Skola – Sida 10 – Adolphson

Vändpunkter

24 juli, 2015av adolphson1 kommentar

Ibland brukar jag diskutera vändpunkter i historien med mina elever. Personer och händelser som inneburit verklig påverkan, avgöranden och förändring på längre sikt. Allt behöver ju inte handla om Stalingrad, Midway och El Alamein, liksom.

Här följer några exempel som eleverna brukar finna intressanta.

—

Den romerske kejsaren Augustus ville – efter att han fått kontroll på Rom och inbördeskrigen var över – expandera imperiet i nordöst mot Germanien (ungefär dagens Tyskland).

År 9 skulle den romerska armen, cirka 20 000 man, gå i vinterkvarter efter att ha krigat under året men ännu inte lyckas erövra området. Germanerna såg sin chans. Särskilt en german.

Nu var det ju inte vilken liten struntarmé som helst det rörde sig om, nej, detta var eliten av världens mäktigaste imperiums krigsmakt som var ute och traskade. En arme som det inte gick att besegra i öppen terräng under normal formering.

Befälhavaren Quinctilius Varus ledde på uppmaning av sin närmsta man Arminius, som ursprungligen var german och dessutom kom från det aktuella området, armén genom ett svårgenomträngligt område: Teutoburgerskogen.

I skogen ägnade sig germanerna åt gerillakrig med plötsliga anfall. Den germanska hären, också på nästan 20 000 man, hade tillsammans med Arminius (som spelade dubbelt) planerat ett bakhåll på en särskilt gynnsam plats längre fram i skogen.

Eftersom romarna marscherade i en nära 15-20 kilometer lång, i sidorna mycket sårbar, kolonn ville germanerna anfalla på mitten. När romarna befann sig vid den utvalda platsen blev de fullständigt överrumplade.

Under två dagars strid utplånades den romerska armen sånär som på ett tusental man som lyckades fly till Rom och rapportera att kejsar Augustus just förlorat en sjättedel av hela sin krigsmakt.

Legenden säger att kejsaren tog nederlaget hårt och skyllde på stackars Varus (som begick självmord under slaget – germanerna skar av honom huvudet och skickade det till Rom) och ännu långt efter händelsen plötsligt och utan förvarning kunde utropa: Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!

Den direkta följden blev att romarna drog sig tillbaka västerut för att aldrig återkomma. Trots att man senare fortsatte kriget mot Germanerna valde de att låta Rhen vara imperiets gräns. Och så förblev det.

Det har ibland ansetts att slaget hade stor betydelse för Europas framtid eftersom Rom aldrig lyckades införliva Germanien i imperiet. För modern tysk nationalism under 1800-talet, och i vissa fall högerextremism, har slaget tillmäts överdriven vikt.

Hursomhelst: Alla imperier kommer måhända alltid till sin vändpunkt. År 9 i Teutoburgerskogen tog den romerska expansionen österut slut.

Det finns en film såklart.

—

1346 stod slaget vid Crécy i Normandie, Frankrike.

Det var det första stora slaget under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Slaget brukar anses som slutet för den medeltida riddaren som dominerande krigsmaskin på slagfälten.

Den franska hären bestod av drygt 30 000 soldater där kärnan utgjordes av kung Filips feodala soldater, på omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till kungen.

Där fanns många namnkunniga riddare – grevar och baroner – och alla var de säkra på framgång. De var ju bäst i test, så att säga. Elittrupperna. Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade.

Engelsmännen, ledda av kung Edward III, hade under veckor retirerat och till sist stannat i en sluttning som möjligen kunde vara en strategiskt bra plats att möta fransmännen. Deras arme bestod av cirka 14000 man varav endast 4000 var riddare.

Däremot förfogade de över omkring 7 000 långbågskyttar. Med detta vapen hade engelska arméer tidigare vunnit flera segrar mot skottar och walesare men det var ännu oprövat i kontinental krigföring.

Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra långbågen, pilarna var ungefär en meter långa och den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att riddarens rustning inte skyddade.

Trots att den franska ledningen beordrade halt för att soldaterna skulle kunna vila innan slaget fortsatte en stor del framåt ändå – så säker på vinst var man. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt – omöjlig att stoppa.

När Filip insåg läget gav han order om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd. Dessutom regnade det så sluttningen upp till engelsmännen blev hal och lerig.

De stolta riddarna – the finest of the finest – räddes ingen strid. De franska ädlingarna sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd. När de ryckte uppför sluttningen möttes de av pilregn.

De hästar som träffades råkade i panik. Ryttarna försökte ta sig bort och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri. Andra vände på hästarna och försökte fly. Där mötte de sina egna trupper och kaos uppstod.

De som ändå lyckades ta sig fram till engelsmännen fick i trängseln inget utrymme att använda sina vapen. Många kastades ur sina sadlar och halvt avdomnade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs de ihjäl liggandes på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds.

Men en sann riddare ger sig aldrig.

När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka fullständigt krossad. Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade.

Långbågen medförde länge framgångar för engelsmännen på slagfälten. Under 1400-talet stagnerade vapenslaget när riddararméerna blev ovanliga och krutvapen började användas.

Själv kommer jag att tänka på den gamla badmintoninstruktionen om Starke Stelman VS Vigo Lättman. Eller David och Goliat, om man så vill. Teknik och anpassning övervinner ofta storlek och självsäkerhet.

—

De smått otroliga territoriella framgångarna för det brittiska imperiet under senare delen av 1800-talet berodde till stor del på maskingeväret Maxim. Alltså på en kulspruta.

För att säkra kontrollen över den oerhört viktiga Suezkanalen var britterna tvungna att också kontrollera Sudan. I slaget vid Omdurman 1898 stred 60 000 sudaneser beväpnade med spjut mot den 25 000 man starka brittiska armen.

Men britterna hade kulsprutor. 25 000 sudaneser stupade eller sårades mot ett 40-tal britter. Imperiet behöll kanalen och dominerade världen i stort sett fram till första världskrigets slut.

Det är väl som Socker-Conny säger: Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad.

—

Det var under en liberal statsminister, Nils Edén, som lika allmän rösträtt infördes i Sverige. Visserligen som sista land i norden och i koalition med socialdemokraterna och dess ledare Hjalmar Branting – men ändå. Så var det.

Under stort motstånd från Högern och kungahuset genomfördes den allmänna rösträtten av liberaler och socialdemokrater.

En kanske kan fundera över sina ställningstaganden, ibland. Vad en har för syn på tiggande EU-migranter, flyktingar och muslimer, kvinnor och homosexuella eller människor som på olika sätt avviker från normen.

Så här efteråt vill man ju inte vara killen vars organisation var emot lika allmän rösträtt, eller vad det nu kan handla om, tänker jag. Eller tillhöra ett parti med brungrumligt förflutet. Det är bättre att överväga sitt samvete och sin moral när det är aktuellt än att ägna sig åt damage contol efteråt.

—

Källor:

Populär Historia 1 2004

Bengt Liljegren: Winston Churchill del 1

Militär Historia nr 1 2010

Vetenskapsradion Historia 4/9 2009.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Skola

Irma Grese

30 juni, 2015av adolphson1 kommentar

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul – älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna trivdes hon mest. (ur Expressens artikel 20:e september 1945 där ett överlevande ögonvittne intervjuades).

Den sköna besten, hyenan i Auschwitz.

Det finns idag en hel del artiklar om Hitlers bödlar etcetera i diverse populärhistoriska tidskrifter men också övrig media brukar ta upp detta ämne med jämna mellanrum. Våldet, ondskan och terrorn säljer, intresserar och, tyvärr, inspirerar fortfarande.

—

Tänk så lätt det är att i efterhand se mönstret: svår barndom, en problematisk skolgång fylld av mobbing och en tillvaro i utanförskap.

Så kommer sammanhanget och tillhörigheten. Det tidigare offret blir den värste av dem alla. Bakgrunden och förutsättningarna ursäktar självfallet inte handlingarna men mönstret, det återkommande, borde lära oss något.

Det rådde ingen tvekan om skulden. Kocentrationslägervakten Irma Grese var skyldig. Det fanns många skakande vittnesmål om hennes brutala sadism – varav alltså ett gick att läsa i Expressen i september 1945 – som många gånger gick långt bortom andra bödlars.

Irma Grese. En ung, blond, blåögd tjej med trasig uppväxt, utanför och misslyckad i skolan. Hur och varför kunde hon bli en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat och uppnå en bisarr kultstatus bland sina gelikar?

Hon var ung, bara 19 år, när hon gick med i SS och hon hann vara verksam i flera läger. Hennes karriär gick snabbt och hon nådde till slut den näst högsta graden bland kvinnlig KZ-personal (KZ = Konzentrationslage) och var slutligen ansvarig för 30 000 kvinnliga fångar.

Hon var en utpräglad sadist och hennes handlingar som sagt osedvanligt grymma. Hon slog, piskade, dödade och förnedrade sina offer. Ju brutalare desto bättre – allt enligt den vidriga nazistiska doktrinen.

Och Irma Grese levererade. Hon blev känd, berömd och bekräftad.

—

Men vem var hon? Jag träffar ju massor med ungdomar i mitt jobb. Skulle en, eller var enda en av dem, kunna vara en potentiell Irma Grese? Kanske inte alla. Men många, blir min dystra slutsats.

Så väldigt mycket utöver det som står i artiklarna känner jag inte till om hennes bakgrund. Hon föddes 1923, hade 4 syskon och modern tog sitt liv när Irma bara var tretton år. Hon hade dåliga skolresultat, var mobbad och blev en mycket aktiv medlem i Bund Deutscher Mädel (nazisternas organisation för flickor).

Som 19-åring gick hon alltså med i SS (något som hennes far lär ha ogillat eftersom han själv enbart var partimedlem för att det gynnade honom i yrket) och började sin blodiga karriär i kvinnolägret Ravensbrück på kontoret som assistent.

Sommaren 1942 hade Förintelsen kommit igång på allvar och trycket på lägersystemet ökade i takt med att mördandet ökade dramatiskt.

Hon flyttades året därpå till den nybyggda Auschwitz II-Birkenau som behövde mer personal. Detta var ett toppmodernt dödsläger framtaget för ett enda syfte: att effektivt genomföra den slutgiltiga lösningen.

I Irma Greses värld var detta befordran till en topptjänst. Hösten 1944 blev hon den näst högsta kvinnliga officeren. Hon var nu ansvarig för urvalsprocessen för vilka som fick gå till arbete respektive gaskamrarna.

Den positionen gav nazisterna inte vem som helst och att en 21-årig kvinna blev utsedd var uppseendeväckande.

Hon var alltid välklädd och det sades att hon särskilt slog ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen.

Hon kunde slumpvis misshandla kvinnor som hon blev arg eller avundsjuk på och hon hade rykte om sig att vara sexuellt utsvävande men det är oklart vad som är belagt. Är inte det lite typiskt stereotypt, tänker jag, samtidigt som jag inser att genus kanske inte är helt tillämpbart i detta fall.

—

(Eller, förresten. Tänk om det är så att det inte är någon som helst skillnad – som en del påstår – mellan könen i sammanhanget, att kvinnor är precis lika grymma som män? Det är bara det att de aldrig – eller sällan – fått chansen att visa det.

Det vore ju det mest rimliga. Samtidigt lämnar den tankegången mig helt utan hopp. Fast min tro ligger helt och fullt på mänskligheten som helhet – en kan lika lite eller mycket hoppas på att kvinnorna ska frälsa oss som på någon religion.

Det där var ju så pass intressant att det kanske är värt en egen framtida bloggpost)

—

Förutom vittnesmål och rättegångsprotokoll finns en brevväxling mellan Irma Grese och hennes syster bevarad. I många av breven försöker hon övertyga systern att allt är bra och att inget ont kommer att hända.

Bristen på självinsikt och bisarr världsuppfattning är påfallande – på så vis har hon mycket gemensamt med andra nazistiska krigsförbrytare.

1944 evakueras Auschwitz och hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att omplaceras igen och den här gången till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon ställdes inför militär domstol i slutet av 1945.

Vittnen pekade ut henne som personligen ansvarig för flera mord, antingen genom att skjuta offren med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem gärna med sin piska. Grov misshandel var ofta förekommande.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning. Hon överklagade flera gånger då hon bland annat hävdade att hon blivit placerad i koncentrationslägren av SS och inte frivilligt sökt sig dit, men överklagan avslogs.

Avrättningen verkställdes en månad senare och när huvan placerades över hennes huvud sa hon ett enda ord till bödeln: Schnell (skynda dig).

—

Kanske är det dumt av mig att intressera mig för en krigsförbrytares handlingar. Men på något sätt ser jag det som förknippat med mitt yrke och politiska engagemang.

För det viktigaste en lärare kan hålla på med är, i mina ögon, att främja självinsikt, självkänsla och ett kritiskt självständigt tänkande.

Och det viktigaste en politiker kan hålla på med är egentligen samma sak. Med den skillnaden att strävan bör vara att försöka utforma ett samhälle där alla individer får samma möjlighet att tillämpa sin självinsikt och utöva sin självkänsla och kritiska självständiga tänkande.

Alltså säger jag: glöm inte Irma Grese.

—

Expressen publicerade redan 1945 ett vittnesmål från en kvinna som på nära håll bevittnat Irma Greses grymhet.

Skola, Uppsala/V-dala

Refaat El-Sayed VS Beethoven

9 juni, 201525 september, 2023av adolphson1 kommentar

Under en ganska lång tid struntade jag i att hämta ut någon examen från universitetet. Jag hade ju ändå min lärarexamen, resonerade jag. Whats the point? När jag vid något tillfälle påstod att jag i princip var filosofie magister kallade kollegorna i Hasses Hörna mig för Refaat El-Sayed. För man kan inte pråla med lånta fjädrar. Antingen är man eller så är man inte. Kollegorna hade rätt. Deras genmäle tog skruv.

Alltså satte jag omedelbart igång med arbetet som krävdes för att avsluta mina studier och kunde småningom ta ut en filosofie magister från Uppsala Universitet. Denna examina är jag rätt stolt över. Ibland har jag, lite skämtsamt, kallat mig själv teologie kandidat. För jag har ju studerat tre terminer på teologiska institutionen, gu bevars. Därför har jag kunnat roat mig med att på akademiska middagar (alldeles för) högt sjunga versen för teologer i O gamla klang. Någon (det är alltid den Änglaljuva) kanske skulle kalla det beteendet för patetiskt.

Någon (det är alltid den Änglaljuva) uppmanade mig nyligen att kolla upp sakförhållandena i sammanhanget. Alltså: påstå inte bara saker som du inte är helt säker på. Sagt och gjort – här skulle ringas några samtal. Personen på Examensarbeten vid Uppsala Universitet lät lite syrligt meddela att någon teologie kandidatexamen kunde det då rakt inte bli fråga om då det är en yrkesrelaterad titel som kräver att man studerat en faslig massa specialkurser på teologiska institutionen. Däremot borde en filosofie kandidatexamen med inriktning mot religionsvetenskap kunna gå alldeles utmärkt. Skulle man skicka en sådan, då? Sedan blev hen tveksam. ”Jag ser här att du redan har en fil.mag. Och nu vill du alltså ha en fil.kand…? Det brukar ju vara tvärt om…” Sagt och gjort: jag har en filosofie magister-examen med inriktning historia och nu hämtar jag alltså även ut en filosofie kandidatexamen med inriktning religionsvetenskap, båda från universitet med stort U.

Nu kan jag sammantaget stoltsera med, förutom de två ovan, en examen från Lärarhögskolan i Stockholm (den utbildningen är en historia i sig), en i politisk historia från universitet i Aix-en-Provcence/Marseille, en från Franska Vinakademien (vilket nog får anses som den mest njutbara) och jag har även (snart – hej igen,Refaat) lärarlegitimation i fyra ämnen för gymnasiet. Detta trots att jag i både Uppsala och Frankrike mest levde livets glada dagar – dessutom kanske lite för mycket och för länge. (Som om det vore möjligt att överdriva levandet av livets glada dagar- hallå, liksom).

Håhåjaja.

Det är faktiskt inte så många i min omgivning som kommer upp i den utbildningsnivån, när allt kommer omkring. Trots att jag inte är så mycket mer än en sliten adjunkt i läroverket så har denne slitne adjunkt en rätt gedigen utbildning att luta sig emot. Det är ju en bra sak när det inte finns så mycket annat att ta tag i snålblåsten. Man kunde också tänka sig att jag borde vara rätt intressant för en arbetsgivare. Nog kunde man tänka sig det.

Nu ska man eventuellt börja snabbutbilda lärare för att lösa lärarbristen. Och Falu kommun måste spara, nästa läsår blir det fler kurser och elever att undervisa i. Det här med akut lärarbrist eller att det ska satsas på skola och lärare märks det ännu inte mycket av. Problemet är inte att jag måste jobba (för) mycket. Problemet är att jag inte gillar att gå ner i kvalitet i det jag gör. Och jag gillar inte att se mina kollegor slitas ner.

—

När jag sitter på kammaren efter att vardagens tvång och tillvarons måsten är tillgodosedda, när Vildvittrornas sagor är lästa och ögonlock slutna funderar jag över tillvaron. Tillsammans med Beethoven konstaterar jag att jag möjligen inte alltid känner mig helt uppskattad efter förtjänst. Och Beethoven håller med mig. Det är det fina med honom, han gör alltid så. Och så kommer det ett brev. När jag är som tröttast och inte alls är på topp så kommer det ett brev. Nog blir jag glad. Nog är det skönt att veta varför jag håller på. Inte för att det gör någon skillnad i sak men nog får jag unna mig lite förnöjsamhet i det offentliga? Och Beethoven ler.

—

Till sist återstår väl egentligen bara ett faktum respektive önskan.

Jag är inte snabbutbildad och jag vill inte snabbutbilda.

Sådant ligger inte för mig, helt enkelt.

—

Relaterade Blogginlägg:

Arbetsrummet Hasses Hörna

Filosofie magister (med stroke)

Aix en Provence

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

In loco parentis…

10 maj, 20158 maj, 2025av adolphson5 kommentarer

… betyder ungefär istället för föräldern. En person – eller institution – ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud.

Min lillasyster sa någon gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.

Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad.

Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare – men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg.

Inte så illa för en lekhen.

Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.

So here goes.

—

OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera.

OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna.

Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare.

Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare.

Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.

—

Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel.

De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.

Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer

…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen.

Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.

—

Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget.

Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag in the end of the day är en dålig lärare.

Vare sig mer eller mindre.

Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt.

Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.

—

Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte.

Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.

—

Den sista tiden.

Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen.

Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång.

Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner.

I sorgen finns ingen in loco parentis.

Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit.

Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte.

—

Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt.

Nu gråter jag, igen.

Är det så här det ska vara nu?

Skola

Dubbelt utanförskap

17 april, 2015av adolphson

Ibland möter jag elever som verkligen inte vill läsa historia. De har relativt sällan något särskilt emot just ämnet historia – det är i stort sett en ovilja mot alla teoretiska ämnen det handlar om.

Ofta är det en problematik som går tillbaka igenom hela deras skolgång. De har inte lärt sig skriva eller läsa ordentligt. De har alltid misslyckats och därmed känt sig utanför. Ibland finns det en djupare problematik med i bilden, ibland inte.

Varenda minut i ett klassrum är en plåga för dem. Det handlar om att fly vid närmste givna tillfälle. Vissa av dem är duktiga på att skapa något estetiskt eller praktiskt och kan på så vis stå ut med övriga ämnen.

Vänder man ryggen till är de på rymmen. Ibland sitter de alldeles utanför klassrummet och tittar uttryckslöst framför sig. Frågan varför möts av en nedslagen blick, suck, och så travar de långsamt in igen.

Jag brukar i allmänhet komma rätt väl överens med dessa elever, men det går inte att framhärda i att få dem på något sätt intresserade eftersom deras skolgång enbart består i att misslyckas.

Varje minut påminner dem om misslyckande.

Detta kan inte beskrivas på annat sätt än som att befinna sig i ett helvete.

Jag lägger all min tid med dem på att bryta denna känsla. Men jag har en livstid emot mig och är ofta chanslös.

Eftersom de inte får godkända betyg får de inga jobb. Utanförskapet fortsätter. Och detta är de ofta väl medvetna om långt innan studenten. Hur en möjlighetshorisont ser ut för en sådan individ är kanske inte så svårt att räkna ut.

Min lösning? Tja, det vete tusan. Inte fler nationella prov eller betyg från fyran iallafall.

Men de resurser vi lägger på att jaga, rapportera, ha möten, specialpedagoger (i den mån sådana existerar), ta fram extra uppgifter borde kunna användas bättre.

Kanske en kort praktiskt utbildning, där enbart svenska och matematik ingår och med riktigt skickliga pedagoger, på ett år eller så, hjälper individen till att utföra enklare arbetsuppgifter på en arbetsplats.

Jo – jag vet – de enklare jobben blir allt färre. Men ändå tycker jag inte att man kan tvinga alla människor igenom ett skolsystem.

Det är inte verklighetsförankrat.

Människor har olika typer av intelligens. Vissa har fotografiskt minne, andra skapar. Några har social kompetens. Ett lands utbildningsförfarande bör ta hänsyn till sådana faktorer.

Min personliga övertygelse är att vi kunde få färre arga, människor i ständigt utanförskap och därmed färre extremister.

En sak vet jag: om jag år ut och år in tvingades gå till en plats där jag ständigt misslyckades skulle jag också krypa längre och längre in under mössan och i täckjackan.

Vi kommer aldrig att dö.

Historia, Retorik, Skola

Synonym

7 april, 2015av adolphson

Eleverna har fått en uppgift att hålla ett argumenterande tal.

Jag har sneglat lite på kriterierna för gymnasiekursen Svenska 3. Där framgår att eleven bör ha ett medvetet urval av olika språkfigurer och bland dessa verkar det som om tillämpningen av synonymer är lite extra lurig för eleverna.

—

Synonym betyder ungefär tolkning av och innebär i princip att det finns flera ord med i stort sett samma betydelse.

Det retoriska valet innebär att välja passande synonym (eller metafor) för att uppnå maximal effekt. Kunskap inom det aktuella språket är, från A till Ö, rätt väsentligt.

Det går inte att tillämpa retorik utan rätt goda språkliga kunskaper – gärna inom flera språk.

Inom retoriken handlar användandet av synonym om att ge sitt framförande en snyggare utformning. Vissa ord är ju mer högstämda, värdigare, smakfullare än andra. Vissa låter även bättre när de uttalas eller sätts ihop med andra ord.

Synonym utnyttjas på olika sätt. I sammanhang där vi blir rädda, arga eller upprörda passar ord som i allmänhet inte är trevliga att lyssna till. Men oftast brukar tydliga ord, samt ord som anses behagliga att lyssna på, vara att föredra.

Anständiga ord är alltid bättre än förolämpningar och slang eller svordomar hör inte hemma i ett bildat språk. Fast inga regler utan undantag och det gäller ju att känna till när man ska bryta mot reglerna.

Det som är storlaget vid ett tillfälle är kanske bara svulstigt eller högdraget på ett annat. Ett oväntat användande av könsord kan vara ett tecken på Touretts syndrom eller ett medvetet val av etikettsbrott.

Om man plötsligt använder ett enkelt ord i ett högstämt hyllningstal – exempelvis svär under nyårsklockan på tolvslaget på Skansen – sticker detta ut som ett fel eller misslyckande på grund av tillfällets högtidliga inramning.

I vissa fall kan svåra akademiska ord, eller gamla språkformer, vara ett tecken på högtid eller bildning medan orden vid någons köksbord får den som använder dem att framstå som en uppblåst pajas.

Svårast är att uppfinna nya begrepp eller ord. Oftast sker det genom den (i mitt tycke onödiga) anglifiering som kommer till oss via den amerikanska kulturen. Men även auktoriteter kan göra detta som språkrådet, SAOL med flera.

—

Varför håller vi på med det här – det är ju svenska!? säger några av eleverna som anar argan list. Och det har de ju alldeles rätt i. Allt är svenska. Allt är språk. Närmare bestämt matematik.

Takt, ton, klang, längd och höjd.

Jag uppmanar alla, helst mina barn, att lära sig svenska och matematik. Det är basen för all kunskap. Svenska och matematik måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Men för att svara på frågan: vi gör det för att lära oss tillämpa (historiska) kunskaper. De flesta kan dunka in mycket i huvudet för att sedan vomera fram något svar på ett prov. Men att skriva en akademisk uppsats eller driva en argumenterande tes i muntlig form det är något annat.

Huvudet är en sak, men hjärtat (känslan, patos) måste vara med. Uppgiften syftar till att eleverna får öva sig i att driva en fråga och stå för en övertygelse och att argumentera för den.

Historia är ju, när allt kommer omkring, en produkt av människan. Alltså syftar uppgiften till integritet och kritiskt tänkande. Här med hjälp av historiska kunskaper. För så fungerar ämnet i händerna på all världens makthavare och institutioner.

Hävdar jag.

Demokrati och samhälle, Miljö, Skola

Domar i Finspång och Krokom

16 februari, 2015av adolphson3 kommentarer

Vid varje val utses nästan 50 000 politiker på olika nivåer i Sverige.

De flesta av dessa sitter i nämnder och styrelser på lokal nivå utan alltför betungande uppdrag.

Vad många politiska representanter inte vet är att man som ledamot av en nämnd även har ett arbetsgivaransvar för de organisationer man har det politiska ansvaret att styra.

Det finns, påstår jag, för den enskilde politikern, god anledning att sätta sig in i detta.

Ett exempel är hovrättsdomen mot kommunalrådet Stig Andersson (s) i Finspång. Han åtalades och dömdes i tingsrätten för arbetsmiljöbrott.

Bakgrunden var en dödsolycka 2003 i samband med ett rivningsarbete på en skola i Finspång. En rörelsehindrad man som jobbade för kommunen där avled sedan han fått en fallande husvägg över sig.

Stig överklagade tillsammans med en förvaltningschef som också stod åtalad till hovrätten. Det hjälpte inte.

Hovrätten slog fast att som högste företrädare för kommunen bar Stig ansvaret för arbetsplatsen. Högsta Domstolen tog inte upp ärendet och han dömdes, alltså tillsammans med förvaltningschefen, till dagsböter för arbetsmiljöbrott.

Varför kan man ju undra.

Jo, de som arbetade på platsen saknade tillräckliga kunskaper om rivning av bärande konstruktioner. Sådana arbeten fordrar nämligen arbetsmiljöplan, men någon sådan fanns inte när arbetet påbörjades.

Bärande konstruktioner måste stöttas och förankras, något som inte gjordes här. Sambandet mellan bristerna och dödsolyckan var klara ansåg såväl tingsrätt som hovrätt.

När en organisation brister i sitt lagstyrda yrkesutförande – som i det otroligt tragiska fallet med den 8-åriga flickan som mördades i Karlskrona – är det myndigheter (socialtjänsten) som granskas och krävs på ansvar.

När det gäller arbetsmiljö är läget ett annat. I Finspång rådde oklarheter i kommunens delegeringar till följd av omorganisation vilket gjorde att domstolarna la det straffrättsliga ansvaret på kommunens högsta företrädare.

Det har varit mycket ovanligt att högsta företrädaren för en så stor arbetsgivare som en kommun blir dömd för arbetsmiljöbrott. Men domen har gett eko i landet. När jag satt i socialnämnden informerades det speciellt om ”Finspångdomen”.

—

Sedan kan man ju hoppa till Jämtland. Där stannade ansvaret på tjänstemannanivå. Men ändå kan man också fundera över vilket ansvar som ligger på politisk nivå.

I Krokom dömdes 2012 två chefer, varav den ena var socialchefen har jag för mig, för att ha orsakat socialarbetaren Lars Perssons död. Trots att det enligt tingsrätten förelåg uppenbar risk för självmord ville cheferna att han skulle avskedas.

Påföljden blev villkorlig dom (eftersom de tidigare var ostraffade) och dagsböter för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Lars Persson mobbades enligt kollegorna på arbetsplatsen. Chefernas lösning blev att försöka sparka honom. Det var första gången en svensk domstol prövade frågan om chefsansvar för en anställd som begått självmord.

Tingsrätten i Östersund skriver i domen:

Trots vetskapen om den självmordsrisk som faktiskt förelåg och trots att de saknade vetskap om det förelåg grund för avsked, företog de den arbetsrättsliga proceduren som syftade till att avskeda Lars Persson från hans anställning i kommunen.

Det hela följer ett (i mina ögon) klassiskt mönster:

Lasse är duktig på sitt jobb och älskar det – Lasse får ny (vikarierande) chef och problem börjar – chefen kritiserar Lasses arbete han börjar må dåligt (ont i magen och svårt att sova) – Lasse söker förgäves stöd hos högre chefer och ber att få bli omplacerad, utan resultat – Lasse kallas till möte där cheferna ber honom söka hjälp hos företagshälsovården eftersom HAN mår dåligt – Lasse menar att JOBBET är hans problem – Lasse får veta att det finns “ett flertal klagomål från klienter, anhöriga samt samarbetspartner”, men inte vilka, och kunde inte försvara sig – Lasse vet sedan tidigare att cheferna ansåg honom “dyr”, sedan han beslutat om kostsam tvångsvård för missbrukare – Kollegorna slår larm om sin deprimerade kollega och beslut att en mobbningsutredning ska genomföras men resultatet visar att Lasse inte blivit utsatt för kränkande särbehandling eller trakasserier – cheferna ger Lasse en varning – han blir alltmer deprimerad och vädjar om att bli omplacerad nu till vilket annat arbete som helst.

I maj 2010 fick Lars Persson veta att arbetsgivaren planerade att avskeda honom. Den 10 juni, samma dag som överläggningarna ska ske, begår han självmord.

Försäkringskassan godkände depressionen och självmordet som arbetsskada. Änkan anser att hennes mans självmord orsakades av mobbning på arbetsplatsen. Hon polisanmälde fem chefer i Krokoms kommun.

De två chefer som hade arbetsmiljöansvaret i sin tjänstebeskrivning åtalades. Detta faktum, och att domen till sist blev som den blev, berodde till stor del på utlåtanden från företagshälsovården.

Många vittnade också till Lars fördel – att han hade trakasserats av arbetsledaren.

Den allmänna bilden av Lars var att han inte gjorde fler eller allvarligare misstag än de själva.

De två misstänkta cheferna förnekade brott. De anser att de inte varit passiva, men att Lars Persson måste bli frisk innan de kunde agera.

—

I en politiskt styrd organisation är det de politiska företrädarna – och det kan gälla ända ner till en enskild nämndledamot – som har ansvaret för säkerhet och miljö (såväl psykisk som fysisk) i skolan, på ett äldreboende etcetera.

Men arbetsmiljölagen gäller också för socialsekreteraren, läraren, kommunjuristen eller den administrativa personalen. Ibland, för det mesta, är detta ett chefsansvar. Men ibland är det faktiskt politiskt.

Vem känner till skillnaden?

Ett skyddsombud, vars uppdrag inte nödvändigtvis ska blandas ihop med fackligt arbete, är en viktig och betydelsefull funktion och med den positionen följer också ett stort ansvar.

En av mina livsregler lyder som följer: Innan jag anträder ett nytt uppdrag eller tjänst: lär känna mina rättigheter. Och mina skyldigheter. För i slutändan av varje produktionskedja finns det en mobbad, sjuk, sextrakasserad eller barnarbetare.

Det kan låta cyniskt. Men så är det här på planeten. Och för min personliga del är det ganska enkelt:

Stämmer mina förväntade skyldigheter inte överens med mitt samvete kan jag inte ta eller genomföra uppdraget.

Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Ödets lotter

22 januari, 2015av adolphson

Jag springer då och då till min arbetsplats. Det är ett fantastiskt sätt att börja en dag på även om det ofta går lite tyngre på hemvägen.

Nu när VM närmar sig är det mycket liv och rörelse kring riksskidstadion. Det är många elitåkare i omlopp. I går morse, exempelvis, kom en person i rödvit dress upp jämsides med mig och i sina händer höll han skidor respektive stavar.

Dette är grejt sa han. Jag nickade mest till svar allt för andfådd för någon längre kommunikation.

Efter ett par minuter nickade han mot mig lite frågande. Jag antar att han antog att vi båda var på samma nivå och därför kunde sparra lite. Möjligen av artighet erbjöd han mig genom denna sin nick att ta täten.

Vad han inte visste var att jag sprang exakt så snabbt jag mäktade med.

Medan han försvann i fjärran tänkte jag att olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att det handlar om val och jag kan, och alltid har kunnat, välja att träna mig till nästan samma nivå?

—

Fariséerna var en inflytelserik religiös grupp i Israel under århundradena kring Jesus liv.

Farisé betyder avskild eller separatist och jag tolkar gruppen som en sorts religiös överklass som, om man får tro Bibeln, ofta ägnade sig åt intellektuellt och moraliskt översitteri.

De höll mycket hårt på att de religiösa reglerna inom judendomen skulle följas. Den religiösa niten gick till överdrift och det blev svårt att leva som en rättskaffens medborgare i fariséernas samhälle.

Tanken var att med hjälp av sina detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt den gudomliga lagen.

Många av dem gav offentliga uppvisningar i konsten att leva perfekt. De var oerhört noga med att hålla lagen in i minsta detalj och att framstå som exempel för sin omgivning.

De föraktade ofta dem som inte följde alla deras regler vilka betraktades som syndare och orena.

Känner vi igen mönstret?

Under sin verksamhet kom Jesus ofta i konflikt med fariséerna, som angrep honom därför att han i sitt liv och i sina predikningar umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som fariséerna klassade som syndare.

Fariseerna tillhörde dem som tog initiativet till att få Jesus undanröjd genom att anklaga honom för upproriskhet mot den romerska ockupationsmakten, och när Jesus slutligen greps i Getsemane fanns det fariseer med i pöbeln som jagat honom.

Det fanns dock exempel på liberala och toleranta fariséer. Exempelvis en av Jesu främsta lärjungar och en av grundarna inom den kristna kyrkan: Paulus.

Jesus i konflikt med fariséerna är ett exempel på en urgammal konflikt kring vem som äger tolkningsföreträde. Inom religion eller andra ideologier finns hela tiden konflikter mellan bokstavstroende eller en mer liberal tolkning.

Jesus blev korsfäst. För en tid sedan gick några in på en tidningsredaktion och mördade sådana man uppfattade som fiender till den egna tron.

Olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att avsaknad av självständigt kritiskt tänkande föder ödesdigra handlingar som inte går att göra ogjorda?

—

Det finns en berättelse om hur Muhammed reagerade på att någon urinerat i en moské. Det klart att det inte var särskilt värdigt eller respektfullt gjort. Det fanns de som ville göra processen kort med missdådaren.

Vad gjorde Muhammed, tro? Jo, han torkade upp. Med utgångspunkt från detta väljer jag att tro att Muhammed inte skulle samtyckt till en massaker på dem som ritat och publicerat karikatyrer av honom trots avbildningsförbudet som finns i religionen.

Olika falla ödets lotter, kanske. Men vi har alla valmöjligheter och med dessa valmöjligheter följer ett ansvar. Om vi inte har med oss en kritiskt förhållningssätt och självständigt tänkande kan tolkningen av en idé eller inställningen till en auktoritet lätt bli enkelspårig och svart/vit.

—

Detta är mitt mantra som lärare:

Problematisera allt. Sök inte enbart de enkla svaren. Ifrågasätt allt. Öva på att stå för din åsikt även när ingen håller med dig. Fundera över vilka konsekvenser dina handlingar har för andra.

Allt annat kommer i andra hand.

Skola, Språk

Konditionalis 2-mode

7 januari, 201521 september, 2023av adolphson

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

Konditionalis 1 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kan inträffa vid vissa villkor i nutiden. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och infinitiv av huvudverbet. Om Joel kom hem, skulle Kristina bli glad.

Konditionalis 2 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kunde ha hänt i dåtiden under vissa rådande villkor. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och ha samt supinum av huvudverbet. Jag skulle ha utbildat mig till jurist, om jag hade varit bättre i matte.

—

Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande.

Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende.

Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt.

Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget.

Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort – det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen.

Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM.

Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

fullmåneskridskor - photoshoppad — Foto: Niklas Gunnarsson

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

—

Far har lite ålderskrämpor som, lite onödigt på grund av byråkrati, tvingar honom in och ut på sjukhus. När jag senast besökte honom menade han sig på det stora hela må bra men att han skulle mått betydligt bättre om han slapp det dagliga obehaget vid ronden. Det är lite jobbigt att plötsligt vakna upp med åtta personer runt sängen stirrandes på sig och som med, och jag citerar, gnällig norslundsdialekt frågar hur man mår idag. Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande. Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende. Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt. Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

Jag och eleverna (det var en till som befann sig i liknande situation) satte oss ner och samtalade trekvart eller så om de centrala delarna av kursen. Med detta som underlag satte jag till sist godkänt betyg. På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget. Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort, det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen. Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM. Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

Demokrati och samhälle, Historia, Skola, Språk

Dunning-Kruger

9 december, 2014av adolphson2 kommentarer

Det har pratats en del om att ta ansvar på sistone.

Just nu debatteras friskt huruvida SD är ett nyfascistiskt parti eller inte.

Jag undrar jag. Det tycks mig som vi borde släppa in fler humanister i politiken. Framför allt fler historiker eller filosofer. Och nu pratar jag inte om vilken hobbyfilosof som helst – nej, jag menar människor med examen.

En examen garanterar inte på något sätt briljans. Det är inte det jag säger. Men påfallande ofta hör jag människor i höga positioner med en relativt påver utbildning uttala sig i stora och viktiga frågor.

Ibland märks det inte alls, att man inte har examen. Det finns exempel på autodidaktiska storheter. Wilhelm Moberg och Eyvind Johnson, exempelvis. Men ofta märks det.

Ibland är det så viktigt att kunna pråla med ett examensbevis att man fuskar till sig ett.

Har våra ledande folkvalda i riksdagen en examen är de ofta antingen ekonomer eller jurister. Man får vara glad om denne någon åtminstone studerat statskunskap. Men då uppstår det omvända problemet att de aldrig, eller underkort tid, varit yrkesverksamma.

FP drev under förra partiledaren frågan om språktest för invandrare. Det blev lite uppståndelse. Idag tycks det mig som om många av våra ledande politiker inte riktigt förstår det språk de själva använder.

Många nyanlända har mycket stora problem med allt i tillvaron. En grund att stå på är förståelse för de 700 vanligaste orden i svenska språket. Om detta kan man fråga vilken svensklärare som helst.

Vad händer om man inte förstår ord som att eller och?

Jo, livet blir lite jobbigt. För alla, egentligen. Ett sätt att hantera detta samhällsproblem är att enbart skylla språkförbistringen på en motpart och påfallande ofta utgörs denna motpart av den del av klotets befolkning som befinner sig inom Sveriges gränser minus ett visst antal svenskar.

Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Okunskap om okunskapen. Det är med detta vi lärare arbetar, på olika nivåer och åldrar, varje dag.

Denna okunskap, eller brist på självinsikt, får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Effekten, som Dunning och Kruger upptäckte och namngav (jag tror det är inom psykologin) innebär alltså när vi inte förstår att vi inte förstår. Det handlar om när en människas uppfattning av en händelse eller världen skiljer sig från verkligheten.

Men det är svårt det där eftersom en tro eller ideologisk övertygelse kan vara en personlig verklighet. Och människor kan starkt påverkas av andra människors beteenden (gruppstyrning, masspsykos) eller av sina, och andras, livsval.

Hög utbildning, examen, går ofta hand i hand med förmåga till kritiskt tänkande och empati. Alltså förmågan att se saker utifrån andra(s) synvinklar. En diskussion behöver inte föras utifrån konflikt. Överenskommelse nås sällan genom att man pekar den andra parten som skyldig i en eller annan form.

Därav följer min slutsats: det är bra att hjälpa nyanlända till viss språklig kunskapsnivå. Men just nu är det inte nyanlända flyktingar som är vårt problem. Det är istället många av de högsta företrädarna för vår demokrati som nu inte tycks vara förmögna att inse sin inkompetens.

Så är det: vi borde ställa krav på universitetsexamen hos de som vill bli ministrar och partiledare centralt, regionalt och centralt.

Och vi kunde gott kvotera in historiker och filosofer. Det är ju lite lättare att köra bil om man slänger en blick i backspegeln i bland, tänker jag.

Exempelvis om det kommer en brunsvart, våldsam, 30-talsbil i hög hastighet. Då kan det vara lämpligt att ha gott om tid tid att köra in till vägrenen, stanna, och ta ut en ny riktning. Detta eftersom man redan vet var den inslagna vägen, den som 30-talsbilen tagit, slutar.

Jag har något förslag på historiker, om någon till äventyrs undrar.