Kategori: Resor

Demokrati och samhälle, Foto, Mat och dryck, Resor, Retorik, Språk

bild 18 – svexit

av adolphson
bild 18 – svexit

När det drog ihop sig till den brittiska folkomröstningen kände jag att jag ville göra något. Jag tror på EU, vilket inte är samma sak som att säga att allt är perfekt inom unionen, och jag vill i största allmänhet motverka nationalpopulisterna var helst de visar sitt smutsiga tryne.

Och eftersom döttrarna sagt att de inte ville åka till sol och bad nästa gång vi reste så passade alltså allt sammantaget London utmärkt.

Sagt och gjort.

Vi vandrade i Hyde Park, besökte British museum, intog afternoon tea, såg vaktavlösningen på Buckingham, (jag) handlade fluga och raktvål på Jermyn Street, (barnen) leksaker på Hamleys, (jag) julgranskula på Harrods, tittade på statyer, lyssnade på Big Ben, musikal, lärde oss historien bakom Peter Pan och mycket annat.

Jag kampanjande för Remain på gator och torg, i taxibilar, på pubar, pratade med vanliga människor på gatan och personal i butiker. Jag höll tal i speakers corner (med en inte helt oansenlig publik), vi pratade om Lord Nelson på Trafalgar Square, Churchill vid dennes staty och vi hedrade JO Cox på minnesplatsen.

Här är resan i bilder.

—

IMG_2029

Samtal med en kampanjarbetare utanför Parlamentet.

—

IMG_2023

Pappa – vad är grejen med att lyssna på den där stora klockan när den slår tolv?

Jo, därför att det snart inte går. De ska stänga av den, förstår du.

Jaha. Men varför måste man lyssna på den den alls?

Därför att man måste det.

Pappa. Det där är ett klassiskt exempel på det som inom retoriken kallas för nivåförskjutning – ett knep att ta till när man inte kan eller vill svara på en fråga. (Så sa hon inte, så klart, men kanske om några år, vem vet?).

—

IMG_2015

L provar the på Harrods.

—

IMG_1988

Med kampanjarbetare i Hyde Park.

—

IMG_2016

Det är relativt dyrt att gå på musikal i London. Vi har lite att jämföra med då vi sett flera föreställningar i Sverige. 3000 spänn för hela familjen på relativt bra platser – det var värt varenda Sterling. Otroligt bra!

Och Vildvittrorna var trollbundna trots att den språkliga förbistringen.

Här – ett smakprov.

—

Ett misslyckande med resan var att vi på grund av olycka inte kunde utnyttja våra förbeställda biljetter till Hastings. Då var man tvungen att avboka biljetten på plats.

På bilden nedan ses familjens reseledare vid kundtjänsten på Victoria Station i London tala i telefon med tågbolagets kundtjänst – vilken förövrigt befann sig i Indien – angående biljetter hon beställt via sin dator i Falun.

Globaliseringen är här. Liket it or not.

—

Mina egna regler på resor säger att jag måste variera det jag äter och minst en gång smaka traktens specialiteter.

Belgien har också mycket öl så vad är grejen med England? Jag brukar förklara det för barnen med att det är lite som när de besöker Gränna. Det finns mycket godis där, visst. Men det mesta är äckligt.

minachurchill

—

Vem var han? Vad gjorde han? Varför då?

—

Att se döttrarna gå all in på Hamleys, en flera våningar stor leksaksaffär, är en sällsam känsla. Affären har funnits länge – sedan mitten på 1700-talet. Det är som ett tivoli där olika leksaker också demonstreras. Resan i sig var bra. Omröstningen, sedd med några dagars perspektiv, bisarr. Min taxfree-påse kunde iallafall blivit 30% billigare, tänker jag dystert. Å andra sidan är det kanske just precis det som allt handlar om: människor ser enbart till sin egen lilla taxfree-påse. Att rösta sig ur EU beroende på att man inte vill ta emot flyktingar är verkligen bisarrt. Och går man inte och röstar får man skylla sig själv om resultatet blir omvänt det man önskar.

Jag är idag mycket nedstämd. Vad händer med världen? Populisterna tar över land efter land – redan är SD och V ute och ropar på omförhandling och svexit.

Jag håller med mannen på hästen nedan – det finns idag inte mycket att le åt. Å andra sidan är det bra att döttrarna får med sig lite av allt när vi är ute i stora vida världen. För i någon mån får den värld man skapar sig.

Engagemang är viktigt.

Idag är det möte med lokala centerpartiet. Jag ska gå dit.

—

Vad många unga säger i UK

DN: vi lever i en tidsålder efter sanningen

The Economist: a tragicsplit

The Independent; Teorin om Camerons agerande

Film och TV, Historia, Resor, Sång och musik, Spännande människor

John Profumo

av adolphson

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär.

Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov.

Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler.

Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru.

Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

 

Jevgeni Ivanov

 

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären.

Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag.

Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

 

Christine Keeler

 

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i London-stadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag.

Profumo gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

 

John Profumo

 

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

 

—

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt?

Affär som affär, som det heter.

Lycklig är jag – för nu blir det semester.

—

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2

 

 

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Resor, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 16 – Champagne!

av adolphson

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder. Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat. Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande. Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv. Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden. Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt). Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något… substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul. Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och… ha  kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå. Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom.

Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

—

Låt mig berätta om svåger G – the goat man.

Han måste väl ha varit i 15-årsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom. G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård. Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios.  Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion. Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.) Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style. Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet. 

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka. Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

IMG_2597

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Resor

Vesta in duplo

av adolphson

En av favoritbyggnaderna på Forum Romanum är det lilla runda templet till gudinnan Vestas ära. Alldeles runt och gulligt ligger det där och påminner om en särskild aspekt på antikens historia.

Nämligen att kvinnorna, åtminstone kvinnor ur de privilegierade samhällsskicket, hade det bättre i Rom än på andra håll runt medelhavet och annorstädes. Exempelvis kunde de uppbära för staten viktiga ämbeten.

Vestatemplet hade en öppning i taket för röken från den eviga elden (nedan) och den runda formen anses gå ha sitt ursprung i den runda hydda som någon gång i den romerska forntiden, kanske till och med så långt tillbaka som under etruskisk tid, tjänat som ursprunglig helgedom.

Idag ser man den del av rundbyggnaden som restaurerades på 1930-talet på ett original från 200-talet men platsen alltså äldre än så.

Den ursprungliga byggnaden låg avskärmad från gatan av en mur. Bredvid ligger resterna av prästinnornas boningshus – på sin tid en ansenlig byggnad med innergård, privata rum, kontor, badanläggning, och plats för slavar.

 

 

Vesta var eldens gudinna och elden förknippades både med hemmets trygga härd samt med olika symbolhandlingar i templen generellt och hade därför en mycket viktig roll i stadens, imperiets, ceremoniella liv.

Elden fick aldrig slockna eftersom den symboliserade Roms fortlevnad och detta övervakades noga av Vestas prästinnor. Hela företeelsen handlade om imperiets fortlevnad.

Möjligen hämtade den brittiska mytbildningen inspiration härifrån i profetian som spår att om korparna lämnar Towern faller imperiet. Britterna är handfasta – de har klippt vingarna på korparna. Men även Vestas prästinnor blev vingklippta under en stor del av sina liv.

Vestalerna, som de kallades, utvaldes bland flickor inom Roms överklass när de var mellan sex och tio år gamla. De levde därefter trettio år av sina liv i detta hus. Som framgår av beskrivningen ovan hade de en privilegierad men också reglerad tillvaro.

En vestals tjänstgöring bestod först av 10 års utbildning följt av tio års formell tjänstgöring och avslutades av tio års undervisning av nya vestaler. Först därefter kunde de återgå till privatlivet.

Om en vestal innan dessa tre decennier hade passerat ”glömde” sitt kyskhetslöfte straffades hon hårt – hon skulle då begravas levande. Men efter 30 år kunde de alltså lämna tjänsten och gifta sig.

Prästinnorna var högt aktade, de satt på hedersplats vid teaterföreställningar och fester och levde mycket gott på statens bekostnad.

Förutom att i templet vakta och vårda den heliga elden som brann dag och natt vakade de över olika heliga föremål som bara de själva fick se. Dessutom fullgjorde de andra religiösa funktioner och deltog i offentliga ceremonier. De hade rätt att benåda brottslingar, och det var belagt med dödsstraff att förolämpa en vestal.

 

 

Det är intressant att studera dessa prästinnor även om källmaterialet är magert. Det finns några artiklar i historiska tidskrifter (de gamla vanliga) och uppslagsverken. Det tycks som kejsaren Theodosius I år 391 lät släcka den eviga elden i Vestatemplet och förbjöd vestalerna att fortsätta sin verksamhet. Varför? Jag vet inte.

Jag får väl leta rätt på en bok i ämnet.

—

Rederiet som sköter trafiken till Göteborgs södra skärgård, Styrsöbolaget, har haft två båtar med namnet Vesta. Jag har åkt med såväl den nya som den gamla många gånger.

Ofta har jag undrat vem som namngav och varför denne någon valde den gamla romerska solgudens namn. Jag har också undrat vad som hände med Vesta 1, båten som såldes på 70-talet.

Men inte tillräckligt mycket för att ringa Styrsöbolaget och fråga.

 

Bild: skärgårdsbåtar.se

—

Solen lyser och vi med den. Inte bara romarna dyrkade solen. Tintin utnyttjar tron framgångsrikt i Solens Tempel, solen hade ocksp en central roll hos de forntida inkafolken och inte minst solguden Ra har fortsatt kittla vår kulturhistoria.

—

På 00-talet har en asteroid döpts till Vesta. Det kanske inte är så konstigt, himlafenomen har ända sedan antiken döpts efter gudar.  Det har kanske alltid varit så i mänsklighetens historia att transport är en förutsättning för fortlevnad.

Som en konsekvens därav: för att transport (eller kanske passar orden logistik, infrastruktur eller civilisation bättre) ska utvecklas eller genomföras måste också begreppen tro och hopp föreligga.

Jag tror på det vi gör därför gör jag det. Det är möjligt att ta mig dit alltså försöker jag. Och tvärt om.

—

Jag har förövrigt för mig att vårt julfirande härrör från den romerska solguden Mithra – en gudom som romarna adopterat från perserna. Eller julfirande – som kristen högtid är det väl Jesus födelse vi talar om. När på året det egentligen skedde och när festen till minne därav äger rum har väl den julianska kalendern respektive vårt hednablotande att göra.

Så mycket att lära sig – så lite tid.

 

Demokrati och samhälle, Foto, Resor

bild 14 – dégustation des vins

av adolphson1 kommentar till bild 14 – dégustation des vins

I den fjortonde bildsviten återvänder jag till Frankrike. Den första bilden är så typisk för mig under den här tiden. Jag gick stenhårt in för att odla framtoningen av intellektuell bohem. Det gick väl så där. Jag var antagligen ganska dryg att umgås med, bland annat beroende på att jag var så impulsstyrd. Jag får väl fråga min rumskompis Jessica eller kanske kamraten Calle som var de människor jag tillbringade mest tid med under tiden i Frankrike. Jag tittar länge på mitt 21-åriga jag men får inga positiva vibbar. Jag är en helt annan människa idag. Mer trygg i mig själv, mindre rastlös och mer inkännande. Bättre, helt enkelt. Visserligen kanske vi startar från en tämligen låg nivå, men ändå.

frankrikestudent

Under studierna i franska fick jag av en slump möjlighet att gå Franska vinakademins vinprovarkurs för nybörjare. Vi var inte många: en handfull intresserade och några nordamerikaner som mest spelade Game Boy. Kursledaren var glad att åtminstone någon var intresserad varför jag fick mycket uppmärksamhet och faktiskt lärde mig en hel del om vin. Vi fick till och med prova champagne. Kanske lärde jag inget som jag haft nytta av i CV:t – däremot i sociala sammanhang. Åh…Känner ni bouqeten? Ser ni rullgardinen, känner ni taninerna? (Vilken idiot jag är – vem tror jag att jag lurar?)

Det som är sig likt från pojken på bilden nedan är hur han fortfarande tänker i en del avseenden. Ser en sig omkring i samhället, världen och historien kan en slå fast att olika styren (regeringar, lokala makthavare, ledningen i offentliga förvaltningar) i stort sett alltid misslyckas. Besluten som tas är ofta inte bra. Så där tänker jag fortfarande. Och det var därför jag en gång ville lära mig kulturspråket franska. Det är nämligen för många människor i ledande positioner som står för hårda värden. Jag skulle istället vilja se fler filosofer, författare, historiker, konstnärer, språkvetare, skådespelare och sångare i ledande ställning. Inte bara sådana, men fler. Exempel: frågan hur många invandrare kan vi ta emot adresseras enbart utifrån ekonomiska faktorer. Och de som ansvarar för ekonomierna och organisationerna är alla stöpta i samma form. Det var därför jag engagerade mig politiken gång i  tiden – jag trodde jag kunde åstadkomma något. Men, kan jag helt utan bitterhet eller sårad fåfänga så här efteråt konstatera: nej, det kunde jag inte.

—

Nu har jag erbjudit mig att bli skyddsombud på min arbetsplats. Vi får väl se hur det blir med det. Dessutom har jag gjort måndagarna till flug-dag då jag alltid drömt om att undervisa i fluga. Nu när jag passerat 45 borde det väl fungera?

—

Februari. Antitesen till Love is in the air.

Melodifestivalen. Den trevligaste slagdängan (i mitt tycke – dont get me started!) är den där vi badar nakna på Sergels torg. Vildvittrorna har missförstått texten lite och går runt och trallar på Vi badar nakna på Sveriges torg!  Namnbytet från Sergel till nationalstaten tycker jag låter lite trevligt på nåt sätt.

—

Jag har startat en studiecirkel i historia. Det blev ett relativt stort intresse – drygt 20 personer, minsann. Far säger att han ska komma någon gång men han gillar inte där med länkar, internet och grejer. Sålunda ställer jag med jämna mellanrum – men av helt olika skäl – samma fråga till far och Vildvittrorna: hur har det varit på nätet idag? Till de små för att jag vill vara en del av deras internetliv och till far för att retas. Far är litterärt bevandrad – åtminstone bland klassikerna. Så hans svar är rätt roligt: jotack, jag känner mig lite som i ”Den gamle och havet”. 

—

Relaterade blogginlägg

Aix

Historia, Resor

Albatross

av adolphson

Sommaren 1999 besökte jag Gotland för första gången. Mina värdar insisterade på att jag skulle besöka ett visst museum.

2 juli 1915 hade den tyska minkryssaren Albatross i uppdrag att lägga minor i vattnen kring Åland. Efter utfört uppdrag stävade hon åter mot hamnen i Danzig. På vägen träffade hon olyckligtvis på delar ur den ryska, moderniserade och därför snabbare, flottan. Albatross var långsam och var svagt bestyckad. Ryssarna anföll och det bar sig inte bättre att hon under striden jagades in på svenskt vatten. Utanför Gotlands östra kust, i höjd med Östergarn, gick hon till sist på grund skadeskjuten och eländig. Knappt 30 man av besättningen omkom under stridigheterna men över 200 överlevde och internerades på Gotland.

Att Ryssland genom detta ansågs ha kränkt svensk neutralitet ledde till en svensk protest vilken besvarades av en rysk diplomatisk ursäkt. Det är andra tongångar idag. De internerade tyska sjömännen blev kvar i Sverige till krigsslutet 1918. Först placerades de i Roma mitt på Gotland, sedan levde de ett tag i Tofta utanför Visby för att 1917 förflyttas till Skillingaryd i Småland. Albatross bärgades sedermera och bogserades till Oskarshamn där fartyget reparerades. Efter krigsslutet frigavs besättningen och fartyget återlämnades till tyskarna. I januari 1919 återvände Albatross hem till Danzig där hon senare skrotades.

Under tiden på Gotland knöts många vänskapsband mellan den tyska besättningen och gotlänningarna. Efter kriget återvände flera ur besättningen för att bosätta sig på Gotland där det än idag finns ättlingar kvar. 27 av de stupade tyska sjömännen begravdes omgående i en massgrav öster om Östergarns Kyrka. En minnessten med namnen på de stupade restes på årsdagen av händelsen den 2 juli 1916.

Runt denna händelse byggdes som sagt ett museum. Albatrossmuseet, som det kallas, öppnades 1977 vill belysa förhållandena för tyskarna och fartyget under tiden i Sverige. Samlingarna omfattar fotografier, fartygsmodeller, föremål och brev, allt med anknytning till händelsen. Jag blev så pass intresserad vid mitt besök att jag tog anteckningar och dessa hittade jag när jag nyligen städade i mina gömmor. Om inte annat kunde det väl vara värt ett blogginlägg, kanske. Hursomhelst: det finns mycket att se därute i världen. Stort som smått.

Film och TV, Historia, Resor, Sång och musik, Skola, Språk

Rapport från skolan

av adolphson

Jag blev något förvånad när det i inkorgen trillade ner en inbjudan från kollegorna på måleriprogrammet att komma och föreläsa på temat prove youre skills.

Först blev jag lite nervös då jag trodde att de möjligen kunde snappat upp någon liten syrlighet angående skolans nya… grepp… utförd av det aktuella programmets elever vilket finns till allmän beskådan här och där i skolbyggnaden.

Om nu någon syrlighet verkligen yttrats, vilket är långt ifrån säkert, vid anblicken av den aktuella målningen beror det i så fall knappast på det fackmannamässiga utförandet, nej, eventuella syrligheter hänger mer ihop med uppfattningen att verkligheten skaver lite mot reklamen.

Lite som i det gamla Sovjet, ungefär.

Sedan tänkte jag att de kanske ville att jag skulle föreläsa angående studieteknik då jag ibland får förfrågningar från andra program om att göra det.

Men ack – det var inte mer spännande än att jag har en namne på Målarförbundet. Aha, menade jag, det förklarar saken: undertecknad efterfrågas när temat är improve your skills – inte som i det här fallet prove yor skills.

Kollega Ulla menade att om en verkligen efterfrågat mig borde en vänt sig till Skönmålarförbundet. Hon är allt bra rolig, Ulla.

—

Nu har det hänt.

Efter det politiska beslutet att lärarna i kommunen ska jobba mer gjorde konsekvensanalysen gällande att sjukskrivningarna skulle öka och kvalitén minska. Från chefshåll var direktiven tydliga: vi lärare måste sänka kvaliteten.

Häromdagen hade jag ett samtal med en elev. Hen förklarade sig missnöjd med den skriftliga respons vederbörande fått på ett prov. Utförligt och nyanserat förklarade jag sakernas tillstånd men då jag inte gillar att sänka kvaliteten gjorde jag något jag i konsekvensens namn egentligen inte borde: jag erbjöd mig att ge ytterligare respons.

Eleven förklarade sig nöjd med det och förstod mig myckel väl – hen hade märkt samma tendens i flera ämnen.

—

I mina kurser jobbar jag nu med temat Utvandrarna. Vi sätter oss in i bakgrunden kring de utvandrande svenskarna på 1800-talet, vi läser och lyssnar om svenskslummen i USA, vi  ser (eventuellt) på de klassiska filmerna om Karl Oscar och Kristina, något lyssnar vi på Kristina från Duvemåla.

Meningen är att jämföra med dagens situation för de som flyr över medelhavet eller trotsar andra faror på sin flykt.

Vi diskuterar varför man flyr, att då som nu tvingas in under däck där sjukdomar och elände råder, vi lyssnar på reportage om mamman som förlorar sina barn i havet för att hon inte har fler armar, vi diskuterar bilden på den lille turkiske pojken.

Tanken är att jämföra båtfärderna. Dra paralleller. Eleverna får välja tema: Varför flyr man? När? Hur? Vilka? Sjukdomar som Tyfus. Kvinnornas situation. Religionens roll. Att komma till en plats där man inte kan göra sig förstådd. Att komma till ett land där det finns mycket plats men ändå få resurser. Den nationella självbilden som man tar med sig – eller vill göra sig av med. Identiteten. Rasismen.

Möjligheterna är oändliga och sällan lär jag mig så mycket själv som vid den här typen av uppgifter.

Nästa tema i historiekurserna kanske blir spritnotor förr och nu. (Förlåt min morbiditet i detta allvarliga ämne).

Vågar jag damma av Adolphson & Falks Ifrån?

—

Språket, ja.

En sak, ett ting, kan inte vara misstänksam. Det är det alltid människor som är.

Det heter Fakta. Inte faktan.

Sedan jag började lansera mig mig som ”magister Adolphson” är det många – även vuxna, gamla elever, kollegor och även vänner, som börjat tilltala mig så. Tjena magister. Ah! Magister Adolphson! God morgon!

Min slutsats är att jag kanske ändå får förlika mig med att det är till detta jag kommer att ägna mitt yrkesverksamma liv. Inget ont i det, jag trivs.

Intressant är dock att sedan jag började använda ett särskilt magisterkonto på Facebook (praktiskt av många skäl), Magister Adolphson, är det rätt många som börjat kalla mig det. Alltså Magister. I direkt tilltal och i mejl. En omvandlar inte det obestämda Magister till Magistern.

Hej magister – jag kan inte komma idag.

Magister, kan du komma hit och hjälpa mig? 

Slutsatser? Har jag blivit facebookiserad?

—

Chefen vill komma och ha lektionsobservation. Alltså se mig in action. Jag skojade lite och sa att jag finns på tuben. Jag tänkte att de hemma hos chefen över fredagsmyset kunde titta på…mig. Det slog inte an några strängar.

Skämt åsido – kul att få besök. Till mig får alla komma. Välkommen!

Men jag måste kanske jobba på min kommunikation. Jag tycks fortfarande ha förmågan att reta upp människor. Men kommunens IT-organisation är rolig, iallafall. När jag lämnade in datorn enligt nedan fick jag tillbaka den försedd med en post-it:

FAD01 – vi måste jobba på vår kommunikation /ITORG

 

Story of my life.

Nu är det helg.

Nu ska jag lyssna på Bach.

—

Relaterade blogginlägg

Lyckolandet

En kurs till

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

Bild 9

av adolphson

Bild nr 9 är tagen strax efter tolvslaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, nu återigen en internationell person i gulfen hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning.

Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest.

Tideström hade bjudit oss till Schweiz över nyåret och hade alltså oss som gäster på festen. Det blev en intressant kväll som helhet men jag nöjer mig med att återge en händelse.

Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser (det är ju den berömde presidentens efterlevande) och kom ifrån Egypten och lite senare diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt: So, what´s youre business mr Adolphson? 

Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton), var mätt och kände mig behaglig till mods. Någon hade bjudit mig en god cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt:

Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden.

Vart jag än vände mig under resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade.

Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen ännu kände någon då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet.

Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på såväl mig själv som på mina konkursade bolag.

Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, för att underdriva, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2016 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så. Om inte annat ska jag tillsammans med personerna på bilden + ytterligare någon vandra i Sarek.

Det är, som man säger i Jämtland, härligt att hänga med en grejter käring.

 

Bistånd, Film och TV, Resor, Sång och musik, Skola

Lyckolandet

av adolphson1 kommentar till Lyckolandet

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

—

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

—

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

—

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

—

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

—

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

—

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 5 – kobingo

av adolphson
Bild 5 – kobingo

Jag hängde med Bengtsson förra helgen vilket fick mig att minnas denna bild.

cigarr

Det är den 16:e november 1997. Alltså min 27:e födelsedag och jag befinner mig dagen till ära på Rotenbergs säteri strax utanför Norrköping. Huvudbyggnaden, som man anar i bakgrunden, uppfördes någonstans vid sekelskiftet 1600-1700, flyglarna senare. Den ganska strama karolinska stilen står på många sätt i bjärt kontrast mot innandömet.

Detta var nämligen platsen för ett par schyssta fester under 1990 och 00-talen. Bland annat firades millennieskiftet här i dagarna tre. Men nu är det som sagt hösten 1997, och födelsedag, vilket fått godsherren junior, Sten Rudolf Håkan, a.k.a direktör Bengtsson a.k.a Cigarrbengtsson, att bjuda på en exklusiv cigarr.

Sannolikt är cigarren helt bortkastad på mig eftersom jag av rädsla över att förstöra min sångröst genom åren gärna avstått cigarr, däremot har jag alltid vetat att inta lämplig pose eller roll när tillfället så kräver.

Let´s get in to character. When in Rome. Tala till de lärde.

Och apropå bönder så meddelade Cigarrbengtsson denna novemberdag 1997 att man inte fick ta in cigarrerna i ladugården. Gunnar trodde det berodde på att kossorna hade så känsliga magar att de på grund av röken riskerade sätta igång att orena långt över normaltillståndet. Och detta var ju bra, resonerade Gunnar vidare i sitt lite långsökta stöd för Bengtssons förmaningar, eftersom om korna höll sig så kunde det underlätta kobingon som skulle äga rum senare på dagen.

(Kobingo förekommer i Dalarna, bland annat på Morbygden. Spelet går till som följer: man gör ett ett rutsystem med hjälp av en sån där maskin man använder till att dra linjer på fotbollsplaner. Man satsar en krona på valfri ruta. Man släpper ut en ko i hagen och den som satsat på den ruta i vilken kon småningom lägger ett lass väl idisslat hö vinner).

Arrendatorn såg förvånad ut över Gunnars resonemang. Bengtsson fick en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

Jag minns att jag träffade bonden en gång till den här helgen. Det var när jag, eftersom jag var yngst, blev ivägskickad efter mer ved. Med mig hade jag fått en 10-dollarsedel. Bonden skrattade gott och skickade mig vänligt vidare till veden i angränsade lada.

Det fanns förövrigt importerade franska sniglar i vilt tillstånd i trädgården. Så man fick vara försiktig när man spelade krocket. Croque monsieur escargot ville man inte ha.

En annan gång skulle en bil som kört fast få hjälp att bärgas. Några salongsfähiga herrar i smoking, cigarrer och lackskor var allt som den östgötska landsbygden kunde frambringa denna kväll. Otur i turen, så att säga.

Fotnot: Sjalen på fotot köpte jag i Aix-en-Provence i en tygaffär när jag bodde där några år tidigare. Det blev jag ibland retad för. Inget nytt under solen, tydligen.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Främlingen

Aix

Gunnar