Kategori: Spännande människor

Historia, Spännande människor

Den Rättfärdige och Den Starke

av adolphson

Det som brukar anses som världens första folkomröstning inträffade år 482 f.v.t i Aten. Perserväldets konung, världens mäktigaste man, konungarnas konung, Xerxes, hade bestämt sig för att erövra Grekland. Detta beslut ledde fram till de avgörande och berömda slagen vid Maraton 490 samt Termopyle och Salamis 480. Frågan för dagen i Aten år 482 f.v.t gällde hur atenarna skulle hantera det persiska hotet. Till saken hör att stadstatens gruvdrift utvecklats mycket de föregående årtiondena och man visste att om man bara hittade en rik malmåder skulle saker och ting se annorlunda ut. Det gällde ju att kunna finansiera sitt försvar. Det var ingen skillnad mot dagens värld därvidlag.

Och detta år fann man en stor silverfyndighet. Atens ledande män Themistokles och Aristeides debatterade ivrigt i folkförsamlingen. Vad skulle man göra med den nyfunna rikedomen? Themistokles yrkade på att man skulle bygga en flotta medan Aristeides, med tillnamnet ”Den rättfärdige”, ansåg att den skulle delas bland medborgarna enligt gammal sedvänja. Man kunde inte enas. Demokratin var lamslagen, folkförsamlingen i dödläge. Man beslöt att röstskärvorna skulle tas fram för att avgöra dispyten och så skedde, några månader senare, på våren 482 f.v.t. Historiens första kända folkomröstning var därmed ett faktum. En rätt viktig sådan får man nog tillstå eftersom resultatet i praktiken skulle avgöra Atens, och kanske hela Greklands, framtid som självständig stadsstat.

Aristeides hade rykte om sig att aldrig söka personlig berömmelse eller rikedom utan att alltid kämpa för folkets (medborgarnas) bästa. Därmed förklaras hans smeknamn. Historikern Herodotos menade att ”det fanns inte i hela Aten en så värdig eller rättvis man som han.” Omröstningen förlorade Aristeides dock och fick gå i landsflykt. Eller förlorade och förlorade. Egentligen resulterade den i en sorts kompromiss eftersom några fartyg, men inte alls så många som Themistokles hoppades på, faktiskt byggdes och blev stommen i det Attiska sjöförbundet – en koalition av grekiska stadsstater och kärnan i det som till sist fällde avgörandet mot perserna.

När perserna väl anföll återkallades Aresteides och blev en av Atens främste generaler. Det var inte så ovanligt att den som drivit sin sak hårt i folkförsamlingen och förlorat på viss eller obestämd tid landsförvisades från Aten.

—

Källor:

Tom Holland: Marathon – det Persiska imperiet och kampen om västerlandet.

Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr

Wikipedia

Historia, Skola, Spännande människor

Herodotos

av adolphson1 kommentar till Herodotos

I början av läsåret är det alltid mycket att stå i. Nya klasser och individer ska mötas, relationer ska etableras, kurser ska startas.

Jag är alltid lite trött i början – innan vardagslunken kommer igång – men det är också mycket roligt och stimulerande.

Den som har börjat har gjort häften som jag lite smådrygt brukar säga till mina elever. Och följaktligen även till mig själv.

Jag brukar inleda kursen i Historia med att berätta om greken Herodotos.

Han anses traditionellt (och här kan man verkligen komma med källkritiska invändningar), genom sitt livsverk Historia (vilket från grekiskan översätts till Förfrågningar och närmare bestämt förfrågningar angående slaget vid Marathon) som historieskrivningens upphovsman.

Herodotos skrev på 400-talet f.v.t ner den grekiska historien så långt den då hunnit. Mycket kom att handla om kriget mot perserna. Härigenom gissar jag (sådant en seriös historiker inte ska ägna sig åt men eftersom jag är lärare är det fritt fram ((skämt)) att hans grekiska infallsvinkel påverkat andra västerländska historiker att inte underdriva eländet som infallit ifall perserna vunnit.

Inget Grekland ingen demokrati, filosofi, olympiska spel, tragedi/komedi, Parthenon etcetera. Kort sagt: om Grekland införlivats i Persien hade Europa som vi känner kontinenten aldrig sett dagens ljus.

Bilden har sedan dess nyanserats.

Herodotos reste runt i hela den hellenistiska världen och samlade in berättelser och vittnesmål som han sammanställde i verket Historia. 

Det är genom Herodotos vi först lärde känna hjältar och händelser som kung Leonidas eller slagen vid Thermopyle, Marathon och Salamis.

Nu kan man ju tänka sig att den persiske storkonungen Xerxes, konungarnas konung, knappast delade Herodotos beskrivning av historien (han var, till skillnad från Herodotos, närvarande vid Salamis) och någon persisk variant har inte smugit sig in i den europeiska historiemedvetandet.

Det som är intressant med Herodotos är att han funderade över mer än att bara vilja beskriva ett skeende.

Han funderade även över hur det kommer sig att folkgrupper inte kan leva i fred och lösa konflikter genom överenskommelser och kompromisser. Några av dessa eviga frågeställningar som gör historien cirkulär snarare än linjär.

Varför kunde greker och Perser inte ordna det? Jag vet inte vad han kommer fram till för jag har inte läst boken även om den finns nyutgiven.

Som jag ser det är Herodotos mer än bara historieskrivningens grundare. Han borde också förknippas med empirin och genom sina nyfikna och kritiska frågor även med journalistiken.

Men eftersom jag inte kan mycket om vare sig empirins eller journalistikens historia avstår jag från vidare spekulationer.

Jag har ju ett par kurser att starta.

You young eager minds of to morrow – here we go!

Herodotos
Skola, Spännande människor

Hasses Hörna

av adolphson4 kommentarer till Hasses Hörna
Hasses Hörna

I juni 1984 slutade jag sexan på Södra skolan och min gamle mellanstadielärare Olle Larshans läste sin mycket framsynta dikt om mig. Någon månad tidigare hade min blivande högstadielärare Hans Frödin besökt min klass. Han var, och är fortfarande, en hedersman av den gamla skolan begåvad med en oerhört stor portion bildning.

Stolt kom jag en gång på lektionen viftande med fars favoritförfattare Eyvind Johnsons mästerverk (han är från Boden precis som far) Strändernas svall på svensktimmen efter att Hans sagt att ”Eyvind, det är något annat det.” Hans berättade också att när han började arbeta som lärare 1969 hade han hemmafru och köpte villa. Förutom det uppenbart otidsenliga i detta så säger det också något om löneutvecklingen för lärare från 1960-talet till i dag.

Hösten 1998 började jag på det som var tänkt som mitt första jobb på Harladsbogymnasiet i Falun. Jag tänkte att jag flyttar hem ett tag, innan Malin var färdig på universitetet, och tar hand om far. Jag är fortfarande kvar. Vilket beror på mina första tio år i yrket. I mitt blivande arbetsrum fanns Hans Frödin som numera arbetade på gymnasiet. Han tog mig gott emot. På grund av Hans stora humanism, personlighet och av respekt för hans lärargärning i största allmänhet, döpte vi rummet till ”Hasses Hörna”. Rummet kom att heta så långt efter att Hans pensionerat sig, ja faktiskt ända tills för två år sedan då man byggde om skolan och rummet rent fysiskt försvann.

Hasses Hörna blev snabbt en institution på skolan. Och vi som tidvis eller över tio år samarbetade med varandra där i rummet var:

Pontus, lärare i svenska/historia. Med stort hjärta och ett engagemang utöver eljest klev han in i Hörnan året efter mig. Pontus har ett stort rättspatos och reagerar hårt och snabbt på sakernas tillstånd. Passion är det första jag kommer att tänka på när det gäller honom. Men passion är också kostsamt för själen. Därför är det kanske inte så konstigt att han istället för läraryrket valde att följa sin dröm. Först blev han den busskörande svenskläraren. Sedan krögare. Därefter återvände han till katedern.

Nästa person var bodensaren Joel, lärare i svenska/historia. Han hade inte heller tänkt att stanna så länge. Med stark integritet och en bildning fullt i klass med Hasses blev han snart en självklar del i Hörnan. Mest berömd blev Joel när han lyckades ge en grupp elever från Fordonsprogrammet självförtroende nog att delta i en elev-kabaré där estetelever normalt dominerade. Joel har visat sig vara en lika bra, kanske bättre, Skolledare som lärare. Han väljer nu att göra en omvänd Fredrik-resa i Faluns skolsystem: Haralsbogymnasiet-Lugnetgymnasiet-Västra Skolan…fortsätter han till Södra är han i mål. Joel är också känd i världen utanför skolan som bestigare av världens toppar. Jag är glad att han fortsätter, trots allt. Ledare av hans dignitet behövs i skolvärlden.

Åke, den till det yttre så kärve Idrott/matematikläraren, pekar ofta med hela handen. Åkes tålamod är fantastiskt åtminstone vid en jämförelse med undertecknad. Viljan att förändra hela utbildningar och inte bara stirra sig blind på det egna lilla är utmärkande. Medborgarförslag och andra idéer har ofta kommit från honom. Åke är tillsammans med undertecknad den ende som fortfarande är kvar i Falu Gymnasium. Dock inte i samma arbetsrum. Men ändå: det känns tryggt. Jag tycker han borde bli politiker, han vore en stor tillgång för demokratin och det parti han nu skulle välja, men han är ovillig. Numera återfinns han på Högskolan.

Johan, lärare religion, samhällskunskap, och jag har många beröringspunkter genom att vi delvis undervisar i samma ämnen, våra studier i Uppsala och många gemensamma bekanta. Johan är riksspelman och känner också han stort för sin omgivning. Det är roligt att svinga en bägare med honom och jag tycker det är synd att han inte fortsätter sitt fackliga engagemang. Förutom pendlingen från Rättvik har även Johan tröttnat på sakernas tillstånd och sagt upp sig. En stor förlust för Falu Gymnasium.

Nästa person är den godmodige Leksingen Jonas, svenska och samhällskunskap, alltid med ett leende i mungipan och begåvad med ett skämtlynne som verkligen tilltalar undertecknad. Särskilt roligt var att hålla liv i den gamla konflikten mellan syntare och hårdrockare från mitten på 1980-talet. Jonas var pudelrockare då jag lyssnade på Kraftwerk. Jonas gjorde sig snabbt känd som den lärare på skolan som undervisat på flest program. Han hade bitvis relativt tunga tjänster men fortsatte likväl le. Att han tillslut valde att sluta pendla och arbeta hemma i Leksand är kanske inte så märkligt.

Musikläraren Craig, filosofi, religion, musik, gav mig betyget 4 i musik på högstadiet. Därför låg han ju bra till redan från början. Jag gillar honom också som en person som alltid gått sina egna vägar och på grund av de intressanta perspektiv han genom sin bakgrund som amerikansk invandrare kan ge sakernas tillstånd. I går avtackades han med avgångsvederlag.

Vi i Hasses Hörna gillade tillvaron. Skolledningen litade på oss. Vi litade på varandra. Det var en positiv och bra tid. Eftersom vi ville vara tillgängliga uppmuntrade vi eleverna att komma in till oss närhelst de önskade och utan störande knackningar på dörren. Det medförde att det till vårt arbetsrum dagligen kom en strid ström av elever. Alla samtal skedde öppet. Var samtalet privat eller känsligt, eller om man behövde arbeta i lugn och ro, gick i så fall den personen till ett annat rum.

Arbetsrummet var en social plats där vi tidvis hade ett minipingisbord eller hockeyspel uppställda. Pausen, vilan och samtalet måste få tid. Även elevsamtalet måste få tid, plats och utrymme. Detta öppna klimat medförde att vi automatiskt tog del av varandras elevdiskussioner, bedömningar, handledningar och problem. Det fanns ingen prestige eller stolthet och vi hjälpte ofta varandra. Antingen direkt i själva samtalet eller efteråt. Vi diskuterade allt, högt som lågt. Problem och händelser i skolan, i samhället eller rent privat. Vi var olika individer med olika åsikter, intressen och liv. Vi blev ett starkt kitt. Vi blev mer än kollegor –  vi blev vänner.

Även om vi inte umgås dagligen och stundligen upplever iallafall jag för min del en trygghet i dessa människor. Ett sådant här klimat uppstår inte hursomhelst. I synnerhet inte om man packar lärartjänsterna, spar resurser eller tar bort tid för förberedelser eller efterarbete. I takt med kommunala besparingar slits kollegiet ner, goda klimat förstörs, glädjen försvinner och duktiga och engagerade lärare slutar.

För egen del ser jag ännu framtiden an. Jag kan inte riktigt se vad jag annars skulle göra. Det är lärare jag är. Var eller hur är dock en annan fråga. Från och med i dag sitter ingen ur Hasses Hörna längre i samma arbetsrum. Själva rummet är som nämnts rivet och ombyggt. Det var inte bättre förr. Dock är det förflutna viktigt. Jag har utvecklats mycket genom dessa människor. Jag hade inte varit den lärare jag är i dag utan dem.

Men jag har också utvecklats som människa tack vare Hasses Hörna. Detta är min första prioritet när jag ger mig in i nya saker: att lära känna nya människor. Det har jag med råge lyckats med härvidlag. För den nostalgiskt lagde vill jag komma med lugnande besked. Hasses Hörna finns kvar. Som middagssällskap. Tyvärr kommer du aldrig att bli inbjuden.

Gutår!

Bistånd, Historia, Skola, Spännande människor

Folke Bernadotte

av adolphson2 kommentarer till Folke Bernadotte

När vi i historiekursen går igenom andra världskriget och Förintelsen uppstår många underliggande frågor. Det handlar bland annat om personligt mod och om att stå upp för sina värderingar.

Sveriges roll under kriget är problematisk. Så efter det uppenbara, vår tämligen undfallande hållning, är det viktigt att också visa på våra goda historiska exempel. Den mest kände är förstås Raoul Wallenberg.

En annan, som är en av mina favoriter och som jag skrivit ett blogginlägg om tidigare, är Svarta Nejlikan.

Men jag brukar även ta upp Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V och internationellt engagerad i Röda Korset. Under andra världskriget förhandlade han med nazisterna om att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Sverige.

Genom sitt engagemang fick han 1948 FN:s uppdrag att medla i Jerusalem där i stort sett krigstillstånd rådde mellan israeler och araber. Folke föreslog en tvåstatslösning med speciella förutsättningar för Jerusalem på grund av stadens status som religiös huvudstad för tre världsreligioner.

Israelerna ansåg att araberna skulle få för stort inflytande i hela Jerusalem genom planen och upprördes väldigt, för att uttrycka det milt. En extrem grupp (som förövrigt leddes av Yitzak Shamir, en framtida israelisk premiärminister – se nedan) ville därför mörda honom för att stoppa planerna.

Så sker också. Händelseförloppet är tämligen välkänt.

På väg till ett möte i Jerusalem den 17:e september 1948 klockan 17.30 stoppas hans bil vid en vägspärr. Tre män kliver ur en israelisk militärjeep beväpnade med kulsprutepistoler.

Två av dem, Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg, skjuter sönder däcken på bilen. Den tredje, Yehoshua Cohen, skjuter Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil.

Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande insats i det Heliga Landet.

Folke begravdes i Stockholm och hans begravningsvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg hans scoutkäpp, rödakorsetmössa och en vit nejlika.

Det fanns inte något tvivel om vilken organisation som låg bakom dådet. Den upplöstes men förövarna greps aldrig. De som förklarades skyldiga blev benådade av premiärminister David Ben-Gurion och vissa till och med invalda i Knesset.

Ytterligare 266 personer lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för organisationen var alltså ingen mindre än Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir (ovan)

—

Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades.

—

I ett direktsänt TV-program i Israel 1991 berättade tre av mördarna skämtsamt om mordet. Ett vittne, Hillman, berättade i programmet att han vid ljugit utredningen av mordet. Ett avsnitt ur TV-programmet har visats i svensk TV.

—

En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel genom organisationen Keren Kajemet. I USA uppkallades bland annat universitetsbiblioteket på Gustavus Adolphus College efter honom.

—

Folke var gift med Estelle. Kanske något för vissa som förfasas över en nutida liten prinsessas namn att tänka på.

—

Både araber och israeler är palestinier. Den religiösa identiteten väger dock tyngre än tusentals år av gemensam historia.

Två folk kräver två stater. Folke Bernadotte föreslog detta redan 1948, liksom den amerikanske presidenten Bill Clinton i början av 1990-talet. Det verkar som en tvåstatslösning på sikt är det enda tänkbara. Och det verkar som Israel just nu är det största hindret för det.

—

För att knyta ihop detta, lite.

Folke Bernadotte.

Här har vi en kunglighet som verkligen gjorde något. Varför, undrar jag i all min briljans hemma i soffan, gör ni andra Bernadottar inte något? Om inte annat av opportunistiska skäl. För ni är inte så populära längre.

Om jag var rådgivare åt kungahuset skulle jag säga:

Gå ut i världen och delta i den, förvalta Folkes historiska arv. Skänk hus, donera pengar och resurser för misshandlade kvinnor, missbrukare eller ensamkommande flyktingar. Ta er an de mest utsatta.

Och gör det inte via ombud utan kavla upp ärmarna och delta själva.

Om så krävs: ge ert liv.  Så som Folke Bernadotte.

Carl Philip avtäcker monument över Folke

Källor:

NE,

Wikipedia,

Jerusalem biografin Norstedts 2011 837 s. av Montefiore, S

Döden i Jerusalem, Stockholm, l995. 245 s.av Marton, Kati,

Film och TV, Resor, Spännande människor

Ministern, magistern, journalisten

av adolphson

Mitt engagemang i demokratins tjänst tog mig häromsistens ända in i maktens korridorer. Närmare bestämt till Riksdagshuset och mer precist andrakammarsalen. Platsen som skolklasser brukar besöka vid studiebesök.

Vi diskuterade EU, valsedel och principiell plattform för det kommande EU-valet.

—

1994, när vi folkomröstade om medlemskap i EU, samlades 5 partier under parollen Ja till Europa. Idag står FP tämligen ensamt för det synsättet. Alla andra partier är nu i varierande grad nationalister och EU-kritiska.

Antagligen för att opinionen nu är EU-kritisk. Men EU är liberalism. Alla stater som anslutit sig har också anslutit sig till ett liberalt statsskick. De som är emot liberalism är också emot EU.

EU har hanterat kriser. Man måste inse att samarbete fungerar bättre än protektionism. Man måste se helheten och inte, för att låna en fras av Marit Paulsen, förespråka stuprörspolitik.

Sedan kan man ju diskutera ekonomi också. 2/3 av Sveriges export går till den europeiska marknaden. Vill vi att tågen ska fortsätta rulla måste ordergången också göra så. Genom att underlätta rörlighet och ta bort handelshinder blir det rent logiskt lättare för svenska företag.

För mig är dock historien det självklara. Det är i år 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. Det kriget är påtagligt närvarande i många länder än i dag. Versailles-freden banade väg för Hitler och demokratins fall. Förintelse och världskrig följde.

Europa behöver EU för att hålla sams. Räcker inte världskrigen som bevis kan det forna Jugoslaviens upplösning påminna oss hur lätt det kan gå fel när varje land kör sitt eget race.

EU hjälper krisande länder och har åstadkommit så mycket bra saker. Men det är inte färdigt och det är som det ska med den saken. Ju längre vi fortsätter att fördjupa samarbetet, funderar hur vi kan göra det bättre och vilka som ska få vara med, desto mindre blir risken till krig, etnisk rensning och andra hemskheter.

—

När det formella var över var det dags för mingel i Folkpartiets klubbrum. Björklund är bra på att på ett otvunget sätt umgås med gräsrötterna. Vi språkades vid en stund. Och jag som trodde jag skulle få sparken nästa gång jag träffade partiledaren.

Nej då, vi käkade chips och drack ett glas vin. Jag passade på och lånade vännen, bergsbestigaren, poeten, chefen och skolledaren Joels citat men flyttade samtidigt gränsen ca 150 mil söderut i det att jag deklarerade att Janne! Varje dag söder om Dalälven är en förlorad dag.

Mer intressant var att med honom diskutera hur man som offentlig person hanterar media.  Jan sa att vilken journalist som helst kan förbereda ett par frågor, ställa dem, varpå han rabblar sina svar.

En duktig journalist däremot ställer en fråga, lyssnar på svaret och ställer en initierad och inte i förväg förberedd följdfråga. Då bli det intressant, menade han.

Eftersom en del TV-kanaler skurit ner och journalisten numera ibland måste sköta både kamera, ljud och ljus såväl samtidigt som själva intervjuandet har kvaliteten i intervjuandet sjunkit.

Ovanligt och svårt, var Programmet med psykologen på SvT, där deltagarna intervjuades en hel dag. De har ingen kontroll hur det färdiga resultatet klipps och eftersom det bygger på hela livet blir man kanske tvungen att lämna ut anhöriga på ett sätt som man annars kan undvika.

—

Sedan hänge jag i nån lobby med mina FP-polare: Monica Lundin (som är Dalarnas toppnamn på riksdagslistan) och några från Norrbotten (som förövrigt inte hade något att invända att jag bytte ut Luleälven mot Dalälven i min oneliner till Janne) i väntan på tåget hem till kronan bland Svea rikes länder.

 

Magistern och ministern

 

 

Livsåskådning, Okategoriserade, Spännande människor

Mänsklighetens Rottweiler

av adolphson

Sai Baba, som ofta kallades Guds lille Clown, var en indisk guru.

Den förre påven, Benedictus XVI, kallades ibland Guds Rottweiler. 

Den förre botade människor på allehanda märkliga vis men hävdade också att alla religioner är lika sanna och att alla människor bär Gud inom sig. Tyvärr, eller kanske typiskt nog, var han också skandalomsusad på grund av diverse humbug och sexuella övergrepp.

Den senare gav inte efter på någon punkt i de klassiska stötestenarna mellan gud och människa. Synen på kvinnliga präster, homosexualitet, kondomer och abort. Ingen upptining där, inte.

Allt med hänsyn tagen till huvudmannen – den katolska kyrkan.

Nu hjälpte det föga: han tvingades bort, eller avgick frivilligt, på grund av påstådda, eller verkliga, homosexuella skandaler (här kunde man säkert diskutera olika uppfattningar begreppet skandal i synnerhet gällande homosexualitet men jag låter det passera just nu)  inom Vatikanen.

Vad vet man, egentligen?

Vi vet att vi tror men tror att vi vet, som jag själv, i brist på annat, brukar säga på religionslektionerna.

Jag tänker att om huvudmannen är Gud och varje människa bär Gud inom sig ger detta kanske ett andligt perspektiv på demokrati. Politikers och tjänstemäns uppdrag får med det tankesättet något av ett såväl andligt som humanistiskt perspektiv över sig.

Oavsett om man har att betrakta företeelser som Guds lille clown eller Guds lille rottweiler bör man alltså komma ihåg att dessa ett ansvar mot sin uppdragsgivare eller huvudman.

(Jag har tidigare diskuterat med bland annat förutvarande prästen, min vigselpräst, numera reklam/budskap/internet-magikern Deeped Nicklas Strandh gällande svenska kyrkans syn på diverse ting, exempelvis saker som den inre sekulariseringen. Jag förstår dig bättre nu, Nicklas! Här hittar ni hans företag Digital PR).

Den förre var sannolikt sin egen lyckas smed och den senare hade som sagt Katolska Kyrkan att tänka på. Frågan är kanske hur man definierar uppdraget. Här hittar vi även grunden till demokratin och dess möjligheter och utmaningar.

Alltså: hur definierar man sitt uppdrag med hänsyn tagen till sin huvudman och själ? Eller skäl? Usch, det är så svårt.

Får jag istället bjuda på lite musik i sammanhanget?

I min mörka stunder tänker jag att det är kanske en Mänsklighetens Rottweiler som behövs.

En Frälsare? En diktator? I så fall en sån här. Eller sån här.

Nja, mina barn är allergiska mot hundar.

Vi får nog kämpa på, trots allt.

Det är som eljest.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Anna Lindh

av adolphson

Det är i drygt tio år sedan mordet på utrikesminister Anna Lindh.

Tidningarna fylldes av minnesrader men också av ett (i mina ögon) stort mått  journalistiskt trevande.

Efter att man fyllt kolumnerna med hennes karriärs svartbleka fakta verkar man inte riktigt veta vad man skriva eller säga. Man försöker greppa efter hennes politiska arv. Närmast kommer man genom att beskriva hennes…engagemang.

Det är ju vackert så. Men också så outsägligt sorgligt.

Många tycks ha missat, eller struntat i, det uppenbara.

Om Anna Lindh inte fallit offer för ett vansinnesdåd hade hon blivit vald till Göran Perssons efterträdare. Di röde hade törstat att efter Kung Buffel få en ödmjuk och modern socialdemokrat vid rodret.

Och med Anna ingen Mona. Ingen Mona hade definitivt inte givit Håkan möjligheten att bli partiledare.Jag har fortfarande svårt att förlåta (S) för att de på fullt allvar ansåg att den mannen skulle bli landets statsminister.

(S) hade haft Anna länge vid rodret och bland annat på grund av stabiliteten inom partiet inte tappat fullt så mycket. Kanske hade Alliansen inte vunnit valet 2006. Åtminstone hade (S) inte förlorat 2010.

Med Anna hade Sverige fått landets första kvinnliga statsminister.

Bra eller dåligt? Det ligger i betraktarens öga.

Jag tror det varit bra för Sverige eftersom det är viktigt med en fungerande opposition.

Om inte om hade funnits hade jag seglat på ett järnspett över Atlanten.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Hesekiels kod

av adolphson1 kommentar till Hesekiels kod

Övertygelse hänger ihop med tid och förutsättningar.

Kaos är granne med Gud.

Människan jagar skatter. Det har hen alltid gjort. Däremot är det inte alltid specificerat hur skatten gestaltar sig.

—

Mytomspunna skatter i vår västerländska kultur är Förbundsarken och Den Heliga Graal. Gralen antas vara den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vin vid den sista måltiden, den första nattvarden, en händelse som är kärnan i religionen.

I Förbundsarken förvarades stentavlorna med budorden som Moses fick av Gud på berget Sinai. Dessa är grunden till Judendomen, därigenom även till kristendomen och, lite beroende på hur man resonerar, även Islam.

Graal och budorden förvarades i det innersta, mest heliga, rummet i Salomos Tempel i Jerusalem.

När Rom under generalen, sedermera kejsaren, Titus besegrade judarna (vilka gjort uppror) år 70 förstördes såväl den judiska staten som Salomos tempel. Graal och lådan med stenarna fördes till Rom och försvinner därmed ur historien.

Sedan dess har de ständigt givit upphov till berättelser, legender och faktiska försök att finna dem.

Modell av kung Salomos tempel

—

Monty Parker var en engelsk skojare verksam under förra sekelskiftet. Han var av adlig börd, hade studerat på Eton, men framlevde sina dagar utan egentligt mål i livet. Förutom en sak. Parker ville bli rik alternativt hitta någon villig att betala för sina utsvävningar.

Eftersom storebror ärvt lord-titeln stod Parker junior utan inkomst och egentlig sysselsättning. Han begav sig därför ut i världen i jakt på äventyr och rikedom.

Han blev först militär, i likhet med många andra ståndsbröder (exempelvis Winston Churchill), och deltog i boerkriget sekelskiftet 18-1900.

Därefter träffade han en finländare, Valter Juvelius (bara namnet borde fått varningsklockor att ringa), en mångsysslare som menade sig funnit nyckeln till var den försvunna Förbundsarken fanns.

Sagt och gjort: Parker hoppade på äventyret och följde med på skattjakt till Jerusalem.

Juvelius hade en passion för bibliska gåtor och menade sig ha löst Hesekiels kod. Enligt denna får man i Bibeln ledtrådar till var judarna gömde arken år 586 f.v.t när den babylonske kung Nebukadnessar stod i begrepp att erövra Jerusalem.

Hej, Da Vinci-kod.

Han trodde arken låg gömd i en tunnel inne den klippa där templet en gång legat. Juvelius behövde Parker med dennes kontakter och med fina namn som dörröppnare.

Parker tog å sin sida med några av sina in sina kamrater, av samma skrot och korn som honom själv, i det hela. Alltså suputer och rumlare. Det märkliga är att många trodde på projektet och formligen öste pengar över det.

Vid stadd kassa tog sällskapet Jerusalem i besiktning började utgrävningarna på Olivberget, den plats som är bland de heligaste för de tre världsreligionerna. Man köpte och mutade sig till alla tillstånd man behövde.

De tog in på stans bästa hotell där de festade och lekte om natten samtidigt som de om dagen drev sitt utgrävningsprojekt. Juvelius själv bidrog främst med seanser och andlig ledning i jakten på Förbundsarken.

Det hela var knappast något småskaligt projekt och detta oroade både den judiska och muslimska ortsbefolkningen som annars ständigt låg i luven på varandra. Parker ignorerade stämningsläget och protesterna eftersom han hade köpt skydd av den turkiska regeringen.

När oroligheterna övergick i demonstrationer löste Parker problemet på ett sätt som låg väl i linje med sin samhällstillhörighet, nationalitet och samtidens mentalitet: han lät den engelske konsuln ordna en stor parad med pukor och trumpeter samt som krona på verket den engelska armén i full paraduniform.

Detta för att demonstrera engelsk överhöghet. Det fungerade, tillsammans med massor av mutor, ännu ett tag.

Till sist höll dock det hela på att gå helt överstyr. Parkers och Juvelius sällskap hotades att hängas av en mogg bestående av både judar och muslimer. Parker flydde på en lyxjakt över Medelhavet medan ryktet spred sig att han stulit en massa heliga och värdefulla saker.

Det blev ett upplopp som höll på att utvecklas till fullständigt inbördeskrig. Lyckligt ovetenade/ointresserad fortsatte Parker framgent försöka få tillstånd att återkomma och fortsätta sina utgrävningar.

Han verkar aldrig förstått konsekvensen av sina ansträngningar.

Hemma i England blev Parker 1951 äntligen överhuvud för sin ätt men också avskydd av sina släktingar: ett fåfängt, korrupt, opålitligt svart får som inte lämnat något efter sig, en skrytmåns och en skrävlare. 

Han avled 1962. Juveluis blev bibliotekarie i Viborg men avled i cancer redan 1922.

—

Länkar:

Biografin om Jerusalem.

Artikel om Juvelius.

Artikel i Populär Historia.

Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

The Voice

av adolphson

Mannen som tillsammans med Hatte Furuhagen skapade mitt intresse för historia har för en tid sedan gått ur tiden.

Som barn och tonåring fanns det två program jag vägrade missa (vilket inte säger så lite i en tid när det enbart fanns två TV-kanaler). Det ena var Sportspegeln och det andra Svart på Vitt.

Rösten. Det är rösten.

På radio var det Leif Andersson, a.k.a Smoke Rings, som regerade.

Men fortfarande griper Hans Villius röst tag i mig. Han är mitt stora ideal när det gäller att framföra saker de flesta tycker är trista. Så som skolans verklighet ofta är.

Så det är nog så det är: Hans Villius är min idol.

Lyssna på honom. Hans Villius trollband mig, och många andra, med sin magiska röst.

Han kan få det mest triviala att verka spännande och intressant. Man vill veta mer, man vill fylla i luckorna.

Jag hävdar på fullt allvar att Hans Villius (tillsammans med Furuhagen och en rad av miniatyrporträtt över Sveriges regenter från Gustav Vasa till Gustaf VI Adof vilken hängde hemma hos några vänner till mina föräldrar) är anledningen till mitt intresse för historia, pedagogik och retorik.

Det var tack vare Hans Villius som mitt självklara val på universitetet blev historia. Tack vare honom insåg jag mystiken och spänningen att i dagar, veckor, hänga på Riksarkivet, Krigsarkivet eller något annat arkiv.

Och tack vare Hans Villius när jag fortfarande drömmen att forska vidare.

Hans dokumentärer tillsammans med Olle Hägg är storartade. Helst dokumentären Jag ser underbara ting håller jag för bland det bästa som gjorts i genren. Om du inte gjort det: se den genom att klicka på länken.

Tack du store. Hatten av.

Vila i frid Hans Rösten Villius.

 

—

Länkar:

Lyssna mer!

Radio-intervju om nazismen.

Artikel SvD. 

Dramatisering om midsommarkrisen med inledning av Villius och Hägg. 

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Johann Trollmann

av adolphson1 kommentar till Johann Trollmann

Johann Wilhelm Trollmann, eller Gipsy som han kallade sig, var en av Tysklands bästa boxare under 1920- och 30-talen.

Eftersom Trollmann även tillhörde en folkgrupp som heter sinti (ett romskt folk) inser man lätt att tillvaron som boxare, och människa, inte blev helt enkel för honom.

Uppskattningsvis mördades 500 000 romer av nazisterna.

Trollmann hade som boxare en speciell teknik som gjorde honom till publikfavorit. Genom att dansa runt i boxningsringen undvek han sina motståndares slag samtidigt som han pratade med publiken och slängde slängkyssar.

Det var nära att Trollmann blev uttagen till OS 1928 men när en annan boxare som han besegrat blev uttagen istället valde han att lämna amatörboxningen och bli professionell.

Problemet var att Hitler utnämnt boxningen som en särskilt ädel sport, viktig för Tredje Riket.

1933 gick Trollmann trots allt en titelmatch i mellanvikt mot tysken Adolf Witt. Nazisterna ville inte att Trollmann skulle få chansen överhuvudtaget men eftersom han var så populär kunde de inte göra annat än att vaska fram det bästa man hade (Witt) att ställa mot honom.

Trollmann dansade runt sin motståndare och utklassade honom. Ändå förklarade arrangörerna matchen som oavgjord. Publiken var i uppror och arrangörerna blev tvungna att ge efter. Trollmann fick titeln.

Fast bara i ett par dagar. 1933 kunde man inte ha en rom som tysk mästare i Hitlers favoritsport.

Trollmann förlorade alltså titeln och hans karriär var över, en karriär som enligt många kunde nått internationell toppklass. Trollmann gick ytterligare en match innan han blev inkallad till armén.

Det är här jag tycker det börjar bli spännande. Givetvis döljer sig stor tragik bakom varje öde bland Förintelsens offer. Men Trollman visar prov på mod och integritet på ett fantastiskt sätt.

Självrespekt och värdighet var denne boxares ideal. Själv bryr jag mig inte så mycket om själva boxningen som om hans mod och självfattning i denna utsatta situation.

Inför den sista matchen hade han nämligen blonderat håret, pudrat kroppen i mjöl och ändrat sin taktik: han stod helt still (enligt nazistiskt ideal skulle man boxas stillastående och utväxla slag) och tog stilla emot slagen under hela matchen.

Det sägs att han hade blivit hotad med att han skulle förlora sitt medborgarskap om han inte förlorade. Han förlorade självfallet men visade ändå att han fattade vad det handlade om.

Han markerade sitt oberoende och sin överlägsenhet.

Kanske ville han också, funderar jag, en enda gång få stirra ondskan i vitögat och håna den. Hela sceneriet, med det blonderade håret och att han tyst står och tar emot slag efter annat, talar för att han på något subtilt, men oerhört modigt, sätt ville driva med nazismens rasistiska ideal.

I ett försök att undvika koncentrationsläger, samt för att skydda sin fru och dotter, lät han frivilligt sterilisera sig. Han skilde sig också från hustrun (som var ”renrasig” tysk). Han gjorde allt som var möjligt för att blidka den nazistiska regimen.

Trollmann inkallades, kämpade för nazisterna på östfronten, sårades, skickades till sjukhus i Tyskland och väl tillräckligt frisk igen vidare till koncentrationsläger.

Där hade han det lika illa som alla andra som befann sig i botten av den rasistiska hierarki som rådde enligt den bisarra koncentrationsläger-logiken. Med den skillnaden att han också fick boxas med lägervakterna.

Trollman gick en match mot en tysk kriminell som också satt i lägret. Han vann visserligen men motståndaren blev så upprörd över att han blivit besegrad av en rom att han slog ihjäl Trollmann med en skyffel.

I min värld dansade han sin sista match runt den motståndare han för dagen var satt att boxas emot. Ännu en gång, eftersom han måste ha insett att det i alla händelser var kört för honom, ville han håna ondskan.

Det tyska boxningsförbundet överlämnade år 2003 mästerskapsbältet i mellanvikt från 1933 till Johann Trollmanns ättlingar. Han har även fått en gata uppkallad efter sig i sin födelsestad Hannover.

Trollmanns dotter Rita lever och förekommer i radioreportaget nedan. Eftersom blandäktenskap inte sågs med blida ögon av nazisterna gömdes hon först undan och hennes mor gifte om sig.

Rita har förstått sin fars storhet, och inte bara som boxare, säger hon.

Det är sådana här händelser vi ständigt behöver påminnas om i en världsdel där nazismen åter ökar och i ett land som upprättar register över romer.

—

Länkar:

Radioreportage P1. 

Wikipedia.

Artikel i DN.

Artikel i Der Spiegel.