hästparken

Jag går upp till Hästparken. Jag passerar den ofta i slutet på min löparrunda. Jag tänker, jag minns. Ernst? Måhända relaterar en nutida besökare till en annan person.


En liten oansenlig park i övre Elsborg. Numera mest lekpark men en gång i tiden en oas på slaggvarpen för bönderna som kom resande från Tunahållet. Här rastade de sina hästar innan färden fortsatte in till staden.

Parken löper längs med Konstvaktaregatan med kortsidorna i söder mot Mormorsgatan (kanske kommer gatunamnet från ett av gruvans smeknamn: ”Gamla Mormor”) och i norr mot Berghauptmansgatan (namnet kommer av att detta var bergmästarens officiella titel). En tvärgata som möter Konstvaktaregatan mitt för parken hette förr Tunavägen men är numera omdöpt till Ernst Rolfs gata.

Och alldeles bredvid står han byst i evig uthuggen ro, revykungen. Undrar om de vet vem han var, barnen (?) som brukar klä honom i kvarglömda kläder.

Själva parken anlades av Falu planteringssällskap under åren 1915-21. Skötseln övertogs av Falu stad 1931, alltså ett år innan Ernst Rolf avled på juldagen 1932.

Ena hälften av parken – den som jag så ofta frekventerat

Ernst Rolf var en av landets stora underhållningsprofiler under mellankrigstiden. Fun fact är att ett av hans barn, Tom Rolf, sedermera hade en framgångsrik karriär som filmklippare i Hollywood. Han arbetade med produktioner som Taxi Driver och Rätta virket för vilken han fick en Oscar för bästa klippning. Andra filmer som kan nämnas är War Games, Pelikanfallet, Heat och Mannen som kunde tala med hästar.

Mannen som kunde tala med hästar. Här i Hästparken måste han i alla händer ha lekt som barn, Ernst Johansson, pojken som växte upp till revykungen Ernst Rolf. Och här lekte vi elsborgsbarn på 1970- och 80-talen. Bara ett stenkast från parken ligger Ernstrolf-gården som sedan 1985 innehåller både café och utställning. Det är Ernst barndomshem och adressen Styraregatan 28. Det finns även en trevlig gård där man om sommaren kan ta en fika. Tidigare bodde både gruvarbetare och hantverkare i huset som är från mitten av 1700-talet.

Under några år i slutet på 1890-talet borde Ernst ha lekt här i parken, det har ju alla barn som vuxit upp på Elsborg gjort.

Jag ser mig omkring. Tänker på alla timmar jag härjat här. Parken, navet i barnens lek. Fotboll på sommaren, skridskor på vintern. Bus, stoj, skratt, bråk kärlek och tårar. Gräva sig till Kina. Vippa. Snurrgungan. Kurragömma. Röda-vita rosen. Se upp för plommongubben! Bittra förluster och storslagna segrar.

Ja, det är många minnen.

Det finns en tv-serie om Ernst Rolf, Lykkeland från 1982. Jag har inte sett den, vad jag minns. Däremot var jag med i den. Eller i varje fall min röst. Vissa scener, de från Ernst barndom, spelades in på Elsborg och produktionen ville ha barn som talade faludialekt. Så man dubbade. Min dialekt var inte så utpräglad men jag sjöng i kyrkokören. Och Ernst måste ju kunnat sjunga även som barn, resonerades det.

Så kom det sig att ett gäng ungar från Södra skolan fick följa med till Dalaradion och läsa in repliker. Vi fick hamburgare på restaurang Kopparhatten till lunch, oerhört lyxigt. Jag vet inte in till denna dag om min röst faktiskt kom med. Mamma påstod det, iallafall. Och det måste väl räknas för något.

Ernst var inte lycklig. Stundtals deprimerad hotade han ofta med självmord. Och försökte också, flera gånger. Julafton 1932 kastade han sig i vattnet på Lidingö men räddades. Han drabbades dock av lunginflammation och avled redan dagen därpå, 41 år gammal.

Begravningståget genom Stockholm på nyårsdagen kantades av 40 000 sörjande åskådare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Far säger att Ernst sista vilja, att vila i Falun, aldrig hörsammades. Var han nu fått det ifrån. Det upprör dock far.

Två dagar före sin död spelade Ernst in en nyårshälsning för tv, trots sin depression. Se här. The show must go on, antar jag.


Jag gillar att besöka Hästparken. Att minnas. Att tänka på dem som inte längre finns hos mig. Det är som Voltaire drabbar mig genom sina ord: vi är skyldiga de levande respekt men de döda sanningen. Jag går hem igen, jag rycker i slutet på löparrundan. Jag nynnar på den visa ingen kan stå emot. Jag tänker, jag minns. Det är för var och ens möjlighet att bli revykungen/drottning/president vi kämpar.

Ernst. Only one can be number one.


Relaterade blogginlägg:

Elsborg


Källor:

Elisabet Hemström, Dalasamlingen Falu bibliotek

Falun.se

Wikipedia

bild 81 – modus vivendi

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man


Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.


Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?


En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.


Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!


Källor:

Wikipedia

resan till älvaskären – del 3

Södra skärgården är känd under flera namn som exempelvis Älvaskären och Brännholmarna, området har också omväxlande hört till den svenska kronan och Danmark-Norge.

Öarna höjde sig över vattnet 9500 år f. v.t och gott om stenåldersfynd har gjorts. Vikingarna hade Brännö som marknadsplats under 900-talet. Den dansk-norska dominansen bröts under 1200-talet under de svenska försöken att nå havet i väster.

De första människorna kom hit omkring 4500 f.v.t. möjligen för att jaga gråsäl. År 1500 bodde det cirka 100 människor på öarna, år 1800 hade området 1000 innevånare och 1996 bodde cirka 5000 människor i södra skärgården. Man kan alltså tala om en förhållandevis långsam befolkningsökning och det är först de sista decennierna som man kan märka en större ökning.

Ett fynd som antyder hur länge det bott människor i södra skärgården är den oxe man hittade 1975 på S:t Förö. Fyndet innehöll även pilspetsar av flinta och fyndet visade sig vara cirka 4000 år gammalt.

Människorna i södra skärgården har främst ägnat sig åt traditionellt jordbruk och haft fisket som bisyssla. Namnet Älvaskären dyker som tidigare nämnts upp i de isländska sagorna.

Gränsen mot Danmark som drogs under 1200-talet gick strax norr om södra skärgården medan den norra skärgården (Bohuslän) inte införlivades med Sverige före 1658.

När öborna skulle ta sig in till staden under 1100-talet var man först givetvis tvungen att ordna med båtskjuts. Sedan hade man tre mil till den norska staden Kongahälla (en föregångare till nuvarande Kungälv) och sedan ytterligare fem mil till svenska Lödöse, en stad som ibland besöktes av hanseskepp. Från och med 1550-talet finns källor som visar att man åkte till fastlandet för kyrkobesök.

De stora sillfiskeperioderna har alltid medfört befolkningsökning och det var just under en sillperiod på 1500-talet den första kyrkan byggdes. Under en dansk räd 1563 brändes Frölunda kyrka som södra skärgården tillhörde varför man uppförde Styrisöö capell.

Skärgården befann sig ofta i krigszonen för de många stridigheter som utkämpades mellan Sverige och Danmark och den var i dansk ägo mellan 1611-1619 då den andra Älvsborgs lösen betalades.

Krig utbröt på nytt med Danmark men efter freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt. 1648 köpte en holländsk officer som kämpat för Sverige Vrångö och den svenska fältmarskalken Lennart Torstensson införskaffade skattehemman på Styrsö och Köpstadsö.

Sjömansänkor som stod utan inkomst fick under privilegierade former driva krogrörelse på öarna (jämförelse kan här göras med Falu koppargruvas gruvarbetaränkor som också blev krogföreståndare som ersättning för den avlidne makens inkomst) och denna rörelse kom att blomma upp främst under de stora sillfiskeperioderna som inföll under 1500-talet och 1700-talet. Dessa etablissemang låg till grund för den hotell- och restaurangverksamhet som växte fram under det nya badmodet i skärgården under 1860-talet.

Alkoholen i skärgården har alltid varit en omtvistad fråga, inte bara under 1800-talet. Faktum är att fram till 1990-talet har många etablissemang som serverat alkohol i södra skärgården någon gång brunnit.

Vid sekelskiftet såg skärgården inte alls ut som idag med sin böljande grönska på stora delar av öarna. Under århundradens gång har en mer eller mindre systematisk avröjning skett av så väl danska som svenska kronan.

Eken var gott båtvirke och den var fridlyst för kronans räkning och trots att otillåten avröjning var belagt med stränga straff fällde öborna mycket ek för egen räkning. Vid sekelskiftet startades emellertid olika badgästföreningar vilka odlade olika projekt i skärgården, däribland träodlingar.

I slutet av 1700-talet växer sig sillfiskeindustrin sig stark men var ändå länge förhållandevis svag i södra skärgården i jämförelse med den norra. Man förlitade sig inte helt på sillfisket.

Det faktum att en stenkyrka byggs på Styrsö tolkas av Fhager som en isoleringsbrytning, man skulle inte lida andlig nöd på grund av storm eller krig. Kanske kan man tolka det precis tvärt om – att man vill isolera sig från fastlandet?

Det är framförallt de sydligaste öarna, Styrsö, Donsö och Vrångö som ägnat sig åt fiske medan Brännö och Köpstadsö traditionellt varit lotsöar. Den uppdelningen kan man se än i dag när företagsamheten är starkast på de södra öarna.

Styrsös storhetstid inföll från mitten av 1800-talet då förmögna göteborgare med ångslup åkte ut till ön för att bada. Både badhus och restauranger kom till. Verksamheten nådde sin kulmen vid förra sekelskiftet med besök av självaste kung Oscar II.

På det personliga planet kan anföras att min frus farfars farfars far, teaterdirektör Knut Oscar Tivander, en celebritet på sin tid, uppträdde på Styrsö Bratten i juli 1885. Kanske var mammas morfar Viktor Johansson, eller någon av hans föräldrar, som liten där och såg honom.

Mina döttrars morfars farfars farfar (på många sätt inte helt olik deras far. Förklara det den som kan).

Vid det andra världskrigets utbrott hade dock både förutsättningarna förändrats och vid krigsslutet var badverksamheten som den tidigare tett sig helt utdöd. Samtidigt med badverksamheten kommer också en persontrafikrörelse igång på allvar för första gången.

Under 1960-talet tunnades sillfisket ut och länderna runt Nordsjön utvidgade sina territorialgränser vilket begränsar det svenska fisket i väster.

1974 införlivades södra skärgården med Göteborgs kommun men innan så skedde ordnades så att alla bebodda öar fick rinnande vatten och alla vägar asfalterades. Man byggde även bro mellan Styrsö och Donsö.

1980-talet handlade mycket om att bygga upp ett fungerande socialt skyddsnät tillgängligt på plats i skärgården.


I nästa del fortsätter resan in i 1900-talet.

de profundis

De Profundis är latin och betyder ”från djupet”. Uttrycket kommer ursprungligen från Psaltaren och formuleringen används som bön inom katolska kyrkan. Ur djupen ropar jag till dig herre. Protestanterna säger något snarlikt: Herre hör min bön.

De profundis är också ett (väldigt långt) brev skrivet av Oscar Wilde författat i fängelset efter domen på grund av hans relation med Lord Alfred Douglas, allmänt kallad Bosie. Det anses vara ett av de mest kända kärleksbrev som någonsin skrivits. Det är alltså skrivet till Bosie.

1891 inledde Wilde ett förhållande med den unge adelsmannen Bosie. Det blev mycket stormigt – i synnerhet eftersom homosexualitet var förbjudet. Särskilt Bosies far försökte pressa den berömde författaren på pengar vilken i sin tur stämde honom för förtal. Det hela eskalerade till ett åtal mot Wilde för osedlighet (homosexualitet) och han dömdes till två års straffarbete. Det är under den tiden han skriver De Profundis.

Wilde karaktäriserar i brevet deras förhållande, beskriver Bosies karaktär, deras extravaganta liv och sin egen vilja och svaghet att ständigt göra honom till viljes. Han beskriver även sitt liv som fängslad och identifierar sin situation med Jesu lidande, han ser frälsaren, liksom sig själv, som en romantisk, konstnär.

Fängelsevistelsen var ingen lek med dålig mat, hårt arbete och usla förhållanden i största allmänhet vilket sammantaget kraftigt försvagade Wildes hälsa. Under fängelsevistelsen skadade han även sitt högra öra, en skada som skulle bidra till hans förtidiga död.

Wilde använde tiden i fängelse till att studera bland annat religion. Och han skriver, alltså. Det är ingen liten text han får ihop givet förutsättningarna. Hans vänner försöker ständigt tillse att han ska kunna författa. Och författar gör han. Det blir 50 000 ord i en dramatisk uppgörelse med kärleken och livet med resultat i det som alltså av många betraktas som världens mest kända kärleksbrev.

Wildes ord träffar mig rakt i solarplexus.

Jag försvarar inte mitt beteende. Jag förklarar det. Ur en synvinkel vet jag naturligtvis att jag bara kommer att flytta från ett fängelse till ett annat samma dag som jag släpps, och det finns tillfällen när hela världen inte verkar vara större än min cell, och så full av terror. Fortfarande tror jag att Gud skapade en värld för varje enskild man, och inom denna värld, som finns inom oss, bör man försöka leva.

Jag kunde inte hålla med mer. Och jag skriver också. Naturligtvis inte på Wildes nivå, men jag skriver. Jag skriver mitt personliga De Profundis, ur djupet från mitt innersta. Jag försvarar inte mitt beteende, jag förklarar det. För att jag vill. För att jag kan.


Jag stänger in sorgen, tills bröstet slutligen sprängs

Jag plågar min mun med leenden, tills döttrarna gått till sängs

Jag fortsätter ensam att vandra, den väg vi började gå

För att människorna runt omkring mig sin normalitet ska få

Så rullar det ändlösa vyer förbi min gyllene bur

Som bleknande minnen av henne som förvandlade moll till dur

Många är vi som reser i en stor och rymlig kupé

Vi stirrar ut genom fönstret men där inget finns att se.

Så ropar vi ut vår fråga, ljudlös, i tågvagnens dån

Vi reser ej längre tillsammans, nej, vi reser helt enkelt ifrån

Jag kan inte lura förnuftet, fast under känslornas skalv

Ändå förmår jag ej bättre nu när jag enbart är halv

Och frågan jag inte vill minnas. Den hinner mig ständigt ikapp

Vem är jag när du ej får finnas? När tiden vi fick var för knapp?


Relaterade blogginlägg

Bosie

bild 78 – historiskt käbbel

Det var återigen dags att springa Jämtlandstriangeln. Över sten och genom vatten. Den här gången hade även Lövet sällat sig till de fördömdas skara och stämningen som lägrade sig över Storulvån efter ankomst var förväntansfull.

Fantastiska män angör en Storulvå

Poltava, Ukraina, juni 1709. Dammet har lagt sig, Karl flytt söderut och 30 000 karoliner fallit i rysk fångenskap.

Runt om i Ryssland skulle fångarna under kommande tröstlösa år slita ont i gruvor och på fält. Den svenska stormakten faller, liksom förövrigt Karl själv ett knapp(t) decennium senare och Armfeldt leder resterna av den en gång så stolta karolinska armen över fjället förbi Blåhammaren.

Sedan var allt förbi. Eller förbi och förbi. Det beror kanske på hur man ser på saken.

Fotvård (Storulvtån)

Förväntningen på Storulvån kommer emellertid strax på skam eftersom måltiden visade sig Coronareducerad varför man enbart erhöll en halv förrätt. Frågan om man kunde köpa två halva förrätter lämnades obesvarad.

Giv akt! Morgonen därpå rusade de tre musketörerna, likt självaste Karl mot Sultanen, beväpnande med var sitt lagom kokt ägg och tillhörande brownie, i riktning mot Blåhammaren!

Vilken topp är det där?

Slumpens skördar gav vid handen att även kronprinsessan och prins Daniel, med adjutant och livvakter, hade beslutat sig för att göra sammalunda, fast tvärt om, varför en sammanstötning syntes ofrånkomlig.

Gån på, gån på, I gossar blå

De fångna karolinerna gick skilda öden till mötes. Några var med av uppförandet av staden St Petersburg. Några av befälen deltog i vetenskapliga upptäcktsfärder till Sibirien och Kina. De flesta slog sig ner i Ryssland och återgick till sina yrken som fältskärer, hantverkare eller gruvarbetare. Elände och en förtida död väntade de flesta och få, 5000, återvände till Sverige.

Blåhammaren

Nu var goda råd dyra. Är det högförräderi att inte hälsa?

Mötet blev intensivt. Medan kronprinsessans entourage mangrant bröstade upp sig i stam givakt (ja, alla utom prinsen som verkade ha tankarna på annat håll – möjligen funderade han över var han sett den ene av de tre atleterna förr) brast hon ut i ett leende som fick hela den karga och (som den för ögonblicket framstod) sibiriska (fjällheden) tundran att blomma i tusen undersköna färger samtidigt som hon ropade: fantastiskt – heja!

Måste visa familjen hur det ser ut

Prinsparet bodde i tält men intog sina konungsliga måltider på fjällstationerna. De skrev inte in sig i gästboken under pseudonymen ”överste Gustavsson” (som ”Tokdåren” Gustav IV Adolf i Schweiz) och livvakten (eller adjutanten) använde inte det kollektiva duschrummet. Det är egentligen allt vi vet.

Det ska sägas. STF:s personal höll på gästsekretessen och ville absolut inte kännas vid att några kungligheter passerat. Minns ni möjligen någon Armfeldt då? Inte en min. Frågar någon efter tre arma krakar (oss) kommer också det svaret att utebli. Det känns tryggt. Leve integriteten! Leve svenska höglandet! Leve allt!

Under en promenad med Lövet. Han avvek senare tämligen hastigt pga av en kombination av hagel och (kal) hjässa

Dessvärre var de högre befälen, främst Piper Rehnskiöld, osams eftersom Piper och många andra ansåg att katastrofen vid Poltava var Rehnskiölds fel. Denne stingslige man försvarade sig dock envist med att kritiken var det samma som att kritisera konungen vilket var att jämställa med högförräderi. Läget var prekärt.

Karolinermonumentet

Men man må förlåta dem. Det är ju inte alltid så att hjärnan fungerar på topp när den är trött eller under press. Vi spelade sällskapsspel.

Vad lider den brist på som har blodbrist?

Blod?

Vad hette gården på vilken Emil växte upp? Ledtråd: Det var inte i Hundhult.

Innan det ryska haglet drabbade karolinen

Bråket mellan Rehnskiöld och Piper var illa för de fångna eftersom dessa två bar det högsta ansvaret för alla fångar i Ryssland. Detta insåg de sedermera och skärpte till sig för allas bästa – men vänner blev de aldrig trots åratal av umgänge.

Karolinermonumentet i dimma

Tänk att ha ynnesten att tillbringa några dygn i sällskap med goda vänner, människor man litar fullständigt på. Det är skillnaden mellan liv och död, ja, det utgör hela skillnaden egentligen. Stackars Piper, Rehnskiöld och alla de andra 29998 karolinerna.

Lunch

Piper gjorde dock självuppoffrande insatser och lånade ut stora summor till sina medfångar för deras uppehälle. Man var under fångenskapen inte inlåst men fick ingen hjälp hemifrån för att klara uppehället i Ryssland.

Sylarna

Tigerbalsam? Lövet var skeptisk. Det har jag inte använt sedan jag spelade fotboll och fick ett skott på låret direkt efteråt. Jag grät inte. Jag grät inte.

Tobolsk i Sibirien var den stad i vilken flest karoliner levde och verkade. Där fanns en tid svensk skola och sjukhus.

En skatt på leden – ur led är tiden – ett skratt på leden

Av de ursprungliga 30000 återkom alltså 5000 karoliner. Vissa flydde hem, andra återfick friheten efter freden 1721. Men några återkom långt senare, så sent som 1745 finns belagt. Och de som faktiskt klarade sig hem gjorde så till ett fortsatt liv i fattigdom.

Någon gång innan den egna undergången andades hjältekonungen något om sin egen skuld för utgången av slaget vid Poltava. Men hans order hade vantolkats, hävdade han, eftersom han var tvungen att käbbla med åtskilliga den där dagen. Generalen Lewenhaupt var den som fick skulden av hans majestät. Han förläts aldrig.

Ett sms Armfeldt och Karl missade

Där har vi åtminstone en beröringspunkt, Karl och jag. Med den skillnaden att jag faktiskt gillar att käbbla några dygn under åtskilliga sinnesvidgande upplevelser.

Det mest privata är också det mest allmänna. Alla delar vi samma problem och känslor. Vi är trots allt inte mer än människor som kämpar på en liten stund här på jorden. Låt oss göra det bästa av det – innan allt är förbi. Eller förbi och förbi. Det beror kanske på hur man ser på saken.

Man får vara nöjd att man ännu pallar detta

Relaterade blogginlägg

Förra årets tur

I någon annans skor – (sista turen med Malin)


Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

argumentum ad hominem

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.


Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.


Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.


Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.


Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.


En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.


Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.


Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry


Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

karin block

Jag famlar, för att uttrycka det försiktigt. Och när jag famlar vänder jag mig ofta till kulturen för vägledning. Om det fungerar, ja, det är en annan fråga.


Sanning är enligt filosofin ett antagande som det finns mycket god evidens för. Allt är inte glasklart och utvecklingen fortgår. Ungefär som med evolutionen. Det hindrar ju inte andra att tro eller tycka annorlunda eller att vi människor rent generellt ofta grubblar över tillvarons beständighet. Det finns ingen personlig sanning enligt filosofin för det innebär självmotsägelse. Men den som kan kombinera kunskap med visdom hamnar antagligen ganska nära.

Utan att utveckla det vidare vill jag hävda att som ensamstående pappa blir dessa tankegångar rätt påstridiga. Eller ensam? Nja, hon finns ju alltid med även om jag inte riktigt kan uttrycka hur. Jag förhåller mig hursomhelst ännu till livet, står upp, fortsätter framåt.

Men det är något som saknas. Kärleken, kanske. Vad gör man åt det? Jo, man vänder sig alltså till kulturen. Det är ändå inte mycket som återstår än fortsätta stå, inte ge upp, fortsätta framåt.


Det verkar ha varit en ganska intern krets kring Bergman, iallafall inledningsvis. Samma skådespelare återkommer ofta i hans produktioner. Som Nils Poppe och Inga Landgré (de var under en period gifta), vilka medverkade i den ikoniska filmen Det sjunde inseglet. Medan Poppe har en stor roll har Landgré en liten som riddaren Antonius Blocks hustru Karin.

Efter att ha varit på korståg i det heliga landet färdas karaktärena genom ett pestdrabbat Sverige och ankommer i slutet av filmen riddarens borg och hem. Där möter de Karin som återser sin man för första gången på tio år. Det är en stormig natt och hon möter honom med ett svagt leende och säger att hon hört av andra som återkommit från korståg att han var på väg hem. Hon verkar sval, närmast uppgiven. Hon säger att hon har väntat medan alla andra flytt för pesten. Hon ler och de stiger närmare varann. Hon frågar Antonius om han inte längre känner igen henne men påpekar att också han förändrats. Hon skiner upp när hon ingående betraktar honom och säger att hon ser den unge pojke som en gång gav sig iväg. Antonius svarar att det (oklart vilket, men kanske avses resandet och grubblandet) är slut nu och att han är lite trött. Karin frågar om han ångrar sin resa men Antonius ångrar ingenting men återupprepar att han är trött. Sällskapet bjuds in till (den sista) måltid och medan de äter läser Karin högt ur (tror jag) Uppenbarelseboken. Plötsligt bankar någon på dörren. Det är Döden som slutligen hunnit ifatt sällskapet och kommit för att ta dem med sig.

bilden som föreställer scenen när Karin och Antonius ses för första gången på tio år är hämtad från IMDb.se men antagligen är Svenska filminstitutet ursprunget

Karin fascinerar mig. Utan att försöka ge mig in på ytterligare analyser av själva filmen eller Bergmans, och samtidens, kvinnosyn finns det några tankar som kommer för mig. En är att att det visserligen gick illa för nästan alla karaktärer i filmen (det är bara Jof, Mia och det lilla barnet som reser vidare mot en ljus framtid) men alla skådespelare blev firade inhemska stjärnor under kommande decennier. Och utan att med säkerhet veta något om hur idolerna Gunnar Björnstrand och Max von Sydow klarade #metoo så vill jag på goda grunder hoppas och tro att det inte var så illa som i många andra fall på Sveriges scener.

Inga Landgré gör alltså en liten roll som Karin Block men också hon har en strålande karriär bakom sig. Eller bakom? Snart 93 år gammal är hon ännu aktiv och jag beundrar henne mycket.

Tillbaka till karaktären Karin. Har hon gått där i borgen i tio år och skött hus och hem (några barn finns inte) medan tjänare och övriga en efter en på grund av pesten dött eller givit sig av. Tala om social distansering. Jämfört med i dag är kanske hela medeltiden att betrakta som en social distansering, men ändå. Hur kan hon efter så lång tid vara så sval? Självbehärskning? Vad har hon grunnat på alla dessa år utan att höra något från sin man? Är hon arg? Glad? Bergman låter henne vid återföreningen framstå som försiktigt glad. Men jag undrar, jag.

Kanske låter Bergman en subtil samhällskritik av 1950-talet komma till uttryck? Medan mannen är ute och härjar och söker ära och glans i den personliga övertygelsens namn är kvinnan låst vid hem och härd. Och när mannen äntligen kommer hem förväntas hon moderligt omfamna honom, låta honom vila och servera hans gäster mat. Nja, något säger mig att detta inte riktigt var vad Bergman hade i huvudet när han skrev rollen.

Tankarna vandrar vidare. Det tycks under pandemier bättre att mannen är borta än hemma, iallafall om man beaktar hur övergrepp mot kvinnor och barn utvecklats under Corona.

Filmens underliggande tema är frågan om det verkligen kan finnas en gud när världen är så ond. Antonius tvivlar, men slutligen ställd inför Döden sätter han ändå sitt hopp till Gud och ber intensivt till denne. Kvinnorna, däribland Karin, tycks inför Döden mindre rädda. Kanske har Karin redan insett svaret på frågan: att den eventuelle Gud som låter kvinnor lida så svårt av våld och ojämställdhet omöjligen kan finnas.

Men Döden finns, det är ett obestridligt faktum.

Att jag kommit att tänka på Karin kan bero på en mängd saker. Jag kan filmen ganska väl efter att ha sett den ett tiotal gånger. Jag ägnar mig ofta åt existentiellt grubbel. Jag saknar en (viss) kvinna. Jag ogillar stereotypa könsroller och kan därför identifiera mig med Karin som övergiven i en orolig värld. Vid en snabb sökning ser jag också att det idag är relativt många som heter Karin Block medan jag inte kunde finna någon alls med namnet Antonius Block. Det inger på något vis hopp.


Hur mycket jag än beundrar Inga Landgrés skådespelarprestation som Karin är det inte ett kvinnoideal jag för vidare till mina döttrar. Eller förresten, kanske till viss del. Att finna sig i sakernas tillstånd utan att göra sin röst hörd är inget jag för vidare. Att vara stark och tro på sig själv är något viktigt.


Här hemma har det på senare tid handlat mycket om kroppsideal och uttryck som döttrarnas tvingas utstå. Vad ska man acceptera och inte?

Några enkla råd är allt jag har att komma med:

Känns det du hör inte bra: säg omedelbart ifrån, vänta inte.

Tar du dig igenom högstadiet klarar du det mesta. Var så bra du kan varje dag. Tro aldrig att du inte kan, försök, och när du försöker gör det ordentligt.

Finn din fulla potential och i detta ingår att lära sig hantera misslyckanden. Res dig efter ett sådant, ta ut en ny riktning och försök igen. Fortsätt framåt.

(Aristoteles sa att det är vad du återkommande gör som definierar dig så) bete dig alltid så som du vet att mamma skulle varit stolt och glad över.

Egoism göder dumhet och stolthet är dumhetens börda. Döm inte andra så som du själv inte vill bli dömd.

Kom ihåg vår ramsa från när du var riktigt liten och var orolig att gå in på förskolan och lågstadiet: Var snäll mot alla idag, hjälp alla som behöver hjälp. Om någon är dum mot dig så säger du till. Lär man sig saker i skolan kan man bli vad man vill. Jag älskar dig.

Går allt åt helvete: ring mig. Var du än är, vad du gör eller har ställt till med så ring. Jag kommer alltid och hjälper dig. Du kanske visserligen får gå in på ICA och be hela den hårt arbetande personalen om ursäkt för att du tog en chokladbit utan att betala eller åka hem till klasskompisen du bråkat med och be om ursäkt, och det kommer att vara jobbigt, men jag kommer alltid att komma.


Det är lätt att sprida uppmaningar och moralkakor till andra. Men lever jag själv som jag lär?

Jag är nog inte som Karin Block, ändå. För kärleken saknas inte i mitt liv, nej, den finns alltid där och det är inget jag behöver tveka på. Kärleken förändrar sig inte bara för att jag är ensam förälder. Karin verkar inte ha några barn men jag har två. Och även om jag nästan slutande andas när Malin dog så gör mina flickor att jag nu andas relativt lätt igen.

Och, vill jag med tämligen god evidens påstå, jag kommer inte återse Malin om tio år. Men det kanske är läge att likt Antonius sluta grubbla? Man börjar onekligen bli lite trött.

När vi bar ut kistan ur kyrkan tänkte jag samma mantra jag började mumla sista gången vid hennes säng på palliativa avdelningen.

Stå upp, fortsätt framåt, ge inte upp, rör dig. Gång på gång återupprepar jag den frasen när det känns tungt. Det fungerar ännu.

Bergman brottades med dödsskräck och gudsbild. För mig är inte den stora frågan om Gud finns och vad som händer efter döden utan hur jag faktiskt lever. Här och nu. Varje dag.


Jag famlar, det gör jag, men jag står ännu och visst är jag på väg någonstans.

Annika jobbar med stenen

Och om någon undrar vem Jonatan Block är kan jag meddela att han är lång, före detta skolchef i Falun och numera kommundirektör i Hofors.

Källor

IMDb.com

filminstitutet.se

Bergman: Det sjunde inseglet (1957)


relaterade blogginlägg

Det sjunde inseglet 2

The greatest showman

and the oscar goes to

Memfis

Memfis är ett historiskt område beläget två mil söder om centrala Kairo. Platsen, som idag är en arkeologisk utgrävningsplats, har ett mäktigt förflutet, var under lång tid huvudstaden i det gamla egyptiska riket. Memfis kan under 3000-2000-talen f.v.t varit världens största stad med upp emot 30 000 innevånare.

I Memfis bodde Farao, den levande guden. Den levande guden var emellertid i allra högsta grad mänsklig, en människa med behov som vilken annan människa som helst. Han behövde äta och sova, kände begär och hade ett känsloliv. Detta var självfallet inget som den genomsnittlige innevånaren i riket kände till, nej, för dem var Farao gudomlig.

Det var föreställningen om den gudomlige Faro, inte den levande biologiske, som var den verklige härskaren och makten uppehölls genom berättelser om guden i Memfis – berättelser som präster och människor spred. För så är det: tror vi kollektivt på något fungerar det. Kejsaren är inte naken.

Allt medan Farao chillade i palatsets svalkande skugga skötte ämbetsmännen ruljansen som höll maktapparaten igång. De organiserade skatteuppbörden, de rekryterade soldater, leverade arbetare till olika byggnadsprojekt, räknade ut hur mycket vete som skulle levereras till Faraos hov – allt i en strid ström av papyrusrullar till och från Memfis.

Ämbetsmännen, hur nu det skrivs med hieroglyfer, var mäktiga. Många var det som inte bara tjänade sitt levebröd utan också levde gott genom detta välsmorda maskineri. Myten om den gudomlige Farao tjänade stora intressen.

Inte ens när den levande guden dog och under stor pompa fördes till evig (nåja) balsamerad ro i nekropolen upphörde byråkratins kvarnar att mala. The show must go on. Lite som på samma sätt som ett personligt varumärke av modernt snitt fungerar.

Vi kan exempelvis ta Sinatra eller Elvis. Eller varför inte vår egen Zlatan – trots att han ännu lever så har han sedan länge snickrat på myten om sig själv. Han talar ju till och med om sig själv i tredje person – pluralis majestatis. Den private mannen och varumärket är olika saker.

Dessa personer är exempel på en berättelse, en myt, ett varumärke, som forntidens Faraoner (tillsammans med den närmaste omgivningen) också skapade. Elvis biologiska kropp hade samma behov som resten av oss. Han åt och drack (med tiden lite väl mycket), hade känslor och begär.

Exemplen är, var, så mycket mer än en biologisk människa. De utgör alltså också en berättelse, en myt, ett varumärke. Det handlar om en ekonomisk organisation som håller igång en hel industri. Biljetter till konserter och matcher, produkter som bär deras namn, blingbling, turister som betalar för att besöka deras hem. Många är det som tjänar sitt uppehälle på Graceland.

Ibland, inte så ofta, faller berättelsen, och därmed varumärket. Som nyligen i exemplet Paolo, och då faller det tungt.

Elvis är, passande nog, begravd i The King’s nekropol, Memfis, Tennessee. Det är för mig okänt om The King var kunnig och intresserad av de forntida faraonerna eller om det var några historieintresserade produktutvecklare hittade på det. Säkert vet fanklubbens ordförande besked. Det är hursomhelst bara den biologiske Elvis som vilar där. Legenden och varumärket lever ännu. Rättigheter innehas, in the ghetto streamas, Graceland besöks. Pengar tjänas.

Framförs berättelsen på ett tillräckligt effektivt sätt tror vi på den. Ju mer utvecklat ett samhälle är desto mer avancerade system har det. I Egypten var människan för fem tusen år sedan tvungen att lita på vad hon själv såg och hörde – information och berättelser framfördes och tolkades människor emellan, från en människa till en annan. Idag följer hela samhället ett enormt stort system – ett system vi alla verkar inom.

Vi vill så gärna tro på statsepidemiologen och regeringen. Samtidigt, när en blotta visar sig, när vi blir osäkra på siffror och resultat, är vi snabba att försöka riva ner, att kritisera. Kejsaren var visst naken ändå, och det finns inga gråskalor. Kampen sker, påstår jag, genom var och ens personliga narrativ, genom var och ens varumärke.

Det är sålunda rätt mycket som förenar den forntida Farao med The King, The Voice och ”jag kom som en kung och lämnar som en gud”. Skillnaden mot våra dagars styre är det demokratiska systemet.

Vad som är rätt eller fel i sammanhanget avstår jag från att diskutera. Jag iakttar – och säkert som amen i kyrkan tolkar jag allt om inte fel så åtminstone personligt.


Idag finns det mest åkrar och ruiner i Memfis, men ännu så sent som under högmedeltiden var området en mäktig betraktelse. Kanske kan man härav dra slutsatsen att vi blivit mer ivriga, effektiva, i att förstöra efter, för, oss – om inte annat tycks klimatkrisen tala för det påståendet.

Kanske var vi faktiskt bättre förr? Allt ska ju i våra dagar räknas i effektivitet – det forntida Egypten bestod i 3000 år. Räknar vi in hela historien 5000 år. Vår egen moderna civilisation består sedan 1776 – om vi räknar snällt. Är det dess dödsryckningar vi nu ser?

Är berättelsen slut, snart?


Walking in Memfis


Källor:

Wikipedia

Harari: Homo Deus

Bild 74 – Annus horribilis

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.

Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.


I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Daniel och jag på stora torget 8/6 1990

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Jerra, datum som ovan

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.

Men den härliga känslan minns jag tydligt.

Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

DGF på besök

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Jessica och Jenny

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Redan då gillade jag att hålla tal

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Inför balen

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

Årets uppsättning studenter

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Oftast i vått

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.


Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

bild 73 – på villovägar

Vissa saker är värda sina omvägar. Det är emellertid lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla.

Jag har under det senaste året nog varit lite vilse. Å andra sidan innebär genvägar som bekant ofta senvägar. Till vissa saker går helt enkelt inte att gena medan andra är värda all ansträngning. Det fina i kråksången är att man aldrig i förväg kan veta, man måste emellanåt våga chansa.


I Dalarne, närmare bestämt Falun, mitt under brinnande världskrig, den 26:e oktober 1917, hölls en intressant middagsbjudning. Gästerna bestod av två män och en kvinna. Låt oss kliva in i tidsmaskinen och färdas till Falun sent i oktober 1917.

Det är, med dåtida falumått mätt, två tämligen udda fåglar som kliver av aftontåget från Stockholm. En är konstnären Oskar Kokoschka. Han är i Sverige på officiellt uppdrag av Österrikes-Ungerns regering för att ställa ut samtida österrikisk konst på Liljevalchs. Det verkliga uppdraget är dock att leda en propagandakampanj för att sprida bilden av dubbelmonarkin som en ännu mäktig nation. Den andre, geografiprofessorn från Wien Ervin Haslik, är ute på samma typ av uppdrag och kvinnan de ska besöka är Selma Lagerlöf.

I Hasliks och Kokoschkas uppdrag ingår att besöka framstående svenskar, man mötte bland annat Hjalmar Branting, och ett besök hos den berömda nobelprisbelönade och i tyskspråkiga länder mycket populära författaren (särskilt Gösta Berlings saga var mycket uppskattad) var givet.

Säkert var resan ett välkommet avbrott i den monotona krigstillvaron hemma i Österrike. Tyvärr var det Sverige de mötte påvert och även om vi inte direkt drabbats av krigshandlingarna var effekterna tydliga. Dyrtid, svält, strejker och kravaller. Stod Sverige, likt Ryssland, på randen till revolution? (Händelsen samma år som i efterhand gått till historien som Potatiskravallerna är välkänd.)

Normalt skulle Selma tagit emot på Mårbacka i Värmland men på grund av det höga priset på ved hade hon inte råd att värma upp gården under vintern – så det fick bli huset på Villavägen i Falun istället.

Bild från 1913. Källa: projekt Runeberg.org

Selma bjuder alltså, sina reumatiska besvär till trots, på supé och samtalet kretsar kring hur mycket man avskyr kriget. Det dricks rejält. Kokoschka ligger dock lågt i samtalet, hans syfte med resan är inte politiskt utan omväxling, finna ny inspiration för sitt skapande samt att knyta nya kontakter gynnsamma för karriären.

Professor Haslik vill å sin sida ta tillfället i akt och visa den berömda författaren ett korrektur till en bok han skrivit – han skissar på en plan för total, internationell och evig fred.

Han kommer under kvällen, måhända stärkt av brännvinet, igång ordentligt när han luftar sina drömmar om internationell fred – men Kokoschka blir allt mer irriterad. När Hadlik hävdar, och dessutom får medhåll av Selma, att tyskarna lider brist på idealism brister det för honom. Hur tusan kan tre år av försakelser, hundratusentals liv som offrats för fosterlandet, anses vara brist på idealism?!

Haslik och och Selma protesterar förvånat men samtalet fortsätter, det dricks mer akvavit, till långt in på natten. Kokoschka tecknar under tillställningen Selmas porträtt.


Supén slutade, vad det verkar, i fred.

De kejserliga ätterna Habsburg i Österrike-Ungern, Hohenzollern i Tyskland (den siste tyske kaisern Vilhelm II hade senare inga närmare kontakter med naziregimen, han dog i exil i Nederländerna 1941. En detalj är att han kallade nazisterna senapsregimen då den var stark och brun) och Romanov i Ryssland gick under i freden året efter.

Selma lämnade världen strax efter freden, 1940.

Kokoschka dog 1980, nästan 94 år gammal, som känd konstnär. Hasliks öde är, liksom världsfredens, för mig okänt. En vänlig själ på twitter, ”Deadlift Unicorn”, hade vänligheten att skicka mig porträttet:

Källa: Moderna Museet

I närheten av adressen där Selma höll supé ligger idag Villovägens bryggeri. Där görs lokalt öl och gin av Sven – påhejad av Petra. I området låg längre tillbaka en krog. Kanske kunde Villovägens ta fram en lokal akvavit till minne av middagen hos Selma? Den kunde heta…”Selmas Fred(rik)”. Jag tecknar mig härmed för en butelj eller två.

Tänk att en sen natt få dricka akvavit och prata om fred med Selma. Det kan väl inte anses som att ha farit vilse? Det ska jag prova, någon gång. Ja, inte med Selma såklart men jag vet vem jag ska bjuda på den aktuella supén såväl som supen.

Det är lätt att råka på villovägar. Köra i diket. Falla. Förr eller senare händer det oss alla. När det händer får man helt enkelt kravla sig upp ur diket. När man faller så får man försöka falla framåt. Skiter det sig fullständigt får man ta ut en ny riktning och försöka igen. Hur svårt det än är finns alltid hjälp. Selma Lagerlöf, exempelvis, finns alltid där redo att sträcka ut en hjälpande hand. Då som nu.

Bröderna fara väl vilse ibland


Selma bodde i Falun från 1897 och staden är mycket stolt över detta. Också jag är mycket stolt.

Villan det refereras till ovan, Villavägen 34-36, köpte hon 1907 och ägde till sin död. Huset är liksom alla hennes bostäder (inte Centralpalatset som helhet, men våningen är inte kvar) numera rivna. Läs gärna Örjan Hamrins berättelse om det. I Falun skrev Selma flera av sina mest framstående verk.

Ännu står hon och blickar ut över Faluån och jag besöker henne ofta eftersom jag gillar att prata med henne. Okej, jag erkänner: hon är en av mina stora kärlekar här i världen.

Det finns saker som återkommande är värda en omväg.

Foto: Camilla A. Sparring

Relaterade blogginlägg:

Hornstöten i Falun

Elsborg


Källor:

Englund: 1917

Wikipedia

Project Runeberg.org

Dalarnasmuseum.se

dt.se

Moderna museet.se