwitz” inför rätta. Den 93-årige Oskar Gröning, före detta medlem i Waffen-SS och anställd i Auschwitz, stod anklagad för att ha bidragit till att genomföra Förintelsen. Mellan 1942 och 1944 tog Gröning hand om och räknade koncentrationslägrets offers pengar som han skickade vidare till SS i Berlin. Han tjänstgjorde också som vakt när transporterna av nya fångar anlände lägret. Åtalet gäller medhjälp till mord i 300 000 fall.

Förutom själva skuldfrågan – till vilken påföljd dömer man någon som bidragit till 300 000 människors död? Och hur tänkte Oscar då, när han stod mitt uppe i det? Funderade han aldrig över huruvida det var rätt eller fel? Men Gröning har också valt att stå upp och försvara historien gentemot förintelseförnekare. Han säger att han ser det som sin uppgift. Jag såg krematorierna, sa han i en dokumentär för BBC 2005. Är detta förmildrande omständigheter? Samtidigt känner man igen Oskar Grönings försvar för sina egna gärningar. Jag skulle beskriva min roll som en liten kugge i maskineriet, sa han i en intervju med tyska Der Spiegel 2005. Om man kan kalla det för skuld, då är jag skyldig. Precis samma resonemang som Adolf Eichmann, alltså.

Den tyske historikern Andreas Eichmüller har beräknat att av de 6500 SS-medlemmar som tjänstgjorde vid Auschwitz och överlevde kriget har endast 49 blivit dömda. Oskar Gröning dömdes till 4 års fängelse men det är tveksamt om han på grund av sin höga ålder kommer att avtjäna hela straffet. Han sa inget då. Och inte sen heller. Han säger något nu, när han till sist åtalas.

Pelle Svanslös är en älskad barnsaga skriven av Gösta Knutsson. Hugo Boss är ett klädmärke som bärs av män världen över. Den förre satte sitt namn på en protestskrift mot att tillåta judiska studenter komma till Uppsala universitet och den förre la grunden till sitt framgångsrika företag genom att designa SS uniformer. Hugo Boss har hävdat att han drevs enbart av kapitalistiska motiv men det finns många som anser honom som övertyga nationalsocialist. Bör man därför inte läsa Pelle Svanslös eller klä sig i kläder av märket Hugo Boss?

SVBK är en förkortning och kodord för sveda-, värk- och brännkärring, ett uttryck som tidigare förekom bland vårdpersonal avseende kvinnor som sökt hjälp för mer eller mindre diffusa smärtsymtom. När det inte gick att diagnostisera togs SVBK till som förklaring. Beteckningen ska även skrivits ned i journalerna men när patienterna fick laglig rätt att läsa dessa upphörde detta. Och det kan man ju förstå. Att ingen någonsin stannade upp och funderade över det olämpliga att stigmatisera vårdsökande på det sättet säger måhända en del om tidsandan. Men det reser också följdfrågor. Fanns det, frågan är särskilt motiverad i detta vetenskapliga skrå, ingen som någonsin funderade över om inte sveda-, värk- och bränngubbe är väl så vanligt, då som nu? Jag är en  då och då iallafall, kan jag villigt erkänna.

Regalskeppet Vasa, denna krigsmaskin som skulle manifestera Sveriges självklara roll som Östersjöns obestridliga stormakt, var ett gigantiskt fuskbygge. Skeppet var förövrigt också tänkt som ett mäktigt monument över Vasa-ätten tänkt att visas upp i olika hamnar runt om i Östersjön.

Skeppet hade kostat gigantiska 50 000 daler vilket motsvarade ungefär 800 årslöner för en arbetare. Det hjälpte inte. Redan tidigt kunde ett tränat öga inse att allt inte stod rätt till. Amiralen Claes Fleming var en av dem som anande oråd och beordrade därför 30 man att springa fram och tillbaka på Vasas däck men experimentet fick avbrytas. Båten höll på att välta. Ingen vågade säga som det var: att skeppet sjöodugligt. Så man fullföljde bygget sjösättning och lastade på 62 ton kanoner och allt annat. Många var det nog som höll andan på jungfrufärden i augusti 1628. Vi vet hur det gick.

Hur kommer det sig att ingen valde att blåsa i visselpipan? Fler och fler som var involverade i konstruktionen tvivlade men valde ändå att tiga. Det var förvisso  mycket pengar och prestige involveras i projektet. Men ändå. Alla är vi ibland rädda för att bryta tystnaden. Ofta vill vi vara en del av det kollektivet. Vi jamar med hellre än att reagera. Den ofrånkomliga demokratiska slutsatsen blir, åtminstone för mig, att de som få undantag som finns är värda respekt. Det är svårt att säga ifrån och till. Det krävs stort mod att vara visselblåsare.

 

Källor:

svt.se

Håkansson: Vid Tidens ände

vasamuseet.se

 

Relatrade blogginlägg:

Rättegången mot Eichmann

Gordon Gekko

Historia, Uppsala/V-dala

det götiska riket

av adolphson1 kommentar till det götiska riket

Det var bättre förr.

Jag får ibland följdfrågor på mitt påstående att historieforskningen i ett visst land säger mycket om tillståndet i det. Egentligen är det, enligt mitt synsätt, ett ganska logiskt påstående. Många ledare, partier, grupper och kulturer är det som med olika grader av kreativitet rotat i det förflutna på jakt efter bevis som legitimerar eller förhöjer dess existens som maktfaktor.

Under 1500- och 1600-talen florerade i Sverige uppfattningen att vi, svenskarna, i själva verket var den västerländska civilisationens vagga. Det var hit, till vårt land, Noaks släktingar efter syndafallet seglade med Arken och grundade en enastående kultur: det götiska riket. Det var i själva verket här, i Mälardalen med Uppsala som epicentrum, som den kultur som greker och romare sedan fick cred för, grundandes. Jajemän. Så var det. Och vi svenskar hade sedan dess spridit vår kultur i Europa långt före Kristus. Europa var en utlöpare av Sverige, inte tvärt om.

Nu kan man ju fundera över hur vi, eller rättare sagt 1500- och 1600-talens svenskar, kunde komma fram till dessa spektakulära rön. Ja, till att börja med existerade inte källkritik så som vi uppfattar idag det. (Nåja – några av oss, är kanske bäst att tillägga i dessa de falska nyheternas tidevarv.) En mer konkret förklaring är att våra lärde under slutet av medeltiden hade ägnat sig åt nya, kreativa, omtolkningar av antika och medeltida källor. Exempelvis hade en grupp som tidigare benämnts Goter i äldre historieskrivning enkelt översatts till Götar i den nya tolkningen. Sagt och gjort.

Dessa svenska Götar hade en gång i den grå forntiden lämnat sin hemort, en ö benämnd Scandza belägen någonstans i de avlägsna arktiska isvidderna, och under sin kung Berik givit sig ut och erövrat världen. (Berik verkar för övrigt i dessa dagar vara ett klädmärke för bikers). Germanien, Spanien, Skytien (ungefär delar mindre Asien, östra medelhavsområdet, norra Kaukasus, södra Ryssland och Ukraina) – alla föll de för Götarna och kung Beriks fana. Götarna var med och kämpade vid Troja, det var de och inte Alexander som erövrade stora delar av Asien. Det var Götarna, inte Odovakar, eller om det var så att man såg Odovakar som göt snarare än german, som slutligen besegrade det mäktiga romerska imperiet.

Det var bland annat denna ideologi som låg som ideologisk grund för det svenska stormaktsväldet. Och det var ingen lek – det var blodigt (!) allvar. När Gustav Vasa utropade sig till Svearnas, Göternas och Vendels konung anspelade han på detta storslagna tankegods. Att Gustafs son och tronföljare Erik XIV tog just nr 14 i regentlängden hade att göra med att det enligt götisk tradition skulle ha  funnits tretton stycken Erik före honom. Hjältekonungen Gustav II Adolf framträdde som kung Berik i det tornerspel som hölls i samband med hans kröning.

På 1800-talet fick dessa tankar ny näring genom nationalismens födelse. I Sverige manifesterade det sig detta genom Götiska förbundets bildande 1811. Efter stormakts-kistans sista spik, förlusten av Finland, letade man i sin desperation i litteraturen efter det svenska folkets sanna karaktär och storslagenhet. Den nya 1800-talsgöticismen var mer inriktad förhärligande av forntiden och använde sig mer av vetenskaplig historisk forskning och var därför kritisk mot den ursprungliga varianten från 1500- och 1600-talen. Goterna ersattes av vikingar och germaner. Det är från denna tid dagens bilder av den krigiska vikingen, dalkarlarnas och vasakungarnas och karolinernas hjältedåd härstammar. Denna tid har påverkat dagens uppfattning av historien på ett tydligt sätt. Även i Nazityskland och i Sovjet förekom för övrigt liknande ”forskning”, alltså med syfte att vetenskapligt försöka leda i bevis den tes man redan höll för sann: den regim som leder ett så storslaget folk måste vara strålande.

Uttrycket Moder Svea är ett försök att ge Sverige ett subjekt. Benämningen uppstod under stormaktstiden och har sedan dess mest använts som nationalistisk propaganda. En nation, ett land, är en mental skapelse. Det finns en massa saker i en stadsbildning – institutioner, lagar och normer – som människor (oftast) väljer att tro på. Men rent fysiskt finns inte Sverige, vårt land, och alla andra, existerar bara i sinnevärlden. Jag har i modern tid (skämt och satir undantaget) enbart hört en av SD:s riksdagsledamöter offentligt använda benämningen Moder Svea. Jag gissar dock att den genomsnittlige SD-representantens historieuppfattning skiljer sig lite från min. Det vore hur som helst intressant att diskutera detta med någon från partiet. Detta lär dock bli svårt eftersom Åkesson blockat mig.

Follow the money.

Genom att iaktta vilka forskningsprojekt som beviljas anslag i ett land kan man säga väldigt mycket om den aktuella tidsandan och landets regering. Och det oavsett disciplin. Det blir särskilt tydligt inom historieämnet. Undrar om någon forskat på det förresten: historiska forskningsprojekt i Sverige perioden 1980 – 2017. Jag kan åta mig det, vill någon finansiera mig?

Visst kan du se det, riket vi en gång hade, landet vi en gång var? Bara du tittar tillräckligt noga, så visst kan du ana det? Visst syns det, om än aldrig så lite, där borta i dimman? Nog hör du, om du lyssnar tillräckligt noga, hjältarnas rop och stridens dån? Det är ju bara att känna och tycka, tycka och känna.

 

Relaterade blogginlägg:

Odovakar

Demokrati och samhälle, Historia

Bortom Hygia

av adolphson

Hur kan vi egentligen vara säkra på att det vi tror oss veta om sakernas tillstånd verkligen stämmer? Hur kan vi exempelvis vara så säkra på att vinstuttag inom skattefinansierad verklighet är omoraliskt och hur kan vi veta att vi får en bättre välfärd om vi i stället tillåter det?

Romarna insåg tidigt, med grekerna som förebild, att rent vatten är bra för folkhälsan. De förknippade bad med sundhet och ett rikt socialt liv. På de romerska badhusen var det vanligt förekommande med statyer av läkekonstens gud Aesculapius och dennes dotter Hygia, hälsans gudinna. Vad de inte visste var att de paradoxalt nog genom badhusen också främjade ohälsa. Badhusen bytte sällan vatten i någon större omfattning och dusch med tvagning innan bad existerade självfallet inte. Klor i vattnet, eller andra bakteriedödande ämnen, var inte känt. Och det kanske var tur i oturen, så att säga, givet att många bakteriedödande ämnen också är hälsovådliga för oss människor. Men den insikten låg 2000 år bortom romarens horisont.

På 1500-talet fanns ett recept på salva för att bota skador från vapen. Det intressanta var att salvan skulle smörjas på vapnet som åstadkommit skadan, inte på själva såret. Gjorde den skadade så läkte skadan omedelbart. Sas det. På innehållsförteckningen, (eller kanske receptet) framgick att salvan innehöll två uns mossa som vuxit på ett kranium blandat med två uns människofett, ett halv uns mumie, ett halvt uns mänskligt blod, linolja, rosenolja, honung, oxfett. Jag vet inte om känsliga personer, så som barn, allergiker eller gravida, varnades i någon större omfattning. Inte heller fanns varningstrianglar som meddelade att den som nyttjade medicinen inte omedelbart efteråt kunde köra…häst och vagn.

Skämt åsido. Dåtidens lärde diskuterade hur man vetenskapligt kunde förklara att salvan faktiskt kunde kurera vapenskador. Någon menade att receptet måste kompletteras med terpentin, daggmask björnfett och vildsvinsister för att fungera.

 

Helsingforsdeklarationen från 1964 föreskriver etiska regler för forskning på människor. Till dessa riktlinjer hör att man måste ha informerat samtycke från en försöksperson, eller för omyndiga personer en person som har försökspersonens bästa för ögonen. Internationella läkarförbundet har förbundit sig att följa deklarationen, och ingen tidskrift får publicera artiklar om forskning som inte utförts i enlighet med den. Bakgrunden är förstås andra världskrigets förintelseläger där plågsamma vetenskapliga experiment utfördes på människor. Bara det att offren inte betraktades som människor av nazisterna. I Sverige har vi Macchiariniskandalen som exempel. Man får inte göra vad som helst i vetenskapens namn vår moderna värld. Och det är en god sak.

Men ändå. Tänk om.

Hur vet vi att vi inte, oavsett vad vi anser om vinsternas vara eller icke vara i välfärden, gör samla paradoxala tankefel som den antike och moderne romaren (nåja, Macchiarini är förvisso italienare men inte från Rom) eller som de samhällen där dessa verkat? Kanske kommer ett framtida samhälle om en si så där 500 år att titta tillbaka och med samma roade småleende med vilket dagens människor läser om 1500-talets sårsalva, iaktta vår diskussion om vinster i välfärden. Inte vet jag, men det är en smygande känsla jag bär på. Kanske kommer Alexander snart till Gordion igen, tänker jag i ett fåfängt försök att försöka rycka upp mig. Under tiden knypplar vi väl vidare på vår stora olösliga knut. Eller så är det kanske inte svårare än som kommunens roligaste invånare Marklund uttrycker det:

Om någon siare för 20 år sedan hade kommit fram till mig på Gökboet vid Karlaplan och sagt: när du är 43 å ett halvt år gammal, då kommer du sätta koppartejp runt en odlingslåda. Som du byggt själv. Och göra en klassisk ölfälla, allt för att stoppa mördarsniglarna att komma åt salladen, sockerärtorna och dilljäveln. Då hade jag sagt, med en ironisk och ganska dålig imitation av Robert De Niro: ”Get the fuck out of here. What is your problem?”
Men nu är vi här. Det är ganska kul att göra saker med händerna. Sallad. Döda sniglar. Äh, get the fuck out of here. You god damn slug motherfuckers.

 

Källor:

Wikipedia

Populär historia, 2010

Håkansson: Vid tidens ände

Michael ”Hammarn” Marklund