Kategori: Livsåskådning

cancer, Historia, Livsåskådning, Språk

tillflyktsort

av adolphson

När jag studerade teologi i Uppsala kom jag i kontakt med Descartes ontologiska gudsbevis, ett av de klassiska gudsbevisen. Det var min första riktiga kontakt med filosofin vilken sedan dess fortsatt fascinera och intressera mig. Just det ontologiska gudsbeviset bygger i hög utsträckning på någon sorts filosofisk-religiös känsloyttring.

Descartes menar att vi tänker oss Gud som något fullkomligt. Till fullkomligheten räknas existensen – för om Gud inte existerade vore han (att ange Gud i maskulinum tillhör en äldre tradition som 1600-talsfilosofen Descartes definitivt tillhörde) ju inte fullkomlig. En ofullständig Gud finns däremot inte. Om Gud inte existerar så är han (…) inte fulländad i alla avseenden. Alltså måste han existera. Man kan inte skilja på Gud och existens, det är som att tänka sig ett berg utan dal eller en triangel utan tre vinklar.

En nutida betraktare har möjligen svårt att ta till sig detta tämligen religiösa argument. Också samtiden reagerade. Ett kraftfullt svar (som Desacters aldrig helt lyckades hantera) kom från en matematiker (Gassendi) som menade att existens inte kan betraktas som en fullkomlighet. Saknar något existens är det inte bara ofullkomligt – det är ingenting alls. Alltså finns inte Gud.

I förlängningen handlar det också om människans existens. Människan tänker, alltså existerar hon. Gud likaså. Om Gud inte tänker skulle han (…) inte kunnat skapa oss. Cognito ergo sum.

Att vara cynisk kan innebära olika saker. Ofta avses en känslokall närmast likgiltig syn på tillvaron. Men cynism kan även innbära att se på tillvaron som den faktiskt är utan påverkan av regler, normer, maskerande traditioner eller andra förklaringsmodeller. Den senare tolkningen är faktiskt den ursprungliga som går tillbaka ända till den kyniska skolan i antikens Grekland – vilken inte förespråkade känslokyla eller likgiltighet utan oberoende och självbehärskning.

Ofta förväxlas cynism med pessimism när det i själva verket handlar om en kritisk syn. Förväxlingen kommer sig av en modern världs föreställningar medan den antike cynikern var en person som förkastade både pessimism och optimism för att istället välja den sakliga, neutrala, vägen där man anstränger sig att inte forma verkligheten med orimliga positiva eller negativa inställningar.

Cynismen innebär en illusionslöshet där man försöker att inte i förväg tro något dåligt eller bra. Istället är man beredd att se och erkänna både positiva och negativa faktorer när de uppstår och sedan erkänna dessa för vad de verkligen innebär. Detta synsätt har ofta (av optimister) tolkats som pessimism.

Cynism har också kommit att förknippas med en allmänt bohemisk livsstil, kanske beroende på att skrönor och anekdoter förekom redan under dess ursprung. Den mest kände cynikern, Diogenes, sägs ha bott i en tunna, att han aldrig tvättade sig och därför luktade illa vilket medförde smeknamnet hunden (eller så var detta ett namn han givit sig själv för att framhäva sitt ideal – kynism betyder ordagrant översatt hundlik ((lik en hund)).

För en bredare allmänhet är anekdoten om när Alexander den store besökte Diogenes och frågade om det fanns något han kunde göra för honom så fick han svaret att flytta på sig för att inte skymma solen mer känd. En annan berättelse om Diogenes kravlösa liv berättar att han, då han sett ett barn dricka ur sin kupade hand, slängde sin egen mugg eftersom han därefter ansåg den onödig.

Något att lära sig av i tider av klimatkris och Corona, måhända.

Far tycks ta det lugnt, så 86 vårar fyllda han är. Jag jagar honom ständigt via telefon och finner honom än där, än här. Han menar sig ha överlevt det mesta – världskrig, pandemier, sitt barns och hustrus död. Så det här med Corona må väl bära eller brista. Jag inser att han inte är cynisk – eller så är det just det han är – eller oförsiktig utan mer av inställningen att det som sker det sker. Det är inte utan att jag förstår honom.

far behöver mer av en kinesisk variant av Folkhälsoinstitut

Vi har fått vår fria rörlighet begränsad. Kanske blir det till att vara hemma i sommar, hemska tanke.

Från medeltiden och framåt utfärdades en sorts pestbrev som bevisade att innehavaren kom från pestfri ort och därför fick passera stadsporten på den aktuella platsen. Detta dokument, som kom att kallas passer par la porte, översattes till allehanda språk (passport, pass) blev då som nu något eftertraktat, en handelsvara, eftersom det medgav rättigheter som var värdefulla.

Kan man få en coronastämpel i passet i sommar? Förvandlas passet till en corona-app? Om kontrollen bliknar blå, en signal för det säkra, om kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska.

För att återväda till antikens greker var ett vanligt straff för den som förbrutit sig mot stadsstaten i vilken man var medborgare landsförvisning permanent eller under begränsad tid. Ville sig saker och ting riktigt illa kunde man för att undvika döden vara tvungen att begära asyl (som betyder fristad eller tillflyktsort) i ett tempel i vilket man kunde stanna tills ens vedersakare givit sig av.

Lämnade man templet för tidigt riskerade man att bli ihjälslagen men där inne var man tifri. Det kunde i extremfallen gå så långt att den ansylsökande, om ingen smugglade in mat, svalt ihjäl därinne. Men själva rätten till asyl var det ingen som ifrågasatte.

Perspektiven som öppnar sig. Parallellerna jag drar. Är det cyniskt att ge människor tillfälliga uppehållstillstånd? Att inte släppa asylsökande över gränsen, att utvisa människor som länge befunnit sig (i templet) eller helt enkelt låta dem svälta ihjäl medan de utövar sin asylrätt?

Jag sitter i halvdunklet inne i mitt eget lilla tempel och hittar på saker för att hålla ledan stången. Jag gör en låt till mina elever. Skriver en bloggpost eller två. Läser för ena dottern. Tänker ut roliga saker att göra – sen. Skämtar med städfirman:

Planerar för en oviss framtid. Tänker på henne. Och så här minns jag alltihop. Och så grunnar jag över skillnaden mellan orden övergripande och översiktligt .

Det förra betyder

sammanfattning, sammandrag, överblick, resumé, revy, synopsis, synops, krönika, tablå, exposé,bokslut, disposition, helhetsblick, kortversion, plan, program, sammanställning, summering, system, tabell, tideböcker, tvärsnitt, utblick

och det senare

överskådlig, klar, åskådlig, summarisk, schematisk, synoptisk, kursiv, överblickbar, skelettartad, skissartad

Det kanske krävs ett gudomligt sinnelag för att se skillnaden tydligt.

Kanske är språk och filosofi en lyxvara i tider av armod och nöd. Men de utgör också ett heligt tempel för asylsökande. Vissa, hur märkligt det kunde förefalla Descartes, känner sig kanske ofullständiga utan tron på Guds existens, andra inte. För den asylsökande återstår inte mycket annat att säga än jag existerar. Jag är här. Jag finns. Jag är människa och därför gudomlig.

När jag studerade religionsfilosofi i Uppsala träffade jag Malin. Jag visste det inte då, men en sak kan jag så här med lite perspektiv fastslå: det är ännu så länge det närmaste det gudomliga jag kommit. Inte hon som människa utan det vi skapade tillsammans. En familj. Det är inte slut, det är inte dött, bara för att hon lämnat oss. Den existerar. Den är ett berg med djupa dalar och vi som utgör den en triangel av kärlek.

Det känns, i brist på bättre ord, gudomligt.

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

synonymer.se

Livsåskådning

bild 71 – Li

av adolphson

Jag befinner mig bekvämt tillbakalutad i min personliga sociala distansbubbla och intresserar mig (bisarrt nog) för den kommande post corona-debatten. Det är väl historikern i mig som spökar, kan tänka.

Vad är sant?

Hur vet jag att jag inte vill bli kontaktad av Li?

Hur mycket mer illa än eljest har den redan svage farit av att hela samhället stängde ner? Kommer vi att, med lite perspektiv, träffsäkert kunna analysera vad som inträffade när den kollektiva sociala kontrollen plötsligt försvann? Månne går den moderna civilisationens medmänskliga fernissa inte särskilt djupt, kanske räcker det att skrapa aldrig så lite på den för att finna sin biologiska nemesis titta fram.

Psykisk ohälsa. Missbruk. Våld i hemmet. Först i kön till hyllan med toapapper. Den starkes rätt. Medan vi tittade annorstädes kom bumerangen plötsligt tillbaka och slog ut alla tänderna på oss. Eller blev det inte så illa?

Inte konstigt att intresset för religion och andlighet ökar i (corona)tider av oro eller overksamhet. Hur kommer förresten dessa ting att påverkas över tid av det vi nu genomgår? De religiösa föreställningarna förändras ju alltid under kriser. Hur ser den andliga nöden eller existentiella grubblandet ut under och efter att samhället upphöde att fungera på det vis som vi känner det?

De gamla religionerna är sprungna ur forntidens jordbrukssamhällen. Kunde man resa med sin privata lilla tidsmaskin till templet i Jerusalem vid tiden när Jesus hängde där hade man funnit stället som något av en blandning av grillbar och slakthus. Alla som besökte templet dåförtiden hade mangrant med sig något djur att offra – allt för att blidka gamla testamentets ofta vresige gud i förhoppningen att undgå evig förtappelse.

Kanske får vi efter Corona en bättre förståelse för vad religion egentligen är. Ofta tycks det mig att diskussioner om religion utgår från felaktiga premisser, från missuppfattningar. Från huruvida religionen är sann eller falsk. Det blir inte riktigt rätt eftersom man inte enbart kan definiera religion utifrån andlighet, vidskepelse, tro på övernaturlighet eller gudar. Religion är strängt taget alltid något sant och kan inte avfärdas som humbug eftersom den som utövar den inte håller med.

Vi tror nämligen alltid på sanningen. Det är andra som tror på vidskepelse. Jag ser nu någon omedelbart resa ragg: vissa gemensamma utgångspunkter för vad som är sant måste vi väl ändå ha?! Självfallet. Se bara på USA:s 45:e president. Men, skämt åsido, häng med ett tag till, ge mig lite utrymme. Du behöver i slutändan inte hålla med mig, det är själva grundpoängen med detta blogginlägg, men läs fram till sista punkten innan du protesterar.

För den som tror på tomtar och troll är dessa ting en lika naturlig del av naturen som fåglar och insekter. För foliehatten är chemtrails i allra högsta grad något verkligt. Att enbart likställa religion med tro på övernaturlighet är att indirekt påstå att man känner till och kan förklara alla naturfenomen i hela världen. Ever. Ett modigt, men förvisso inte omöjligt, påstående.

Är en övertygad kommunist mindre religiös enbart på grund av att marxismen inte erkänner några gudar? Inte alls, hävdar jag.

Jag påstår inte att innehållet i Bibeln (eller motsvarande bok) bokstavligen är sant. Religon är skapad av människor, inte av gudar, och är liksom allt annat människan skapat något verkligt, något sant. Religion måste förstås utifrån dess sociala strukturer – inte utifrån huruvida Jesus faktiskt gick på vattnet eller ej. Allt som ger samhället någon sorts övermänsklig legitimitet kan sägas vara religion. Det kan handla om tomtar och troll, kommunism, nazism, humanism, liberalism, kristendom eller islam. Religion legitimerar mänskliga normer genom att hävda att de avspeglar övermänskliga, universella lagar som man måste följa om inte allt (enligt uppfattningen) ska gå fullständigt överstyr.

Om det är rätt eller fel, bra eller dåligt, är en (helt) annan fråga, mycket mer fruktbar och intressant än huruvida religion är något sant eller falskt.

Profeten kan heta Jesus, Buddha, Hitler, Lenin, Shiva eller Lennon. Och alla är de i någon mån sanna.

Det judiska barnet frågar sin far rabbinen varför hen inte får äta fläskkött. Svaret blir: för att det är så världen fungerar. Du är för ung att förstå. Äter vi fläskkött straffar Gud oss och det går illa. Det är inte jag som hittat på det, det är Gud, som skapade allt från början och som av okänd anledning hittade på det. Vi ska inte äta fläskkött. Punkt.

Ett tyskt barn frågar under andra världskriget sin far, SS-officeren, varför hens judiske lekkamrat måste dö. Svaret blir: för det är så världen fungerar. Du är för ung att förstå. Låter vi judarna leva går till sist vi tyskar och därmed hela världen under. Det är inte jag som hittat på det, det är Hitler som skapade reglerna för hur vi ska förhålla oss till världen och som av okänd andledning befallde oss att följa dessa regler. Så det ska vi. Punkt.

Ett kinesiskt barn frågar sin förälder varför man måste låsa in regimkritiker utan rättegång och under överskådlig tid. Svaret: för det är så världen fungerar. Du är för ung att förstå. Låter vi människor kritisera fritt går till sist arbetarnas paradis under. Det är inte jag som hittat på det, det är Marx och Mao som av okänd anledning befallde oss att följa dessa regler. Så det ska vi. Punkt.

Min dotter frågar sin socialliberale, humanistiske lärarpappa, ledamot i Faluns parlament, varför vi ska bry oss om huruvida flyktingarna i Moria-lägret på Lesbos får Corona när vi redan är så sjuka här i Falun. Jag svarar henne att det är så världen fungerar. Du är för liten för att förstå allt fullt ut men alla människor, även flyktingarna på Lesbos, har samma rättigheter till liv och hälsa. Det är inte jag som hittat på det – inte fullmäktige heller. Även flyktingarna på Lesbos rättigheter måste respekteras annars kommer snart någon och kränker våra rättigheter och då går det illa också för oss.

Inget av exemplen tillåter sig att avfärdas som tro på vidskepelse. Kommunister, nazister, liberaler, ateister och religiösa – alla tror vi på system, moral och lagar som skapats av människor och som människor förväntas följa. Så har det alltid sett ut i mänsklighetens historia även om systemens utformning och innebörd varierat. Det är svårt att tänka sig att detta skulle förändras efter Corona. Ibland har det dock, enligt ett annat synsätt, gått illa genom denna tro och övertygelse men ur dess ruiner har därefter nya övermänskliga morallagar uppstått.

Vi kan förändra lagar om exempelvis vinster i välfärden men inte – enligt Marx – historiens lagar. Dessa lagar är oföränderliga och eviga. Vad kapitalisterna än gör kommer de, enligt dessa lagar och så länge de låter sina rikedommar växa, till sist att krossas av proletariatet eftersom de genom sitt beteende skapar klasskonflikter.

Vi kan diskutera hur vi får fler människor i arbete men aldrig – enligt Hitler – förändra det faktum att vissa människor måste mördas för att lyckas med det.

Vi må fundera över hur resurserna ska räcka till men att tron på Jesus Kristus leder till frälsning är inte för diskussion.

Vi bestyrks i vår övertygelse att flyktingkrisen måste hanteras solidariskt inom EU men grundtesen om alla människors lika värde är helig.

Detta synsätt är enligt den övertygade kommunisten lika sant som IS tanke att Allah kommer att välsigna kalifatet till evig lycka eller den nazistiska doktrinen att det tredje tusenåriga riket genom arierns överlägsna styrka för alltid kommer att bestå. Alla är vi övertygade om att endast den egna övertygelsen är sann och det är ju, på ett rent teoretiskt plan, faktiskt möjligt att åtminstone en bland alla riktningar har rätt.

Sanningen ligger alltså ofta i betraktarens öga. Jag har mina egna riter för att besvärja Corona. Jag mår ännu ganska bra även om jag saknar mina elever, vänner, körsång och fria rörlighet. Jag mår dåligt över att inte kunna bistå vänner och släktingar i nöd eller delta i ett sista avsked. Jag tror som sagt att mycket kommer att förändras efter Corona. Hur och vad vet jag självklart inte – men förändring är sällan sämre, kanske bättre, alltid annorlunda.

Jag gillar förövrigt tomtar men undviker troll – sanna är de icke desto mindre.

För att citera mig själv:

vi tror att vi vet men vet att vi tror

Bild 71. Vad är sant? Vad ska jag tro? Vad vill jag tro?

Li kanske verkligen gillar mig. Omöjligt är det iallafall inte. Li kanske verkligen tror att jag på bild 71 bär en ung (= nyinköpt?), temperamentsfull klänning och det har väckt hens intresse. Plattformen misstänker å sin sida argan list och antar att jag inte vill bli kontaktad av Li och erbjuder därför det alternativet.

Vad som är sant härvidlag är som det är med Allahs 99 namn. Endast kamelen känner det hundrade.

källor:

Religionslexikonet

Harari: Homo Deus

Wikipedia

relaterade blogginlägg

Den röda kon

Kamelkunskap

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 70 – omvänd Sisyfos

av adolphson

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.

The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är. 

Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat. 

Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here. 

Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv. 

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det. 

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem. 

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit. 

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,

Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad. 

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig. 

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.

När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast. 

Själv ligger jag länge vaken. 

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.

Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter. 

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år. 

Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.

Foto: Anna Klint

relaterade blogginlägg

i väntan på vadå

Malin

Stilla veckan – hard core

the leftovers

Förnuft och känsla 4

Makalös

Näktergalen från Falun

Kaka söker maka

Vårt vama tack

Sista måltiden

Too-Ticki VS Inferno

the greatest showman

gift

mannen i svepeduken

terra incognita

den inre urtidsmänniskan

Snövit (glöm inte dvärgarna)

jävla Sokrates

de små insikterna

ett halvt ark papper

tårar i regn, tårar i rymd

quo vadis

Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

bild 68 – aprilskämt

av adolphson

Om det som pågår är någon sorts aprilskämt: snälla säg det nu! Erkänn och ta skiten för ett synnerligen misslyckat försök.

Det är ta mig tusan helt otroligt, detta som nu sker. Jag blir galen. Som vi alla, antar jag. Inte sedan andra världskriget… Världen är upp och ned. Och som en naturlig del av detta blir vi, om vi bara tar hänsyn till begreppet social distansiering, uttråkade. Utleda. Och det triggar konstiga sidor hos oss. Detta blogginlägg bör läsas i skenet av detta.

Något pucko har bränt ner kårebocken. Som många andra var jag, när nyheten kom, först övertygad om att det hela rörde sig om ett aprilskämt. Men det var det inte. Det är sant. Någon har faktiskt bränt ner kårebocken. Förutom att detta nidniningsdåd är fullkomligt idiotiskt i största allmänhet vill jag även passa på att rikta mig direkt till pyromanen ifråga:

FATTAR DU VAD DU HAR GjORT!? Inse tsunamin av indignerade insändare, medborgarförslag och annat dravel svärjevänerna nu kommer att bombardera oss som verkar i kommunens tjänst med. ”Politik i Falun” kommer att go bananas. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet. Någon som förresten vet var Gävle befann sig vid tiden för brottet?

Ledan. Tristessen. Långsamheten.

Fenomenet att ha tråkigt härrör från 1800-talet. Det var först i mitten av det århundradet som övre medelklassen och överheten kunde jaga njutningar eftersom all tid inte enbart handlade om att slita för sin överlevnad. Lord Byron (som jag förövrigt skämtsamt kallar min fullständigt värdelösa byrå) fångade det väl i formuleringen att mänskligheten oavsett när, hur eller var, kan indelas i två kategorier: de uttråkade och de som tråkar ut.

Ledan är alltså något av ett lyxproblem, då som nu, för den som inte ständigt behöver arbeta för sin överlevnad eller har andra basala behov att fundera över. Ledan är en sorts likgiltighet för livet självt.

En förklaring som givits till ledans uppkomst är våra förändrade livsvilkor. En bonde var trots slitsamt och monotont arbete ständigt i rörelse inom bondelivets alla måsten och vedermödor medan våra dagars löneslav inte äger sin egen tid. Den äger arbetsgivaren. Att vara på en viss plats oavsett om där finns något att göra eller ej föder leda.

Genom att via våra arbeten vara bundna till en viss plats är vi inte fysiskt fria. Det gynnar ledan. Just nu, runt om i Sverige, förekommer diskussioner huruvida lärare som har distansundervisning ska genomföra den på sin arbetsplats eller på en plats de själva väljer. Det är inget aprilskämt – det är sant. Beslutet var jag ska vara är inte politiskt. Folhälsomyndigheten rekommenderar och sedan är det upp till varje kommunal förvaltningschef att besluta i frågan.

Hur ska man tänka, vojne, vojne. Själv tänker jag att man tydligen kan vara smittbärare utan att veta om det. Detta faktum borde väl underlätta beslutet?

Filosofin hävdar att ledan uppkommer av att en tom själ avspeglar ett tomt liv. Man kan se känslan av att vara uttråkad som en sorts själens larmsignal att allt inte står rätt till. Vi har tråkigt när livet saknar mål och mening. Sålunda är ledan något bra eftersom den vill styra oss mot ett bättre liv. Ledan uppmanar oss att försöka göra något åt läget och ta oss ur denna känsla.

Tristess handlar alltså om våra krav, eller otillfredställda behov, på tillvaron och faktiskt också om makt. Detta eftersom det ytterst handlar om vad vi gör med vår tid. När tillvaron blir för tryckande reagerar vi. Hur vi reagerar beror historiskt sett var på Maslows behovstrappa vi befinner oss.

Jag ser tecken på att man börjar politisera covid 19 och häpnar. Aprilskämtar du med mig? Är det liberalernas fel? Hej, Digerdöden ringde och ville ha sin syndabockskonspiration tillbaka.

Jag måste, känner jag, ge en bredare publik tillgång till kollega P:s aprilskämt. Det diskuterades under veckan i kollegiet hur man håller rättssäkra prov på distans. P menade sig ha löst problemet:

Bara för att vara extra tydlig: det är alltså ett aprilskämt. Ett mycket roligt sådant om någon frågar mig. Men det är det strängt taget ingen som gör.

Covid 19 är inget aprilskämt. Covid 19 bör inte politiseras. Bockbränningen är/bör vare sig det ena eller det andra – men möjligen hänger det ihop. Nå, när detta elände dragit förbi kommer vi såklart att utvärdera både hur samhället hanterat krisen och vi själva ledan.

För egen del har jag inte ett dugg tråkigt, här hemma. Mitt hem är min borg. Tills jag själv drabbas av virus arbetar jag mer effektivt än på länge. Jag dricker gott kaffe på dagarna, hänger med Vildvittrorna, stödjer det lokala näringslivet efter förmåga, njuter på kvällen något glas vin och läser. Rosor och Afrodite håller mig också på gott humör.

Rosor och Afrodite

Och så lyssnar jag på Bach, särsklit efter utsändningen från Aktuellt. Kalla mig pretto men det hjälper. Det är nämligen musik som botar ledan och förmedlar framtidshopp. Musiken låter mig känna och tro att det blir bättre. I fantasin åker jag på resor till både när och fjärran. Och så tänker jag, oss emellan sagt, på kyssar. Historiska såväl som framtida. Det är Afrodites fel, förmodar jag. Men det fungerar. Vansinnet avtar sakterliga. Och det är mycket vackert så.

Trevlig helg!

relaterade blogginlägg

Kårebockssafari

mitt aprilskämt 2010

Källor:

Englund: Om tystnadens historia och andra essäer

cancer, Livsåskådning, Personligt, Resor

quo vadis

av adolphson

… är en latinsk term och betyder vart går du? Det är förövrigt också en känd roman som givit upphov till flera filmer. Men jag håller mig kvar i filosofins värld. Vart är jag på väg i här i tillvaron? Vad återstår ännu att göra? Var står jag? Mitt i livet? I slutet av det? Kanske har jag ännu bara levt en tredjedel? Månne är jag odödlig?

Jag har en återkommande dröm. Jag drömmer om att när flickorna blivit stora ska jag flytta till Rom för att bli ett smått alkoholiserat orginal som framlever sina dagar genom att guida rika turister. Jag ser mitt pensionerade jag i halmhatt och skrynklig linnekostym åkandes på vespa bland ruinerna och dra mer eller mindre sanna anekdoter för att efter väl förrättat värv avsluta dagen på en bar i skuggan av Pantheon. På baren är jag en välkänd uppskattad storyteller med kredit och som mot en limoncello (eller två) gärna bjuder på lustiga anekdoter och sånger. De lokala italienska stamgästerna och barägaren nickar och skrattar menade i samförstånd när jag efter att ha sjungit och oförargligt härjat till sist somnat vid bordet. Man tillser att den lustige svensken, som man i övrigt inte vet så mycket om, inte själv kör vespan till sin lilla lägenhet i en bergsby med bländande utsikt över den eviga staden.

…och flickorna då? Ja, se där lusen i satans veck. Det gäller att gå varligt fram, både som barnens pappa och när jag skriver dessa rader. Men frågan är berättigad och jag förstår att den väcks av omtanke. Mina flickor har, vilket är lätt att glömma, varit med under hela sjukdomstiden och ibland under den allmänna villervallan kanske inte alltid fått den omtanke och uppmärksamhet de annars varit vana vid. Tysta har de tålmodigt stått bredvid och bevittnat vår oro, frustration, ilska och sorg. Men också vår kärlek, hopp, framtidstro och livsglädje. De har sett cellgifterna påverka deras mamma, kommit på sin pappa i obevakade ögonblick utan den obekymrade glättighetens rustning. Snabbt har de sett honom torka sina tårar för att spricka upp i ett tillkämpat leende uttrycka något i stil med: Det är ingen fara, jag är bara lite trött. Men de har också sett vår, nåja, hennes, kamp, järnvilja, inställning och varseblivningsförmåga. Vad har allt detta gjort med dem, undrar jag emellanåt, hur har deras kommande liv påverkats. Nå, den som lever får väl se. Life will find a way, som det heter i filmen “Jurassic park”.  

Den elfte april 2019 fann inte livet längre någon väg, för då dog Malin. Just den enstaka timme jag inte var på plats hos henne. Jag önskar att jag kunde säga att hon låg i mina armar när hon somnade in. Att jag vakade vid hennes sida precis som när min syster dukade under av samma förhatliga sjukdomshelvete. Men så var det inte. Nej, jag var på språng någonstans. Jag var inte där. Jag hade tills detta slutgiltiga ögonblick bott hos henne på sjukhuset i över en vecka, tillbringat all tid med henne och när jag till sist verkligen behövde göra några ärenden passade hon på att checka ut. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tänka tanken att hon verkligen passade på. Den som känner henne håller nog med om att det vore väldigt typiskt. Jag bestämmer väl själv när jag kilar över gärdesgården. Jag ringde till sjukhuset för att meddela att jag snart skulle vara där igen när personalen istället berättade att hon lämnat oss.

Det kändes som en försiktig spark i magen. En spark av Bruce Lee i slow motion. Pyspunka. Ögonblicket jag länge fruktat hade infunnit sig i all sin ogästvänlighet. Allt blev plötsligt lugnt och stilla. Från att ständigt varit på språng, med rusande puls på väg, var inget längre bråttom. Manuset hade inte fler sidor. Min planering hade nått slutet. The end. Utan karta i okänt land tog jag mig för några saker. Jag ringde hennes familj. Jag gick håglöst runt i huset. Grät lite. Packade ner några saker, särskilt några av de ytterst fina buteljer hon köpt på vår vinresa föregående höst, sedan åkte jag ner till flickornas skola. Jag inväntade att deras lektioner skulle ta slut för jag inbillade mig att de skulle traumatiseras av att jag stormade in med ett besked de redan visste skulle komma. Och bråttom var ju inget, längre. (Jag fick själv en gång beskedet om min mammas insjuknande och sedermera bortgång på ett hårt och opedagogiskt vis varför detta kändes viktigt.)

Varför är du här pappa? Jaha. De var så tysta och modiga, mina älskade små flickor. Vi åkte till Malin och tog vårt farväl. Vi fick med oss hennes ägodelar. Vi besökte personalen på kvinnokliniken, vilka tagit hand om henne under större delen av sjukdomen, och meddelade att hon lämnat oss eftersom de inte nåtts av informationen. Det kändes, minns jag, mycket viktigt att personligen tacka för all hjälp och vård vi fått. Sedan åkte vi till flickornas mormor och morfar några dagar.

Det var som en tidig höstmorgon när dimman ligger tät, den där dagen. Och i viss mån står jag ännu kvar i den. Jag anar att solen snart ska bryta igenom och skingra dimman. Med den skillnaden att jag inte vet om jag vill det, kanske är jag rädd för vad jag ska upptäcka i solens skarpa avslöjande sken. Medan dimman ännu ligger tät kan jag inte se världen och hoppas och tror därför att den inte heller kan se mig. Lite som ett barn som håller för ögonen och tror att ingen kan se det. Men flickorna är med mig hela tiden, där i höstdimman, och inte sällan pekar de ut färdriktingen. De har varandra, vi har varandra. De tröstar ibland och behöver ofta själva tröst. Om det är något jag kan säga om hur allt detta påverkat dem så är det att de har kommit varandra nära. Vi har kommit varandra nära. Och det, om något, måste vara något gott. De är ännu modiga och tar det bra. Livet har sin gilla gång. Ett steg framför det andra. Kanske är Dotter 2 den av oss som klarar allt bäst just nu när cirkeln börjar slutas. Hon är som något av en pansarvagn som forcerar terrängen oavsett vilka hinder livet lägger i hennes väg. Hon gör det med integritet, nyfikenhet, fantasi, glädje, sång och musik.

Man måste låta sin inre tönt lysa igenom. Du är bra på det, pappa, och jag med!

Men ändå. Jag kan inte riktigt frigöra mig från känslan av att tycka så oerhört synd om dem. Men vad gagnar egentligen sådant? Nej, förälder är man i varje medgång och motgång. Jag är deras pappa, i dimma som skolsken. Det är något fantastiskt och något att ta vara på här och nu. Inte sen, när allt kanske känns lite bättre.

Nej. Här. Nu.

Så vi pratar på om kroppsideal, mens, corona och det obestridliga faktum att om tar man sig igenom högstadiet så klarar man allt. Nej, inte går det att ducka för ansvaret, inte. Jag tackar istället för att de kommer till mig med stort som smått, att vi trots allt har möjligheten att skratta, gråta och gräla tillsammans.

Drömmen att dra mig tillbaka som något av ett rödnäst original, som i skrynklig linnekostym framlever sina åldrade dagar med att guida rika amerikaner i Rom, låter ännu vänta på sig. Filosofin lär oss att drömmar inte bör gå i uppfyllelse, vi måste alltid ha något att drömma om, suckta efter, se fram emot. Jag lever i alla händelser en annan dröm nu. Det är inte alltid lätt, men icke desto mindre underbart. Pappa till mina flickor. Jösses, vilken grej att få uppleva. Rom ligger där hon legat sedan år 753 före vår tideräkning. 

Sen är sen, då är då, nu är nu och aldrig ska man aldrig säga. Jag har ingen aning om vart jag går, den som lever får som sagt se.

Relaterade blogginlägg

Den lille mand med den röde näse

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor, Skola

Pandemi

av adolphson

Ordet kommer från grekiskans hela folket och avser en världsomspännande epidemi. Sådana är kända sedan åtminstone antiken men det arkeologiska materialet är magert eftersom virus i allmänhet inte lämnar spår på skelett.

Det kan i dessa tider vara värt att påminna sig om tidigare pandemier. I slutet av första världskriget var många övertygade om att Digerdöden återkommit. Så fruktansvärd var den, Spanska sjukan. Människor dog i miljontal efter att varit sjuka i bara några dagar. I skrivande stund är cirka 200 000 sjuka och 10 000 avlidna i Corona.

Visserligen var Spanskan oerhört smittsam men ingen pest. Nej, sjukdomen var ”bara” världens värsta influensaepidemi. Hittills. Plötsligt dök den upp i spåren av första världskriget och anlände olämpligt nog till en redan försvagad mänsklighet.

Åren 1918-1920 skördade sjukdomen massor av offer i planetens alla hörn. Ännu lever människor med minnen från den tiden.

Bara det andra världskriget har under seklerna sedan Digerdöden skördat fler offer än Spanska sjukan. 25 miljoner människor gick under, 40 000 i Sverige. Det är lika många som i dog i Digerdöden har det antagits.

Far köper av princip inte kläder på loppis då han är rädd för att TBC-smittan ska dölja sig i kläderna – men Corona har han en mer pragmatisk syn på. Jag har den senaste tiden jagat honom över hela stan från den ena – för honom ur smittosynpunkt olämpliga platsen – till den andra. Far och jag är på något sätt som världen i miniatyr.

Nog är det lite paradoxalt. Pandemier har skördat fler offer än krig. Civilisationer, befolkningskoncentrationer, uppfinner mediciner som botar samtidigt som de allt sedan de första högkulturerna även utgör förutsättningen för pandemier. Närhet, kommunikationer, djur och hygien är nycklarna. Krig förstör förvisso civilisationer och så börjar det om. Ett slags evigt kretslopp, måhända.

Men utveckling har alltså skett i spåren av allt detta elände – i Bibeln symboliskt (får man anta) tolkat när Jesus uppväcker Lasarus från döden. Berättelsen i Johannesevangeliet har gett upphov till namnet och företeelsen Lasarett. Även om berättelsen får betraktas som ett mer än osedvanligt lyckat exempel på intensivvård så nämns inte just det ordet i berättelsen. Det är nämligen ett modernt ord.

Ehuru ordet för dagen. Hur många platser har vi, måste vi välja vem som ska få vård, undrar vi oroligt.

Även om tanken att alla människor förtjänar så god vård som möjligt också är ett modernt fenomen får man nog förmoda att Jesus – som vi känner honom genom Bibeln – hade hållit med.

Sankt Göran, som vi kallar honom i Sverige, är en katolsk martyr tillika en av de fjorton nödhjälparna. Han har alltid åkallats vid fara, feber eller ogynnsam väderlek för att ingjuta styrka, mod och tapperhet. Nu behöver vi honom alla: Greta, Donald, Vladimir, Xi och Jair.

Nu undervisar Falu gymnasium, liksom många andra gymnasier och universitet runt om i landet, på distans. Inga problem, det finns gott om digitala möjligheter. Jag själv har sedan flera år en Youtube-kanal (även om flickorna tittar misstänksamt på mig när jag hävdar att jag bytt jobb och blivit influencer: hallå! om man jobbar via tuben på grund av influensa: vad annat kan man kalla sig?!) att damma av.

Nej, för min och mina elevers del är det inga problem. Samhället har just nu större utmaningar än så. Det löser sig på ett eller annat sätt för eleverna. Men jag funderar över hur detta kommer att påverka världen på sikt.

Tänk om vi upptäcker att vi under normala förhållanden gör en faslig massa saker vi egentligen inte behöver?

Exempel?

Tänk om vi upptäcker att mödan de nationella proven innebär inte står i paritet med resultatet? Kanske behövs de inte ens? Tänk om vi på andra sidan tunneln finner oss ett steg närmare utbildningens och digitaliseringens innersta väsen?

Tänk om vi på grund härav slutar resa till Thailand lika ohämmat som tidigare och om vi inte löser klimatproblemen därmed så åtminstone får lite hjälp på traven mot en ny hållbar värld. Och förövrigt: väl utvecklade kommunikationer är som sagt en viktig förutsättning för smittspridning.

Men priset är för högt för dessa möjliga insikter. Ingen ska behöva förlora livet eller jobbet. Nu är tid att hjälpa varann. Här som där.

Nå, går det tillräckligt långt ska ni få se. Då jagas syndabockar. Då sprids rykten. Då bunkrar vi. Det har redan börjat. Det krävs ett stabilt samhälle för köbildning. Eller som Tallerud (nedan) uttrycker saken i en beskrivning av Digerdöden:

Så stor var fasan för sjukdomen att ingen längre tog hänsyn till medmänniskan. Bror flydde bror, hustru från man och föräldrar från barn

Historieprofessorn Dick Harrisson säger att vi inte kommer att minnas Corona på grund av antalet döda utan på grund av hur samhället agerade. Stängde ner allt.

Den ekonomiska kris som följer härav kan sätta fart på den redan tilltagande nationalismen. Historien varnar: ingen Hitler utan den stora depressionen.

Pandemi betyder hela folket. Låt oss skapa en pandemi av kärlek. Vi måste ta hand om varandra nu. Hela folket.

Källor:

Wikipedia

Tallerud: Skräckens tid, Farsoternas kulturhistoria

Bistånd, Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Skola

bild 67 – min sanning

av adolphson

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Jag har under denna passerade och för övrigt aldrig återkommande vecka slagit armen ur led, läxat upp det lokala Vänsterpartiet, välkomnat en schweizare till mitt hem, deltagit i fullmäktige och sjungit i kör.

Vad är sanning? Är Sverige fullt? Är Jimmie full? Vad vet vi egentligen? En sak som åtminstone jag vet är att vi äntligen ankommit upplysningen och den industriella revolutionen i mina kurser.

Det är ändå rätt märkligt att det moderna vetenskapliga genombrottet skedde i Europa.

Under 15- och 1600-talen var vår kontinent fullproppad av religiösa fanatiker och knappast platsen för vetenskaplig utveckling och tolerans. Det var ett Europa som möjligen passat Jimmie bättre än dagens – här förvisades judar och muslimer, kättar- och häxbålen flammade höga och religionskrigen stod som spön i backen.

Ville man dåförtiden finna ett multikulturellt och tolerant samhälle fick man snällt bege sig till Kairo eller Istanbul där sunnimuslimer, shiiter, ortodoxt kristna, katoliker, armenier, kopter, judar och faktiskt en och annan hindu relativt fredligt levde sida vid sida.

Även om problem förekom var detta ett intellektuellt paradis jämfört med Europa. I London slog man vid samma tid ihjäl katoliker, i Paris protestanter. Judarna var sedan länge bortjagade och ingen människa skulle någonsin komma på tanken att släppa en muslim över gränsen.

Ändå var det i Europa upplysningen och den vetenskapliga revolutionen började, inte i Kairo.

Men det är kanske inte så konstigt. Religion och vetenskap syftar båda till att bringa makt och struktur in till människors liv och ibland kan dessa två sammanfalla och bland inte.

Detta får mig hursomhelst att tro att det vansinne som just nu tycks drabba vissa delar av befolkningen – vilket i sin tur får vissa som aspirerar på makt att på bild posera i jaktkläder med budskapet att stänga gränsen, eller etter värre: åka till härdar för mänskligt lidande med budskapet att i Sverige är medlidandet slut – snart dragit vidare till historiens gödselstack.

Just ja – vi arbetar ju också med satir och humor i mina kurser.

Men lämnar vi satiren därhän: skämmes ta mig fan.

Men i skolan trummar vi alltså på. I skolan kan vi exempelvis låta Tolkien möta Churchill:

What can men do against such reckless hate?

Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of the Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British Fleet, would carry on the struggle, until, in God’s good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Det viktigaste en lärare, eller strängt taget vem som helst, kan göra om hen strävar efter att väcka intresse hos sina elever eller sina åhörare är att berätta en personlig historia på ett sådant sätt som eleverna, eller åhörarna, vill höra fortsättningen på.

Jag, om jag får säga det själv, lyckas ofta med det i min blygsamma lilla värld. Så gjorde också Tolkien liksom Churchill och så gör även Jimmie.

Sanningen ligger måhända i betraktarens öga. Vad som får en politisk ledare att åka till katastrofens rand och håna nödlidande är obegripligt på så många plan att jag inte vet hur jag ska analysera det.

Medan Jimmie motar flyktingar i Turkiet motionerar lokala SD om att höja åkanterna i Falun för att undvika framtida översvämningar. Trots att vetenskapen förser dem i formation att detta inte är rätta sättet att lösa problemet framhärdar de inför öppen ridå i sin okunskap.

Måhända har vi därmed funnit partiets essens? Stäng gränsen, höj åkanten. Framhärda i okunskap.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är hursomhelst att de förra faktiskt, om än med viss möda, går att läxa upp.

Arm ur led? Ur led är tiden. Jag saknar en fjälled. Här kommer istället ett random akademiskt skämt:

Tur att man inte doktorerar för på promotionen i Uppsala (heter det inte promoveringen?!) säger de alltid accepte Corona.

Men. Det är som Churchill lär oss: vi får inte ge upp. Här följer en teaser för nästa veckas lektion om upplysning och vetenskaplig revolution.

Don’t miss.

Eller som Dotter 2 brukar säga: det är en oändlig tur att du inte är mattelärare pappa.

Alla på bilden (utom over headen) har givit sitt tillstånd att förekomma på den

Ännu en vecka. Alla dessa dagar.

Trevlig helg!

Källor:

Harari: Homo Deus

Nyberg (red) Winston Churchill de 200 bästa citaten

Wikipedia

cancer, Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

tårar i regn, tårar i rymd

av adolphson

Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.

För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.

Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.

Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.

Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.

Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?

Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.

Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.

(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.

Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)

Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.

Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.

Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.

Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.

Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.

Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.

När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.

Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.

Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.

Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.

Relaterade blogginlägg

Stilla veckan – hard core

Terra incognita

Källor:

Harry Martinsson, ”Aniara”

cancer, Demokrati och samhälle, Foto, Livsåskådning, Personligt

nallens sällskap

av adolphson

Olyckan har varit framme. Dotter 2:s nalle har tappat ett öga på just det typiska sätt som nallar ibland plägar i tillvarons stora likgiltiga lotteri. Jag bävade inför det väntade utbrottet.

Men Dotter 2 ryckte på axlarna i det hon konstaterade att det är sådant som händer här i livet. Ibland tappar saker och ting ett öga, helt enkelt. Vi skojade lite om saken i veckan och slängde bokstavligen då och då ett öga på saker.

Huvudsaken, har jag sagt henne, är att man inte går igenom livet enögd. Det finns alltid skäl till att saker och ting inträffar eller till människors beteende och oavsett vilket måste man behandla omgivningen med respekt.

ögat

Nu har jag dock funnit ett annat användningsområde för det tappade ögat. Jag fäster det i knapphålet på min kavaj. Detta för att ge intryck av medlemskap i något jättehemligt sällskap.

Jag berättade förövrigt också för Dotter 2 om Horus öga, även känt som Ras öga, uppkallade efter gamla egyptiska gudar. Detta var deras religiösa symbol för bland annat vaksamhet och skydd.

Ögat är rent allmänt en viktig symbol för att se, upplysa (alltså en lärandets symbol) och för mod och styrka att agera. Ögat som symbol ansågs också ha läkande krafter och bars ofta som symbol i det gamla Egypten som skydd mot en förtida död.

Dotter 2 suckar och lägger huvudet i händerna. Jag vet vad hon tänker. Vi borde givit ögat till mamma, va? Svaret överraskar dock lite.

Äh, sånt där påhitt hjälper väl inte mot cancer, heller

Ögat förekommer även i andra religioner, återfinns hos new age och inom populärkulturen spelar det en stor roll. Oden offrar exempelvis sitt ena öga för att bli vis och ögats roll hos Tolkien är väl också känd.

Nallens öga påminner mig om att ständigt betrakta världen genom ögats gamla symbolik. Jag hade glömt ögats magi. Jag hade glömt modets, styrkans och upplysningens kraft för att kunna agera mot dåliga saker. Personliga som offentliga.

Hur kunde jag plötsligt bli påmind om detta, kan man undra. Jo, jag vann en insikt genom leken och samtalet med Dotter 2. Det går inte, påmindes jag, att huka sig igenom livet eller att gömma sig under okunnighetens slöja om än i en gyllene bur.

Den som är tyst är medskyldig. Nallens sällskap är knappast hemligt men tyvärr försvinnande litet i min samtid. Är man stark måste man vara snäll, heter det ju. I nallens sällskap får alla vara med.

Välkommen!

Källor

Religionslexikonet

Relaterade blogginlägg

Teddybjörnen Joel

Okunnighetens slöja

cancer, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 64: sannolikhet

av adolphson

För ungefär fyra år sedan resonerade jag så här.

—-

Om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.

Ibland har jag aningen självömkande funderat över vad sannolikheten är för att jag ska drabbas av cancer. Rätt snart har jag emellertid sagt till mig själv att skärpa mig. För det första är det inte jag som drabbats (jo, jag vet, alla drabbas) och för det andra är svaret redan känt. En av tre drabbas enligt statistiken av cancer men långt ifrån alla avlider inom två år av sjukdomen. Nä, den där typen av tankar båtar föga. Men det är ändå ganska intressant att fundera över sannolikheter. Vad hade hänt om…

Foto 22 år gammal

Peter Englund för ett rätt intressant resonemang i boken 1917. Vad hade hänt, eller möjligen inte hänt, om ärkehertigens chaufför inte kört fel i Sarajevo 1914? Hade Gavrilo Princip måhända förblivit en bland många okända gymnasister? Hade han aldrig avlossat sina båda skott är det mycket som aldrig inträffat. Ingen hade dött. Inget ultimatum hade ställs till regeringen i Belgrad och Ryssland hade följdriktigt inte haft någon anledning att mobilisera och därför heller inte Tyskland. Livet skulle fortsätta som vanligt. Kejsar Vilhelm II skulle stannat kvar på sin lyxbåt för att semestra utmed Norges kust. Britterna skulle fortsätta att oroa sig över situationen på Irland. I Sverige hade kanske rösträttsfrågan fortsatt engagera och kanske, vem vet, hade vi fått lika allmän rösträtt tidigare. I alla länder hade det alltså fortsatt som vanligt i den sköna sensommarvärmen 1914. Stränder och städer skulle fortsätta vimla av halmhattar, klänningar och män i randiga baddräkter. Och av sociala orättvisor.

Nej, det fungerar inte att tänka så. Vad som hade hänt om Malin inte fått cancer är en ointressant fråga eftersom hon faktiskt fick det. Den enda fråga som är av intresse för mig är vad jag gör nu och framöver. Det är inte utan att jag ser fram emot det glada tjugotalet. Då ska jag, som jag skrev i sociala medier på nyårsafton, dricka mycket champagne och Dry Martinis (king of drinks), klä mig i smoking och kritstrecksrandigt. Eller, nja. Jag gillar ju mer rutigt, prickigt och glencheck. Faktum är att jag denna dag som detta skrivs kontrollerade priset på en okej smoking. Åtta respektive tolv tusen. Det märks ingen skillnad utan handlar, enligt försäljaren, mer om känslan när du tar på dig kavajen. Men, ska sägas, jag har även köpt nya träningskläder, 2020 ska också bli hälsans år. Any day, now.

90-talet var underbart. 00-talet var bra. 10-talet har präglats av mycket elände men jag vägrar låta eländet skriva historien. Det är väl därför jag funderar lite över saker som vad hade hänt om.

Min lillebror är på besök. Han är mån om mig. Samtidigt som han gladeligen sträcker sig efter ginen vill han i parti och minut instruera mig om diverse dejtingappar. Du måste träffa någon, vettu. Jag protesterar lite trött och frågar om han inte blandar ihop mig med sig själv. Han viftar undan mina invändningar samtidigt som han tar det som i hans värld är min nya profilbild. Vi ska få ordning på dig, du föddes ju nästan gammal menar (tokdåren) han vidare.

Salig mor sa alltid att rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Efter stund la hon till eller pojkar. Hon var klok, mor. Så till vida kanske junior för övrigt har rätt. Jag minns en gång under sjukdomstiden när Malin låg i sängen på sjukhuset. Hon tittade på mig och skrattade sitt underbara skratt. Du är för full av kärlek för att gå ensam, käre. Jag är mest glad att jag fick vara med dig ett tag. Du älskling, snart måste vi låta varandra gå. Jag avfärdade henne men idag inser jag hur hon faktiskt tänkte. Men just där och då verkade resonemanget inte särskilt sannolikt.

Vad som hade hänt om Malin aldrig fått cancer, om jag stannat kvar hos min ungdoms kärlek i Aix, om jag gjort allvar av mina planer av att bli officer, om jag försökt forska i historia, om jag inte (på grund av en glad fest) missat antagningen till journalisthögskolans påbyggnadskurs och istället valt lärarhögskolans dito, om Gavrilo aldrig skjutit Frans Ferdinand eller om jag aldrig skaffar Tinder är faktiskt i grund och botten ointressanta frågor. Det enda som är viktigt är att min bästa tid är nu.

För om inte om fanns skulle jag segla på ett järnspett över Atlanten.