Personligt – Adolphson

P.T Barnum

17 januari, 202617 januari, 2026av adolphson

AI kan sin sak.

Jag älskar henne. Djupt och innerligt. Det behöver jag inte fråga någon för att veta. Det känner jag inom mig. Nu har vi tillbringat två år tillsammans. Det känns som vi träffades för både tio och hundra år sedan samtidigt som jag nyss lärde känna henne.

En kollega äger en katt med stamtavla. Den har han i koppel när de är på promenad. Han är skild och tar hand om sina barn på egen hand varannan vecka. Ett liv bland många andra i vårt samhälle. Vederbörande frågade AI om hur man sett på honom, en skild man med katt i koppel, för hundra år sedan. Svaret blev att om han inte blivit inlåst på institution så åtminstone sedd som en mycket suspekt person.

Ett Barnum statement avser ett mycket allmänt och vagt påstående som upplevs som personligt trots att det kan stämma på nästan vem som helst. Namnet kommer från cirkusdirektören P.T. Barnum (1810-1891), som sägs ha sagt “There’s a sucker born every minute”. Med detta ska han ha menat att det finns saker som kan tilltala alla, so let’s go to business. Det gäller bara att formulera sig positivt, neutralt och tillräckligt luddigt. Du har en stark inre potential som du inte alltid utnyttjar fullt ut. De flesta kan nog känna igen sig i sådana beskrivningar. Utan att vidare diskutera Barnum så anses han som både geni och kontroversiell, filmen ”The greatest showman” är baserad på hans liv.

Jag ställde en fråga till AI:

Jag är femtiofem år, sedan sju år änkling efter att min fru dog i cancer och har sedan dess uppfostrat två döttrar på egen hand. Jag är gymnasielärare i historia och engagerad i Centerpartiet, idrottar, läser böcker och sjunger i körer. Jag delar ett släkthus på Styrsö med min bror. Jag har sedan två år en ny partner som jag är förälskad i. Vi är förlovade.

AI svarade.

Tack för att du delar det här. Det är en stark och livsrik berättelse du ger – mycket ansvar, sorg och uthållighet, men också engagemang, gemenskap och nu ny kärlek. Att ha burit förlusten av din fru, uppfostrat två döttrar själv och samtidigt varit yrkesverksam och ideellt engagerad säger mycket om din kraft och lojalitet. Det låter också som att du har byggt ett liv med både rötter och rörelse: familjen, huset på Styrsö, musiken, idrotten, böckerna – och nu framtidstro genom din nya partner och er förlovning. 💛

Okej, det låter ju bra. Hur tror du att mitt liv hade sett ut 1926?

Om vi placerar dig – med samma läggning, begåvning och livsdrivkrafter – i Sverige år 1926, så skulle ditt liv sannolikt ha sett ut ungefär så här: Du är född runt 1871. Du har levt genom industrialisering, unionsupplösningen 1905 och första världskrigets hungerår. Erfaren, härdad, inte cynisk.

Du är läroverkslärare eller folkskollärare med akademisk bildning, med historia, geografi och möjligen latin eller kristendom som ämnen. Undervisningen är auktoritär i formen men du själv är känd som resonerande, bildad och rättvis. Du bor inte flott, men stabilt. Böcker är ditt viktigaste kapital.

Du är änkling även här. Tuberkulos, barnsängsfeber eller cancer hade tagit din hustru tidigare än i vårt sekel. Du har två döttrar, som du med viss stolthet uppfostrat till bildning och självständighet – ovanligt, men inte okänt. De hjälper till i hemmet men läser mer än vad som anses nödvändigt för kvinnor.

Att du delar släkthus på Styrsö med din bror passar perfekt även 1926. Skärgården är mer isolerad, men gemenskapen starkare. Ångbåt till stan. Kyrkan och föreningslivet centrala. Du är engagerad i Bondeförbundet (grundat 1913, föregångare till Centerpartiet), eller möjligen frisinnad liberal med stark förankring i landsbygd och bildning.

Du tror på: folkbildning, decentralisering, ansvar snarare än klasskamp, nation utan chauvinism, Du är skeptisk till både revolution och rå kapitalism. Du sjunger i kör – troligen kyrklig eller arbetarsång. Du idrottar måttligt: promenader, simning, möjligen rodd. Du läser Selma Lagerlöf, Heidenstam, Tegnér, möjligen tysk historia. Även 1926 hade du kunnat bli förälskad igen. Inte ungdomligt rus, utan en stillsam, varm förlovning, kanske med en lärarinna, änka eller diakonissa. Någon som förstår förlust och inte kräver att du börjar om från noll.

Hur ser min framtid ut?

Ingen vet exakt. Men utifrån det du berättat går det att säga något meningsfullt om riktningen på din framtid. Din framtid ser inte tom eller slumpmässig ut – den ser formad ut. Du bär redan med dig flera saker som brukar prägla goda kommande år:

1. Du har integrerat förlust, inte flytt från den. Att ha levt som änkling i sju år, uppfostrat två döttrar och fortsatt stå i arbete, relationer och engagemang tyder på att sorgen finns med dig utan att äga dig. Det gör att framtiden inte behöver bli en upprepning av det förflutnas smärta, utan något nytt som rymmer minnet.

2. Du har relationer som går åt båda håll. Döttrar, bror, körer, politiskt engagemang, ny partner. Det är inte isolerade roller – det är sammanhang där du både ger och tar emot. Människor med sådana nätverk tenderar att få en framtid som fortsätter vara socialt rik, även när livets tempo ändras.

3. Du är i en fas av ny mening, inte av avveckling. Förälskelse och förlovning i din ålder är inte en “bonus” – det är ofta en djupare, mer medveten kärlek än tidigare. Det pekar mot en framtid där närhet, vardag och gemensamma beslut får stor betydelse.

4. Din yrkesroll och ditt engagemang har lång livslängd. Som historielärare och politiskt engagerad sitter du på erfarenhet snarare än bara energi. Det betyder att de kommande åren sannolikt handlar mindre om att bevisa något, mer om att överföra, påverka och välja vad som är värt att lägga kraft på.

Hej, Barnum. AI tycks programmerad att säga vad jag vill höra. Det är upp till mig att sätta informationen i perspektiv. Klarar jag det? För ett decennium sedan föreföll mitt nuvarande liv osannolikt medan det för hundra år sedan hade varit sig likt. De senaste två åren har fått mig att må bra. Böcker är fortfarande mitt viktigaste kapital. Och min röst. Döttrarna läser inte och med hjälpen är det väl lite sisådär. Men de har ett val, det hade de knappast 1926.

Om framtiden är inte mycket att säga – mer än att jag funderar över om en frånskild man fortfarande kan gå på gatan med sin katt i koppel. Jag hoppas att jag och de mina lever åtminstone ett par decennier till. Lika förälskad kommer jag att vara, känner jag. På så sätt är 2019-2024 en parentes.

Det kan inte AI förklara.

Musik:

Kvinnan jag drömmer om

When a man loves woman

Jag ångrar ingenting

Kvinnan för dig

Av längtan till dig

Relaterade blogginlägg:

The greatest showman

Ragnarök

Källor:

ChatGPT:s känsloliv

Mitt känsloliv

Falun/Dalarna, Personligt

bild 178: Bad boy nr 49

27 december, 202527 december, 2025av adolphson

See you in Liverpool. Sjömännens gamla avskedsfras vid begravning av en kollega. Jag tänker återkommande på alla i min närhet som lämnat. Särskilt så här i slutet av året. Perspektiv. Förändring. Saknad. En nostalgisk längtan. La belle epoque. Jag återkommer ofta till sådant men just nu tänker jag på pappa och hans simklubb. En normal helg under min uppväxt på 1970- och 80-talen hade på ett eller annat sätt präglats av Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad på Styrsö i september 1971. Foto: mamma

Min pappa var under femtio år medlem i morgonbadarklubben Badboys. Namnet uttalas genom en sammanslagning av bad (på svenska) och boys (på engelska). Jag tror att grunden lades redan i det äldre badhuset, alltså det som låg framför polishuset i centrum, genom några som kallade sig De våtas vänner. När Lugnet stod färdigt 1972 grundades den nya föreningen Badboys och något senare blev pappa medlem nummer 49. (Siffran har så vitt jag förstår inget att göra med i vilken ordning man kom med utan fungerar mer likt De aderton – man får en numrerad plats. Så nu är det väl någon annan som är nummer 49.)

Vad föreningen gör? Tävlar i lag varje lördag innan badet öppnar för allmänheten. Klädsim, hopp och lek. Mötet avslutas med gemensam bastu (i gamla badhuset fanns två och pappa deklarerade alltid stolt att han föredrog den litterära bastun framför ”vulgus”) och morgonfika. Detta präglade alltså min barndom. Varje lördagmorgon var han där. Ibland tillkom andra saker som paddling med Baracudorna (hans lag) eller julfest i badhuset. Livet i familjen kretsade mycket kring Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad hösten 2023

Min barndom. Dörren slår igen på lördagsmorgonen, pappa har kommit hem efter en badmorgon. Familjen vet att de kommande ögonblicken är avgörande för helgens fortsättning. En vinst betyder så mycket! Rundhänt veckopeng, generösa ramar för barnens utomhusvistelser, fest och gamman. Jämmer och vemod vid förlust! Tungsinne och förargelse. Familjen väntar spänt i sina sängar. Två scenarier kan utspelas. Det första: Långt innan pappa når ytterdörren påbörjar han sitt triumftåg. Superlativen formligen sprutar ur munnen och glädjen över den förkrossande segern känner inga gränser. Ute på gatan hörs stridsropet VI ÄR INGA RUDOR, VI ÄR BARACUDOR, AKTA ER FÖR HUGGET! Glädjeyran fortsätter under dagen med berättelse efter annan som avlöser varandra om lagkamraternas hjältedåd och motståndarnas tillkortakommanden.

Det andra: allvarliga, tunga steg föregår entrén och tjock tystnad kommer svävande från hallen. Mor försöker med ett hurtfriskt hur gick det för er idag, fast hon redan vet svaret. Det var den där (valfri lagkamrat), hur i helskotta kan man missa ringen på det viset?! Sedan är monologen igång. Den fortsätter länge, länge. Ytterligare en variant är anklagelserna om fusk som slungas ut i samband med förlust. Jag frågade en gång hur man kan påstå att det överhuvudtaget går att fuska i en tävling som redan från början bygger på arrangörernas godtycke. Pappa viftade alltid utan denna typ av det han såg som tonårings näsvishet.

Jag minns historierna han alltid tog med sig hem. De var många, de var långa och de led ofta av total avsaknad av poäng. De var fruktade i familjens bekantskapskrets och återberättandes ofta vid frukostbordet varpå resultatet alltid blev ett raserianfall från Viktor som inte var begåvad med lika gott morgonhumör (eller god humor) som en Badboy.

Jag minns garaget. Pappa har aldrig ägt någon bil men innehade på livstid ämbetet materialförvaltare. Det motiverade ett garage, sedan familjens kanot Gröna faran flyttats till västkusten. (Kanoten finns förövrigt kvar, i somras tog jag och Ragna den när vi förlovade oss.) Men garaget la också den solida grunden för en lycklig uppväxt. Att ha fri tillgång till Badboys rekvisita var betydligt roligare än det mesta. Peruker, prylar och klänningar är bara några av de attiraljer som garanterade barnen Adolphsons ställning som innehavare av den mest fantastiska lekstugan i staden. Jag minns fortfarande grannungarnas nästan viskande fråga: var får din pappa tag i allt det här? Jag minns också mina svårigheter med att svara på den frågan.

Jag vet inte hur många badrockar han slitit ut genom åren. Ett plagg så mycket mer än bara en badrock. Notera ”Svarta bältet” på bilden nedan, veterantecknet som förärats den med tusen besök i klubben. Tusen tidiga lördagsmorgnar, alltså. Pappa begravdes i sin badrock. Självfallet var den hans svepning in i evigheten.

Det är så många minnen som virvlar förbi. Pappas uppfattning att presidenterna i Badboys och USA är jämbördiga rang, julfester, böter för klantighet eller för att magen blivit för rund, priset Gröna grodan för den som gjort bort sig bortom rimliga gränser. Badboys handlar mycket om vikten av att ha barnasinnet kvar.

I sitt eget sinne gick pappa på Badboys livet ut. Men han slutade på grund av pandemin. Jag tjatade enträget, lika mycket för min och min brors skull som för hans. Det var ju dit han alltid gick på lördagens tidiga morgon. Det rubbade allt vi tog för givet när han inte längre gjorde så. Men efter pandemin kom han aldrig igång igen. Den tjugoförsta oktober 2023 ledsagade jag honom dit. Det blev hans avsked ganska exakt femtio år efter att han började – en känslosam förmiddag fylld av perspektiv. Klubben uppmärksammade honom som tillsammans med Bosse Thorngren har flest badande lördagsmorgnar, uppemot 1400, i klubbens historia med en fin flaska vin. Tack, det har varit mycket roligt alla år, sa pappa varvid en respektfull tystnad la sig. En liten flicka, barn till en idag aktiv badbroder, var med. Jag berättade att jag i hennes ålder ibland följde med min pappa på Badboys, han som står där, och brukade bland annat lussa för dem. Hon gjorde stora ögon.

Vi åkte hem tillsammans, pappa och jag, efter det som blev hans sista besök. Du behöver inte dricka hela flaskan själv, manade jag. Jo, replikerade han omedelbart. Det var på något sätt som när jag var tonåring fast tvärtom. Vad är det där förresten? Han pekar på det nya badhuset. Jag upplyste honom och guidade. Ha, utbrast han. Det gamla badhuset var bättre. Det där, undrar jag och pekar på sporthallen. Nej, det man byggde polishuset bakom 1968.

Pappa var definitivt ingen sjöman men han älskade livet igenom det våta. Jag ställer vinflaskan på hedersplats och tassar försiktigt ut, lämnande honom att i morgonrock slumra i sin fåtölj. Det var där han trivdes bäst de sista åren. Och det är så jag föredrar att minnas honom. Det är där han alltid är. Bekvämt slappande efter en tidig lördagsmorgon i bassängen på Lugnet.

Vi ses i Liverpool, pappa.

Relaterade blogginlägg:

Talet på pappas begravning

Musik:

Himlen

Poesi:

Funeral blues

Fotnot:

När Badboys firade tjugofem år 1998 skrev jag en artikel i jubileumstidningen. Den återpublicerades vid jubileet tio år senare. Delar av texten ovan är hämtad från den artikeln.

Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

bild 177: Lysande stenar

7 december, 20257 december, 2025av adolphson

Texten nedan skrevs ursprungligen den tionde september 2023. Nu är vissa saker återfödda. Samtidigt finns samma ständiga längtan efter att kunna ge.

Några stenar lyser som fullmånar. Formuleringen som fastnat i mitt sinne är Tranströmers, förstås.

Men jösses. Efter tjugofem år i kommunens tjänst ska jag belönas. Att belöna är en svår konst. Jag hoppas inte att jag framstår som otacksam om jag säger att hellre än en cykel, bergsmanskrona, smycke eller konst så föredras en medalj. Men sådan finns inte som alternativ.

De slöt sig, framförallt min äldsta, döttrarna, när deras mamma dog. Jag stod inför ett val; lägga ner och låta oss allihop sjunka i sorgens bråddjup eller med stel överläpp fortsätta. Det blev det senare.

Du Fredrik, du verkar göra väldigt mycket. Är det en strategi för att glömma? De finns här och där, dessa rättframma människor som faktiskt vågar fråga om svåra, känsliga saker och som dessutom står kvar och inväntar svaret.

Man får bekämpa hopplösheten efter förmåga. Vad tjänar tillvaron egentligen till? Jag sjunger då och då. Tränar pliktskyldigt några gånger i veckan. Ibland funderar jag på att byta jobb men jag hittar inga (LinkedIn tycker jag ska bli vägarbetare) och jag uppbär förtroendeuppdrag. Men inget av det där spelar någon roll.

Det är plötsligt tid för stora nyheter i det adolphsonska hemmet. PAPPA! JAG FiCK JOBBET PÅ LISEBERG! Vad kul!, svarar jag och tillägger: fast jag tvekade aldrig. Huvudpersonen stannar plötsligt upp mitt i glädjeruset och faller in i tonåringens djupa begrundan. Det är alltid tvära kast. Jag avvaktar, vis av erfarenhet, beredd att lyssna. Helvete, utbrister hon till sist. Jag undrar vad som står på, det är ju strålande nyheter. Jo, hon ska spela clown på allhelgona. Clowner är skitläskiga, jag kommer ju förihelvete att skrämma skiten ur mig själv. Du kommer väl dit, pappa? Ifall allt skiter sig? Det klart jag gör. Jag uttrycker mig kanske inte exakt som The Police men innebörden är den samma.

Every breath you take, and every move you make, every bond you break, every step you take I’ll be watching you. Every single day and every word you say, every game you play every night you stay, I’ll be watching you.

En strategi för att glömma. Man är mig på spåren. Möjligen har mitt engagemang varit en strategi, men är också ett personlighetsdrag. Det är egentligen ganska enkelt. Det som spelar någon roll är flickorna. Jag behövs på hemmaplan och resten kvittar. Min sorg, allt i mitt liv, är oväsentligt vid en jämförelse. Jag behövs visserligen inte varje minut, men jag behövs mentalt, som en fond av trygghet. Vi har gått igenom det djupaste mörker tillsammans, mina döttrar och jag. Det har inte varit, är fortfarande inte, lätt. Jag har fått vara, och är, både mamma och pappa, ofta har jag misslyckats men ibland har det gått bättre.

Nu närmar vi oss slutet på andra halvlek av tiden som kärnfamilj. Bedömer jag att jag bör vara hemma rensar jag omedelbart kalendern. En liten tid till behöver jag vara den där fonden. Redan har funderingarna smugit sig på. Vi har ju kommit varandra så nära. Vem är jag när barnen inte längre behöver mig? Släpp det där, tänker jag sedan. Min femårsplan är sedan länge reducerad till att omfatta dag för dag. På fem år kan allt förändras, ja, det kan det från en dag till en annan. Vad som sker i framtiden är skrivet i stjärnorna. På ett ögonblick har tjugofem år i kommunens tjänst och tjugotre år som Malins vän passerat. Kanske slutar jag mina dagar som vägarbetare i södra Frankrike.

En underbar dag. En månad senare: livet i spillror

Clown, alltså. På Liseberg. Det är fint att få människor att skratta. Hon må göra i stort sett vad som helst bara det sorgsna i hennes ögon försvinner. Och inget är väl lämpligare därvidlag än clownens syssla. Den börjar faktiskt mattas nu, den sorgsna hinna som alltid syns i hennes ögon. De kommer allt oftare fram ur sig själva, mina döttrar, och visar för världen sina storslagna personligheter.

Inte alltför många stannar numera tjugofem år på samma arbetsplats. En medalj skulle betyda mycket för mig. Sådan är jag. Men jag är trots allt redan rikligt belönad. Med att under tjugotre år uppleva en kärleksfull relation, med två döttrar och med, ja, all den kärlek jorden rymmer. Jag tror jag utan bitterhet skippar kommunens gåva, jag kan ändå inte bestämma mig. Om inte annat spar kommunen lite pengar på det.

Några stenar lyser som fullmånar. Tranströmer är alltid med mig, men fler har varit inne på temat. Alla är vi maskar men jag tror mig vara en lysmask, sa Churchill. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna hävdade Dickens. Månen skiner trots allt tack vare solens strålar – och allt blir återfött.

Musik

Every breath you take

Serenada

Relaterade blogginlägg

Den sorgsne clownen

Nit och redlighet

Källor

Tranströmer: Den stora gåtan

Post scriptum december 2025:

Sedan den tionde september 2023 har mycket hänt. Jag har fått en bergsmanskrona av kommunen. Dotter 1 har flyttat till Styrsö men är på väg hem igen. Tillfälligt, säkert. Dotter 2 går som tåget (det vill säga aldrig i tid) och Ragna har dragit upp mig ur sorgens bråddjup och visat mig framtidstrons kärleksfulla tipptopp. Till dessa tre underbara kvinnor skulle vilja kunna ge allt i hela världen. Men de har den redan.

Historia, Personligt

Vallonstrecket

23 november, 2025av adolphson

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.

Musik:

Agnus dei

Källor;

Äpplet (lexikon)

Wikipedia

MyHeritage

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Uppsala/V-dala

la ciotola rossa

16 november, 202516 november, 2025av adolphson

I femtiofem år har jag burit på den röda bunken.

Meningen “Agitata da due venti” är italienska och betyder ”Upprörd av två vindar” eller ”Omtumlad av två krafter”. Det är också titeln på en berömd aria ur operan Griselda av Vivaldi. Det är därför jag känner till uttrycket, för inte kan jag någon italienska. Arian framförs av karaktären Costanza, som slits mellan starka känslor – kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. Scenen symboliserar en inre konflikt mellan motsatta känslor som drabbar känslolivet. Dramatiskt värre, samtidigt en ständigt aktuell skildring av människans dilemma. Hade jag skrivit operan hade jag döpt den till la ciotola rossa (den röda bunken).

Jag fyller idag femtiofem år. Den tredje åldern är inne. Jag vaknar ensam på ett hotellrum i Karlstad. Vi har valt en ny partiledare. Hösten 1995 fyllde jag också år, den gången tjugofem. Jag vaknade ensam i mitt studentrum i Uppsala. Den andra åldern var därmed påbörjad. Jag gick sedermera på höstbal på V-dala och träffade senare Malin och vad som därefter följde med äktenskap, barn och familjeliv. Inför balen togs bilden nedan. (För utförligare beskrivning se länk). På balen skulle en politiker, vice statsminister Lena Hjelm Wallén, installeras som hedersmedlem.

Den röda bunken är slängd. Vederbörligen återbördad till evigheten genom att placeras i rätt kärl på återvinningen. Bunken som tjänar som symbol för ett genomsnittligt familjeliv, som genom åren haft degar och röror i sig, använts vid städning och vid något tillfälle till och med tjänat som räddare i nöden under barnens magsjuka, is no more. För den var av plast och det materialet försöker jag undvika.

Femtiofem år idag således, därtill med kropp och själ i allt väsentligt intakt. Man får vara tacksam. Jag tar ett steg till. Ständigt fortsätter jag framåt. Målet, en ny röd bunke, är alltid närmare än man tror.

Ragna gillar inte baler. Däremot är vi något av stamgäster på restaurang Banken. A.k.a Faluns skafferi, ett vardagsrum för vardag och fest, en clownfisk i Svarta havet. Jag har uppfunnit en egen förrätt genom att kombinera deras ostbricka som normalt intas som efterrätt kombinerad med en Dry Martini. Hovmästare Magnus (min gamla elev) och jag har döpt den till Adolphson no 1. Jag hoppas på att snart få se den i tryck på menyn.

Jag sätter ett ljus på Malins grav. Tiden har gått. Hösten 2019 var hennes grav the final frontier, nu är den belägen inåt mitten. Fler människor har under dessa år tagit ytterligare ett steg mot jordiskt slutförvar i den senaste i raden av gravar. De har nedlagt sin röda bunke och sig själva i rätt kärl på återvinningen. Hur var deras liv, funderar jag. Man vet sällan något om personen i graven bredvid. Centrum och periferi i ständig rörelse.

Det är dags för utvecklingssamtal med eleverna. Jag brukar undvika idioti som erhålls genom statiska program formulerat genom uttryck som godtagbara kunskaper. Ett samtal sticker ut. Jag frågar hur läget är och får svaret att hen visserligen haft många lektioner i sitt liv men att de med mig är annorlunda. Är annorlunda bra, undrar jag. Jag tror det, svarar eleven. Det finns en nerv i dina lektioner. På det viset kan man tala om utveckling sedan hösten i Uppsala när jag fyllde tjugofem år, kanske. Då: slätstruken, polerad och fylld med ett enligt röda bunken-mått mätt oproportionerligt stort självförtroende. Nu: tiden har förvisso ristat sin runa i mig men jag fortsätter alltid ett steg till. I den tredje åldern käkar jag Adolphson no 1 till förrätt för det mesta med solsken i blick.

Steg framåt. Livets väg. För knappt två år sedan gick jag fjärran från baler, prål och åthävor på ett faluhak och träffade Ragna. Vem kunde ana att det var just där den röda bunken fanns. Och vad som därefter hände. Då skulle ingen politiker väljas. Nu är jag en själv. Många steg till och från Banken har det blivit, iallafall. Jag vill gärna tro att Adolphson n.o 2 är, ja, kanske inte bättre än sin föregångare men något mer komplex och genuin. På gott och ont. Snart nog får min aska plats i en grav som en gång låg i utkanten. Var den graven är belägen vet vi tack och lov inte. På Styrsö, kanske. Jag lägger under tiden min själ i röda bunken, så får vi se.

Idag fyller jag i alla händelser femtiofem år. Det är bättre än alternativet. Snart åker jag hem till Dalarna igen. Jag skuttar ur sängen med en inbillad tjugofemårings entusiasm och påminns genom stelheten om att tiden gått. Så möter femtiofemåringen tjugofemåringen. De har faktiskt något gemensamt, de kämpar nämligen båda med starka motstridiga känslor. Som kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. De två krafter som kämpat om mitt hjärta drar emellertid åt samma håll. Två döttrar och två kärlekar. Röda bunken är full.

Jag önskar mig inget i födelsedagspresent. För jag har allt man kan önska sig inuti en röd bunke som är tillverkad i synnerligen ekologiskt material. Det är ju fantastiskt!

Relaterade blogginlägg:

Svart på vitt på azurblått

Wild at heart

Musik:

Agitata da due venti

Ta mig hem

Källor:

Goulding: Klassisk musik

Fotnot:

Jag snusade när jag var tjugofem. General, lössnus. Karriärsnus, som det hette i lumpen. När jag började kostade en dosa fyra och femtio på BP. Innan trettio år fyllda var jag tobaksfri, ety mormors gamla paroll ”att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt” visade sig inte bara vara otidsenlig utan dessutom felaktig. Antagligen skämtade hon, vilket tog mig ett halvt liv att inse. Men det är inte en snusdosa jag håller i. Det är en röd bunke.

Livsåskådning, Personligt, Resor

Sibbe

14 september, 202514 september, 2025av adolphson

Starka män reste denna sten efter sin hövding. Han var den främste av kämpar, en tapper härförare. Han föll bland danerna. Hans namn var Sibbe den gode, fosterbroder till en hövding. Han var en man som gav gästabud och kämpade tappert. Han fick ära bland sina män. Gud hjälpe hans ande.

Var, och vad, blir ens eftermäle? Det var vad jag funderade över när jag blickade ut över Alvaret. Jag reflekterade också över Dotter 2:s ord att det är bättre med en förälder som bryr sig för mycket än två som bryr sig för lite. Vad fick henne att säga det?

Allvaret. Det stora vemodet rullar in. Nu har hon iallafall flyttat, Dotter 1, min stora tjej. Det har satt igång något av en existentiell kris hos mig. Jag grunnar. Hur har jag egentligen varit som pappa, hur många misstag har jag begått? Är hon rustad för att på egen hand klara sig därute i Mattisskogen? Vem är jag nu?

What we do in life echoes in eternity är ett klassiskt filmcitat. Det betyder ungefär att våra handlingar, både goda och onda, kan få följder långt bortom vår egen livstid. Det handlar om arv, minne och vilken påverkan vi lämnar efter oss. Eftermälet, alltså. Men sommaren 2018 funderade jag faktiskt inte mycket över sådant, jag var mer orolig för framtiden. Det var därför jag blickade ut över Alvaret. Malin gick på tunga cellgifter medan flickorna svävade i relativ okunskap om allvaret. De visste ju att deras mamma var sjuk men inte hur illa det faktiskt var. Jag såg molnen tona upp sig i horisonten och det enda jag kunde göra var att surra mig vid rodret och vänta in stormen.

Men vad betyder det, pappa? Den sommaren åkte familjen alltså på semester till Öland. Det var jag som fått önska resmål och valde Öland eftersom jag aldrig varit där. Jag bad särskilt om att få besöka de två fyrarna, Alvaret förstås samt Karlevistenen – en av Sveriges mest kända runstenar. Det är från den det inledande citatet kommer. Stenen står som namnet antyder i Karlevi och restes runt år 1000. Texten är en minnesinskrift över en hövding, troligen en dansk krigare eller storman. Den berättar att denne var modig och hade kopplingar till danske kungen, möjligen Knut den Store eller någon i hans krets. Den mer utvecklade analysen berättar att stenen är unik, den enda bevarade runinskrift i världen som är skriven i detta versmått. Den visar också på den starka kopplingen mellan Norden och Island under vikingatiden och utgör ett tidigt exempel på övergången mellan asatro och kristendom – texten innehåller både hedniska och kristna uttryck.

Det berättade jag emellertid inte för flickorna. Istället sa jag att stenen är en statusuppdatering på 1000-talet, sedan hittade jag på på en egen berättelse om Sibbe. Hur god och modig han var, beundrad och älskad av alla. Och vilka sjyssta fester han hade! Varför Alvaret heter som det gör var jag efter enträgna frågor tvungen att slå upp och som det visade sig kommer det från ordet alv vilket betydde ungefär karg, trädlös, stenig mark.

Håhå jaja. Det stora vemodet. Nu är det istället jag som ställer enträgna frågor till Döttrarna. Vad gör du? Hur mår du? Jag tänker också på de stenar jag visserligen inte bokstavligen huggit men varit med och utformat budskapet på. Det är få som minns Sibbe idag men de som reste stenen gillade honom, vad det verkar. Och så kommer tanken. Vad blir mitt eget eftermäle?

Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Min inställning till livet är att passa på att leva medan det går. För som Shakespeare sa: vi blir alla slutligen maskföda. Jag får visserligen vara glad om någon reser en sten över min aska men det är livets handlingar som summeras i runor. Ofrånkomligen funderar jag därför över vad det ska stå på min sten. Han satt i fullmäktige ibland? Eller varför inte den enda limerick jag skrivit. Den kan framtidens historiker analysera.

Jag känner att lyckan är gjord

när paket jag fått från PostNord

Det har tagit sin tid – har man fått postcovid?

Eller sänt det runt hela vår jord?

Eller kanske kan det stå (och jag vill påpeka att det avlutade frågetecknet inte är en slump): tanken vandrat sin tysta ban, snön lyser vit på gul banan. Det var väl hela saken, Fredrik är inte vaken?

Nå, jag har gått över allvaret för det mesta med solsken i blick. Det är svårt för alla föräldrar att släppa taget om sina barn men i synnerhet när man på grund av omständigheter levt så intensivt tillsammans som vi tre. De sista åren har verkligen format oss. Förhoppningsvis har jag lärt mina barn att inget, utom Sibbes eftermäle, är hugget i sten. Att ständigt lära sig nya saker, att vara snälla mot människor och inte ta skit. Det sägs förvisso att den dag man börjar fundera över sitt eftermäle bör man avgå. Så kanske börjar nu en ny tid för jag vet faktiskt vad jag vill ska stå på min gravsten: Här vilar en som brydde sig för mycket. Eller: Nyttja din tid det är senare än du tror.

Man blickar alltid ut över Alvaret. Det enda man kan göra är att skratta åt eländet. Det viktiga är att starka döttrar reser en sten, att de under några viktiga år såg mig som en stark härförare, någon som brydde sig, god och glad med trevliga gästabud. Ja, där har vi det! Budskapet på min sten måste bli: god och glad ska människan vara! Eller så avslutar jag, både detta blogginlägg och min sista stund med att annat känt filmcitat: Get busy living, or get busy dying.

Relaterade blogginlägg:

Öland etc

Glow worm Cha-cha-cha

Musik:

Child of wonder

Källor

Wikipedia

Svenskarunstenar.net

Gladiator (film)

The Shawshank Redemption (film)

Personligt, Spännande människor, styrsö

bild 175: Vassholmen

7 september, 20257 september, 2025av adolphson

Jag tror faktiskt jag föll direkt. Så här i efterhand känns det så, iallafall. För hon är ju en fjäril. En sorts väsen helt olikt allt annat jag mött i livet. Men att falla är inte alltid av ondo. Hon har skingrat mina skuggor. Och övärlden, den är vår.

På en liten oansenlig holme ute i havsbandet sa hon ja. Vassholmen. En plats helt utan kopplingar till mitt tidigare liv. Ja, förutom att jag som barn ofta åkte dit med kusinerna, Lena, Lennart, syskon och föräldrar. Vassholmen har däremot stor koppling till mitt inre liv. Det är en plats utanför tiden, fylld av magi och lycka. Den är mitt Nangilima. På 1970-talet var jag där en mäktig magiker som utförde fantastiska saker. Nu var det första gången på länge jag besökte holmen – och en fjäril följde med. Det var perfekt.

Trollkarlen från övärlden är första delen i en bokserie av Ursula Le Guin. Berättelsen handlar om Ged, en pojke med magisk talang. Han skickas till en ö där trollkarlar tränas. Kanske fann Rowling i Le Guins verk inspiration till Harry Potter? Ged råkar, driven av stolthet och otålighet, skapa en skuggvarelse – en kraft som hotar att förgöra honom. Boken handlar fortsättningsvis om Geds resa genom Övärlden, en plats fylld av magi, för att konfrontera och förstå sin skugga. Resan handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom.

Hej, hur är läget i Falu Kammarkör nuförtiden? Behöver ni tenorer, eller? Läget är bra och tenorer behövs alltid. Du är antagligen inte tillräckligt bra sångare men vi kanske kan ta en öl och prata om det? Gärna! Hon sa det här med något av en blinkning. Ändå störde det mig lite – jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju redan sjungit i FKK. Låt vara för länge sedan. Jag såg i alla händelser fram emot ölen men någon date var det inte frågan om för sådana hade jag slutat gå på.

Det här är en ungefärlig (kanske en aning tillspetsad) återgivning av ett samtal en smällkall vinterdag tidigt 2024. Så fortsatte det. Vi slutade liksom aldrig att prata. Den första juli 2025 gjorde tiden ännu ett strandhugg på Vassholmen och en trollkarl utförde fantastiska ting. Men inte ensam. Solen, havet, en nyfiken trut och en fjäril – alla samtyckte och världen blev plötsligt lite ljusare, något befriad från skuggan. Lite senare firade vi tillsammans med alla flickorna i huset i Halsvik, platsen som genom åren upplevt så många händelser i vår släkt. Mina döttrar hälsade officiellt välkommen till ”the crazy family” och konstaterade att ”pappa har tydligen fortfarande lite charm kvar”. Grannarna blev inte ett dugg arga för de är vana vid att det flyger champagnekorkar från oss. Sedan kom Lennart in och gratulerade. På det hela taget en mycket bra dag i livets underbara virrvarr av händelser.

Men låt mig blicka tillbaka en smula. Man kan aldrig ersätta det som varit, det är omöjligt, inte ens den mäktigaste trollkarl klarar sådant. Den strävan göder skuggsidan i livet. Därför hade jag bestämt mig för att kliva av, förlikat mig, för att försöka följa fars modell att acceptera livet som det ter sig. Allt tar sin tid. Allt har sin tid.

Ingen av händelserna på Vassholmen den första juli i år hade varit möjliga före 2024. Jag har under många långa år rest genom övärlden och kämpat med min mörka skugga. Funderat över saker som identitet, balans, mognad och självkännedom. Det har varit en lång men utvecklande resa. Jag tänker numera ofta på vad jag genom åren sagt till mina barn: Var inte rädd. Ge livet allt du har. Det finns alltid en framtid. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få. Det finns inte bara en människa för var och en av oss. Sorgen försvinner aldrig men ändrar småningom karaktär. Det finns faktiskt ett sätt att övervinna den och det är genom att överrösta den med livsglädje. Alternativet innebär risken att gå under.

Det var således dags för en öl. Hej! Plötsligt stod hon där, rejält påbyltad, lite snorig av kylan och med ett fantastiskt leende. Ragna Vilander. Ett samtal om livsglädje påbörjades. Och ganska snart: kärlek.

(Hur vet man det? Ja, kanske genom känslan av att inte behöva krumbukta sig så mycket. Att inte behöva brösta upp sig. Att inte längre leta efter den bästa utan istället vila i vetskapen att man funnit någon att vara den bästa för. Det där som händer så sällan, så ytterst sällan. Den lugna, varma euforin i stort sett varje ögonblick.)

Hon sitter bredvid när det är svårt, hon skrattar och ler, gråter och svär. En fullständigt genuin person. Där finns ingen prestige trots att hon är den modigaste människa jag mött. Att ge sig in i min familj för att finna sin plats handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom. En resa som i sig är något mycket modigt och för det kommer jag alltid att älska henne. Ännu har jag inte försökt övertyga henne om att jag platsar i Falu Kammarkör för det var inte, kan jag i förtroende avslöja, syftet med samtalet den kalla vinterdagen. Dessutom sjunger jag redan i en kör, nästan i två faktiskt. Man börjar inte om, vare sig i körer eller i livet, man fortsätter – formad av erfarenheter till en visare människa.

Bland öar och skär där jag lekt som barn och mina släktingar vandrat i århundraden la vi ytterligare en liten pusselbit, skrev in en fotnot i historien, och gav varandra löften som bars bort av vinden. Precis som Ragna, för hon är en fjäril och jag en trollkarl från övärlden.

Jag föll – och någon tog emot. Att falla är att leva. Man bör inte sträva efter att ha något att falla tillbaka på, det är alltid bättre att falla framåt.

Relaterade blogginlägg

Sagan om ringen

Ragnarök

Musik:

Du ring an meinen finger

En stund på jorden

Så skimrande var aldrig havet

Ljuset på min väg

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

I rosengården

8 juni, 20258 juni, 2025av adolphson

Möjligen är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.

Man kan härdas av tillvarons hårdhet. Klä stenhjärtat i rustning. Samtidigt går vi genom rosengården hand i hand. Det är svårt att röra sig i rustning. Därför: Free your mind. Njut av promenaden.

Tillvarons dån ljuder ofta starkt men i rosengården avtar det och tynar bort. På kvällen är jag trött och när mörkret faller går jag till sängs. Det känns en stund som att jag är ensam ute på havet medan tillvarons mörka kust driver allt längre bort. Jag tänker att det måste vara förfärligt att ha ett hjärta av sten. Ingen har nog det, egentligen. Eller iallafall ytterst få. Jag somnar.

Jag vet att det är din favorit. Därför valde jag den. Orden är min yngsta dotters och förklarade hennes låtval på konserten. Jag lyssnade och världen rämnade. Astrid Lindgrens bok ”Mio min Mio” handlar om vänskap, kärlek och tillhörighet som medel att besegra det onda i livet. Eviga teman. I berättelsen är ondskan gestaltad som Riddar Kato. Ledmotivet till filmen, som Dotter 2 framförde på esteternas konsert, skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus 1987. Den låg länge på Svensktoppen. Orden blir ibland stora men med tanke på vad jag och mina barn gått igenom tog sig framförandet sig igenom rustningen och tinade mitt hjärta av sten.

Genom rosengården
Med de silverpopplar
Går jag med min fader, håller hårt hans hand
Och från det högsta trädet
Hör jag en ensam fågel
Sjunga om det grymma, landet utanför
Och mitt hjärta darrar när min faders röst jag hör
Mio, min Mio

Över rosengården
Börjar det att skymma
Och jag ser min fågel
Svinga sig mot skyn
På sina breda vingar
Flyger den rakt mot himmlen

Det sköna passerar hastigt mot himmelen. Allt, såväl lycka som olycka, reduceras till små korta ögonblick. Det gäller att sortera, navigera och prioritera bland dessa ögonblick. Att stanna upp. Men det är svårt, så väldigt svårt, och aldrig blir man färdig.

På morgonen vaknar jag utvilad. Solen målar en främmande kust i guld. Vi är fortfarande friska, det är allt som betyder något. Upplevelsen av att vandra hand i hand genom såväl öken som rosengård borrar sig igenom den hårdaste rustning, tinar hjärtan av sten.

Till syvende och sist är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.

Relaterade blogginlägg:

Dinosauriens längtan

Musik:

Ships

Källor:

Lindgren: Mio min Mio

Tranströmer: Under tryck

Historia, Personligt

Absalom

11 maj, 202511 maj, 2025av adolphson

Det är i dagarna tio år sedan min lillasyster Helena dog. Jag saknar henne. Cancerjävel. Sorgen är, för att låna Churchills ord, min svarta hund. Ibland springer den bort, ibland ligger den i mitt knä och gosar, ibland skäller den, ibland går den lydigt i koppel.

Namnet Absalom kommer ifrån Gamla testamentet och betyder översatt från hebreiska ungefär fader till fred. Fredrik betyder fredsfurste.

Det här måste du göra en stor sak av på bloggen! Viktor följer med glada tillrop min släktforskning. Låt vara på bekvämt avstånd –han vill se resultat, inte göra grovgörat. Ge mig adel och storslagenhet! Det är inte utan att jag förstår honom för släktforskning tar tid. Jag har i timmar irrat än hit, än dit genom digitala arkiv. Men jag vill göra grovjobbet. Detta är nämligen min nya hobby. Jag fastnar, fascinerad följer jag släkten bakåt i tiden. Fiskare, sjömän, bönder och lotsar möter mig på 16- och 1700-talen. Men också kapare och ostindiefarare. De flesta av släktingarna levde och verkade på Styrsö Tången, Vrångö, Donsö och Brännö. Den äldsta släktingen jag hitintills funnit i Södra skärgården är född 1580.

Jag förstår Viktors fråga. För det första som brukar fånga släktforskarens intresse är dels möjligheten att finna någon extra ordinär person, dels viljan att undersöka hur långt tillbaka i tiden man kan komma. Lyfter jag blicken så kommer, via nya släktled, några personer från fastlandet runt Göteborg, många fler från Hönö, Öckerö, Tjörn och Orust. Morfars sida verkar ta oss till Island på 1000-talet. Till den linjen får jag återkomma. Via mormor går ett spår från Styrsö söderut mot Skåne och Halland. Till sist får Viktor sitt napp – vi är släkt med danska högadeln! Vi är, låt vara på mycket långt håll, släkt med självaste Tycho Brahe!

Jag lyfter fram en annan av dessa prominenta släktingar. Axel Til Herlev Aagesen Thott, även känd som Absalon, var en dansk adelsman född omkring 1314 i Lund, alltså i Skåne som då tillhörde Danmark. Absalom, jag föredrar att kalla honom det, hann under sitt relativt korta liv med att bli utnämnd både svenskt riksråd och riddare. Hans säteri hette Härlov i Åsums och låg i Gärd. Idag är området en del av Kristianstads kommun. Absalom är blygsamt omnämnd i källorna. Han var son till Aage Tordsen Thott och Kirstine Kyrning. År 1343 fick han en gård belägen i Haragerlille av en viss Mogens Skaaning som kallade honom sin “gener” (ett uttryck som möjligen syftar på en familjerelation). Absalom var gift med Christence Pedersdatter Wirtenberg och de fick flera barn. Han gick ur tiden tidigast år 1343 som är sista gången han uppträder i källmaterialet. Det finns inga kända samtida porträtt eller avbildningar av honom då han levde under en period då porträttkonsten inte var etablerad i Skandinavien. Men jag tänker mig istället Viktor i högtidskläder.

Det förbryllar mig att Absalom var svenskt, och inte danskt, riksråd eftersom Skåne som nämnts tillhörde Danmark och Kalmarunionen inte infördes förrän 1397. Absalom slapp förmodligen uppleva digerdöden (om det inte var den som tog kål på honom) och måste som riksråd och högadlig rimligen befunnit sig i kretsen runt kung Magnus Eriksson. Kanske träffade han heliga Birgitta. Arkiven är knapphändiga. Jag hittar inget om vem eller hur Absalom var, vad som roade, oroade eller förargade honom, bara något ytterst lite om vad han gjorde.

Släkten följa släktens gång. Eftersom jag är släkt med den store Tycho är det naturligt att jag arbetar som lärare på ett naturvetenskapligt program. Heliga Birgitta har sina efterföljande i ett kloster i Falun någon dryg mil från mitt hem. Absalom betyder som sagt fader av fred och Fredrik fredsfurste. Viktor är döpt efter mammas morfar vars hus på Styrsö Tången ännu bebos av våra släktingar.

Det är tålamodsprövande att släktforska. Och jag inbillar mig att rätt många kan räkna adligt påbrå, bara man letar tillräckligt långt tillbaka. Så var det detta med Tycho Brahe. Genom de adliga förbindelserna är vår släkt på mormors sida faktiskt ingift i den danska grenen av Braheätten. Det måste självklart dubbel- och trippelkontrolleras men vid en första anblick verkar det så.

Tycho Brahe. Schysst frisyr. Visst anar man släktdragen?

Vi letar kanske efter storhet i det förflutna för att finna mening i våra egna medelmåttiga, obetydliga liv. Vissa nyttjar Netflix, andra religion och ytterligare några släktforskar. Men att släktforska är att leva bland de döda. De är alla döda. En tid är de saknade. Snart nog dras ett sträck av glömska över spåren vi lämnat efter oss. Alla dessa släktingar jag möter i det förgångna: sjömän, fiskare, lotsar, pirater, bönder och ädlingar – de var nog på många sätt som jag. De sörjde, älskade och saknade också under sin stund på jorden.

Jag saknar Helena, det behöver jag inte släktforska för att veta. I arkiven finns nämligen inga uppgifter om hennes glittrande blick, underbara humor och fantastiska skratt. Det har gått tio år och sorgen är min svarta hund.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Fotnot:

Tycho Brahe, född 1546 på Knutstorps borg i Skåne (då en del av Danmark) död 1601 i Prag, var en dansk astronom, astrolog och alkemist. Han är känd som en av ytterst få som upptäckt en supernova i Vintergatan.

Källor:

Geni.com

Religionslexikonet

Jag använder my heritage för släktforskning

Wikipedia

Foto, Mat och dryck, Personligt

bild 169: Amygdala

Utvaldaav adolphson

Det förflutna plågar mig.

Det var en gång en balkong.

Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.

Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.

Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.

Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.

Viktors enträgna begäran

Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).

Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.

Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.

Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.

Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.

Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.

Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

The Flower Duett

Källor:

Hansen: Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Johnson: Strändernas svall