Kategori: Personligt

Foto, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 53 – vårt varma tack

av adolphson

Ännu trillar det in analoga och virtuella brev och gåvor till cancerfonden. Ännu får jag spontana kramar, hälsningar, omtankar och vänliga ord. Ännu faller mina tårar.

Ibland låtsas jag att hon bara varit bortrest ett tag i jobbet och att jag genast måste röja upp efter mig och flickorna så hemmet åter blir trivsamt inför hennes hemkomst. Jag tänker att jag alldeles strax ska sms:a en fråga om tåget är i tid, jag ska välja ett riktigt gott vin, köpa blommor och överraska med att redan ha tänkt på något i vårt gemensamma liv som är viktigt för henne men egentligen inte för mig. Jag ser fram emot stunden när vi tillsammans dricker vinet och pratar – så där som vi alltid gör. Jag är glad. Jag längtar.

Snart nog gör sig dock verkligheten påmind. Det blir som vanligt till Landskrona.

Idag har jag sålt en skrymmande utomhusmöbel till ett ungt par från Hedemora. Varför? Tja, winter is coming. Trots att jag förlorade flera tusen kronor på affären kändes det bra – de såg så glada ut när de åkte, det unga paret och ett ungt par med framtiden för sig är alltid något glädjande.

Jag tar ändå inte med mig möbeln dit kosan snart styr. Någon som är intresserad av en gräsklippare?

Jag har en strategi när jag är på jobbet. Jag sätter mig ofta i den allmänna kafeterian så att alla kan se mig, komma fram för få hjälp, handledning eller kanske bara språka en stund. Igår var det faktiskt några elever som kom fram och tackade mig för att jag överhuvudtaget var på jobbet. Sådant värmer. Också några kollegor tyckte det var starkt av mig att orka jobba.

Jag förstår ju att de menar väl, och jag blir glad för omtanken, men sanningen att säga känns alternativet att inte vara på jobbet särskilt tilltalande. Jag mår bra av att undervisa, och det är ju det här som jag gör, tänker jag där i skolkafeterian. Stanna hemma gör knappast saken bättre.

Jag tänker på våren 1995.

Jag har nog aldrig varit lyckligare än då. Visst, man blir ju lycklig på ett andra sätt, senare i livet, när barn och annat kommer och verkar. Men då, 1995, var jag och Malin ute och snurrade runt i Uppsala. Vi var sedan en tid ett par och vi hade så otvunget mysigt och roligt tillsammans. Vårt gemensamma liv var så självklart redan från början. Hela tillvaron präglades av nykär romantik och ungdomlig bekymmerslöshet. Så underbart det var. Det kändes som att jag verkligen hade hittat hem i tillvarons stora okontrollerbara tombola.

Särskilt en kväll i maj minns jag. Vi hade (ännu) en utekväll på nationerna och stuffade till låten Breakfast at Tiffany’s – en one hit wonder av gruppen Deep Blue Something. Vi tyckte låten var lite rolig, om än inte särskilt bra, eftersom den handlar om ett par som är nära att göra slut eftersom de inte har någonting gemensamt. Men han vill egentligen inte så han börjar fundera över om de inte trots allt ändå har något gemensamt att bygga vidare på. Han kommer på att de båda gillar filmen Breakfast at Tiffany’s och försöker övertala henne att detta faktum är tillräckligt för att reda ut alla problem och börja om.

Låten passade oss – fast tvärt om. Vi var ju så himla olika, Malin och jag. Ändå var vi övertygade om att vi ville ha varandra. Det var det vi kom på den där våren och efterföljande sommaren. Visst, vi hade V-dala Nation som vår gemensamma variant av Breakfast at Tiffanys – men i övrigt var vi varandras motsatser.

Hon, en person med hög integritet, ofta på gränsen till introvert, även om hon gillade socialt umgänge. Jag, Istället på gränsen till sjukligt utåtriktad. Hon, ordningsam och oerhört välstrukturerad och planerad. Jag, inte så mycket av den varan (möjligen planerad, dock, men av andra skäl än hennes) ja, så där kan jag mata på. Den där sommaren rätades alla frågetecken ut av sig själva och förvandlades till utropstecken. Jag åkte senare till henne i Jämtland (hon sommarjobbade på Vildmarkståget och hon kom därefter till mig på Styrsö utanför Göteborg (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget).

Hon hade sina sätt att visa hur hon kände medan jag uttryckte min kärlek på två sätt. Dels spelade jag ofta hon och han ur Trollföljten för henne. Och dels myntade jag de smått bisarra orden, jag hade väl hört det i någon film eller så: i wanna grow old with you and shit. Varvid hon skrattade sitt fantastiska skratt.

Därefter var vi aldrig ifrån varandra någon lägre tid. Vi flyttade in i hennes studentrum, utan att egentligen diskutera saken och tog det därifrån. Man behöver ju inte vara någon större stjärnpsykolog för att räkna ut att detta är orsaken till att jag hela livet haft en sådan nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala och V-dala Nation. Jag fick ju allt där: en utbildning, fantastiska vänner och jag fann den stora kärleken.

Jag känner bara värme när jag åter hör låten Breakfast at Tiffany’s. Min utbildning samt alla underbara vänner har jag ännu kvar. Men inte den stora kärleken.

Därefter kom resten livet. Tills hennes tog slut. Mitt eget avsked vilar jag trygg i. Tiden under sjukdomen, med cellgifter och elände, de sista veckorna, ja, allt. Det blev så bra det kunde. Den officiella delen av begravningen är det många av er som hjälpt till med. Bland annat prästen Petter, vår gamle vän från V-dala, vars griftetal här återges.

Den 11 april så orkade Malins kropp inte längre och hon avled på sjukhuset här i Falun. Och nu är vi här, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud för att begrava henne. Vi är här för att ta avsked, minnas och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Malin saknas, marken gungar och cancer är skit. Den här dagen, Malins begravningsdag är en dag som inte skulle vara nu eller såhär.

Trots det, så är du och jag här och nu. Häret och nuet får vara fylld av många olika känslor och tankar. Och den här tiden, den här dagen, hanterar var och en på olika sätt. För här finns plats för gråt och ilska, tårar och tystnad. Här finns plats för varma minnen, tröst och skratt. Var och en bär också på sin egen berättelse och relation till Malin.

Att dela minnen och lyssna på varandra tar inte bort sorgen och saknaden, men kan göra det mörka mindre tungt att bära. Och när jag ser mig omkring i Kopparbergs kyrka idag, den 17 maj 2019 så är det också vackert. Vackert genom alla blommor, all musik och alla människor. Fredrik, Mina, Louise, Ulf och Margareta, syskon, anhöriga, släktingar och vänner vi har sorg. Mitt i vår vardagliga verklighet tog sjukdomen Malin ifrån oss. Någonting som delar tiden i ett före och ett efter. Ingenting kommer längre att bli som förut. Och vi kommer inte att glömma den här tiden eller den här dagen. Och jag tänker att du och jag inte får glömma det.

Och nu måste vi hjälpas åt att låta omtanke och kärlek flöda över. Vi måste be om mod och styrka att komma igenom. Vi måste hjälpa varandra när vi står uppgivna av förtvivlan och med frågor utan svar. Vi behöver tro på att kärlek och livskraft kan få växa ur det svåra. Det kan gå, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud. Vi är här för att vi är ledsna och saknar Malin. Vi är här för att få uttrycka tacksamhet för allt det som Malin betytt, som maka, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och vi är här i allt det sorgliga och vackra för att Guds löfte är: Att Malin har det bra nu. Att hon finns på en plats där ingen sjukdom finns. För mitt bland tårar och sorg. Så finns Guds löfte om att Malin finns med, på ett annat sätt och på en annan plats.

Kanske är Malin på samma gång bortom de vackra jämtländska fjällen och lika nära som vårsolens värme på kinden. Malin är på samma gång, bortom tonerna i körmusiken och bland sångerna i V-dalas trapphus, och nära som fnisset som bubblar upp när vi minns hennes skratt. Bortom och ändå nära. Ledsen och ändå fylld av varma minnen. Marken gungar och ändå står vi tillsammans i den verklighet och vardag som fortsätter trots allt. Malin är på samma gång för alltid saknad, men aldrig någonsin försvunnen.

Vi är här för att ta avsked av Malin, minnas henne och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Alldeles strax ska jag lägga tre skopor med jord på Malins kista, tre skopor som kanske kan bära tre vardagliga och ord och säga hej då Malin, tack så mycket och vi ses igen. Låt oss be.

För allt är jag så väldigt, väldigt tacksam. Jag är också, trots allt, glad för den smärta jag känner eftersom den vittnar om våra många år tillsammans präglade av kärlek. Tänk, funderar jag, om jag inte känt någonting alls efter hennes död? Tänk om jag känt lättnad? Jag vill inte med denna text försöka idealisera vårt liv, nej, jag vill bara berätta hur jag känner. Visst hade också vi våra ups and downs, precis som alla andra. Men att över tid leva i ett slentrianmässigt, kanske till och med kallt, förhållande måste kännas fruktansvärt. Då levde jag hellre ensam.

Flickorna har naturligtvis också märkt den oerhörda vänlighet människor visat oss. På den lite räddhågsna frågan hur länge omgivningen kommer fortsätta göra det kändes det så fint, tryggt och bra att utan omsvep kunna svara dem att det är så här människor faktiskt är. Det finns inte bara ondska, elände och övergrepp i världen, nej, det finns också stor värme, kärlek och en oändlig godhet.

Gå ut i världen, mina kära flickor, ta den i besittning, insup den, bejaka den. Lev i den. Var precis lika goda mot världen som världen varit mot er. Så säger jag till mina barn som just förlorat sin mamma – och jag kan backa upp orden med empiri.

Detta får bli mitt officiella tackkort. Byrån gav mig förvisso en bunt att skicka, men antalet förslår inte på långa vägar. Tar jag med alla insatser, hälsningar från när och fjärran, gåvor till cancerfonden, brev, hembakta kakor och bröd, biocheckar, blommor, glassogram, erbjudanden om köttbullar och lasagne, kramar, fixande av begravning och minnesstund, ja allt, så handlar det om över tusen tackkort som måste skickas. Det går inte. Jag mäktar inte med det. För jag är så trött ända in i själ och hjärta.

Tro nu för den skull inte att jag är otacksam! Sprid gärna detta budskap till alla som inte är så internet-tillvända (eller som inte gillar min blogg/hemsida) men som ändå måste nås av vår tacksamhet.

Detta är vad jag vill säga.

För all omtanke, vänlighet och kärlek som visats oss i den svåraste bland livets alla stunder och ögonblick vill vi verkligen tacka, våra döttrar och jag. Det har betytt mer än vi kan uttrycka i ord. Jag har faktiskt funnit de vackraste ord som finns – men de räcker liksom inte till. För hur ska man kunna tacka för det otackbara? Hur ska man med vackra ord kunna beskriva något som inifrån och ut är så obeskrivligt vackert som den hjälp och det stöd ni visat oss? Hur ska man inom ett begränsat utrymme uttrycka något som är oändligt och hur kan man med ord värdera det ovärderliga?

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa. Och detta är det vackraste som finns.

Tack.

Fredrik, Mina och Louise.

Och Malin, är vi alldeles säkra på.


Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik, Skola

kaka söker maka

av adolphson

Lite försiktigt börjar jag tänka på andra ting än den nyligen inträffade katastrofen. Titanic ligger på havets botten och det är inte mycket jag kan göra åt den saken. Ändå vill jag också den här gången börja där.

Det var alltid viktigt för henne att rösta följaktligen även, trots att slutet obönhörligt närmade sig, i det lokala omvalet. Det fick bli till att rösta via ombud. Sagt och gjort, jag hämtade ett för ändamålet avsett specialkuvert hos kommunadministrationen, kallade in ett vittne, stegade ner och avlade min och hennes röst i vallokalen på sjukhuset (tack för möjligheten, Jonas Åsenius).

När vittnet, en slumpvis utvald sköterska, skulle genomföra sin uppgift och iaktta röstförfarandet blev hon lite förvånad när Malin plötsligt skrattade till och glatt utbrast: haha – här har du minsann en bortkastad röst! Typiskt henne. (Lite dubbeltydigt avsåg hon med uttalandet att hon ändå inte skulle överleva rösträkningen samt att en röst på mig alltid är bortkastad). Då skrattade vi, nu gråter jag vid minnet.

Men jag gråter ju ett par gånger varje dag nuförtiden, så det är väl inget att hänga upp sig på. Det blev bara en röst av två möjliga för jag röstar nämligen aldrig på mig själv – det är en av alla dessa principer jag bär omkring på.

Personal på skolan sökte i veckan skyndsamt upp mig, man var uppjagad eftersom det hade upphittats en kaka. Nu var det inte vilken kaka som helst utan en kaka i form av en svastika. Bredvid kakfyndet hade placerats ett brev där skribenten fastslog att om någon anklagade den anonyme bagaren för att vara antisemit så var man helt dum i huvet eftersom detta var solsymbolen, minsann.

Nå, vad skulle vi nu göra med detta, undrades det.

Kreativt, var min första tanke – jag har nämligen svårt att tänka mig en sockerbagare som övertygad nazist. Naivt, kanske. Sedan skärpte jag dock till mig och tänkte att brevskrivaren möjligen inte beaktade hur lätt det är att vända på kakan. Och sedd ur den synvinkel från den som faktiskt ser kakan, så att säga, så – ET VOLILA: nazi-varianten.

Svastikan, eller hakkorset, är en välkänd symbol i form av ett höger- eller vänstervänt likarmat kors. Den vänstervända varianten kallas i Asien sauvastika. Ordet svastika härrör från sanskrit och betyder lyckobringare. Symbolen är gammal, åtminstone 4000 år, och har förekommit, och förekommer ännu, i Indien, Kina, Japan, indiankulturerna i Amerika (mayafolket använde den för att symbolisera solens kretslopp) och Afrika.

Den har generellt förekommit inom många olika kulturer och sammanhang världen över som symbol för både solen (ljuset) och lycka. Man har till och med hittat svastikan i bronsåldersfynd här i Sverige.

Efter utgrävningarna av Troja på 1870-talet blev symbolen allmänt känd i Europa. Vid sekelskiftet 1800-1900 började den användas av tyska och österrikiska nationalister samt, efter att socialdarwinsmen och Gobineaus läror började få ordentligt fotfäste, som en (på tveksam vetenskaplig grund) symbol för arierna – det som sågs som det överlägsna folkslaget. Särskilt med nazisterna har svastikan sedan dess blivit förknippad.

Före det att nazisterna i Tyskland växte sig starka användes svastikan också som utsmyckning på många offentliga byggnadsverk och förekom allmänt i gatubilden. Svastikor, och sauvastikor, kan förövrigt än i dag iakttas i eller på byggnader runt om i Sverige.

Symbolen var alltså spridd i början på 1900-talet – exempelvis förekom den i det svenska företaget ASEA:s logotyp fram till 1933. Än i dag kan man se den i hus med sådana där gamla galler-hissar vilka tillverkades av ASEA. Företagets verkställande direktör beslutade dock 1933 att man skulle sluta använda svastikan eftersom den var så starkt förknippad med Tredje riket.

Men så var det det där med solen. Svastikan är tänkt att imitera solens förlopp över himlen medan sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker. Som många andra symboler har den i sina två olika varianter uppstått och använts inom flera kulturer mer eller mindre oberoende av varandra och spridit sig brett. Detta är förklaringen till de svenska bronsåldersfynden.

Svastikan har även använts som symbol för att utmärka kärnkraftverk på kartor vilket i en sammanblandning av dess nazistiska arv ibland felaktigt tolkats som att kärnkraft är lika med död och förintelse. Nu kanske vissa anser det ändå men jag tror inte de använder svastikan för att illustrera sin poäng.

Symbolen förekommer alltså ännu. Iallafall i de delar av världen som inte är lika tydligt kulturellt eller geografiskt kopplade till Förintelsen och andra världskriget som Europa. I Indien är den medurs vridna svastikan vanligast medan den andra varianten oftare förekommer i Kina, Korea och Japan. Bland annat för att märka ut buddhistiska tempel på kartor.

Hitler var konstnär. Tänk, ändå, om han blivit något inom det yrket. Inget ont om konstnärer men begrunda för ett ögonblick konsekvensen av om konstakademin i Wien istället för att avvisa honom sett åtminstone någon begåvning i den den unge ansökande Hitlers antagningsprov. Det var han som personligen 1920 skapade NSDAP:s välkända symbol för ondska: ett snedställt, svart, högervänt hakkors på en vit cirkelyta omgiven med rött. Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland blev detta statens symbol och svastikan direkt associerad med landet. Därefter försvann den gradvis från alla officiella sammanhang i Europa och Amerika – som ASEA:s beslut från 1933 vittnar om.

I dagens Sverige kan man bli dömd för hets mot folkgrupp (eller möjligen förargelseväckande beteende) om man offentligt visar upp svastikan, bakad eller i annan form, i Tyskland och Österrike är den helt förbjuden.

Jag skulle inte vilja påstå att den soldyrkande alternativt nazianstrukne mästerbagaren på skolan har helt rätt i det hen påstår i sitt brev. Men vederbörande placerade ut sitt bakverk i skymundan varför vi aldrig fick möjlighet att samtala närmare om saken. Skolan beslutade sig för att hålla ögonen öppna på jakt efter ytterligare tecken av detta slag. Gott så, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

Ett sms är egentligen inte stort bättre än en kaka. Möjligen beror det på innehållet, förstås. Till nedan stående sms eller tidigare nämnda kaka medföljde inte någon innehållsdeklaration. Men jag kan inte låta bli att fundera: varför vill människor inte diskutera IRL, nuförtiden? Det är bara sossarna som i någon större utsträckning satsar på samtalskampanjer och det verkar inte betala sig i väljarstöd.

Malins röst.

Det är känslosamt att tänka på den och bortkastad var den sannerligen inte. Många är det som efteråt vittnat om ett fantastiskt skratt medan andra har lyft fram vilken duktig körsångare hon var. Allt detta har förstås med rösten att göra.

Hon gav mig sin röst, sitt liv och sin kärlek. För mig innebär det en lycka och ett privilegium bortom vad jag någonsin kunde hoppats på. Det är något av den känslan jag tar med mig in i hur jag ska verka inom demokratin, hur jag ska vara som lärare och hur jag fortsättningsvis ensam ska ta hand om våra gemensamma barn.

När jag tänker närmare efter så nog tycker jag allt lite synd om den stackare som känner sig manad att i ensamhet (förmodar jag) baka en kaka som i formen flirtar med döden, hatet och förtrycket för att därefter i skydd av anonymitetens skugga smyga ut och lämna den i en offentlig lokal.

Tänk om hen istället velat lyssna på Malins röst. Eller Birgits. Eller Jussis. Eller Franks. Eller varför inte min? Bäste sockerbagare! Ser du någonsin detta – hör av dig så snackar vi! Jag vet en sång vi kan börja med.

När detta skrivs är det exakt 100 år sedan riksdagsbeslutet klubbades om lika allmän rösträtt i Sverige. Jag tog upp det på lektionerna. Det har i mitt tycke passerat väldigt osynligt, ännu så länge, detta dramatiska jubileum. 1919 var ett viktigt år i många avseenden men, för att låta som en mer än lovligt bitter, medelålders adjunkt i läroverket: nog är vi svenskar dåliga på att förvalta vår historia? Det blir mest vikingar, Stenmark och Kalle Dussin, på något sätt.

Jag älskar historia. Det är kanske därför jag reagerar på att vi i Sverige ofta inte uppmärksammar jubileum. Jag älskar också mina egna minnen samtidigt som jag lever i nuet och blickar framåt.

Det var inte bara jag som gillade hennes röst utan Malin gillade faktiskt också min. En gång sa hon att hon ibland gillade att sitta tyst och lyssna på mig. Hon älskade, berättade hon, när vi besökte Rom (vilket vi gjorde två gånger) eller andra historiska platser för jag var så duktig på att berätta.

Det är sådant jag lever för nu. Det är för dessa minnen jag långsamt checkar ut och mentalt driver iväg. Nu ska jag ägna resten av fredagskvällen åt att tänka på Malin Maria och hennes röst. Särskilt minns jag en rolig händelse i Rom när vi…

Kaknazisten kanske bara är lite ensam. Så som det kan kännas för oss alla, emellanåt. Ibland känner man sig väldigt liten ståendes ensam mot världen. Tänk om det är en permanent känsla? Då är det nog lättare att sälla sig till gråsuggorna i mörkret under stenen.

Dagens musik får bli något på temat contra mundum. Det blir bättre. I väntan på att det blir så får man väl tröstäta en kaka till.

Jag ska idag använda min röst i EU-valet.

Källor:

SO-rummet.se

Liljegren: Adolf Hitler

cancer, Foto, Personligt, Retorik

bild 52 – näktergalen från falun

av adolphson

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

 

En bra dag under VM i Falun

 

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

 

 

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

 

en bra midsommarafton

 

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

 

ännu en mycket, mycket bra dag

 

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

 

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

 

 

en bra, skrattande dag

 

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.

Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

 

en underbar dag
Foto, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Språk

bild 51 – makalös

av adolphson

Det har gått en månad.

Det är någon vecka innan påsk och jag står i ett rum i vilket det finns en död människa. Det är inte vilken människa som helst, nej, det är hon som tills helt nyss stått mig allra närmast. Vi har den senaste veckan delat inte bara säng och mat utan även nästan varje enskilt ögonblick.

Men nu lever hon inte längre. Och jag är alldeles tom.

Jag har visserligen några sådana här erfarenheter från tidigare i livet men aldrig trodde jag mig behöva uppleva det med henne som nu ligger alldeles stilla framför mig på sjukhussängen. Mormor, mamma, min gymnasiekompis Jens, moster och syster. Och nu alltså, mina barns mor.

Kan det få räcka, äntligen?

Personalen är enträgen, det är viktigt att besöka henne för att få ett bra avslut, sa man för en stund sedan. Jag tvekade, men lät mig vallas med. De vet väl vad de säger och gör, tänker jag. Och nu står jag alltså här.

Vilket märkligt ord det är ändå, ordet makalös. Alla synonymer säger att makalös innebär något storslaget, enastående eller fantastiskt. Enastående förresten – är det så storslaget, det? Enastående måste ju innebära någon som står ensam i livet.

En ensam ståendes, gåendes eller springandes. Makalös betyder väl också vad det låter som: en person utan maka. Det är fan inget storslaget eller fantastiskt med det, vill jag påstå. Möjligen kanske man kan påstå att följden av makalös blir enastående.

Nja, hellre två liggande än en stående, hävdar nog jag för min del. (Ursäkta, detta är ju tänkt som någorlunda seriöst menat. Jag ska skärpa mig.) Det storslagna ligger kanske i att människan i vår tid trots allt klarar sig själv, ensam, allena. Eller så är det en hyllning till alla ensamstående föräldrar som kämpar på och ändå klarar det som avses.

Epikurismen är en klassisk filosofisk riktning uppkallad efter greken Epikuros som levde och verkade på 300-talet f.v.t. Filosofin förespråkar vikten av sinneslugn. En bärande tanke är att gudarna inte ägnar sig åt att lägga sig i människornas liv varför bön eller annan kommunikation med dessa är meningslös.

Sinneslugn, utan inblandning av högre makter, världsliga som andliga, i själ och sinne medför lycka och njutning samtidigt som man slipper smärta av olika slag. Detta är också ett centralt mål för epikuréerna: att slippa smärta. Ett annat viktigt mål är att ta bort människans rädsla för döden.

I praktiken handlar det om några enkla livsregler eller hållning i tillvaron.

1. Man bör undvika det som skapar oro, som politik och offentligt liv. (Aj då, här går jag nog bet är jag rädd.)

2. Människan bör söka efter varaktig lycka och därför undvika tillfälliga förströelser. (Nu blir det lite mer intressant, jag tror att många människor förr eller senare ifrågasätter vad som är viktigt och givande i tillvaron.)

3. Frånvaron av smärta är det högsta goda. (O, ja. Den som har kronisk värk eller råkar ut för olika smärtsamma tillstånd skulle ge mycket för vara utan detta om så bara för en liten stund.)

4. Alla kan nå lycka och frid i själen. (Det låter trösterikt, just nu tvivlar jag för egen del på det.)

Jag gillar Veronica Maggio. När jag står där i rummet för att ta farväl av min döda hustru kommer jag plötsligt att tänka på Maggios låt Snälla bli min. Man kan byta ut otrohetstemat mot den situation jag befinner mig i, tänker jag vidare. Det är bara en textrad man i så fall får ta bort.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?

Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig?
(Det var han som ville kyssa mig)

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va

Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort. Ingenting jag säger spelar längre någon roll. Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt. Får jag ens ha kvar dig som min vän?

Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem. Letar efter något att säga som kan ändra allt. Något mer än det jag redan sagt.

Snälla bli min igen
Nej, låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja, låt det va

Epikurererna har nog på det stora hela rätt. Men det är en sak att följa teorin och en annan att leva i verkligheten. En sak känns dock extra relevant: att bli av med sin dödsångest. Och är det något jag kan säga efter att ha stått bredvid henne under 25 år i allmänhet och under de sista två åren i synnerhet så är det att om jag någon gång varit rädd för döden så är denna dödsångest numera botad.

Det är ingen idé att hetsa upp sig. Det som sker, det sker. Och jag har ju redan fått uppleva så mycket glädje och kärlek. Mycket mer än många andra. Kanske är min kvot fylld. I så fall vill jag i uppriktig ödmjukhet säga: tack för allt det goda och fina som kom min väg här i livet.

Döden kommer nästan som en vän när man gått igenom det vi upplevt. Epikurismens resonemang om långsiktig lycka bygger också på att man är någorlunda frisk och har resten av livet framför sig. Men ändå, när vi stod vid varandras sida under alla dessa timmar på sjukhus, eller hemma under vakna nätter när cellgifterna rev och slet i hennes redan så hårt prövade kropp så kände vi trots allt ofta lycka och styrka i varandras sällskap.

Det är kanske trots allt lite märkligt att jag kommer att tänka på just den där låten vid detta tillfälle. Maggio fyllde ju ingen större funktion i vårt gemensamma liv. Men mycket kan man säga om min och Malins (som om allas, antar jag) relation över tid men vi höll varandra innerligt i hand ända in i döden. Eller tills döden skiljde oss åt, kanske man får säga i det här läget. Bokstavligt talat.

Vi löpte linan ut och någon beredskap för vad som skulle hända efter lindansen fanns aldrig. Och tyvärr får man lite småbittert konstatera: there is a flip side to that coin. När hon till sist verkligen försvann, när hon lämnade oss för gott, när vår gemensamma dans slutgiltigt upphört, något som jag tills före det avgörande ögonblicket därinne i rummet vägrat tänka på eller acceptera, fann jag mig helt försvarslös.

Något borde jag väl gjort, på något sätt borde jag väl förberett mig?

Nej. Ständigt lever jag här och nu – det har jag alltid gjort och under sjukdomsperioden har det känts extra viktigt. Det har varit fullt fokus på henne. Hela tiden på henne. Och barnen.

Så i fredags kväll slog den till ordentligt för första gången, känslan av ensamhet och meningslöshet. Dotter 2 sov över hos en kamrat och Dotter 1 hade en övernattande kompis hos sig, de satt mest och tisslade inne bakom den stängda tonårsdörren under vilken datorns kalla ljus sipprade ut. Allt var klart, middagen avdukad, stearinljuset tänt, disken avklarad och rödvinet serverat.

Det var dags för fredagsmys, och jag tog som vanligt fram två glas. Därefter blev jag stående, villrådigt, vägande glasen i händerna. Ingen skrattade åt mitt misstag, ingen sa men hallå, vakna till! Det var bara helt tyst.

Och då kom jag på det. Det har gått en månad. Det känns, förlåt klyschan, som en evighet.

För så är det. Vardagen rullar på med oförminskad styrka, det är jobb, familjelogistik och administration i en salig blandning. Jag kan ta det, jag är som starkast när världen skruvar upp tempo och volym. Kom igen, värld-jävel, jag är redo!

Men i de små ögonblicken är jag sårbar, det är då min fruktansvärda saknad blir ett småbarn i din famn, för att låna Kristina Lugns ord. De små ögonblicken, de som vi delat i nästan 25 år. Vänjer man sig någonsin? Jag blev sittande i mörkret i flera timmar, som en karikatyr av en sörjande man, med ett foto, två tomma glas och Joe Cockers låt på repeat som enda sällskap.

You are so beautiful
To me
You are so beautiful
To me
Can’t you see
You’re everything I hoped for
You’re everything I need
You are so beautiful
To me You are so wonderful
To me

Hon är så vacker och fridfull där hon ligger. Jag suckar djupt och kväver en snyftning, fokuserar på barnen. Vi är där en stund, sedan går vi mumlande några tafatta avskedsfraser.

Hej då, mamma.

Jag gick in i rummet i vilket det ligger en död människa som en förtvivlat älskande, sörjande, avskedstagande, som någon i chock. Jag lämnar det som änkling och som ensam vårdnadshavare till två relativt små barn.

Jag lämnar det som makalös.

Fotnot:

Om någon potentiell läsare anser att jag mest sitter och tycker fasligt synd om mig själv (you are onto me!) så vill jag till mitt försvar hävda att det inte är mitt syfte att väcka medömkan. Möjligen tyckte jag lite synd om mig i fredags. Mange ringde dock upp, den mannen tycks ha ett sjätte sinne när det gäller mitt själsliga tillstånd, och efter en halvtimmes nattligt samtal kunde jag gå och lägga mig hyfsat på banan igen.

Nästa fredag, den 17/5, är det begravning. Glöm inte att ange deltagande i minnesstunden till Falu Begravningsbyrå om du vill komma.

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 50- förnuft och känsla 4

av adolphson

Sorg är en naturlig, känslomässig reaktion på en förlust, alltså de tankar och känslor som förlusten väcker inom oss. Hur detta upplevs är förstås individuellt men dödsfall och skilsmässor är ofta särskilt smärtsamma. Sorgen är vacker men, åtminstone för min egen del, också så oerhört tung.

Jag försöker förstå och förklara både för mig själv och flickorna. Vilken förklaringsmodell ska jag ta till? Religion eller vetenskap? Eller annorlunda uttryckt: förnuft eller känsla?

Var är mamma nu?

Jag dröjer med svaret. Alternativet I källaren på sjukhuset eller i en låda hos begravningsentreprenören är kanske det korrekta svaret men det bär emot att tänka eller svara så. Efter begravningen blir det kanske lite lättare att diskutera saken, hoppas jag. Detta är ett viktigt skäl (skäl går faktiskt att förväxla med själ – se nedan – och möjligen kan ett synonym också vara skäll om en lite cynisk utsvävning tillåts) till varför man har begravningar.

Begreppet själ är inte vetenskapligt. Själen kan inte, som andra delar av människokroppen, mätas, vägas eller utvärderas. Man kan inte spåra den evolutionära utvecklingen hos själen. Därför accepteras den inte av vetenskapen. Kanske psykologin och filosofin är mer positiva än evolutionsteorin? Lite tillspetsat kanske man kan säga Darwin tar ifrån oss våra själar och att detta är något skrämmande för många, inte bara för den som aktivt utövar en religion.

Den sorg jag nu genomlever laddar dessa resonemang med ett personligt perspektiv. Jag och barnen vill ju tro att Malin överlever döden med själen intakt och att hon i detta nu tittar ner på oss från en paradisisk tillvaro uppe på ett rosa moln, eller så. Men evolutionsteorin låter mig förstå att allt detta är fel för det finns inget evigt liv och det går inte att bo på moln.

Jag inser förstås på ett intellektuellt plan att detta stämmer, och jag tror ju på det när det gäller mänskligheten som helhet eller andra arter på planeten, men mina känslor låter sig inte bevekas. För individen är det nämligen annorlunda. Individ betyder ju odelbar och kanske är här problemet ligger. Känsla och förnuft går plötsligt inte att skilja åt eftersom en själ är odelbar.

Jag minns att när Niclas vigde oss i Hallens kyrka så sa han i sitt vigseltal att han vigde samman förnuft med känsla. Malin var förnuftet och jag känslan, han baserade detta på våra personligheter som han uppfattade dem.

Jag skrev en, tja, vers kanske man kan kalla det för, till henne när vi var odelbara, tiden vi hade tillsammans på sjukhuset. Hon log när jag läste den för henne vilket jag tog som tecken på att hon gillade den. Den hamnade i blogginlägget där jag först annonserade hennes bortgång och senare i den officiella annonsen. Begravningsentreprenören tyckte jag borde sätta mitt namn under den – och så blev det även om det kändes lite förmätet. Jag är ju ingen poet, bevars, men känslan värderar kanske saken annorlunda än förnuftet.

Vi tittade på annonsens tillsammans, barnen och jag. Dotter 1 blev ledsen och Dotter 2 närmast lite arg och ville diskutera saken ingående. Varför låg jag bara kvar i tältet och tittade efter mamma när hon försvann över fjällheden, varför hindrade jag henne inte?!

Så kom vi att ha ha en lång och metaforisk diskussion, bortom vetenskap och medicin, om vad som står i människans makt och vad som inte gör det. En diskussion som på något litet sätt helade våra själar mer än vetenskapen hittills kunnat. Men själar finns ju strängt taget inte. Förklara det, den som kan.

Jag är rädd för posten.

Jag har den hårda vägen lärt mig frukta den tsunami av information och administration som följer med ett dödsfall. Att tvingas öppna brev adresserade till Dödsboet… varje ny sak som måste göras. Det är inte utan att jag numera både förstår och sympatiserar med den översvämmade brevlådans, den neddragna rullgardinens eller den frysta finduspizzans taktik. Det handlar om försvarsmekanismer och det är starka saker det – något som psykologin säkert kan definiera utförligare.

Hennes morgonrock hänger fortfarande kvar bredvid min. Jag fruktar även att när jag en gång tar bort den kommer det att kännas som att allt blir definitivt. Att jag då kommer att glömma henne. Och det vill jag inte. Alltså sitter jag när detta skrivs som utkast med en deklaration och två morgonrockar.

En morgonrock är ett klent substitut för subjekt, jag vet, men ändå ett subjekt.

Jag har kommit att att fundera över vigselringen. Det var väl någon hemsida som virvlade förbi som väckte frågan. Ska man behålla den på eller ta av den? När i så fall? De har inte känts bra, de heller, dessa tankar.

På Valborgsmässoafton provade jag under ett i lika delar svagt som dumdristigt ögonblick att sätta ringen på andra handen, jag ville ju bara känna hur det kändes att vara utan, vilket medförde klämskada och kalabalik eftersom den högra handens ringfinger sedan länge svämmat över sina breddar.

Det kändes dock bra att min best man från bröllopet kom till undsättning – med gemensamma krafter fick vi av den. Nu vågar jag inte sätta den på något finger alls. Problem solved, som det mesta annat i mitt liv den hårda vägen, tänker jag bittert.

Jag lutar förvisso mer åt känslan men därmed inte åt hokuspokus, fördomar och trams. Men vetenskapen blir lätt lite tråkig. Ta exempelvis hur den definierar skratt.

Skratt är en spontan fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud, ofta som en konsekvens av humor. Rent anatomiskt sker skrattet genom konvulsiviska sammandragningar i buken vilket producerar stötvisa luftströmmar genom struphuvudet, glottis och stämbanden. Skrattets läte, längd och andra fysiska manifestationer är individuellt och varierar från person till person, men även beroende på situation.

Jag förstår att, och hur, Malin blev sjuk, sjukdomens förlopp, medicinernas innehåll, deras verkans oförmåga och slutligen dödsorsaken. Den senare har dessutom många olika institutioner och försäkringsbolag frågat efter så jag har den här, framför mig på skrivbordet, svart på vitt.

Jodå, alltihop förstår jag.

Men det är inte dessa insikter som får mig att må lite bättre mitt i sorgen. Nej, det är istället alla de meddelanden, samtal och vittnesbörd om hennes unika skratt, det som många uppfattade som hennes ljusa gestalt, ja, hela hon som en enda stor ljusstråle, som rullat in under de senaste veckorna. I slutändan är det nog minnet av det som till sist får mig att ytterst långsamt packa ner hennes morgonrock i någon låda försedd med etikett tänkt att öppnas av flickorna någon gång i en avlägsen framtid.

(Istället för att skriva den här drapan kanske jag borde uppmana att se filmen Historien om Pi.)

Bild 50 är tagen dagen före nyårsafton 1999. Millenniets sista vardagskväll. Vi var tillsammans med många goda vänner på ett säteri utanför Norrköping. Bilden speglar i mångt och mycket vårt gemensamma liv, som jag är så tacksam över, och även om jag nog aldrig kommer att kunna se en bild av henne utan att känna sorg och vemod är det nog sant som det står skrivet:

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Jag hör henne skratta. Måtte jag själv aldrig sluta.

Jag tror dagens musik får bli Tröstevisa, helt enkelt.

Jag tror också att jag fortsätter leva i, eller med, känslan snarare än i, och med, förnuftet. Känslan av sorg, känslan av att fått uppleva något fantastiskt och känslan av framtidstro. Det verkar när allt kommer omkring som det mest förnuftiga.

Relaterade blogginlägg

Bild 5

Förnuft och känsla

Förnuft och känsla 2

Förnuft och känsla 3

Källor

sorg.se

Harari: Homo Deus, en kort historik över morgondagen

Wikipedia

Foto, Personligt

bild 49 – the leftovers

av adolphson

TV-serien The Leftovers utspelar sig tre år efter en internationell katastrof där 140 miljoner människor – cirka 2% av världens befolkning – helt enkelt försvinner. De försvunna finns i alla länder, samhällsgrupper, kön och åldersgrupper. Alla drabbas. Vi får följa världen efter katastrofen där människor, religioner och grupper kämpar med tro, känslor, övertygelse, skuldkänslor och vardagen i största allmänhet.

Den är smått briljant, faktiskt.

Det är en form av självplågeri, jag vet, att sitta och glo i gamla album. Den kommer hela tiden försiktigt smygande, undran över vad som är meningen med alltihop. Och tänk om jag plötsligt tappar koncepten och blir, ja, helt sonika galen? Det har man ju läst i de stora tragedierna att en rimlig sorti för huvudpersonen är att hen, efter att ha mist sin själs älskade, blir galen av sorg. Så rullar berättelsen vidare med andra ledmotiv.

Hur vet man om man är på väg dithän? Alla som anses socialt eller kliniskt galna är ju nästan alltid övertygade om sin egen ofelbarhet, blinda för sin egen galenskap. Och kanske är dårskapens lov den lyckligaste vägen? Jag är livrädd för det, att jag ska långsamt eller plötsligt tappa farten, styrkan och glädjen. Hellre en glad dåre än en ledsen, helt enkelt.

Jag får många glada tillrop från allehanda håll och kanter. Från gamla vänner, nya vänner, grannar, Malins arbetskamrater, människor jag inte känner, släkt och… ja, många. Frågan jag funderar över är hur mycket man egentligen kan begära av sin omgivning innan man, så att säga, tömt kontot.

Nja, snart går nog världen vidare, snart har den glömt mig och min sorg. Det vore kanske något skönt och eftersträvansvärt för alla parter, vid närmare eftertanke.

Barn ska inte behöva trösta sina föräldrar. Jag vet det. Jag noterar också samma okuvliga livsglädje, samma längtan efter att komma vidare i livet, hos flickorna som jag själv kände den gång salig mor gick bort. Visst sörjde jag men jag var ju redan en, låt vara ung, vuxen man med stor aptit på livet, att leva, verkligen leva. Mina flickor är ännu barn så det går inte att jämföra med mig då. Men ändå, jag ser levnadsglädjen i dem och känner den därmed i mig själv.

du klarar det nog, du är en bra pappa, jag litar på dig

Hon ska inte behöva säga så. För det hon uttrycker är nämligen självklart, något som följer med konceptet förälder. Hon ska alltid bära med sig känslan av jag står bakom henne i tillvarons enskilda angelägenheter, hon ska bottna i tryggheten att farsan inte viker ner sig. Jävlar, vad arg jag blir på mig själv. Förmedla trygghet! Genast!

Men det är tungt, så tungt. Jag försöker lite hurtfriskt jobba med nya målbilder. Träning? Politik? Musik? Litteratur? Men finner att tanke och medvetande ständigt söker sig till det förflutna. Jag blir i timmar sittandes med album och bilder. Minnena sköljer över mig i långsamma vågsvall och i vågdalarna döljer sig sorgen, den stora, svarta och överväldigande.

Malle.

Jag minns hur lätt valet var när Magnus frågade mig vem jag ville ha som bordsdam på hans avskedsfest på V-dala inför avresan till det stora äventyret i Kenya, jag ser dig tydligt framför mig när du, iförd en stor, fluffig, aprikosfärgad balklänning a la sent 1980-tal blev arg på mig eftersom jag inte tog med mig dig som min gäst till (vilken nation det nu var vi skulle virvla till ute i den underbara vårbalsnatten). Du hade rätt – det var dumt gjort och jag ångrar mig ännu eftersom beslutet innebar ett par timmar utan dig.

Jag minns när jag friade till dig i soffan på St Johannesgatan och hur nervös jag var när jag senare enligt förlegad sed ville fråga dina föräldrar om lov – du ryckte bara på axlarna undrade stillsamt vad ska de säga, liksom?!, jag minns när vi förlovade oss i guldrummet alldeles ensamma, minus den fnittrande guiden, nere i gruvan och du på ditt krassa vis framhöll att jag framgent fick lova att vara något mindre av göteborgare när jag påtalade det passande i att sätta in stora stöten i Stora stöten.

Jag minns ditt strålande leende när vi gömde oss för bröllopsgästerna i den lilla jämtländska kyrkan efter vigseln, jag minns när jag nervöst och valhänt hjälpte dig med hormonsprutor när vi hade svårt att få barn, jag minns dig med Dotter 1 på armen när hon sedermera kom, länge som det vackraste jag någonsin sett… tills du berättade att du väntade Dotter 2 som kom till världen helt utan annan hjälp än vår gemensamma kärlek och passion.

Jag minns i en salig blandning dopen, födelsedagarna, högtiderna, körsången, konserterna, festerna, fjällvandringarna, vinprovningar och samtal som till flickornas förskräckelse kunde pågå i timmar, jag minns resorna och de övriga äventyren.

Det har varit tjugofem fantastiska år. Tack för vart och ett av dem. Tack för varje sekund av trygghet, kärlek, skratt, gräl, suckar, gråt och kramar. Tack för att du gav mina barn liv, tack för att du stått ut med mig när jag var sjuk, nere, egoistisk eller helt enkelt allmänt dumdryg.

Men jag minns också de blytunga stegen i oktober 2017 innan du berättat och jag omedelbart förstod att något var fruktansvärt galet, jag minns din kamp mot hopplöshet, dystra besked, biverkningar och våra timslånga samtal om hopp och framtid – även när det såg som mörkast ut.

Jag minns även mina egna känslor därför att jag ännu hyser dem. Liksom min evigt hopplösa undran – varför? Hur kunde det sluta så här. Varför blev det just du, flickornas trygghet, ljuset, glädjen och kärleken i mitt liv.

Varför?

Det finns inget svar, jag vet. Och det är många som drabbas, varje dag drabbas någon av elände, och alla har de samma känslor och upplevelser som jag. Det är inte mer synd om mig eller våra flickor än om någon annan som har liknande erfarenheter.

Idag samtalade jag med en yngre person än jag, han var från flyttfirman. Han skulle ge mig en offert. Vi kom istället för att diskutera flyttkartongers beskaffenhet att prata om livets förgänglighet, han hade nämligen själv förlorat flera familjemedlemmar i en ärftlig sjukdom. Det tröstade lite att möta någon i samma situation. Och det slog mig att de finns ju överallt omkring mig, alla drabbade, eftersom livets oerhörda grymhet har den effekten.

Lite som i serien The Leftovers.

En gång för länge sedan ringde jag morbror efter att moster gått bort. Jag frågade vad han gjorde och han svarade jaa, man går väl här och plockar. Nu inser jag den fulla innebörden av påståendet. Man går här och plockar, hankar sig fram. Man överlever.

Dagens musik får bli ledmotivet till The Leftovers. Här.

Så hur vet man egentligen huruvida man håller på att bli galen? Jag får väl bygga ett monument av bilder och tillhörigheter och dyrka henne. Men det skulle hon inte tycka om. Skärp dig, drygskåp, skulle hon säga. Flyttkillen sa att om det något man lär sig, hur klyschigt det än låter, så är det att låta sig glädjas av allt det goda här i livet.

Jag tittar på henne. Jag tittar på henne länge. Och så slår det mig, ännu en gång, hur enastående vackert livet faktiskt är. Flyttkillen har rätt, ni har alla rätt. Även om jag saknar henne oändligt så ser jag ser henne varje dag. Jag ser henne i varje leende person jag möter och jag ser henne varje sekund i våra döttrar.

Det är smått briljant, faktiskt.

cancer, Personligt

stilla veckan – hard core

av adolphson

Jag kommenterar återkommande för eleverna bakgrunden till olika högtider och företeelser som vi firar eller uppmärksammar. Stilla veckan, exempelvis. Min egen vecka har möjligen varit stilla till det yttre men mitt inre, ja, det är en helt annan fråga.

Någon frågade välmenande hur det känns, egentligen. Ja, hur känns det? Hur känner man sig egentligen efter att ha fått frågan vad ens käresta ska ha för kläder på sig i kistan. Och hur känns det egentligen att lämna en avdelning med sina barns mammas ägodelar i några väskor – men utan henne, för alltid utan henne. Långsamt går vi mot hissen. På många sätt en personlig golgatavandring.

Rädslan över vad som väntar utanför sjukhuset, detta sjukhus som varit en naturlig del av våra liv de senaste två åren. Nu är det över. En liten hand som hårt kramar din.

du ska väl inte dö, pappa?

Hur det känns egentligen. Jo, det känns som min själ befinner sig i torktumlaren och det digitala räkneverket säger att programmet är klart. Men så fort jag tar i handtaget går tumlaren igång igen, ett extra varv. Och ett till. Och så där håller det på. Man vet innerst inne att tumlaren inte alls är klar, räkneverket ljuger, det kommer att ta minst fem minuter till innan luckan går att öppna. Och tål förresten en själ att tumlas? Är den tvättad i rätt antal grader? Vilken kvalitet kommer min själ att hålla när jag äntligen tar mod till mig och öppnar luckan? Är den intakt?

(GLÖM INTE LUDDET!)

Om någon undrar huruvida jag är nykter när jag skriver dessa rader vill jag till mitt försvar hävda att det är jag visst det. Jag sjunger nämligen i kyrkokör och det är långfredag. Senast i morse sjöng jag. Räcker inte det som försvar, vet jag inte vad jag ska säga. Huruvida jag är vid sunda vätskor, ja det är en annan fråga. Det avgör till syvende og sidst torktumlaren.

Möjligen har någon noterat att jag delar musik som relaterar det jag nu går igenom. Det handlar om terapi, liksom skrivandet, och det funkar rätt bra att välja ett musikstycke om dagen att lyssna intensivt på. Musik som på ett eller annat sätt berör vår relation och vårt gemensamma liv. Säkert kommer någon att tröttna på mig innan detta är över, men strängt taget gör jag det faktiskt för min egen skull.

All denna musik vi sjungit tillsammans, Malin och jag. Så här i påsktid kommer jag att tänka på Johannespassionen som vi sjöng 2016. Pasio betyder att lida, och lider gör ju jag. Alla som saknar någon lider.

Just Johannespassionen 2016 gick vi all in på och lyssnade, diskuterade, njöt och analyserade. Vårt fredagsmys bestod ofta av rödvin och (Johannes)passion. Jodå, jag inser hur pretto det låter, det gör jag. Men det är ju de små grejerna jag saknar mest, de som gjorde oss till oss och definierade oss som par. Det benhårda vi som inte ens barnen var en del av.

Särskilt det här stycket (ja, jag vet att det inte riktigt passar i kronologin för berättelsen vs långfredagen) lyssnade vi på. Och när vi hörde det live av Hedvig Åberg, förlåt Eriksson (det är till att leva i det förgångna, grabben) ja, då var vi båda tysta av hänförelse. Länge var vi det, i bilen hem. Sen släppte fördämningen: men vad bra hon var!

Nu är det tyst inom mig och om någon fördämning bryts, så är det sorg och tårar det handlar om. Som sig bör under en traditionell långfredag. Det är väl därför jag spelar och delar musik, kan tänka.

Jag saknar dig, Malle. Stilla, stormigt, högt och lågt. Dovt i bröstet, brännande i ögonvrån, glatt, ledsamt och förstrött så saknar jag dig av hela mitt hjärtas alla vrår.

Vad mer att andraga? Jo, igår köpte jag ett radhus. Men det är en annan historia, det.

Relaterat:

Johannespassionen inifrån

cancer, Personligt

Malin

av adolphson

Det är med oändlig sorg jag måste meddela att min älskade fru och allra bästa vän, flickornas mamma, Malin, efter en hård och på alla sätt ojämn kamp lämnat oss.

Först vill jag be alla släktingar och vänner som tills helt nyss inte vetat något, eller relativt lite, om ursäkt. Men det är ju så hon är, min Malin. Och så ville hon ha det. Full av integritet in i det sista.

Hon har dock godkänt dessa ord.

Malin hatade, verkligen hatade, varje enskilt ögonblick som sjuk i cancer. Inte så som vårdpersonalen ibland trodde att hon levde i förnekelse. Nej, hon visste nog hur illa det var ställt men föredrog att inte se sig som sjuk. Allt skulle rulla på som vanligt.

Hon jobbade tills nyss, försökte så länge som möjligt uppehålla körsången (hmoll-mässan blev hennes ofullbordade verk) och planerade in i det sista resor och upplevelser för familjen.

Nu är det över. Nog lurade hon er ordentligt, va? Min bror Viktor, han visste ju att hon var sjuk men inte hur nära slutet vi var, blev arg när han först hörde vad klockan var slagen: vad i helvete vi drack ju Dry Martinis för tre veckor sen?!

Hur, kan man undra, hamnade vi i detta jordiska helvetes alldeles egna slukhål?

I oktober 2017 åkte Malin till sjukhuset med vätska i magen. Det visade sig vara cancer som inte gick att operera. Sedan dess har hon genomgått flera behandlingar med cellgifter. Inget har hjälpt särskilt länge eller mycket. Men biverkningarna härjade däremot med full styrka. Till sist gick det helt enkelt inte längre.

Men vad hon kämpat. Kunde jag beskriva det för er så skulle jag. Men det går inte så jag nöjer mig med att säga följande. Hon har verkligen försökt. Okej? Hon hälsar till er alla på sitt karaktäristiska vis och tackar för den omtanke som hon vet att ni har eller kommer att visa.

Jag återkommer med information om begravning men kan kort säga att den kommer att ske i Kopparbergs kyrka här i Falun. Hon hoppas på ”en maffig kör, men det går väl inte för det är ju snart påsk”. Min Malin, min älskade. Jag ska göra vad jag kan.

Jag är bortom sorg och bortom ord. Men jag kan ändå inte låta bli att uttrycka en oändlig tacksamhet över att jag fick tillbringa 25 år tillsammans med världens bästa person. Det hade gärna fått bli 25 till, förstås, men 25 år är inte illa om man betänker alternativet: att inte leva 25 år med henne. Och man får väl inte gapa efter för mycket, antar jag.

Jag tänker också på dem som arbetar inom vården, det måste ändå vara världens finaste och viktigaste jobb. Det måste också vara ett otroligt svårt arbete. Till personalen på kvinnokliniken och palliativa avdelningen vill jag rikta ett stort, varmt och kärleksfullt tack för er vård och omsorg av min Malin. Och av mig, för den delen.

Det kan inte vara alldeles lätt att ta hand om en storgråtandes snubbe som vobblar omkring i personalrum och korridorer hela tiden. Tack för er fina vård och medkänsla ni visat – framförallt för flickorna.

Jag vill även tacka dem som funnits där på olika sätt med varma ord, kramar och erbjudanden – jag är alldeles överväldigad av all kärlek som visats oss. Särskilt Malins föräldrar och våra fina, fina vänner. Magnus förstås, och alla ni andra.

Jag vill avsluta med några egna ord till en som älskade livet ända in i det sista.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.

Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Vad mycket roligt vi haft tillsammans, du och jag. Från studietiden i Uppsala tills för fyra veckor sedan.

Att få dela de sista dygnen med dig är bland det vackraste jag någonsin upplevt. Vilket underbart avsked. Vi har under en knapp vecka sovit i samma säng, kramats, pussats och viskat underbara saker till varandra. Hela mitt känsloliv är förvisso i spillror – fast på ett bakvänt bra sätt i en blandning av total sorg och fullständig kärlek.

Jag måste få citera åtminstone en sak du sa, precis i slutet. Det här var ju jäkligt onödigt – ska vi inte ta och skippa det? Äh, det blir nog bra förresten – jag litar på dig.

Så typiskt dig. Men riktigt bra kan det nog aldrig mer bli, det får du förlåta mig. Nu har jag och tjejerna gått runt och gråtit med vårdpersonalen, tackat och sagt farväl.

Å, vad jag redan saknar dig Malle.

Å, vad jag älskar dig.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Språk

övermaga

av adolphson

Vad betyder egentligen adjektivet övermaga? Mor brukade ibland använda det det när hon pratade om och till mig, minns jag. Det hela kanske hänger ihop med att vår granne på 1970-talet kallade mig för ”den lille riksdagsmannen”.

Övermaga är en term som förekom inom den medeltida juridiken. Senare, på 1600-talet, ansågs det höra till ord som ”ej brukas må, emedan de äro okunnuge”, alltså som uppmaning att inte använda ord vars innebörd man inte förstår. I dag betyder ordet ”övermodigt självsäker” eller med andra ord: dumdryg.

Intressant utveckling.

Men den medeltida juridiken, då? Jo, den ursprungliga betydelsen syftade på någon som inte kunde klara sig själv (men som antagligen ville det och därför försökte låtsas vara större än hen verkligen var), ungefär som i våra dagars omyndig eller minderårig.

Den språkliga utvecklingen av övermaga kan sålunda sägas gått från ”omyndig, barnslig, omogen, oerfaren” till ”ungdomligt överlägsen, naivt självsäker, uppblåst, pretentiös, förmäten”.

Jag lämnar analysen till mer skickade att göra.

När jag var barn, jag kan väl gått i andra klass eller så, åt jag av misstag upp min klasskompis Hannas matsäck under en skidutflykt till Samuelsdal. Vi hade likadana ryggsäckar, nämligen. Att hon hade kaviar och jag ost på våra respketive mackor var inget jag reflekterade närmare över i stundens begivelse. När misstaget väl uppdagades erbjöd jag henne istället min matsäck men den ville hon inte ha.

Hon menade säkert inget illa. Hon var blyg och jag var rätt ny i klassen. Kanske hatade hon ostmackor, vad vet jag. Men jag minns ännu tydligt den där säregna känslan det hela lämande efter sig – att känna sig försmådd (hon ville ju inte ta emot mitt erbjudande) och som förbrytare (jag åt ju hennes matsäck) på en och samma gång. Den känslan dröjde sig kvar rätt länge (upp emot fyrtio år – eftersom jag minns den ännu) samtidigt som det egentligen inte fanns någon att skylla på förutom mig själv.

Är det månne på det viset Donald Trump känner sig? Är det känslan bakom populismens frontfigurer vi funnit? Tänka sig.

Det är söndag förmiddag, dagen efter mello. En skål med med godis från gårdagens frossa står ännu kvar på TV-bordet. Jag vaknar av Dotter 2:s stränga blick.

Pappa. Det här är ansvarslöst. Hur kan ni lämna en skål med godis framme när det finns barn i huset!?

Untouchable.

Den är så välkänd att man nästan automatiskt kan avfärda den som faktoid, legenden (?) som lär oss att Marie Antoinette ska ha ha uppmanat den svältande, revolterande franska befolkningen att ta en kaka för att bota hungern.

Hur det än är med den saken så idag gör de fattiga bokstavligen det. Det är den (ekonomiskt sett) svagare delen av världens befolkning som äter på Donken och konsumerar halvfabrikat och läsk.

Den välmående övre medelklassen och eliten för all del, hänger istället i sina stora frotterade morgonrockar på span, låter små fiskar i bassäng käka skinnflagor från deras fötter, lägger gurka på ögonlocken, smetar lera i ansiktet medan de gladeligen sätter tänderna i sin morotsjuice och ångkokta tång doppad i citronvinägrett – allt detta medan panflöjten långsamt vibrerar i den diskreta HIFI-anläggningen.

År 2014 var 2,1 miljarder människor i världen överviktiga och 850 miljoner undernärda. Jag har varit inne på det tidigare – övergödning är på ett generellt mänskligt plan farligare än undernäring.

Halva mänskligheten förväntas vara överviktiga år 2030. Cirka en miljon människor dog av svält år 2010 medan tre miljoner dog på grund av orsaker som på olika sätt hänger ihop med fetma. När Kina och Indiens medelklass börjar flyga som sin svenska motsvarighet och deras lägre medelklass börjar käka på Donken – ja, då (om vi inte redan är där) ska ni få se på fan.

Jag påstår, föga förvånande och kanske lite dumdrygt, att mänskligheten mer och mer börjar bete sig lite övermaga. Och den där obehagliga magkänslan, den som kommer sig av att man oreflekterat glupar i sig någon annans matsäck, får oss måhända att välja ledare som Trump.

Sett ur det perspektivet ser det inte bra ut. 

Men hörrni, det går att göra något åt det. Tänk om det är med oss människor som med ordets definition, tänk om vi gått från att vara omyndiga, barnsliga, omogna, oerfarena till ”ungdomligt överlägsna, naivt självsäkra, uppblåsta, pretentiösa, förmätna.

Då följer ju därefter mogenhet, ansvarstagande och seriositet.

Så låt oss!

 

Källor:

Språktidningen

Harari, Homo Deus (sid 13)

Film och TV, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Politik, Språk

julgran och bortom

av adolphson

Snön smälter långsamt, men obönhörligt, undan därute på däcket bakom huset. Däck, förresten, som fenomen betraktat ett av den välmående medelklassens tydligaste kännetecken. Jag älskar mitt däck. Nu när snön gradvis drar sig tillbaka lämnar den ett spår av barr från den i år tämligen odramatiska julgranpundringen efter sig. Jag sträcker på mig i solgasset och njuter av den första riktiga vårkänslan. Tankarna sig svingar, på lätta snabba vingar. Julgransplundringar, var det ja.

En gång, på den tiden vi bodde i lägenhet på tredje våningen, släppte jag helt sonika ner granen från balkongen. Det blev inte så många barr att dröja sig kvar någonstans utöver epicentrum (vid dess fot) den gången. Monstret i tvättstugan blängde länge fientligt på mig efter den händelsen. Min tanke var att det skulle bli några grankvistar över att placera framför porten (för att skapa lite Carl Larsson-stämning), något som alltså inte tydligt framgick. Året efter stod jag istället i det spatiösa funkisvardasrummet med lövsågen i högsta hugg och gjorde ved av granen till öppna spisen. Det blev en del att städa men Vildvittrorna tyckte det hela var intressant. Så gjorde man inte hemma hos diverse kamrater, tydligen. Såga i kavaj. Jag är för kännedom en lika usel sågspelare som lövsångare. Det luktade länge granbarr om dammsugaren. Det var trevligt. De här danska köpesgranarna. De barrar lätt, sägs det. Inte så konstigt kanske. De skördas redan i augusti och lagras därefter i mörka fuktiga lokaler för att till slut i december säljas på en plantage nära dig. Inte så märkligt att man under plundring knappast behöver släppa sin gran från en balkong för att åtadkomma ett veritabelt barr-regn.

Samling kring granen. Ännu ligger plundringen i ett avlägset fjärran.

Jag tänker ibland på olika ord. Mitt i dessa GDPR/curling-tider funderar jag över vad är det för skillnad på skyddad respektive omhuldad identitet. Och vad är det egentligen för skillnad på att visa respekt och respektive hänsyn? Nåja, det första problemet kanske inte är så svårt medan det andra är lite mer av filosofisk natur. Med respekt menar man vanligen aktning eller vördnad för en person, alltså att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som för en nation eller religion. Respekt kan även handla om rädsla. Detta behöver dock inte innebära något dåligt utan kan exempelvis röra sig om en inställning till naturens krafter när man fjällvandrar. Den vanligaste formen av respekt handlar dock om människor och hur man/vi behandlar dem/varandra. Respekt kan också handla om en känsla av vördnad inför något exeptionellt. Synonymer kan då vara ödmjukhet eller känslan av upprymdhet – att man är lyckligt lottad som får uppleva det fantastiska. Hänsyn, däremot, är en mindre eller mildare variant, synonym, till respekt – något man kan visa för någon eller något som man inte direkt anser berör en själv men som man ändå respekterar.

Kalla mig gärna ålderdomlig men jag gillade verkligen den gamle skådespelaren och komikern Jarl Borssén. Om jag någon gång ska tatuera mig en gång till (jag har inte gjort det än men om det blir en fösta gång kanske det också blir en andra) så blir det nog ett motiv föreställande Jarl.

Jag fortsätter filosofera över ord och formuleringar däreute i solskenet på däcket. Det är ju snart val, igen. Omval. Förr sa man jag röstar med Centerpartiet. Idag lyder formuleringen istället jag röstar på Centerpartiet.

Detta skifte av preposition indikerar att en distansiering skett mellan parti och medborgare. Jag gillar det inte. Med innebär i det här fallet en tydligare identifiering mellan sig och partiet och i förlängningen mellan människan och demokratin.

Egentligen tar dock demokratin inte ställning till om du röstar för, med eller emot – bara du röstar.

Det finns en profesor i historia som heter Lars Trädgårdh. Han menar att en form av jantelag som är särskilt stark i Sverige kan formuleras i frasen gör din skyldighet och kräv din rätt. Möjligen hittar vi här en förklaring till SD:s framväxt? Här kommer en massa människor och utmyttjar rättigheter utan att göra rätt för sig först.

Jag vet inte, kanske är det så. Kanske inte.

Inför omvalet tänker jag nog tona ner min antipati mot SD. Visst lovar jag att hålla koll på vilka förslag de lägger och om jag åter får en plats i fullmäktige ständigt ta replik, argumentera och rösta emot. Men utöver det tänker jag inte ge dem någon särsklild plats i mitt politiska liv. De är helt enkelt inte värda uppmärksamheten.

Jag sträcker på mig och sneglar upp mot grillplatsen däruppe vid tomtens (inte jul-) utkant. Årets julgran sista viloplats. Hur är det nu man säger? Jo, att det är mycket som är bra när allt kommer omkring.

Relaterade blogginlägg:

Monstret i tvättstugan

Monstret i tvättstugan 2 

Min första tatuering

Källor:

Wikipedia