Jag läste någonstans, jag tror det var Englund, att fransmännen var så uppskakade av de tyska bombningarna under första världskriget att de lät uppföra ett fake-Paris i miniatyr, konstruerat av trä och tyg, två mil utanför själva Paris. Replikan hade med alla karaktäristiska hus, boulevarder, fabriker, boningshus, Eiffeltorn och hela konkarongen. På natten tände man upp kulissen med elektriskt ljus (ingen liten sak på den tiden) – allt i förhoppningen att lura de tyska piloterna till att släppa sina bomber på fel plats.
När kulissen stod klar var kriget i princip över.
De smyger sig sakta på, de små insikterna. Rätt ofta säger insikten, eller efterklokheten om man så vill, att man hade fel. Då. I det där man tänkte, kände eller upplevde. Men när man är mitt inne i sjukdomsförloppet har man inte mycket tid att känna efter. När skulle barnen hämtas nuigen, har vi någon middag och hur mår pappa egentligen? Men efter ett tag, när allt lugnat ner sig, kommer de alltså smygandes, de små insikterna. Först försiktigt sedan med stora klamp.
Det är i dessa ögonblick man scrollar igenom gamla mail och sms och besviket inser att, eftersom abonnemanget är avstängt, det inte längre går att höra hennes röst på telefonsvararen. Och till sist drabbas man av insikten att fredagsmyset framledes alltid kommer att kännas lite tristare, lite ensammare. Det är också under stunder som dessa man instinktivt lyfter huvudet i den fåfänga förhoppningen att höra hennes röst från ett angränsande rum.
Jakten är förändrad.
Jakten på tid, strävan efter att maximera mängden tid man har tillsammans bortom tillvarons alla måsten. Så där som alla stressade föräldrar gör, alltså tiden under vilken man konverserar över ett glas vin eller ser på tv-serier tillsammans. Tiden man ägnar åt att planera allt roligt och spännande man ska göra – projekten, upplevelserna och framtiden.
Plötsligt har allt detta man så länge haft och tagit för givet mist sin dragningskraft. Nu handlar jakten om att ta sig igenom all daglig logistik för att avsluta dygnet sittandes i en fåtölj. I bästa fall med en bok, lite musik eller bara för att fundera över vad man nu har att fundera över.
Det låter tragiskt, jag förstår det. Men bortom den till synes likgiltiga blicken hos den som sitter alldeles stilla i sin fåtölj döljer sig faktiskt ett stort liv. Ett liv under vilket hennes skratt ännu ekar och allt det jag alldeles nyss med saknad beskrivit ännu förekommer. Stunden i fåtöljen är numera den bästa tid han har.
Jag vet att det kommer att förändras. Oavsett hur förändringen ter sig ska jag minnas hennes leende så länge jag lever. Såväl härjad av sjukdom som för länge sedan under den mogna ungdomens glada dagar var hon mig så oerhört vacker. Och hennes leende förblev intakt – det kunde sjukdomen inte rå på hur illa den än försökte.
Jag återupplever mitt förgångna där i fåtöljen och bearbetar de små insikterna, en efter en. Jag vet att jag bländats av ljuset och medan sakernas verkan långsamt klingar av sitter jag alltså alldeles stilla i min stol.
Trots att mannen som byggde ett lur-Paris inte hann klart i tid, trots att lösningen på bombhotet var felaktig och betydelselös, belönades han med hederslegionen. Det finns något att lära sig här, antar jag, oklart bara vad. Därmed (eventuellt) inte sagt att jag förväntar mig att belönas med hederslegionen.
Gud, vad bra hon är pappa!
Hon står på scenen. Dotter 1 står på scenen. Och som hon gör det. En bärande roll minst sagt, hon är med i varje scen. Jag ser att hon gör något hon verkligen älskar. Jag gråter i smyg över att se henne glad, lycklig, för en stund. Skit samma vad hon än gör bara hon ser ut så där, tänker jag från min plats bredvid hennes syster på tredje rad.
Efter att applåderna klingat ut är det fika. Många nickar vänligt åt mig och säger att hon är duktig, min dotter. Någon som känner mig lite bättre säger och här står äppelträdet och skiner! Även om det är välment vill jag skrika att det inte är mig det handlar om. Och visst, många ger också henne beröm.
De små insikterna.
Kultur. Estetik. Vilken kraft dessa värden har. De låter oss finna mening där det inte finns någon. De lyfter oss och de bygger oss starka. De fick oss att bygga en huvudstadsmodell i trä och tyg för att undkomma bomber, de får mig att le sent en kväll i en fåtölj och de lyfter mig och mina döttrar ur det djupaste mörker.
Jag kan inte förmå mig till annat än att känna tacksamhet. Jag är tacksam för livet, jag är tacksam för kulturen och allt det vackra däri, jag är tacksam för kärleken och jag tror på framtiden.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.