Texten nedan skrevs ursprungligen den tionde september 2023. Nu är vissa saker återfödda. Samtidigt finns samma ständiga längtan efter att kunna ge.
Några stenar lyser som fullmånar. Formuleringen som fastnat i mitt sinne är Tranströmers, förstås.
Men jösses. Efter tjugofem år i kommunens tjänst ska jag belönas. Att belöna är en svår konst. Jag hoppas inte att jag framstår som otacksam om jag säger att hellre än en cykel, bergsmanskrona, smycke eller konst så föredras en medalj. Men sådan finns inte som alternativ.
De slöt sig, framförallt min äldsta, döttrarna, när deras mamma dog. Jag stod inför ett val; lägga ner och låta oss allihop sjunka i sorgens bråddjup eller med stel överläpp fortsätta. Det blev det senare.
Du Fredrik, du verkar göra väldigt mycket. Är det en strategi för att glömma? De finns här och där, dessa rättframma människor som faktiskt vågar fråga om svåra, känsliga saker och som dessutom står kvar och inväntar svaret.
Man får bekämpa hopplösheten efter förmåga. Vad tjänar tillvaron egentligen till? Jag sjunger då och då. Tränar pliktskyldigt några gånger i veckan. Ibland funderar jag på att byta jobb men jag hittar inga (LinkedIn tycker jag ska bli vägarbetare) och jag uppbär förtroendeuppdrag. Men inget av det där spelar någon roll.
Clown in spe
Det är plötsligt tid för stora nyheter i det adolphsonska hemmet. PAPPA! JAG FiCK JOBBET PÅ LISEBERG! Vad kul!, svarar jag och tillägger: fast jag tvekade aldrig. Huvudpersonen stannar plötsligt upp mitt i glädjeruset och faller in i tonåringens djupa begrundan. Det är alltid tvära kast. Jag avvaktar, vis av erfarenhet, beredd att lyssna. Helvete, utbrister hon till sist. Jag undrar vad som står på, det är ju strålande nyheter. Jo, hon ska spela clown på allhelgona. Clowner är skitläskiga, jag kommer ju förihelvete att skrämma skiten ur mig själv. Du kommer väl dit, pappa? Ifall allt skiter sig? Det klart jag gör. Jag uttrycker mig kanske inte exakt som The Police men innebörden är den samma.
Every breath you take, and every move you make, every bond you break, every step you take I’ll be watching you. Every single day and every word you say, every game you play every night you stay, I’ll be watching you.
En strategi för att glömma. Man är mig på spåren. Möjligen har mitt engagemang varit en strategi, men är också ett personlighetsdrag. Det är egentligen ganska enkelt. Det som spelar någon roll är flickorna. Jag behövs på hemmaplan och resten kvittar. Min sorg, allt i mitt liv, är oväsentligt vid en jämförelse. Jag behövs visserligen inte varje minut, men jag behövs mentalt, som en fond av trygghet. Vi har gått igenom det djupaste mörker tillsammans, mina döttrar och jag. Det har inte varit, är fortfarande inte, lätt. Jag har fått vara, och är, både mamma och pappa, ofta har jag misslyckats men ibland har det gått bättre.
Nu närmar vi oss slutet på andra halvlek av tiden som kärnfamilj. Bedömer jag att jag bör vara hemma rensar jag omedelbart kalendern. En liten tid till behöver jag vara den där fonden. Redan har funderingarna smugit sig på. Vi har ju kommit varandra så nära. Vem är jag när barnen inte längre behöver mig? Släpp det där, tänker jag sedan. Min femårsplan är sedan länge reducerad till att omfatta dag för dag. På fem år kan allt förändras, ja, det kan det från en dag till en annan. Vad som sker i framtiden är skrivet i stjärnorna. På ett ögonblick har tjugofem år i kommunens tjänst och tjugotre år som Malins vän passerat. Kanske slutar jag mina dagar som vägarbetare i södra Frankrike.
En underbar dag. En månad senare: livet i spillror
Clown, alltså. På Liseberg. Det är fint att få människor att skratta. Hon må göra i stort sett vad som helst bara det sorgsna i hennes ögon försvinner. Och inget är väl lämpligare därvidlag än clownens syssla. Den börjar faktiskt mattas nu, den sorgsna hinna som alltid syns i hennes ögon. De kommer allt oftare fram ur sig själva, mina döttrar, och visar för världen sina storslagna personligheter.
Inte alltför många stannar numera tjugofem år på samma arbetsplats. En medalj skulle betyda mycket för mig. Sådan är jag. Men jag är trots allt redan rikligt belönad. Med att under tjugotre år uppleva en kärleksfull relation, med två döttrar och med, ja, all den kärlek jorden rymmer. Jag tror jag utan bitterhet skippar kommunens gåva, jag kan ändå inte bestämma mig. Om inte annat spar kommunen lite pengar på det.
Några stenar lyser som fullmånar. Tranströmer är alltid med mig, men fler har varit inne på temat. Alla är vi maskar men jag tror mig vara en lysmask, sa Churchill. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna hävdade Dickens. Månen skiner trots allt tack vare solens strålar – och allt blir återfött.
Sedan den tionde september 2023 har mycket hänt. Jag har fått en bergsmanskrona av kommunen. Dotter 1 har flyttat till Styrsö men är på väg hem igen. Tillfälligt, säkert. Dotter 2 går som tåget (det vill säga aldrig i tid) och Ragna har dragit upp mig ur sorgens bråddjup och visat mig framtidstrons kärleksfulla tipptopp. Till dessa tre underbara kvinnor skulle vilja kunna ge allt i hela världen. Men de har den redan.
Det är svårt att vara förälder. Samtidigt underbart.
Mina två små Gorgos. Mina sköra små flickor. Det är dessa två, ytterst värdefulla, det handlar om. Och om Ragna, förstås. Alla borde självfallet bete sig anständigt, oavsett kön, men jag kan bara överblicka papparollen och viljan att försöka vara en bra partner.
Gorgo, som föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.
Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes, hennes mor är okänd. Hennes namn är intressant, Gorgo var nämligen också en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick. Vår Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det således något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.
Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna. Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:
pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök
(Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade de som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer från xenos som betyder främling.)
Efter att Kleomenes dött gifte Gorgo om sig med sin farbror, den berömde Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan, arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.
Som vuxen var Gorgo uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs som skarpsinnigare än männen. Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall. Inför den persiska invasionen reste Leonidas runt på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.
Men tänk om. Tänk om det var hon som organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, Europas vagga, överlevde. Tänk om.
Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t. En episod handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder, något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit. Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.
När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.
Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död, vilken antagligen var uppenbar för dem båda. Han svarade henne då:
Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.
Idag skulle han kanske sagt:
gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.
I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till mamma. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen. Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på än idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så kanske är hon aktuell i nuet?
jag säger inte att Gorgo var en produkt av männen omkring henne. Jag säger bara att var och en måste ta sitt ansvar i relationer. Att vara en bra pappa och partner är förvisso svårt. Det finns inget direkt facit. Jag har egentligen bara en regel och det är att träna mig i att låta mina små Gorgos, och Ragna, vara ifred ibland. I synnerhet efter att de givit mig en blick som förstenar. Dotter 2 säger dock att inte är det så svårt att vara pappa. Det enda du behöver göra är att gilla mig, fortsätter hon. Numera säger jag mest till mina Gorgos: inga droger,inget strypsex, ingen energidryck. Varpå de svarar: lägg av, pappa.
Fotnot: detta blogginlägg skrevs ursprungligen i juli 2018. Gorgo är också namnet på en örn i Selmas roman Nils Holgersson.
Jag tror faktiskt jag föll direkt. Så här i efterhand känns det så, iallafall. För hon är ju en fjäril. En sorts väsen helt olikt allt annat jag mött i livet. Men att falla är inte alltid av ondo. Hon har skingrat mina skuggor. Och övärlden, den är vår.
På en liten oansenlig holme ute i havsbandet sa hon ja. Vassholmen. En plats helt utan kopplingar till mitt tidigare liv. Ja, förutom att jag som barn ofta åkte dit med kusinerna, Lena, Lennart, syskon och föräldrar. Vassholmen har däremot stor koppling till mitt inre liv. Det är en plats utanför tiden, fylld av magi och lycka. Den är mitt Nangilima. På 1970-talet var jag där en mäktig magiker som utförde fantastiska saker. Nu var det första gången på länge jag besökte holmen – och en fjäril följde med. Det var perfekt.
Trollkarlen från övärlden är första delen i en bokserie av Ursula Le Guin. Berättelsen handlar om Ged, en pojke med magisk talang. Han skickas till en ö där trollkarlar tränas. Kanske fann Rowling i Le Guins verk inspiration till Harry Potter? Ged råkar, driven av stolthet och otålighet, skapa en skuggvarelse – en kraft som hotar att förgöra honom. Boken handlar fortsättningsvis om Geds resa genom Övärlden, en plats fylld av magi, för att konfrontera och förstå sin skugga. Resan handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom.
Hej, hur är läget i Falu Kammarkör nuförtiden? Behöver ni tenorer, eller? Läget är bra och tenorer behövs alltid. Du är antagligen inte tillräckligt bra sångare men vi kanske kan ta en öl och prata om det? Gärna! Hon sa det här med något av en blinkning. Ändå störde det mig lite – jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju redan sjungit i FKK. Låt vara för länge sedan. Jag såg i alla händelser fram emot ölen men någon date var det inte frågan om för sådana hade jag slutat gå på.
Foto: Mina
Det här är en ungefärlig (kanske en aning tillspetsad) återgivning av ett samtal en smällkall vinterdag tidigt 2024. Så fortsatte det. Vi slutade liksom aldrig att prata. Den första juli 2025 gjorde tiden ännu ett strandhugg på Vassholmen och en trollkarl utförde fantastiska ting. Men inte ensam. Solen, havet, en nyfiken trut och en fjäril – alla samtyckte och världen blev plötsligt lite ljusare, något befriad från skuggan. Lite senare firade vi tillsammans med alla flickorna i huset i Halsvik, platsen som genom åren upplevt så många händelser i vår släkt. Mina döttrar hälsade officiellt välkommen till ”the crazy family” och konstaterade att ”pappa har tydligen fortfarande lite charm kvar”. Grannarna blev inte ett dugg arga för de är vana vid att det flyger champagnekorkar från oss. Sedan kom Lennart in och gratulerade. På det hela taget en mycket bra dag i livets underbara virrvarr av händelser.
Men låt mig blicka tillbaka en smula. Man kan aldrig ersätta det som varit, det är omöjligt, inte ens den mäktigaste trollkarl klarar sådant. Den strävan göder skuggsidan i livet. Därför hade jag bestämt mig för att kliva av, förlikat mig, för att försöka följa fars modell att acceptera livet som det ter sig. Allt tar sin tid. Allt har sin tid.
Ingen av händelserna på Vassholmen den första juli i år hade varit möjliga före 2024. Jag har under många långa år rest genom övärlden och kämpat med min mörka skugga. Funderat över saker som identitet, balans, mognad och självkännedom. Det har varit en lång men utvecklande resa. Jag tänker numera ofta på vad jag genom åren sagt till mina barn: Var inte rädd. Ge livet allt du har. Det finns alltid en framtid. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få. Det finns inte bara en människa för var och en av oss. Sorgen försvinner aldrig men ändrar småningom karaktär. Det finns faktiskt ett sätt att övervinna den och det är genom att överrösta den med livsglädje. Alternativet innebär risken att gå under.
Det var således dags för en öl. Hej! Plötsligt stod hon där, rejält påbyltad, lite snorig av kylan och med ett fantastiskt leende. Ragna Vilander. Ett samtal om livsglädje påbörjades. Och ganska snart: kärlek.
(Hur vet man det? Ja, kanske genom känslan av att inte behöva krumbukta sig så mycket. Att inte behöva brösta upp sig. Att inte längre leta efter den bästa utan istället vila i vetskapen att man funnit någon att vara den bästa för. Det där som händer så sällan, så ytterst sällan. Den lugna, varma euforin i stort sett varje ögonblick.)
Hon sitter bredvid när det är svårt, hon skrattar och ler, gråter och svär. En fullständigt genuin person. Där finns ingen prestige trots att hon är den modigaste människa jag mött. Att ge sig in i min familj för att finna sin plats handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom. En resa som i sig är något mycket modigt och för det kommer jag alltid att älska henne. Ännu har jag inte försökt övertyga henne om att jag platsar i Falu Kammarkör för det var inte, kan jag i förtroende avslöja, syftet med samtalet den kalla vinterdagen. Dessutom sjunger jag redan i en kör, nästan i två faktiskt. Man börjar inte om, vare sig i körer eller i livet, man fortsätter – formad av erfarenheter till en visare människa.
Bland öar och skär där jag lekt som barn och mina släktingar vandrat i århundraden la vi ytterligare en liten pusselbit, skrev in en fotnot i historien, och gav varandra löften som bars bort av vinden. Precis som Ragna, för hon är en fjäril och jag en trollkarl från övärlden.
Jag föll – och någon tog emot. Att falla är att leva. Man bör inte sträva efter att ha något att falla tillbaka på, det är alltid bättre att falla framåt.
Att möta det okända kan vara svårt. Men man får acceptera och förhoppningsvis lära av mötet.
Det gäller att ta sikte på rätt fyr. Det är nämligen skillnad på information och kunskap. Information kan vara lögn och användas i någons intresse. Jag är lärare, kanske skulle jag ge ut en bok med instruktioner om hur man avslöjar desinformativa digitala troll. Häxhammaren 2.0 kunde den heta efter sin historiska förlaga Malleus Maleficarum. Tänk vad rik jag kunde bli. Rike-Fredrik, rikast i Halsvik. Det tycks nämligen lätt att sprida dynga. Ibland livsfarlig sådan. Det har vi människor alltid gjort, det är egentligen bara spridningens räckvidd som varierat. Boktryckarkonsten ändrade förutsättningarna och det blev lättare att sprida dyngan. Nu har vi internet. Dyngan, liksom det storslagna, blir till sist till fornlämningar och vittnesmål från historien genom grottmålningar, hällristningar, grafitti i Pompeji, runor och dokument i arkiv. Egentligen vet vi ofta i förväg vad som är dynga och inte, för det är skillnad på information och kunskap. Historien hjälper till att omvandla informationen till kunskap.
En fyr att leda rätt
Han hade möjligen lite otur, min anfader nio generationer bort på morfars sida, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Jöns föddes i Henån på Orust år 1600 och dog i Långelanda, också Orust, 1671 – avrättad som häxa. Det påstås så, iallafall. Jöns var Orust rikaste man och politiskt aktiv. Och han hade stundtals hårda nypor. Han klagade till och med på kronan över fogdens hårda indrivning av skatt efter att Bohuslän blivit svenskt 1658. Det var bättre på jutens tid, tydligen. Detta skulle han måhända inte gjort. Slutet blev brutalt: Anklagad för trolldom och satt i häkte där han efter tortyr avled. Efter döden förklarades han oskyldig.
Det började dock bra. 1639 tog Jöns över kronogården Vräland i Långelanda socken. Han ökade sin makt och rikedom genom att låna ut pengar till andra bönder – ibland genom hårda metoder. 1669 beslagtog han exempelvis boskap från bonden Börje Aslagsson i Mulltorp på grund av en skuld. När Orust efter Roskildefreden kom under svensk kontroll kom nya svenska fogdar och med dem en tyngre skatteuppbörd. 1664 författade Jöns en besvärsskrivelse till riksdagen tillsammans med bygdens bönder vilket innebar en konflikt som varade i sju år.
Men häxa? Tja, vi människor har alltid förklarat saker vi inte förstår eller gillar genom övernaturliga fenomen. Hur vi sett på dessa ting har dock varierat. Länge brydde vi oss i Europa inte nämnvärt. Häxor, oknytt och magi sågs som okristlig vidskepelse, något att rycka på axlarna åt. Varför ändrades det? Jo, någon började sprida dynga. På 1400-talet ändrades synsättet och plötsligt såg man häxor överallt, ett existentiellt hot mot hela samhället, en världsomfattande sammansvärjning ledd av satan själv. Det gick snart överstyr. Den första kända massjakten på utpekade häxor ägde rum mellan 1428-1436 i västra alperna – i ett område som hette Valais avrättades tvåhundra personer. Häxhysterin fick från 1485 sin profet i dominikanermunken Heinrich Kramer som bodde i Tyrolen. Han var sannolikt både psykiskt sjuk och bar på ett glödande kvinnohat. Myndigheterna på orten var dock kallsinniga och utvisade honom. Men Kramer gav sig inte utan författade en av historiens bästsäljare: Malleus Maleficarum – Häxhammaren. Det är enkelt beskrivet en gör-det-själv-bok i konsten att avslöja och döda häxor. Dynga.
Kramer beskriver hotet som häxorna utgör i detalj och rekommenderar tortyr för att tvinga fram bekännelser. Den enda möjliga påföljden är avrättning. Sex är en viktig beståndsdel, boken ägnar ett helt kapitel åt häxor som stjäl mäns penisar. Ja, till och med samlar på dem. Kramer berättar om en man som förlorat och vill ha tillbaka sin lem. Den aktuella häxan hade sin samling i ett fågelbo och erbjuder den penislöse att ta vilken han vill. Han valde (givetvis) en stor men fick inte det eftersom den tillhört en präst. (Måhända skulle en hel del problem lösas om män vore penislösa, dock inte alla, men jag väljer att inte följa upp den tankegången.)
Totalt avrättades mellan 40 000 och 60 000 personer för häxeri mellan 1400-talet och 1700-talet. Cirka 75–85 procent av de avrättade var kvinnor men i vissa områden, som Island och Normandie, var män i majoritet bland de dömda. I Sverige avrättades cirka trehundra personer för häxeri under perioden. Den mest kända rättegången var Torsåkerprocessen 1675 där sjuttioen personer avrättades på samma dag, vilket är den största massavrättningen i Sveriges historia. Människor började anklaga personer de inte gillade, som hade inflytande eller betedde sig avvikande. Man kunde genom att få någon dömd vinna fördelar eller göra det som hämnd. Sannolikt var det detta öde som drabbade Jöns Guldbrandsson. Barns vittnesmål togs på största allvar. Offren hade ingen nåd att vänta, deras ägodelar konfiskerades och de som vägrade erkänna sin skuld torterades. Fingrar bröts, kött togs ur kroppar med glödande tänger, kroppar sträcktes till bristningsgränsen och offret kunde sänkas i kokande vatten och så vidare. Behandlingen pågick tills offret inte stod ut och erkände – med avrättning som påföljd.
Samma sak sker hela tiden i varierande grad. Myanmar, Jugoslavien, Rwanda, Pride, Förintelsen, Springfield i Ohio och synen på sexualitet är exempel på när dyngspridning fått oerhörda konsekvenser. Grunden är skillnaden på information och kunskap. Informationen i Häxhammaren, som mest handlade om illvilja mot kvinnor, fick en enorm spridning genom bland annat kyrkan. Boken svarade mot människors rädslor och makabra fantasier, gavs ut i massor av upplagor till och med 1670 och har format uppfattningen vad en häxa är – också våra dagars uppfattning om häxor bygger på dess beskrivning.
Jag ska vid närmare eftertanke inte ge ut någon ny Häxhammare. Informationen för att avslöja digitala troll stavas källkritik och självständigt tänkande. All information kräver att man värderar konsekvenserna av dess innebörd. När dyngspridaren sprider sina lockrop får man vara beredd. Leta efter en annan fyr. Det händer minst en gång per livstid. Och historien hjälper till. Är de farliga, invandrarna, de homosexuella, kvinnorna, muslimerna eller minoriteterna? Nej. Inte som grupp betraktat. De är bara annorlunda. Och annorlunda är ofta bra. Det är individer som kan vara farliga.
Trollhammaren 2.0. Inte särskilt rik och tämligen ofarlig
Hur gick det då för Jöns? 1669 uppmanade svenska staten att alla med “häxflykt” skulle gripas. Fogden på Orust utnyttjade detta för att arrestera honom, trots vittnesmål till hans förmån från både kyrkoherden och andra bönder. Hans fall prövades på hösten samma år. Jöns nekade bestämt till varje påstående att han skulle ha varit i kontakt med Djävulen men verkar ha blivit kvar i fångenskap. Han avled 1671 fortfarande i husarrest. Landshövdingen beordrade kyrkoherden att begrava honom i tysthet. Man ville väl inte uppröra folket i onödan, för Jöns var något av en lokal celebritet. Jag har inte funnit några officiella uppgifter om att han faktiskt torterades till döds. Det fanns en uppgift som hävdar det i släktforskningens material men det saknas annat belägg. Rykten och obekräftade uppgifter kan lätt misstas för fakta. Det vi med säkerhet vet är att det förekom få fall av häxjakt södra och västra Sverige. Det var mer vanligt i mellersta och norra Sverige. I Dalarna. Varför västkustens folk inte brände häxor kan inte enbart förklaras av gles befolkning – för hela Sverige var glesbefolkat. Kanske var kustens människor mer vana att möta till- och bortresta människor präglade av nytt och ovant. På så vis hade han kanske lite otur, min anfader nio generationer bort, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Men vad han faktiskt dog av är för mig okänt.
Något jag däremot vet är att Jöns var gift med Ingeborg Rasmusdotter. Hon födde nio döttrar under sina sjuttio år: Sigrid, Ingegärd, Karin, Kerstin, Bengta, ännu en Sigrid, Maret, Anna och Malin. Stilla gick hon ur tiden 1675. Jag undrar vad hon ansåg om sakernas tillstånd. Källorna tiger.
Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, men det finns faktiskt två jag. Ett jag före Uppsala och ett efter, finns det iallafall. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och när resten av livet då och då går lite i moll så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken återvänder dit.
Vilket struntprat. Man formas ju hela tiden. Kanske är det i Falun jag fått allt.
På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.
En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit en bildad människa med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull person i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.
Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt efternamn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt i förväg? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av den uppsluppna munterhet som endast tillfaller två personer med samma namn.
Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?
Två av oss
Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.
I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt eller går runt gruvan är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig. De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss”. Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.
Två av oss
Nä, man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Det finns alltid ett nytt öster om Manhattan. Eller öster om Eden. Skepp ohoj! Och kärlen finns överallt. I Falun, exempelvis. Staden jag fick allt i. Livet, genom min födsel. Ett arbete, två döttrar, vänskap och kärlek.
Det som en gång tog mig till Uppsala var nyfikenhet på livet. Den nyfikenheten finns kvar. Det är den som lyfter upp mig när tillvaron går i moll. Som Mange brukar säga: det som passerar är tid. Man bör inte ägna allt för mycket av den till att fundera vare sig framåt eller bakåt. Eller som jag brukar säga: min bästa tid är nu.
Läget var spänt i Jerusalem påsken år 33. Flera uppror hade ägt rum mot den romerska ockupationsmakten och ståthållaren Pontius Pilatus hade hårt slagit ner dessa. Särskilt var Pilatus på sin vakt mot karismatiska kungapretendenter och olika sorts predikanter som kunde uppvigla folket – Johannes Döparen hade nyligen avrättats.
Den romerske ståthållaren i Jerusalem vid tiden för Jesus är, tack vare Bibeln, välkänd. Han var allmänt avskydd och ansedd som en aggressiv tyrann ökänd för att vara mutbar, våldsam, nyckfull, genomföra ändlösa avrättningar samt sin allmänt vildsinta grymhet. Till och med medlemmar ur den kungliga familjen (dynastin Herodes var själva inga duvungar direkt) såg honom som grym utöver det vanliga.
Pontius Pilatus
Vid påsk var det den populäre Jesus tur att ställas inför skranket. Berättelsen om hur han förråds av Judas (som får betalt för att sälja information om var Jesus befann sig) och grips i Getsemane är välkänd. Efter visst tumult fördes Jesus om natten (för att undvika uppmärksamhet) till templets överstepräst Kajafas. Oturligt nog så sammanföll den romerska ockupationsmaktens och det judiska religiösa ledarskapets intressen att göra sig av med Jesus, bland annat därför att han i sina predikningar utmanat båda grupperna.
Mitt i natten förhördes Jesus av Kajafas. Viktiga frågor ställdes. Hade han verkligen hotat att riva templet och bygga upp det igen på bara tre dagar? Och menade han att han var Messias, frälsaren? Länge vägrade Jesus svara på frågorna men yttrade till sist: Människosonen ska sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. Därmed var saken klar, menade Kajafas och de runt honom. Jesus hade hädat och skulle dömas till döden. Han skickades vidare till Pilatus. Denne ville dock bringa klarhet i hur stort hot Jesus egentligen utgjorde och frågade Du är alltså Judarnas kung? och fick svaret Du själv säger det. Pilatus ordnade därefter en gemensam rättegång mot Jesus, mördaren Barabas, två tjuvar och (möjligen) flera andra upprorsmän. Pilatus erbjöd som en gest av god vilja att frige en av fångarna och folkmassan föredrog Barabas.
Den här delen av berättelsen verkar tveksam eftersom det vanliga var att Rom utan pardon lät avrätta upprorsmän, helst om de liksom Barabas mördat. Jesus dömdes till korsfästelse men Pilatus sköljde (enligt evangelisten Matteus) symboliskt sina händer och menade sig oskyldig till den här mannens blod. En förklaring till detta kan vara att Pilatus var rädd att någon av alla profeter eller kunga-wannabees som ständigt dök upp faktiskt skulle vinna folkligt stöd och bli till ett verkligt hot. Jesus var som sagt populär. Bibeln antyder att Pilatus på något sätt skulle känt på sig Jesus gudomliga ursprung och uppsåt men givet Pilatus omvittnade karaktär i övrigt förefaller detta osannolikt.
Den kristna historien har ofta pekat ut det judiska prästerskapet som skyldiga till Jesus öde men dessa kunde själva utfästa dödsdomar om de så önskade, utan att dra in romarna. Det finns därmed anledning att tvivla på den etablerade bilden och istället anta att processen mot Jesus var en rent romersk operation. Även påföljden, korsfästelse (nedan), talar för det. Först piskades Jesus med en läderpiska som var försedd med spetsar av ben eller metall – en metod som ofta ledde till döden. Sedan leddes han och hans medfångar iväg, svårt blödande efter piskningen, med en skylt med texten Judarnas Konung. Detta skedde antagligen fredagen tredje april år 33. Jesus bar som brukligt korset själv (men fick hjälp en bit på vägen av en viss Simon från Kyrene) till avrättningsplatsen Golgata (Golgata betyder skalle på arameiska) en plats som låg belägen strax utanför staden.
Jesus får hjälp med korset
Väl framme erbjöds Jesus vin med myrra för att bli lugn strax innan korsfästelsen men avböjde detta. Han spikades fast på korset som restes upp mot en påle. Man fäste skylten ovanför huvudet på honom. Korsfästelse var ett vanligt förekommande romerskt straff (och metoden var gammal och välkänd redan på Jesus tid) tänkt att förnedra och avskräcka. Straffet innebar en plågsam död där dödsorsaken lika gärna kunde vara värmeslag, hunger, törst, chock eller kvävning. Arkeologiska fynd i utgrävda gravar visar att man, för att offret inte skulle förblöda, spikade fast vederbörande genom underarmarna (inte genom handflatorna) och i fotlederna. En korsfästes naken: männen framvända och kvinnor bakvända. Det gick att styra hur långsamt en dömd skulle avlida. Genom en liten hylla placerad under skinkorna och fötterna kunde man överleva i flera dagar. Tre, exempelvis. Skulle offret istället dö fort krossade man benen så offret kvävdes snabbt.
Bödlarna (i det här fallet romerska legosoldater från Syrien och Grekland) kunde alltså förlänga eller förkorta pinan men i fallet Jesus ville Pilatus inledningsvis visa hur det gick om man trotsade Rom. Tiden gick och Jesus fiender kom till Golgata för att håna och skratta åt honom. Hans närmaste, Maria från Magdala, hans mamma och den lärjunge Jesus älskade mest (som har antagits varit hans bror Jakob), kom också. På kvällen sa Jesus att han var törstig och man blötte en svamp med surt vin och sträckte upp på en isotopstjälk. Efter ett tag tycks Jesus förtvivla och ropar: min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Ytterligare en stund senare säger han till Jakob: Där är din mor och bad honom ta hand om henne. Om det rör sig om Jakob och denne är hans biologiske bror så känns yttrandet logiskt. Plötsligt utbrister han: det är fullbordat och förlorar medvetandet.
Pilatus är vid det här laget stressad. Det är stora folkmassor i rörelse i Jerusalem (det är ju snart påsk och sabbat) och flera upprorsförsök har som sagt redan kvästs. Han vill nu snabba på avrättningen. Soldaterna får order om att krossa benen på de andra men Jesus verkade redan död så de sticker honom i sidan med spjut. Kanske var detta den faktiska dödsorsaken. De anhöriga och anhängare till Jesus fick tillstånd att snabbt begrava honom i en grotta så som seden var. Kroppen parfymerades och lades i en svepning. Idag ligger Den Heliga Gravens Kyrka på platsen och sannolikt på den korrekta platsen då lärjungar snabbt började samlas och högtidlighålla den.
Hur gick det för de andra i dramat? Om Judas finns det två berättelser. Antingen köpte han en gård för de trettio silverpenningar han fick för att han förrådde Jesus men dog plötsligt när han oturligt sprack upp och inälvorna rann ut på åkern. Enligt en annan tradition hängde han sig strax efter korsfästelsen djupt ångerfull. Lärjungarna började snart samlas och sprida budskapet och berättelserna om Jesus. De valde Jesus bror Jakob till ledare. De kallades Nasareer och blev en snabbt växade judisk sekt.
Pilatus fortsatte sina nidingsdåd i kejsar Tiberius namn. En tid senare gav han sig på en ny judisk sektpredikant som utgjorde ett hot. Pilatus anföll sekten med kavalleri och åstadkom massaker. Detta var en gång för mycket och han höll nu på att driva hela Jerusalem till öppen revolt. Pilatus chef, guvernören för hela Syrien, Lucius Vitellus, avskedade honom (till innevånarna i Jerusalems stora glädje) för att återupprätta ordningen. Enligt vissa källor skickades han hem till Rom för att ställas inför rätta. Han avrättades eller begick självmord år 39. Även översteprästen Kajafas fick sparken.
Hela berättelsen baseras i stort sett på evangelierna, helst Markus och Lukas. Det är i stort sett inget gudomligt eller övernaturligt i stora delar av berättelsen. Man kan läsa i evangelierna om hur det gick till när Jesus återuppstod från döden men det går naturligtvis inte att vetenskapligt bevisa den delen. Tror man inte på återuppståndelsen kan en alternativ förklaring vara att Jesus kropp flyttades, antagligen med såväl Pilatus som Kajafas goda minne, till en grav i avskildhet av de anhöriga. För alla sörjer vi en anhörig oavsett hur relationen sett ut och de flesta vill sörja ifred.
—
Källor:
Allt går som sagt att läsa i evangelierna Markus och Lukas. En av få icke bibliska källor som finns att tillgå är den samtida judiske historikern Josefus.
En mer realistisk skildring av passionshistorien (passion kommer av latinets patio = att lida) är filmen Passion of the Christ där skådespelaren James Caviezel bildtroget skildrar Jesus.
Jag har varit nedstämd i veckan. Så otroligt påverkad över händelserna i Örebro och hur illa människor ibland behandlas. Det var bättre förr.
Att återkomma är en svår konst.
Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män
Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll
Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger
Man bör inte pissa på nuet
När jag återvände till Falun 1998, till Styrsö efter några år på annan ort, till Aix 2002, till Engelbrektsgatan 2019, numera till Uppsala/V-dala var, och är, det annorlunda. Nuet är alltid något av en kuliss på förflutenhetens scen medan man själv sitter i orkesterdiket.
Det var en gång tre syskon i ett orkesterdike
Karl XII lämnade Sverige 1699 och återvände i december 1715. Då hade mycket blod flutit under broarna. Det var ett utarmat land han återsåg långt ifrån den militära stormakt han en gång lämnade. Och inte var det någon särskilt storstilad återkomst han gjorde. Karl hade i sista stund hals över huvud flytt Stralsund med kulor vinande efter sig. Men det var bara ett bland alla tillfällen han varit nära döden. Guds försyn var alltid med Sveriges envåldshärskare.
Jag undrar vad han tänkte när han vandrade runt i Ystad, Trelleborg och Lund. Kanske mindes han alla människor han mött under sina resor, kanske grunnade han över sin familj som han försakat under långa år av bortavaro. Eller så var det Sverige, landet han ödelagt, som upptog hans inre. Och hur föreställde han sig framtiden och att ätten han tillhörde skulle upphöra med honom? Var stegen över kullerstenarna tunga och dystra eller spänstiga och målmedvetet bestämda? Haltade gjorde han iallafall, så mycket vet vi.
Efter en lång, kall och stormig seglats anlände Karl XII med fartyget Snappupp klockan fyra på luciadagens morgon Sveriges kust. Fartyget ankrade i närheten av Trelleborg och några män rodde honom i land. Det går inte att missa symboliken. I en liten roddbåt återkom den store Carolus Rex som en trashank, han som ridit i spetsen för stora arméer kom nu som en ensam flykting eller likt en blöt råtta som flyr ett sjunkande skepp. Händelsen gav genast, som så mycket annat kring Karl XII, upphov till myter och rykten. Piskade han verkligen i missnöje kaptenen och beordrade han avrättning av en besättningsman? Kungens belackare, såväl samtida som senare, har tävlat i att frossa i och brodera ut händelsen. Det gick många rykten. Det lilla sällskapet vandrade till fots mot Ystad men fick skjuts av en bonde. Det sägs att mannen som tack för sina insatser årligen under sin livstid erhöll mjöl från kronan. Men inget av ovanstående är otroligt för både piska och överdådighet präglade Karl XII. Vi vet inte.
Däremot vet vi att det var en åldrad och sliten man som återvände efter sin långa bortavaro. Trots att han bara var trettiotre år. Tunnhårig (Karl bar aldrig peruk som många andra i hans ställning vid den här tiden) plågades han av en envis hosta och en kraftig hälta. Han var väderbiten, ärrad (han överlevde kopporna som barn), hade en rejäl, böjd näsa och utskjutande underläpp, det högra ögat var något mer öppet vilket gav en stirrande blick. Allt sammantaget fick människor att undra om det verkligen var han, hjältekonungen, som återkommit. Dog månne den verklige kungen redan vid Poltava och detta var en bedragare? Tsaren tog uppgifterna på allvar och skickade en spion för att undersöka saken. Samtidigt var Karl mindre tillbakadragen än förr och kunde exempelvis skämta (låt vara på sitt karaktäristiskt obegripliga sätt). Han var helt enkelt mer självsäker.
Dödsmasker
Karl är vid tidpunkten ännu i sin krafts dagar och tycks få ny energi av att åter vara i Sverige. Nya planer smids, nog är segern inom räckhåll bara tillfället grips och alla under honom gör sin plikt. Men det är inte samma land han återvänt till, det finns ingen entusiasm för kungen och allt fler övertygas om att för att fred ska råda måste kungen dö. Det är människorna det handlar om. Varje tid har en helt unik sammansättning människor. Senaste gången Karl XII besökte Ystad var det för att hälsa på sin storasyster Hedvig Sofia som just fyllt arton år och var nygift med Fredrik av Holstein-Gottorp. Hon är nu död sedan länge. När Karl nåddes av dödsbudet 1709 vägrade han tro det. Sedan stängde han in sig i sitt tält i dagar och vägrade prata med någon. Att förlora en syster är inte lätt.
Mest dåÄnnu mer dåMer dåNuet
Det är så många jag saknar. Samtidigt är jag glad över fått vandra vid deras sida en stund. Det må vara som det är med förfluten tid. Man kan inte bara snegla bakåt för då missar man nuet och snart nog har man inget att återvända till. Kanske var det detta öde som drabbade Karl XII, den stormäktige och nådige herren, Karl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendels konung, storfurste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, furste till Rügen, herre över Ingermanland och Wismar och Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern samt till Jülich, Kleve och Berg hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och herre till Ravenstein.
Sten Selander lär oss genom dikten spela kula att man kan ångra sina handlingar men det finns också konsekvenser man aldrig kan göra något åt.
Tranströmer uttrycker det så det verkligen känns i dikten Efter någons död:
Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.
Uttrycket om floden tillskrivs Herakleitos (ca 500 f.Kr.). Han hävdade att allt är i ständig förändring – både floden och personen som kliver i den.
Att man inte bör pissa på nuet var det Göran Tunström som sa. Citatet uttrycker vikten av att uppskatta och respektera nuet istället för att försumma eller nedvärdera det.
Men vad vet jag. Jag ber att få återkomma. Med spänstigt steg. Alternativet tycks nämligen tråkigare. Det enda man kan göra är att från orkesterdiket leda musiken samt undvika att pissa på nuet. Det tror jag är gåtans lösning.
Spänstigt steg
Okej, jag erkänner. Jag älskar mitt nu. Jag vet vem jag är, vad jag kommer ifrån och jag ser framtiden an. Det finns skönhet och ljus i allt det mörka. Man får aldrig glömma det. Jag ser alltså fram emot framtiden. Både nästa vecka och bortom.
Tvång, drömmar, mer tvång. Livet. Googlar man på såpbubblor får man massor av träffar. Av det drar jag slutsatsen att såpbubblor är viktiga. Jag brukar, lite dumdrygt måhända, säga att vi människor är som såpbubblor: vackra, flyktiga och plötsligt borta. Vad som händer med såpbubblan efter att den försvunnit ägnar jag inte överdrivet mycket tankemöda. Det är mer bubblornas ömtåliga, majestätiska och oerhört vackra svävande genom kosmos i detta nu som intresserar mig.
”Lägg av”
Sms är engelska och betyder short message service. Ett till synes bra kommunikationssätt. Men vart (var indikerar läge och vart riktning) har vi gått sedan tiden med mess? Vi befinner oss alltid på första sidan av en väldigt intensiv berättelse. Tills vi befinner oss på sista sidan. Berättelsen kan nog inte återges via korta meddelanden men vår kommunikation utgör en del av den.
Saker och pengar går att ersätta. Inte tid. Jag bläddrar i analoga album och reser tillbaka till när flickorna var små och människor i min närhet levde. Det är den funktionen gamla bilder fyller. Korta meddelanden från förr som stämmer till eftertanke.
När världen var lite tryggare
Jag lyssnar sällan på sommar i P1. Men Birgitta Ohlssons program ville jag inte missa. Det drabbade mig mitt i solarplexus. Jag har träffat Birgitta några gånger. Bland annat lyckades jag inför valet 2014 få henne att besöka min skola. Hon är mycket inspirerande. Tillsammans med Bengt Westerberg och Annie Lööf är hon mitt politiska föredöme. Men det var inte hennes resonemang om liberala värderingar jag tog med mig från programmet. Nej, det var mer när hon pratade om sin familj som en gång, antagligen alldeles för tidigt, kommer att mista sin mamma och fru som jag kände tårarna komma. Den upplevelsen delar jag med henne. Eller kanske snarare med hennes man. Fast mitt perspektiv är lite annorlunda. Det är en sak när man fått sin tid utmätt, en annan att veta att nu är det upp till mig, från och med nu är det bara jag. Känslan av övergivenhet, att det inte finns någon annan.
Fem år har gått. Fem viktiga år. När jag ser tillbaka på mina prioriteringar så förfasas jag. Vad har jag fyllt tiden med? Möten och arbete. Till vilken nytta? Det är ett privilegium att vara mina döttrars far och nog sätter jag dem främst. Men känslan gnager, kunde jag inte givit dem mer av mig medan tid var?
Jag blir allt mer avogt inställd till sociala medier vilket är något motsägelsefullt eftersom jag använder dem tämligen aktivt. Men all denna tid som går till att stirra i en telefon är förlorad. Alla missförstånd eller missriktade energier på reaktioner på människor man ytterst sällan träffar. Att synen på sanning blivit mer flytande. Tid är som budget, det handlar ytterst om prioriteringar.
Viktiga mess
Perspektiv. Innan speglar fanns var man tvungen att spegla sig i omgivningens reaktioner på sitt beteende. För inte så länge sedan kommunicerade man via brev. Dessa skrevs för hand, lades i kuvert och postades. Svaret kunde dröja minst en vecka, ofta längre. En gång läste jag sagor och sjöng godnattvisor för två små flickor, nu oroar jag mig för att inget ont ska hända dem när jag långt före dem går till sängs.
Jag stänger albumet. Öppnar telefonen. Den är full av såpbubblor. Full av människor som lever en stund till. Full av kärlek.
Birgitta entusiasmerade mig en gång att engagera mig politiskt. Nu påminner hon mig om livsglädje och om vikten av att prioritera. Det finns så många fantastiska berättelser. Berättelsen är vår egen största tillgång. Det gäller att inte fastna i andras. Jag blåser ett gäng såpbubblor över en surmulen tonåring och vi skrattar hejdlöst. Tvång, drömmar, mer tvång. Livet.
De tjugo åren står ristade med glödgat järn a.k.a min bästa tid är nu
Post scriptum
Det kom en såpbubbla som drev åt mitt håll.
Hej Fredrik, hoppas du har haft en rolig studentvecka!
Jag ville bara skriva och tacka dig för att du var en otroligt bra lärare. Jag uppskattade jättemycket hur man fick välja ambitionsnivå och sen få en tydlig bild, genom betygskriteriedokumentet, hur det gick i kursen. Det var till stor hjälp för en person, som mig, som gillar att ha en bra översikt och ha allting organiserat.
Du och jag hade bara några enstaka konversationer själva men jag ser ändå upp till dig på många sätt. Du har alltid verkat vara så klok, vis, snäll, rolig, talangfull och bara rent av intressant vare sig det är saker från politik och samhället till sång, musik och kärlek. Jag såg alltid fram emot dina lektioner och tyckte alltid det var så intressant när du problematiserade saker i samhället jag aldrig någonsin lagt en sekund av tanke på eller när du delade med dig av erfarenheter från ditt rika liv. Talet du höll på studentlunchen knop ihop säcken så bra och inkapslade hur jag (och alla andra) uppfattar dig som person. Som en snäll, framåtblickande, glad, tröstande, trygg och vis man. Det var förövrigt det finaste talet jag någonsin hört och det fick en så manlig man som mig själv att fälla många tårar.
Jag hör kanske av mig i framtiden nästa gång något spännande i mitt liv händer som att jag står på Parthenon eller hör någon på en bal som sjunger om falukorv. Har också nyligen upptäckt din blogg och är väldigt taggad på att fortsätta läsa den. Hoppas du har det fortsatt trevligt på lugnet
På minnesstunden på Oddfellows i Falun efter hans begravning tredje maj 2024.
Kära vänner och släktingar till pappa!
Fyll på era glas och luta er tillbaka. Det här kommer nämligen att ta en stund. Dessa minnesord bygger på mina och Viktors gemensamma minnen av vår pappa. Och de är många, dessa minnen.
Jag vet inte hur ofta jag och mina syskon refererade till pappa, men det var ofta. Senast i morse när Viktor fick sitt kaffe filtrerat genom ett filter som inte bytts på länge varvid kaffet smakade mögel. Du är som pappa…
Det vill gärna bli bra. Ni känner alla till pappas livsmotto inpräntade på den spruckna lertavlan som han sedan omsorgsfullt limmat ihop. En perfekt sammanfattning av hans liv.
Jag börjar med en ganska ny händelse från när jag och pappa gick till banken, han skulle av praktiska skäl byta till min. Bankpersonalen frågade: använder du internet Jörgen? Nej, svarade pappa, det är internet som använder mig. En mycket insiktsfull formulering. Man bör också i sammanhanget minnas att pappas enda kontakt med en dator var när han råkade formatera om en hårddisk under en IT-kurs på 1980-talet.
Mötet avslutades med den välmenande men något hurtfriska frågan: undrar du något mer, Jörgen? Jo, svarade pappa – jag vill ha en femhundring i börsen också. Bankpersonalen såg frågande ut och vände sig till mig: har din pappa en okänd aktieportfölj? Nej, svarade jag – han vill bokstavligen ha femhundra kronor i sin plånbok. Detta kunde banken inte stå till tjänst med varvid pappa muttrade misslynt.
Hans ovilja att prata i telefon är omvittnad. Samtalen blev sällan långa. Varje gång inledde vi med: hej pappa, det är Helena/Viktor/Fredrik varvid han artigt svarade: ja, jag hör det. Han förhörde sig om barnbarnens väl och ve och konstaterade att “det är gott att ha dem.” Därefter ville han oftast avrunda samtalet. Men man kunde, om pappa var på humör, också bjudas på vardagliga betraktelser eller kommentarer om världsläget, om den så kallade porthäxan en våning ner eller någon anekdot från Bodforsen inte sällan avslutat med ett ”huvva” vilket är norrländska för ”usch”. Dessa korta små samtal var en återkommande trygghet för oss barn även in i vuxenvärlden.
Vi minns hur pappa läste sagor för oss när vi var barn. Hur han tappade tegelstenen Nils Holgersson i huvudet på sig själv när han då och då nickade till under läsningen. Alltid läsande, alltid litteratur. Dagen efter Helenas begravning satte han sig med hela barnbarnaskaran och läste just ur Nils Holgersson. Det var på samma gång talande, hjärtskärande och väldigt vackert.
En gång fick han den åttaårige Viktor att uppbringa modet att åka en läskig attraktion på Liseberg med orden ”det där är bara en jätte på lerfötter”, ett uttryck Viktor både förstod och inte förstod. Men åkte, det gjorde han.
Berättelserna från pappas uppväxt i Norrbotten, alla uttryck, namn, ramsor och skrönor. Ibland på den obegripliga dialekten överlulebondska varvid ingen förstod någonting. “Ske du hä noe stoop i käkostän” översätts “är du hungrig?” Alla dessa historier han älskade att återberätta och när vi uppgivet invände att vi redan hört allt förut berättade han glatt en ny historia vilken vi givetvis också hört tidigare. Som den när han och en vän hamnade i slagsmål utanför en krog i Boden. Vännen åkte på en propp och stöp i backen. Pappa, något fundersam, lutade sig över vännen och frågade om han halkade eller fick en smäll varvid kombattanterna började skratta och kampviljan ersattes av förbrödring.
Eller berättelsen om den ende nazisten i Bodforsen, “han Oskar Sundqvist. Huvva”. Pappa kunde namnet på Råbäckens hundar under 1930- och 40-talen men inte alltid minnas vilket barnbarn som lyssnade till vilket namn. Eller när han under sin korta karriär som plit var ansvarig för en fångtransport per tåg och spelade kort och drack grogg med fångarna eftersom “det var det bästa sättet att hålla koll på dem.” Hur han som ansvarig redaktör för personaltidningen Mixturen på landstinget publicerade sin egen roman Kolmilan som han skrivit tillsammans med mångårige vännen Hans Hallquist. Redaktionen bestod enbart av dessa två herrar. Utgivningen tog ett år av tidningens nummer i anspråk. När vi och våra föräldrar var på fest hos Hallquists fick vi barn äta i garaget eftersom vi kunde ge Hans stora schäfer trauma. Hans och pappa startade på 1960-talet ungkarlsklubben MDP, Mat Dryck Personlighet, som levt vidare i en manskör jag startade för femton år sedan. Det gillade pappa. Namnet mer än sången, som han sa.
På frukostarna under vår uppväxt undrade pappa varje morgon om man ville ha “filmlött eller vanlig mlött” då han mindes att något av barnen en gång inte kunnat uttala ordet “mjölk” ordentligt. Efter mottagen beställning om vilken mjölksort som föredrogs kom alltid följdfrågan hur man ville ha den serverad: med eller utan stepp?
Alla dikter han älskade att citera i tid och otid. Fröding, Dan Andersson och så självklart Sten Selanders ”Spela kula”, som vi syskon snart kunde utantill.
Pappa och mamma hade aldrig någon egen bil så för pappa var det naturligt att ta barn och skidor på lokalbussen upp till Lugnet. Eller dra runt en gigantisk bagagevagn genom en bokhandel i centrala Göteborg i väntan på tågets avgång, helt obrydd av personalens och kundernas irriterade ögonkast och sura muttranden. Alla dessa tåg- och bussresor med tre barn och massor av packning. Inte sällan nattåget till och från Göteborg, alltid på plats minst en halvtimme innan avgång. En egenhet som jag nog måste erkänna att jag ärvt. I garaget fanns istället för bil kanoten “Gröna faran” (som nu återfinns på Styrsö) samt hela Badboys rekvisita eftersom pappa var materialförvaltare på livstid. Vi ber å hans vägnar härmed att officiellt få lämna ämbetet åter efter utfört uppdrag.
Jag påtalade, när pappa sålde den stora lägenheten på Promenaden, att han kunnat få bättre betalt om han gått ut på öppna marknaden varvid han gav mig en förvånad blick. Han svarade förebrående att så gör man inte. Vi har kommit överens. Ett handslag är ett handslag.
Vi minns hans “gnuggningstix”, det idoga gnuggandet i ansiktet när han funderade över något och som tilltog i frenesi när han kände sig pressad. En företeelse som tycks gått i arv till Viktor.
Hans ändlösa utläggningar om högt och lågt, de långa monologerna om allt och inget. I den händelse omgivningen signalerade ointresse så sporrade det honom att prata på. Kanske ett beteende alla syskonen ärvde.
De torra sarkasmerna som tittade fram när han blev irriterad. Som den gången en dam med käpp skällde på Viktor för att han satt på hennes plats på bussen. När pappa och Viktor flyttat sig avslutade pappa med att uppmana damen att säga till om han skulle ringa efter en ambulans också.
Pappa brusade sällan upp eller tappade humöret. Hårda ord i vredesmod var inte hans melodi. Tvärtom ogillade han svordomar och yttrades sådana fick man en reprimand, ”Nå, inga fula uttryck!”. När Viktor tappade fattningen, gormade och svor (Viktor skrek ofta som barn) kunde pappa till min oförställda glädje bekymrat titta på honom och fråga ”du är väl inte affektlabil?” Jag minns också svårigheten att förklara det roliga för mina egna vänner. Först var jag tvungen att slå upp ordet affektlabil.
Jo, en gång blev pappa faktiskt ursinnig. ”Cykeln ska fram!” Det var när Viktor i ungdomen varit ute och festat och inte orkat gå de cirka 250 meterna till krogen. Han glömde emellertid cykeln på hemvägen, det kan ha varit ett blont yrväder inblandat i dramat, och cykeln blev i alla händelser kvar på stan. Viktor somnade i trapphuset, mamma och pappa skulle ut och cykla dagen efter. Maleur. Men han hämtade cykeln och desarmerade situationen. Våra föräldrar var lösningsfokuserade, långsinthet hade ingen plats hos dem.
Välkända är berättelserna om långkrypning som innebar att vi barn som spädbarn fick uppleva världen på egen hand, men under uppsikt. Eller när jag var, med pappas ord, odygdig, och människor undrade vad det var för fel på mig så svarade han att jag tar ingen kritik nu, kom igen när han är vuxen. Lite som en variant på Nalle Puh; Om någon inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att han har lite ludd i ena örat.
När han under 1970-talet simmade Vansbrosimmet och från topp till tå smetade in sig i grisfett för att inte frysa minns jag att jag tyckte att min pappa var en mycket märklig man.
Hur han kunde lägga omkull sitt urdruckna vinglas på bordet under en middag för att markera att där inte fanns en endaste droppe som riskerade fläcka en duk. När man sedan fyllde på sa han alltid ”Hä på bara, hä på”.
Jag minns stenen i trädgården på Hjortronvägen som var för stor för att gräva upp och som han istället målade grön. Med tiden falnade kulören och vi hade en turkos sten i trädgården. En trevlig prydnad och ett briljant sätt att lösa problemet.
Eller när Viktor körde bil i Falun och en medtrafikant slarvade. För att reta pappa ropade han ”kör ordentligt din bonniga jävla falubo”. Omgående replikerades från baksätet ”Nja, det där kan lika gärna varit en stockholmare på besök. De är obehärskade i trafiken. Vad jag kan se”.
Eller när Helena dagen efter mitt och Malins bröllop slog huvudet i skåpet varvid pappa deltagande och teatraliskt dystert uttryckte “och det huvudet som redan var så ömt”.
Hur han vägrade finna sig i att allt stängde ner under pandemin, utan fortsatte gå till biblioteket eller ta sig en öl på krogen. När vi allt mer desperat förmanade och tjatade svarade han bara ”det är ju inte en människa ute, hur skulle jag bli smittad?” Till mig sa han dessutom att jag har har överlevt ett världskrig och flera pandemier, det ska nog gå bra den här gången också. Så såg han på livet. Och han fick ju rätt, på sätt och vis.
När vi gick och röstade i val och jag gjorde mitt yttersta för att bevara hans valhemlighet. Väl bakom skynket i valbåset vrålade han över hela vallokalen: “var det Centerns eller Folkpartiets lista du stod på, du byter ju parti i parti och minut!”
Hur han, när vi var små och senare med våra döttrar, brukade lägga sitt huvud intill den andres och buffa lite på det i en gest av tillgivenhet. Min förvåning när han under min pappaledighet erbjöd sig att byta blöja på barnen med orden: “Ska jag rensa henne åt dig?” varvid han tände rökelse och skred till verket.
Hans kärlek till krocket och de omöjliga banorna han brukade lägga där aldrig någon gick i mål, där aldrig någon segrare korades, eftersom varje parti varade en evighet.
Hans drömska utläggningar om restaurang Tennstopet med sin gräddstuvade pytt i panna, Badboys hjältedåd och om den bekväma samvaron på Odd Fellows.
När han i vår ungdom blev upprörd över att jag öppnade mikrovågsugnen utan att först stänga av den och vi, till mina syskons ohöljda förtjusning, brottades så att morgonrockarna fladdrade i en sorts dödsdans i köket. Pappa trodde att ett nytt Tjernobyl stod för dörren.
Hans uppriktigt bekymrade uppfattning att jag och mina syskon var den enda generationen i släkten som aldrig brukat jorden. (Nu ska det väl tilläggas att exempelvis kusin Andreas tyckte att farbror Ingmar och Helgas radhus i Farsta efter dem kunde blivit en lämplig lantlig sommarstuga.)
Stoltheten att vår norrlandssläkt var med och betalade på Älvsborgs lösen. Oavsett sanningshalten i det ansåg han att för detta borde göteborgarna vara tacksamma.
När vi gick på bio 1977 och såg Star Wars och pappa tyckte att det var det värsta han någonsin sett. Oknytt i världsrymden kallade han det.
Pappa besökte oss ofta på söndagsmiddag i lägenheten på Daljunkaregatan, i huset i Slättaskogen och nu på slutet på Engelbrektsgatan. En gång i veckan sov jag och flickorna över hos honom så jag och Malin kunde jobba över och sedan gå på körrep. När jag hade synpunkter på att det ofta vankades godsaker till flickorna vid dessa tillfällen svarade han milt att det är olika på olika tegelbruk.
Han är den ende man jag känner som ägde ett par “källar- och balkongsskor” utan att äga vare sig källare eller någon större balkong. Han lärde mig knyta slips och putsa skor. Noga. Gentlemannens främsta tecken är ett par välputsade skor, ansåg han.
Källar- och balkongskor
En återkommande sak han gjorde var att ta med flickorna på ”kårebocksafari”, resan gick sedan vidare till biblioteket och avslutades på Dalarnas museum. Sedan blev det glass som han älskade.
Pappa ordnade under sitt yrkesliv så att personalen i regionen och kommunen kunde bada billigare. Han grundade Falu Lasaretts Idrottsförening och “den litterära bastun” på Badboys tänkt för dem i föreningen som ville ha lite höjd i diskussionerna. Pöbeln hänvisades till den andra bastun.
Även om det var lite rörigt på slutet försökte vi kratta manegen efter förmåga, Viktor och jag. Jag smög in på ICA och kom överens med dem om att när pappa inte minns koden, det gör han aldrig, ring mig så löser vi det. En person bland många som hört av sig efter hans bortgång var just en ur personalen på ICA. Hon som alltid frågade hur det var med honom. Hon hade hört att han gått bort och ville beklaga.
För egen del tar jag nog mest med mig att han på sitt försynta vis visade mig en annan sorts manlighet. En som säger att allt inte behöver uttryckas. Att våld aldrig är okej annat än i självförsvar. En som medger att bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden. Uppfattningen att man står vid sitt ord. Att uppskatta poesi och musik, ordets och bildningens kraft och bordets fröjder.
Allt gick bra fram till pandemin sedan började han sakta släppa taget. När jag Louise åt middag med honom på hans 90-årsdag frågade jag honom vad som var det bästa med alla dessa år. Att de är till ända svarade han halvt på allvar, halvt på skämt. När vi gick hem tryckte han min arm och sa: tack, det här känns tryggt. Vad mer kan man hoppas på att få höra av sin pappa? Vi hann fira honom ordentligt när han fyllde år, han fick träffa alla en sista gång och kanske lite extra roligt: Amanda och Ragna. Tack Ragna för sången på begravningen och tack Amanda för att du styr upp Viktor. Och mig.
Pappa var klar nu. Även om vi alltid kände att han älskade oss söner så blev han aldrig riktigt sig själv efter Helena. Hans minsta, hans dotter. Ändå var han stark och positiv in i det sista. Han beklagade sig aldrig och var tacksam för sitt liv. I hans värld gick han även de sista åren på Badboys varje lördag och Odd Fellow mitt i veckan. Ibland pratade han om mamma, Helena och Malin som om de ännu levde. Och vi lät honom stanna där, i sin tillvaro. Den var nog på många sätt bättre än alternativet.
Det finns så mycket att säga, men jag tror denna röra av mina och Viktors minnen får räcka. Ni har ju också era minnen av honom. Nu har han hursomhelst tagit sitt sista simtag och vilar iförd badrocken prydd med morgonbadarklubbens Badboys emblem. Och med sin borste, pappa gick aldrig en meter utan sin borste.
Nu är det Viktor och jag kvar i vår kärnfamilj. Tre minnesvärda människor är borta. Man kan säga mycket om livet och relationer men de som har kramats av samma föräldrar, delat sjukdom, lidande och död delar också liv, glädje, här, nu och framtiden. Låt oss fortsätta göra det bästa av livet tillsammans och med dem som vill göra oss sällskap. På så vis lever pappa vidare. Jag vill innan jag slutar också nämna Gillet på vinden av Dan Andersson. Iallafall hans favoritstrof ur den. Om du inte ändrat vanor så kom och ta ett glas med en gammal kamrat, ty gamla Johanna har lagt sig så det blir klent med mat.
Kära vänner och släktingar till pappa! Fyll på era glas! Det blev förvisso ganska långt, detta anförande. Precis som pappas liv blev ganska långt. Ska ni ta med er något från dessa minnesord så gör som pappa och välj tanken att det gärna vill bli bra. För nu har vi tagit avsked av någon som under hela sitt liv tänkte att det gärna vill bli bra. Och det blev det.
Tack, pappa. Tack för hela ditt liv, tack för all din närhet.
Vi har just firat far som fyllt nittio år genom ett öppet hus. Från när och fjärran kom de farande, släkt och vänner.
Pappa.
Jag minns när jag för första gången besegrade dig i pingis på vårt hemmasnickrade pingisbord. Den största segern för en liten pojke var att besegra den som inte går att besegra.
Jag minns när du istället för att gräva upp en irriterande sten ur gräsmattan målade den grön. Något du presenterade som stor visdom. Vi, dina barn, tog fasta på det förhållningssättet till tillvarons egenheter.
Jag minns när du cyklade jorden runt (eller åtminstone från Hälsinggården till förskolan inne i stan) med mig, din förstfödde lille kerub, på pakethållaren. Jag trodde aldrig färden skulle ta slut men det var ett stort äventyr.
Jag minns när du bytte blöja på mina döttrar. Det förvånade mig lite att en man av din generation gjorde det. Ska jag rensa henne åt dig, sa du. Knäppskalle.
En förälder bör hålla sig i bakgrunden och inte lägga sig barnets liv allt för mycket. Det gjorde du, inte minst under det du kallade långkrypningar. Jag fick under dessa kravla vart hän jag ville, så länge jag orkade. För det är så livet är, menade du. Ni höll er alltid i bakgrunden, du och mor.
Du lärde mig att skilja på rätt från fel och vad att vilja väl verkligen innebär. Du visade mig en manlighet fri från skeva machoideal.
Ett handslag är ett handslag, lojalitet en hederssak.
Jag tar ingen kritik nu – kom igen när han är vuxen, sa du till mitt försvar när jag var bråkig som barn. Vilket var ofta. Klokt resonerat.
Var och en får följa sin egen väg. I slutet av den vet man hur det känns, är också det tänkvärda ord du yttrat.
Pappa. Tack för färden, riktningen och tryggheten från bak på en cykel in i vuxenheten. Jag har behövt dessa ting i livet och jag skickar den vidare till de yngre efter förmåga.
Gamla vänner, nya vänner, släkt och respektive samlades en dag och kväll i ett litet radhus i Falun under kärlek till vin, umgänge, mat och sång. Det är inte utan att man måste inse hur fint livet ändå är, tänker jag. Nu vill jag lägga mig sa far till sist. Det har varit en lång dag.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.