Skyll dig själv, Adolphson. Du borde veta bättre än att fördomsfullt anta att du kan förutse konsekvensen av ett skeende. Din erfarenhet borde tjäna dig bättre, vid det här laget.
Det blir sällan som man tänkt. Och det är ofta en bra sak.
—
Jag gav en uppgift till några fordonsgrabbar/tjejer. De skulle släktforska. Jag trodde inte att de skulle engagera sig så mycket, men detta arbetssätt är icke desto mindre ett bra sätt att lära känna varandra. Svårt kan det vara att få någon att ens ställa sig framför klassen och säga något. Kort sagt – det är en bra övning. Vilken fantastisk resa det blev!
Vi färdades via byarna runt Falun, runt om i länet och landet. Vi besökte Krylbo under Krylbo-kraschen, vi dansade i folkparkerna och… många gav mycket personliga och gripande berättelser om hur de känt för någon mormor eller farfar. Det krävs insatser för att nå vissa elevkategorier inom mina ämnen och till råga på allt sent på fredag eftermiddag. Men detta blev en bra lektion. En av de bästa på länge. Jag lärde mig verkligen något. Inte minst om mig själv. Extra roligt är att tilltala resursläraren med ”ers höghet.”
—
På fredagar bär jag alltid slips. Det är en gammal tradition från min gamla skola: fredagsslipsen. Numera är jag lite ensam om att bära den. Men ändå, jag ger inte upp. Ibland känns det lite fånigt att svassa omkring i finkläder när ingen annan gör det. Lite fördomsfullt brukar jag under slipsfredagarna dra mig för att kliva in hos kollegorna på teknikprogrammet eller hämta kaffe när lokalvårdarna fikar.
Men en (fre)dag hände något märkligt. Stressad, då Vildvittrorna inte tagit allt för lite tid på sig tidigare under morgonen, rusade jag förbi lokalvårdarna i kafeterian med slipsen fladdrande. En av dem applåderade och ropade högt:
”Här kommer han – den stilige mannen!” Oavsett om hen skämtade eller ej blev jag glad. Och förvånad. På många sätt. Jag mindes med ens salig mor som strängt brukade iaktta mig när jag klädde mig smaklöst samtidigt som hon menande sa: ”Fredrik, lille. Som man är klädd blir man hedd, kom ihåg det!”
—
När den Änglaljuva och jag skulle åka på bröllopsresa sommaren 2000 tillbringade vi hela natten tillsammans med två kamrater, Åsa och Martin, drickande Gin Fizz i terminal 5. Vi busade i den stora avgångshallen, lånade sparkcyklar och hade kul. Plötsligt glider dubbeldörrarna upp och en stor känga gör entré. Jag trodde det var ordningsmakten och tänkte att det var ju lite snöpligt att bli arresterad på sin bröllopsresa. Men, det klart, det blir ju något att berätta för eventuella barn, resonerade jag vidare. Det var ingen polis. Det var Lars-Henrik som var på väg hem till Stockholm från Uppsala och råkat kliva på nattbussen till Arlanda. Festen kunde fortsätta. Och även om flygresan dagen efter blev lite tung så..ja jag menar:
Den Änglaljuva lyckades, inte utan viss ansträngning, slutligen hitta en vit fläck på den jämtländska kartan. Så var det bestämt: årets fjällvandring skulle löpa runt fjället Gåsen.
Detta fjäll är inte så vackert i sig, (det ser mest ut som en semla) men utsikten medan man vandrar, mot bland annat Helags och Sylarna, är magnifik.
Gåsen säger ni, sa Svärfar när han han hörde talas om vandringen, ni vet väl att man skjuter folk där? Det han syftade på var en händelse från 1962 och vi vågade oss varningen till trots ändå ut i vildmarken.
Vi hämtade upp mr T i Åre, intog en stärkande lunch på Storulvåns fjällstation, och begav oss så i hällregn, och med mungipor i stil med The Jokers, ut i ödemarken.
Mr T:s medhavda chefshatt kammade noll och intet i underhållningsvärde hos Vildvittrorna, däremot lockades dotter 2 storligen av att höra det berättas om de vardagliga rutinerna på ett kontor i Qatar. Något mr T fann lite tröttande i det långa loppet.
Under ett par dagar och nätter utanför leden på väg genom Tjallingdalen hade vi bara varandra och renarna att tillgå. Skön temperatur i vattnet, dock lågt vattenstånd, glest med mygg och regn, härliga tältplatser längs Handölan och uppe på fjället, gjorde vandringen behaglig.
Fjällvatten är gott
Man släpper på fjället all barlast man till vardags bär med sig. Och efter ett par dagar summeras följande filosofiska insikt för året: förpliktelse väger tyngre än tillåtelse. I alla lägen. Jag MÅSTE lära mig att komma ihåg detta.
Fjällvatten är gott II
Det kändes nästan lite visset att åter komma in på leden och möta människor. På Gåsens fjällstation valde vi att för någon timme fly undan vinden och laga lunch inomhus. Dagshyran ligger på 90 kr, eller är något billigare om man är medlem i STF.
Gåsens fjällstation
Sedan började färden mot civilisationen. Nackdelen med denna tur är att början och slutet innebär ett par kilometers gåsmarsch på grusväg. Men inte ens åskan kunde få oss ur humör.
”Käften fetto, jag lånar inte ut kameran till dig. Den är dyr”.
Vidderna och vatten är poängen med alltihop. Vildvittrorna trivs på fjället.
Look! Cleans!
Mr T kunde emellanåt hänfalla till allmän slöhet och fånighet och länge förlora sig med blicken fäst i himlen. Tydligen har man inte moln i Qatar.
Nej, Helags ser vi inte idag.
Tillslut en liten familjespecial för de som vill gå i fjällen men ännu inte prövat:
Det går utmärkt att fjällvandra också med relativt små barn. Och man behöver inte gå mellan stugor även om det kan vara praktiskt att göra så.
Just den här vandringen var på 4 mil. Och man bär rätt tungt som vuxen. Man bör vara minst en fler vuxen än barn, åtminstone. I övrigt ingen gråt och tandagnisslan.
Ännu ett skäl att inte bära sin ryggsäck
Vildvittrona bär sina ryggsäckar fram till lunch sedan tar andra intressen över. Då får man bära deras ryggsäckar i händerna.
Med försvarliga mängder godis forcerar man alla hinder.
The hero
Slutligen: allt går att parera. Myggbett, skavsår, med renhorn utpetade kroppsdelar…men man får inte bli blöt. Barnen får inte bli blöta. Sovsäckarna får inte bli blöta.
Väl framme vid tältplatsen måste man kunna skicka in barnen, och sig själv, till en torr tillvaro inne i tältet – helst om vädret är dåligt. Där går det inte att kompromissa med utrustningen, den måste vara tillräckligt bra för att klara väta.
Härligt är också att avsluta en fullmatad (vilket alltså inte ska tolkas bokstavligt) fjällvandring på schysst hotell i Åre.
Mr T gladde oss lite på vår bröllopsdag
Den 14:e bröllopsdagen firades alltså tillsammans med toastmastern. Så mycket till fest blev det nu inte eftersom man efter 4 mil med 30 kilo på ryggen väl framme somnar med näsan i laxmackan (vilket inte är en metafor utan måste tolkas bokstavligt) enbart efter att ha luktat på Rieslingen.
Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585.
Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.
Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till naturreservatet Härmanö som är mycket större.
Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.
Gullholmen
Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan 800 bofasta mot cirka 100 idag.
Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.
Men under 1800-talet rådde goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling inne på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka.
Men de fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan.
Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick väl åka in till Orust vilka tog skattintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.
På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder.
Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.
Isak och Josefina
Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans 9 barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.
Morfars födelsehus
Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom 4 av till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.
Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som 9-åring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde senare lumpen i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss.
Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster några år senare.
—
Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö.
När morfar fyllde 90 åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.
—
Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söder ut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland.
En märklig känsla är det att komma dit.
Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.
Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö.
Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.
Grindebacken, badviken och klockstapeln vid kyrkogården
Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem.
Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning.
Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte.
Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.
—
Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.
Isak och Josefinas grav på Härmanö
Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde?
Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.
”Det var Hasse C, kungen av Elsborg, som lät bygga den förnämliga uteplatsen” skaldade mina föräldrar, inte så lite influerade av Evert Taube, någon gång i mitten på 1980-talet. Det var en grannfamilj som skulle flytta från radhuslängan på Engelbrektsgatan, Elsborg, i Falun. Tillsammans hade familjerna, som nyinflyttade i slutet på 1970-talet, bildat Nedre Elsborgs Samfällighets- och Sångarförening. Man har alltså att brås på, antar jag.
Ibland har olika människor i stan bett mig att visa det riktiga Falun eller att få träffa genuina falupersoner. För jag är ju en sån, menar de, så jag borde veta. Vad de å sin sida inte vet är att det faktiskt inte finns något sådant. Iallafall inte något i stil med inskränkt bygemenskap som det tar 2 generationer att ta sig in i. Falun har alltid varit en ut/inflyttningsort. Först sökte sig människor till gruvan från när och fjärran, från övriga landet och från Europa, på grund av att gruvan under 1600-talet var världens största (kända) industriella arbetsplats. Sedan blev stan residens- och tjänstemannastad. AT-läkare, lärare, jurister med flera kommer och stannar en kortare eller längre stund och flyttar sedan vidare. Några blir kvar. Vissa trivs, andra inte. Ska jag göra le Grand Tour med någon tar jag hen med mig till café Focus. Där samlas många genuina faluorginal. Sedan vandrar vi genom Elsborg upp till gruvan.
Det var nog Elsborg Selma Lagerlöf tänkte på när hon skrev om den gruvliga och ljuvliga sidan av stan. Falun ligger i en dalgång och mitt emot gruvan ligger den ljuvliga sidan med sina prominenta villor och fina kvarter. På andra sidan, nedanför gruvan, Elsborg. Området har anor sedan 1600-talet som bostadsområde för gruvdrängarna. Jag är osäker på om det är en del av världsarvet men här och där finns gamla gruvlängor bevarade. Här, på den gruvliga, ruffiga sidan, the wrong side of the river, växte jag och mina syskon upp. Många av mina tjänstemanna/läkarson-kompisar kom från den ljuvliga sidan och de med rötterna i stan från den andra.
På 1970- och 80-talen var Elsborg inte lika tillfixat som idag och man kunde ännu se fallfärdiga ödehus, övergivna tomter med bilvrak och udda personer ströva omkring. Lite som vissa nostalgiker idag beskriver hur Haga i Göteborg eller Söder i Stockholm en gång var. Selma Lagerlöf bodde i Falun 1897-1910. Dels bodde hon i Centralpalatset och dels i eget hus på Villavägen. Hon bodde också i ett hus i Elsborg beläget i korsningen Sturegatan/Mormorsgatan.
På 1980-talet var det övergivet sedan länge och vi barn tyckte om att ta oss in och leka där. I min egen världsuppfattning har jag lekt i det rum Nils Holgersson författades. Jag minns att det blev uppståndelse när huset skulle rivas eftersom det var den stora författarinnas enda kvarvarande hem. Men det revs och idag står det ett prydligt flerfamiljshus i dess ställe. Jag passerade ofta huset, om jag inte istället tog Berhauptmansgatan (från vilken en legendarisk polis, Blinka 19, långt tidigare släpade fyllon till den intilliggande Ornäsgatan eftersom den i rapporten var enklare att stava till) upp till Elsborgs två parker: Hästparken och Kåreparken.
I den senare hade vi skidtävling varje vinter och i den förra tillbringade jag varje dag från 1:an till 6:an tillsammans med mina kompisar. I Hästparken spelade vi ofta Vippa, ett traditionellt spel från Bergslagen med egen facebook-grupp och mycket roligare än kubb.
Från första stund ända till, ja faktiskt ända upp i högstadiet, tog jag och min kamrat Magnus Hedén sällskap till skolan. Först till Södra sedan Västra. Detta trots att promenaden till honom uppe på Konstvaktaregatan eller ner till mig på Engelbrektsgatan innebar en betydligt längre sträcka – genom hela Elsborg – från hemmet till skolan. Det blev en ritual. Varje morgon ringde vi till varandra och frågade om vi skulle gå tillsammans. Jag kan fortfarande hans telefonnummer. Där på Elsborg fanns Emil, en gammal förvirrad farbror som bjöd på godis, och där fanns den skräckingivande Plommongubben, som ingen någonsin hade sett men som alla visste sköt med saltskott på ungar som pallade plommon i hans trädgård. Och precis ovanför den farliga Plommongubben fanns Ernst Rolfs födelsestuga som idag är ett litet museum.
Loppis på Ernst Rolf-gården
Vi lekte ofta i själva gruvområdet. Det var glest med avspärrningar på den tiden. På vintern klättrade vi upp på de högsta slagghögarna och åkte nedför på plastpåse i en vindlande fart. Eller så cyklade vi upp och badade i krondiksdammen. Inte visste väl vi att den anlades på 1500-talet av kronan för att förse gruvan med vatten eller att de allierade under andra världskriget planerade att spränga den för att dränka stad och gruva om nazisterna anfallit Sverige. Inte kände vi heller till att Geschwornergården, som idag är restaurang, var ämbetshus för en ofta illa sedd myndighetsperson vid gruvan: Geschwornern (tyska = edsvuren).
Gruvmuseet var ofta öppet och hade fri entré. Jag gick ibland dit ensam när jag inte hade något bättre för mig. Det var en spännande miljö att vandra omkring i och upptäcka.
Vi lekte röda/vita rosen och alla möjliga lekar över hela Elsborg. Minnena är många. För mig är känslan precis samma som den i Björn J:son Lindh sång De hjältemodiga. Om något verkligen är hemma för mig så är det Elsborg. Men jag längtar inte tillbaka. För jag är med och bryter ny mark i Falun: jag bor längst upp i Slättaskogen. Det måste vara stans bästa plats att bo på. Men nu är jag ändå tillbaka. Och letar någon efter det verkliga, eller gamla, Falun, rekommenderar jag en guidad tur med falu-nestorn Örjan Hamrin – om han fortfarande håller på.
Äntligen låg Magistern i Medelhavet. Och flöt uppochnervänd. Fy så makabert. Bättring utlovas.
Visst tumult uppstod redan på Dala Airport när jag, som ett slumpvis utvalt stickprov, skulle helkroppsvisiteras. Jag blev arg och ställde till en scen eftersom jag var helt övertygad om att detta enbart berodde på att jag är från Falun. Så visst var det skönt att i stort sett ensam kunna svalka sig i havet på Mythos beach, Rhodos. Den Änglaljuva är genom sin erfarenhet från resebranschen en utmärkt reseledare. Det var ett barnvänligt hotell vi valt. Så bra. Så praktiskt.
Men tempererade poollandskap, barer och tingel-tangel har aldrig riktigt varit min grej. Att inkletad i kokosolja, uppblandad med strössel från barens glassar, tränga sin lekamen mellan olika vattenhål för att väl framme vid bardisken gnugga sina kroppshår mot någon annans oljeströsselanfrätta oxbringa är…. alltså inte riktigt min grej.
Men havet. Det havet. Strändernas svall. Att hitta sin egen lilla taverna långt från all inclusive-gästernas högljudda middagsmål och i skymningen vandra hem längs stranden är rogivande.
Dotter 1 slog mig med hästlängder när det gällde poolbad. Men i havet, där är jag fortfarande Poseidon.
Jag har aldrig besökt en Akropolis. Äntligen fick jag chansen i det vi lämnade poolerna för en utflykt till staden Lindos. Här kan man besöka ett välbevarat tempel till Athenas ära och förövrigt även resterna från en av Malteserordens gamla borgar. Att stå i templet längst uppe på klippan och insupa den hänförande utsikten är en stor känsla. En stund av stillhet att dela med Athena är väl egentligen allt man behöver nu och då.
Sedan måste man ju göra ett tappert försök att inviga Vildvittrorna i Antikens mysterier. Det går en liten stund. Om man är tålmodig. Någon variant på Deux et machina (Guden kommer ner från Olympen och räddar världen) kan räcka en god bit. Det är ju det alla dagens filmer handlar om, egentligen.
På hotellet hade vi en egen liten pool (se ovan). Och hotellet hade, sin storlek till trots, endast en film som rullade non stop: Lejonkungen. En fundering som slog mig någon gång mitt i natten när filmen åter rullade var att om en orangutang höll mitt barn ut över en klippa i Afrika skulle jag troligen go bananas.
När tristessen slår till: just put up a flag och gå till en bar. Så har man snabbt och elegant gjort nya bekantskaper.
Annars är det väl som Aristoteles en gång hävdade. Slutet skall vara oundvikligt men oväntat. Precis när man vant sig med service en totale meddelar en dansk reseledare att nu är det roliga slut. Även om man inte förstår honom är det bara att följa strömmen och lukten av kokosolja till transfern.
Så kom det sig att klichén blev sann när en korpulent herre, som inte så lite påminde om Sven Melander i sin Pripps Blå-skjorta ätandes en hamburgare och med en plastpåse som enda resesällskap, med hes röst undrade om detta var planet till Borlääänge. Sällskapsresan kom, såg, och segregerade.
Mitt engagemang i demokratins tjänst tog mig häromsistens ända in i maktens korridorer. Närmare bestämt till Riksdagshuset och mer precist andrakammarsalen. Platsen som skolklasser brukar besöka vid studiebesök.
Vi diskuterade EU, valsedel och principiell plattform för det kommande EU-valet.
—
1994, när vi folkomröstade om medlemskap i EU, samlades 5 partier under parollen Ja till Europa. Idag står FP tämligen ensamt för det synsättet. Alla andra partier är nu i varierande grad nationalister och EU-kritiska.
Antagligen för att opinionen nu är EU-kritisk. Men EU är liberalism. Alla stater som anslutit sig har också anslutit sig till ett liberalt statsskick. De som är emot liberalism är också emot EU.
EU har hanterat kriser. Man måste inse att samarbete fungerar bättre än protektionism. Man måste se helheten och inte, för att låna en fras av Marit Paulsen, förespråka stuprörspolitik.
Sedan kan man ju diskutera ekonomi också. 2/3 av Sveriges export går till den europeiska marknaden. Vill vi att tågen ska fortsätta rulla måste ordergången också göra så. Genom att underlätta rörlighet och ta bort handelshinder blir det rent logiskt lättare för svenska företag.
För mig är dock historien det självklara. Det är i år 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. Det kriget är påtagligt närvarande i många länder än i dag. Versailles-freden banade väg för Hitler och demokratins fall. Förintelse och världskrig följde.
Europa behöver EU för att hålla sams. Räcker inte världskrigen som bevis kan det forna Jugoslaviens upplösning påminna oss hur lätt det kan gå fel när varje land kör sitt eget race.
EU hjälper krisande länder och har åstadkommit så mycket bra saker. Men det är inte färdigt och det är som det ska med den saken. Ju längre vi fortsätter att fördjupa samarbetet, funderar hur vi kan göra det bättre och vilka som ska få vara med, desto mindre blir risken till krig, etnisk rensning och andra hemskheter.
—
När det formella var över var det dags för mingel i Folkpartiets klubbrum. Björklund är bra på att på ett otvunget sätt umgås med gräsrötterna. Vi språkades vid en stund. Och jag som trodde jag skulle få sparken nästa gång jag träffade partiledaren.
Nej då, vi käkade chips och drack ett glas vin. Jag passade på och lånade vännen, bergsbestigaren, poeten, chefen och skolledaren Joels citat men flyttade samtidigt gränsen ca 150 mil söderut i det att jag deklarerade att Janne! Varje dag söder om Dalälven är en förlorad dag.
Mer intressant var att med honom diskutera hur man som offentlig person hanterar media. Jan sa att vilken journalist som helst kan förbereda ett par frågor, ställa dem, varpå han rabblar sina svar.
En duktig journalist däremot ställer en fråga, lyssnar på svaret och ställer en initierad och inte i förväg förberedd följdfråga. Då bli det intressant, menade han.
Eftersom en del TV-kanaler skurit ner och journalisten numera ibland måste sköta både kamera, ljud och ljus såväl samtidigt som själva intervjuandet har kvaliteten i intervjuandet sjunkit.
Ovanligt och svårt, var Programmet med psykologen på SvT, där deltagarna intervjuades en hel dag. De har ingen kontroll hur det färdiga resultatet klipps och eftersom det bygger på hela livet blir man kanske tvungen att lämna ut anhöriga på ett sätt som man annars kan undvika.
—
Sedan hänge jag i nån lobby med mina FP-polare: Monica Lundin (som är Dalarnas toppnamn på riksdagslistan) och några från Norrbotten (som förövrigt inte hade något att invända att jag bytte ut Luleälven mot Dalälven i min oneliner till Janne) i väntan på tåget hem till kronan bland Svea rikes länder.
Titus-bågen restes, som namnet antyder, till den romerske kejsaren Titus ära efter hans erövring av Jerusalem år 70. Själva bågen restes tio år senare.
En triumf var en stor ära för romerska generaler och något senaten hade att besluta om. Man fick vara försiktig då en populär general lätt kunde ställa till det. Caesar var vare sig den förste eller siste i det sammanhanget.
En triumf innebar en slags nationell fest där generalen och hans soldater tågade genom Rom till folkets jubel. Fest och skådespel. Byggnader kunde resas till föremålets ära. Det kunde också, som i Titus fall, dröja många år mellan den händelse som trumf-tåget uppmärksammade och tills själva festen ägde rum.
Titus fick en, till slut. Och en rejäl båge restes också. Den står i ena änden av det som idag återstår av Forum Romanum. Och så, en vacker dag i april 1930 år senare, kom jag fram till triumfbågen för att beundra den.
Titus triumfbåge framför Colosseum
Det romerska imperiets andre kejsare, Tiberius, hade det inte så lätt. Han gillade inte det politiska livet i huvudstaden varför han år 27 flyttade till Capri. Så gick 1973 år tills jag en augustidag kom dit på bröllopsresa.
Enligt historikerna var det högst motvilligt och med stor vånda Tiberius till sist återvände till Rom. Detta för att förhindra att makten skulle glida honom ur händerna. När man blickar ut över medelhavet från hans altan är det inte utan att man förstår honom.
Vad ska man med makt till när man kan ha det så här, kanske den gamle trötte kejsaren tänkte. Han har i alla fall fått ett vin uppkallat efter sig. Alltid något. Det har inte jag. Men jag drack något av det, när jag var där.
Människan reser till, från, upplever, tolkar och omtolkar.
Muhammed såg sig själv som den siste, och verklige, av en rad judisk-kristna profeter. Vi är ju alla bokens folk,även om jag har fått det sanna och slutgiltiga ordet, tänkte måhända profeten och valde Jerusalem som bönerikting och religiös huvudstad.
Detta ändrades eftersom senare uttolkare av diverse skäl istället valde Mekka. Mot denna stad vänder sig 1 miljard muslimer 5 gånger om dagen i bön. Dit bör man som rätt-trogen muslim åka en gång i sitt liv. Och dit åker nästan 20 000 svenskar årligen.
Men inte jag, ännu så länge.
En anledning till valet av Mekka kan ha varit att den muslimska helgedomen Kaaba är mycket äldre än religionen Islam. Platsen var redan religiöst laddad så den funkade väl att återanvända. Lite som midsommar och jul här hemma.
If you cant beat them, join them.
Tolka om lite för att passa en ny tid. Det går finfint, det.
Alltså: vi tolkar. Vi tror att vi vet men vet att vi tror.
Den thailändske kungen Chulalongkorn besökte Sverige 1897 inbjuden av självaste Oscar II. Oscar ville även visa den thailändske kungen andra delar av Sverige och valet föll till sist på södra Norrland.
Den thailändske kungens intresse för landsändan hade tydligen med träexport att göra.
1992 hörde några landsmän talas om sin forne kungs resa. Det var en grupp thailändska dansare på besök i området. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där och när de kom tillbaka till Thailand berättade de vitt och brett om detta.
En förening till Chulalongkorns minne bildades 1993 och man bestämde sig för att starta en insamling för att bygga en paviljong. Även Ragunda kommun var med på tåget.
Byggplatsen visade sig vara besvärlig men eftersom några thailändska munkar redan välsignat platsen så det gick inte att byta hursomhelst. 1999 stod byggnaden färdig och Ragunda kommun fick paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister.
Så kom det sig att ett buddistiskt tempel står mitt i jämtländska granskogen. En plats av stillhet i en stilla landsdel.
Som en bisats till Chulalongkorns resa till Jämtland 1897 skulle man kunna säga: Och så gick 97 år och en vacker junidag kom jag dit. Med inrikesflyg seglade jag ner på Frösön och möttes av en enda människa. I övrigt var ankomsthallen tom.
Det var Den Änglaljuva som sa: Välkommen till Jämtland. Och aldrig har någon sagt det vackrare.
Hej SD. Jag har varit utomlands. Det är ett ställe som ligger utanför Sverige så det gillar inte ni. Men nu är jag hemma igen!
—
Bortom de turistiska allfarvägarna i den Grekiska övärlden ligger ön Kythira, omsjungen av Ulf Peder Olrog och känd för sin olivolja. Den senare håller, även med grekiska mått mätt, hög kvalitet.
Vår lilla by på Kythira
MDP-sångaren och kommissarien vid Falupolisen, Rehnstam, har nu och då rekommenderat ön för besök samt försett mig med en svensk olivoljetillverkares finfina produkt.
Mot den bakgrunden var det kanske inte så märkligt att det var just hit min första resa till Grekland skulle gå.
Kythira har en intressant historia. Det mesta handlar föga förvånande om havet på olika sätt. Efter andra världskriget kom merparten av öns befolkning att utvandra till Australien – i stort sett varenda en av öns innevånare har idag släktingar där.
Ättlingar återvänder varje år till Kythira för att fira semester och för att finna sina rötter. Man kan fortfarande se övergivna hus på ön som en påminnelse om massutvandringen.
Annars är det väl fiske, lite turism och oliver som sysselsätter befolkningen idag.
Den gamle och havet
Hettan var tryckande när den äppelkindade familjen rågblond klev av flygplanet direkt ner på landningsbanan tillsammans med ett 20-tal greker. Inne i den lilla ankomsthallen stegade omedelbart en stort leende taxichaufför fram till oss med orden Welcome mr Adolphson!
Senare på väg mot hotellet viskade jag (rätt idiotiskt med tanke på att mannen inte kunde ett ord svenska) en fråga till den Änglaljuva. Jag var lite orolig över hur han kunde veta att det var vi som var vi bara så där.
Hon gav mig ett irriterat ögonkast (av den typ hon brukar när jag inte når min fulla potential) och svarade att jag gissar att det var vårt tysk-klingande efternamn som avslöjade oss.
Barbar sägs förövrigt betyda en som inte talar grekiska.
Taxichauffören, Mr Vladis, körde oss till en massa platser vi inte hittade, eller vågade köra själva, till. Alltså i stort sett överallt. Man ska alltid göra sig till vän med bartenders, taxichaufförer, tamburmajorer och städpersonal på resor.
Då kommer man lättare och billigare bortom de krattade manegerna.
Hon som ärvt mitt badintresse
Varenda gång jag reser, oavsett hur långt, slås jag av briljansen i scenen Royale with cheese från filmen Pulp fiction. Både vad gäller driften med produktplacering i film och eftersom scenen på ett härligt sätt framhäver de faktiska små skillnader som finns mellan platser.
Exempel 1: Osthyveln. I många länder i Europa, och annorstädes på planeten, konsumeras ansenliga mängder ost. Men någon osthyvel, denna förträffliga lilla tingest, står inte att uppbringa inom det aktuella landets gränser.
Exempel 2: Brödrosten. Vid frukostbuffén funderade jag varje morgon över varför man, istället för en vanlig brödrost, bygger ett stort plåtskåp på en halvmeter i diameter och förser det med ett rullande band på vilket man låter en brödskiva passera äver glödande dioder.
Exempel 3: Macken. Man förväntar sig inte att finna en kedjerökande person bakom kassan på bensinstationen. Man förväntar sig inte heller att få assistans vid själva tankningen. Det har vi väl inte fått sedan 1960-talet här hemma. Trevligt.
Hon som inte ärvt mitt badintresse.
Självfallet drabbades delar av familjen av magsjuka.
Jag fick ta nattpasset den första natten och begav mig till nattportiern för att försöka få tag på kokat vatten. Vederbörande blev irriterad över avbrottet från sina cigaretter och upplyste mig surt om att this is not Africa – hotellet hade faktiskt en vattenkokare för nödsituationer!
Min sarkastiska underton i svaret impressive undgick mannen och vi kom framöver rätt bra överens eftersom det blev ytterligare ett par avbrott i rökandet för honom under natten.
På hotellets stora altan, med milsvid utsikt över Medelhavet, delade vi till sist en drink (han tyckte jag såg ut att behöva en) och studerade under tystnad (språkförbistring) soluppgången.
Motgång som övergår i sin motsats, så som de ofta plägar.
Efter en halvtimmes orolig sömn, efter en vaknatt som mest handlade om att undanskaffa resultatet av långa timmars eruptioner till övriga familjens nytt och nöje, väcks jag av att någon petar på mig.
Dotter 1, den friska, har sovit gott, vaknat, satt på sig badkläder och simglasögon. Nu står hon bredvid min säng, entusiastiskt leende och med tindrande ögon föreslår hon ett morgonbad.
Det är i ögonblick som dessa man helt lägger bort sin totala fysiska skröplighet. Det är vid dessa tillfällen man finner föräldraskapets grundläggande skyldigheter och lycka. Det klart vi badade.
Souvlaki, tzatziki…får till sist Dotter 2 att tårögd längta efter falukorv.
I hotellets lobby lyckas de små ljuslockiga kosmopoliterna få personalen att sätta på Greklands variant på barnkanalen. Varje morgon. Ingen språkförbistring där inte.
Försöker lära mina elever om Peloponnesos där i bakgrunden med samma begränsade framgång som vanligt.
Till sist går mina tankar till den lille servitören på strandcaféet, han med kassa-apparaten på magen. Han som så fort någon tjänst utförts slog ut ett litet kvitto vilket han snabbt och elegant placerade hos aktuell gäst. Till sist hade man en hög kvitton att göra upp med innan man gick för dagen.
Som livet i miniatyr. Vi slår alla ut små kvitton som bevis för tjänster vi utför.
Det är skönt med semester. Och det skönaste med denna resa var att vi på 10 dagar endast träffade en enda svensk.
Här var det nämligen bara greker, och en och annan australiensare med grekiska rötter, som turistade. Detta gjorde upplevelsen väldigt genuin. Jag gillar inte massturism och rysch-pysch.
Av en slump sprang vi på öns ende svenske oljetillverkare på en lokal marknad i byn Potamos. Han bjöd mina flickor på var sin bakelse. Vi talades vid ett tag. Sedan, med en uppmaning att hälsa kommissarie Rehnstam (vilket härmed får betraktat som utfört), skildes vi åt. Han skulle till apoteket, sa han.
—
Det finns inget bättre och skönare i livet än att låta bli att tänka. Skulle man kunna säga, om man, som jag, gillar att bygga luftslott. Verkliga som overkliga.
För att inledningen till denna blogpost ska bli det minsta begriplig rekommenderar jag i all ödmjukhet att läsa berättelsen om nallen Joel först.
—
När vi anlände lägerplatsen för årets fjällvandring i Skäckerfjällen stod Dotter 2:s nya nallebjörn och väntade på henne. Fjälltrollet Plupp hade kommit med den förrymde nallen Joels kusin vilken hade fått nog av vildmark och nu istället ville bo hos henne.
Allt var bra med Joel, berättade Plupp vidare.
Björnen döptes omedelbart till Brunis. Mitt försök att skapa en air av mytisk östeuropeisk frihetshjälte genom tillnamnet Vladislav Brunis avvisades bestämt.
Men låt oss ta det från början. På nyårsafton bestämdes att det skulle genomföras en kompis-fjällvandring. Eftersom den Änglaljuva känner såväl sporten som Jämtland, och några av de som skulle med aldrig tidigare fjällvandrat, fick hon uppdraget att arrangera trippen.
Vattenpåfylling inifrån ett vattenfall
Hon var inledningsvis lite tveksam. Dels eftersom man gärna upplever fjäll i stillhet och vi nu skulle bli 18 personer. Vidare tvekan fanns eftersom hon också har tidigare erfarenheter av hur människor reagerar under en vecka i hällregn och 2 plusgrader.
Dotter 2. En naturbegåvning i fjällmiljö.
Men eftersom det var människor vi känner väl, människor med ett överdåd av gott humör och god naturvana, det handlade om och eftersom vi hade hade klarblå himmel och 30 grader varmt under hela vistelsen (precis som Den Änglaljuvas senaste besök i Skäckerfjällen 1982 förövrigt) fanns inget att oroa sig för.
Vi hade det, som vanligt, hur bra som helst. Skäckerfjällen, även kallat Lilla Sarek, är relativt okända fjäll. Och fantastiska att upptäcka.
Vattenpåfyllning så nära källan man kommer
Man har sina rutiner. Varje morgon brister jag, till familjens oerhörda glädje, ut i den här. Sedan kan man, om man vill driva alla omkring sig till vansinne, fortsätta med den här. Och fjällen har inspirerat till fler stora verk.
Bad på 1000 m öh
Sen är det är ju det här med sveda och verk som många oroar sig för när det kommer till fjällvandring. Visst, det låter underbart. Men hur är det med myggen? oroar sig den potentielle vandraren ofta.
När det blir hett i fjällen är det inte direkt mygg man stör sig på utan bromsar. Enligt den gamla lagstiftningen kring sveda och verk kan man begära ersättning för detta under förutsättning att det är av övergående karaktär.
Så nu ska jag ringa Försäkringskassan. Skämt åsido, det går bra. Man hänger på sig och barnen ett myggnät, bara.
Anjeskutans topp
Barnen tycker om att höra sagorna om Grycksbohäxan och busschauffören Macahan. Dessa sagohjältars äventyr, karaktärerna är förövrigt löst baserade på verkliga faluprofiler, får i sovsäcken avsluta en händelserik dag på fjället.
Baslägret
I år provade jag för första gången basläger-modellen. Det har sina fördelar. Exempelvis att man slipper packa upp och ner varje dygn. Nackdelen är att man gärna vill uppleva nya platser att övernatta på.
Härligt är också att lägga av sig klockan och enbart gå på ljuset för sin dygnsrytm. Man lägger sig ofta mellan 21-22 och går upp mellan 7-8. Scouten Thuresson tillverkade ett solur åt oss. Dessutom fick vi middagsunderhållning av hela familjen Thuresson, också ett plus att vara många.
Men att åka på regelrätt badsemester i fjällen är rätt ovanligt ska i sanningens namn framhållas. Att gräva ner smöret i snö för att det inte ska förstöras är ett omvänt problem, liksom.
Sedan har vi ju hon som gav mig fjällen. Där är hon i sitt rätta element. Hon säger inte mycket, hon upplever. Njuter.
Det ät lustigt det där med gener. Hon fick fjällen med modersmjölken. I dag går Dotter 1 runt och snackar med alla och söker kontakt. Dotter 2 sitter still och njuter av sin nyponsoppa, tittar på fjället och njuter av naturen.
Du som känner familjen A. Do the math.
Den Änglaljuva på Anjaskutans topp.
Det bästa är ändå att se alla släppa allt vardagligt för att istället bli ursprunglig. Inga irriterande människor eller vardagsbekymmer finns med i ryggsäcken. Barnen blir inte rastlösa och vill spela/se på film på samma sätt som hemma.
Man bara är.
Sedan, med själen och sinnet fyllt av fjällets vidder och ro, kan man tryggt återvända till vardagslivet och möta dess tråk och tvång med ett leende på läpparna.
Sedan ett par år har en ny tradition skapats av stans avgångsklasser. Mitt under brinnande studenthets, i slutet av maj, åker nästan alla till Cypern. Närmare bestämt till en ort som heter Ayia Napa.
Detta sätter, som om det vore möjligt, ännu mer press på såväl elever som personal att hinna med allt som måste hinnas med, ur mitt perspektiv skolarbete, innan studenten.
Eleverna låter å sin sida mycket tydligt förstå att något alternativ gives inte. Skolledningen svarar med att vara lika tydliga kring att detta är en privat semesterresa, inte på något vis sanktionerad från skolan.
Mitt i mellan sitter kollegorna och försöker sätta rättvisa betyg. Ibland utsatt för otillbörlig påverkan, ibland inte.
De flesta elever fixar detta ändå. Men jag har också haft några som inte gjort det. Då blir det lite jobbigt. Faktiskt har några tidigare år inte nått det betyg de siktade emot, det högsta, på grund av att de prioriterade denna resa istället för skolarbete. Jag fick ta det väldigt pedagogiskt och grundläggande genom att förklara hur ett, eventuellt (kanske är bäst att tillägga), framtida arbetsliv fungerar.
Det kan ju vara så att en potentiell arbetsgivare har synpunkter på att någon, alldeles oavsett hur hårt vederbörande arbetat eller hur duktig hen varit, tar semester efter eget huvud.
Jag skiter i vad du säger, arbetsgivaren. Nu drar jag. Vi ses om en vecka – 14 dar så där. Todiloo!
Vilket förövrigt sätter fingret på nackdelen med mitt eget arbete. Man har förvisso, ännu så länge, relativt gott om ledighet. (Men det blir det säkert ändring på om SKL fortsättningsvis får fria tyglar). Men man är de facto säsongsarbetare. Det är väldigt begränsat med alternativa semetser-möjligheter för en lärare.
En annan nackdel med att vara lärare, åtminstone på gymnasiet, är att jag inte kan minnas när jag njöt av maj senast. Man jobbar jämt, dygnet runt. Åtminstone mentalt. Man handleder elever som in i det sista vill nå ett visst mål, jagar andra för att rädda dem från underkänt.
Barnen vet att pappa inte är helt kontaktbar i maj. Den Änglaljuva frågar extra många gånger för att försäkra sig om att en viss information gått fram men räknar ändå inte 100% med det.
Eftersom man kan koppla upp sig på diverse plattformar, sociala medier samt läsa mail hemifrån kan man säga att just i maj, men periodvis under hela året, blandar man och ger.
Jag läser uppgifter på skärmen hemma under eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen. Sedan skriver jag ut dem på jobbet och läser en gång till. Det är denna process som både lärare och elever lite missvisande kallar att ”rätta”.
Jag jobbar när jag är ledig. Jag måste ibland därför göra privata sakar på jobbet. Det är med andra ord inget 08/17-arbete att vara lärare. Men det passar mig rätt bra. Så länge jag får ha loven intakta för återhämtning och fortbildning, vill säga.
Nu ska årets studenter snart åka till ”Napa”, iallafall. Något alternativ gives inte. Jag och eleverna jobbar på. Jag spottar dygnet runt ur mig uppgifter, tips och handledning kring betygskriterier, ämnen, problematiseringar och källkritik. Jag tar inte konflikten vare sig uppåt eller nedåt enligt AA;s princip:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Däremot har jag påtalat för studenterna att den grundutbildning barn och ungdomar får i vårt land är fantastisk sett ur ett internationellt perspektiv. Det kommer ofta bort i samhällsdebatten. Jag uppmanar även eleverna att tänka på detta när de, ungefär 200 km från Syrien, badar i medelhavets azurblå vatten eller njuter en alkoholfri paraplydrink på sitt all inclusive-hotell.
—
Det finns andra perspektiv på fattigdom.
Här hemma i Falun finns det en relativt stor grupp barn som lider av en annan typ av fattigdom.
De flesta barn har mat och kläder för dagen här. Men cirka 600 barn växer upp i våldsamma hem där antingen de själva och eller deras mamma och syskon utsätts för våld av en närstående man.
En relativt stor grupp barn får sannolikt en klump i magen när det återigen är dags för skolutflykter. Detta eftersom de vet att mamma och/eller pappa, har svårt med extra matsäckar eller presentpengar till lärare och kamrater. Helst om de har flera barn.
Det förutsätts att varje barn ska ha mobiltelefon i trean, åka på läger eller ha egna skidor till skolutflykten. Men det har inte varje familj råd med. Och även om det kan kan tyckas blekt vid en jämförelse med Syrien, är det viktigt att inte glömma bort.
Jag påminner mina döttrar om hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Den äldsta av dem har en lustig egenhet. Hon vill gärna ge bort saker och ting. Nallar, böcker ur barnkammaren eller ha med sig extra matsäck så hon kan bjuda. För hon gillar att bjuda.
Det är fint av henne. Jag kan inte förmå mig att säga nej till det, givetvis.
Vi måste utforma vårt samhälle så att alla får samma chans i livet. Eller rättare sagt: att alla får samma chans till livet. Oavsett om det handlar om en studentresa till Cypern eller skolutflykt till Jungfruberget.
Gullholmen
Isak och Josefina
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.