Slagruta

Det är ett växande problem med rökning på skolan. Senast i morse när jag glad i hågen anlände förvisade jag med all den pondus och auktoritet som väl bara en sliten adjunkt i läroverket kan uppbringa, några unga brukare från skolans område.

Okej, boss, jaja, mannen, vi är på väg! 

Förutom att man inte får, det är alltså olagligt, så drar röken också in genom dörrar, fläktar och förpestar därigenom miljön i största allmänhet. Frågan är: vad ska man göra åt det? Ska man ens göra något?

Kanske ta hit Cigarr-Bengtsson för att lära de unga blossarna kvalitet?

Visa filmen om tobakens skadeverkningar från mitt eget högtravande förmyndar-sjuttiotal?

Jag har ju tidigare gjort försök att bli Tillsynslärare. Mitt samvete är rent.

Nu är det kanske inte batong-pedagogik som efterfrågas. Nej, till dagens vuxna människor får man inte säga: du får inte. Och vuxna individer, som jag ryktesvägen hört sägas att gymnasieungdomar är, ska vara fria att göra som de behagar.

En dag i våras kom jag och Joel, vännen, förutvarande kollegan numera överordnade (jag är inte bitter), vilken jag alltid tilltalar med Captain, my captain!, ut från matsalen efter den högtidliga studentlunch vi firar varje år dagen före dopparedagen.

Där stod några personer, med ögonlock a la Sylwester Stallone (till de unga: Stallone var en actionhjälte på 80-talet som hade väldigt tunga ögonlock), och rökte. Vi lät dem förstå att vi gärna såg dem avlägsna antingen sig själva eller cigarretterna men vi lät dem också förstå att en kombination av de två var möjlig.

Man gav oss en (tung) blick. Man tog ett bloss. Och? 

Jag var nog själv lite näbbig, kan jag i ett lika plötsligt som sällsynt ögonblick av klarsyn medge, under min egen gymnasietid. Men hade rektor styrt upp mig hade jag sannolikt varit rätt spak. Det var…(NEJ! SÄG DET INTE!)…bättre förr.

Okej. Jag sa de förbjudna orden. Jag är härmed att betrakta som gammal. Lika bra att ta skeden i vacker tass. Och i enlighet med denna smärtsamma insikt är det hög tid för krafttag enligt gällande lag.

Mitt rökrute/slagrute-förslag föreligger nu enligt följande:

1. Vi skapar en rök-ruta utanför skolans område.

2. Vi smyckar rutan fint med girlanger, bilder på Astrid Lindgren. Lillbabs, MagnusBrasseåEva med flera, och spelar i högtalare introt till The Muppets show. Väldigt högt.

3. Vi hyr in Kapten Zoom (lever han?) och betalar honom för att hänga i rutan och snacka lite med ungdomarna.

Det bara måste fungera. Om inte, hade vi iallafall roligt under tiden.

Stora tal

Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad.

Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo.

Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att själv försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning.

Men jag hoppas på att få det någon gång.

Jag studerar som sagt ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.

Jag har bloggat om några stilbildande tal. Perikles hyllningstal till demokratin, JFK:s berömda tal i Berlin. Denne mytomspunne president har också ett annat känt tal som man kan se en del av här.

Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall.

Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt).

En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar.

Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.

Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här.

Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns.

Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta. Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.

I vintras höll jag ett tal på en älskad mosters begravning. Något jag aldrig trodde jag skulle klara av.

Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.

Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal.

Kungens tal i samband med minnesstunden för offren efter tsunamin och prins Daniels tal till sin fru på bröllopet. Det senare är kanske inte så briljant som tal betraktat men tillfället, och känslo-aspekten, det som inom retoriken kallas patos, hos både middagsgästerna och tv-tittarna är inte att ta miste på.

I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet.

Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.

Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen.

Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt.

Alla grät och allt var förlåtet.

 

Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig.

Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare.

Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar.

Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.

Ett filmtips i sammanhanget är The King Speech.

Och så förstås, Chaplins diktator. Vilket tal.

Den trojanska hästen inom oss

Jag blir så…påverkad…av att läsa om våld i nära relationer. Våld mot kvinnor och små barn.

Våld i nära relationer är området där pronomen hen blir betydelselöst eller till och med kontraproduktivt. För det är hon som blir misshandlad och han som slår. De flesta är idag överens om att det är ett stort problem med våld i nära relationer. Men det är inte alla som tycker sig kunna skriva under på det påståendet.

Påfallande ofta möter jag människor som vänder sig emot generaliseringen som ryms i påståendet att män slår kvinnor. Jag vänder mig också själv ofta emot generaliseringar av det slaget.

Frågan är dock om det går att tolka den fruktansvärda övervikt av män som våldsverkare i statistiken på något annat sätt än att män faktiskt är våldsamma. Jovisst, mest våldsutsatta i samhället är yngre män. Men det är andra män som misshandlar dem.

Påståendet att män slår kvinnor är inte liktydigt med att hävda att alla män slår sina sambos/fruar/flickvänner/barns mor. Men det betyder att om någon sambo/fru/flickvän/barns mor/ blir misshandlad, trakasserad eller mördad så är gärningsmannen i över 98% av fallen en man.

En skillnad man kan se i statistiken är att män utsätts för våld i offentlighet, på stan eller krogen, medan kvinnorna utsätts i hemmet. Alltså i skymundan där ingen hjälp finns att få. Däremot finns det ofta tysta vittnen.

Barnen.

För något år sedan läste jag, under ett sammanträde i socialnämnden, att det årligen anmälts 24 000 fall av olika typer av kvinnomisshandel i Sverige. En fallstudie som genomförts räknade på samhällskostnaden för detta.

Om man bortser från personligt trauma, lidande, humanism och grundläggande mänskliga rättigheter, och bara mäter all typ av inkomstbortfall för offret och kostnader för samhället (akut sjukvård, terapi, sjukskrivning långtidsbehandling med mera) så visade studien på en summa om 2 miljoner kronor per kvinna.

Det ger 48 miljarder kronor.

Varje år.

Jag tycker det är så svårt. För jag vill verkligen inte att mina döttrar, alltså det som är mig absolut kärast här i världen, ska råka ut för våld och terror. och statistiskt sett ser oddsen inte så goda ut.

Tankarna återkommer ständigt. Hur tänker en våldsbenägen man? Hur fungerar en person som systematiskt och återkommande misshandlar barn och kvinnor? Vad händer inuti en person som låter ondskan ta över att styra sina handlingar?

Det finns förklaringar, självfallet. Empatisk störning. Ingen grundtrygghet. Oälskad. Själv våldsutsatt. Dessa förklaringar ändrar inte på statistiken, dock. Eller på verkligheten för offret.

Jag är också man. Jag känner ett ansvar. Inte bara en instinkt att i egenskap av far vilja skydda mina barn. Jag känner ett ansvar som kommer sig av mitt kön.

Även som politiker känner jag ansvar. Och som yrkesmänniska. Som politiker och lärare är det viktigt att ett tydligt genusperspektiv naturligt finns med i bakhuvudet. Våldet, allt detta våld, är ett mansproblem. Det är vi män som måste ta tag i detta.

Jag diskuterar också ibland saken i min vänkrets. Nu kanske det inte är så märkligt för där finns läkare, poliser, biståndsarbete, jurister av olika slag, präster och familjebehandlare.

Däremot tar jag inte upp saken hur som helst med kvinnor jag känner. Av det enkla skälet att jag är man. Jag bär genom min biologiska identitet på ett blytungt ansvar och kan därför inte oproblematiskt lyfta den typen av frågor med kvinnor jag inte känner väl.

För hon kan nämligen aldrig vara helt säker. Plötsligt kanske jag hoppar ur min trojanska häst, kliver ur min fasad av social normalitet, och förvandlas till en grym och våldsam man. Eller känner en sådan man som hon också känner.

JAG vet ju att det inte sker. Men HON kan inte vara helt säker. I synnerhet inte om hon tidigare erfarenheter av våldsbenägna män. Har man en gång fått sitt förtroende skadat är det svårt att någonsin lita på en man igen. Som talesättet från Troja lyder: Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. 

Alla känner väl förresten till myten om den trojanska hästen. Begreppet används förövrigt också inom it-världen. En fil bär med sig ett skadligt men osynligt virus och väl introducerad i nätverket visar den sitt rätta jag.

Metaforen kanske även funkar på oss män och vår relation till våldet. Vi bär måhända alla på ett virus som väl installerad och under vissa omständigheter utlöser ett våldsamt beteende i det nätverk vi finns: familjen.

Efter en misshandel är det heller inte ovanligt att mannen köper presenter och är extra snäll. Ett tag. Sen hoppar vederbörande ur sin hästförklädnad, igen. Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. 

Jag kan aldrig anklaga eller utbilda män på måfå. Men jag kan lära mina döttrar och kvinnliga elever att se signalerna, strukturerna och kräva sin rätt. Och jag kan försöka uppmuntra pojkarna att se det naturliga i synsättet att vi är alla lika mycket värda.

Jag kan stimulera mina elever att tro på sig själva. Hon att inte frukta män. Han att inte frukta kvinnor. Lyckas vi som samhälle med det når vi kanske upplysningen i den verkliga innebörden av pronomen hen. 

 


 

Tillägg den 21:a februari 2016.

Vad gör en när en kollega, alltså en lärare, förnekar hela problemet? När hen påstår att relationen offer-gärningsman är 50-50 istället för 98-2. Hur förhåller jag mig till det problemet när vederbörande framhärdar trots hänvisning till brottsofferjouren, nationellt centrum för kvinnofrid etcetera.

Jag gick i taket förstås. En lärare har ett oerhört ansvar. Släpper vi ut vad som helst i klassrummen löser vi kanske ett tillfälligt problem men på sikt gör vi framtida brottsoffer en björntjänst.

Kom i håg siffran 48 miljarder varje år – om vi nu ska prata stålar.

Men att jag klipper alla sociala kontaktytor med vederbörande båtar väl föga. Hen står ju antagligen i klassrummet på måndag igen – oemotsagd.

 


 

Hur hanterar vi det faktum att 70% av alla flyktingar som kommer är män? Det kommer att påverka vårt jämställdhetsarbete. Vad gör vi om elever plötsligt börjar ha synpunkter på andra elevers klädsel?

Frågorna är många, svaren få.

 


 

Tillägg 15:e juli 2017:

Ett utdrag ur ett tal jag höll till skolans studenter i våras:

Det blir kanske lite bakvänt att jag som man säger detta. Men jag tycker att jag som vit, medelålders heterosexuell man har ett stort ansvar.

Definitionen av ofrihet innebär att vara beroende av en annan människa för sin försörjning, ja, för hela sitt liv. Det finns ett annat ord för det: slaveri. Och slaveri förstör dig.

Du är genom din studentexamen på god väg att skaffa dig en utbildning och yrke. Det är en god sak. Sett ur ett internationellt genusperspektiv är det också en tämligen unik sak. Fuck off-pengar innebär att du kan försörja dig själv och när som helst kan bryta upp från en dålig relation.

Du kan det därför att du klarar dig själv. Det finns ingen anledning att stanna hos en idiot och med din egen försörjning tryggad kan du när som helst säga fuck off och dra.

Det fria skolvalet

Det finns kritik mot det fria skolvalet. Dels eftersom vissa undersökningar pekar på att detta kan öka segregationen och dels eftersom det finns oseriösa aktörer på marknaden.

Vad gör vi åt det? Stänger ner och återgår till 1970-talet? Naturligvis inte.

Jag tror det blir svårt för något parti att framgångsrikt driva en sådan politik eftersom människor numera är vana att få göra val. Helst när det gäller grundläggande saker som utbildning och vård.

I min värld är detta att betrakta som utveckling. Åtminstone en förändring av mentalitet.

Det var inte bättre förr. Det var värdelöst förr.

Men vi måste självfallet ha en lagstiftning som ger lika förutsättningar för den som vill bedriva verksamhet som finansieras via skattepengar. Låt oss därför begrunda alternativen.

Och låt oss slå fast denna grundbult på en gång: Det är INTE fult att tjäna pengar. Det är förluster i välfärden som borde förbjudas, inte vinster.

Däremot måste som sagt samma villkor råda. Det är bland annat därför jag förespråkar en statlig skola. Med staten som garant för frihet får alla som vill bedriva utbildning. Den som gör det bäst enligt en individs behov ska få chansen att ge just den individen valuta för just sina skattepengar.

Dock är det inte alla som vill, kan eller orkar göra aktiva val. Invandrare, barn från marginalen eller barn som vuxit upp i våldsamma eller missbrukarhem, gör inte i samma utsträckning aktiva och medvetna val.

De känner kanske misstänksamhet mot samhället, de kanske inte förstår vari valet består eller så kanske de helt enkelt inte bryr sig. Detta eftersom de är likgiltiga för såväl sin nutid som sin framtid.

Det hela hänger ihop med integration. Ett krångligt ord. Att alla ska smälta ihop till en enda grå klump är knappast den liberala avsikten med att vilja se lyckad integration. Ecce homo, ni vet. Se människan. Och begreppet gäller inte bara människor som talar ett annat språk.

Ingen individ ska behöva känna sig utanför. Men de ska heller inte behöva ge upp sin unika personlighet eller individualitet. Tvärt om: det är just den som ska finna sin fulla potential.

En aktiv integrationspolitik hänger ihop med det fria skolvalet, som jag ser det. Hjälp dem som inte gör aktiva val att känna tilltro sina möjligheter. Hjälp dem, exempelvis, att förstå innebörden av adekvat utbildning.

Någon använde sig av ordet möjlighetshorisont. Är denna horisont svart gör man inte fler val än man nödvändigtvis måste, och knappt ens det.

Totalitära regimer strävar ofta efter att kontrollera människors sinnen och drömmar.De vill inte se individuella val. Det är naturligtvis tvärt emot liberalismens idéer.

För vad är egentligen ett bra liv? Ser vi inte våra möjligheter kan nog alternativet, att gå i gemensam folkhemstakt, förefalla tryggt och rättvist. Men kan vi inte utmana oss mer?

Jag är helt övertygad om att om någon med en dyslektisk diagnos vill kunna välja en skola som bäst kan möta detta och den som har andra behov eller önskemål bäst utvecklas om skolgången kan bli så anpassad som möjligt.

Jag är också övertygad om att om samhället genom olika åtgärder stödjer de familjer och individer som är mindre benägna att göra val, vik platser för dem, för en mer aktiv talangjakt inom kultur och idrott, bedriv en mer närvarande studievägledning redan från grundskolan och uppsökande verksamhet i hemmen….ja det är väl egentligen bara fantasin som sätter begränsningen, kommer vi att se en mer framgångsrik integration.

Och därmed bättre samhälle.

Men att förbjuda den som försöker, att peka ut alla som försöker starta ett alternativ utifrån en gemensam grund (statlig skola) som utsugande profithungriga kapitalister…nej det kan inte vara vägen framåt.

Det handlar inte att om att pungslå välfärden utan om att utveckla den.

Jag funderar lite över min egen skolgång och blir allt mer övertygad om att det fria skolvalet är viktigt. Men det behöver förses med  lite djup och dimension. Som så ofta när dagens liberala alternativ FP är i farten.

Förövrigt är total avreglering inte samma sak som ett fritt skolval.

 

Utvärdering

Under alla mina år som lärare har jag utvärderat och skickat resultatet av mina utvärderingar till närmaste chef. Det är rätt naturligt eftersom denne även är pedagogisk ledare.

I år var ett konstigt år. Trots det, som framgår nedan, ett rätt lyckosamt sådant. Jag har en uppåtgående trend, tycks det. Förr om åren tyckte eleverna att jag var sträng men rättvis. Sedan har de alltid gillat att man skämtar och inte alltid är helt konventionell.

Det klart, man har väl en bit kvar till Sveriges bästa kemilärare.

Om jag var arbetsgivare skulle jag tycka att det vore rätt så viktigt att anställda som enligt tredje part var framgångsrika ville stanna kvar hos mig. Det finns ett par kommunala gymnasieprogram i Falun som håller riktigt hög kvalitet.

Någon kanske tycker att eget beröm luktar illa. Men det tycker inte jag. Om inte jag säger hur det är, vem ska då säga det? Jag, Sveriges bästa kemilärare, Päron och självfallet vårt senaste tillskott Maria, för att bara nämna några av mina kollegor, är duktiga lärare.

Det är hursomhelst inte eget beröm vi talar om. Det är elevernas utvärderingar jag redovisar. Förövrigt säger jag som pizzabagarna: är ni missnöjda berätta det för oss, är ni nöjda berätta det för era vänner. 

Här kan man ta del av resultatet där jag markerat vissa saker som jag ser som extra viktiga.

1. Kursens förberedelser. Hur har hanteringen av kursmål, betygskriterier och möjlighet att arbeta med egna mål varit före och under kursen?

BRA

Lärorikt och roligt – Man har fått veta hur man ligger till och hur man ska göra för att förbättra sina uppgifter – Tydligt vad som krävs för att nå ett mål – Du har valt ut olika kriterier relevanta för olika uppgifter, du har varit bra på att tydliggöra vad du vill ha ut av en uppgift samtidigt som du varit öppen för egna förslag och tolkningar. Superbra! –  Tydliga mål och kriterier genom hela kursen, god dialog mellan lärare och elev hjälper mig att nå mina egna mål – Bra att man fick skriva sina mål med kursen till dig, bra med flera uppföljningssamtal om detta och bra med valfrihet – Jättebra med en introduktion till hela kursen genom att tala om relevans i livet och koppla detta till betyg – Möjligheten att jobba med egna mål har varit mycket goda, man har fått sätta mål och gränser själv – Under alla moment har man haft kriterier tillgängliga och kunnat diskutera dem med dig – Överlag mycket bra. Nästan lite väl många utvecklingssamtal men det är väl bra att möjligheten finns – Bra att du har planerat så man haft möjlighet att komplettera – Otroligt bra, bästa upplägget när det gäller mål och måluppfyllelse som jag haft under min skoltid – Mål och kriterier har varit ovanligt tydliga + stort plus för att vi fått med bedömningsmatris till varje uppgift – allt har varit klart och tydligt- Toppenbra! Möjligheter till personlig utveckling är bra.

KAN UTVECKLAS

Repetera kriterierna inför varje uppgift – Vissa uppgifter har saknat betygskriterier vilket gör det svårt att fokusera – jag upplever liten makt när det upplägget av kurserna och mycket grupparbeten.

2. Kursernas innehåll övergripande:

BRA:

Skönt att få arbeta med olika perspektiv – intressant och givande, vi har hunnit med mycket och jag har lärt mig mycket – annorlunda mot andra kurser jag haft – Du har gjort alla områden intressanta och man har fattat vad man ska göra. Det har inte gått en enda lektion utan skratt – Smart med att börja med världsreligionerna och sedan bygga på dem, ledde till förståelse och intresse – intressant, varierat och lärorikt trots att jag egentligen inte är intresserad – bra med variation och inte bara prov – Bra med tänka själv-uppgifter även om det är lite svårt att förstå själva uppgifterna – Inte bara lärdomar man glömmer dagen efter utan större perspektiv som jag har med mig i livetSpännande med många diskussioner och det har lärt mig mycket – Det har varit de mest seriösa kurserna under året och mitt intresse har ökat i religion under året, kul och proffsigt – Intressant och viktigt! Jag har lärt mig att kunna se saker ur olika perspektiv – Särskilt bilden av islam var bra – bra och lärorika studiebesök – Uppgifterna har koppling till aktuella händelser i världen.

KAN UTVECKLAS:

Ha med några mindre arbeten också – drygt med flera uppgifter parallellt – Skolan kan överarbeta vissa ämnen, som Islam – Kanske höll vi på mycket med media, hade önskat mer om demokrati istället – Tyckte mycket om etik/moral-avsnittet – kunde varit mer om privatekonomi – Religionsprovet var för svårt –

3. Lektionernas innehåll och upplägg: Synpunkter:

BRA

Välplanerat, intressant – Väldigt lärorika och bra upplagda lektioner- kul att få tips på alternativa källor, bra och varierade redovisningsformer – skön start på dagen att lyssna på dig, tiden springer förbi så det kan bli lite tid att arbeta med uppgifter också – bra disponering av tid – Mycket bra, bra och tydliga powerpoints, du formulerar dig så man förstår, bra parenteser i genomgångarna. Bra mall för arbeten- Möjlighet till diskussion och medverkan – Fredrik hamnar ibland på sidospår men alla lektioner har varit intressanta och roliga – Skönt med föreläsningar och möjlighet till arbete på annan plats, lite mer som högskolestudier om man kan ta ansvaret – Variation med redovisningar, film, föreläsningar av Fredrik och andra, självständigt arbete – överlag uppgifter jag trivdes med – tydligt – Variation, lite flummiga och roliga – Jag har känt att jag utvecklats – Mycket muntligt vilket är drygt men utvecklande.

KAN UTVECKLAS

Det var lite lurigt i början med överlappande arbeten men man vande sig – Ha fler muntliga diskussioner och framträdanden – Sista uppgiften var lite luddig – Mycket eget ansvar fungerar olika men tid och möjlighet till handledning har funnits vilket är bra – svårt att hinna anteckna på datorn själv under lektionerna – vissa har svårt att komma igång med självständigt arbete, men det är ju inte ditt fel – Mycket grupparbeten i början – vi kunde haft mer grundläggande genomgångar om världsreligionerna – Powerpoints överflödiga, du rusar igenom dem. Upplägg syfte och tidsplan för arbeten måste bli tydligare, man tappar motivation om många punkter är oklara – skulle vara bra att få info om hur länge vi ska arbeta med ett moment – För många grupparbeten som väger in i betyget, det borde vara enklare att visa upp vad man själv går för.

4. Din lärare: Hur är Fredrik….

 …som föreläsare

BRA

Utmärkt. Besitter förmågan att hålla det intressant lektionen ut – Tydlig, väldigt verbalt skicklig, uppmärksam på elevernas behovDu är en fantastisk lärare – Du pratar om intressanta saker så man hänger med – Mycket bra! Du lär ut ur ett annorlunda perspektiv än jag är van vid, på ett underhållande sätt, jag blev positivt överraskad av ditt sätt. Det är informativt och ur flera perspektiv vilket gör det enklare att förstå hur olika religioner påverkar oss – Kul att lyssna på och man hänger med eftersom du gör lektionerna så roliga. Anledningen till det är att du inte rabblar en massa fakta när du pratar utan lägger in annat prat också så jag kunde hålla koncentrationen uppe – Du får mig och säkert många andra att lyssna på dig, du är säker på dig själv och kan din sak – Otroligt bra talare som får mig att skratta ibland och bra på att fånga klassen – Säker och trovärdig – Du använder hela tiden nya ord och formuleringar och har en röd tråd vilket gör att man vill lyssna  – Du vet hur man ska fånga ungdomars uppmärksamhet vilket inte alla kan – ett stort plus! – Mycket inspirerande och ger lärdomar för livet, inte bara för betyg. Har väckt många tankar som förändrat mig som människa – Du kan mycket och ditt språk och upplägg gör att man håller sig alert och det blir intressant – Aldrig hört bättre i en skola! Rolig, intressant och fascinerande att lyssna på, man hör liknande tal i debatter på TV och i regeringen annarsSjukt bra! Bästa talesmannen! Och utan manus! – Ärligt: den bästa jag haft! Alltid så intressanta perspektiv på saker, rolig och öppen! Snabb och har alltid svar på tal – Rolig, spontan, skicklig, en diskussion kan svälla ut hur mycket som helst men fortfarande ha ett sammanhang och intresse – kung! Blandning av verkliga exempel och humor gör det lätt att hålla fokus – tillämpar retoriken i hög grad, har kontakt med sina åhörare.

KAN UTVECKLAS:

Kan ibland tala lite för länge – Det kan gå lite snabbt ibland men oftast hänger man med – Kan ibland sväva iväg till irrelevanta ämnen som ingen förstår sig på.

…som handledare

BRA

Tydlig, uppmärksam och väldigt pedagogisk – suverän – Hjälper bra – pedagogisk och duktig på sin sak – Jag fick chansen att jobba mot ett högre betyg fick jag utan att behöva fråga, det borde fler lärare göra – Jättebra! Du lyssnar på eleven jättebra så man känner sig trygg och vet vad som ska göras utan missförstånd  – Har hjälpt mig att utvecklas individuellt – lugn och bra på att främja eget tänkande hos eleven – öppen för olika lösningar – Får en att ta egna initiativ och problematisera själv, inga strikta regler – Du tar dig tid att prata med alla och det känns att du verkligen vill hjälpa en med hänsyn tagen till egna mål – finns alltid till hands om man har frågor vilket uppskattas! – Flexibel – Noggrann – Försöker vara medgörlig och få alla nöjda – Grym, ger bra, tydliga instruktioner och svarar alltid på frågorna, hjälper mig att nå mitt mål – snabb på att rätta, man får snabb feedback – Rättvis, hjälpsam – Lyhörd – Bra med flera individuella samtal – Bra att diskutera med kommer med bra lösningar.

KAN UTVECKLAS:

Kan bli tydligare ibland – Vissa instruktioner kan vara flummiga så man inte vet vad syftet är – Ibland är det frustrerande när du lindar in dina svar – Ibland kan det bli svårt att förstå när du tycker man ska tänka själv. Men då kan man fråga igen eftersom du är så tillgänglig hela tiden – Någon uppfattade frågorna som svårformulerade även efter samtal med Fredrik.

 …som mentor/klassföreståndare

Jag har inte märkt så mycket av det men jag antar att det betyder att du skött dig bra – trevlig glad, hälsar på alla det märks att du tycker om ditt jobbFörstående i vad som händer lyssnar alltid på en – Riktigt bra en vilja att finnas där och hjälpa till – En mentor som hela klassen tycker om – snabb med info och bra att du finns på facebook Du bryr dig om dina elever, anpassar dina kurser till vad vi planerat att göra vid sidan av – Uppmärksam på varje elevs behov både vad gäller studiesituation och allmänt välmående. Är också mån att man ska utvecklas av sina erfarenheter – Inspirerande, väldigt kul person att ha omkring sig, flexibel och förstående

5. Övrigt:

Rolig, snäll och otroligt trevlig. Bra att lyssna och förstående. Riktigt bra lärare med andra ord! Du har gjort ett strålande jobb som lärare, jag är faktiskt helnöjd – en mycket bra lärare som är rolig att lyssna på. Första provet kom som en överraskning då jag aldrig sett ett prov upplagt på det viset men jag fattade upplägget efter hand och nästa prov gick galant – Det som gör lektionerna så intressanta att du verkligen brinner för ditt ämne”Den bästa lärare vi haft” beskriver klassen gemensamt dig:pedagogisk, motiverad, målmedveten och strukturerad, lagom auktoritär, humoristisk, inspirerande och får elever att vilja lära sig – smart, och rapp med orden – Kunnig och vill alla det bästa – han har alltid humorn och ironin i beredskap och det kombinerat med ett stort intellekt gör att han blir rolig och intressant att prata med – du är schysst, rolig och en riktigt bra lärare som kan sin grej. Det märks att han tycker om sina ämnen. Dessutom är han rättvis med betygen och det är verkligen upp till eleven – Ingen är perfekt med Fredrik är det banne mig nästan. Han bryr sig och känns verkligen som en medmänniska och och inte bara en lärare. Mycket tack vare hans engagemang och lyhördhet – Fler lärare som du behövs du gjorde de tråkigaste ämnen jag vet roliga, tack för det! – Riktigt bra lärare som gett så mycket mer än bara fakta för en kurs – Snabb och effektiv respons av mina arbeten har hjälpt mig mycket – det har varit kanon! Helt klart bästa läraren och det menar jag verkligen! – Mycket nöjd helt klart en av de bästa lärarna jag haft under hela min gymnasietid – Väldigt allmänbildad, dock har jag inte tänkt att plugga i Uppsala (Vilket misslyckande för mig!)– Förträffligt trevlig.

6. Föräldrakommentar:

Mitt barn har haft det rörigt mest beroende på flytten. Kurserna verkar ha varit roliga dock – Mamma tycker det gått bra för mig i år, hon har märkt viss stress dock – ;itt barn har verkligen varit nöjd med din undervisning – Har intrycket att du är mycket engagerad, modern lärare med en god förmåga att se varje individs behov och ge stöd och råd inför kommande utmaningar – Bra utvecklingssamtal och positiva kontakter med lärare.

Egna reflektioner till arbetsgivaren:

Hösten började inte bra. Jag blev mycket besviken och arg när min uppdragsdialog plötsligt, och som jag ser det, tämligen okänsligt, ändades. Jag vill inte älta det mer men det tog mycket energi och kunde hanterats bättre.

Jag valde att kanalisera min upprördhet genom att satsa stenhårt på undervisningen. Tillsammans med flera komplicerade elevärenden och kollegor som behövt min hjälp har det blivit lite av varje att stå i detta läsår. När jag läser utvärderingarna (varsamt sammanfattade) ovan säger de mig dock att jag landat på fötterna.

Detta år får betraktas som ett av mina allra bästa sett till utvärderingarna. Priset har dock varit högt. Jag är sliten och trött. Jag har inför framtiden inga andra krav på min arbetsgivare än att fortsättningsvis inte behandlas så som i höstas. Jag går ofta mina egna vägar, det medges, exempelvis så deltar jag inte alltid fullt ut i, så kallat, traditionellt övergripande skolutvecklande arbete. Jag satsar däremot min energi på min undervisning.

Jag ber därför om följande inför hösten: Lita på min professionalitet. Ge mig lite friare tyglar så ska jag göra mitt yttersta för att leverera på samma höga nivå så som i år. När det gäller eleverna och min undervisning kompromissar jag inte. I det ligger min fullständiga lojalitet.

Glad sommar!

 

Så var vi där igen

Jag lär mig verkligen aldrig. Trots att jag är lärare, och allt.

Jag har tidigare diskuterat att man bör tänka sig för när man kommunicerar med människor man inte känner väl.

Idag var det så dags igen.

Det är lite rörigt i organisationen, hela Falu Gymnasium ska omorganiseras och flytta, och vissa kollegor har inte haft det så lätt under året. Jag har inte haft det så lätt jag heller vid en jämförelse. Men det är synd att klaga.

Alla har sin skyddsmekanismer och jag har självfallet också mina.

Jag kan inte vara med på arbetslagets after work i kväll, något som grämer mig. Jag skickade ut ett mail med rubriken Kung Oidipus. 

Hej på er!

Jag måste tyvärr lämna återbud till i kväll.

Förlidna (i dubbel bemärkelse) maj gör sig påmind. Jag är inte helt frisk. När barnen och deras mor börjar presentera sig med för och efternamn inser man att man möjligen bör prioritera annorlunda.

Vi får ses i korridorerna, i häktet, på psykakuten (om vissa elever får som de önskar) på avslutningen samt på upptakten i höst istället.

Jag har meddelat såväl elever som skolledning att jag, åtminstone vad gäller yrket, stuckit ut mina ögon och därför inte är att räkna med förrän i höst.

Ser man ändå min kropp vobbla omkring här i huset är det sannolikt en synvilla. Drick något starkt så försvinner jag. Är jag ändå kvar efter andra supen gör så här:

1. Ta fram en nål, stick hål på mig.

2. Släng skalet efter mig i containern. Nyckeln finns hos Ulf. (Ulf, som har nyckeln till flyttcontainern är vår bibliotekarie).

3. Släng in nyckeln i kontejnern och skicka iväg alltihop.
Långt bort.


Någon upprörd kollega slog larm. Håller Fredrik på att gå i väggen han med?!

T.f rektor, min gamle vän och kollega rykte ut. Han känner ju mig sedan länge och är rätt van. Jag fick skicka ut en dementi i mailet kung Oidipus 2.0

Hej!

Jag uttrycker mig ibland lite…drastiskt. Jag har förstått att mitt förra mail väckte en del farhågor kring min hälsa.

Jag ber om ursäkt. Jag mår bra. Bättre än jag förtjänar, antagligen. Dåligt mådde jag däremot i höstas när förutsättningarna i min uppdragsdialog (den så kallade) plötsligt ändrades. Men jag överlevde och mår nu bra. Flera av er i arbetslaget, och andra kollegor här på skolan, mår idag, eller har under året mått, betydligt sämre än vad jag gör nu.

Det var fel av mig att raljera kring detta. Till mitt försvar vill jag säga att detta är min överlevnadsstrategi: att alltid skämta, fåna mig, ironisera och bland vara sarkastisk. Men det kan ju inte alla veta. Helst när det handlar om skriven text.

Varför inte hålla sig till sakfrågan: tyvärr kan jag inte vara med i kväll.

Kramar

Tja. Vad tusan säger man. Väx upp, Adolphson.

Men jag får många glada tillrop också, om sanningen ska fram. En kollega kom förbi och skrattade gott. Du är en sådan där som man skulle vilja bjuda in till varje fest man har sa hen. Okej, tack. Har du många?

En annan kollega sa att jag vill dela på klassföreståndarskapet med Fredrik. Han är ju en sån festprisse. Festprisse? Det var inte igår man hörde det. Igår kung i dag knekt som kungen kanske sa dagen efter Maddes bröllop.

Men det är ju roligare att människor vill vara med mig än det motsatta.

I de här lägena tar jag fram ett brev jag fick från en elev strax efter studenten för några år sedan. Alla måste boosta sig, ibland. Fylla på reserverna med positiv energi. Så påminns jag medan jag ännu en gång läser raderna om att, barnsligt eller ej, även om jag inte alltid följer reglerna så blir det ändå rätt bra i slutändan.

Tack Fredrik för att du kom på min student. Tack för Hamlet och tack för att du medförde den aura av elegans, moral och subtil humor som är obligatorisk färdkamrat till magister Adolphson. Speciellt tack för dessa år. För att du varit en så engagerad lärare och mentor, och för att du upphöjer en skola, ett klassråd ett lärarrum till så mycket mer. Ingenting verkar vara ett ”bara” för dig, du går igenom lysrörsupplysta skolkorridorer som om du intog ett slott där gobelängerna var vävda av livet, ljusstakarna gjutna ur kärleken och fönstren blåsta ur kulturen. Den inställningen, den inspirationskällan, har stått för en stor del av min vätskepåfyllnad under gymnasietiden. Fortsätt vara kunglig. 

Bästa skolchef, fackförbund, gymnasiechef, skolnämnd betygshetsande elever/föräldrar och programrektorer. Jag finns här redo att köra. Ni får ta det goda med det onda. Vad är det värt, tycker ni?

I rest my case.

Språk och gatsten

Jag brukar uppmana mina egna barn, samt mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats.

Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser.

I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper.

Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm.

Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt.

1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev.

Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare.

Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk.

Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen.

För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande.

Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap.

Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter.

Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara.

Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på.

Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig.

Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades.

Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten.

Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter.

Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk.

Det är i alla fall så jag ser på saken.

Ayia Napa

Sedan ett par år har en ny tradition skapats av stans avgångsklasser. Mitt under brinnande studenthets, i slutet av maj, åker nästan alla till Cypern. Närmare bestämt till en ort som heter Ayia Napa.

Detta sätter, som om det vore möjligt, ännu mer press på såväl elever som personal att hinna med allt som måste hinnas med, ur mitt perspektiv skolarbete, innan studenten.

Eleverna låter å sin sida mycket tydligt förstå att något alternativ gives inte. Skolledningen svarar med att vara lika tydliga kring att detta är en privat semesterresa, inte på något vis sanktionerad från skolan.

Mitt i mellan sitter kollegorna och försöker sätta rättvisa betyg. Ibland utsatt för otillbörlig påverkan, ibland inte.

De flesta elever fixar detta ändå. Men jag har också haft några som inte gjort det. Då blir det lite jobbigt. Faktiskt har några tidigare år inte nått det betyg de siktade emot, det högsta, på grund av att de prioriterade denna resa istället för skolarbete. Jag fick ta det väldigt pedagogiskt och grundläggande genom att förklara hur ett, eventuellt (kanske är bäst att tillägga), framtida arbetsliv fungerar.

Det kan ju vara så att en potentiell arbetsgivare har synpunkter på att någon, alldeles oavsett hur hårt vederbörande arbetat eller hur duktig hen varit, tar semester efter eget huvud.

Jag skiter i vad du säger, arbetsgivaren. Nu drar jag. Vi ses om en vecka – 14 dar så där. Todiloo!

Vilket förövrigt sätter fingret på nackdelen med mitt eget arbete. Man har förvisso, ännu så länge, relativt gott om ledighet. (Men det blir det säkert ändring på om SKL fortsättningsvis får fria tyglar). Men man är de facto säsongsarbetare. Det är väldigt begränsat med alternativa semetser-möjligheter för en lärare.

En annan nackdel med att vara lärare, åtminstone på gymnasiet, är att jag inte kan minnas när jag njöt av maj senast. Man jobbar jämt, dygnet runt. Åtminstone mentalt. Man handleder elever som in i det sista vill nå ett visst mål, jagar andra för att rädda dem från underkänt.

Barnen vet att pappa inte är helt kontaktbar i maj. Den Änglaljuva frågar extra många gånger för att försäkra sig om att en viss information gått fram men räknar ändå inte 100% med det.

Eftersom man kan koppla upp sig på diverse plattformar, sociala medier samt läsa mail hemifrån kan man säga att just i maj, men periodvis under hela året, blandar man och ger.

Jag läser uppgifter på skärmen hemma under eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen. Sedan skriver jag ut dem på jobbet och läser en gång till. Det är denna process som både lärare och elever lite missvisande kallar att ”rätta”.

Jag jobbar när jag är ledig. Jag måste ibland därför göra privata sakar på jobbet. Det är med andra ord inget 08/17-arbete att vara lärare. Men det passar mig rätt bra. Så länge jag får ha loven intakta för återhämtning och fortbildning, vill säga.

Och man kan ju alltid vandra i ett sommar-regn i Venedig.

Nu ska årets studenter snart åka till ”Napa”, iallafall. Något alternativ gives inte. Jag och eleverna jobbar på. Jag spottar dygnet runt ur mig uppgifter, tips och handledning kring betygskriterier, ämnen, problematiseringar och källkritik. Jag tar inte konflikten vare sig uppåt eller nedåt enligt AA;s princip:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Däremot har jag påtalat för studenterna att den grundutbildning barn och ungdomar får i vårt land är fantastisk sett ur ett internationellt perspektiv. Det kommer ofta bort i samhällsdebatten. Jag uppmanar även eleverna att tänka på detta när de, ungefär 200 km från Syrien, badar i medelhavets azurblå vatten eller njuter en alkoholfri paraplydrink på sitt all inclusive-hotell.

Det finns andra perspektiv på fattigdom.

Här hemma i Falun finns det en relativt stor grupp barn som lider av en annan typ av fattigdom.

De flesta barn har mat och kläder för dagen här. Men cirka 600 barn växer upp i våldsamma hem där antingen de själva och eller deras mamma och syskon utsätts för våld av en närstående man.

En relativt stor grupp barn får sannolikt en klump i magen när det återigen är dags för skolutflykter. Detta eftersom de vet att mamma och/eller pappa, har svårt med extra matsäckar eller presentpengar till lärare och kamrater. Helst om de har flera barn.

Det förutsätts att varje barn ska ha mobiltelefon i trean, åka på läger eller ha egna skidor till skolutflykten. Men det har inte varje familj råd med. Och även om det kan kan tyckas blekt vid en jämförelse med Syrien, är det viktigt att inte glömma bort.

Jag påminner mina döttrar om hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Den äldsta av dem har en lustig egenhet. Hon vill gärna ge bort saker och ting. Nallar, böcker ur barnkammaren eller ha med sig extra matsäck så hon kan bjuda. För hon gillar att bjuda.

Det är fint av henne. Jag kan inte förmå mig att säga nej till det, givetvis.

Vi måste utforma vårt samhälle så att alla får samma chans i livet. Eller rättare sagt: att alla får samma chans till livet. Oavsett om det handlar om en studentresa till Cypern eller skolutflykt till Jungfruberget.

Go down that road?

Tänk dig en visstidsanställd lärare som av olika skäl får privata problem. Hen är tidvis sjukskriven och har det allmänt kämpigt i livet. Kanske är hens mamma sjuk, kanske har hen relationsproblem. Lite så som det kan vara för oss alla ibland.

Att läraren varit sjukskriven får konsekvenser för undervisningen. Samtidigt har skolan beslutat sig för att av ekonomiska skäl inte lägga ut mer undervisningstid på schemat, 87 % av kurstiden, än vad lagen som minimum kräver.

Det blir pressat. När vikarie väl sätts in har mycket tid gått.

När det börjar närma sig terminsslut inser, för det här utspelar sig på ett gymnasieprogram där betygshetsen är hög, vissa elever, ivrigt påhejade av sina föräldrar, att de kanske inte kommer att nå högsta betyg.

Några går i bräschen – här ska det klagas. Läraren har ju inte uppfyllt sin del, tycker eleverna och deras föräldrar.

Det bokas ett möte utan att läraren informeras i särdeles god tid och därför inte hinner förbereda sig. På mötet finns rektor, 4 föräldrar och 2 elever. Sist in, förvånad och med en sån där klump i magen vi alla kan få när vi anar ett odefinierat obehag, är läraren.

Förutsättningarna är 7 mot 1. Under detta möte får läraren, utan facklig närvaro eller annat stöd, sig heder och ära berövad.

En del hårda ord sägs.

Rektor, som inte vill stöta sig med föräldrarna i onödan, och dessutom är rädd att föräldrarna ska göra allvar av sitt hot att gå till en friskola då det skulle leda till (vilket föräldrarna är väl medvetna om) en ekonomisk förlust på 200 000 kr, stödjer inte läraren.

Istället erbjuder rektorn föräldrarna en överenskommelse. Det föreslås att en annan lärare ska gå in och med-bedöma elevernas uppgifter och prov. Dessutom erbjuds eleverna förlängd kurs när höstterminen börjar. Rektor kräver också att läraren ska lämna in samtliga  lektionsplaneringar för kursen. Men inte till rektor själv. Till föräldrarna.

Med detta låter sig föräldrarna och eleverna tills vidare nöja.

Läraren kommer sedermera in med en detaljerad beskrivning över sitt kursupplägg där det framgår att eleverna har haft ett par tillfällen att visa om de klarar att uppfylla kriterierna för högsta betyg.

Det gjorde de inte.

Detta ändrar däremot inget i sak för vare sig eleverna själva, föräldrarna eller rektor.

Denna eventuellt fiktiva historia stämmer till eftertanke.

Först funderar jag lite över om detta sker någonstans i samhället i övrigt. Det tycks mig, men rätta mig gärna om jag har fel, att andra yrken har ett mer standardiserat, eller anständigt, sätt att hantera klagomål.

Inte slängs exempelvis vårdpersonal, som av olika skäl fått problem med din yrkesutövning, ut att oförberedd offentligen schavotteras inför de klagande?

Att sedan öppna dörren till sambedömning, eller överprövning, av en yrkesperson på hörsägen av den som är missnöjd och part i målet, kan bli en kostsam historia på sikt. Varenda elev med självbevarelsedrift lär ju kräva överprövning av betyg de är missnöjda med. Ja, och försigkomna föräldrar också givetvis.

I just det här eventuellt fiktiva fallet sågar rektor själv av grenen hen sitter på. Det lär inte sparas några slantar i slutändan. Det är inte gratis med förlängda kurser eller sam-bedömande lärare.

Enklare kanske vore att bedömning sker enligt högskoleprovsmodellen. Varje universitetsutbildning borde istället ha inträdesprov. Då skulle betygen eller bedömningarnas fokus förändras. Att jag själv ska utvärdera mitt eget arbete genom betygssättning är ju inte helt logiskt.

Vidare funderar jag över sakernas gång. En elev, och/eller dess föräldrar, som inte är nöjda med ett betyg kan hota att byta skola och därmed ta med sig skolpengen dit. Där får eleven ett högre betyg för det får man på en del oseriösa skolor som indirekt marknadsför sig med att man får höga betyg hos dem.

Detta säger man naturligtvis inte rent ut, men det finns som bekant många sätt att beskriva Mona Lisas skönhet. Och ryktet, kryddat med en gratis dator, körkort eller stayling, färdas snabbt på lätta vingar.

Utan tydligt regelverk och styrning blir förutsättningarna inte rättvisa för eleven. Och det  blir stört när omöjligt att vara lärare. Föräldrar och elever pressar såväl oss lärare som våra rektorer att sätta höga betyg. Annars riskerar utbildningen i fråga att försvinna och läggas ner.

Svaret är, som vanligt, att staten måste ta över huvudmannaskapet för skolan. Det här går ju inte längre.

För egen del brukar jag berömma duktiga elever. Jag brukar även försiktigt, eller för all del tämligen burdust och osminkat, påpeka att det är ju fint att komma in på den utbildning man önskar. Men man ska ta sig ut från den också. För att lyckas med detta, samt hur väl, blir frågan om vilka kunskaper och förmågor som döljer sig bakom bokstäverna A eller MVG väsentliga.

Det är där jag kommer in i bilden, påpekar jag avslutningsvis lite dumdrygt för mina studenter.

Jag funderar även över vad det är för människor vi danar, för att uttrycka sig lite ålderdomligt, genom detta tillvägagångssätt. Självinsikt, respekt och konstruktiv kritik är inte temat för dagen, tydligen.

Jodå. Genom åren har nog både kollegor, rektorer, föräldrar och elever försökt påverka mig på olika sätt. De kanske inte alltid är fullt medvetna om sitt försök. Men de brukar även ge upp tämligen omgående.

För se, med mig går inte den gubben. Jag är omutlig. Ska jag sätta mitt namn på en bedömning ska jag kunna stå för den i varje enskildhet. Utgångspunkten är enkel: det måste vara rättvist. Lika villkor ska råda för alla.

Återstår att se om jag är lika principfast den dag min anställning är hotad.

Lyssna gärna på detta i sammanhanget.

Alla pratar skola

Jaha, så vill alla prata utbildningspolitik, plötsligt. Återigen skjuter man prick enbart på Björklund. Börjar det inte bli lite…tjatigt?

Jovisst, han är förvisso ansvarig. Och ska därmed granskas. Absolut.

Man kan ju fundera lite över alternativet, också. Vad sysslade Baylan med i 12 år? Samma som Lövén i detta nu – knep käft? Och Göran Persson? Jo, tack. Kommunaliseringen från helvetet var hans bidrag till skolan.

Tanken som präglar utbildningspolitiken nu är att alla, verkligen alla, ska få chansen att utvecklas efter SINA förutsättningar. En bra reform som ska införas handlar om att barn till arbetslösa också ska gå i förskola. Reformen bygger på ett helhetstänk för svensk grundutbildning.

Skolan börjar i förskolan. Där ska alla beredas plats oavsett bakgrund.

Om vi bara hade modet att återförstatliga skolan skulle reformerna gå att genomföra ännu mer effektivt.

Styr vi upp regelverket så lika villkor råder är det fria skolvalet inte alls så dumt. (Diskussionen om vinster, eller förluster för all del, i välfärden är en helt annan diskussion. Som jag gärna för också).

Det tycks mig som en ekvation som inte går i hop. Problemen för skolan är allvarliga. Problemen har skapats av politiska beslut sedan mycket lång tid tillbaka. Ska regeringen, oavsett färg, lyckas åstadkomma en förändring måste skolan återförstatligas.

Flera av landets universitet vittnar om studenternas undermåliga baskunskaper. Detta är givetvis inte enkom utbildningsministerns fel. Men det är hans ansvar att åtgärda det. Slutsatsen blir att regeringen måste, om man verkligen vill se resultat för sina reformer, återförstatliga skolan.

Det går inte att genomföra reformer samtidigt som kommunen leker hela havet stormar och regelverket tillåter vissa oseriösa fria aktörer att bete sig som de vill. Detta är regeringens ansvar, helt klart.

Men alla elever kan, eller vill, inte nå högskolebehörighet. Därför att de inte har den intellektuella möjligheten eller intresset.

Jag har nu arbetat 14 år som gymnasielärare och är fullständigt övertygad om att det krossar vissa människors självkänsla att tvinga in dem i en norm som säger att du måste vara tillräckligt teoretiskt begåvad att kunna klara en högskoleutbildning när du är klar med gymnasiet.

Jag har genom åren träffat fordonselever, lackerare, hotell/restaurang-elever, snickare, musiker, dansare och skådespelare som är rätt mediokra, rätt okej eller fullständigt ointresserade av historia, religion och samhällskunskap.

Men i ett annat sammanhang är de helt briljanta. Haraldsbogymnasiets olika fordonsutbildningar har ofta vunnit nationella och internationella priser, hotell och restaurangutbildningarna har också varit framgångsrika.

Frisörer, snickare och konstnärer på estetiska programmet har åstadkommit, och åstadkommer storartade ting. För du vet, vi är olika, vi människor. Ska vi inte få möjlighet att utveckla detta?

Jag har många gånger sett desperationen hos killar som fortfarande i gymnasieskolans tredje årskurs inte förmår skriva en projektrapport, helt enkelt för att de inte kan, förvandlas till avslappnade, koncentrerade och professionella yrkespersoner när de jobbar med, eller i, en bil.

Det är alltid en sällsam upplevelse.

Nog måste ett skolsystem kunna tillvarata olika individers förmågor och möjligheter?

(S) vill lagstifta om en obligatorisk skola för alla, alltså en skola som ska se exakt likadan ut för alla. Lite som det var förr, alltså. Nej tack. Då satsar jag min hellre min slant på Björklund. Om han nu bara kunde förmå statsministern att återförstatliga skolan.

Alla pratar utbildning.

Löven tiger och Sjöstedt verkar hänfalla till gamla Ohly-galenskaper.

Oppositionen längtar tillbaka till gamla kollektiva normer. Det där med globalisering är ju jobbigt, det.

Det är idag som det brukar: oppositionen leder i opinionen. Det bör regeringen ta på allvar. Men när oppositionen börjar prata om sin politik, eller ännu hellre sitt regeringsalternativ, brukar det vända. För SÅ vill ju väljarna inte ha det, iallafall.

Jag är ingen helhjärtad alliansvän. Men nu har Alliansen har styrt i 7 år i en djup lågkonjunktur. Vi har klarat oss relativt bra, än så länge. Detta faktum kan inte viftas bort.

Här kommer ett tips till oppositionen: Kollektivismens tid är förbi. Det må vara groteskt, bittert och oförklarligt för er, men så är det. Vill ni vinna bestående framgång: utforma er politik efter denna i grunden positiva, demokratiska och högst påtagliga sanning.

I synnerhet er skolpolitik.

När regeringen landat i att vi behöver ett tydligt gemesamt ramverk med staten som huvudman, och när de äntligen insett att vi inte kan ha oreglerat vinstuttag i välfärden, ja då blir det bra.

Mycket bättre än alternativet.

Det är som farmor sa: bara de får vinna några val så blir det bra.