Kategori: Resor

Något skulle firas och tid fanns ihoptjänad varför kosan styrdes söder ut. Närmare bestämt mot Split i Kroatien. Nog har jag hört att naturen där är storslagen men i övrigt känner jag inte till så mycket om platsen eller landet. (Min resestrategi går förövrigt inte ut på att läsa massor om platser jag ska besöka – jag förkovrar mig istället efter jag varit där). Mest såg jag dock fram emot Adriatiska havet.

Alltså begränsade sig min kunskap vid ankomst till att omfatta en gammal romersk kejsare samt att Kroatien i stort är känt för fynd av Neandertalare. Flygresan började lite blandat. Vi hade lagt några kronor på att resa bekvämt  – mest för Vildvittrornas skull  – och med detta koncept ingick en noga reglerad mängd alkohol. Personalen i karbinen verkade vana vid att resenärer verkligen ville ha sin beskärda del av gratis (nåja) dryck och stressade vant på för att hinna skvimpa ut till alla. När jag lite försiktigt undrade om om man möjligen kunde tänka sig ett glas rödvin till vände sig stewarden om mot sina kollegor och vrålade högröd i synen ut sitt kommando: GIVE THIS MAN ALCOHOL! Viss munterhet spred sig och när jag glatt började citera Sällskapsresan sjönk möjligen delar av resesällskapet ytterligare något lite längre ner i sina respektive flygstolar. Anfall är bästa försvar. Men ska vi verkligen släppa in Vildvittrorna var som helst?

Split är en vacker stad uppvuxen runt den romerske kejsar Diocletianus palats. Mest är kejsaren känd för att förfölja kristna. Mindre känt är att han tydligen var den siste i ämbetet att lämna ifrån sig makten frivilligt. Diocletianus hade förberett sig väl och inför sin pensionering låtit uppföra ett cirka 3000 kvadratmeter stort palats vid den kroatiska kusten. I ruinerna av detta palats ligger nu en restaurang. En skicklig musiker spelade och sjöng gamla slagdängor från 80-talet när vi besökte stället och man kunde mycket bekvämt inmundiga såväl mat som dryck.

Vi fick sålunda en mycket avslappnad kväll och änglarna från norden gjorde succé med din vildsinta dans. Den gamle Diocletianus, däremot, fick nog skrämselhicka i sin himmel. Varför? Jo, en viktig romersk dygd under antiken var  gravitas vilket kan översättas med värdighet. Romarna föraktade ofta kroppsansträngningar – dessa skulle i möjligaste mån utföras av andra (slavar). Exempelvis väckte kejsar Nero djup avsky i samtiden när han hade den dåliga smaken att själv uppträda på en scen. Det välkända citatet – ofta förvanskat till oigenkännlighet – nemo saltat sobrius nisi infanus est lyder i ungefärlig översättning: Ingen dansar nykter om vederbörande inte är galen.  Om någon upplåter sin lekamen till dansens extas fanns för den antika romaren ingen annan rimlig förklaring än att hen antingen var aprak eller psykiskt sjuk.

Men det där är bara struntprat. Romarna hade fel, helt enkelt. För det är i sådana här stunder jag upplever sann lycka. En kväll i ett antikt palats bekvämt tillbakalutad på marmortrappan med något gott att läppja på allt medan barnen dansar hysteriskt – ja det måste vara lyckans epicentrum.

Eftersom det fanns viss igenkänningsfaktor i artistens låtval sjöng vi med lite, Malin och jag. När det sedan blev dags att tacka för musiken och bege sig hemåt tog vi flickorna i hand och gick fram och bugade oss för artisten. Folket, något 100-tal människor, applåderade. Ja, inte oss vuxna utan barnens dans. En fetlagd tysk, eller möjligen österrikare, undslapp sig ett knappt hörbart ah, the von Trapp-family. 

Det finns stränder, så klart. Men efter morgonbadet, när man är i stort sett ensam, är det inte mycket bevänt med dem, det blir lätt lite tråkigt. Barnen fördrev tiden med något deras morfar lärt dem: nämligen vad hicka heter egentligen. Det heter tydligen hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Det övade sig flickorna på att säga. Hela veckan.

När man tröttnar på infinity-poolen gör man utflykter. Den närbelägna staden Makarska är ett trevligt resmål men roligare är att åka ut till havs. Många har kanske hört talas om ön Hvar varifrån man med taxibåt tar sig än längre – exempelvis till en liten ögrupp med det poetiska namnet Devils Islands.

Svåger G ville åka egen båt med motiveringen att det är det närmaste rymdskepp jag kommer. Så han hyrde ett muskedunder och tog oss på en fantastisk resa genom den kroatiska kusten.

Vi gled in i och ut ur små fiskesamhällen med samma glesbygdsproblematik som vi har hemma i Sverige. Platser vi aldrig annars skulle fått uppleva.

En annan anledning till överdådet var att svåger G tyckte att det skulle firas eftersom vi – den Änglajuva och jag – nyligen firat 15-årig bröllopsdag. Och trots att han drog armen ur led genom vildsint badande vägrade han låta kaptenen styra kosan hemåt. Fram med skumpan, bara!

Det bästa med att resa är all den tid man får med sina nära. Tid att verkligen se varandra och inse hur otroligt privilegierad man ofta är vid en jämförelse.

Och att tillsammans med en alldeles hänförd dotter få uppleva en solnedgång och strändernas svall i adriatiska havet – och kanske berätta något om vad en odyssé kan vara – ja, det är sådant som ger kraft att ta sig igenom alla svåra ting som ofta möter upp i vardagen.

Sedan får man också tid för sig själv och all sin briljans. Tyngdlös mitt ute i Adriatiska havet fick jag precis så mycket energi jag behövde för att ta ett beslut i enlighet med vad min inre röst länge dikterat. Den har nämligen skorrat falskt en tid, nu. Om Diocletianus frivilligt kunde lämna ifrån sig makten så kan väl jag.

Och apropå falsksång, skrämselhicka (få se svärfar, det lyder alltså i latinsk översättning: turbarentur-hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer) samt all prestige som finns så finns det också tillfällen man INTE ska be kaptenen att sätta maskinen igång. Tur att mannen inte hablade svenska.

Nu är jag hemma, igen. Utgångspunkten måste vara att försöka bli liiite bättre jag var innan jag for. Egentligen bör utgångspunkten vara att söka förbättra sig en aning dag för dag. Och jag tycker nog att jag idag är en aning bättre än jag var i går. Och mer än så är förmätet att begära.

Vi har ännu en gång varit i Bydalen över påsk. I Oviksfällen, belägna mellan Åre och Östersund, ligger Bydalen. Här gifte jag mig och här har Malins familj hängt i femtio år.

Just married, Hallens kyrka augusti 200o

Det är alltså en bra plats, detta. Knappt några människor i backarna, prisvärt och bra skidåkning. Och här har de lärt sig att åka allihop. Nu var det Vildvittra 2:s tur. Det gick över förväntan. Vilken stil hon har. Det tar tid för henne – det har det alltid gjort – men när hon hon väl lärt sig något gör hon det ordentligt. Jag är så stolt. Hon berättade för mig att hon bara bestämde sig för att kunna och plockade fram det ur huvudet. Sedan frågade hon om hon kunde få mina skidor när jag dött. Jag lät förstå att vi nog skulle kunna komma fram till någon sorts arrangemang därvidlag.

Vildvittra 2

För den som gillar afterski – och det har väl jag aldrig gjort egentligen, iallafall inte det musikaliska innehållet i denna umgängesform – finns här en länk. Möjligen bör afterski-fanatikern välja annat vattenhål.

Off pist i Bydalen

Det finns alltid etiska överväganden att göra när man reser. Samma sak gäller för de som låter bli att resa och istället kommunicerar eller upplever på andra sätt. All inclusive uppmuntrar till onödigt slöseri och slår ut lokala näringsidkare. Och i våra smartphones finns ett ämne som heter coltan. Coltan utvinns, fast kanske kan man säga att verbet skövla bättre beskriver verkligheten, bland annat i Kongo- Kinshasa. Brytningen av detta svarta guld har lett till omfattande miljöförstöring och miljontals människors död i det krig som utbrutit över rättigheterna inom landet. Och apropå rättigheter: mänskliga sådana är inte ämnet för dagen när feta kontrakt över rättigheter att utvinna coltan diskuteras. Det tänker man kanske inte på när man surfar omkring i telefonen. Och varför skulle man?

Ja, varför.

Plötsligt tänker jag på en annan resa jag gjort. När jag var i Kenya för ett par år sedan åkte jag i en Matatu, alltså den typ av minibussar som fungerar istället för reguljärtrafik. Det var en sällsynt skräckfylld upplevelse. Bussarna åker med öppna dörrar och människor hoppar på och av i farten. Snart var bussen överfylld. Trafiken är livsfarlig och människor slänger fram en avgift –  ju snabbare allt går desto mer intäkter till chauffören. Min chaufför körde som en galning och som han villle. I Kenya finns inga välplanerade väg/infrastrukturstystem, pendeltåg eller bussar. Alltså kan den genomsnittlige pendlaren tillbringa 2-3 timmar varje dag i en sådan buss. Jag var livrädd. I Afrika är inte HIV, ebola eller vilda djur den största risken. Det är utan tvivel trafiken.

Fram kom jag till en by med en liten skola som jag sedan försökte stödja på olika sätt. Det var en spännande resa på många sätt och som jag tidigare redogjort för. Men vart är jag på väg, egentligen? Var indikerar läge och vart riktning. Eller kanske har Adolphson och Falk som vanligt rätt. Vi reser inte till någonting, vi reser ifrån.

Om en resa till Rhodos.

Äntligen låg Magistern i Medelhavet. Och flöt uppochnervänd. Fy så makabert. Bättring utlovas.

Visst tumult uppstod redan på Dala Airport när jag, som ett slumpvis utvalt stickprov, skulle helkroppsvisiteras. Jag blev arg och ställde till en scen eftersom jag var helt övertygad om att detta enbart berodde på att jag är från Falun. Så visst var det skönt att i stort sett ensam kunna svalka sig i havet på Mythos beach, Rhodos. Den Änglaljuva är genom sin erfarenhet från resebranschen en utmärkt reseledare. Det var ett barnvänligt hotell vi valt. Så bra. Så praktiskt.

Men tempererade poollandskap, barer och tingel-tangel har aldrig riktigt varit min grej. Att inkletad i kokosolja, uppblandad med strössel från barens glassar, tränga sin lekamen mellan olika vattenhål för att väl framme vid bardisken gnugga sina kroppshår mot någon annans oljeströsselanfrätta oxbringa är…. alltså inte riktigt min grej.

Men havet. Det havet. Strändernas svall. Att hitta sin egen lilla taverna långt från all inclusive-gästernas högljudda middagsmål och i skymningen vandra hem längs stranden är rogivande.

Dotter 1 slog mig med hästlängder när det gällde poolbad. Men i havet, där är jag fortfarande Poseidon.

Jag har aldrig besökt en Akropolis. Äntligen fick jag chansen i det vi lämnade poolerna för en utflykt till staden Lindos. Här kan man besöka ett välbevarat tempel till Athenas ära och förövrigt även resterna från en av Malteserordens gamla borgar. Att stå i templet längst uppe på klippan och insupa den hänförande utsikten är en stor känsla. En stund av stillhet att dela med Athena är väl egentligen allt man behöver nu och då.

 Sedan måste man ju göra ett tappert försök att inviga Vildvittrorna i Antikens mysterier. Det går en liten stund. Om man är tålmodig. Någon variant på Deux et machina (Guden kommer ner från Olympen och räddar världen) kan räcka en god bit. Det är ju det alla dagens filmer handlar om, egentligen.

 På hotellet hade vi en egen liten pool (se ovan). Och hotellet hade, sin storlek till trots, endast en film som rullade non stop: Lejonkungen. En fundering som slog mig någon gång mitt i natten när filmen åter rullade var att om en orangutang höll mitt barn ut över en klippa i Afrika skulle jag troligen go bananas.

När tristessen slår till: just put up a flag och gå till en bar. Så har man snabbt och elegant gjort nya bekantskaper.

 Annars är det väl som Aristoteles en gång hävdade. Slutet skall vara oundvikligt men oväntat. Precis när man vant sig med service en totale meddelar en dansk reseledare att nu är det roliga slut. Även om man inte förstår honom är det bara att följa strömmen och lukten av kokosolja till transfern.

Så kom det sig att klichén blev sann när en korpulent herre, som inte så lite påminde om Sven Melander i sin Pripps Blå-skjorta ätandes en hamburgare och med en plastpåse som enda resesällskap, med hes röst undrade om detta var planet till Borlääänge. Sällskapsresan kom, såg, och segregerade.