Jag vet att jag inte är hemma i Falun när jag tvingas köpa ”Munksjö Dubbeltoa – en Svensk Klassiker. 100 % returpapper” i storpack.
Nej, då är jag på semester någonstans.
Hemmets sköna atmosfär är det inte heller frågan om när jag får min nattsömn störd av katten Täppas gnagande på torrfoder och jag småningom av skräck i tron att sängen invaderats av kackerlackor flyr i vild panik.
Vi är långt i från våra svenska vägar när jag och två kollegor (som av hänsyn till internets ohemliga karaktär inte nämns vid namn) åtminstone en gång i våra liv beslutade att på Autobahns fria hastigheters villkor framföra ett fordon i över 200 km/h.
Och inte var vi hemma i Sverige när vi den hastigheten blev omkörda av en BMW.
Det är inte i mitt kvarter som kvinnor och barn våldtas systematiskt, krigshärdarna där sånt sker ligger långt borta. Det är inte i mitt hus hundratusentals människor svälter ihjäl av vilket skäl som helst.Inte har över femtio procent av mitt lands befolkning HIV.
Och varför ska jag förresten bry sig om dem när det finns andra som har det minst lika jävligt annorstädes? Inget av eländet ser jag ju från min farstukvist.
När planeten sprängs i tusen bitar sker det dock sannolikt i närheten av mitt hem. Åtminstone lär effekten märkas, kanske kan jag se spektaklet från min balkong?
Möjligen borde jag i egenskap av europeisk (lite för) välmående medelklass fundera över detta.
Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).
Bilden ovan är från 1940-tal. En tid när morfar ofta låg till sjöss. Bilden nedan är från sommaren 2018.
Lenita är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en vit 3,5 hästars Johnson-snurra ofta använd för att ta sig ut och bada på Vassholmen. Eller, som i morfars fall, till att pilka makrill att röka i källarhalsen.
Bilden ovan är från 1980-tal när morfar rensar makrill (i källarhalsen) och fiskrenset la han till barnbarnens hänförelse ut till fromma för skränande måsar.
Ines var, som jag minns det, grön och hade trubbig nos – snarare en sorts insjöeka, begåvad med en lite snabbare snurra som medförde att kusinerna Johansson beklagligt nog alltid låg retsamma hundratalet meter framför oss och kunde därför kunde paxa de bästa platserna på Vassholmen.
Bilden ovan föreställer morfar och min syster hemma hos Johanssons en jul i slutet på 1970-talet.
Jag fortsatte min promenad vidare ut på bryggan. När jag kom till den plats där de båda båtarna en gång legat drabbades jag av en märklig upplevelse.
Jag kunde, när jag såg mig om, faktiskt identifiera nästan varje sten, varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka in mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av gamla minnen samtidigt flygande, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.
Man har byggt en förlängning i trä av stenbryggan. Det vita plastskrovet, fjärran från Lenita och Ines, anas i mitten på bildens högra sida. Den är från sommaren 2019.
Jag blev först lite sorgsen av minnena, av att tänka på den tid som flytt och vid minnet av de människor som inte längre finns bland oss. Mormor Astrid. Morfar Ivar. Mamma och moster. Kusin Magnus. Syster Helena. Alla vilar de i samma grav på kyrkogården uppe på ön. Även min fru Malin bodde ett år på Styrsö och trivdes, hon återkom gärna. Men hon vilar när denna uppdatering görs i december 2020 i sin grav i Falun.
Bilden föreställer familjegraven på Styrsö.
Jag blev, där på stenbryggan, inte så lite drabbad av Heidenstam: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.
Herregud vad jag tillbringat mycket tid i Halsvik.
Men det klart, man måste också minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara allt för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock lite humoristiskt framhäva att jag gärna följer i släktens spår.
Jag har exempelvis varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), bonde (rensade svinstallar i Uppsala), jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jodå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.
(Nu hör jag tydligt morfars skratt för mitt inre.)
Nå, vi formas av det förflutna vare sig vi vill eller inte och för min del landar jag i en stor, varm, bitterljuv känsla – men också i en känsla av trygghet och glädje över att inte bara ha en plats där jag hör hemma utan flera. Många lever hela sina liv tämligen rotlöst i bristen därav.
Fotot är taget från altanen som byggdes 2003. I bildens mitt, till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan. Det är en förunderlig plats, detta. En evig plats.
Hur gick det då för flytetygen? Jo, Lenita såldes till Styrsö Tången och Ines till en man från Sälvik. Morbror Lennart tror, och antagligen gör han detta antagande på goda grunder, att båda båtarna sedan länge är förvandlade till aska.
Nu hör jag morfar ropa. Han vill att jag tar skrindan och går till Andels. Han vill ha en back Pripp & Lyckholm, en dosa Röda lacket och rull-tobak. Samt ingredienser till pudding. Jag får behålla växeln.
Under tidigt 1990-tal bodde mina föräldrar på Promenaden mitt i stan. Det var en bra och central adress, särskilt värdefullt var detta faktum för mig eftersom föräldrarna tillbringade hela sina semestrar på västkusten.
Jag var sommaren 1991 nymuckad och sommarjobbade. Detta var också en av de sista somrarna Falu Folkmusik Festival ägde rum på det småskaliga, okommersiella sätt som tilltalade målgruppen. Spelmännen, alltså, inte bara allmänna langos-ätande festivalfyllon.
Eftersom jag inte trakterar något instrument får jag tyvärr erkänna att jag nog mest lutande åt den senare kategorin. Men det var trevligt med folkfest, stånd (sic!) och musik i Kristineparken, allt under den evigt vakande J-O Wallins ögon.
Vad den mannen måste ha sett.
När jag tänker tillbaka på sommaren 1991 framstår den som omgiven av ett romantiskt skimmer lite á la sista natten med gänget. Efter den sommaren skingrades alla och även om jag träffar många av dem då och då så sker det inte samtidigt och på samma sätt som då.
Jag och Tage framförde en rapp under folkmusikfestivalen. Tage hade en trummaskin, jag var med och skrev texten. Vi tog en lång skarvsladd från idrottshallen och kopplade in oss bland dragspel och fioler.
Det var nåt om den amerikanske presidenten Reagan. His wife told him to stay in sight but Ronald run away with a tourist flight. Typ. Vid hade en street-dance också. Det var Stage som rullade runt i ett dammoln i gruset.
Senare den veckan drack D ett flak folköl och hans mamma undrade oroligt om det verkligen var nyttigt.Tillsammans med Dante utförde han också ett av de trick som har grundlurat mig mest genom tiderna.
Bredvid mina föräldrars hus genomfördes en renovering, bland annat av vitvaror i olika lägenheter. Oskyldigt frågade D och Dante om de fick låna nyckeln hem för de ville låna toaletten. Jag ägnade detta ett förstrött intresse och lät dem låna nyckeln förstås.
När jag 06.00 nästa morgon något baktung ska ta mig upp till arbetet finner jag en toalettstol på mina föräldrars persiska matta i ett av rummen. Jag står säkert i tio minuter och försöker förstå vad det är jag ser.
Ögonen måste lura mig. Sedan går jag och kontrollerar våra andra badrum. Jodå, där står respektive toalettstolar kvar. Jag kom försent till arbetet. Jag funderade och tjatade på mina vänner. HUR kunde detta gått till?! Till sist bekände de vilket var en enorm lättnad.
Det var en bra sommar, det där. Inte bara för att jag bjöd Gry Forsell på en Lapinkulta, vilket väl torde framgå ovan.
Det sägs att skillnaden mellan en chef och en ledare är att den första måste man följa och den senare vill man följa. Det kanske är att förenkla, för hur var det med Hitler? Framröstad i fria val, och allt.
Jag har märkt att oppositionen i stor utsträckning riktar sitt missnöje mot framförallt en person: Jan Björklund. Nu är inte jag som bekant heller någon stor beundrare och jag har tidigare redogjort varför jag hellre ser Birgitta Ohlsson på partiledarposten. Men medan jag själv, tycker jag, är nyanserad i min kritik går vänstern till direkta personangrepp.
Det är lite märkligt att Fp-ledaren är en sådan paria när det är Fredrik Reinfeldt som styr landet. Eller när ett parti som KD finns. Eller att man anser att Juholt är utsatt för en smutsig förtalskampanj, han.
Lien slår lite ohämmat därvidlag, kan man tycka. Men detta är inget nytt, både Palme och Bildt får, och har fått, smaka på bittra personangrepp.
Men hur uppnår man en verklig respekt, egentligen?
Jag kommer att tänka på en gammal släkthistoria. Någon i släkten fick en gång tillfälle att vid förra seklets början träffa och prata lite med självaste landshövdingen. Det var så stort för honom att han under resten av sin levnad i officiella sammanhang alltid avslutade saker han sa med orden:
…och då sa Landshövdingen till mig att det är riktigt som herr Adolphson säger, herr Adolphson har alldeles rätt.
Jag använde nyligen den frasen i mitt påstående att Björklund skulle ha sagt så till mig i fredags för att illustrera att han vid flera tillfällen hänvisade till något jag sagt.
—
Jag minns när jag som nyinskriven Uppsalastudent hade besök av salig mor. Hon var mycket stolt för jag var den ende i släkten, på både hennes och pappas sida, som studerat i stan. (Jag är fortfarande den ende som har examen därifrån).
Jag tog med mor till Café Alma i universitetshusets källare där studenter och lärare vid akademin ofta fikar. Som av en händelse satt ”min” professor där, Stellan Dahlgren, en gentleman av den gamla sort vilken det i dag inte återfinns många på Historicum.
Jag minns blicken av ohöljd beundran och respekt mor gav honom när hon mycket underdånigt hälsade på professorn.
För henne var han en lärdomsgigant, en samhällsbärare, en man inte fick besvära hur som helst. Vilket hon också strängt påtalade efteråt. Så informell jag varit i mitt tilltal gick inte för sig!
—
Förra veckan stod två elever och muckade med varandra på skolan. Smockan hängde lös.
Vet du vad jag kan göra med dig, mannen!? Att du inte skäms, mannen – jag är sexton år!! och så vidare.
Tur att grälet snabbt kunde desarmeras efter utryckning från kollegorna i Hasses Hörna, annars vet man inte hur det slutat.
Arbetsrummet är förövrigt döpt efter superadjunkten Hans Frödin, numera pensionerad. Det är respekt, det.
—
Kanske har Solkungen, Ludvig XIV, ändå kommit längst, världshistoriens övriga diktatorer till trots.
Under en gudstjänst berättas det att prästen i predikan menade att en dag ska vi alla dö. Efter en lätt harkling och höjt ögonbryn från monarken fick gudsmannen korrigera sig till konstaterandet att vi ska nästan alla en gång dö.
Jag kanske är naiv, men jag tror demokratin och människovärdet tjänar på respekt och en hövlig ton. Men vad vet en lätt (?) överviktig, medelålders läroverksadjunkt i en mellansvensk småstad om det egentligen?
En gång i Uppsala skulle några killar, däribland jag, ordna någon festlighet att ingå i en större festlighet.
Med aktuell terminologi skulle man kunna kalla det hela för ett kringarrangemang.
Medan två av mina tvåmeterskompisar bar tunga grejer så gick jag bredvid och underhöll.
Det vill säga: jag pratade mycket. Till sist tröttande den ene av dem och menade uppgivet att det alltid var på det här viset: så fort något skulle bäras blev jag alltid den utan börda. Dig skulle jag aldrig vilja ha med mig i en skyttegrav, löd hans slutgiltiga omdöme.
Needless to say, är han officer i reserven.
Nu är personen som sa det här, Lagerlöf, en nära vän så vi kan tillåta oss den här typen av slängda käftar utan ont blod. Det råder ändå kärlek. Dock är detta i grunden en intressant frågeställning. Vilken sorts människa vill man ha med sig i en skyttegrav, egentligen?
De flesta kanske vill ha med sig en stadig Rambo-typ som kastar några handgranater och därmed räddar dem ur knipan. Sen biter den tyste hjälten ihop och bär en massa jättetunga grejer vidare till nästa skyttegrav.
Jag är en usel soldat.
Det har jag redan redogjort för. Mitt föredöme i krig är i stället Guido i filmen Livet är underbart. Jag tror att man i en skyttegrav även har nytta av någon som skrattar åt eländet, och i stället för en handgranat halar fram pluntan, bjuder sin sista skvätt och sjunger en sång.
En annan av mina vänner, eller rätt många av dem egentligen (vid tillfällen även båda dessa duktiga tvåmetersvänner), Jobs Karl Larsson delar den mentaliteten.
De gånger jag eventuellt skulle kunna ägna mig åt våld, eller hot därom, är det lite mer i stil med som min yngsta dotter uttryckte saken: Passa dig så jag inte biter dig i blöjan! Lite boomerangeffekt på det hotet, på nåt sätt.
Nåja, livet är skämt, så varför inte skratta åt det?
—
Tillägg 2014:
Diskussionen fortgår. Mest eftersom en person, den förutvarande finansmannen i Dubai, världsomseglaren och blockbuster-författaren, vännen, kamraten. äventyraren ständigt påminner oss.
I helgen sågs vi igen: Darke. Lagerlöf, och jag. Vi delade rum i två nätter. Vi hann under hela helgen ingående diskutera saken.
Summa: Lagerlöf skulle välja mig om skyttegraven i fråga låg vid ett lugnt frontavsnitt samt skulle vara vårt hem under en lång tid: fyra år eller så.
I ett och ett halvt år har jag haft hårddisken till min gamla dator liggande lite här och där. Ett par månader låg den i min sportbag. Sedan var den på jobbet ett tag. Den senaste tiden har den legat på lite olika platser i hemmet.
Varför då, kanske någon undrar.
Svaret är att jag är rädd att min hårddisk ska hamna i orätta händer om jag bara slänger den rätt opp och ner.
Och nu har hon jag delar täcke med, fått nog. Som vanligt hymlar hon inte när hon tycker nåt. Du är ju helt slut. Ta bort skiten. Nu.
Men hur förpassar man en hårddisk till livet efter detta? Den rymmer ju lite av ens själ. Det sägs att man ska slå en spik genom den. Lite som att skjuta en varulv med silverkulor, liksom.
På socialtjänsten hade man tidigare problem med hur man skulle hantera kasserade hårddiskar innehållande känslig information.
Det slutade med att en person tog ut allihopa till sitt landställe, la dem på huggkubben och med yxa egenhändigt gjorde processen kort med hårddiskarna.
Det får väl bli nåt sånt. Jag kan hugga sönder den sönder och samman medan jag glatt sjunger Min hårddisk har tre kanter, tre kanter har min disk…
Nu är min hårddisk i mitt arbetsportfölj. Måhända är det dödens väntrum för den. Endera dan kommer jag på hur slutet ska se ut för denna tingest.
Tänk så mycket information det går att få fram om oss och som vi inte har kontroll över. På ett plan kan jag verkligen sympatisera med exempelvis FRA-motståndet.
Jag oroar mig över att det ska sitta kameror överallt som skydd mot brottslighet. För vi vet inte vem mer som tittar. Vem övervakar övervakarna, undrade redan romarna på sin tid.
Jag tror, för att konkludera denna lilla tankegång, att det kommer att ställas allt högre krav på individen själv när det gäller att hålla koll på vilken sorts kunskap som finns i omlopp om vederbörande.
I mitt fall resulterar det i en fixering vid hur jag en gång för alla ska skrota min gamla hårddisk.
Jag drar mig för att ta upp det jag uppenbarligen nu ändå gör. Det känns lite pinsamt, faktiskt.
Men historien är ändå tämligen välkänd i den trängre bekantskapskretsen, en kompis uppmanade mig högt och ljudligt på en stor fest härförleden att berätta den med motiveringen att den bara måste berättas! följt av ett asgarv.
Och eftersom jag uppenbarligen gjorde så kan jag väl lufta den även här. Men jag börjar i en annan ände.
När de rödgröna i valspurten nu senast engagerade världsstjärnan Stellan Skarsgård irriterade det mig. Inte för att en mångmiljonär inte kan ha vara socialist, utan för det uppenbara hyckleri jag tyckte mig se från båda sidor.
Socialister har nämligen i alla tider använt rikedom som en synonym för egoism och missunnsamhet. Sedan funderade jag lite småsurt över att man verkligen borde granska Stellan och hans skatteplanering.
Sen kände jag mig lite futtig och ville inte kännas vid de där andefattiga och något fördomsfulla tankarna. Det var samma känsla jag haft i ett annat sammanhang några år tidigare och skammens rodnad är fortfarande förknippad med det minnet.
Man får gå tillbaka tio år i tiden till ett samtal mellan mig och äldre kollega, han var en institution, en patriark, med massor av år och erfarenhet medan jag var ny på arbetsplatsen.
Där fanns också en vacker medarbetare och det var kring henne samtalet kretsade. Den äldre kollegan ville hänvisa till henne i något sammanhang och jag visste inte hennes namn varpå han skulle förklara vem han avsåg.
Du vet hon, med de snygga brösten sa han till slut.
Under ögonblicket av en sekund genomgick jag en inre kris. Jag visste mycket väl vem han avsåg. Men jag ville inte föra den typen av samtal om personen i fråga med honom.
Jag ville inte bejaka detta och jama med. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen. Näe, jag vet inte, det har jag inte lagt märke till, mumlade jag.
Den äldre, rutinerade, vördnadsvärde kollegan fångade min blick och höll den kvar i några sekunder.Sedan sa han ett kort, kärnfullt ord:
hycklare.
Sedan dess har jag ibland alltså diskuterat händelsen som en lustig anekdot. Frågan jag funderar över är vem, om någon, som ska skuldbeläggas. Jag? Den äldre kollegan? Det finns dessutom säkert en och annan (idiot) som anser att allt var den vackra kvinnans fel.
Jag klandrar ingen utan tänker på Jesus ord kring vem som ska skjuta det första slagskottet från blå. Inte är det jag, i alla fall.
Det har varit en bra semester. Får man fjäll och salta bad så blir det gärna det. Jag har dessutom kommit i gång bra med min löpning, även om det stundom känns som om man springer med döden i hälarna. När jag springer iförd ett par gröna byxor och gul tröja ser jag faktiskt ut som ett trafikljus.
Men, som en iranier i mitt basketlag sa 1986 när han efter en träning stod utanför hallen och rökte, det är godast efter springa, va. Jag väger med andra ord fortfarande lika mycket.
Politiskt börjar nu satsningen mot riksdagen alternativt kommunfullmäktige. Jag har blivit antagen till en ledarskapsutbildning i Fp:s regi på regeringskansliet vilket känns spännande.
Yrkesmässigt har jag bytt program till natur. Varför, kanske någon undrar. Jag vet inte riktigt, kanske behövde jag bara omväxling.
Men sant är nog att även om jag allmänt ser mig som en sång och dansman, så har jag också alltid sett mig lite som tillfällig på Estetiska programmet. Min syn på kunskap och hur jag lägger upp min undervisning passar nog egentligen bättre på natur.
Vännerna och kollegorna finns ju kvar, även om jag byter program.
Det ska hursomhelst bli kul att börja jobba igen, fan tro´t.
Vi var ganska fundersamma härom morgonen, Den Änglaljuva och jag.
Dotter 1 hade resolut tömt spargrisen och sorgfälligt stoppat ned 60 av sina surt förvärvade kronor i sin portmonnä att spendera på dagis. Vi försökte en god stund förklara för henne att det nog inte fanns något att köpa på dagis, alls, faktiskt.
Trodde vi ja. Det visade sig att någon ur personalgruppen tillverkar egna änglar vilka kostar 60 kronor, varav 30 kr går till barncancerfonden. Det var en sådan vår äldsta dotter nu ville ha.
Hennes första egna köp blev en ängel på dagis. Så fint, tänker pappan med darr på läppen, och så passande.
Dotter 1 går nu ut det första av sina utbildningsstadier. I höst börjar hon i förskoleklass. Vart tar tiden vägen tänker jag lite gråtmilt samtidigt som jag är glad över att hon är så stor att hon enkelt klarar sig själv.
Snart står hon där och viftar med den vita mössan och har tagit studenten, alternativt tar epan till jobbet på Hedins trävaruhus.
Någon räknade förresten ut att en genomsnittlig student kostar 16 000 kr. Vafalls!? Snart måste man vara miljonär för att kunna leva. Fast i Sverige är nästan alla miljonärer i en eller annan mening. Nästan alla.
Det drar ihop sig till semester. Eftersom jag tillhör den kategori människor som ogillar att bära shorts och bermudaskjortor på jobbet kan jag, rent teoretiskt, bära dessa plagg när jag är ledig.
Frågan är vad man ska göra mer. Svensklärarna ondgör sig över att man inte spenderar tid, utan man tillbringar den.
Carpe Diem, som Henrik Vinges segelbåt heter. Eller köp en ängel, vad nu det kan heta på latin.
Det ställs högre krav på familjelivet under semestern. Det är då människor dricker mer alkohol och relationsproblem uppstår i större utsträckning. För många är det svårt att räcka till nästan hundra procent om dagen för de sina.
Som det nu känns ser jag dock fram emot det. Jag hoppas jag kan vara en ängel för familjen varje dag under denna sommar och lägga allt annat åt sidan. För tiden går ju så fort, apropå Vinges segelbåt.
Nåväl, själv vet jag när jag är besegrad. Jag har dansat med de stora elefanterna och befunnits väga för lätt i vågskålen. Jag är besegrad. Min arga grannes sista drag är storartat. Verkligen magnifikt.
Hon har fått hyresvärden Gruvstaden att sätta upp nya ordningsregler i tvättstugan. Med stora svarta bokstäver i Times New Roman präglade på vitt papper med de majestätiska inledade orden GRUVSTADEN INFORMERAR...får jag veta att man numera endast kan boka tider i lägenhetsnummer.
Alla andra sorters bokningar är olagliga och får övertas av annan hyresgäst.
Maleur.
Okej. Monstret vann. Och det kanske var det bästa, ändå. Min sista barnslighet bestod i att sätta upp en lapp med texten:
GRUVSTADEN INFORMERAS: Lapprika papprika puddingpastej, när jag blir stor ska jag gunga med dej i ett gult citronskal många gula mil upp och ner och bort på sjön av citronil
Den Änglaljuva frågade över morgontidningen när jag i min upprördhet sprang upp och ner till tvättstugan om jag reflekterat över att det kanske faktiskt är jag som är monstret i tvättstugan.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.