Kategori: Livsåskådning

Foto, Livsåskådning, Personligt

sextioett/tio/åttahundra

av adolphson

Kunskapens paradox.

Den uppstår genom vår strävan efter att hela tiden finna ny kunskap för att bättre kunna hantera den för handen varande tillvaron och i förlängningen kommande framtiden. Eftersom kunskaperna snart blir föråldrade måste vi ständigt fortsätta kunskapsjakten, eller börja om, allt enligt Sisyfos princip.

Exempel:

Kapitalisterna insåg i slutet av förra århundradet att de måste ta till sig av åtminstone vissa av Marx idéer för att förhindra världsrevolutionen – vilket lyckades och kommunismen blev därför inte vad dess upphovsmän trodde och hoppades. När vi hittat en ny ekonomisk modell är den snart inaktuell eftersom alla anammar den, virus blir immuna mot vaccin, liberalerna slåss om ensamrätten till sin ideologi medan andra partier redan tagit godbitarna därur, socialdemokraterna för en ojämn kamp om sin överlevnad som maktbärande elit medan arbetarklassen fått det så bra att den inte längre vill dela med sig till invandrare och därför i stor utsträckning byter parti.

Och så vidare.

Det är i dagarna tio år sedan jag började blogga. Bloggen fyller därmed decennium, tänka sig. Det är lite märkligt ändå, för bloggande var ju passé redan när jag började. Bloggen föddes ungefär samtidigt som jag gick med i sociala medier – alltså lite efter alla andra. Det var november 2009 strax innan jag skulle åka till Kenya. Det var förövrigt Malin som tyckte att jag borde börja med den sysslan.

Jag har alltid gillat att formulera mig på olika sätt. Och jag har lärt mig det mesta genom autodidaktens metod: jag är självlärd. Jag har lyssnat på och läst de som redan kan, själv simmat ut på djupt vatten genom att ställa mig i talarstolar i okända forum, studerat retorikens grunder och svenska språket på egen hand, publicerat åsikter utan att först säkerställa dess utformningar.

Hur det gått? Tja, jag har både lyckats långt över förväntan och misslyckats bortom rimligheternas gräns – men ständigt tagit till mig av respons, erfarenheter och reaktioner.

Det har rört sig om högt och lågt, från politik till kommentarer och försök till analyser av samhälleliga fenomen i Sverige och Falun. Mycket har varit av dagbokskaraktär. Bloggen fungerar för mig både i yrket, som politiker och rent privat.

Några favorituttalanden om bloggen genom åren:

Du borde inte vara partiaktiv utan en fri socialliberal skribent.

Nu får man för fan hålla käft annars blir man ju uthängd på din jävla blogg.

Det sägs att att om man kedjar fast en laptop vid en miljon apor kommer någon förr eller senare skriva ett mästerverk. Din blogg har bevisat att så inte är fallet.

Bloggen visar att jag har utvecklats mycket, tycker jag åtminstone själv, både som skribent och människa. Så kanske borde jag lägga av nu när jag står på, så att säga, toppen. Efter tio år, ett par olika bloggskinnsömsningar, åttahundra inlägg och tiotusentals enskilda träffar?

Nej, jag tror inte det. Det är nämligen inte därför jag håller på. För mig är det fortfarande härligt att formulera ord och texter – huruvida någon läser är faktiskt mindre viktigt. Men visst, det är kul att nå ut i den mån jag gör det. Och detta syfte tjänar bloggen fortfarande väl.

Efter ett par år, i takt med att jag nådde fler och drogs djupare in i politiken var jag tvungen att stänga av kommentarsmöjligheten. Nu kommenterar de flesta privat på olika sätt via mail, messenger, sms, IRL eller via Facebook som är den plattform jag oftast använder. Tack till alla som tar sig tid att kommentera! Det betyder jättemycket.

Inte minst under det senaste året har jag nått många nya läsare – enligt analysverktyget upp emot tio tusen enskilda träffar på vissa inlägg. All time high är det där jag annonserade Malins bortgång. Det kanske inte är så konstigt.

Det är också fortfarande härligt att hitta på nya ord som ”bloggskinnsömsningar ”.

Bloggen är helt ideell – jag har aldrig tjänat en krona på det jag skriver. Om jag kan intressera människor med det jag uttrycker så räcker det gott. Men jag gör det alltså mest för min egen skull.

Barnen har inte direkt kommenterat bloggen. Jag frågar dem om lov de gånger de förekommer på bild men det jag i övrigt brukar säga till dem, när det kommer någon svordom eller så, är

vårda ditt språk, det är det enda du har kvar sedan man tagit ifrån dig allt annat.

Så jag fortsätter nog blogga, hur förlegat det än må vara. Bloggen har blivit en omistlig del för mig, min terapeut, min clownfisk i svarta havet, min kärlek till världen, mitt hopp och kajplats i etern.

Påverkar bloggande åldrandets process? Här kommer i vilket fall bildserie 61:

När jag en gång började

…tio år senare

Jag har alltså lärt mig mycket på att producera 800 blogginlägg på tio år. Jag kan se tillbaka på hur mitt liv gestaltat sig under denna tid och just när jag tror mig fullärd ser jag alltid något nytt att sätta tänderna i. Att kommentera, att fundera över, att diskutera.

Kort sagt: Jag tänker, och skriver, alltså är jag till. Tack, än en gång, för att du förekommande fall läser och i förekommande fall kommenterar, delar och reagerar.

Framtiden är vår!

Relaterade blogginlägg

Malin

Det första blogginlägget

Det andra blogginlägget

Det tredje blogginlägget

cancer, Livsåskådning, Personligt

jävla sokrates

av adolphson

Man förstår ju att folk blev förbannade.

Gå runt på agora i det vackra vädret och ställa dryga frågor till helt vanliga medborgare. De hade väl sitt att sköta, liksom. Han var en påfrestande typ, den där Sokrates, en motsvarighet till våra dagars telefonförsäljare. Och vad svarar karln? Att det oreflekterade livet inte är värt att leva. Tala för dig själv du, pucko. Jag tar det blå pillret varje gång – okunskap är en välsignelse.

Man vet att man är inne i rullorna när man inte längre behöver betala för kaffet. Det är en märklig känsla. Det handlar ju om något som man i hela sitt liv varit noga med: att göra rätt för sig. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske med personlighet. Men där var vi väldigt lika, Malin och jag. Ingen av oss har någonsin velat skaffa oss fördelar på andras eller det allmännas bekostnad. Det är lite av det där beteendet man ibland kan se hos äldre människor: inte ska väl jag…

Därför blev det påtagligt när ingen längre ville ha betalt av oss. Apotek och vård är en sak – det finns ju högkostnadsskydd, bevars. Uppmaningen ta du en kopp så länge fick mig däremot att stanna upp, ja, jag reagerade på det. Jaha, kanske det, ja, tänkte jag. Var betalar man? Men det behövdes inte, det var tydligen okej ändå. För mig innebar den där gratis koppen kaffe att ännu en gräns passerats. 

Gratis kaffe. Hallå, liksom? Kanske var det den inneboende landstingspolitikern i mig som reste ragg. Men min inre landstingspolitiker fick snart se sig besegrad av verklighetens dystra krasshet. Jag tog min kopp och väntade ännu ett tag.

Den är speciell den där väntan – väntan på ingenting. Eller det är inte riktigt sant. Jag väntade på mycket på avdelningarna: goda nyheter, ett vaket samtal, att få höra henne skratta eller åtminstone le och medan jag väntade på något av detta drack jag alltså kaffe på skattebetalarnas bekostnad.

Det var tråkigt att vänta. Jag övergick ganska snart till att föra samtal med min inre Sokrates. Hans enträgna ifrågasättande var plötsligt något välkommet.

Det enda jag vet är att jag ingenting vet

Så här långt kommen i sjukdomsförloppet fanns ingen mental styrka kvar. Jag lallade mest med i strömmen av cellgifter, arbete och någon form av vardagsliv. 

När jag läser igenom de sporadiska anteckningarna från den här tiden inser jag att det kan verka som jag tycker, eller tyckte, fasligt synd om mig själv. Men det gjorde jag inte. Det gör jag inte. Nej, det jag antecknade då och skriver rent nu var och är ett försök att beskriva det virrvarr av tankar som kontinuerligt for igenom mitt huvud. Jag skrev ner det då jag trodde att det skulle vara viktigt för mig efteråt, när allt var över. Viktigt för bearbetningen.

När jag åter ser tillbaka på det där ögonblicket med den första gratis koppen kaffe tänker jag att jag borde blivit sjuk. Eller kanske nedbruten. Men det hände inte – och har ännu inte hänt. Det är bra konstigt, funderar jag, jag är ju inte starkare än någon annan.

I mina svaga stunder känner jag mig stolt. Stolt över att jag klarade det. När jag fungerar som jag ska tänker jag istället att något alternativ inte ges i den här typen av situationer. Man får ta hand om sig själv, därefter barnen, helt enkelt. 

(VA! KOMMER INTE BARNEN FÖRST!? VA!? Jodå, såklart. Men tänk syrgasmask-principen på flygplan. Vägen till överlevnad går via att först hjälpa sig själv, därefter andra.)

Den enda tanke jag hade då, när jag hämtade kaffet i dagrummet på kvinnokliniken, var att jag tyckte att det visserligen var vänligt att bjuda mig på kaffe men att gratis inte alltid, så som den snåles ordspråk lyder, är gott. 

Jag förlåter Sokrates – tack ska du ha för hjälpen grabben! – och avslutar med ett citat, myntat, enligt Platon, strax efter att giftbägaren är tömd.

Och nu skiljs våra vägar, jag går mot döden och ni mot livet. Vad som är bäst vet endast gudarna. 

Rätt kyligt sagt av en som precis fått sin dödsdom verkställd anklagad för att ha förnekat just gudarna.

Jag står vid sängen. Malin har tömt cellgiftbägaren, ännu en. Nu sover hon. Hennes dödsdom är verkställd, vet jag nu. Men inte hon. Och för vilken gång i ordningen har jag just förnekat gudarna? 

Sokrates hävdar man når klarhet genom insikt. Jag vet inte vad för sorts insikter jag vunnit under de senaste två åren – möjligen insikten om vilken nivå jag levererar på när det är som jävligast i tillvaron. Och så insikten om att man inte alltid kan leva i okunskap, även om det är skönt att göra så.

Jag klarade det inte själv. Jag hade god hjälp av många. Men jag pratar i passé composé märker jag. Inget är ännu över – det pågår. Och jag klarar det, än så länge, inte minst tack vare min inre Sokrates.

Kaffet är inte gratis. Det är det aldrig. Någonstans, på något sätt, är det alltid någon som betalar ett pris.

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Spännande människor

bild 60 – kärlek

av adolphson

Jag får nog acceptera att jag är en romantiskt lagd person.

Gehenna är ett hebreiskt ord och anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen, söder om Jerusalem. Detta är ingen trevlig plats. I Gamla testamentet berättas det om att detta är platsen för hemska händelser där oskyldiga brändes levande i ohyggliga riter, sedermera blev området en soptipp där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades. Man eldade konstant för att förhindra att sjukdomar spreds. Hinnomdalen blev platsen man avsåg som helvetet på jorden, den plats som Gud förberett för djävulen och hans anhang. Det känns som jag bott där i två år och just kommit ut, eller bort, därifrån.

Jag är alltid fylld av starka känslor. När jag känner något så inte är det någon lite småljum känsla. Nej, den är alltid stark. Jag går ofta omkring och är allmänt förtjust i saker, stort som smått. Ibland blir jag så hänförd över något att jag nästan blir som förälskad. Det var iallafall så Malin beskrev det. Hur? Jo, exempelvis när jag ser vänlighet, empati, andras kärlek, engagemang, ett leende eller något annat – vad det nu kan vara. Det är väl därför jag gillar romantiska komedier på film och opera så mycket.

Annorlunda uttryckt:

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion’s starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don’t see that. It seems to me that love is everywhere. Often, it’s not particularly dignified or newsworthy, but it’s always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know, none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I’ve got a sneaky feeling you’ll find that love actually is all around.

Veckan som gick har varit så fullproppad av känslor att jag nästan bubblat över. I tisdags, när Malin skulle, borde, fyllt år gravsatte vi hennes urna. När jag lade den till rätta med några personliga ord var det nästan som jag hörde henne uppmana mig, så som hon så ofta gjorde:

kom igen, ryck upp dig. Stanna inte av nu. Det är som det är, du måste vara den du är. Förälskad och lite galen.

Jag inser att det kan låta konstruerat, men faktum är att hon en gång sa exakt så till mig. Jag mådde inte bra över något och detta var hennes tröstande ord. Orden hjälpte. Hon hjälpte. Jag mådde bra igen. Och att följa en uppmaning som menar att man ska vara sig själv, ja, det bör man kanske göra.

Veckan fortsatte med att Dotter 1 fyllde fjortis. Hon och hennes syster vill också leva ett liv utan sorg, det vet jag. Stora känslor ryms också i min förstfödda. Hon är på många sätt sin far upp i dagen – om än inte utseendemässigt (som tur är). Detta gör det lite komplicerat att vara förälder till henne, ibland. Jag känner så väl igen mig i henne när jag var i samma ålder. Känsligheten, rastlösheten, frihetslängtan, glädjen och svärmeriet (som det heter någonstans). Allt det och mycket mer. Att inte vilja spela andra fiolen i ett stort grått kollektiv för man kan och vill själv. Och att gå emot någon som vill vara sig själv bör man kanske inte heller göra.

I lördags blomstrade kärleken. Hammarn (a.k.a Michael) och Veronika, sannolikt två av kommunens roligaste människor, skulle gifta sig. Igen. De gjorde så redan för tjugo år sedan, sedan har de varit skilda i tio. Nu ville de försöka igen och jag fick äran att viga dem. Det klart jag ville vara med och snika åt mig lite av den kärlekslycka som blomstrade i ett helt vanligt kök i Bjursås en lördag i oktober 2019. Deras kärlek blev därmed också lite av min. Hela dagen fortsatte sedan i ett tillstånd av inre kärleksrus trots att tilldragelsen inte på något sätt hade med mig att göra. Men det är det som är grejen med kärlek. Den ska bejakas varhelst den dyker upp.

Michael /Veronikas bröllopsfoto. Och mitt, lite.

Lördagseftermiddagen övergick i kväll. Vildvittrorna var utfodrade och (efter viss motsträvighet) kramade och pussade på, därefter försjunkna i sina göranden (läs skärmar). Så jag knallade ner till Kulturhuset tvärs över gatan och såg livesändningen från Metropolitans säsongsöppning. Den är verkligen sönderspelad, paradtenorarian från Puccinis Turandot. Väl på plats möttes jag av erbjudandet att ingå i kulturföreningens styrelse. Just det, jag som har så mycket tid.

Turandot – den kinesiska prinsessan som på grund av en kvinnlig släktings öde inte vill gifta sig. Hon låter alla friare svara på tre gåtor och svarar någon fel dödas han omgående. En främmande prins består provet och betvingar hennes hårda hjärta med hjälp av verklig kärlek. Det är också den mystiske främlingens namn: Kärlek.

The Met. Vilka sångare. Åker jag någonsin till NY är det hit jag vill. Förutom sångarna blev jag också förvånad över att den tidigare nämnda och alltså inte så lite uttjatade arian den här gången träffade mig rakt i mellangärdet.

Här följer den i översättning:

Ingen ska sova! Ingen ska sova!
Också du, prinsessa,
i ditt kalla rum,
ser på stjärnorna
som darrar av kärlek och hopp.
Men min hemlighet är gömd i mig,
mitt namn ska ingen veta!
Nej, nej, mot dina läppar ska jag säga det
när ljuset bryter fram.
Och min kyss ska upplösa tystnaden
som gör dig min!

(kör: Ingen ska veta hans namn,
och vi, ack, ska dö, ska dö!)

Vik hädan, natt! Stjärnor, gå ned!
Stjärnor, gå ned! Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!

Urnan vid graven. Jag har så oerhört svårt att acceptera att hon inte längre är här, samtidigt som jag också har ett oerhört stort behov av ett liv utan sorg. Ett helt vanligt liv. Mitt liv. Notera att jag undviker formuleringen gå vidare. Nästan tjugofem år av mitt liv har jag levt tillsammans med Malin. Det är jag tacksam över. Men mitt liv handlar också om annat. Om mycket starka känslor, exempelvis. Jag kan inte förmå mig att göra något slentrianmässigt. Nej, jag går all in. Det innebär ibland problem. Samtidigt hjälper det mig att bearbeta saker, i det här fallet sjukdom och död. Tänk att gå igenom livet utan att känna starka känslor, tänker jag i bland. Nej, det är inget för mig. Under de senaste två åren har jag känt mycket. Jag har gråtit, jag har förbannat, jag har skrattat och jag har älskat. Jag har bott i Gehenna men också tagit mig därifrån på egen hand.

(Möjligen är det inte svårare än så här)

Hej, Livet! Kul att råkas. Tack alla som finns i dig för hjälpen. Tack för alla som fortsätter bry sig och hjälpa. Tack mina barn, vänner, alla och envar. Tack Puccini och tack Bach. Jag älskar er alla.

Vid gryningen segrar jag!
Segrar jag! Segrar jag!

Källor:

Gamla testamentet

Turandot (opera – uppsättningen på Metropolitan hösten 2019)

Bonniers lexikon (äpplet)

Love actually (film) 2003

Jämställdhet, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

förbön (Lugnetkyrkan 3)

av adolphson

Nuförtiden går jag rätt ofta i kyrkan. Dels beror min kyrklighet på att jag sjunger i kyrkokör och dels beror den på att Dotter 2 också gör så. Och hon gillar minsann inte att sjunga om inte någon hon känner finns i publiken.

Så jag har kommit att bli något av en körförälder. Nåja, det är enklare att bära en körpärm än en hockeytrunk, brukar jag tänka. I dessa curlande tidevarv är föräldrarollen ofta reducerad till ett liv som caddie. Och om Gud verkligen existerar så måste hen bo i musiken. Och i varje människa, oavsett sexuell läggning. Närmare det gudomliga än dessa två ting går det inte att komma, anser jag.

I söndags besökte jag alltså högmässan. Det är rätt skönt att sitta där och meditera, ibland, tvingas jag tyvärr erkänna, med skingrade sinnen. Under förbönen denna söndag spetsade jag dock plötsligt öronen.

Efteråt bad jag den kyrkvärd som läste upp texten om att få den – eftersom jag ville begrunda den ytterligare. Bönen ifråga är skriven av biskop Martin Modeus och här följer den i sin helhet.

Låt oss be för världens frihet. Gud, låt friheten sprida sig i världens alla sammanhang. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.

Låt oss be att kyrkan ska bli befriad från förhållningssätt som kan binda människor. Vi ber för kyrkans liv, att du visar oss var vi är bundna av föråldrade tankar och stängda perspektiv. Låt Kristi frihet få råda. Tack för att du hör vår bön och möter oss med kärlek.

Låt oss be för vår egen förmåga till vidsynthet och nytänkande. Gud, ge oss öppna och obundna sinnen, så vi både kan ta emot och skapa frihet. Tack för att du hör vår bön och möter oss med frihet.

Det är svårt att inte sätta in den här bönen i vår lokala kontext genom diskussionen vi just nu för med Lugnetkyrkan. Den kyrkan, tillsammans med många andra, de flesta faktiskt, samfund åberopar religionsfriheten för att slippa viga par av samma kön medan ytterligare andra vill neka kvinnor att utbilda sig till präster, pastorer, imamer, rabbiner eller i vissa fall ens vistas i samma rum som män.

Bikop Martin Modeus intar en annan ståndpunkt. Den här bönen visar att Svenska kyrkan vill vara en del av hela samhället – och det är ju i mitt tycke alldeles underbart.

Religionsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten garanterar oss rättigheter, visst är det så. Men vi bör fundera över skillnaden mellan vad vi kan, får, göra och vad vi bör använda dessa rättigheter till. Med våra grundlagsskyddade rättigheter följer också ett stort ansvar.

Jag kan inte låta bli att tro att Modeus är influerad av en viss frikyrkopastor, en baptistpastor, nämligen Martin Luther king Jr. Utan att med säkerhet veta hur King ställde sig till homosexualitet vill jag tro att en viss del av hans världsberömda tal I have a dream passar i vår diskussion här, i Falun, idag.

And so let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire.
Let freedom ring from the mighty mountains of New York.
Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania.
Let freedom ring from the snow-capped Rockies of Colorado.
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California.
But not only that:
Let freedom ring from Stone Mountain of Georgia.
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee.
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi.
From every mountainside, let freedom ring.

Det kan låta lite märkligt, men är man en nörd (som jag) som gillar att läsa politisk teori stöter man förr eller senare på en av kyrkofäderna, Agustinus. Det gör man förövrigt också om man studerar filosofins, retorikens eller kristendomens historia. Agustinus funderar bland mycket annat över hur man bygger en stat och hur man bör leva sitt liv som en kristen människa i en stat. Han kommer till slutsatsen att kyrkans män långt ifrån alltid har rätt i sina tolkningar av Bibeln. Detta är gamla tankar, ursprungligen från 400- och 500-talen.

Ett citat av Augustinus lyder:

Att tillhöra den synliga kyrkan innebär inte att man kan vara säker på frälsning

Jag vet att några församlingsmedlemmar valt att lämna Lugnetkyrkan och att Svenska kyrkan fått nya medlemmar (något de inte är bortskämda med). Det är långt ifrån säkert att dessa gått från det ena till det andra, men att diskussionen påverkat både kristna och andra är rätt tydligt. Jag förstår ställningstagandet att gå ur även om jag också tycker det är lite synd. (Alltså inte syndigt – utan tråkigt..äh, en fattar). Det borde väl gå att lösa ändå?

Jag har personligen inget emot Lugnetkyrkan även om jag inte delar deras syn i många frågor. Det jag läser i Bibeln säger mig att Jesus hade älskat individen oavsett hens sexualitet och att om människor vill ingå äktenskap så är detta något vackert, fint och gott. Återigen, oavsett sexuell läggning.

Tanken att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad är mycket äldre än kristendomen. Den är uråldrig. Den är grundläggande för oss människor.

Som slutkommentar i ämnet vill jag säga att jag hoppas vi kan komma till någon sorts samförstånd. Men varför bryr jag mig, egentligen? Tja, jag har funderat en del över det. Jag bryr mig, helt enkelt. En förbön är något vi ber om före något annat. Min förbön handlar om förhoppningen att om någon av mina döttrar skulle vilja gifta sig med någon av samma kön i Lugnetkyrkan vill jag att de ska kunna göra det.

Det är allt jag ber om.

Relaterade blogginlägg:

Lugnetkyrkan

cancer, Livsåskådning, Personligt

snövit (glöm inte dvärgarna!)

av adolphson

Alla känner vi väl till sagan om Snövit. Berättelsen är gammal, ursprungligen medeltida, i olika varianter förekommande i hela Europa och under 1800-talet tolkad och återberättad av bröderna Grimm. Det är i deras version dvärgarna förekommer. 

Min generations bild av sagan är präglad av Disneys filmatisering från 1937, inte minst genom klippet som återkommande visats på julafton. I denna version (som bygger på Grimms) har den elaka drottningen, Snövits styvmor, en magisk talande spegel som varje dag bekräftar hennes friskhet och skönhet. Allt är lugnt tills den dag spegeln säger att det är Snövit som är vackrast i landet. Då börjar helvetet. 

Drottningen kan inte tåla Snövits skönhet och betalar en jägare att mörda henne, kvinnan vars enda brott är ungdom, skönhet och liv. Som bevis på mordet ska jägaren skära ut hennes hjärta och ta med sig till drottningen. Men denne klarar inte uppgiften utan släpper Snövit fri och dödar istället ett djur vars hjärta han förevisar drottningen. Men spegeln avslöjar obönhörligt sanningen. Snövit lever – och är vackrast. 

Snövit inser att hon måste fly och hamnar med tiden hos dvärgarna. Drottningen, som är trollkunnig, spårar dock upp henne och lurar henne att äta ett förgiftat äpple. Giftet fortsätter Snövit i koma. Dvärgarna tror att hon är död och lägger henne i en glaskista. En förbipasserande prins ser henne och blir förälskad. Han ger henne en kyss som bryter förbannelsen, Snövit vaknar och så lever de lyckliga under återstoden av sina dagar. 

Jag fattar grejen med sagor. Jag förstår allegorins, metaforens, liknelsens och symbolens mening. Men det fungerar inte på mig, jag, eller möjligen sagan, är inte tillämpbar. Inte kompatibel. I min saga är drottningen sjukdomen, Malin Snövit, flickorna dvärgarna, äpplet cellgifter och jag själv prinsen. Spegeln är diagnosen cancer. Spegeln är också en metafor för sjukvården. 

Jag kysste henne ju gång på gång. Jag räknade faktiskt, minst hundra kyssar varje dag skulle hon få – om inte det hjälper så hjälper inget var min tanke. Jag förstår att mitt känsloliv var helt i spillror, jodå, jag fattar det. Och det är det väl fortfarande. Men jag är som jag är, jag lever trots allt gärna i sagans, musikens och poesins världar – hur svarta dessa emellanåt än ter sig. Och jag tänkte faktiskt på sagorna när jag kysste henne en sista gång, strax efter att livet lämnat henne. 

Det fungerade inte. Hon vaknade inte. Sagan snackar skit. 


Det är många olika insikter och beteenden som följer med att återkommande besöka sjukhus. Eller så är det insikter om ens beteende det handlar om, kanske. När man besöker sjukhus kan man i varje fall konstatera att det finns gott om speglar. I hissar, kapprum, toaletter och på patientrummen hänger de. Jag har ofta undrat varför – det minns jag att jag funderade över redan på 1980-talet när jag jobbade extra som lokalvårdare på Falu lasarett. Kanske vill den logiska och evidensbaserade vården ständigt påminna oss om verkligheten, kanske vill den hindra oss från att göra oss några illusioner? 

Jag vet inte. Något jag däremot vet är att man ofta slänger en likgiltig blick i någon av alla dessa återkommande speglar man passerar. I takt med att de dåliga beskeden rullar in och den fulla insikten av konsekvenserna därav går upp för en blir ögonens sorgsna uttryck, orosrynkornas ihärdiga lyster och skinnets gråbleka nyans allt mer uppenbara. 

Spegel, spegel på väggen där – säg mig vem som sjukast i landet är. Det blir till sist en konst att undvika alla speglar och när man ändå står framför en tittar man inte i den. Konsten att låta blicken zooma ut för att förvandla spegelbilden till en suddig kontur blir en mäktig försvarsmekanism. Det vore nästan bättre om spegeln kunde tala, sa jag en gång till henne. Så man slapp se eländet, menar jag. 

Jag vet inte hur många gånger jag rödgråten stått framför en spegel på sjukhuset. Jag tog upp saken med henne en gång, i bristen på andra samtalsämnen. Det var väl under ännu en segdragen väntan på att någon omgång med cellgifter skulle bli klar. Hon skrattade lite som om det var något urbota dumt eller löjligt självklart jag sa. 

Kära. Speglar har jag sedan länge slutat titta i. Vi struntar i dem, kom och sätt dig här hos mig istället.

Så pratade vi, så kramades vi och så kysstes vi. Och hon var ännu vaken. Hon var ännu hos mig. 

Jag har en rätt stor spegel i mitt badrum. Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som stirrar tillbaka ur dig? Vem är jag nu? En prins, måhända. Så växlar spegelbilden och istället för prinsen framträder den stora, svarta drottningen. Hon sticker ut sin knotiga hand ur spegeln. Hon trevar efter mitt hjärta men finner till sin missräkning att det är borta. Krossat. Det blir svart där inne i mitt eget skapande.

Så plötsligt hörs en munter sång – hej hå, hej hå, vi ska till skolan gå… Drottningen försvinner snabbt ur spegeln, prinsen är tillbaka. Ensam visserligen, något luggsliten och ännu med hjärtat krossat – allt är oförändrat. Eller? Nja, något är förändrat. Slit och släp-prinsen med krossat hjärta är där, visst är han det. Men med honom finns också några dvärgar att ödsla sin kärlek på. Och, för att citera Frost:

Two roads diverged in a wood, and I – I took the one less traveled by, and that has made all the difference

Jag har kanske fel. Sagan kanske fungerar på mig, när allt kommer omkring. Poesin också. Sången med. That has made all the difference, helt enkelt.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

lugnetkyrkan

av adolphson

Sedan Dalarnas Tidningar och P4 Dalarna rapporterat om det har det kommit till allmän kännedom att Lugnetkyrkan inte vill viga samkönade par. Det borde, anser jag, inte komma som någon större överraskning men saken har upprört känslor och inneburit att kommunen nu ser över sina alternativ eftersom kommunen som organisation inte delar den värdegrunden.

Resumé: kyrkan har kommunens största och modernaste samlingslokal. Kommunen, exempelvis genom min arbetsplats, hyr den ibland tillfälligt. Vi hyr den också permanent för förskoleverksamhet.

Debatten visar på en mängd dilemman och upprör (av olika skäl) många. Egentligen är det inte så svårt, det hela. Kyrkan har rätt att på grund av sin trosövertygelse vägra samkönade äktenskap – skulle man driva frågan i alla tillgängliga rättsinstanser skulle de få rätt – ända upp i EU-domstolen. Att man i religionens namn faktiskt får bete sig så har vi känt till åtminstone sedan pastor Åke Green år 2003 predikade om homosexualitet som en cancersvulst på människokroppen. Lugnetkyrkan är heller inte ensam – de flesta religiösa organisationer resonerar på samma sätt.

Kommunen har å sin sida rätt att inte samarbeta med en organisation som vägrar viga samkönade par. Svårare är det väl inte.

Många ser dock kyrkans agerande som homofobiskt eller diskriminerande medan Lugnetkyrkan hänvisar till bibeln – alltså det man betraktar som guds ord. Vidare anser man inte att man diskriminerar när man hänvisar homosexuella att gifta sig någon annanstans. Och i juridisk mening har de alltså rätt att vägra detta.

(Hur det är att vara homosexuell församlingsmedlem är en aspekt jag inte går in på nu.)

Så vad är problemet, egentligen? Det är väl som vilken skilsmässa som helst, detta. Är man inte överens om grundläggande värderingar tenderar förhållandet att spricka och man gör förmodligen bäst i att gå skilda vägar.

Minsta gemensamma nämnare. Det handlar om stålar.

Utan närmare insyn i Lugnetkyrkans ekonomi så tycker jag inte det krävs någon större fantasi för att föreställa sig att den stora investeringen i den nya byggnaden från 2013 bygger på beräknade intäkter i mångmiljonklassen över tid.

För kommunens del skulle det innebära stora kostnader att bryta ett avtal och det känns, enligt min uppfattning, som slöseri med skattebetalarnas pengar. Dessutom finns det inga andra lokaler att tillgå för förskoleverksamheten. Nej, den läxan borde vi gjort innan vi gick in i avtalet. Nu får vi vackert vänta på att avtalen löper ut någonstans 2022. De tillfälliga inhoppen i lokalerna är bara att sluta med – inga problem där.

Som sagt, det hela är inte så märkvärdigt egentligen. Ändå följer antagligen den nationella frikyrkorörelsen och förmodligen även kommuner fallet. Det är nämligen prejudicerande – det är många kommuner och samfund runt om i landet som har ingått liknande avtal.

Från Lugnetkyrkans sida har man aktivt försvarat sin sak. Andra har lagt sig i. Och det är lätt att ta till övertoner i diskussionen. Någon, dock ingen församlingsmedlem, kallade i brev kommunalrådet Joakim Storck för ”Pontius Pilatus” exempelvis. Det är ingen dålig jämförelse, det. Eller – det är det ju förresten. Pilatus var nämligen inte bara den som enligt Bibeln dömde och beordrade att plåga och avrätta Jesus (att Lugnetkyrkan ses som jesus i sammanhanget är självklart). Nej, Pilatus var en brutal plågoande, en utpräglad sadist och praktarschel i största allmänhet – även med dåtida mått mätt.

Man ska dock inte utesluta att Lugnetkyrkan helt enkelt ändrar sig. Det är inte troligt men uteslutet är det inte. Det finns sannolikt församlingsmedlemmar som inte alls identifierar sig med att tillhöra en organisation som (i mina ögon) diskriminerar homosexuella. Församlingen skulle även kunna delas i två – de som vill ändra och de som vill oförändra. Sådant har hänt förr i frikyrkohistorien.

Stålar igen. Man ska aldrig underskatta Mamon. Om valet står mellan att förlora kommunens intäkter och riskera att församlingen splittras är det kanske helt enkelt lättare att ändra ståndpunkt i just den här frågan. Helst med tanke på den stora investering man gjort i byggnaden.

Själv äter jag inte längre i Lugnetkyrkans restaurang. Det kanske är starkt att prata om bojkott i sammanhanget, nej, jag spenderar helt enkelt helst mina lunchpengar annorstädes. Inget konstigt med det.

Vi diskuterar saken på jobbet (det är ju vår närmsta granne). En kollega påminde mig om när fransmännen sprängde kärnvapen i Stilla havet i mitten på 80-talet. Då skulle man bojkotta franska viner. Hur länge varade det? Efter ett tag kom man ju på att nog är det bra gott med franska viner ändå. De är ju typ bäst på det. Hur många minns detta idag? Och vad ska man förrsten göra med sina kvarvarande lunchkuponger? Växla in hos diskrimineringsombudmannen?

Förlåt min sarkasm. Men det är det här med tolkningsföreträdet som stör mig. Låt oss leka lite med tillmälet Pontius Pilatus. Om Jesus står för demokratin och alla människors lika värde – vem är det då som är Pilatus i sammanhanget?

Jag sträcker på mig i all min briljans – jodå, mitt samvete är rent. För jag gick ju ner och intervjuade Lugnetkyrkan redan för två år sedan och förde mina slutsatser vidare till den som ville se och lyssna.

Så enkelt är det ändå inte. För det är ingen lätt sak, detta. Mitt förslag innebär uppmaningen att låta oss skiljas som vänner. Var och en med sitt samvete.

Eller.

Vi kanske borde ha en fortsatt dialog med varann. Församlingen har skickat mail till mig och de övriga i kommunstyrelsen. Där understryker de att de vill vara en del av Falun och verka för stans bästa. Församlingen är en fri kyrka bland 300 andra församlingar inom Evangeliska Frikyrkan. Kanske vill de inte vara i konflikt med majoritetssamhällets värderingar i Falun? De vill ju verka för ett bra Falun, säger de. Kanske får de göra som de vill inom EF? Då kanske de ändrar sig?

Mitt förslag, som fler verkar instämma i, är att vi följer avtalet men avslutar det när det löper ut. Om Lugnetkyrkan inte ändrar sig i synen inom vissa värdegrundsfrågor vill säga. Då ligger alla kort på bordet igen.

Realaterade blogginlägg

Samtal med Lugnetkyrkan

Pontius Piltaus 2

Livsåskådning, Personligt, Språk

terra incognita

av adolphson

Det är inte längre så läskigt som det en gång var. Då. Hela sjukdomsperioden har varit läskig. All organisation kring hennes bortgång har varit läskig. Flytten också.

Nu är det inte längre läskigt – nu är det mest lite tråkigt. Tråkigt att inte ha henne som samtalspartner, tråkigt att inte ha henne som mamma till mina barn, resesällskap eller tv-seriekompis.

Att inte hålla henne i mina armar är både tråkigt och läskigt.

Jag vet inte varför jag gillar att slänga mig med gamla latinska citat. Kanske är det för att pråla med något sorts uppblåst bildningsideal jag inte har. Kanske är det för att verka mer intressant än jag i själva verket är. Hoppas inte. Jag gillar latin, helt enkelt, det som uttrycks blir enligt min uppfattning väldigt tydligt. Lingua pura, typ.

Terra incognita är en antik term som betyder okänt land och användes som besteckning för vita fläckar, outforskat område, på kartor. Under sjöfararnas resor på 1400-talet återkom termen i allmänt bruk. Ofta illustrerades de vita fläckarna med farliga mytologiska djur som drakar, sjöodjur och sånt. Kanske gjorde man det som ursäkt för att området ännu var outforskat eller för att avskräcka andra från att försöka upptäcka det. Eller för att det helt enkelt var snyggt.

I dag förekommer inte begreppet terra incognita eftersom det inte finns oupptäckta platser på planeten (möjligen vissa delar av världshavens bottnar men det kan jag inte närmare uttala mig om). Och inte tjänar det mycket till att förse universum med en etikett av denna typ, för det blir ju att omfatta hela rymden det. Terra incognita används idag mer allmänt inom olika vetenskaper för ännu outforskade områden och ämnen.

Det var en stressig period när hon blev permanent inlagd på sjukhus. Trots att tidens oerhörda knapphet sällan medgav möjlighet till eftertanke var det någon gång under den tiden insikten slog mig – att det är så här det kommer att vara nu. Känslan av att alltid duka fram till tre istället för fyra. Behovet av att alltid vara tillgänglig för de små eftersom det inte längre finns någon back up. Att alltid vara lite trasig men aldrig låtsas om det.

Känslan av att det från och med nu alltid kommer att vara lite sämre, lite mer dämpat, lite mer sorgligt, lite mer trist.

Vi reagerar alla olika men jag minns alltså tydligt den första insikten. Efter att hetsat runt i ännu något göromål stannade jag plötsligt upp. Det här är inte något övergående, insåg jag. Hon kommer aldrig mer hem. Det är så här det kommer att vara nu. Det var stunden när den abnorma mardrömmen, det bisarra undantaget, den vedervärdiga orättvisan blev det vanliga och normala.

Och så har det varit sedan dess. Jag söker mina stigar i okänt land, jag sätter en fot framför den andra och vinglar långsamt framåt.

Jag bekämpar allt sedan insiktens ögonblick så gott som dagligen impulsen att rymma min kos, att dra, att plötsligt försvinna till en plats där ingen vet vem jag är, där ingen heller vill veta vem jag är och där inga krav finns. Jag drömmer om ensamhet av olika slag, om att guida amerikaner i Rom, att dra mig tillbaka till en enslig fjällstuga, om att emigrera till norra Kanadas skogar – där är det riktigt kargt och eländigt har jag hört.

Men så resonerar inte en ansvarsfull pappa, säger jag (ännu så länge) strängt till mig själv. Get a grip (vad nu det kan heta på latin).

Jag har i sommar tänkt på Harry Martinssons bok Aniara. Läser man ännu den, tro? Antagligen inte, folk läser sämre grejer nuförtiden, i den mån de läser alls, tänker jag i ett blandat utslag av bitterhet och inte så lite högdragenhet.

Aniara är ett rymdskepp som ska föra en rätt stor grupp, flera tusen, människor till Venus och Mars eftersom mänskligheten gjort jorden obeboelig. Men skeppet kommer ur kurs och fortsätter istället rakt ut i det stora, okända universum.

En perfekt metafor för mig och mitt liv.

Berättelsen handlar om hur de ombordvarande människorna hanterar och reagerar när den ofattbara verkligheten går upp för dem – att ingen räddning är möjlig, ingen hjälp finns att få. De är fast för alltid, eller åtminstone tills förråden tar slut eller skeppet kraschar.

Nu skulle det hela kunna utveckla sig till ännu en variant på Flugornas herre, men det gör inte Martinssons berättelse. Boken är, om uttrycket tillåts, skithäftig. En av mina favoriter.

Rymdskeppets hastighet är mycket hög vilket blir en kontrast mot det mänskliga livet inne i skeppet som är monotont och upplevs som stillastående. Vi människor är bra små när vi kommer utanför vår fysiska och själsliga tillhörighet.

Vad gör människorna ombord på Aniara med sin monotona tillvaro? Hur söker de tröst? Ja, när filosofin, vetenskapen, religionen och frosseriet visat sig svika, att inte räcka till, återstår bara att drömma eller låta tankarna fly verkligheten för att inte bokstavligt talat bli galen.

Sakta återvänder mina egna tankar till verkligheten.

Det finns ljuspunkter. Människor bryr sig, de är omtänksamma och snälla. De sista bestyren med gravplats och urnnedsättning närmar sig. Jag undervisar och mår bra av det. Häromdagen var det en elev som efter lektionen sa till mig att dina lektioner är som en timmes peptalk. Sådant värmer – och det är bra att hålla mitt inre ifrån mitt yttre. Kanske kan det inre och yttre åter mötas en dag, men där är jag inte än. Det inre färdas i otakt med det yttre, precis som människorna ombord på Aniara.

Jag har börjat gå på politiska möten igen och partikamraterna är stöttande och förstående. Det är fina människor i falu-centern.

Jag har passerat kartans fantasieggande rovdjur, jag är mitt ute i det stora okända. Jag är en av de åtta tusen passagerarna på Aniara.

Det är läskigt, men jag är åtminstone. Och det är väl inte så tråkigt, det.

Dagens musik får bli Adolphson & Falks Tyngdlös.

Källor:

Martinsson: Aniara

Bonniers Lexikon (äpplet)

Wikipedia

 

Historia, Livsåskådning, Personligt

(parentes)

av adolphson

Jag har fått många fina reaktioner på mitt offentliga terapiarbete. Någon undrade dock nyligen vad det är jag håller på med egentligen. Jag funderar över om det kan vara på det viset att denne någon uttrycker vad fler tänker. Säkert är det så.

Så vad är det jag håller på med egentligen? Skriver och sprider dystra, låt vara känslomässiga, texter om min och hennes svåra sjukdomstid, är väl en beskrivning som passar rätt så väl.

Det enkla svaret är annars att jag håller på att frigöra mig. Vi är alla i någon mening det förflutnas fångar och jag håller för min del på att frigöra mig från historiens grepp.

Det är nämligen därför vi studerar historia. Eller så är jag mer än lovligt hoppfullt influerad av självaste Winston Churchill:

History will be kind to me for I intend to write it

Det är detta som är grejen med historia, det som skiljer ämnet från nästan alla andra vetenskapliga discipliner, nämligen att den inte följer några fasta regler och därför är svår att förutsäga. Medan en ekonom förväntas förutsäga effekten av en förändrad ränta eller en meteorolog det kommande vädret så är historikern alltid färgad av åsikter och känslor.

Jag förväntade mig att läkarna tydligare skulle kunna uttala sig om Malins odds och även förekomma dåliga effekter av hennes behandlingar. Förutsägelsen att förra sommaren inte var den sista visade sig inte stämma. Inte alls, faktiskt. Därför reagerade jag på fakta negativt. Jag ville hålla någon ansvarig.

Men det finns ingen att ställa till svars. Inga felbehandlingar eller misstag skedde, nej, man tillämpade känd och beprövad vetenskap och uttalade sig mer eller mindre träffsäkert om förväntade resultat.

Men ändå, någon måste det väl finnas att skylla för att det inte gick som jag ville, för att framtiden inte blev som tänkt, tänker jag när jag ser tillbaka. Jag är sålunda i full färd med att konstruera ett stycke historia som kommer att prägla oss närmaste under återstoden av våra liv. Och möjligen därefter.

Nutiden, eller verkligheten om man så vill, skiljer sig alltid för mycket från det förflutna för att historien med någon större träffsäkerhet ska kunna förutsäga framtiden. Det är alltid nutiden det handlar om. Alltid.

Den omfångsrika historieskrivningen om Karl XII säger mycket mer om den tid under vilken den aktuella skildringen tillkom än om Carolus Rex egen tid. Det fungerar dåligt att studera Hamurabis lagar för att finna vägledning i rättsprocessen mot en känd amerikansk musiker som arresteras i Stockholm i slutet av 2010-talet (även om en viss president vill antyda att Sveriges lagar är forntida).

Vetenskapen ägnar sig åt att undersöka ny, oprövad mark för att möjliggöra andra framtider än de man normalt sett klarar att föreställa sig. Ett viktigt skäl till detta är att försöka göra oss medvetna om möjligheter vi normalt sett inte överväger. Därför vill vetenskapen göra nya upptäckter, skörda nya vetenskapliga rön.

Detta gäller självfallet också historieämnet och, hävdar jag, i synnerhet den personliga historieskrivningen. Vi studerar inte historia för att i evighet återupprepa det som hänt, för sakens egen skull, utan för att frigöra oss ur det förflutnas grepp. För att gå vidare med så många valmöjligheter som möjligt.

Alla människor är födda in i en viss tid och plats. På den platsen och under den tiden råder vissa lagar, normer och ekonomiska/sociala/politiska system som är typiska just där och då. De människor som lever under den aktuella perioden tror att dessa sakernas tillstånd är naturliga, det som alltid kommer bestå, att man är klar med utveckling och förändring. Man har gått i mål, loppet är färdigt.

Så till exempel ansågs allmänt i Europa i slutet av 1800-talet att mänskligheten nu peakade. Nu var den bästa av alla tider, vilken lycka att få leva under just denna tid, resonerade man. Se bara på allt fränt vi åstadkommit och upptäckt. Eiffeltornet, nordpolen, tvåkammarsystemet och grejer.

Så typiskt oss människor. Så kom första världskriget och vad som därefter följde. Efter den stora katastrofen började man en bit in på 1920-talet nostalgiskt att blicka tillbaka på årtiondena före 1914 som man lite drömmande döpte till la belle epoque. En benämning som alltså sa betydligt mer om 1920-talet än 1880-talet.

På samma sätt skulle det vara enkelt för mig att anse att jag upplevt det bästa tills undergången inträffade och att allt ska vara jävligt hädanefter. I helvete heller, tänker jag.

Vi glömmer lätt att historien format oss, detta samhälle, vår nuvarande situation, och våra liv. Hur vi tänker, känner och pratar. Den har givit mig en familj – som fortfarande finns kvar. Det väsentliga är inte hur allt var eller hände utan att det var och hände. Den viktiga frågan att ställa sig är: vart går vi härnäst?

Historien tvingar oss ofta att se endast en möjlig framtid och att springa mot den med döden i hälarna. Vi försöker sällan på egen hand ändra riktningen för att ta oss emot en alternativ framtid.

(Nåja, vissa undantag finns – på gott och ont. Som Adolf Hitler. Som Nelson Mandela. Som Greta Thunberg. Många gillar vissa av dessa fritänkare, vissa gillar andra. Vi har alla ett val att göra härvidlag.)

Vi studerar alltså historia, både den personliga och vår gemensamma, för att göra oss fria från predestination – förutbestämmelse. För att göra oss/sig fria från det vi upplevt eftersom det i allt för hög grad styr vårt kommande beteende. Vi analyserar historia för att upptäcka möjligheter våra förfäder, eller vi själva, inte kunde eller ville tänka sig. Vi studerar historia för att bli fria i största allmänhet, helt enkelt. (Vilket antagligen är anledningen till att makten ofta vill kontrollera historien.)

Genom att ganska öppenhjärtigt gå igenom den svåra tid som blev slutet för mitt och Malins gemensamma liv, genom att bearbeta de mörkaste ögonblicken, ljuspunkterna och kärleken hoppas jag att snart kunna känna, drömma och tänka på ett annat sätt.

För jag känner mig, och har gjort så under lång tid, låst, fast i cancerns skugga. Jag längtar efter fler alternativ att begrunda än endast de få, dystra, jag under lång tid sett eller känt.

Historieskrivning behöver inte handla om gruppers kontroll och makt. Det kan också handla om personliga handlingsalternativ och möjligheter. Vilken möjlighetshorisont man ser. Så är det för mig. När detta är bearbetat är det i någon mening också klart. Klart, men inte glömt.

Förändring, oavsett om den handlar om rasistiskt eller sexistiskt förtryck, suffragetter, Marx, Metoo, samer, rösträtt eller vad det än månde vara, har alltid börjat med att någon eller några sett historien på ett nytt sätt. Och den nya synens främsta syfte är att tala om för oss andra att den bestående, gängse, traditionella, ordningen inte på något sätt är oföränderlig.

Historien lär oss att det finns en samling olika, ofta slumpartade, händelser som skapat den situation vi har och genom att analysera dessa kan vi ta ut en annan riktning, tänka och känna annorlunda, skapa en ny framtid. Det är därför vi måste studera exempelvis nazismens illdåd – inte för att föreviga och återupprepa dem utan för att frigöra oss från dem.

Så detta är vad jag håller på med, egentligen.

För att sammanfatta. Jag bör inte bara gå vidare hur som helst – utan riktning eller mål. För då blir enligt detta resonemang framtidsutsikterna begränsade. När jag bearbetat inte bara två år av sjukdom utan också drygt två decenniers samvaro är jag fri att forma vilken framtid jag vill. Inte fri i bemärkelsen glömska utan fri genom rätten och möjligheten att tala, tänka och känna utan styrning från det förflutnas kalla skugga. För även om minnena är varma så blir den nostalgiska skuggan kall. Det blir denna kyla som får grepp om en om man enbart dröjer sig kvar i minnet, lever i det förslutna.

Det var inte bättre förr – bara annorlunda. Vad framtiden bär i sitt sköte är inte för det förflutna att besvara.

Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgondagen

Livsåskådning, Personligt, Språk

mannen i svepeduken

av adolphson

Det ska villigt erkännas – rubriken är snodd. Det var Sven Danell som på 1970-talet skrev en bok om den uppmärksammade svepningen i Turin. Svepningen betraktas av många som relik och anses sedan 1357 vara det tyg Jesus sveptes i efter korsfästelsen. På tyget avtecknar sig (från blodet) bilden av en mansperson som skadats svårt. Svepningen har under hela 1900-talet varit omdiskuterad huruvida den verkligen är det tyg Jesu kropp sveptes i före gravläggningen.

Det här blogginlägget handlar, som alla andra, om mig. Låt mig därför genast fastslå att jag inte på något sätt jämför mig med frälsaren, möjligen kan jag förstå något av det lidande han utstod, om än på ett metaforiskt plan.

Det förtjänas att upprepas: ordet passion kommer av latinets patio – att lida.

Ordet palliativ härrör också det från latinet och betyder mantel där manteln symboliserar omsorgen om den döende människan. Det handlar om vård av någon som är obotligt sjuk och som inte kommer att leva länge till. Det kan handla om olika försök att förlänga livslängden men är i realiteten oftast en fråga om att minimera lidande under den absolut sista tiden i livet. Den palliativa vården har jag nu fyra gånger sett på nära håll – och en gång inifrån.

Jag har återupprepat det i text och i olika samtal: den svenska sjukvården är fantastisk. När det är så illa som i vårt fall rullar den bokstavligt talat ut röda mattan. Den skriver ut vad som än behövs, ibland mer därtill, man får direktnummer så man slipper anpassa sig till telefontider och man tillhör snart kategorin som på avdelningarna inte berörs av besökstider.

Det är en sällsam känsla att känna sig mer eller mindre hemmastadd på en avdelning där alla patienter snart ska dö. Personalen nickar och ler vänligt men patienterna slösar inte dyrbar tid på ytlig artighet. Jag hör inte hemma där, jag är inte döende. Eller det är jag ju, det är vi alla, men jag har ännu inte fått tiden konkret utmätt.

Den påtagliga skillnaden i vårt fall var åldern – vi var yngre än de andra, Malin och jag. Så kan jag fortfarande känna, vi var för unga för den här resan, vi hade så mycket kvar att göra, så mycket mer att ge. Men cancer tar inte sådana hänsyn.

Det kändes trots allt skönt att bli inskriven på palliativa avdelningen. (Det normala är så kallade hospice men sådana finns inte i Dalarna.) Det fanns inte mer att göra för henne och palliativ vård i hemmet var uteslutet, nu återstod bara att, så att säga, checka in för att checka ut. Det hade varit så mycket elände så en permanent tillvaro på sjukhus kändes paradoxalt nog som något tryggt och bra. Men hur utmattad jag än var så ville jag inte lämna henne där. Jag flyttade med.

Min största fruktan under de första dygnen bestod i att hon skulle lämnat mig någon gång under natten medan jag sov (i den mån jag sov, något). Därför höll jag henne hårt i handen varje natt om jag inte kunde hålla om hela henne. Under förmiddagen låg vi i sängen och myste. Vi viskade, skrattade, kramades, grät och mindes. Varje ögonblick rymde ett helt liv. Det var på samma gång skrämmande, fantastiskt och outhärdligt sorgligt. Skrämmande och sorgligt för att jag visste att det var slutet jag upplevde, fantastiskt eftersom vi medgavs det avslut vi fick. Jag kommer aldrig att glömma det, så länge jag lever.

De har egen kock på palliativa avdelningen och även om de brun-grå plastmaterialen på golv och väggar är de samma som övriga sjukhuset så håller allt annat en högre klass. Stillheten, vänligheten, vården och maten, allt befriat från vårdapparatens vanliga massorienterade stress. Typiskt, minns jag att jag tänkte, egen kock men ingen aptit.

Det är just i det där ögonblicket. Ögonblicket då man övergår från att vara en sjuk (låt vara mycket svårt) person som ofta är på sjukhus till att vara en inlagd patient. Den där övergången är viktig. När omvårdnaden är tryggad, när man är ordentligt insvept i manteln, kan man koncentrera sig på det väsentliga, det för handen varande. Koncentrera sig på att dö. Man måste nog själv upplevt det för att förstå den fulla innebörden, den oerhörda vikten, av detta.

Där på avdelningen levde vi och där dog vi under knappt två veckors tid. Där hängde vi på våra metaforiska kors. Jag kan inte beskriva människorna omkring oss på annat vis än genom en sliten metafor: som änglar.

Där dog vi, alltså. Energin gick sakta ner, drifter och behov avtog långsamt. Jag läste på och informerade mig om vad som händer med kroppen i livets slutskede. Vad som händer med en krossad själ är det däremot inte lika lätt att läsa sig till.

Vi pratade på förmiddagarna, på eftermiddagarna sov hon mest. Tiden gick. Magnus hörde av sig. Vi kom överens om att han skulle komma, men efter en stund ringde jag upp igen. Vad skulle han dit och göra, liksom? Det är ju bara jag och en segdragen väntan på slutet, inte mycket för honom att göra där.

Okej?

Nej. Du ska inte vara ensam, jag sitter redan i bilen.

Så kom det sig att han delade en del av den sista tiden med mig. Han har i efterhand sagt följande om min uppenbarelse: Du såg för jävlig ut. Vadå? Hårband och mysbyxor. I know the drill. Världen utanför var så oerhört fjärran, det var som han trängde sig in i något högst privat och att jag mycket motvilligt släppte in honom. Så här i efterhand är jag ändå tacksam för att jag gjorde det, låt den rätte komma in som det heter.

En annan kommentar jag fått är att jag under processionen, när vi bar ut kistan i slutet av begravningen (vilket förövrigt var Malins eget önskemål), såg ut som en förkrympt liten farbror. Nå, det var ögonblicket min själ dog, det var då allt miste sin mening. Inte konstigt att jag såg ut som jag gjorde.

Men själar föds igen, nya meningar tillkommer. Det är bara så mycket att bearbeta. Så väldigt mycket. Det är tungt, så tungt. Samtidigt är alla så snälla och omtänksamma. Det ger sig väl – genom barnens okuvliga framtidstro, Bach, litteratur och vänner.

Jag var omsvept av en mantel som inte var min, jag hade den bara till låns, den var inte ämnad för mig. Jag tvingades att ta den av mig och fryser alltjämt. Medan alla andra njuter av sommarvärmen fryser jag.

Passion innebär att man lider. Men kärleken är odödlig.

Källor:

Sven Danell – Mannen i svepeduken

Bonniers lexikon (äpplet)

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

gift

av adolphson

Jag är inte en person som ber till högre makter i någon större utsträckning. Det har sällan hjälpt mig vare sig praktiskt eller som meditation. Nej, jag och det gudomliga har en annan sorts relation som jag inte ämnar gå närmare in på. Men i kriget mot cellgifterna kom jag, när det stormade som värst, en gång att tänka på den gamla bönen som offren för vikingarnas härjningar lär ha bett. Men jag bytte ut nordmännen mot vår verklighet.

För cellgifters raseri bevare oss milde herre och gud.

Så här står det att läsa på cancerfonden.se:

Cytostatika ges för att bota cancer eller för att bromsa upp sjukdomsförloppet (…). De vanligaste biverkningarna är sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär. I folkmun kallas cytostatika ”cellgifter”, en ganska olycklig benämning eftersom det har en obehaglig klang och kan föra tankarna åt fel håll. Det är cancercellerna man vill angripa med cytostatika. Man vill helst döda cancercellerna eller åtminstone hämma deras tillväxt.

Jag skulle nog säga att folkmunnen i viss mån har rätt, att cancerfonden missar poängen lite. Benämningen cellgifter har nämligen kommit till av en anledning.

Jag har hört frasen så många gånger: vi står på tröskeln. Vad hjälper det, tänkte jag då. Och visst slet bitterheten i mig när jag såg nobelprisets utdelning, när jag läste om alla framsteg som gjorts inom cancerforskningen. Cellgifter tillhör det förflutna heter det, snart kommer nya, smarta mediciner som inte angriper hela kroppen utan enbart cancercellerna.

Det var på det vi väntade. Men det var och förblev en förhoppning, en dröm, inget mer. Och det insåg hon tidigt, långt före jag själv.

Det ska sägas på en gång: jag har inget emot cancerfonden.se, självfallet inte. Alla och envar som på olika sätt jobbar mot cancer är värda all respekt och beundran. Det är bara det att bakom den något torra texten döljer sig verkligheten. Problemet är att cellgifterna ännu inte kan skilja på vän och fiende – de ger sig på hela skiten, liksom. Den bästa liknelse som kommer för mig är ett kärnvapenkrig där den goda sidan, så att säga, unleash hell för att besegra Tengil.

Vi är många som kan översätta informationen om biverkningar, som känner verkligheten bakom beskrivningarna om håravfall, sänkta blodvärden, mag- och tarmbesvär eller konsekvensen av att tappa smak och känsel men ändå förväntas fungera som en i allt väsentligt frisk människa.

(Jag vet, man får vara tacksam för den tid och den del av världen man lever i. Eller finns det måhända ett annat synsätt? Alexander dog (antagligen) av malaria, Karl XI av magcancer och Oscar I av hjärntumör. Deras liv blev relativt korta, men knappast innehållslösa, och även om samtiden inte kunde ställa diagnos så slutade det inte så illa för dem. Frågan jag ställer mig är om man verkligen ska dra ut på lidandet i all oändlighet. I Sverige pågår en sådan debatt just nu, om man äger rätten till sin död, om än lite i det tysta.

Detta är svåra frågor som inte är för mig att besvara. Jag kan dock säga en sak – jag vet vad hon ansåg.)

Jag diskuterade många gånger med olika personer som var ansvariga för hennes behandling. De tyckte nog emellanåt att jag var lite väl påstridig. Jag minns särskilt när jag i ett utslag av desperation hävdade att jag kunde väl sälja allt, hus, bil – ja hela skiten – för att åka någonstans och köpa den där nya mirakelbehandlingen. Vi klarar oss alltid, jag är historielärare förstår du, utbrast jag slutligen aningen galghumoristiskt. Samtalspartnern svarade helt lugnt att det inte var något hen som läkare kunde tillråda.

En annan person tog min fråga på större allvar och vi diskuterade den även på ett övergripande plan. Hen menade att mitt förslag inte kunde garantera att Malin räddades till ett värdigt liv men påstod samtidigt att detta är något av vårdens, samhällets och faktiskt världens, förestående tsunamivåg. Kan vi screena och undersöka oss i tid kommer vi sannolikt kunna förebygga en mängd, miljarder world wide, cancerdiagnoser men frågan är om vi har resurser? Resurser att genomföra den förebyggde undersökningen för hela landets befolkning och resurser att behandla det vi upptäcker. Den nya mirakelmedicinen är på tok för dyr för alla ska kunna komma i åtnjutande av den.

Det krävs ett annat samhälle för det.

Det konkreta svaret var alltså att så går det inte till, man kan inte köpa sig vård på det sättet. Men det är sådant jag i efterhand tänker på: gjorde jag verkligen tillräckligt, fanns det ändå inte någon sten jag aldrig tittade under?

Jag minns ljudet. Jag var nästan alltid med henne när hon fick sina behandlingar så jag lärde mig känna igen saker, så som ljudet av cellgifter. Vi satt i ett rum och det kopplades in någon sorts dropp. Jag minns inte namnet. Men jag minns alltså ljudet. Jag tycker det är konstigt när jag ser tillbaka –att jag kommer ihåg ljudet av men inte namnet på behandlingen.

Det var faktiskt ganska mysigt. I alla fall i början medan vi ännu trodde på behandlingarna, när vi ännu hyste hopp, innan alla biverkningar och missräkningar sakta malt ner oss till ett grötigt och hålögt kollektiv utan hopp eller riktning.

I det tillståndet hade jag förövrigt gärna stannat kvar, för då, i missmodet, hade vi iallafall ännu varandra. Jag kunde fortfarande ta hand om henne, hämta mat och saker, krama henne, lukta på henne. Nu är jag ensam kvar med missmodet, så därför saknar jag också de svartaste av stunder vi upplevde tillsammans.

Det surrade svagt i manicken och med jämna mellanrum tjöt det. Då kom sköterskan och bytte förpackning och jag passade på att sträcka lite på benen, hämta en kopp kaffe eller så. Så fortsatte det i timmar. Jag har alltid varit med henne på sjukhusen genom åren (det har blivit lite av den varan av olika skäl) så vi var vana i början. Vi föll in i gamla vanor, jag läste högt, berättade historier och vi planerade.

Hon tyckte mycket om att planera.

Det är de små subtila tecknen man får vara uppmärksam på. De som slutligen sammantaget ger en det definitiva beskedet. Det första av dessa tecken jag minns är svaret på min fråga att om detta inte fungerade, vad gör vi då? Svaret var egentligen tydligt nog:

Det är det här vi ger.

Slutsatsen är att resten är skit, det 98-oktaniga, det som tar en framåt en stund men som i slutändan får maskinen att hosta ihop. Varför får man det, då? Så grymt, på ett sätt.

Det som inte står i förteckningen över biverkningar är hur en cocktail bestående av kemi, rädsla, sorg, ilska och alla övriga effekter kan få patienten att faktiskt förlora sig själv.

Hur ska jag någonsin kunna glömma raseriet?

Raseriet emot vilket det inte finns något försvar, emot vilket ingen tröst eller logik hjälper, under vilket jag var den som fanns att tillgå, den som det fick skölja över. Raseriet som under vilket det enda som återstår är att minnas vem hon egentligen är. Det är under raseriet jag minns, men inte ser och inte hör.

Skrik som bara den som förlorat allt kan utstöta. Ingen kan med säkerhet hävda att hen under cellgifternas herravälde inte skulle reagerat på samma vis. Hjälpen som erbjuds är ytterligare kemi i form av starka ångestdämpande tabletter med ytterligare biverkningar.

Hon tog dem inte. Jag uppmuntrade henne att inte ta dem. Vi klarar det, sa jag, tillsammans. Samtidigt räknade jag minuterna mellan, alltså från relativt mysig behandling till effekten av den två till tre dagar senare. Hur kunde jag minimera lidandet för henne och barnen just denna gång. Slutsatsen var till sist enkel. Det är bara att ställa sig upp och öppna famnen.

Så kommer äntligen soluppgången, ljuset, värmen och min vän är tillbaka igen. Hon lutar huvudet mot min axel, gömmer ansiktet så djupt hon kan i mitt bröst och gråter ut en avgrundsdjup sorg. Hon ber mig om och om igen om förlåtelse för det som aldrig behöver förlåtas.

Klarade vi det verkligen? Man får inte känna efter eller fundera så mycket, det är bara hon, där och nu, mot mitt bröst i vårt kök. Jag lossar henne försiktigt för nu är morgonen här, barnen ska väckas, frukosten framdukas, kramar utdelas, människor som ska fyllas av tro på sig själva och framtiden. Jag själv måste till jobbet.

Hon är inte längre del av det. Hennes liv är en parentes i verkligheten och det är snart över. Hon vet det. Detta är raseriets orsak, det som cellgifterna väcker till liv.

Jag bäddar ner henne försiktigt innan vi åker, barnen och jag. Hon sover innan vi lämnat huset. Och jag har redan glömt raseriet.

I nöd och lust.

Det finns en anledning till att det heter cellgifter, benämningen är faktiskt inte så missvisande. Och med all respekt för alla som botas därav vill jag ändå påstå att för den som just börjat nedräkningen till nästa omgång återstår inte mycket annat än orden

för cellgifters raseri bevare oss milde herre och Gud.

Källor:

cancerfonden.se

Post scriptum:

Några har hört av sig angående musiken jag levt på och delvis delat sedan…ja, hela sjukdomstiden egentligen. Här är spellistan för intresserad.