Skola – Sida 9 – Adolphson

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik, Skola

C

18 mars, 201627 september, 2023av adolphson

I går kom en relativt nyanserad artikel om mitt partibyte. Journalisten har tidigare intresserat sig mer ingående för mitt politiska liv och ville gärna skriva något om min återkomst. Fördelen med en egen kanal är att man kan ge sin egen bild utan att ta hänsyn alls. Härmed gör jag så.

—

Jag var verkligen helt färdig med politik när jag slutade. Men samhällsintresset har jag ju inte släppt. En helg utbrast barnens mor plötsligt att hon tyckte att jag borde gå in i politiken igen. Om inte annat för att kanalisera mitt intresse. (Och för att sluta tjata hål i skallen på henne?) Ta C, vettja. Vildvittrorna regerade också påfallande starkt när jag slutade. Och då slog det mig att i hela deras liv har jag sprungit på politiska möten. Det har varit en naturlig del i deras vardag. Och det där vill jag fortsätta förmedla: en har själv ett ansvar för demokratin och sin omvärld.

Det avgörande för att jag nu valde C är att jag är liberal, trött på L:s skolpolitik och, som jag ser det, otydlighet i många viktiga frågor. C har en intressant miljöprofil och en partiledare som har många spännande år (hoppas jag verkligen) kvar i politiken. Annie och C:s flyktingpolitik verkar också tilltalande. Men. Jag och andra har skrivit tillräckligt tillräckligt mycket om L – jag är nu Centerpartist och önskar Liberalerna lycka till (även om jag tycker det är skönt att slippa förknippas med Björklunds pekpinnar, galna ungdomsförbund, kärnkraft och flirtar med SD).

—

Mitt första partimöte med C. Det kändes på en gång att detta var ett tryggt parti med en rejäl organisation och vana av att vara med och styra staden. Detta första möte bestod i att lyssna på kommunens kostansvarige talesperson. It´s good to be back.

Den här gången går jag in i något med viss erfarenhet. Jag vet hur mycket arbete det innebär att sitta i en nämnd eller i fullmäktige. Jag strävar inte efter att nå positioner utan är nöjd med att få delta i debatten, lära känna nya människor, lära mig saker samt stödja partiets främsta företrädare efter förmåga.

Vill någon att jag ska åta mig något så ska jag självfallet överväga det. Men det känns skönt att göra detta helt på sina egna premisser. I övrigt framgår väl det mesta av artikeln i Dala Demokraten. En bra tidning, det där. En kanske ska teckna prenumeration? Många tillrop från både här och där blev det i går. Det känns ju bra. Någon (småsur) liberal (men det är de ju allt som oftast =) kommenterade att jag inte närmare kunde redogöra för vilken forskning som stödjer mitt påstående att blandade grupper gynnar helheten. Rätt så – och jag har väl ett par artiklar. Men jag tar det för en allmän sanning – dock ska man inte hänvisa till ”forskning” så där slarvigt som jag gjorde. Men jag säger så här: det torde vara en liberal grundhållning att blandat, olika, är bättre än konformitet och segregation.

Dessutom är det rätt väl känt att det är lättare att lära sig saker som språk om en lever bland människor som talar det språket. Min tes är fortfarande att svaga elever har nytta av att ha studiestarka kamrater, detta sänker inte de starka och innebär inte att dessa offras eller prisges. Liberalerna, såssarna och faktiskt moderaterna känns allt mer lost at sea. Något parti kommer att ramla ur riksdagen på sikt. Hoppas att det inte blir C. Den som lever, och röstar, får C.

—

På söndag framför jag Johannespassionen i Kristine kyrka. Kl 18. Välkomna! Detta sammantaget innebär kanske att den politiske redaktören på Dalarnas Tidningar över tid får anledning att recensera mig musikaliskt, politiskt och, åtminstone vad mig anbelangar, vänskapligt.

—

Realterade blogginlägg

Konformitet

När jag slutade i FP

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

31 januari, 2016av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet.

Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

—

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med.

Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

—

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området.

Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift.

Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp.

Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter.

But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar.

Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen.

Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker).

Var det månne bättre förr? Fusk min herre, fusk!

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet.

Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter?

Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra.

Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

—

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid.

Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet.

Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till.

Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända.

Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet.

Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

—

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda.

Jag är kluven.

Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg.

Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man.

Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Film och TV, Historia, Resor, Sång och musik, Skola, Språk

Rapport från skolan

22 januari, 2016av adolphson

Jag blev något förvånad när det i inkorgen trillade ner en inbjudan från kollegorna på måleriprogrammet att komma och föreläsa på temat prove youre skills.

Först blev jag lite nervös då jag trodde att de möjligen kunde snappat upp någon liten syrlighet angående skolans nya… grepp… utförd av det aktuella programmets elever vilket finns till allmän beskådan här och där i skolbyggnaden.

Om nu någon syrlighet verkligen yttrats, vilket är långt ifrån säkert, vid anblicken av den aktuella målningen beror det i så fall knappast på det fackmannamässiga utförandet, nej, eventuella syrligheter hänger mer ihop med uppfattningen att verkligheten skaver lite mot reklamen.

Lite som i det gamla Sovjet, ungefär.

Sedan tänkte jag att de kanske ville att jag skulle föreläsa angående studieteknik då jag ibland får förfrågningar från andra program om att göra det.

Men ack – det var inte mer spännande än att jag har en namne på Målarförbundet. Aha, menade jag, det förklarar saken: undertecknad efterfrågas när temat är improve your skills – inte som i det här fallet prove yor skills.

Kollega Ulla menade att om en verkligen efterfrågat mig borde en vänt sig till Skönmålarförbundet. Hon är allt bra rolig, Ulla.

—

Nu har det hänt.

Efter det politiska beslutet att lärarna i kommunen ska jobba mer gjorde konsekvensanalysen gällande att sjukskrivningarna skulle öka och kvalitén minska. Från chefshåll var direktiven tydliga: vi lärare måste sänka kvaliteten.

Häromdagen hade jag ett samtal med en elev. Hen förklarade sig missnöjd med den skriftliga respons vederbörande fått på ett prov. Utförligt och nyanserat förklarade jag sakernas tillstånd men då jag inte gillar att sänka kvaliteten gjorde jag något jag i konsekvensens namn egentligen inte borde: jag erbjöd mig att ge ytterligare respons.

Eleven förklarade sig nöjd med det och förstod mig myckel väl – hen hade märkt samma tendens i flera ämnen.

—

I mina kurser jobbar jag nu med temat Utvandrarna. Vi sätter oss in i bakgrunden kring de utvandrande svenskarna på 1800-talet, vi läser och lyssnar om svenskslummen i USA, vi ser (eventuellt) på de klassiska filmerna om Karl Oscar och Kristina, något lyssnar vi på Kristina från Duvemåla.

Meningen är att jämföra med dagens situation för de som flyr över medelhavet eller trotsar andra faror på sin flykt.

Vi diskuterar varför man flyr, att då som nu tvingas in under däck där sjukdomar och elände råder, vi lyssnar på reportage om mamman som förlorar sina barn i havet för att hon inte har fler armar, vi diskuterar bilden på den lille turkiske pojken.

Tanken är att jämföra båtfärderna. Dra paralleller. Eleverna får välja tema: Varför flyr man? När? Hur? Vilka? Sjukdomar som Tyfus. Kvinnornas situation. Religionens roll. Att komma till en plats där man inte kan göra sig förstådd. Att komma till ett land där det finns mycket plats men ändå få resurser. Den nationella självbilden som man tar med sig – eller vill göra sig av med. Identiteten. Rasismen.

Möjligheterna är oändliga och sällan lär jag mig så mycket själv som vid den här typen av uppgifter.

Nästa tema i historiekurserna kanske blir spritnotor förr och nu. (Förlåt min morbiditet i detta allvarliga ämne).

Vågar jag damma av Adolphson & Falks Ifrån?

—

Språket, ja.

En sak, ett ting, kan inte vara misstänksam. Det är det alltid människor som är.

Det heter Fakta. Inte faktan.

Sedan jag började lansera mig mig som ”magister Adolphson” är det många – även vuxna, gamla elever, kollegor och även vänner, som börjat tilltala mig så. Tjena magister. Ah! Magister Adolphson! God morgon!

Min slutsats är att jag kanske ändå får förlika mig med att det är till detta jag kommer att ägna mitt yrkesverksamma liv. Inget ont i det, jag trivs.

Intressant är dock att sedan jag började använda ett särskilt magisterkonto på Facebook (praktiskt av många skäl), Magister Adolphson, är det rätt många som börjat kalla mig det. Alltså Magister. I direkt tilltal och i mejl. En omvandlar inte det obestämda Magister till Magistern.

Hej magister – jag kan inte komma idag.

Magister, kan du komma hit och hjälpa mig?

Slutsatser? Har jag blivit facebookiserad?

—

Chefen vill komma och ha lektionsobservation. Alltså se mig in action. Jag skojade lite och sa att jag finns på tuben. Jag tänkte att de hemma hos chefen över fredagsmyset kunde titta på…mig. Det slog inte an några strängar.

Skämt åsido – kul att få besök. Till mig får alla komma. Välkommen!

Men jag måste kanske jobba på min kommunikation. Jag tycks fortfarande ha förmågan att reta upp människor. Men kommunens IT-organisation är rolig, iallafall. När jag lämnade in datorn enligt nedan fick jag tillbaka den försedd med en post-it:

FAD01 – vi måste jobba på vår kommunikation /ITORG

Story of my life.

Nu är det helg.

Nu ska jag lyssna på Bach.

—

Relaterade blogginlägg

Lyckolandet

En kurs till

Historia, Skola

Suezkanalen

15 december, 2015av adolphson

Ibland brukar jag ge eleverna en uppgift som går ut på att ta någon väsentlig händelse och koppla till nuet. En av valmöjligheterna är Suezkanalen.

—

Att gräva en kanal som innebär att man slipper åka runt Afrika är en gammal tanke. Redan faraonerna på 1300-1200 f.v.t umgicks med den. 1859, e.v.t, var året man på allvar tog tag i saken.

Då började ett franskt bolag gräva kanalen. Projektet involverade 1,5 miljoner människor och tog tio år. 125 000 av dessa arbetare dukade, som en fotnot i historien, under i kolera.

Fun fact: Verdi tänkte sig att Triumfmarschen i Aida skulle uruppföras vid invigningen av kanalen 1869 men han hann inte klart i tid. Den färdiga kanalen blev omedelbart storpolitiskt central, påverkade världshandeln i allmänhet och Europas kolonisering av Afrika.

De egyptiska kungarna – kan de hetat något i stil med Farouk – tog kontroll över kanalen och därmed gällde det för de europeiska makterna att ha kontroll över Egypten för att kunna ha fortsatt kontroll över kanalen. 1882 ockuperades landet av britterna.

1956 förstatligade president Nasser kanalen vilket utlöste ett krig, suezkrisen, och trots att Egypten hade både England, Israel och Frankrike emot sig lyckades man, med stöd av Sovjet och USA, vinna. Och få sina anspråk på kanalen godkända av FN.

Därmed förändrades världen: de gamla erupeiska stormakterna var inte längre störst, bäst och mäktigast. Det var det USA och Sovjet som var.

—

Kan man lära sig något av det här, diskuterar jag med eleverna. Kanske att man kan förstå situationen i Syrien lite bättre av ljuset av historien? Eller att när supermakternas intressen sammanfaller förändras världen.

På gott och ont.

Alldels dagsfärskt är att Suez fortfarande är ett mål för terrorism. Kanalen inbringar många miljarder dollar till Egyptens ganska risiga ekonomi och utan dessa inkomster vet man inte vad som skulle hända.

Detta gör att den som har intressen av att destabilisera den egyptiska staten sannolikt gillar att umgås med tanken att spränga kanalen i luften.

Den senaste beskrivningen jag tagit del av säger att det inte finns någon souvenirbutik vid kanalen samt att hastighetsbegränsningen är 8 knop. Bara en sån sak. Nu hörde jag någon stans att Egypten planerar att bygga en ny kanal. Kanske bygger de också en souvenirbutik så man kan få sig en t-tröja eller kaffemugg med sig hem.

Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Sokrates försvarstal

18 november, 201513 juni, 2021av adolphson

Jag tar ibland upp rättegången mot Sokrates i min undervisning. Jag gillar Sokrates. När han ställd inför rätta riskerade dödsstraff valde han att besvara anklagelserna (för avguderi och vilseledande av ungdomen) med ironi.

Att smäda gudarna var ett allvarligt brott i antikens Aten men det var lite svårare att kategorisera det där med att ”förleda ungdomen”. Platon antyder att det istället kunde handla om att Sokrates anklagades för ”uppvigling mot folkstyret”.

Sokrates menade att de som anklagande honom inte förstod innebörden av sin anklagelse (bara en sån sak) och historiker har ibland hävdat att rättegången ingick i en större plan för att helt enkelt få bort honom från Atens gator.

Detta eftersom han framgångsrikt kritiserade etablissemanget. Man fruktade helt enkelt uppror. Ett känt citat av Sokrates är Aten är som en lat häst, och jag är en ilsken broms som försöker väcka den och hålla den vid liv.

Man yrkade på dödsstraff i rättegången. Sokrates bemötte alltså detta ironiskt: han tyckte istället att ett lämpligt straff kunde vara att resten av livet få äta gratis i en matsal reserverad för de högsta ämbetsmännen. (Det skulle väl i dag kunna jämföras med att en åtalad i rätten skulle föreslå att hen skulle få äta gratis resten av livet i statsrådens matsal i Rosenbad).

Man röstade för dödsstraff med röstsiffrorna 360 mot 140. Rättegången avslutades för Sokrates del genom hans kända ord och nu skiljas våra vägar – jag går mot döden medan ni mot livet. Vad som är bättre vet endast Gud.

Detta sagt av en person som just blivit dömd till döden för bland annat avguderi. Det är självkontroll, det.

—

Det här med att förleda ungdomen. Jag vet inte, riktigt. Jag blir iallafall äldre, den saken är klar. Vilket också börjar märkas. Rent mentalt, alltså.

I vissa klasser hamnar jag ibland i olika dispyter. Som att eleverna påfallande ofta inte vill skriva prov med penna utan istället använda dator. Någon gång under ett helt läsår kunde man kanske tänka sig ett prov med penna? Inte?

Det är skillnad på inflytande och medbestämmande.

Nyligen fick jag ägna rätt lång tid åt att förklara att man inte får ha med sig anteckningar eller lärobok till det kommande provet. Argumentationen från vissa håll tycktes handla om att kunskap är färskvara och har man en gång skrivit ner anteckningar har man gjort arbetet – det får räcka.

Nja. Information är måhända färskvara men kunskap evig.

En kollega kom till min räddning: Det är lite som på provet i körkortsteorin: man får inte ha med sig boken. Jahaaaaa – nuuuu fattar jag….. Men man kan ju ha andra typer av examinerande uppgifter, självfallet. Där anteckningar är tillåtna.

Men ändå – tänk om det är så att jag inte hänger med i utvecklingen? Att jag genom mina principer förleder ungdomen och riskerar att dömas ut som en otidsenlig stofil varefter jag likt Sokrates tvingas tömma giftbägaren.

Vad läskigt.

Det börjar ju alltid med små tecken som exempelvis: man missar, eller bryr sig inte om, Earth hour, tycker att (enbart) kvinnor ska ta hand om hem och barn, hyser åsikten att det där med digitala plattformar är något övergående, man kollar hellre på Så ska det låta än en extra nyhetsutsändning om flyktingkatastrofen.

I mitt fall kanske det handlar om att inse det självklara i att prov skrivs utan penna, med en uppslagsbok eller mobil nära tillhands.

Man kan nog inte säga att jag förleder ungdomen när allt kommer omkring. Särskilt nöjd är jag emellertid med mitt lyckosamma sätt att föra in mobiltelefonens icke användande under religionslektionerna.

Anledningen till att eleverna inte får stirra in i telefonen under lektionen är att maskinen i fråga är att betrakta som den förbjudna frukten, kunskapens frukt, i paradiset. Fel använd innebär en smakbit förvisning från Edens lustgård.

Det bästa med det rollspelet är att jag blir…Gud. Och därmed torde väl anklagelseakten mot mig vara fullbordad enligt Sokrates öde.

Fast jag är allt lite småförjust i Aristoteles också. Aristoteles – Alexander den stores lärare. Tänk så många Alexandrar jag kan ha undervisat vid det här laget. Flera tusen. Dessutom praktiserar jag numera den Aristoteliska akademin som princip: den ambulerande skolan. En skola på hjul.

Till jul ska jag pynta den, också.

Man har ju så mycket att göra nuförtiden – lärarna måste arbeta mer här i stan – så jag sitter sällan still på min arbetsplats. Allt jag behöver tar jag med mig. En dator. En clownnäsa. Ett skohorn. Några skönhetsprodukter. Böcker.

Vem var det som sa att kunskap är den lättaste bördan att bära? Jag har förövrigt döpt min vagn till Sisyfos.

Notera att vagnen Sisyfos har ett skohorn. Vilken symbolik. Notera också att jag på bilden ovan imiterar Rafaels målning Skolan i Aten nedan. Vilket jag förstärker genom ett litet Kitty-plåster på mitt finger.

Allt är noga genomtänkt, som alltid.

Nåja – tills min egen rättegång kommer får jag väl fortsätta rulla min vagn i tangentens riktning. I evigheters evinnerlighet.

—

Relaterade blogginlägg:

—

Källor:

SvD: Sokrates försvarstal

Platon: Sokrates försvarstal

Bistånd, Film och TV, Resor, Sång och musik, Skola

Lyckolandet

16 november, 2015av adolphson1 kommentar

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

—

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

—

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

—

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

—

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften.

Sisyfos 2.0.

—

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

—

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Skola, Spännande människor

Bortom mr Keating

20 oktober, 201517 juni, 2022av adolphson1 kommentar

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.

Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.

För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.

Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.

Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.

Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.

Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.

Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.

Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.

Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.

Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.

Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?

Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.

Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.

Demokrati och samhälle, Foto, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 99 – Pe

25 september, 20157 juni, 2021av adolphson

Det blev inte helt tumultfritt att lämna partiet – men det klart, jag kom ju med lite kritik. Sådan kritik – den som kommer inifrån – brukar sällan falla i god jord. Trevlig artikel med Länsförbundsordföranden i alla fall. Hursomhelst. Nu kan jag gå vidare med andra saker och inte vara så taktisk och politiskt korrekt hela tiden. För det finns ju så många bisarra lustigheter därute, det går ju att snappa upp en hel del för den som tar sig tid att se efter.

Exempel?

Tja – varför kallas det sverigedemokratiska kvinnoförbundet inte istället för Bruna bönor? Eller kollegan som snart ska pensioneras och kallad till ett föredrag om den framtida arbetsmarknaden lite brydd undrade över föredragets relevans just för vederbörande. Kanske mailet där Dyslexiradions inläsningstjänst erbjuder att hjälpa till kunde falla på läppen? Nej, jag är nog den jag alltid varit – på gott och på ont.

Pelle och jag var, som det heter, sånganförare på V-dala nation en gång i tiden. Vi utgjorde kanske det förnämsta sånganförarpar nationen någonsin skådat, han under benämningen Sigtuna-tönten i snickarbyxor och jag under artistnamnet Näktergalen från Falun. (Okej – det där med förnämsta sånganförare var mest ett sätt att röra om i myrstacken eftersom många av mina kamrater uppburit samma ämbete. Fast gjort det lite sämre.)

Jag minns särskilt ett tillfälle när larmet gick mitt under pågående reccegask. Hört bland serveringspersonalen under kvällen: Nån måste ju förihelvete se till att få av dom där två idioterna från scenen – snarast!

Pelle är en fantastisk person. Trots att vi inte träffas allt för ofta nuförtiden är han i dagarna aktuell i mitt liv, igen. Jag använder honom nämligen i min lektion om studieteknik. (Ja – det är sant! Adolphson har skaffat sig en egen kanal! Vill du prenumerera? Det är gratis och kommer alltid att vara det!) I synnerhet använder jag mig av kortet nedan. I princip säger jag att här är jag och min kompis Pelle. Han är bra på sax och jag på att få en tårta i ansiktet. För att få tid till att öva in ett nummer av exempelvis denna art måste man planera. Ja, jag vet, det är lite tveksamt. Men ändå – tillvaron handlar ju om att få tid att göra det man vill och det man gör ska man inte göra för någon annans skull. (Jo – hjälpa och bry sig, men inte glömma bort sig själv och sina känslor).

Någon aningslös person i fullmäktige frågade mig om jag inte hade en fru som kunde ta hand om barnen medan jag sammanträdde. Mitt svar förbryllade tydligen personen – har senaste säsongen av Mad Men kommit än – så jag fick förtydliga mig:

Jo, det har jag. Och jag vill gärna fortsätta ha det.

Man får väl bära ut mig i tjära och fjädrar, se mig som svikare eller beklaga att jag slutat med politiken. Det må vara som det vill med det, i slutändan är det nog så att jag är och förblir en pajas. Eller tårta mig!

Historia, Skola

Vändpunkter

24 juli, 2015av adolphson1 kommentar

Ibland brukar jag diskutera vändpunkter i historien med mina elever. Personer och händelser som inneburit verklig påverkan, avgöranden och förändring på längre sikt. Allt behöver ju inte handla om Stalingrad, Midway och El Alamein, liksom.

Här följer några exempel som eleverna brukar finna intressanta.

—

Den romerske kejsaren Augustus ville – efter att han fått kontroll på Rom och inbördeskrigen var över – expandera imperiet i nordöst mot Germanien (ungefär dagens Tyskland).

År 9 skulle den romerska armen, cirka 20 000 man, gå i vinterkvarter efter att ha krigat under året men ännu inte lyckas erövra området. Germanerna såg sin chans. Särskilt en german.

Nu var det ju inte vilken liten struntarmé som helst det rörde sig om, nej, detta var eliten av världens mäktigaste imperiums krigsmakt som var ute och traskade. En arme som det inte gick att besegra i öppen terräng under normal formering.

Befälhavaren Quinctilius Varus ledde på uppmaning av sin närmsta man Arminius, som ursprungligen var german och dessutom kom från det aktuella området, armén genom ett svårgenomträngligt område: Teutoburgerskogen.

I skogen ägnade sig germanerna åt gerillakrig med plötsliga anfall. Den germanska hären, också på nästan 20 000 man, hade tillsammans med Arminius (som spelade dubbelt) planerat ett bakhåll på en särskilt gynnsam plats längre fram i skogen.

Eftersom romarna marscherade i en nära 15-20 kilometer lång, i sidorna mycket sårbar, kolonn ville germanerna anfalla på mitten. När romarna befann sig vid den utvalda platsen blev de fullständigt överrumplade.

Under två dagars strid utplånades den romerska armen sånär som på ett tusental man som lyckades fly till Rom och rapportera att kejsar Augustus just förlorat en sjättedel av hela sin krigsmakt.

Legenden säger att kejsaren tog nederlaget hårt och skyllde på stackars Varus (som begick självmord under slaget – germanerna skar av honom huvudet och skickade det till Rom) och ännu långt efter händelsen plötsligt och utan förvarning kunde utropa: Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!

Den direkta följden blev att romarna drog sig tillbaka västerut för att aldrig återkomma. Trots att man senare fortsatte kriget mot Germanerna valde de att låta Rhen vara imperiets gräns. Och så förblev det.

Det har ibland ansetts att slaget hade stor betydelse för Europas framtid eftersom Rom aldrig lyckades införliva Germanien i imperiet. För modern tysk nationalism under 1800-talet, och i vissa fall högerextremism, har slaget tillmäts överdriven vikt.

Hursomhelst: Alla imperier kommer måhända alltid till sin vändpunkt. År 9 i Teutoburgerskogen tog den romerska expansionen österut slut.

Det finns en film såklart.

—

1346 stod slaget vid Crécy i Normandie, Frankrike.

Det var det första stora slaget under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Slaget brukar anses som slutet för den medeltida riddaren som dominerande krigsmaskin på slagfälten.

Den franska hären bestod av drygt 30 000 soldater där kärnan utgjordes av kung Filips feodala soldater, på omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till kungen.

Där fanns många namnkunniga riddare – grevar och baroner – och alla var de säkra på framgång. De var ju bäst i test, så att säga. Elittrupperna. Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade.

Engelsmännen, ledda av kung Edward III, hade under veckor retirerat och till sist stannat i en sluttning som möjligen kunde vara en strategiskt bra plats att möta fransmännen. Deras arme bestod av cirka 14000 man varav endast 4000 var riddare.

Däremot förfogade de över omkring 7 000 långbågskyttar. Med detta vapen hade engelska arméer tidigare vunnit flera segrar mot skottar och walesare men det var ännu oprövat i kontinental krigföring.

Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra långbågen, pilarna var ungefär en meter långa och den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att riddarens rustning inte skyddade.

Trots att den franska ledningen beordrade halt för att soldaterna skulle kunna vila innan slaget fortsatte en stor del framåt ändå – så säker på vinst var man. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt – omöjlig att stoppa.

När Filip insåg läget gav han order om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd. Dessutom regnade det så sluttningen upp till engelsmännen blev hal och lerig.

De stolta riddarna – the finest of the finest – räddes ingen strid. De franska ädlingarna sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd. När de ryckte uppför sluttningen möttes de av pilregn.

De hästar som träffades råkade i panik. Ryttarna försökte ta sig bort och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri. Andra vände på hästarna och försökte fly. Där mötte de sina egna trupper och kaos uppstod.

De som ändå lyckades ta sig fram till engelsmännen fick i trängseln inget utrymme att använda sina vapen. Många kastades ur sina sadlar och halvt avdomnade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs de ihjäl liggandes på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds.

Men en sann riddare ger sig aldrig.

När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka fullständigt krossad. Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade.

Långbågen medförde länge framgångar för engelsmännen på slagfälten. Under 1400-talet stagnerade vapenslaget när riddararméerna blev ovanliga och krutvapen började användas.

Själv kommer jag att tänka på den gamla badmintoninstruktionen om Starke Stelman VS Vigo Lättman. Eller David och Goliat, om man så vill. Teknik och anpassning övervinner ofta storlek och självsäkerhet.

—

De smått otroliga territoriella framgångarna för det brittiska imperiet under senare delen av 1800-talet berodde till stor del på maskingeväret Maxim. Alltså på en kulspruta.

För att säkra kontrollen över den oerhört viktiga Suezkanalen var britterna tvungna att också kontrollera Sudan. I slaget vid Omdurman 1898 stred 60 000 sudaneser beväpnade med spjut mot den 25 000 man starka brittiska armen.

Men britterna hade kulsprutor. 25 000 sudaneser stupade eller sårades mot ett 40-tal britter. Imperiet behöll kanalen och dominerade världen i stort sett fram till första världskrigets slut.

Det är väl som Socker-Conny säger: Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad.

—

Det var under en liberal statsminister, Nils Edén, som lika allmän rösträtt infördes i Sverige. Visserligen som sista land i norden och i koalition med socialdemokraterna och dess ledare Hjalmar Branting – men ändå. Så var det.

Under stort motstånd från Högern och kungahuset genomfördes den allmänna rösträtten av liberaler och socialdemokrater.

En kanske kan fundera över sina ställningstaganden, ibland. Vad en har för syn på tiggande EU-migranter, flyktingar och muslimer, kvinnor och homosexuella eller människor som på olika sätt avviker från normen.

Så här efteråt vill man ju inte vara killen vars organisation var emot lika allmän rösträtt, eller vad det nu kan handla om, tänker jag. Eller tillhöra ett parti med brungrumligt förflutet. Det är bättre att överväga sitt samvete och sin moral när det är aktuellt än att ägna sig åt damage contol efteråt.

—

Källor:

Populär Historia 1 2004

Bengt Liljegren: Winston Churchill del 1

Militär Historia nr 1 2010

Vetenskapsradion Historia 4/9 2009.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Skola

Irma Grese

30 juni, 2015av adolphson1 kommentar

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul – älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna trivdes hon mest. (ur Expressens artikel 20:e september 1945 där ett överlevande ögonvittne intervjuades).

Den sköna besten, hyenan i Auschwitz.

Det finns idag en hel del artiklar om Hitlers bödlar etcetera i diverse populärhistoriska tidskrifter men också övrig media brukar ta upp detta ämne med jämna mellanrum. Våldet, ondskan och terrorn säljer, intresserar och, tyvärr, inspirerar fortfarande.

—

Tänk så lätt det är att i efterhand se mönstret: svår barndom, en problematisk skolgång fylld av mobbing och en tillvaro i utanförskap.

Så kommer sammanhanget och tillhörigheten. Det tidigare offret blir den värste av dem alla. Bakgrunden och förutsättningarna ursäktar självfallet inte handlingarna men mönstret, det återkommande, borde lära oss något.

Det rådde ingen tvekan om skulden. Kocentrationslägervakten Irma Grese var skyldig. Det fanns många skakande vittnesmål om hennes brutala sadism – varav alltså ett gick att läsa i Expressen i september 1945 – som många gånger gick långt bortom andra bödlars.

Irma Grese. En ung, blond, blåögd tjej med trasig uppväxt, utanför och misslyckad i skolan. Hur och varför kunde hon bli en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat och uppnå en bisarr kultstatus bland sina gelikar?

Hon var ung, bara 19 år, när hon gick med i SS och hon hann vara verksam i flera läger. Hennes karriär gick snabbt och hon nådde till slut den näst högsta graden bland kvinnlig KZ-personal (KZ = Konzentrationslage) och var slutligen ansvarig för 30 000 kvinnliga fångar.

Hon var en utpräglad sadist och hennes handlingar som sagt osedvanligt grymma. Hon slog, piskade, dödade och förnedrade sina offer. Ju brutalare desto bättre – allt enligt den vidriga nazistiska doktrinen.

Och Irma Grese levererade. Hon blev känd, berömd och bekräftad.

—

Men vem var hon? Jag träffar ju massor med ungdomar i mitt jobb. Skulle en, eller var enda en av dem, kunna vara en potentiell Irma Grese? Kanske inte alla. Men många, blir min dystra slutsats.

Så väldigt mycket utöver det som står i artiklarna känner jag inte till om hennes bakgrund. Hon föddes 1923, hade 4 syskon och modern tog sitt liv när Irma bara var tretton år. Hon hade dåliga skolresultat, var mobbad och blev en mycket aktiv medlem i Bund Deutscher Mädel (nazisternas organisation för flickor).

Som 19-åring gick hon alltså med i SS (något som hennes far lär ha ogillat eftersom han själv enbart var partimedlem för att det gynnade honom i yrket) och började sin blodiga karriär i kvinnolägret Ravensbrück på kontoret som assistent.

Sommaren 1942 hade Förintelsen kommit igång på allvar och trycket på lägersystemet ökade i takt med att mördandet ökade dramatiskt.

Hon flyttades året därpå till den nybyggda Auschwitz II-Birkenau som behövde mer personal. Detta var ett toppmodernt dödsläger framtaget för ett enda syfte: att effektivt genomföra den slutgiltiga lösningen.

I Irma Greses värld var detta befordran till en topptjänst. Hösten 1944 blev hon den näst högsta kvinnliga officeren. Hon var nu ansvarig för urvalsprocessen för vilka som fick gå till arbete respektive gaskamrarna.

Den positionen gav nazisterna inte vem som helst och att en 21-årig kvinna blev utsedd var uppseendeväckande.

Hon var alltid välklädd och det sades att hon särskilt slog ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen.

Hon kunde slumpvis misshandla kvinnor som hon blev arg eller avundsjuk på och hon hade rykte om sig att vara sexuellt utsvävande men det är oklart vad som är belagt. Är inte det lite typiskt stereotypt, tänker jag, samtidigt som jag inser att genus kanske inte är helt tillämpbart i detta fall.

—

(Eller, förresten. Tänk om det är så att det inte är någon som helst skillnad – som en del påstår – mellan könen i sammanhanget, att kvinnor är precis lika grymma som män? Det är bara det att de aldrig – eller sällan – fått chansen att visa det.

Det vore ju det mest rimliga. Samtidigt lämnar den tankegången mig helt utan hopp. Fast min tro ligger helt och fullt på mänskligheten som helhet – en kan lika lite eller mycket hoppas på att kvinnorna ska frälsa oss som på någon religion.

Det där var ju så pass intressant att det kanske är värt en egen framtida bloggpost)

—

Förutom vittnesmål och rättegångsprotokoll finns en brevväxling mellan Irma Grese och hennes syster bevarad. I många av breven försöker hon övertyga systern att allt är bra och att inget ont kommer att hända.

Bristen på självinsikt och bisarr världsuppfattning är påfallande – på så vis har hon mycket gemensamt med andra nazistiska krigsförbrytare.

1944 evakueras Auschwitz och hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att omplaceras igen och den här gången till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon ställdes inför militär domstol i slutet av 1945.

Vittnen pekade ut henne som personligen ansvarig för flera mord, antingen genom att skjuta offren med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem gärna med sin piska. Grov misshandel var ofta förekommande.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning. Hon överklagade flera gånger då hon bland annat hävdade att hon blivit placerad i koncentrationslägren av SS och inte frivilligt sökt sig dit, men överklagan avslogs.

Avrättningen verkställdes en månad senare och när huvan placerades över hennes huvud sa hon ett enda ord till bödeln: Schnell (skynda dig).

—

Kanske är det dumt av mig att intressera mig för en krigsförbrytares handlingar. Men på något sätt ser jag det som förknippat med mitt yrke och politiska engagemang.

För det viktigaste en lärare kan hålla på med är, i mina ögon, att främja självinsikt, självkänsla och ett kritiskt självständigt tänkande.

Och det viktigaste en politiker kan hålla på med är egentligen samma sak. Med den skillnaden att strävan bör vara att försöka utforma ett samhälle där alla individer får samma möjlighet att tillämpa sin självinsikt och utöva sin självkänsla och kritiska självständiga tänkande.

Alltså säger jag: glöm inte Irma Grese.