Kroatien

Något skulle firas och tid fanns ihoptjänad varför kosan styrdes söder ut. Närmare bestämt mot Split i Kroatien. Nog har jag hört att naturen där är storslagen men i övrigt känner jag inte till så mycket om platsen eller landet. (Min resestrategi går förövrigt inte ut på att läsa massor om platser jag ska besöka – jag förkovrar mig istället efter jag varit där). Mest såg jag dock fram emot Adriatiska havet.

Alltså begränsade sig min kunskap vid ankomst till att omfatta en gammal romersk kejsare samt att Kroatien i stort är känt för fynd av Neandertalare. Flygresan började lite blandat. Vi hade lagt några kronor på att resa bekvämt  – mest för Vildvittrornas skull  – och med detta koncept ingick en noga reglerad mängd alkohol. Personalen i karbinen verkade vana vid att resenärer verkligen ville ha sin beskärda del av gratis (nåja) dryck och stressade vant på för att hinna skvimpa ut till alla. När jag lite försiktigt undrade om om man möjligen kunde tänka sig ett glas rödvin till vände sig stewarden om mot sina kollegor och vrålade högröd i synen ut sitt kommando: GIVE THIS MAN ALCOHOL! Viss munterhet spred sig och när jag glatt började citera Sällskapsresan sjönk möjligen delar av resesällskapet ytterligare något lite längre ner i sina respektive flygstolar. Anfall är bästa försvar. Men ska vi verkligen släppa in Vildvittrorna var som helst?

Split är en vacker stad uppvuxen runt den romerske kejsar Diocletianus palats. Mest är kejsaren känd för att förfölja kristna. Mindre känt är att han tydligen var den siste i ämbetet att lämna ifrån sig makten frivilligt. Diocletianus hade förberett sig väl och inför sin pensionering låtit uppföra ett cirka 3000 kvadratmeter stort palats vid den kroatiska kusten. I ruinerna av detta palats ligger nu en restaurang. En skicklig musiker spelade och sjöng gamla slagdängor från 80-talet när vi besökte stället och man kunde mycket bekvämt inmundiga såväl mat som dryck.

Vi fick sålunda en mycket avslappnad kväll och änglarna från norden gjorde succé med din vildsinta dans. Den gamle Diocletianus, däremot, fick nog skrämselhicka i sin himmel. Varför? Jo, en viktig romersk dygd under antiken var  gravitas vilket kan översättas med värdighet. Romarna föraktade ofta kroppsansträngningar – dessa skulle i möjligaste mån utföras av andra (slavar). Exempelvis väckte kejsar Nero djup avsky i samtiden när han hade den dåliga smaken att själv uppträda på en scen. Det välkända citatet – ofta förvanskat till oigenkännlighet – nemo saltat sobrius nisi infanus est lyder i ungefärlig översättning: Ingen dansar nykter om vederbörande inte är galen.  Om någon upplåter sin lekamen till dansens extas fanns för den antika romaren ingen annan rimlig förklaring än att hen antingen var aprak eller psykiskt sjuk.

Men det där är bara struntprat. Romarna hade fel, helt enkelt. För det är i sådana här stunder jag upplever sann lycka. En kväll i ett antikt palats bekvämt tillbakalutad på marmortrappan med något gott att läppja på allt medan barnen dansar hysteriskt – ja det måste vara lyckans epicentrum.

Eftersom det fanns viss igenkänningsfaktor i artistens låtval sjöng vi med lite, Malin och jag. När det sedan blev dags att tacka för musiken och bege sig hemåt tog vi flickorna i hand och gick fram och bugade oss för artisten. Folket, något 100-tal människor, applåderade. Ja, inte oss vuxna utan barnens dans. En fetlagd tysk, eller möjligen österrikare, undslapp sig ett knappt hörbart ah, the von Trapp-family. 

Det finns stränder, så klart. Men efter morgonbadet, när man är i stort sett ensam, är det inte mycket bevänt med dem, det blir lätt lite tråkigt. Barnen fördrev tiden med något deras morfar lärt dem: nämligen vad hicka heter egentligen. Det heter tydligen hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Det övade sig flickorna på att säga. Hela veckan.

När man tröttnar på infinity-poolen gör man utflykter. Den närbelägna staden Makarska är ett trevligt resmål men roligare är att åka ut till havs. Många har kanske hört talas om ön Hvar varifrån man med taxibåt tar sig än längre – exempelvis till en liten ögrupp med det poetiska namnet Devils Islands.

Svåger G ville åka egen båt med motiveringen att det är det närmaste rymdskepp jag kommer. Så han hyrde ett muskedunder och tog oss på en fantastisk resa genom den kroatiska kusten.

Vi gled in i och ut ur små fiskesamhällen med samma glesbygdsproblematik som vi har hemma i Sverige. Platser vi aldrig annars skulle fått uppleva.

En annan anledning till överdådet var att svåger G tyckte att det skulle firas eftersom vi – den Änglajuva och jag – nyligen firat 15-årig bröllopsdag. Och trots att han drog armen ur led genom vildsint badande vägrade han låta kaptenen styra kosan hemåt. Fram med skumpan, bara!

Det bästa med att resa är all den tid man får med sina nära. Tid att verkligen se varandra och inse hur otroligt privilegierad man ofta är vid en jämförelse.

Och att tillsammans med en alldeles hänförd dotter få uppleva en solnedgång och strändernas svall i adriatiska havet – och kanske berätta något om vad en odyssé kan vara – ja, det är sådant som ger kraft att ta sig igenom alla svåra ting som ofta möter upp i vardagen.

Sedan får man också tid för sig själv och all sin briljans. Tyngdlös mitt ute i Adriatiska havet fick jag precis så mycket energi jag behövde för att ta ett beslut i enlighet med vad min inre röst länge dikterat. Den har nämligen skorrat falskt en tid, nu. Om Diocletianus frivilligt kunde lämna ifrån sig makten så kan väl jag.

Och apropå falsksång, skrämselhicka (få se svärfar, det lyder alltså i latinsk översättning: turbarentur-hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer) samt all prestige som finns så finns det också tillfällen man INTE ska be kaptenen att sätta maskinen igång. Tur att mannen inte hablade svenska.

Nu är jag hemma, igen. Utgångspunkten måste vara att försöka bli liiite bättre jag var innan jag for. Egentligen bör utgångspunkten vara att söka förbättra sig en aning dag för dag. Och jag tycker nog att jag idag är en aning bättre än jag var i går. Och mer än så är förmätet att begära.

Grövelsjön – Salsfjället/Hjortrongull

Grövelsjön – Salsfjället/Hjortrongull

Nog var det en besvikelse att vi i somras på grund av vädrets olycksaliga makter tvingades ställa in årets fjällvandring. Vi går ju en tur varje år. Men två grader och hällregn kan ta musten ur den bästa sjuåring respektive fyrtifyraåring. Vi avstod. Man har ju en stuggu att sköta, intalade jag, på bästa Siljansmaner, mig själv. Men nog kändes det lite trist. Så när sensommaren blev vacker slog oss tanken att vi åtminstone kunde unna oss en helg i Grövelsjön. Sagt och gjort. Stor packning och i väg. Jag har faktiskt aldrig vandrat i dalafjällen även om jag varit där och åkt skidor många gånger, också detta faktum gjorde att jag såg fram emot denna miniatyrvandring.

 

packåsna

 

 

Vi spenderade fredagsnatten på den utmärkta fjällstationen i Grövelsjön, eftersom vi kom fram relativt sent, och ställde på lördag morgon kosan (respektive kåsan) mot Norge. Då turen var kort gjorde det mig inget att transformeras till en packåsna. En åsna är jag ju i alla händelser. Sedan kunde Malin och jag bygga upp förväntningarna genom att stolt deklarera att vi nu stod i begrepp att resa utomlands.

 

riksgränsen

 

 

Spänningen över utlandsäventyret avtog i takt med insikten att fjälltillvaron på andra sidan riskgränsen inte var så värst annorlunda. Istället fick andra knep tas till, som funderingen över huruvida vi faktiskt begick lagbrott genom att tälta i ett land som inte har allemansrätt. Det tyckte Vildvittrorna var det dummaste de någonsin hört – klart man får tälta var man vill, liksom. Fjällvattnet var dock fint även i Norge och eftersom denna vandring ägde rum relativt sent på säsongen hade hjortronen hunnit mogna. Så vackra ändock otjänliga som föda i min mun. Hjortron är således äckliga men vackra. Se där en ny liknelse – Älskling du är som hjortron: vacker men äcklig. (Skärp dig, Adolphson).

 

Efter bad

 

 

Man fyller på själen med intryck. Att ströva ner till bäcken och ta ett litet dopp, spritt språngade naken. Språngade och språngande, förresten. Det är nog mer, på grund av temperaturen, egentligen fråga om springande. Bada måste man i alla händelser då man är lite svettig efter dagens etapp. Ja, man är lite som ett hjortron antar jag, vacker men äcklig. För kännedom spelar jag inte fiol.

 

Det blåste lite inledningsvis. Men det gjorde inte så mycket. Däremot är det roligt att lämna leden och – så att säga – gå på karta. Då får man vara ifred, nämligen. Dotter 1 är så pass intresserad av kartor att hon börjat på orientering. Man har närt en orienterare vid sin barm, bevars.

 

 

Det ligger något ursprungligt i att slå läger. Blåsten respektive solen gjorde det varmt och myggfritt. I Salfjällets skugga slog vi ner våra bopålar för ett knappt dygn.

 

 

Malin kunde ta med sin kamera och jag min…mobil. För att kolla yr.no, visserligen, men ändå. Det var ovant att fjällvandra i mobil täckning. Och det kändes som lite fuskigt, på något oklart sätt.

 

Vägen genom A

 

 

Liksom Tintin i Solens tempel hade jag lite tur. Någon där uppe vakar över familjen Adolphsons fjällvandring – det tursamma naturfenomenet gav bränsle för en stunds existentiella funderingar samt inspriation till mitt nya IT-projekt: Vägen genom A.

Kom an, höstjävel!

Vacker men äcklig

 

Relaterade blogginlägg:

The Goose-step

Valdislav Brunis

Teddybjörnen Joel

There and back again

Vi har ännu en gång varit i Bydalen över påsk. I Oviksfällen, belägna mellan Åre och Östersund, ligger Bydalen. Här gifte jag mig och här har Malins familj hängt i femtio år.

 

Just married, Hallens kyrka augusti 200o

Det är alltså en bra plats, detta. Knappt några människor i backarna, prisvärt och bra skidåkning. Och här har de lärt sig att åka allihop. Nu var det Vildvittra 2:s tur. Det gick över förväntan. Vilken stil hon har. Det tar tid för henne – det har det alltid gjort – men när hon hon väl lärt sig något gör hon det ordentligt. Jag är så stolt. Hon berättade för mig att hon bara bestämde sig för att kunna och plockade fram det ur huvudet. Sedan frågade hon om hon kunde få mina skidor när jag dött. Jag lät förstå att vi nog skulle kunna komma fram till någon sorts arrangemang därvidlag.

 

Vildvittra 2

För den som gillar afterski – och det har väl jag aldrig gjort egentligen, iallafall inte det musikaliska innehållet i denna umgängesform – finns här en länk. Möjligen bör afterski-fanatikern välja annat vattenhål.

 

Off pist i Bydalen

Det finns alltid etiska överväganden att göra när man reser. Samma sak gäller för de som låter bli att resa och istället kommunicerar eller upplever på andra sätt. All inclusive uppmuntrar till onödigt slöseri och slår ut lokala näringsidkare. Och i våra smartphones finns ett ämne som heter coltan. Coltan utvinns, fast kanske kan man säga att verbet skövla bättre beskriver verkligheten, bland annat i Kongo- Kinshasa. Brytningen av detta svarta guld har lett till omfattande miljöförstöring och miljontals människors död i det krig som utbrutit över rättigheterna inom landet. Och apropå rättigheter: mänskliga sådana är inte ämnet för dagen när feta kontrakt över rättigheter att utvinna coltan diskuteras. Det tänker man kanske inte på när man surfar omkring i telefonen. Och varför skulle man?

Ja, varför.

Plötsligt tänker jag på en annan resa jag gjort. När jag var i Kenya för ett par år sedan åkte jag i en Matatu, alltså den typ av minibussar som fungerar istället för reguljärtrafik. Det var en sällsynt skräckfylld upplevelse. Bussarna åker med öppna dörrar och människor hoppar på och av i farten. Snart var bussen överfylld. Trafiken är livsfarlig och människor slänger fram en avgift –  ju snabbare allt går desto mer intäkter till chauffören. Min chaufför körde som en galning och som han villle. I Kenya finns inga välplanerade väg/infrastrukturstystem, pendeltåg eller bussar. Alltså kan den genomsnittlige pendlaren tillbringa 2-3 timmar varje dag i en sådan buss. Jag var livrädd. I Afrika är inte HIV, ebola eller vilda djur den största risken. Det är utan tvivel trafiken.

 

En bild på Matatu från Richard Myrenbergs repotage

 

Fram kom jag till en by med en liten skola som jag sedan försökte stödja på olika sätt. Det var en spännande resa på många sätt och som jag tidigare redogjort för. Men vart är jag på väg, egentligen? Var indikerar läge och vart riktning. Eller kanske har Adolphson och Falk som vanligt rätt. Vi reser inte till någonting, vi reser ifrån.

Stańczyk

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera. Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet. Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

 

Slottet Wawel i Krakow Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>

 

 

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen. Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel. Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir. Juvenalis sägs också vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan. Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk. Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning. Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt. 1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall. Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur. Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet. Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta. För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag. Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning. Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående. Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet. Nej, han är istället dyster och tankfull. Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet.  Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland. Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira. Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång. Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka.  Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat. Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

 

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt. Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis. Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol. För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad. Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter. Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven. Och det känns alltid så skönt efteråt.

 


 

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här 

Gordon Gekko

En rolig ansats i historiekursen är att jämföra ett JAS-plans, flygplansmodellen som är det främsta svensk ingenjörsteknik kunnat frambringa inom aerodynamikens område, sista lilla tur över Långholmen med regalskeppet Vasas, den svenska militära stormaktens symboliska skrytbygge, premiärtur 1628. På första parkett, mitt i huvudstaden och inför en månghövdad publik, sket det sig i båda fallen duktigt. Tillsammans med drömmar och förhoppningar, blandat med viss skadeglädje, gick de under. Varför flygplanet störtade vet jag inte. Båten var iallafall felkonstruerad och fixade inte den tunga lasten mestadels i form av kanoner. Trots flera försök att bärga skeppet, och trots att vrakplatsen länge var känd, lyckades man inte få till det förrän 1961. Sedan blev det Vasa-museum på konungsliga Djurgården som en del av vårt kulturarv. Skansen, Vasamuseet, ABBA-museet och Junibacken ligger alla inom behagligt gångavstånd för den genomsnittlige småbarnsfamiljen. Östersjön är tydligen ett bra hav att sjunka i om man som vrak vill överleva och kanske en dag återupptäckas. Dels är det grunt och dels är vattnets salthalt låg. Djur och partiklar som normalt sett äter upp trät i vraken trivs inte. Många vrak finns det att dyka på i Östersjön och man hittar med hjälp av ny teknik nya båtar.

Det är något skumt med ett hav som kallar sig sjö, som jag lite göteborgsfestligt brukar säga. Just nu väntar upp emot 100 000 vrak på att hittas i Östersjön.

Sedan går historiekursen vidare till 1700-talet och tar även ett marint kliv över till västkusten och Ostindiefararen Götheborg. Även den båten är väl värt ett besök för så väl stora som små. Efter tre resor till Kina, varav den senaste pågick i trettio månader, gick hon med 900 meter kvar till ankarplatsen, trots utmärkta väderförhållanden och med en mycket erfaren lots ombord, på ett välkänt grund och sjönk år 1745. Fartyget sjönk dock inte genast utan man hann bärga den värdefulla lasten: porslin, siden och kryddor. Till saken hör att dessa fartyg av säkerhets- och försäkringsskäl inte fick segla fler än tre resor till och från Kina. Sedan skulle de kasseras alternativt genomgå omfattande och dyra reparationer för att åter få tillstånd att segla. Det finns en del sjötekniska förklaringar till hur grundstötningen kunde ske. Det finns även en del andra, mer eller mindre foliehattrelaterade, förklaringar. Som att det hela skulle vara det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri. Efter att allt var bärgat och klart, och skeppet utan större dramatik sjunkit, kunde ägarna nämligen kvittera ut ett större försäkringsbelopp. Vinst och försäkringspengar istället för vinst minus reparationer alltså. Jag säger inte att det är så här det gick till. Bara att det finns en del omständigheter som pekar åt det hållet.

Båtvraket kunde till skillnad från Vasa inte bärgas. Men man dök, grävde ut och studerade originalritningar. Och byggde en kopia, som under vattenytan är ett modernt skepp, och seglade det till Kina 2005. Men jag funderar lite, ändå, på det här med det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri skulle vara relaterat till ostindiefararen. På midsommardagen 1687 var det kokta fläsket stekt i Falu gruva. Tre stora dagbrott rasade samman och bildade ett gigantiskt och Stora Stöten  bildades. Stora Stöten bildar fond bakom mig på denna hemsidas, för att uttrycka sig lite göteborgskt, framsida. Raset inträffade på en av de två, möjligen tre, dagar som alla var lediga. Dessutom frigjordes en massa kopparmalm som tidigare varit oåtkomlig. Händelsen ledde därmed till ett stort ekonomiskt uppsving för gruvan. Jag säger inte att den mänskliga faktorn ligger bakom raset. Jag säger bara att tanken att någon ordnade ett litet sprängdåd på just en av de två lediga dagar, av totalt 365, när Sveriges, kanske Europas, eller till och med hela världens, största industriella arbetsplats var folktom inte enbart präglas av osannolikhetens prägel.

Tips:

Film (4 min): Falu gruva i fackelsken

Film (10 min) Sjösättningen av Götheborg

Rom 3.0

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa, antagligen för att byggnaden är intakt. Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Panteons magnifika entré.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco. Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna. En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera. För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen. Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

IMG_1624

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag. Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv. En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan. Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp. Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade. En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket). Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen. Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig. Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge. När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut. Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin. Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon. På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska. Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat. Tala ur skägget så jag hör vad du säger. Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt). Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.


Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

Hesekiels kod

Gåsen runt (the goose step)

Gåsen runt (the goose step)
012 Startpunkt Storulvån

Malin lyckades, inte utan viss ansträngning, slutligen hitta en vit fläck på den jämtländska kartan. Så var det bestämt: årets fjällvandring skulle löpa runt fjället Gåsen. Detta fjäll är inte så vackert i sig, (det ser mest ut som en semla) men utsikten medan man vandrar, mot bland annat Helags och Sylarna, är magnifik. Gåsen säger ni, sa Svärfar när han han hörde talas om vandringen, ni vet väl att man skjuter folk där? Det han syftade på var en händelse från 1962 och vi vågade oss varningen till trots ändå ut i vildmarken.

034

Vi hämtade upp mr T i Åre, intog en stärkande lunch på Storulvåns fjällstation, och begav oss så i hällregn, och med mungipor i stil med The Jokers, ut i ödemarken. Mr T:s medhavda chefshatt kammade noll och intet i underhållningsvärde hos Vildvittrorna, däremot lockades dotter 2 storligen av att höra det berättas om de vardagliga rutinerna på ett kontor i Qatar. Något mr T fann lite tröttande i det långa loppet.

057

Under ett par dagar och nätter utanför leden på väg genom Tjallingdalen hade vi bara varandra och renarna att tillgå. Skön temperatur i vattnet, dock lågt vattenstånd, glest med mygg och regn, härliga tältplatser längs Handölan och uppe på fjället, gjorde vandringen behaglig.

014 Fjällvatten är gott

Man släpper på fjället all barlast man till vardags bär med sig. Och efter ett par dagar summeras följande filosofiska insikt för året: förpliktelse väger tyngre än tillåtelse. I alla lägen. Jag måste lära mig att komma ihåg detta.

065 Fjällvatten är gott II

Det kändes nästan lite visset att åter komma in på leden och möta människor. På Gåsens fjällstation valde vi att för någon timme fly undan vinden och laga lunch inomhus. Dagshyran ligger på 90 kr, eller är något billigare om man är medlem i STF.

043 Gåsens fjällstation

Sedan började färden mot civilisationen. Nackdelen med denna tur är att början och slutet innebär ett par kilometers gåsmarsch på grusväg. Men inte ens åskan kunde få oss ur humör.

027 ”Käften fetto, jag lånar inte ut kameran till dig. Den är dyr”.

Vidderna och vatten är poängen med alltihop. Vildvittrorna trivs på fjället.

010 Look! Cleans!

Mr T kunde emellanåt hänfalla till allmän slöhet och fånighet och länge förlora sig med blicken fäst i himlen. Tydligen har man inte moln i Qatar.

050 Nej, Helags ser vi inte idag.

Tillslut en liten familjespecial för de som vill gå i fjällen men ännu inte prövat: Det går utmärkt att fjällvandra också med relativt små barn. Och man behöver inte gå mellan stugor även om det kan vara praktiskt att göra så. Just den här vandringen var på 4 mil. Och man bär rätt tungt som vuxen. Man bör vara minst en fler vuxen än barn, åtminstone. I övrigt ingen gråt och tandagnisslan.

077 Ännu ett skäl att inte bära sin ryggsäck

Vildvittrona bär sina ryggsäckar fram till lunch sedan tar andra intressen över. Då får man bära deras ryggsäckar i händerna.

Med försvarliga mängder godis forcerar man alla hinder.

029 The hero

Slutligen: allt går att parera. Myggbett, skavsår, med renhorn utpetade kroppsdelar… men man får inte bli blöt. Barnen får inte bli blöta. Sovsäckarna får inte bli blöta. Väl framme vid tältplatsen måste man kunna skicka in barnen, och sig själv, till en torr tillvaro inne i tältet, helst om vädret är dåligt. Där går det inte att kompromissa med utrustningen, den måste vara tillräckligt bra för att klara väta. Härligt är också att avsluta en fullmatad (vilket alltså inte ska tolkas bokstavligt) fjällvandring på schysst hotell i Åre.

falubrännvin Mr T gladde oss lite på vår bröllopsdag

Den fjortonde bröllopsdagen firades alltså tillsammans med toastmastern. Så mycket till fest blev det nu inte eftersom man efter fyra mil med trettio kilo på ryggen väl framme somnar med näsan i laxmackan (vilket inte är en metafor utan måste tolkas bokstavligt) enbart efter att ha luktat på Rieslingen.

022 Valrörelsen tar inte paus

Relaterade blogginlägg:

Förra årets vandring.

Förrförra årets vandring.

Gullholmen-Härmanö/Morfar

Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585. Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.

Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till en tredje ö, naturreservatet Härmanö som är mycket större. Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.

Gullholmen

Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan åttahundra bofasta mot cirka hundra idag. Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta  till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.

Men under 1800-talet rådde alltså goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka. Men man fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan. Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick åka in till Orust vilka tog skatteintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.

På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder. Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.

Isak och Josefina

Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans nio barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.

Morfars födelsehus

Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom fyra till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som nioåring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde militärtjänst i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra världskriget och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss. Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster Lena 1944.

Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö. När morfar fyllde nittio åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.

Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söderut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland. En märklig känsla är det att komma dit. Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.

Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö. Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.

30993505 Grindebacken, badviken och klockstapeln vid kyrkogården

Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem. Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning. Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte. Det är därför människor i alla tider flyttat och utvandrat. Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.

Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag, vågar jag påstå, som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.

Isak och Josefinas grav på Härmanö

 

Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde? Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.

Relaterade blogginlägg:

Ett om morfar. 

Ett om mor. 

Begravningstalet till min moster

Om en båt på Styrsö

Om en övermäktig pendling.

Elsborg

”Det var Hasse C, kungen av Elsborg, som lät bygga den förnämliga uteplatsen” skaldade mina föräldrar, inte så lite influerade av Evert Taube, någon gång i mitten på 1980-talet. Det var en grannfamilj som skulle flytta från radhuslängan på Engelbrektsgatan, Elsborg, i Falun. Tillsammans hade familjerna, som nyinflyttade i slutet på 1970-talet, bildat Nedre Elsborgs Samfällighets- och Sångarförening. Man har alltså att brås på, antar jag.

Ibland har olika människor i stan bett mig att visa det riktiga Falun eller att få träffa genuina falupersoner. För jag är ju en sån, menar de, så jag borde veta. Vad de å sin sida inte vet är att det faktiskt inte finns något sådant. Iallafall inte något i stil med inskränkt bygemenskap som det tar två generationer att ta sig in i. Falun har alltid varit en ut/inflyttningsort. Först sökte sig människor till gruvan från när och fjärran, från övriga landet och från Europa, på grund av att gruvan under 1600-talet var världens största (kända) industriella arbetsplats. Sedan blev stan residens- och tjänstemannastad. AT-läkare, lärare, jurister med flera kommer och stannar en kortare eller längre stund och flyttar sedan vidare. Några blir kvar. Vissa trivs, andra inte. Ska jag göra Le Grand Tour med någon tar jag hen med mig till kafe Focus. Där samlas många genuina faluorginal. Sedan vandrar vi genom Elsborg upp till gruvan.

Det var bland annat Elsborg Selma Lagerlöf tänkte på när hon skrev om den gruvliga och ljuvliga sidan av stan. Falun ligger i en dalgång och mitt emot gruvan ligger den ljuvliga sidan med sina prominenta villor och fina kvarter. På andra sidan, nedanför gruvan, Elsborg. Området har anor sedan 1600-talet som bostadsområde för gruvdrängarna. Jag är osäker på om det är en del av världsarvet men här och där finns gamla gruvlängor bevarade. Här, på den gruvliga, ruffiga sidan, the wrong side of the river, växte jag och mina syskon upp. Många av mina tjänstemanna/läkarson-kompisar kom från den ljuvliga sidan och de med rötterna i stan från den andra.

På 1970- och 80-talen var Elsborg inte lika tillfixat som idag och man kunde ännu se fallfärdiga ödehus, övergivna tomter med bilvrak och udda personer ströva omkring. Lite som vissa nostalgiker idag beskriver hur Haga i Göteborg eller Söder i Stockholm en gång var. Selma Lagerlöf bodde i Falun 1897-1910. Dels bodde hon i Centralpalatset och dels i eget hus på Villavägen. Hon bodde också i ett hus i Elsborg beläget i korsningen Sturegatan/Mormorsgatan.

På 1980-talet var det övergivet sedan länge och vi barn tyckte om att ta oss in och leka där. I min egen världsuppfattning har jag lekt i det rum Nils Holgersson författades. Jag minns att det blev uppståndelse när huset skulle rivas eftersom det var den stora författarinnas enda kvarvarande hem. Men det revs och idag står det ett prydligt flerfamiljshus i dess ställe. Jag passerade ofta huset, om jag inte istället tog Berhauptmansgatan (från vilken en legendarisk polis, Blinka 19, långt tidigare släpade fyllon till den intilliggande Ornäsgatan eftersom den i rapporten var enklare att stava till) upp till Elsborgs två parker: Hästparken och Kåreparken.

I den senare hade vi skidtävling varje vinter och i den förra tillbringade jag varje dag från 1:an till 6:an tillsammans med mina kompisar. I Hästparken spelade vi ofta Vippa, ett traditionellt spel från Bergslagen med egen facebook-grupp och mycket roligare än kubb.

Från första stund ända till, ja faktiskt ända upp i högstadiet, tog jag och min kamrat Magnus Hedén sällskap till skolan. Först till Södra sedan Västra. Detta trots att promenaden till honom uppe på Konstvaktaregatan eller ner till mig på Engelbrektsgatan innebar en betydligt längre sträcka – genom hela Elsborg – från hemmet till skolan. Det blev en ritual. Varje morgon ringde vi till varandra och frågade om vi skulle gå tillsammans. Jag kan fortfarande hans telefonnummer. Där på Elsborg fanns Emil, en gammal förvirrad farbror som bjöd på godis, och där fanns den skräckingivande Plommongubben, som ingen någonsin hade sett men som alla visste sköt med saltskott på ungar som pallade plommon i hans trädgård. Och precis ovanför den farliga Plommongubben fanns Ernst Rolfs födelsestuga som idag är ett litet museum.

Loppis på Ernst Rolf-gården

Vi lekte ofta i själva gruvområdet. Det var glest med avspärrningar på den tiden. På vintern klättrade vi upp på de högsta slagghögarna och åkte nedför på plastpåse i en vindlande fart. Eller så cyklade vi upp och badade i krondiksdammen. Inte visste väl vi att den anlades på 1500-talet av kronan för att förse gruvan med vatten eller att de allierade under andra världskriget planerade att spränga den för att dränka stad och gruva om nazisterna anfallit Sverige. Inte kände vi heller till att Geschwornergården, som idag är restaurang, var ämbetshus för en ofta illa sedd myndighetsperson vid gruvan: Geschwornern (tyska = edsvuren).

Gruvmuseet var ofta öppet och hade fri entré. Jag gick ibland dit ensam när jag inte hade något bättre för mig. Det var en spännande miljö att vandra omkring i och upptäcka.

Vi lekte röda/vita rosen och alla möjliga lekar över hela Elsborg. Minnena är många. För mig är känslan precis samma som den i Björn J:son Lindh sång De hjältemodiga.  Om något verkligen är hemma för mig så är det Elsborg. Men jag längtar inte tillbaka. För jag är med och bryter ny mark i Falun: jag bor längst upp i Slättaskogen. Det måste vara stans bästa plats att bo på. Men nu är jag ändå tillbaka.  Och letar någon efter det verkliga, eller gamla, Falun, rekommenderar jag en guidad tur med falu-nestorn Örjan Hamrin – om han fortfarande håller på.

Rhodos

Om en resa till Rhodos.

Äntligen låg Magistern i Medelhavet. Och flöt uppochnervänd. Fy så makabert. Bättring utlovas.

Visst tumult uppstod redan på Dala Airport när jag, som ett slumpvis utvalt stickprov, skulle helkroppsvisiteras. Jag blev arg och ställde till en scen eftersom jag var helt övertygad om att detta enbart berodde på att jag är från Falun. Så visst var det skönt att i stort sett ensam kunna svalka sig i havet på Mythos beach, Rhodos. Den Änglaljuva är genom sin erfarenhet från resebranschen en utmärkt reseledare. Det var ett barnvänligt hotell vi valt. Så bra. Så praktiskt.

Men tempererade poollandskap, barer och tingel-tangel har aldrig riktigt varit min grej. Att inkletad i kokosolja, uppblandad med strössel från barens glassar, tränga sin lekamen mellan olika vattenhål för att väl framme vid bardisken gnugga sina kroppshår mot någon annans oljeströsselanfrätta oxbringa är…. alltså inte riktigt min grej.

Men havet. Det havet. Strändernas svall. Att hitta sin egen lilla taverna långt från all inclusive-gästernas högljudda middagsmål och i skymningen vandra hem längs stranden är rogivande.

Dotter 1 slog mig med hästlängder när det gällde poolbad. Men i havet, där är jag fortfarande Poseidon.

Jag har aldrig besökt en Akropolis. Äntligen fick jag chansen i det vi lämnade poolerna för en utflykt till staden Lindos. Här kan man besöka ett välbevarat tempel till Athenas ära och förövrigt även resterna från en av Malteserordens gamla borgar. Att stå i templet längst uppe på klippan och insupa den hänförande utsikten är en stor känsla. En stund av stillhet att dela med Athena är väl egentligen allt man behöver nu och då.

 Sedan måste man ju göra ett tappert försök att inviga Vildvittrorna i Antikens mysterier. Det går en liten stund. Om man är tålmodig. Någon variant på Deux et machina (Guden kommer ner från Olympen och räddar världen) kan räcka en god bit. Det är ju det alla dagens filmer handlar om, egentligen.

 På hotellet hade vi en egen liten pool (se ovan). Och hotellet hade, sin storlek till trots, endast en film som rullade non stop: Lejonkungen. En fundering som slog mig någon gång mitt i natten när filmen åter rullade var att om en orangutang höll mitt barn ut över en klippa i Afrika skulle jag troligen go bananas.

När tristessen slår till: just put up a flag och gå till en bar. Så har man snabbt och elegant gjort nya bekantskaper.

 Annars är det väl som Aristoteles en gång hävdade. Slutet skall vara oundvikligt men oväntat. Precis när man vant sig med service en totale meddelar en dansk reseledare att nu är det roliga slut. Även om man inte förstår honom är det bara att följa strömmen och lukten av kokosolja till transfern.

Så kom det sig att klichén blev sann när en korpulent herre, som inte så lite påminde om Sven Melander i sin Pripps Blå-skjorta ätandes en hamburgare och med en plastpåse som enda resesällskap, med hes röst undrade om detta var planet till Borlääänge. Sällskapsresan kom, såg, och segregerade.