I fredags begravdes min moster, Lena, på Styrsö. Innan hon gick bort bad hon mig att säga något på hennes begravning. Moster var klar i sinnet och sig själv in i det sista och även om hennes önskan innebar mycket press på mig så finns det lägen i livet när man helt enkelt inte får backa. Detta var ett sådant. Hon utsåg mig.
Härliga moster Lena. Som ena halvan av mor. Bilden, från första halvan av 1960-talet, föreställer från höger Lena, far, Lennart och mormor i trädgården i Halsvik.
Det blev en fin och värdig, om än outsägligt sorglig, begravning med massor av människor närvarande. På minnesstunden efteråt höll jag mitt tal till henne.
—
Hej, jag heter Fredrik och Lena var min moster. Hon har betytt mycket för mig. Moster Lena bad mig vid vårt sista möte i livet att säga något på hennes begravning och vi hann faktiskt till och med prata lite om vad jag skulle säga. Även med en sådan sak hjälpte hon till, lite. Hon hjälpte alla med allt.
Vissa samtal är oberoende av tid och rum. Vi pratade, moster och jag, som om vi i stället för att omges av Sahlgrenska sjukhusets gråkalla väggar som vanligt satt på altanen och tittade ut över Halsvik. Vi pratade om allt mellan himmel och jord: om saker man säger och gör som just där och då verkar så rimligt men som senare framstår som dåligt gjort. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta sådana saker. Vi pratade om allt härligt vi upplevt tillsammans för moster Lena hade bläddrat i sina album och konstaterat att vi, Adolphsons, fanns med på nästan varje bild.
Det samtalet fick mig att fundera mycket. Jag hoppas ni inte tycker det är allt för opersonligt om jag helt enkelt läser det. Annars blir det nog för svårt.
Svårt är också att säga något om någon som så många har sin alldeles egna varma och personliga relation till. Så jag försöker istället för att tala om hennes liv och personlighet ringa in en känsla jag har burit med mig genom livet och som jag fått till stor del av henne.
På Styrsö har det alltid funnits starka kvinnor. Mormor Astrid, mormors syster Ellen som vi också kallade för moster, min mamma Anita och så moster Lena förstås.
Aldrig är orden från den gamla psalmen, släkten följa släktens gång, så närvarande som i kyrkan på Styrsö. Där har jag upplevt livets början genom mina barns och deras tremänningars dop, jag lämnade barndomen där genom min konfirmation och jag har också på denna plats sett livets slut genom mormors, morfars, mammas, moster Ellens och nu moster Lenas begravningar.
Jag tänker lite på Ronja Rövardotters mamma Lovis ord, i Astrid Lindgrens saga, när sagans karaktär Skalle-Pär gått bort: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men jag tänker också på hur viktigt det är, när man förlorat någon älskad, en hustru, en mamma, en mormor, farmor och moster, att få ropa som Ronjas pappa Mattis: ”hon fattas mig!”
Eller som min pappa sa när vi i går klev av båten och i skymningen vandrade bort mot Halsvik: Det känns annorlunda nu, att komma hit, när Lena inte är här.
Det är så viktigt att få sörja och vi sörjer alla på olika vis. Jag sörjer själv genom Harry Martinssons ord; ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”
Så mynnar vår sorg så småningom ut i en annan vacker fras: I ljusaste minne bevarad.
I vårt sista samtal upptäckte vi, moster och jag, att vi hade en gemensam föreställning om vårt inre mentala rum. Ni vet ett sådant där rum man ibland kan bli uppmuntrad att gå in i för att meditera lite. Vi ser för vårt inre båda framför oss Vassholmen en varm och solig sommardag. Allt är lugnt och stilla.
Jag blev tidigt i livet präglad av Styrsö och jag vet att det varit bra för mig att präglas av olikheter och andra perspektiv än det kända och invanda. Så långt det är möjligt försöker jag ta med mig och föra över denna inställning till livet till mina barn.
Om jag tänker på något särskilt ur mosters rika liv med många skratt och härlig samvaro tror jag alltså att det får bli en känsla. Känslan av sommaren 1985. Då gick jag och kusin Stina på konfirmationsläger här på Styrsö. Det var en spännande och lycklig sommar först under mosters vakande ögon sedan tillsammans med mamma och pappa när övriga familjen kom ner från Falun.
Moster sa till mig, där i sjuksängen, att hon var nöjd med sitt liv när hon såg tillbaka. Det blir visserligen inte alltid som man tänkt sig: mamma och moster tänkte sig en ålderdom tillsammans som de själva sa: som pantertanter. Så blev det nu inte.
Men moster Lena har redan gått en tuff match mot sjukdom och vunnit. Det gjorde hon inte den här gången, men hur mycket kan man begära egentligen? Hon gjorde nog gott hon kunde. Det blev 1-1 kan man kanske säga. Om det nu inte vore för det där med i ljustaste minne bevarad. Där vann hon, hundra och åter hundra gånger om.
Tänk att kunna få ligga för sitt yttersta och säga så som moster Lena gjorde, att man är nöjd med sitt liv i vetskapen att det också strax är över. Och tänk att kunna vara den som trots svår och obotlig sjukdom ändå klarar att gjuta mod i omgivningen. Hon hade tid och plats även för mig en liten stund trots att tiden var knapp.
Men så var hon, moster Lena. Det är så talande. Det fanns alltid plats för alla.
Ja. Nu sitter de väl där uppe någonstans, mormor, morfar och mamma och tar emot sin yngsta familjemedlem. Det är i alla fall så jag ser på det. Vi andra stannar kvar och kämpar på ett tag till. Vi kämpar på som jag tror i deras, de som rest vidare, förhoppning att deras liv inspirerat oss som är kvar på vår egen fortsatta livsvandring.
Sinnebilden för lycka är för mig en sommardag på Styrsö under 1980-talet. Kanske sommaren 1985. Det har inte bara att göra med att jag var ung och och oprövad då. Målat med den tidens starka pastellfärger och med sommar på Styrsö var livet enkelt att leva och underbart att ta för sig av. Några större problem kände jag ännu inte till. Så kom 1990-talet och 2000-talet och ändrade på det. Släkten följa släktens gång.
Det här med att våra kära lämnar oss med jämna mellanrum är ett ansvar man som kvarvarande måste ta. Det hör livet till. Man får hantera det, helt enkelt. Så som Ronjas mamma Lovis i sagan om Ronja uppmanar oss. Det gjorde mormor och morfar, det gjorde mamma och moster. Och nu är det vår tur.
Men det är så svårt. Hur det än är med den saken: nu vilar ansvaret på oss andra att föra vidare en trygg och stabil tillvaro för våra barn och kära. Nu är det vår tur att till dem förmedla en känsla av Vassholmen sommaren 1985. Det där har jag själv inte klarat så bra hittills.
Nu säger jag till mig själv att jag i mammas och moster Lenas namn, de som gått före mig och så fint krattat manegen inför mitt liv att jag nu ska ska ta över krattan med fast hand. Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger i en annan saga av författarinnan med samma namn som min mormor.
På mammas begravning lovade mig moster Lena att söka vara vår moster Ellen om vi så behövde. Detta är vår släkts sätt att lova varandra stöd och stabilitet. Lennart, Stina, Magnus och Henrik med familjer, jag kan nog aldrig, av uppenbara skäl, bli någon styrsö-moster för er, men vill ni ha hjälp, stöd eller bara prata en stund, kan ni alltid räkna med mig och Malin. Då finns vi där. Jag vill bara säga det, även om jag ju väl vet att ni i varandra har ett starkt stöd.
Nu får den inre bilden ta över. Jag är på Vassholmen en varm sommardag. Kanske är det sommaren 1985. Det enda som hörs är fiskmåsarna som skränar och ljudet av en avlägsen motorbåt ute till havs. Stina läser och själv är jag rastlös för jag har ingen att hitta på något med. Jag funderar över att ta ett bad till. Eller kanske fika lite, om jag får. Mamma, Lena och alla de andra ligger en bit bort och dåsar i värmen. Allt är lugnt och stilla.
Jag vill avsluta med att läsa Kristina Lugns dikt som hon skrev i samband med hennes väns bortgång och då tänker jag särskilt på dig, käre morbror Lennart. Till dig vill jag från mig och Malin genom diktens ord försöka komma med åtminstone lite styrka och deltagande i det som utan jämförelse måste vara ditt livs svåraste stund.
”Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett sträck av glömska
över scenerierna vi gick.
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.”
Vila i frid, kära moster.
—
Vid lyktstolpen mitt i bild ligger vilar Lena i familjegraven.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.