Tebogo

 

Tjena. Rycker du också in, eller?

Vi fann varandra direkt, Tebogo och jag. Vi var båda två vilsna själar som sommaren 1990 stod i begrepp att rycka in för att bli soldater vid regementet S1 i Enköping. En vecka efter studenten och den trygga världen hemma hos mor och far var det dags att byta studentmössan mot mot uniform. Det var nog tur att jag mötte Tebogo. Vi var båda tämligen odugliga som soldater och delade den instinktiva motviljan för vapen eller människor som skrek åt oss. Vi delade tält under en veckas fjällmarsch från Storulvån via Helags under vilken fotografierna är tagna.

 

 

t5

Vi delade samma rum och våningssäng på regementet. Vi tillbringade i stort sett varenda minut av dygnets alla timmar tillsammans. Vi hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Någon kallade oss Ying och Yang i någon sorts välmenande, aningslöst och halvrasistiskt utlåtande av den typ som inte var ovanliga i vardagskonversationen på den tiden. (Jag vill hävda att den som i dag använder rasistiska termer gör det fullt medvetet men att så inte alltid var fallet under 1980-talet).

Tebogo hette egentligen Andreas Måhlén. Genom sin pappa, berättande han, hade han även ett annat namn: Tebogo Jones. Han sa halvt på allvar att han om dagen var den skötsamme Andreas Måhlén och om natten den farlige Tebogo Jones.

 

 

t3

Tebogo försökte, inte utan viss framgång, varje onsdag på Enköpings inneställe Joar Blå lära mig att dansa så stilfullt som man gjorde på nattklubbarna i Stockholm. Vi busade, skojade och tog oss till sist igenom lumpen.mVi tappade tyvärr kontakten efter muck (=militär utryckning i civila kläder). Jag åkte först till Frankrike för att studera i Aix-en-Provence och började sedan mitt liv som Uppsalastudent.

En gång, ett par år senare, återsågs vi. Plötsligt, på en bar där jag av en slump befann mig, kom Tebogo fram från ingenstans. Han släpade med mig till några stora, svarta, muskliga musikerkillar med guldkedjor, kepsar och hela baletten. Ni måste träffa Fredrik! ropade han. Möt mannen som räddade mig genom lumpen! Jag kände ju likadant för honom. Länge stod vi och skrattade i baren. Efter ännu en historia som började med kommer du i håg… eller Kapten X hahahahaha! avvek hans musikervänner relativt uttråkade. Vi stod kvar ovilliga att bryta tillfällets magi. Vi tog på varandra, grabbigt boxande eller bara kärvänligt bekräftande. Det var ett sådant där ögonblick man sällan upplever och vi kände nog båda att vi inte ville att det skulle ta slut, vi ville inte släppa taget.

När vi till sist skildes åt sa ingen av oss att vi måste hålla kontakten och sådant vi visste att vi inte skulle göra eller hålla. Vi bara gav varandra en kram och mötte varandras blickar i ett ögonblick av själslig samvaro bortom fördomar och olikheter. För allt vad vi visste var det kanske sista gången vi sågs.

 

 

T1

Och det var det. Jag har länge tänkt att jag borde leta rätt på honom, igen. Och för en tid sedan försökte jag. Som det visade sig avled Tebogo redan 2006. Jag blev mycket ledsen när jag upptäckte det och har inte riktigt kunnat släppa honom. Efter att ha varit i kontakt med hans anhöriga har jag förstått att han fortsatte göra musik och flyttade till USA. Han har en dotter som ibland kommer till Sverige. Egentligen rör det ju inte mig hur hans liv gestaltade sig. Det jag tänker på är hur glad jag är att jag fick lära känna honom om än under en begränsad tid. Jag slås också av hur viktiga vissa tillfällen i livet faktiskt är. Jag kan se tillbaka på några få ögonblick av den här typen. Viktiga tillfällen. Ögonblick vilka är summan av mig som människa, på något tillkrånglat hemma-filosofiskt sätt.

Vila i frid, käre Tebogo. Jag är glad att jag lärde känna dig.

 

 

t2

Alexanderhugg

Jag arbetar med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju. Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet.  För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara Lucia. Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man. Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet. I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med Lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med Lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.

Stora tal

Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad. Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo. Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning. Jag studerar därför ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.

Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall. Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt). En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar. Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.

Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här. Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns. Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta. Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.

I vintras höll jag ett tal på en älskad mosters begravning. Något jag aldrig trodde jag skulle klara av. Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.

Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal. Kungens tal i samband med minnesstunden för offren efter tsunamin och prins Daniels tal till sin fru på bröllopet. Det senare är kanske inte så briljant som tal betraktat men tillfället, och känslo-aspekten, det som inom retoriken kallas patos, hos både middagsgästerna och tv-tittarna är inte att ta miste på.

I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet. Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.

Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen. Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt. Alla grät och allt var förlåtet.

 

Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig. Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare. Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar. Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.

Ett filmtips i sammanhanget är The King Speech.

Och så förstås, Chaplins diktator. Vilket tal.

Engelbrekt

Engelbrekt Engebrektsson föddes i södra Dalarna i slutet av 1300-talet. Eftersom han ledde ett uppror mot Erik av Pommern, som då styrde Norden i egenskap av regent för Kalmarunionen, har han vid sidan av Gustav Vasa och Karl XII kommit att bli en av den svenska nationalismens mest tongivande symboler.

Det finns statyer av Engelbrekt i Stockholm, en annan i Örebro, ytterligare en i Arboga. Minsann finns det en i Falun också. Hur kommer det sig, undrade jag en gång, att mannen står rest på sockel också i Falun? Han var ju aldrig ens här? Jag beslutade mig för att ta reda på det.

Jag styrde sålunda kosan mot Dalarnas museum där falunestorn Örjan Hamrin sammanställt ett material för den hugade.

Myten att Engelbrekt föddes i Falun härrör antagligen från 1860-talet när en populär spelman påstod detta under en konsert. Han startade också en insamling till förmån för en minnessten. Av detta blev intet och pengarna sattes in på banken.

År 1899 höll en av mina kollegor en lektion om Engelbrekt för en klass glada (?) gossar i dåtidens motsvarighet till dagens mellanstadium på Östra Skolan här i stan. Magistern, som hette Per Envall (jag kan inte säga att jag inte förstår honom) blev så upphetsad över sin egen berättelse om Engelbrekt och hans dalkarlar att han slutligen föll i gråt över hjältens öde.

Envall berättade inlevelsefullt hur dalfolket fått lida under den gemene dansken men under Engelbrekts ledning rest sig för att erövra sin frihet. Upproret spred sig och Engelbrekt steg till maktens tinnar innan han slutligen föll för en lönnmördares svekfulla hand. Man kan lätt föreställa sig Envalls indignation när han avslutningsvis berättade för gossarna att man nu skulle resa ett monument över hjälten I ÖREBRO!

Pojkarna var alldeles tagna. En pojke, Algot Göransson, fiskade upp 1 öre i fickan som han gick fram och gav magistern som ett första bidrag till ett eget monument. Snart gjorde alla barnen likadant. Man fick ihop den inte allt för hisnande summan 2,35 kr. Envall, å sin sida tagen av barnens fosterlandskänsla (sådant var viktigt och av annan karaktär än våra dagars) vände sig till landshövdingen som i sin tur via pressen meddelande att han i egen hög person skulle besöka klassen med de kloka gossarna (det, däremot, har aldrig hänt mig).

Och så var nyheten ute. Detta satte igång en veritabel donationskampanj. Det var väl klart pojkarna skulle ha sin staty! Det skrevs listor, hölls baler och gavs fester till förmån för monumentet. Det hela är en rätt rolig läsning för den som vill ge sig i kast med arkiven. När man 1902 hade summan man trodde skulle räcka, 30 000 kr, utlystes en tävling bland Sveriges konstnärer och skulptörer att anonymt, via tåg, skicka tävlingsbidrag i gips till Falun. I juryn ingick bland andra Carl Larsson och Anders Zorn.

Av tjugofem förslag finns idag fjorton bevarade men man vet inte vem som gjort vilket eftersom anonymiteten bevarades. Inget förslag befanns dock vara bra nog och istället bad man landets två främsta skulptörer, Christian Eriksson och Carl Milles (den senare hade gjort sig känd för Sten Sture-monumentet i Uppsala vid vars fot jag några gånger förövrigt ibland ätit lunch).

1907 beslutades att Erikssons förslag, Bågspännaren, var bäst. Men eftersom det skulle utföras helt i granit blev det alldeles för dyrt. Och mitt i alltihop fick Zorn för sig att göra en egen variant som han tänkte sig stå utanför riksdagshuset i Stockholm. De som inte gillade Bågspännaren tyckte Zorns variant gott kunde stå i Falun.

Bågspännaren

Det blev rörigt och en smula genant. Eftersom hela länet på olika sätt bidragit ekonomiskt kunde många lägga sig i debatten. Situationen blev laddad vilket framgår av insändarsidorna i länets tidningar. Eriksson blev sur och eftersom stockholmarna tyckte om hans staty och erbjöd sig att köpa den skickades den dit och placerades i gamla stan. 1916 invigdes den under pompa och ståt som en av rikets främsta skulpturer.

Och Falun? Snabbt fick man fram ett förslag från en ny, ung och lovande, skulptör: Karl Hjultström. 1919 invigdes hans staty i närvaro av kronprins Gustav Adolf och prins Eugen. Hjulström fick Wasaorden och alla verkade nöjda. Eller? Nja. Zorn kom inte på festen för han var också sur. Och snart började olika insändare droppa in i tidningarna igen. Var monumentet rätt placerat? Detta började man diskutera på 1930-talet.

Man gjorde därför helt sonika en kuliss i full skala som man flyttade runt på olika platser i stan. Det var bara det att det inte var helt enkelt att flytta statyn. Så, den blev kvar på sin plats. Idag händer det att statyn lyfts fram som ett exempel på icke omhändertagna (rengjorda) skulpturer. Annars har vi en annan fin staty över en av mina favoritpersoner. Ni vet hon med världens bästa bokinledning: I Dalarne. 

Engelbrekt sover i sin grav. Omedveten, får man anta, om diskussioner om olika statyer som bär hans namn.

—

Källor:

Kampen om Engelbrekt, en 40-årig konststrid i Falun sammanställd av Örjan Hamrin

HS och Sigrid

Den uppmärksamma läsaren av bloggen vet att jag ibland återkommer till V-dala nation. Någon gång tidigare har jag nämnt en av dess, som det kallas, inspektorer. En annan som uppbar detta ärevördiga gamla ämbete var H.S Nyberg. Då han ursprungligen kommer från min, genom svärföräldrarnas ditflyttande, nya hembygd, pärlan vid Barken, Söderbärke, har jag fått ett pånyttfött intresse för honom. H.S Nyberg, lärdomsgiganten, var professor i semitiska språk vid Uppsala universitet 1931-56 och alltså även inspektor på V-dala nation. Som sådan har han naturligtvis fått sitt porträtt i olja målat och uppsatt på väggen. Han var medlem av Svenska Akademin och kunde tala tjugoåtta språk:

Förutom sitt modersmål behärskade han mycket väl i tal och skrift tyska, franska, engelska och egyptisk arabiska. Han kunde skriva, läsa och tala spanska, italienska, ryska, polska, litauiska och finska. Han kunde felfritt skriva och läsa latin, grekiska, hebreiska, klassisk arabiska, och läsa och skriva arameiska, syriska och etiopiska; nypersiska, medelpersiska, mandeiska, armeniska och georgiska samt turkiska och sanskrit. Han kunde också begripa kurdiska, balochi, urdu och bengaliska.

Det finns en historia om när H.S åkte tåg i Mellanöstern. Han satt i en kupé med två främmande män. De två främlingarna diskuterade med varandra på ett orientaliskt språk. Samtalet rörde väldigt privata angelägenheter och Nyberg kände sig förlägen och lät dem artigt förstå att han förstod vad de talade om. De två männen bytte språk till turkiska. Återigen ursäktade sig Nyberg och förklarade att han fortfarande kunde förstå vad de diskuterade. De bytte då till arabiska. Nyberg fick återigen be om ursäkt då samtalsämnet visade sig vara väldigt intimt. De två främlingarna blev irriterade men bytte slutligen till en annan, mer svårförstådd, dialekt. Nyberg avbröt dem ännu en gång. Då sade en av främlingarna: Min herre, antingen är ni djävulen, eller professor HS Nyberg!

Jag har ätit, druckit och skrattat gott under H.S porträtt. Det känns på något underligt sätt som jag faktiskt känner mannen personligen. Möjligen talar själva porträttet fler språk än jag för en bild säger ju som bekant mer än tusen ord.

Något som jag själv är hyfsat bra på är att växla spår efter omständigheterna. Det är nämligen bra att kunna inom mitt yrke. Alltså, för att använda mig av en annan sliten fras, är jag rätt bra på att tala med bönder på bönders vis och till de lärde på latin. Jag har flera gånger, i egenskap av V-dalas ordförande (Förste Kurator) haft HS dotter, Sigrid Kahle, till bordet på middagar i nationens regi. Även hon är en otroligt bildad människa med inriktning på islams värld. Givande för mig som teolog att samtala med henne men även med hennes make diplomaten John. Den senare av judisk börd och som själv sett, och överlevt, nazismen på nära håll.

Man utvecklas av att ständigt söka nya miljöer och träffa nya människor. Det ger perspektiv på tillvaron och viktiga erfarenheter. För den hugade rekommenderas Sigrids självbiografi Jag valde mitt liv. 

Jesus brorsa

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom. En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom. Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human. En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen. Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet? Denna fundering var anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i tre terminer. Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken. Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd i källorna efter tillfället då Jesus som tolvåring besökte templet i Jerusalem. Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon: fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde inte på att han var den utlovade Messias.(Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta.) Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem! Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda. Den vanligaste icke-religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen. Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket. Brodern Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd. Jakob stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen. Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya Testamentets skrifter.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och fyrtio år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus. Det var inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet. Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favoritlärjunge Johannes ta hand om henne. Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet. Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117). En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer. Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

—

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

Den Svenska Synden 2

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships. 

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Den Svenska Synden

Historien lär oss att vi i många fall är blinda för övergrepp på människovärdet i vår egen tid och omgivning. Det är i efterhand som vi, i bästa fall, kommer på att det där med att allmän lika rösträtt är något bra och att homofobi och rasism är dåligt. Jag tänker också att man bör vara uppmärksam på sådant när, hur och var man upplåter sin åsikt i olika sammanhang. För det går att stå upp sina ideal i nästan varje ögonblick. Det är ofta jobbigt, men det går. Normer kring vissa givna teman, som vårt sexuella beteende eller rasism, borde vara ack så enkla att förhålla sig till. Men det är det inte, tydligen.

Förra sommaren besökte jag Fotografiska museet i Stockholm. Man hade en utställning över Strindbergs självporträtt. Man hade även en utställning över berömda ögonblick, med mera, i olika olympiska spel genom tiderna som ett tema inför OS i London. Jag fastnade framför affischen för OS i Stockholm 1912.

Denna officiella OS-affisch skapades av Olle Hjortzberg. Den kom att kallas för skandalaffischen. Varför? Jo, 1912 visade man inte lättklädda människor, ens i tecknad form, hur som helst. Början på förra seklet var också en homofobisk tid. I Kina förbjöds affischen därför att den ”stred mot all anständighet”. I Holland förbjöds den på grund av att den var ”i högsta grad omoralisk”. Affischen förblev dock officiell och ”Den Svenska Synden” såg dagens ljus cirka femtio år före det att sexuellt frigjorda svenska ungdomar reste ut i världen i sällskap med filmer som Jag är nyfiken – gul.

Sedan stannade jag till inför ett annat tidlöst fotografi på museet. Bilden föreställer prisutdelningen efter längdhoppsfinalen i OS i Berlin 1936. Finalen mellan tysken Luz Long och amerikanen Jesse Owens blev historisk. I finalen var Owens överlägsen och Long tog silvret. Long var den förste att gratulera Owens, sedan lämnade de arenan arm i arm.

”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mig framför ögonen på Hitler”, skrev Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.” (Wikipedia).

Postumt ärades Long senare med Pierre de Coubertins medalj, även kallad True Spirit of Sportsmanship medal, en specialmedalj som ges av Internationella olympiska kommittén, IOK, till idrottare som visar en sportsmannaanda under olympiska spel utöver det förväntade. Endast tio stycken har utdelats. (Wikipedia). Long dog några år senare under de allierades invasion av Sicilien.

Tankarna vandrar. OS i Berlin 1936 var ett sådant där tillfälle när många, medvetet eller omedvetet, bekände färg. Det fanns gott om Hitler-sympatisörer i Sverige. Antisemitismen var stark.

I Hitlers värld, och på hans definitiva hemmaplan i hjärtat av hans Tredje Rike, skulle den ariske mannen i olympiaden visa sin överlägsenhet. Jesse Owens visade honom motsatsen. Och Lutz Long visade solidaritet och integritet inför ögonen på ”sin” diktator. Owens slog honom fair and square. Idrotten segrade. På många sätt.

Kopplar man ihop dessa fotografier, dessa historiska ögonblick, med dagens Sverige där vi hittar företeelser som Reva, avvisande av sjuka flyktingar, ett flyktingfientligt parti som är landets tredje största och undfallenhet mot Bashar-regimen så tycks det mig som vi gjort någon sorts bakåtvänd resa gentemot vad vi skulle kunna åstadkomma. Ibland känns det som vi numera ofta i rädsla gömmer oss bakom regler och normer istället för att gå i bräschen och flytta fram gränserna i humanismens namn. Så som ibland gjort. Exempelvis 1912.

Jag kan inte hjälpa det, jag bara känner så. Jag känner också att detta inte har särskilt mycket att skaffa med den politiska höger/vänster-skalan så länge vi befinner oss inom demokratins råmärken. Nej, det har nog mer att göra med vår moraliska halt både som samhälle och individ.

Olle Larshans dikt

Det finns ord som på något sätt verkar sakna innebörd. Värdeladdade ord som används slentrianmässigt, för ofta eller i fel sammanhang. I brist på bättre exempel: Vivaldis fyra årstider som man allt för ofta hör i en hiss eller telefonkö.

Orden typ eller finaste/ bästa eller eller hur är exempel på ord som används antingen ironiskt eller för att understryka superlativ. Typ används istället för ungefär. Person X berättar påfallande ofta genom en statusuppgradering att vederbörande dricker kaffe med finaste Lasse på bästa café Vadgott.

Allt det där stör mig, lite. Helst när man använder bestämd form som finaste. Då blir det riktigt cheezy.

Jag har tidigare bloggat om ett riktigt avskyvärt ord. 

Låter jag grinig idag? Det är väl jag som börjar bli gammal.

För att väga upp grinigheten påstår jag även att det även finns ord och meningar som är otroligt meningsfulla för huvudpersonen trots sin enkelhet eller banalitet.

På min arbetsplats arbetar en i lika delar mångsysslande som allfixande vaktmästare. Han är son till min gamle mellanstadielärare Olle ”Räven” Larshans. Via honom, som jag alltså är kollega med, fick jag kännedom om Olles bortgång.

Jag minns Olle Larshans med värme. I femman författade jag mitt livs första prov i historia vilket han lite förvånat tog emot. Ingen av oss visste naturligtvis vid tillfället att det förmodligen var det första steget mot en medelmåttig yrkeskarriär vi bevittnade.

Allt har en början, tänker jag lite nostalgiskt.

Nu håller jag på att demontera mitt hem inför vårens flytt. Det gås igenom, sorteras och slängs. Så kom det sig att jag i botten av en låda hittade en dikt om mig skriven av Olle som avsked när jag slutande årskurs 6 på Södra Skolan i Falun.

Han skrev vid tillfället ett litet poem till varje elev i klassen för det här tilldrog sig på den tiden när lärare hade tid med sådant. Det måste ha varit våren 1982.

Jag tror ibland att jag som barn var en helt annan människa än den jag är idag.  Avståndet till olika stadier i livet ökar ju äldre jag blir, tycks det. Därför tyckte jag det var lite läskigt att läsa min gamle lärares rader om mig skrivna för cirka 30 år sedan.

För de saknade verkligen inte innebörd för mig.

Hurså? Tja, känner du mig personligen så döm själv. Men tänk att en mellanstadielärare efter tre år och genom fyra rader kan fånga kärnan i ens framtida liv. Otroligt. Och inte så lite läskigt.

Fredrik är klassens galante charmör

visar i idrott ett häftigt humör.

Rolig och festlig, ibland han dock stör

artig förövrigt och sjunger i kör. 

Analys?

Tja, någon större charmör har jag väl aldrig varit. Däremot fick jag en annorlunda uppfostran än många av mina kamrater eftersom mina föräldrar hade en annan bakgrund och var lite äldre än många av mina klasskamraters. Detta (som jag har bloggat om tidigare) medförde att jag ofta betraktades som lite lill-gammal.

Kompisarna kallade mig ofta Greven i en förväxling av allmän artighet med noblessens liv och leverne. Tidigt fick jag lära mig att öppna dörren för, bära väskor åt och resa mig inför kvinnor eller jämnåriga tjejer. Att allmän artighet är viktigt ingick i min uppfostran från första stund.

Tävlingsinstinkten ligger djup i mig, vilket kommer till uttryck när jag idrottar. Ett vanligt citat av mig är jag håller inte på med det här för att förlora. 

En del tycker att jag är lite lustig men ibland, påfallande ofta som ung, går jag för långt och övergår istället i dumdryghet.

Körsång, men paradoxalt nog inte i Uppsala, har jag alltid hållit på med.

Nåja, det är som eljest. Vila i frid, Olle Larshans. Jag hoppas din dikt även förutspår mina kommande 40 levnadsår. Därefter kan den kvitta lika.

Till moster

I fredags begravdes min moster, Lena, på Styrsö. Innan hon gick bort bad hon mig att säga något på hennes begravning. Moster var klar i sinnet och sig själv in i det sista och även om hennes önskan innebar mycket press på mig så finns det lägen i livet när man helt enkelt inte får backa. Detta var ett sådant. Hon utsåg mig.
Härliga moster Lena. Som ena halvan av mor. Bilden, från första halvan av 1960-talet, föreställer från höger Lena, far, Lennart och mormor i trädgården i Halsvik.

Det blev en fin och värdig, om än outsägligt sorglig, begravning med massor av människor närvarande. På minnesstunden efteråt höll jag mitt tal till henne.

—

Hej, jag heter Fredrik och Lena var min moster. Hon har betytt mycket för mig. Moster Lena bad mig vid vårt sista möte i livet att säga något på hennes begravning och vi hann faktiskt till och med prata lite om vad jag skulle säga. Även med en sådan sak hjälpte hon till, lite. Hon hjälpte alla med allt.

Vissa samtal är oberoende av tid och rum. Vi pratade, moster och jag, som om vi i stället för att omges av Sahlgrenska sjukhusets gråkalla väggar som vanligt satt på altanen och tittade ut över Halsvik. Vi pratade om allt mellan himmel och jord: om saker man säger och gör som just där och då verkar så rimligt men som senare framstår som dåligt gjort. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta sådana saker. Vi pratade om allt härligt vi upplevt tillsammans för moster Lena hade bläddrat i sina album och konstaterat att vi, Adolphsons, fanns med på nästan varje bild.
 Det samtalet fick mig att fundera mycket. Jag hoppas ni inte tycker det är allt för opersonligt om jag helt enkelt läser det. Annars blir det nog för svårt.
 Svårt är också att säga något om någon som så många har sin alldeles egna varma och personliga relation till. Så jag försöker istället för att tala om hennes liv och personlighet ringa in en känsla jag har burit med mig genom livet och som jag fått till stor del av henne.
På Styrsö har det alltid funnits starka kvinnor. Mormor Astrid, mormors syster Ellen som vi också kallade för moster, min mamma Anita och så moster Lena förstås.
 Aldrig är orden från den gamla psalmen, släkten följa släktens gång, så närvarande som i kyrkan på Styrsö. Där har jag upplevt livets början genom mina barns och deras tremänningars dop, jag lämnade barndomen där genom min konfirmation och jag har också på denna plats sett livets slut genom mormors, morfars, mammas, moster Ellens och nu moster Lenas begravningar.
 Jag tänker lite på Ronja Rövardotters mamma Lovis ord, i Astrid Lindgrens saga, när sagans karaktär Skalle-Pär gått bort: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men jag tänker också på hur viktigt det är, när man förlorat någon älskad, en hustru, en mamma, en mormor, farmor och moster, att få ropa som Ronjas pappa Mattis: ”hon fattas mig!”
Eller som min pappa sa när vi i går klev av båten och i skymningen vandrade bort mot Halsvik: Det känns annorlunda nu, att komma hit, när Lena inte är här.
Det är så viktigt att få sörja och vi sörjer alla på olika vis. Jag sörjer själv genom Harry Martinssons ord; ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”
 Så mynnar vår sorg så småningom ut i en annan vacker fras: I ljusaste minne bevarad.
 I vårt sista samtal upptäckte vi, moster och jag, att vi hade en gemensam föreställning om vårt inre mentala rum. Ni vet ett sådant där rum man ibland kan bli uppmuntrad att gå in i för att meditera lite. Vi ser för vårt inre båda framför oss Vassholmen en varm och solig sommardag. Allt är lugnt och stilla.
 Jag blev tidigt i livet präglad av Styrsö och jag vet att det varit bra för mig att präglas av olikheter och andra perspektiv än det kända och invanda. Så långt det är möjligt försöker jag ta med mig och föra över denna inställning till livet till mina barn.
 Om jag tänker på något särskilt ur mosters rika liv med många skratt och härlig samvaro tror jag alltså att det får bli en känsla. Känslan av sommaren 1985. Då gick jag och kusin Stina på konfirmationsläger här på Styrsö. Det var en spännande och lycklig sommar först under mosters vakande ögon sedan tillsammans med mamma och pappa när övriga familjen kom ner från Falun.
 Moster sa till mig, där i sjuksängen, att hon var nöjd med sitt liv när hon såg tillbaka. Det blir visserligen inte alltid som man tänkt sig: mamma och moster tänkte sig en ålderdom tillsammans som de själva sa: som pantertanter. Så blev det nu inte.
Men moster Lena har redan gått en tuff match mot sjukdom och vunnit. Det gjorde hon inte den här gången, men hur mycket kan man begära egentligen? Hon gjorde nog gott hon kunde. Det blev 1-1 kan man kanske säga. Om det nu inte vore för det där med i ljustaste minne bevarad. Där vann hon, hundra och åter hundra gånger om.
 Tänk att kunna få ligga för sitt yttersta och säga så som moster Lena gjorde, att man är nöjd med sitt liv i vetskapen att det också strax är över. Och tänk att kunna vara den som trots svår och obotlig sjukdom ändå klarar att gjuta mod i omgivningen. Hon hade tid och plats även för mig en liten stund trots att tiden var knapp.
 Men så var hon, moster Lena. Det är så talande. Det fanns alltid plats för alla.
 Ja. Nu sitter de väl där uppe någonstans, mormor, morfar och mamma och tar emot sin yngsta familjemedlem. Det är i alla fall så jag ser på det. Vi andra stannar kvar och kämpar på ett tag till. Vi kämpar på som jag tror i deras, de som rest vidare, förhoppning att deras liv inspirerat oss som är kvar på vår egen fortsatta livsvandring.
 Sinnebilden för lycka är för mig en sommardag på Styrsö under 1980-talet. Kanske sommaren 1985. Det har inte bara att göra med att jag var ung och och oprövad då. Målat med den tidens starka pastellfärger och med sommar på Styrsö var livet enkelt att leva och underbart att ta för sig av. Några större problem kände jag ännu inte till. Så kom 1990-talet och 2000-talet och ändrade på det. Släkten följa släktens gång.
 Det här med att våra kära lämnar oss med jämna mellanrum är ett ansvar man som kvarvarande måste ta. Det hör livet till. Man får hantera det, helt enkelt. Så som Ronjas mamma Lovis i sagan om Ronja uppmanar oss. Det gjorde mormor och morfar, det gjorde mamma och moster. Och nu är det vår tur.
 Men det är så svårt. Hur det än är med den saken: nu vilar ansvaret på oss andra att föra vidare en trygg och stabil tillvaro för våra barn och kära. Nu är det vår tur att till dem förmedla en känsla av Vassholmen sommaren 1985. Det där har jag själv inte klarat så bra hittills.
 Nu säger jag till mig själv att jag i mammas och moster Lenas namn, de som gått före mig och så fint krattat manegen inför mitt liv att jag nu ska ska ta över krattan med fast hand. Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger i en annan saga av författarinnan med samma namn som min mormor.
På mammas begravning lovade mig moster Lena att söka vara vår moster Ellen om vi så behövde. Detta är vår släkts sätt att lova varandra stöd och stabilitet. Lennart, Stina, Magnus och Henrik med familjer, jag kan nog aldrig, av uppenbara skäl, bli någon styrsö-moster för er, men vill ni ha hjälp, stöd eller bara prata en stund, kan ni alltid räkna med mig och Malin. Då finns vi där. Jag vill bara säga det, även om jag ju väl vet att ni i varandra har ett starkt stöd.
 Nu får den inre bilden ta över. Jag är på Vassholmen en varm sommardag. Kanske är det sommaren 1985. Det enda som hörs är fiskmåsarna som skränar och ljudet av en avlägsen motorbåt ute till havs. Stina läser och själv är jag rastlös för jag har ingen att hitta på något med. Jag funderar över att ta ett bad till. Eller kanske fika lite, om jag får. Mamma, Lena och alla de andra ligger en bit bort och dåsar i värmen. Allt är lugnt och stilla.
 Jag vill avsluta med att läsa Kristina Lugns dikt som hon skrev i samband med hennes väns bortgång och då tänker jag särskilt på dig, käre morbror Lennart. Till dig vill jag från mig och Malin genom diktens ord försöka komma med åtminstone lite styrka och deltagande i det som utan jämförelse måste vara ditt livs svåraste stund.

”Över ensamma och älskade

råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett sträck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.”

Vila  i frid, kära moster.

—

 

Vid lyktstolpen mitt i bild ligger vilar Lena i familjegraven.