Kategori: Personligt

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 13 – hokus pokus

av adolphson

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet, möjligen är den ännu äldre. Formeln är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.  Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med gallimatias eller nonsens. Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck. Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren. Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden. Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingmar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen ”Det sjunde inseglet” exempelvis, ta sig många uttryck.

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.

Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far. Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.

En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis. Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den. En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.

Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan (som är västkusten). Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

Jag och mor

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på ”Kampen om Colorado” på VHS. Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far. Hokus, pokus, filiokus.

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först. Ungefär ett år före min födelse startade tvåan sina sändningar och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden. Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med. Hokus…

Så gick tiden och jag själv blev far. När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska. Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se…  Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation. Hokus, pokus…

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen. Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj. Man måste dela med sig, vetuväl, menade han innan han gick och vårt samtal avslutades.

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven. Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan. Hokus pokus filiokus. 

Foto, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 33 – lycka

av adolphson

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 under min egen uppväxt.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Mange?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar exempelvis gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad. Rå styrka betalade sig, som nästan alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden. Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

skumpahåkan

Foto: Gunnar Sjögren

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 28 – black dog

av adolphson

Black dog. Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar. Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare. Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad. För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade: Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig. Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.

Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på! Men för mig var du inte Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala. Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår. De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.

Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig. Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i. Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen. Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende. Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: ”det är okej.” Allt som varit och att du snart inte finns mer. Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte. Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag. Sen kan det kvitta lika, kanske. Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster. Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt. Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård. Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande. Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden. Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej. Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola

Bild 26 – premiär

av adolphson
Bild 26 – premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik

En skägglös dundergud

av adolphson

Lagom till 100-årsminnet av Karl XII:s död skrev Esaias Tegnér sin kända dikt Kung Karl den unga hjälte, han stod i rök och damm…den kom också att tonsättas några årtionden senare och sjungs, hör och häpna, än i dag.

Vurmen för hjältekonungen, eller tokdåren om man nu föredrar det, tycks hur som helst svalnat på senare år. Min favoritfras i dikten/sången, som alltid får mig att brista ut i gapskratt, lyder annars Lugn stod han mot Europa – en skägglös dundergud. 

Vi har väl alla våra attiraljer eller attribut. Mitt skägg är min akilleshäl. Utan det går det som för Simson. Jag har burit det sedan tidigt 1990-tal och de få gånger de åkt av vankas alltid missnöje i hemmet.

Min fru säger förövrigt att jag saknar respekt för pengar. Som nyss när jag kom hem med en alldeles för dyr champagne. Jo, man skulle kunna tänka sig att det är säsong för dylik dryck så här års – men det är faktiskt inte skälet till att jag köpte den.

Jag bara gjorde det. Så hon har nog rätt, min fru.

Personen framför mig i kön fick visa leg. När det var min tur utbrast personalen – det var min favorit-systemperson – men det behöver inte du Fredrik! Jag replikerade muttrande att det utan tvivel måste bero på skägget.

Personal-personen höll med och berättade vidare upplysningsvis att så fort man fått silverstänk i skägget är man på andra sidan leg-gränsen. Om det vore sant skulle jag inte behövt visa leg sedan 13-årsåldern fortsatte jag lite småsårad munhuggandet vilket vid det här laget började dra till sig viss uppmärksamhet. Det tyckte han före mig, han som fick visa sitt leg, var roligt.

Annars är den bästa beställning jag gjort på Systemet när jag skulle köpa en massa skumpa till en fest. Jag köpte 20 flaskor av bästa märke – och ställde dit en Falcon Export.

Ja, frugan lär ju ha sitt å – svarade jag den frågande blicken. Nu var inte det riktigt sant men sedan dess verkar den där system-personen gilla mig.

Sedan skulle jag klippa mig. Frisören, trots min försäkran om att det inte på något sätt var nödvändigt, ägnade mitt skägg övernitisk hänsyn och vård. Stylism, klet, smet, sax, trimmer och rakblad. Plock och pet.

Det tog 10 minuter att klippa sig och en timme att fixa skägget. Jeez.

Det blev lite dyrare – men nu känner jag iallafall skäggvårdens inneboende väsen. Något jag klarar mig utan framgent. Jag längtar förövrigt till den dag mitt skägg är helvitt. Jag vet inte varför – jag bara gör det.

Den skägglöse dunderguden hade en häst som hette Brandklipparen. Inte minst efter kungens död blev hästen mytomspunnen. Den har fått en minnessten rest över sig någonstans i Västmanland.

Men det är inget mot Alexanders häst: Bukefalos. Världserövraren var så förtjust i den att han lät döpa en hel stad, Bukefalia, efter hästen. Bukefalia låg i dagens Pakistan men har aldrig lokaliserats av den moderna arkeologin.

Vare sig Karl XII eller Alexander hade skägg. Huruvida de var hästallergiker eller åt hästkorv håller jag för osannolikt. Lik är de allihop. Eller kanske stoff.

Situationer, tider och kulturer har olika traditioner. I vår tid kan en excentrisk miljonär sätta på sig jumpadojor i olika färg och komma undan med det medan den som bär tofflor utomhus knappast kan vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det finns vissa saker man bara inte gör – som att halsa Blossa årgångsglögg direkt ur flaskan på en parkbänk i juni år 2017 eller retas med envåldshärskares hästar respektive skägglösa hakor.

Fel haka bläddra, hade fungerat bättre på Karl X Gustaf eller han med världens bästa namn: Adolf Fredrik. I dokumentationen om konung Adolf Fredriks död står att läsa: Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg (semlor), surkol, rovor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin. 

Gott slut, säger man ju. Sällan har det stämt bättre in. Greve Gabriel Oxenstierna verkar iallafall varit en man med humor i det han noterade att det är ej att omkomma på det mest mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd. 

Änte könsti, tänker jag samtidigt som jag blänger på den dyra skumpan och stryker med handen över mitt ännu så länge melerade skägg.

Historia, Personligt, Skola

Mellon

av adolphson1 kommentar till Mellon

Ibland arbetar jag med historiska murar som tema i mina kurser. Men så slog det mig att jag måste tänka lite mer positivt varför jag har varierat mig med ett nytt tema: portar.

—

När den antika grekiska kulturen spreds lämnade den efter sig spår som är tydliga ännu idag. Noga räknat är det faktiskt i mångt och mycket den mykenska kulturen (omkring 1500-1050 f.Kr) vi avser när vi pratar i termer som den antika grekiska kulturen.

Det var kulturen från fastlandet, den mykenska, som blev den dominerande maktsfären och kulturen när den minoiska kulturen från Kreta under oklara omständigheter försvann.

Kulturen spreds hur som helst, Mykene etablerade handelkontakter och Alexander krigade, långt utanför Greklands gränser. Ett känt exempel är den magnifika Lejonporten. Porten är stor: bara överstenen är drygt 4 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög.

De mykenska kungarna snodde motiv från den mesopotamiska kulturen. Det är det vi menar med hellenism: en eurasisk blandkultur. Den europeiska kulturens vagga är ett pussel av allehanda särdrag och kulturyttringar – ett faktum som rasister och protektionister ofta glömmer bort.

Ett exempel är på ett sådant bidrag är alltså Lejonporten där två lejon och en kolonn är avbildad ovanför porten. Såvitt jag förstår är detta en entré till en grav (man säger ju sällan ”utgång” i gravsammanhang)

En port mellan liv och död är ett vanligt tema i den mänskliga historien och litteraturhistorien. Portar och portaler som han förflytta någon mellan saga och verklighet, i tid och rum och mellan liv och död.

—

En annan känd port är Ishtarporten – entrén till den forntida storstaden Babylon. Porten, en av åtta ingångar till staden, och paradgatan som utgick från den vidare in i centrum byggdes av kung Nebukadnessar II (605–562 f. Kr.).

Kanske är det den som inspirerade till den mykenska varianten?

Ishtarporten låg i början av en muromgärdad processionsväg, boulevard skulle väl vi säga i dag, som var mellan 20 och 24 meter bred och med en längd på omkring 250 meter. Den var luxuöst utformad av sten och tegel och användes vid viktiga högtider som de vårliga nyårsfestligheterna.

Ishtarportens väggar var utsmyckade med bilder av lejon, tjurar och drakar vilka symboliserade Babylons gudar. Lejonen är symboler för gudinnan Ishtar, himlens härskarinna, kärlekens gudinna och krigsmaktens beskyddarinna.

Den ormliknande draken framställer Marduk (också kallad Bel) stadens och fruktbarhetens gud som skänkte evigt liv. De vilda tjurarna symboliserar väderguden Adad. Totalt 575 djur täckte utsidan av Ishtarporten och ytterligare 120 vita och gula lejon täckte murarna längs processionsvägen fram till porten.

Babylon var Babyloniens huvudstad och låg vid Eufrat i dagens Irak. Ett av forntidens mäktigaste riken ville med sin paradgata och entré manifestera sin storhet. Så som olika tider och samhällen alltid gjort.

Den forntida besökaren skulle bli imponerad och slagen av vördnad. Eleverna brukar i uppgiften få leta likheter med arkitekturen i vissa av dagens huvudstäder som Washington, Oslo, Paris med flera.

Jag blir, när jag ser bilder och modeller, sugen på att få promenera in genom Shtarporten. Men som vanligt är jag hänvisad till den historiska kulissen.

Porten och processionsvägen har rekonstruerats av de originalstenar som återfanns vid utgrävningarna 1899–1914. Hela rasket, inklusive fundamentet till porten, har transporterats till Berlin där det idag kan beskådas.

Även denna sak brukar ingå i uppgiften: varför finns den den i Berlin? Vem äger egentligen forntida lämningar? Vilken nationalitet ska vi tillskriva Ötzi och Lucy? Kan man annektera månen på samma sätt som Conquistadorerna Amerika?

—

Så har vi till sist min egen lilla port. Det är inget märkvärdigt, egentligen. Det är porten som leder in till ett klassrum på Haraldsbogymnasiet som på den tiden hette H1C. Entrén till en lärargärning. Sällan har jag varit så nervös som när jag första gången klev in genom den.

Det var i augusti 1998 och jag skulle möta min första klass. Jag var tveksam – var detta verkligen något för mig? Jag minns nästan alla eleverna från denna min första klass trots att de i år hunnit fylla 35 år.

Ibland har jag övervägt att backa ut genom dörren igen men det är alltid något som håller mig kvar därinne i klassrummet. De få tillfällen jag har att maxa min Linkedin eller leta platsannonser slutar ofta med att jag istället chattar med elever, rättar prov och uppgifter eller tänker ut nya lektionsupplägg.

Eller bloggar om mitt yrke.

Jag kan inte riktigt säga vad det beror på men nästan alltid hittar jag något positivt med jobbet. Ännu är porten alltså relativt tillsluten bakom mig även om jag ibland kastar en snabb blick bakåt.

Det kanske helt enkelt förhåller sig på det viset att jag en gång för alla klivit in i min yrkesmässiga arkad varifrån jag helt enkelt inte vill återvända. Men… jag skulle ju aldrig bli som far – en som öppnade dörren till sin arbetsplats 1963 och klev ut 1999 och varligt stängde den efter sig.

Vad heter ”vän” på alviska, nu igen? ”Mellon”

—

Och jag måste ju berätta. Jag har under hösten haft en internationell lärarstudent hos mig. Jag väljer att lyfta fram en slumpvis utvald del av hens utvärdering:

The young teacher Fredrik Adolphson has admitted me in the institute with a big smile and a perfect english.

Härmed berättas upplysningsvis att jag passerat den 46:e födelsedagen. Det är nästan synd att jag inte får sätta betyg på dem.

Mat och dryck, Personligt, Politik

bild 22 – annus confusionis

av adolphson1 kommentar till bild 22 – annus confusionis
bild 22 – annus confusionis

Jag inleder idag mitt fyrtiosjunde år. År 46 är klart. Och det började bra med uppvaktning, brottningsmatch och efter familjelogistikens fullföljande en löptur i skogen. Arbete. Lunch på egen hand. Middag i familjens sköte med far. Jag tillhör ju den kategori människor som tycker det är trevligt att blir uppvaktad och där spelar ju de sociala medierna en intressant roll. Tack för uppmärksamheten, alla!

År 46 f.Kr. var det sista året i den gamla romerska kalendern innan övergången till den nya julianska. För att man skulle kunna synka allt enligt det nya systemet hade år 46 445 dagar. På grund av alla dessa extradagar blev året i romerska riket senare känt som ”annus confusionis” (förvirringens år). Det var väl lite jobbigt i förvaltningen, kanske. Mer tid är annars något alla drömmer om. Tänk vad grejer man hinner med om man inte är stressad. Mannen bakom den nya kalndern i Rom år 46 f.kr, Julius Caesar, exempelvis. Han blev detta år konsul i Rom, besegrade en armé i det pågående inbördeskriget. En av hans motståndare, Cicero, skrev till en vän att om våra röster ej längre hörs i senaten och på Forum, låt oss då följa de gamle vises exempel och tjäna vårt land genom vårt skrivande, koncentrerande oss på frågor om etik och konstitutionell lag.

Det är klokt sagt. Lite så har jag nu och då tänkt under mitt 46:e år. Caesar fortsatte i ett furiöst tempo med att inviga tempel, ta sig an nya uppror och alltså med att reformera tideräkningen. (Den julianska kalendern kom förövrigt att förbli standard i västvärlden tills den ersattes av den gregorianska kalendern 1582 och blev inte helt avskaffad förrän efter nära 2000 år, i början av 1900-talet). Cesar avslutade år 46 f.kr med att  utnämna sin adoptivson Octavianus (Augustus) till sin efterträdare och sedermera kejsare, besegra ännu fler uppror och offentligen avrätta galliska hövdingar.

Och här sitter jag och funderar över vad det är för skillnad på almanacka och kalender. Wikipedia säger att en almanacka är att betrakta som en kommentar till kalendern. Kalendern anger dagar, veckor, månader och år medan almanackan anger vad som är viktigt den aktuella dagen, veckan, månaden och året. Håhå-jajaja.  Den som ändå hade 445 dagar per år till sitt förfogande. Å andra sidan var år 46 e.kr inte lika spännande. En gräshoppsinvasion i Mongoliet var tydligen nyheter. Och gräshoppor ska man ju äta, har jag hört.

Mitt 46 år har varit bra. Jag mår bättre än på länge.

Nu vänder jag mig särskilt till potentiella läsare med ett förflutet i 1970-talets Hälsninggården, Hälsningberg, Haraldsbo. Lördagen tillbringades i Centerns regi där vi skulle fundera över nya områden i kommunen att bebygga. Jag föreslog exploatering av ovan nämnda områden och som ett led i infrastrukturen också återuppbygga den gamla klassiska korvmojen Sporres. Resterna kan ännu ses till  höger om biltvätten vid Falu motor. Vidare föreslog jag att göra parkering av Tisken med undantag för en (estetisk) kanal för Faluån att passera mot Slussen. På så vis kunde tiskenparkeringen bebyggas. How is that for your own Falu-Caesar? Partikamraterna log artigt och gick vidare med andra förslag. UPPDATERING 16/10 2023. Nu är allt borta och nya jus ntggda påp platsen. Tänka sig.

Så till sista, denna min 46:e födelsedag, bild 22. Hjortronvägen, Hälsinggården, Falun, cirka en kilometer från Sporres, maj 1971. Mor, salig mor. Hon var stilmedveten, min kära mor. På mina födelsedagar tänker jag alltid på henne. Keruben i famnen, det är jag det. Inget nytt under solen.

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik

bild 21

av adolphson

…är tagen av Maria Klefbom.

Vad är det som händer?! Ägnade sig Adolphson åt utomparlamentariska aktioner back in the day?

—

Scenen är Stora Torget i Falun under den stora lärarkonflikten 1986. Lite senare på hösten ska jag och mina vänner åka och se Depeche Mode på Hovet vilka just återkommit efter en relativt lång tystnad med albumet Black Celebration.

(Det verkar förövrigt vara en trend just nu, för flera gamla 80-talsikoner, att åka runt på nostalgi-turnéer. Exempelvis The Cure, Madness, och jag fick just höra att Depeche kommer till Friends Arena i maj. Jag ska inte gå. Även om jag var ett stort fan då så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd vad gäller musik – dessutom är det nästan aldrig originaluppsättningen i banden).

På bilden syns jag och Koffe hållandes i en banderoll. Under min syntpop-kavaj bär jag 2-3 skjortor – hela bilden andas klassiskt 80-tal. Åh – vad jag älskade den där kavajen! Strax bakom Koffe syns Jerker i sin mammas solhatt och bredvid honom Anders Berglund i påtaglig Howard Jones-frisyr. Jag minns inte hela händelseförloppet så jag bad en av dramats huvudpersoner, Tage, återge det. Om man bäddar får man ligga, som det heter. Jag kanske kan använda resultatet som övning i källkritik?

—

Skolstrejken 1896 – av Tage Widsell

Så här minns jag det i stora drag. Jag och Fredrik Eklöf var engagerade i Elevorganisationen och försökte som bäst dra igång en elevkår på Västra. Tror aldrig att det lyckades, men vi hade en på Lugnet så småningom. En liten en.

Det var på våren i nian, 1986, och det var konflikt kring lärarna. Kommer inte ihåg några detaljer alls, men effekten av en lockout eller en strejk skulle kunna bli att vi inte fick våra avgångsbetyg, och då var ju gymnasieintaget svårt att genomföra osv.

Fredrik ringde mig en eftermiddag och berättade upphetsat att Elevorganisationen manade till skolstrejk över hela landet i protest mot att elever användes som slagträ i konflikten. Jag tror inte att jag övervägde många sekunder. Det var liksom självklart: skolstrejk. Vi är med!

Men det skulle ju inte räcka med att Västra Skolan strejkade. Vi måste få med oss de andra högstadierna: Britsarvet och Hälsinggården och helst gymnasierna. I alla fall Lugnetskolan.

Vi övervägde att prata med högstadierna i Bjursås och Svärdsjö, men struntade i det efter att jag påminde om hur det gick sist jag och Mattis försökte sprida bra idéer där. Raggarkids sköt fyrverkeriraketer in i Svärdsjöskolans bibliotek för att understryka att några syntarkommunistbögnazister från stan (nåja) inte var välkomna här i byn.

Hur vi fick tag på folk på eftermiddagen minns jag inte. Men vi ringde och ringde och tjatade och diskuterade med en hel hög elevrådsordföranden och andra engagerade. Som jag minns det organiserades allt på en eftermiddag, men jag kanske tar fel. Det kanske gick en till dag emellan.

När allt var klart hade vi fått med oss elevrådet på Britsarvsskolan och jag tror även Hälsinggården samt Västra Skolan, vår egen skola. Lugnetskolan tänkte inte vara med på Elevorganisationens strejk (“de är ju kommunister!”) utan ordnade en helt egen strejk i sympati med lärarna.

Vi visste ju inte hur det skulle gå egentligen. Vi tryckte upp affischer och sprang runt i skolan och berättade att det skulle bli strejk på eftermiddagen och att alla elever skulle mötas på stora torget. Jag tror att det var kl 13.

Lärare och personal reagerade på lite olika sätt. En del lärare blev överförtjusta i att det hände något och hjälpte oss att sprida information och att kopiera affischer och tyckte att det som hände var en bra lektion i samhällskunskap. Rektorn informerade oss torrt om att elever inte har strejkrätt och att skolplikt råder. Några av lärarna var rasande.

Jag och kanske framför allt Fredrik hade ju en speciell status på skolan som de där hyperengagerade eleverna som ordnade så mycket saker. Ungdomens Hus, Operation Dagsverke. Strejk. Tydligen gjordes det lite banderoller också. Och sen tågade vi iväg från skolan och jag blev förvånad över hur många som hängde på.

Vi kom i god tid till torget och stod där och undrade om det skulle komma några fler. Jag minns den mäktiga känslan när eleverna från Britsarvet vällde ner från Åsgatan och vi visste att vi hade lyckats. Sen då? Det ropades lite slagord och viftades med plakat. Lokaltidningarna var där och tog lite bilder. Fredrik Eklöf höll ett flammande tal från rådhusets trappa med megafon i hand.

Sen började folk undra vad man egentligen skulle göra på när man strejkar. Någon kom på idén att alla kunde gå upp till Västra Skolans skolgård och bara hänga på gräsmattan ett tag i det fina vädret. Kanske kunde man ordna fram lite musik och så. Vi bröt upp och det var i alla fall ett par hundra tror jag som lämnade torget, korsade ån och rörde sig upp för Stigaregatan.

Det var där allt tog en otäck vändning.

Efter att täten passerat Falukuriren stod plötsligt polisen där, fast beslutna att bryta den olagliga skolstrejken. Ungdomarna kunde inte tro att något ont skulle hända utan ignorerade poliskedjan som spärrade vägen vid Sturegatan. När täten var mindre än 20 meter från poliserna öppnade de eld.

Skotten ekade, unga strejkare föll under kulregnet. Skrik i panik, skrik i vrede ekade mellan husen längs den smala gatan. Poliserna höll upp en stund, laddade om och fortsatte eldgivningen.

Jag såg en blodig elev från musikklasserna liggandes i skydd bakom några lik få höja sin trumpet och spela tonerna till Björneborgarnas marsch, varpå poliserna gjorde eld upphör och heilandes i klunga gick därifrån. Så slutade Skolstrejken i Falun 1986.

Alltså… mina minnen av det där med poliserna och massakern är lite luddiga. Som en partiledare för ett nutida kryptofascistiskt parti skulle säga: Jag minns ärligt talat inte alla detaljer. Jag kan ha blandat ihop det med någon annan historia.

Det kan också ha slutat så att vi alla samlades på skolgården, några gjorde tappra försök att hämta instrument och PA från skolan för att bjuda på lite musik.

Men att där, just där, gick gränsen för vad skolan kunde tolerera. Den förr så korrekte rektorn kom utfarande på skolgården och proklamerade att nu fick det faktiskt vara nog. På riktigt! Folk började väl skingras så småningom och kvar stod vi och kände oss rätt nöjda.

Och så slutade nog faktiskt skolstrejken i Falun 1986. Några av lärarna var mycket arga på mig och Fredrik och det tog ett tag innan vi togs i nåder igen.

—

Jag minns att det hela inte upprörde mina föräldrar särdeles. Far sa att jaså, så ni har strejkat. Ja, men det var väl bra. Mor oroade sig som vanligt för att jag skulle ha retat upp någon. Hon kände mig väl, salig mor.

Bistånd, Miljö, Personligt, Resor

Söstra mi 3

av adolphson

Efter all sorg med anledning av min systers bortgång har jag, och de runt om kring mig, funderat mycket över hur det kom sig att hon drabbades av den ovanliga form av cancer som hon fick. Man söker ju ständigt förklaringar till det otänkbara. Något att skylla på.

Lungsäckscancer, eller mesoteliom, är en sällsynt sjukdom. I Sverige får omkring 20 kvinnor och 80 män denna diagnos varje år. Cancerformen är nära förknippad med asbest men hos en fjärdedel finns inga kända upplysningar om att den drabbade skulle utsatts för asbest. Så var det för min syster. Trodde jag.

Utvecklingstiden för sjukdomen är lång, cirka 30–40 år. Förekomsten ökar dock över hela världen. Prognosen beror på om tillståndet är lokaliserat eller har spridit sig vidare i kroppen. Sjukdomens utbredning, patientens ålder och allmäntillstånd samt cancerns celltyp är avgörande faktorer. Dessvärre upptäcks lungsäckscancer ofta sent i förloppet, återigen – så var det för henne.

Helena fick diagnosen ungefär ett år innan hon dog. Vi misstänker att hon exponerades för asbest redan 1996. För nog funderade vi. Och som sagt: det är ju lite så man gör i krislägen; söker rationella förklaringar till det som bara inte får hända.

Jag googlade. Det fanns rapporter om att fruar till gruv/industriarbetare i England drabbats i lika stor utsträckning som arbetarna själva (som alltså tillhör en riskgrupp) eftersom de tvättade sina arbetande mäns arbetskläder och därigenom exponerades för metaller och/eller asbest.

Helena bodde i England, i Dorking strax utanför London, ett par år och arbetade på något vi skämtsamt kallade för ”brottarcaféet”. Jag och Malin åkte över och hälsade på och åt på stället. Grovhuggna karlar i arbetsställ käkade (ofantligt mycket) korv, vita bönor och grejer till frukost. Kunde hon fått i sig asbest under den tiden? Sedan har jag fortsatt undersöka, fråga och fundera. Det gick ju ett par program om sjukdomen i samband med hennes bortgång. Men det där med frukostcaféet i Dorking verkade långsökt.

Det finns ett annat spår: när Helena arbetade som volontär på en kibbutz Dahlia i Israel 1996. Jag har varit i kontakt med några som också arbetat där och berättelsen som är inte en solskenshistoria. Helena har själv berättat om det relativt hårda arbetet i fabrikerna, köket, med att plocka avokado etcetera. Och så var det de där ”vita säckarna”, som dök upp på listan över arbetsuppgifter någon gång då och då. Helena behövde visserligen sällan jobba med dem, bara någon enstaka gång. Hon jobbade istället mest i köket. Men andra volontärer har vittnat om att de tvingades arbeta med detta.

Det var det värsta jobbet på hela kibbutzen. Arbetet följde alltid samma mönster: en man mötte volontärerna vid ett särskilt ställe utomhus, lite undanskymt, under ett tak, bakom fabriksbyggnaderna. Ingen information gavs, mannen sa bara hur arbetet skulle utföras. Det handlade om att knyta i hop de stora vita säckarna och baxa upp dem uppå varandra i högar. Use this, meddelande han korthugget och tog ner ett litet enkelt munskydd från en krok på väggen och räckte över till var och en. Det vita asbestdammet yrde omkring över hela platsen. Mannen försvann alltid fort därifrån. Det var alltid två ensamma volontärer som utförde detta arbete. Vid lunch gick man som vanligt till matsalen, det var ingen som sa något om sanering, och det tänktes inte mer på saken. I matsalen satt de som just jobbat med asbest-säckarna och åt som vanligt tillsammans med andra volontärer. Efter arbetet gick man hem, och delade rum, bland annat med Helena, full med asbestdamm i både kläder och hår.

För det var asbest. Men det visste så klart Helena eller de andra. Senare framkom att en volontär från Danmark faktiskt hade frågat vad det var i de där säckarna. Asbesto hade mannen, han som fördelade arbetet, svarat. Den danska volontären  tillkallade två personer utifrån, möjligen från någon dansk organisation med ansvar för danska volontärer, som kom och försökte prata med personal på kibbutzen. Resultat blev att den danska volontären inte behövde jobba med säckarna mer. I övrigt var det en uppgift som helt enkelt måste utföras.

Helena själv berättade hellre om sin resa till Masada och sinaiöknen än arbetet på kibbutzen. Resan var en fantastisk upplevelse, berättade hon,  i Egypten satt hon på stranden och delade en cigarett med någon – något hon gjorde lite till och från i sitt liv. Att röka är en livsfarlig kombination tillsammans med asbest. Någon har påstått att kvinnor har mycket känsligare lungor än män, men vad vet jag? En samtida volontär hörde några år senare av sig till Svekiv – organisationen som organiserande resan till kibbutzen (Dahlia) – angående de vita säckarna. De menade sig aldrig hört talas om några vita säckar på Dahlia.

Efter Helenas bortgång hörde en av de före detta volontärerna som hört talas om Helenas sjukdom och död, sig igen och berättade vad som har hänt och ett möjligt samband med säckarna på Dahlia – vad de svarade eller har reagerat är för mig okänt. Givet ovan är det ju inte osannolikt att vi spårat ursprunget till hennes sjukdom.

—

Jaha – closure?

I helvete heller. Jag är så oerhört arg. Arg på den okände mannen på kibbutzen, arg på Israel, på tobak, asbest, på ignorans för regler och risker och människor som riskerar andra människors hälsa och säkerhet, jag är arg på okunskap och på allt och alla som försöker ta minnet av min Helena i från mig.Men jag kan hantera det. Mest utav allt är jag arg på den förbannade jävla skit-sjuka som tar mina nära och kära ifrån mig. Å andra sidan, det är som det är. För att låta lite klyschig: livet är en bergodalbana och det enda jag har att göra är att maximera åkturen.

En potentiell läsare må ursäkta – men jag saknar henne så.

—-

Relaterade blogginlägg

Söstra mi

In loco parentis

 

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Skola, Språk

Flynneffekten

av adolphson

Jag vet inte om jag blivit smartare efter denna vecka. Något har jag lärt mig iallafall. Människor, grupper, reagerar på saker. Man bör vara försiktig och tänka efter när man diskuterar offentligt.

Inget nytt under solen, Adolphson. Du gör vissa människor arga: så skärp dig. Vissa gillar dig – fortsätt ta hand om dessa. Det stora flertalet vet inte ens att du existerar: så memento mori, grabben.

—

Flynn-effekten, namngiven efter en statsvetare, säger att mänskligheten med tiden blir smartare, eller som vi historiker uttrycker saken: varje generation är ett steg längre ifrån aporna än den föregående.

Det här ju ingen nyhet för vilken ungdom som helst. Frågan är dock hur vi mäter intelligens. Det kanske är andra saker som intelligenstest, som IQ, mäter: exempelvis självbevarelsedrift. Själv brukar jag mäta intelligens i termer som humor och empati.

Här kan någon intresserad läsa en intressant, om än med några år på nacken, artikel om Flynn-effekten.

—

För en tid sedan frågade jag Vildvittrorna om de skulle hänga med ut och spela fotboll. De lyfte ett gemensamt ögonbryn och svarade Lägg av pappa, vi är kulturtjejer. Nåja, jag sa inte kicka boll iallafall.

Även om jag håller deras kulturella utbildning högt så måste de också hålla på med minst en sport. Det är viktigt, tycker jag, att lära sig verka i ett lag. Och idrott är bra: en sund själ i en sund kropp, helt enkelt.

Så nu är det flöjt, friidrott, kör, orientering, musikalutbildning och, högst eventuellt, saxofon för Di Sma Under Jårdi. Vi är ändå inte en familj som skriver saker eller har papperslappar på kylskåpsdörren, nota bene.

—

Jag bad mina ungdomar att använda den nya läroplattformen Google aps for education förkortat GAFE eller GÄJF. (Detta med uttal är den stora striden i kollegiet – jag skämtade till det lite och funderade över huruvida en av cheferna heter LAFE eller LÄJF. Det blev, om inte en otrevlig så, en lite förvirrad stämning).

Jag har sedan rätt länge använt Google i jobbet på eget bevåg och gläds åt att skolan äntligen också gör så – samt, om sanningen nu ändå ska fram –  åt att ligga lite i framkant. Jag är ju trots allt humanist.

Kollega Paulsrud är den som leder det hela på NV och har infört konsultationstid för villrådiga kollegor kallat morgongaffe och lunch med gaffe(l) och kniv. Han tillhör GAFE-falangen. Själv har jag inte tagit ställning – givet att det är en engelsk förkortning.

Jag sympatiserar med göteborgsandan i hela grejen.

—

Eleverna svarar när jag i de sociala medierna ber dem logga in i den nya plattformen med konstiga emojis vilka uttrycker starka känslor.

Hjärtan och tårar och sånt. Jag minns att barnens mor berättat om en lärare hon hade som slutade när hen inte länge kunde förstå ungdomarna. Alltså när deras humor sprungit förbi vederbörandes.

Har min tid kommit? Är  det dags att dra på sig dinosaurie-kostymen och checka ut?

—

Jag håller på att organisera kulturresan till Stockholm (NV-studenterna får göra en sån varje år och det faller ofta på min lott att organisera) och vi är lite för många för att få plats en buss. Jag föreslog minibuss men chefen ville inte hyra minibussar som lärare ska köra mitt i natten.

Det har ju chefen rätt i – ändå kunde jag inte låta bli att i vändande mail undra att om inte minibuss så kanske en buss med väldigt små och många chaufförer kunde passa?

—

Innan jag somnade i går funderade jag över hur det egentligen är när Carolina KlÜft (sorry – jag vet inte hur man får fram ett tyskt y på tangentbordet så jag får väl fråga nån…Üngre) lagar potatis. Är det alltid klyftpotatis som serveras?

Och hennes mobil – det måste väl ändå vara en smartphone?

—

Apropå mat. Personalvård kan vara mer än att tillsammans med kollegor på SPA sitta invirad i en stor morgonrock, lyssna på panflöjt och få sina tår knaprade på av en massa väldigt små fiskar.

Så mycket mer.

Nej, jag fixar inte sånt. Varför inte låta oss fortsätta käka gratis i elevmatsalen? Det har testats här på skolan med utmärkt resultat: lugn, harmoni,  mindre/(färre) svin(n), nöjd bespisningspersonal, lärare  och elever.

Vägen till hjärtat går genom magen.

—

I helgen ska jag äta en väldigt god ost, har jag bestämt mig för. Och kanske, vem vet, plocka svamp med kulturtjejerna. Om inte agrikultur utbryter vid frågan…

Nej, jag måste verkligen sluta nu. Sorry.