Kategori: Spännande människor

Spännande människor, Uppsala/V-dala

Mats Olsmats

av adolphson4 kommentarer till Mats Olsmats

Studentlivet i Uppsala präglas av dess nationer. En studentnation är en samlingsplats för studenter där man kan studera, utöva olika aktiviteter och gå på fest. Som framgår – inte minst av denna blogg – utgör tiden i Uppsala och på V-dala en väsentlig period i mitt liv.

Nationerna är till ursprunget geografiskt indelade efter de gamla stiften. De äldsta är Västgöta och Västmanlands-Dala från 1639.

Man åkte ju liksom inte enkelt hem över loven på 1600-talet så tanken med nationerna var att man skulle kunna umgås med människor hemifrån ändå.

Företeelsen studentnation härrör alltså från en tid när platsen, dess innevånare och omgivningar spelade en helt annan roll i en människas liv än idag.

Här är en kort historik över V-Dala för den som är intresserad. 

Relativt snart ansågs att universitetet behövde ha viss insyn i vad som hände på nationerna och en inspektor, som skulle vara lärare vid akademin och gärna ha anknytning till den aktuella hembygden, tillsattes att övervaka och hjälpa studenterna.

—

Så kom det sig att jag genom mitt engagemang i V-dala kom i kontakt med nationens inspektor Mats Olsmats – mannen med den djupa basrösten och lågmälda falu-dialekten.

Han påminde ofta om att nationen bör ses som ett socialt komplement till vad studierna kunde erbjuda.

Särskilt som ämbetsman, först Bibliotekarie sedermera Förste Kurator, hade vi mycket med varandra att göra, Mats och jag. Men hans historia gick naturligtvis längre tillbaka. Och den sträckte sig ytterligare nästan tio år efter att jag lämnat nationen.

När det såg mörkt ut för V-dala på 1970-talet gick Mats in tillsammans med några andra och styrde upp verksamheten. Han valdes till inspektor 1981 och blev kvar till 2006. Även ytterligare några år därefter, faktiskt.

Mats hade en lättsam, och enligt min uppfattning pragmatisk, inställning till mycket. Jag kan också tänka mig att det mer tydligt för dagens studenter framgick att han var av en annan tid än för min generation.

Räknar man in allt en ämbetsman på nationen kan delta i blir det rätt mycket. Gasker, styrelse, nationens högsta beslutande organ (Landskap), stipendieverksamhet, besök på andra nationer, andra representationsuppdrag…om det inte handlar om ett tresiffrigt antal middagar så inte är det helt långt borta.

Detta under ett år, alltså. Och i mycket av denna verksamhet deltog Mats i, långt bortom vad man rimligtvis kan begära, i nära 30 år.

Bo Aulin, en annan av nationens gamla tillskyndare, beskrev det så här: Ingen har gjort mer för nationen. Någonsin. Ingen har någonsin gjort mer för någon studentnation.

Spontant vill jag, så här mellan skål och vägg, lyfta fram några minnesbilder.

Självfallet cigarillerna och det något darriga steget när han, som seden bjuder, skulle hoppa upp på scenen i slutet på varje fest för att hålla tacktal och hylla hembygden. Det där steget hade varit nog så vanskligt för vilken 50/60/70/80-åring som helst och man var aldrig riktigt säker på om han skulle klara det.

Men det gjorde han alltid.

Mats lärde mig även en nyttig konst: det sammanfattande talet. Människor tycker om att känna sig delaktiga och Mats kunde – efter att ha sett ut som han sov eller att i tankarna vara långt borta – svara glasklart på varje fråga eller lysande sammanfatta det som hänt under kvällen.

Mats hade den första, och största, mobila telefon jag någonsin sett. Den måste ha vägt 30 kilo.

Har man varit med så länge som Mats kan man alltid sätta saker och ting i perspektiv. Kanske är det där hans största bidrag till V-dala ligger. Sedan behöver man ju inte alltid hålla med om allt han sa eller ens perspektiven som gavs.

Men ofta tycks det mig som att det saknas någon som ger perspektiv varpå den samtida generationen gör om samma gamla misstag. Lite så som man kan se på en gammal kär mormor eller farfar.

Mats sa alltid vad han menade. Han lindade sällan in något. När jag återvände till nationen några år efter att jag slutat kunde jag givetvis inte hålla mig borta från talarstolen. Efteråt sa Mats, när det var hans tur att hålla tal, att det var kul att höra Fredrik tala igen. Lyssna på honom så ofta ni kan, studenter. 

Olsmats
Klassisk bild med Mats i talarstolen Foto: V-Dala Nation

 

Även om jag misstänker att han mest sa detta för att glädja mig så lyckades han i sitt uppsåt. Han visste nämligen hur viktigt tillfället var för mig och han gav mig en offentlig komplimang.

Mats var jämngammal med far och blev som en sorts förlängning på honom. Alltså vill jag påstå att han blev en pusselbit i min slutgiltiga utformning till vuxenlivet – fast i Mats fall handlade det mer om inställningen att undvika att växa upp allt för mycket och allt för fort.

Vi hade kul ihop i nästan ett decennium, Mats och jag. Någon gång sågs vi på gatorna i Falun därefter eftersom han hade sitt sommarställe här.

Hans anhöriga meddelade att han avled i skidspåret i Sälen – alltså i hembygden, den älskade hembyden. Ändå inte ett så dumt slut när allt kommer omkring.

Vila i frid, käre Mats. Vi ses i Nangilima.

—

Relaterade blogginlägg:

HS och Sigrid

Tal på återträffsgask

marts2
Inspektorsporträttet på Mats Olsmats föreställer honom i klassisk pose på kuratorsexpeditionen.

Historia, Livsåskådning, Resor, Retorik, Spännande människor

Stańczyk

av adolphson

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera. Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet. Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

 

Slottet Wawel i Krakow Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/”target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>

 

 

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen. Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel. Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir. Juvenalis sägs också vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan. Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk. Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning. Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt. 1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall. Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur. Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet. Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta. För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag. Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning. Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående. Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet. Nej, han är istället dyster och tankfull. Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet.  Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland. Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira. Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång. Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka.  Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat. Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

 

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt. Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis. Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol. För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad. Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter. Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven. Och det känns alltid så skönt efteråt.

 

 

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här 

Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Ödets lotter

av adolphson

Jag springer då och då till min arbetsplats. Det är ett fantastiskt sätt att börja en dag på även om det ofta går lite tyngre på hemvägen. Nu när VM närmar sig är det mycket liv och rörelse kring riksskidstadion. Det är många elitåkare i omlopp. I går morse, exempelvis, kom en person i rödvit dress upp jämsides med mig och i sina händer höll han skidor respektive stavar. Dette är grejt sa han. Jag nickade mest till svar allt för andfådd för någon längre kommunikation. Efter ett par minuter nickade han mot mig lite frågande. Jag antar att han antog att vi båda var på samma nivå och därför kunde sparra lite. Möjligen av artighet erbjöd han mig genom denna sin nick att ta täten. Vad han inte visste var att jag sprang exakt så snabbt jag mäktade med. Medan han försvann i fjärran tänkte jag att olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att det handlar om val och jag kan, och alltid har kunnat, välja att träna mig till nästan samma nivå?

Fariséerna var en inflytelserik religiös grupp i Israel under århundradena kring Jesus liv. Farisé betyder avskild eller separatist och jag tolkar gruppen som en sorts religiös överklass som, om man får tro Bibeln, ofta ägnade sig åt intellektuellt och moraliskt översitteri. De höll mycket hårt på att de religiösa reglerna inom judendomen skulle följas. Den religiösa niten gick till överdrift och det blev svårt att leva som en rättskaffens medborgare i fariséernas samhälle. Tanken var att med hjälp av sina detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt den gudomliga lagen.

Många av dem gav offentliga uppvisningar i konsten att leva perfekt. De var oerhört noga med att hålla lagen in i minsta detalj och att framstå som exempel för sin omgivning. De föraktade ofta dem som inte följde alla deras regler vilka betraktades som syndare och orena. Under sin verksamhet kom Jesus ofta i konflikt med fariséerna, som angrep honom därför att han i sitt liv och i sina predikningar umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som fariséerna klassade som syndare. Fariseerna tillhörde dem som tog initiativet till att få Jesus undanröjd genom att anklaga honom för upproriskhet mot den romerska ockupationsmakten, och när Jesus slutligen greps i Getsemane fanns det fariseer med i pöbeln som jagat honom.

Det fanns dock exempel på liberala och toleranta fariséer. Exempelvis en av Jesu främsta lärjungar och en av grundarna inom den kristna kyrkan: Paulus. Jesus i konflikt med fariséerna är ett exempel på en urgammal konflikt kring vem som äger tolkningsföreträde. Inom religion eller andra ideologier finns hela tiden konflikter mellan bokstavstroende eller en mer liberal tolkning. Jesus blev korsfäst. För en tid sedan gick några in på en tidningsredaktion och mördade sådana man uppfattade som fiender till den egna tron. Olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att avsaknad av självständigt kritiskt tänkande föder ödesdigra handlingar som inte går att göra ogjorda?

Det finns en berättelse om hur Muhammed reagerade på att någon urinerat i en moské. Det  klart att det inte var särskilt värdigt eller respektfullt gjort. Det fanns de som ville göra processen kort med missdådaren. Vad gjorde Muhammed, tro? Jo, han torkade upp. Med utgångspunkt från detta väljer jag att tro att Muhammed inte skulle samtyckt till en massaker på dem som ritat och publicerat karikatyrer av honom trots avbildningsförbudet som finns i religionen.

Olika falla ödets lotter, kanske. Men vi har alla valmöjligheter och med dessa valmöjligheter följer ett ansvar. Om vi inte har med oss en kritiskt förhållningssätt och självständigt tänkande kan tolkningen av en idé eller inställningen till en auktoritet lätt bli enkelspårig och svart/vit.

Detta är mitt mantra som lärare: Problematisera allt. Sök inte enbart de enkla svaren. Ifrågasätt allt. Öva på att stå för din åsikt även när ingen håller med dig. Fundera över vilka konsekvenser dina handlingar har för andra. Allt annat kommer i andra hand.

Historia, Spännande människor

Et Arcadia ego

av adolphson1 kommentar till Et Arcadia ego

Uppdaterat andra juli 2023.

Jag är lycklig. Jag har varit i Arkadien i helgen. Ständigt skapar vi nya, underbara minnen.

Jag har aldrig, även om det faktiskt känns så, träffat Klas Ingesson personligen. Jag är heller ingen fanatisk fotbollssupporter även om jag är allmänt idrottsintresserad. Det syns mig därför lite märkligt att jag blir så berörd när sorgebudet om hans bortgång nu kommer.

Som sagt, något större fotbollsfan är jag inte. Jag har väl sett några matcher med IFK (Göteborg) på 1980- och 90-talen genom mitt påbrå därifrån. Brage har aldrig förmått kittla mitt dalahjärta på samma sätt som Leksands IF, antagligen beroende på att den enda match jag sett, mot AIK (Solna) ägde rum i snöblandat regn där båda lagen stod i var sitt straffområde och slog långlyror, inte gav mersmak.

Under min uppväxt, och även därefter, idrottade jag aktivt inom olika lagsporter. För en utpräglad individualist som jag var redan då så inser jag nu i efterhand hur värdefullt det är att lära sig verka med andra inom olika typer av lag och grupperingar. Ensam är sällan stark. Mina största fotbollsupplevelser är AIK (Solna) – Parma på Råsunda (när Brolin fortfarande spelade i Parma) samt någon match med Olympic Marseille när de hade Papin (alltså när han stod på höjden av sin karriär) i laget.

Händelser och personer hänger alltid ihop med sinnesstämningar och hur livet gestaltade sig just då. 1994-1995 var en lycklig tid i mitt liv. Jo, jag har ofta varit lycklig därefter och är det ofta nuförtiden också. Det är liksom en skyldighet man själv har som människa, som jag ser det. Men 1990-talet bär med sig en särskild mystik av rosaskimrande lycka i mitt sinne.

Det är mycket sällan jag kan påminna mig att jag kallat mig nationalist eller agerat nationalistiskt eftersom jag inte tror på den typen av strömningar. Men under VM-sommaren 1994 är det nog ytterst få svenskar som kan säga att hen inte drogs med i vansinnet. Det händer fortfarande att jag tittar på SvT:s VM-krönika och då känner tårarna rinna och en klump i halsen. Det är ju så fint. Jag mådde ju så bra.

Men det är inte själva fotbollsframgången jag saknar och minns mellan hulkningarna i TV-soffan. Nej, det är tillvaron sommaren 1994. Jag hade då ett års studier vid ett franskt universitet i ryggen och var sedan två år igång med mina studier i Uppsala. Och det gick rätt bra. Jag hade börjat inse att jag faktiskt visste vad jag höll på med, att jag skulle klara det. Jag hade knäckt koden och insett att jag trots medelmåttiga gymnasiebetyg via ett hyggligt högskoleprov ändå hade viss fallenhet för akademiska studier.

Jag skulle inte bara ta mig in på universitetet utan också ut från därifrån med en, eller faktiskt två som det visade sig, examina. Jag började, kanske också lite tack vare fotbollslandslagets VM-brons, tro på mig själv. Jag fick nya goda vänner och jag mötte mina barns mor.

Sommaren 1994 levde morfar och salig mor hade inte fått sin (sabla) hjärntumör. Jag tillbringade (de långa) somrarna med att arbeta och bo i Göteborgs Södra skärgård och övriga året med att plugga och rumla runt i Uppsala. Kort sagt: livet var fantastiskt.

Mitt i allt det där kliver svenska landslaget i fotboll, där Klas Ingesson tidigt blev den kultfigur snart när alla kunde identifiera sig med, in och tar brons i VM. Jag skulle i detalj kunna redogöra för rätt mycket i samband med olika matcherna men avstår av samma princip som gäller lumpen-snack på fester.

Det handlar om livsglädje. Det handlar om framtidstro. Känslor som var starka då och som är det nu. Rätt mycket av de olika händelserna och människorna jag mötte under mitten av 1990-talet formade mig till den slutgiltiga vuxne person jag är idag. Lite känns det, när jag tittar tillbaka, som känslan i den nostalgiska, helt underbara, TV-serien Brideshead Revisited (En förlorad Värld). Sommaren 1994 är helt enkelt sinnebilden för lycka för mig, det är den känslan jag alltid eftersträvar.

Inte vet jag om det var en slump men Amanda Jenssens version av VM-låten från 94 är ju nästan kusligt rätt i tid och rum. Det har skrivits mycket om Klas Ingesson men kanske är Kennet Anderssons ord de som träffar åtminstone mig mest.

I Klas Ingesson hittar jag, i dessa profesinella, rasistiska, varumärkestider, en genuint svensk fotbollsspelare. Det är lite på samma sätt som med kärleken till Tomas Wassberg eller Ingmar Stenmark. Det genuina. Det människonära. Respekten. Föredömet. Och det är så jag kommer att minnas dem, Klas och de andra, från 1994. Några som gjorde något stort och formade en bättre framtid.

Det förflutna är inte enbart sorgligt och vemodigt. Tvärtom ger oss historien råg i ryggen att våga se framtiden an med tillförsikt.

Et Arcadia ego betyder ungefär Personen som ligger begravd här har varit i Arcadien. Eftersom Arcadien är en symbolisk plats för lycka, paradiset, är detta citat för mig en så oerhört passande beskrivning på Klas Ingesson.

Klabbe. Du har rätt i din inställning du hade under din sjukdomstid: det är inte den som levt längst som vinner, utan den som levt, verkligen levt fullt ut, i varje ögonblick. Vila i frid.

—

Arkadien behöver inte vara något märkligt. Jag tror varje tid har sin lycka och att vi alltid har underbara dagar framför oss. Alltså är jag lycklig.

—

Musik:

When we dig for Gold in the USA

Tips och länkar

Henrik Schyfferts The 90-ties. Vilken OERHÖRD igenkänninsfaktor.

SVTs dokumentär Bronshjältarna.

Mitt (i vissa delar lite bittra och missvisande) blogginlägg om Leksands IF

 

Historia, Spännande människor

Den Rättfärdige och Den Starke

av adolphson

Det som brukar anses som världens första folkomröstning inträffade år 482 f.v.t i Aten. Perserväldets konung, världens mäktigaste man, konungarnas konung, Xerxes, hade bestämt sig för att erövra Grekland. Detta beslut ledde fram till de avgörande och berömda slagen vid Maraton 490 samt Termopyle och Salamis 480. Frågan för dagen i Aten år 482 f.v.t gällde hur atenarna skulle hantera det persiska hotet. Till saken hör att stadstatens gruvdrift utvecklats mycket de föregående årtiondena och man visste att om man bara hittade en rik malmåder skulle saker och ting se annorlunda ut. Det gällde ju att kunna finansiera sitt försvar. Det var ingen skillnad mot dagens värld därvidlag.

Och detta år fann man en stor silverfyndighet. Atens ledande män Themistokles och Aristeides debatterade ivrigt i folkförsamlingen. Vad skulle man göra med den nyfunna rikedomen? Themistokles yrkade på att man skulle bygga en flotta medan Aristeides, med tillnamnet ”Den rättfärdige”, ansåg att den skulle delas bland medborgarna enligt gammal sedvänja. Man kunde inte enas. Demokratin var lamslagen, folkförsamlingen i dödläge. Man beslöt att röstskärvorna skulle tas fram för att avgöra dispyten och så skedde, några månader senare, på våren 482 f.v.t. Historiens första kända folkomröstning var därmed ett faktum. En rätt viktig sådan får man nog tillstå eftersom resultatet i praktiken skulle avgöra Atens, och kanske hela Greklands, framtid som självständig stadsstat.

Aristeides hade rykte om sig att aldrig söka personlig berömmelse eller rikedom utan att alltid kämpa för folkets (medborgarnas) bästa. Därmed förklaras hans smeknamn. Historikern Herodotos menade att ”det fanns inte i hela Aten en så värdig eller rättvis man som han.” Omröstningen förlorade Aristeides dock och fick gå i landsflykt. Eller förlorade och förlorade. Egentligen resulterade den i en sorts kompromiss eftersom några fartyg, men inte alls så många som Themistokles hoppades på, faktiskt byggdes och blev stommen i det Attiska sjöförbundet – en koalition av grekiska stadsstater och kärnan i det som till sist fällde avgörandet mot perserna.

När perserna väl anföll återkallades Aresteides och blev en av Atens främste generaler. Det var inte så ovanligt att den som drivit sin sak hårt i folkförsamlingen och förlorat på viss eller obestämd tid landsförvisades från Aten.

—

Källor:

Tom Holland: Marathon – det Persiska imperiet och kampen om västerlandet.

Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr

Wikipedia

Historia, Skola, Spännande människor

Herodotos

av adolphson1 kommentar till Herodotos

I början av läsåret är det alltid mycket att stå i. Nya klasser och individer ska mötas, relationer ska etableras, kurser ska startas. Jag är alltid lite trött i början, innan vardagslunken kommer igång, men det är också mycket roligt och stimulerande. Den som har börjat har gjort häften som jag lite smådrygt brukar säga till mina elever. Och följaktligen även till mig själv.

Jag brukar inleda kursen i Historia med att berätta om greken Herodotos. Han anses traditionellt (och här kan man verkligen komma med källkritiska invändningar), genom sitt livsverk Historia (vilket från grekiskan översätts till Förfrågningar och närmare bestämt förfrågningar angående slaget vid Marathon) som historieskrivningens upphovsman. Herodotos skrev på 400-talet f.v.t ner den grekiska historien så långt den då hunnit. Mycket kom att handla om kriget mot perserna. Härigenom gissar jag (sådant en seriös historiker inte ska ägna sig åt men eftersom jag är lärare är det fritt fram ((skämt)) att hans grekiska infallsvinkel påverkat andra västerländska historiker att inte underdriva eländet som infallit ifall perserna vunnit.

Inget Grekland ingen demokrati, filosofi, olympiska spel, tragedi/komedi, Parthenon etcetera. Kort sagt: om Grekland införlivats i Persien hade Europa som vi känner kontinenten aldrig sett dagens ljus. Bilden har sedan dess nyanserats. Herodotos reste runt i hela den hellenistiska världen och samlade in berättelser och vittnesmål som han sammanställde i verket Historia. Det är genom Herodotos vi först lärde känna hjältar och händelser som kung Leonidas eller slagen vid Thermopyle, Marathon och Salamis. Nu kan man ju tänka sig att den persiske storkonungen Xerxes, konungarnas konung, knappast delade Herodotos beskrivning av historien (han var, till skillnad från Herodotos, närvarande vid Salamis) och någon persisk variant har inte smugit sig in i den europeiska historiemedvetandet. Det som är intressant med Herodotos är att han funderade över mer än att bara vilja beskriva ett skeende. Han funderade även över hur det kommer sig att folkgrupper inte kan leva i fred och lösa konflikter genom överenskommelser och kompromisser. Några av dessa eviga frågeställningar som gör historien cirkulär snarare än linjär. Varför kunde greker och Perser inte ordna det? Jag vet inte vad han kommer fram till för jag har inte läst boken även om den finns nyutgiven.

Som jag ser det är Herodotos mer än bara historieskrivningens grundare. Han borde också förknippas med empirin och genom sina nyfikna och kritiska frågor även med journalistiken. Men eftersom jag inte kan mycket om vare sig empirins eller journalistikens historia avstår jag från vidare spekulationer. Jag har ju ett par kurser att starta.

Herodotos
Skola, Spännande människor

Hasses Hörna

av adolphson4 kommentarer till Hasses Hörna

I juni 1984 slutade jag sexan på Södra skolan och min gamle mellanstadielärare Olle Larshans läste sin mycket framsynta dikt om mig. Någon månad tidigare hade min blivande högstadielärare Hans Frödin besökt min klass. Han var, och är fortfarande, en hedersman av den gamla skolan begåvad med en oerhört stor portion bildning.

Stolt kom jag en gång på lektionen viftande med fars favoritförfattare Eyvind Johnsons mästerverk (han är från Boden precis som far) Strändernas svall på svensktimmen efter att Hans sagt att ”Eyvind, det är något annat det.” Hans berättade också att när han började arbeta som lärare 1969 hade han hemmafru och köpte villa. Förutom det uppenbart otidsenliga i detta så säger det också något om löneutvecklingen för lärare från 1960-talet till i dag.

Hösten 1998 började jag på det som var tänkt som mitt första jobb på Harladsbogymnasiet i Falun. Jag tänkte att jag flyttar hem ett tag, innan Malin var färdig på universitetet, och tar hand om far. Jag är fortfarande kvar. Vilket beror på mina första tio år i yrket. I mitt blivande arbetsrum fanns Hans Frödin som numera arbetade på gymnasiet. Han tog mig gott emot. På grund av Hans stora humanism, personlighet och av respekt för hans lärargärning i största allmänhet, döpte vi rummet till ”Hasses Hörna”. Rummet kom att heta så långt efter att Hans pensionerat sig, ja faktiskt ända tills för två år sedan då man byggde om skolan och rummet rent fysiskt försvann.

Hasses Hörna blev snabbt en institution på skolan. Och vi som tidvis eller över tio år samarbetade med varandra där i rummet var:

Pontus, lärare i svenska/historia. Med stort hjärta och ett engagemang utöver eljest klev han in i Hörnan året efter mig. Pontus har ett stort rättspatos och reagerar hårt och snabbt på sakernas tillstånd. Passion är det första jag kommer att tänka på när det gäller honom. Men passion är också kostsamt för själen. Därför är det kanske inte så konstigt att han istället för läraryrket valde att följa sin dröm. Först blev han den busskörande svenskläraren. Sedan krögare. Därefter återvände han till katedern.

Nästa person var bodensaren Joel, lärare i svenska/historia. Han hade inte heller tänkt att stanna så länge. Med stark integritet och en bildning fullt i klass med Hasses blev han snart en självklar del i Hörnan. Mest berömd blev Joel när han lyckades ge en grupp elever från Fordonsprogrammet självförtroende nog att delta i en elev-kabaré där estetelever normalt dominerade. Joel har visat sig vara en lika bra, kanske bättre, Skolledare som lärare. Han väljer nu att göra en omvänd Fredrik-resa i Faluns skolsystem: Haralsbogymnasiet-Lugnetgymnasiet-Västra Skolan…fortsätter han till Södra är han i mål. Joel är också känd i världen utanför skolan som bestigare av världens toppar. Jag är glad att han fortsätter, trots allt. Ledare av hans dignitet behövs i skolvärlden.

Åke, den till det yttre så kärve Idrott/matematikläraren, pekar ofta med hela handen. Åkes tålamod är fantastiskt åtminstone vid en jämförelse med undertecknad. Viljan att förändra hela utbildningar och inte bara stirra sig blind på det egna lilla är utmärkande. Medborgarförslag och andra idéer har ofta kommit från honom. Åke är tillsammans med undertecknad den ende som fortfarande är kvar i Falu Gymnasium. Dock inte i samma arbetsrum. Men ändå: det känns tryggt. Jag tycker han borde bli politiker, han vore en stor tillgång för demokratin och det parti han nu skulle välja, men han är ovillig. Numera återfinns han på Högskolan.

Johan, lärare religion, samhällskunskap, och jag har många beröringspunkter genom att vi delvis undervisar i samma ämnen, våra studier i Uppsala och många gemensamma bekanta. Johan är riksspelman och känner också han stort för sin omgivning. Det är roligt att svinga en bägare med honom och jag tycker det är synd att han inte fortsätter sitt fackliga engagemang. Förutom pendlingen från Rättvik har även Johan tröttnat på sakernas tillstånd och sagt upp sig. En stor förlust för Falu Gymnasium.

Nästa person är den godmodige Leksingen Jonas, svenska och samhällskunskap, alltid med ett leende i mungipan och begåvad med ett skämtlynne som verkligen tilltalar undertecknad. Särskilt roligt var att hålla liv i den gamla konflikten mellan syntare och hårdrockare från mitten på 1980-talet. Jonas var pudelrockare då jag lyssnade på Kraftwerk. Jonas gjorde sig snabbt känd som den lärare på skolan som undervisat på flest program. Han hade bitvis relativt tunga tjänster men fortsatte likväl le. Att han tillslut valde att sluta pendla och arbeta hemma i Leksand är kanske inte så märkligt.

Musikläraren Craig, filosofi, religion, musik, gav mig betyget 4 i musik på högstadiet. Därför låg han ju bra till redan från början. Jag gillar honom också som en person som alltid gått sina egna vägar och på grund av de intressanta perspektiv han genom sin bakgrund som amerikansk invandrare kan ge sakernas tillstånd. I går avtackades han med avgångsvederlag.

Vi i Hasses Hörna gillade tillvaron. Skolledningen litade på oss. Vi litade på varandra. Det var en positiv och bra tid. Eftersom vi ville vara tillgängliga uppmuntrade vi eleverna att komma in till oss närhelst de önskade och utan störande knackningar på dörren. Det medförde att det till vårt arbetsrum dagligen kom en strid ström av elever. Alla samtal skedde öppet. Var samtalet privat eller känsligt, eller om man behövde arbeta i lugn och ro, gick i så fall den personen till ett annat rum.

Arbetsrummet var en social plats där vi tidvis hade ett minipingisbord eller hockeyspel uppställda. Pausen, vilan och samtalet måste få tid. Även elevsamtalet måste få tid, plats och utrymme. Detta öppna klimat medförde att vi automatiskt tog del av varandras elevdiskussioner, bedömningar, handledningar och problem. Det fanns ingen prestige eller stolthet och vi hjälpte ofta varandra. Antingen direkt i själva samtalet eller efteråt. Vi diskuterade allt, högt som lågt. Problem och händelser i skolan, i samhället eller rent privat. Vi var olika individer med olika åsikter, intressen och liv. Vi blev ett starkt kitt. Vi blev mer än kollegor –  vi blev vänner.

Även om vi inte umgås dagligen och stundligen upplever iallafall jag för min del en trygghet i dessa människor. Ett sådant här klimat uppstår inte hursomhelst. I synnerhet inte om man packar lärartjänsterna, spar resurser eller tar bort tid för förberedelser eller efterarbete. I takt med kommunala besparingar slits kollegiet ner, goda klimat förstörs, glädjen försvinner och duktiga och engagerade lärare slutar.

För egen del ser jag ännu framtiden an. Jag kan inte riktigt se vad jag annars skulle göra. Det är lärare jag är. Var eller hur är dock en annan fråga. Från och med i dag sitter ingen ur Hasses Hörna längre i samma arbetsrum. Själva rummet är som nämnts rivet och ombyggt. Det var inte bättre förr. Dock är det förflutna viktigt. Jag har utvecklats mycket genom dessa människor. Jag hade inte varit den lärare jag är i dag utan dem.

Men jag har också utvecklats som människa tack vare Hasses Hörna. Detta är min första prioritet när jag ger mig in i nya saker: att lära känna nya människor. Det har jag med råge lyckats med härvidlag. För den nostalgiskt lagde vill jag komma med lugnande besked. Hasses Hörna finns kvar. Som middagssällskap. Tyvärr kommer du aldrig att bli inbjuden.

Gutår!

Bistånd, Historia, Skola, Spännande människor

Folke Bernadotte

av adolphson2 kommentarer till Folke Bernadotte

När vi i historiekursen går igenom andra världskriget och Förintelsen uppstår många underliggande frågor. Det handlar bland annat om personligt mod och om att stå upp för sina värderingar. Sveriges roll under kriget är problematisk. Så efter det uppenbara, vår tämligen undfallande hållning, är det viktigt att också visa på våra goda historiska exempel. Den mest kände är förstås Raoul Wallenberg. En annan, som är en av mina favoriter och som jag skrivit ett blogginlägg om tidigare, är Svarta Nejlikan. Men jag brukar även ta upp Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V och internationellt engagerad i Röda Korset. Under andra världskriget förhandlade han med nazisterna om att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Sverige. Genom sitt engagemang fick han 1948 FN:s uppdrag att medla i Jerusalem där i stort sett krigstillstånd rådde mellan israeler och araber. Folke föreslog en tvåstatslösning med speciella förutsättningar för Jerusalem på grund av stadens status som religiös huvudstad för tre världsreligioner. Israelerna ansåg att araberna skulle få för stort inflytande i hela Jerusalem genom planen och upprördes väldigt, för att uttrycka det milt. En extrem grupp (som förövrigt leddes av Yitzak Shamir, en framtida israelisk premiärminister – se nedan) ville därför mörda honom för att stoppa planerna.

Så sker också. Händelseförloppet är tämligen välkänt. På väg till ett möte i Jerusalem den 17:e september 1948 klockan 17.30 stoppas hans bil vid en vägspärr. Tre män kliver ur en israelisk militärjeep beväpnade med kulsprutepistoler. Två av dem, Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg, skjuter sönder däcken på bilen. Den tredje, Yehoshua Cohen, skjuter Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil. Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande insats i det Heliga Landet. Folke begravdes i Stockholm och hans begravningsvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg hans scoutkäpp, rödakorsetmössa och en vit nejlika.

Det fanns inte något tvivel om vilken organisation som låg bakom dådet. Den upplöstes men förövarna greps aldrig. De som förklarades skyldiga blev benådade av premiärminister David Ben-Gurion och vissa till och med invalda i Knesset. Ytterligare 266 personer lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för organisationen var alltså ingen mindre än Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir (ovan). Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades. I ett direktsänt TV-program i Israel 1991 berättade tre av mördarna skämtsamt om mordet. Ett vittne, Hillman, berättade i programmet att han vid ljugit utredningen av mordet. Ett avsnitt ur TV-programmet har visats i svensk TV. En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel genom organisationen Keren Kajemet. I USA uppkallades bland annat universitetsbiblioteket på Gustavus Adolphus College efter honom. Folke var gift med Estelle.

Både araber och israeler är palestinier. Den religiösa identiteten väger dock tyngre än tusentals år av gemensam historia. Två folk kräver två stater. Folke Bernadotte föreslog detta redan 1948, liksom den amerikanske presidenten Bill Clinton i början av 1990-talet. Det verkar som en tvåstatslösning på sikt är det enda tänkbara. Och det verkar som Israel just nu är det största hindret för det.

För att knyta ihop detta, lite.

Folke Bernadotte. Här har vi en kunglighet som verkligen gjorde något. Varför, undrar jag i all min briljans hemma i soffan, gör ni andra Bernadottar inte något? Om inte annat av opportunistiska skäl. För ni är inte så populära längre. Om jag var rådgivare åt kungahuset skulle jag säga: Gå ut i världen och delta i den, förvalta Folkes historiska arv. Skänk hus, donera pengar och resurser för misshandlade kvinnor, missbrukare eller ensamkommande flyktingar. Ta er an de mest utsatta. Och gör det inte via ombud utan kavla upp ärmarna och delta själva. Om så krävs: ge ert liv.  Så som Folke Bernadotte.

Carl Philip avtäcker monument över Folke

Källor:

NE,

Wikipedia,

Jerusalem biografin Norstedts 2011 837 s. av Montefiore, S

Döden i Jerusalem, Stockholm, l995. 245 s.av Marton, Kati,

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Hesekiels kod

av adolphson1 kommentar till Hesekiels kod

Övertygelse hänger ihop med tid och förutsättningar. Kaos är granne med Gud. Människan jagar skatter. Det har hon alltid gjort. Däremot är det inte alltid specificerat hur skatten gestaltar sig. Mytomspunna skatter i vår västerländska kultur är Förbundsarken och Den Heliga Graal. Gralen antas vara den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vin vid den sista måltiden, den första nattvarden, en händelse som är kärnan i religionen. I Förbundsarken förvarades stentavlorna med budorden som Moses fick av Gud på berget Sinai. Dessa utgör grunden till Judendomen, därigenom även till kristendomen och, lite beroende på hur man resonerar, även Islam. Graal och budorden förvarades i det innersta, mest heliga, rummet i Salomos Tempel i Jerusalem.

När Rom under generalen, sedermera kejsaren, Titus besegrade judarna (vilka gjort uppror) år 70 förstördes såväl den judiska staten som Salomos tempel. Graal och lådan med stenarna fördes till Rom och försvinner därmed ur historien. Sedan dess har de ständigt givit upphov till berättelser, legender och faktiska försök att finna dem.

Modell av kung Salomos tempel

 

Monty Parker var en engelsk skojare verksam under förra sekelskiftet. Han var av adlig börd, hade studerat på Eton, men framlevde sina dagar utan egentligt mål i livet. Förutom en sak. Parker ville bli rik alternativt hitta någon villig att betala för sina utsvävningar. Eftersom storebror ärvt lordtiteln stod Parker junior utan inkomst och egentlig sysselsättning. Han begav sig därför ut i världen i jakt på äventyr och rikedom. Han blev först militär, i likhet med många andra ståndsbröder (exempelvis Winston Churchill), och deltog i boerkriget sekelskiftet 18-1900. Därefter träffade han en finländare, Valter Juvelius (bara namnet borde fått varningsklockor att ringa), en mångsysslare som menade sig funnit nyckeln till var den försvunna Förbundsarken fanns. Sagt och gjort: Parker hoppade på äventyret och följde med på skattjakt till Jerusalem.

Juvelius hade en passion för bibliska gåtor och menade sig ha löst Hesekiels kod. Enligt denna får man i Bibeln ledtrådar till var judarna gömde arken år 586 f.v.t när den babylonske kung Nebukadnessar stod i begrepp att erövra Jerusalem. Han trodde arken låg gömd i en tunnel inne den klippa där templet en gång legat. Juvelius behövde Parker med dennes kontakter och med fina namn som dörröppnare. Parker tog å sin sida med några av sina in sina kamrater, av samma skrot och korn som honom själv, i det hela. Alltså suputer och rumlare. Det märkliga är att många trodde på projektet och formligen öste pengar över det.

Vid stadd kassa tog sällskapet Jerusalem i besittning och började utgrävningarna på Olivberget, den plats som är bland de heligaste för de tre världsreligionerna. Man köpte och mutade sig till alla tillstånd man behövde. De tog in på stans bästa hotell där de festade och lekte om natten samtidigt som de om dagen drev sitt utgrävningsprojekt. Juvelius själv bidrog främst med seanser och andlig ledning i jakten på Förbundsarken. Det hela var knappast något småskaligt projekt och detta oroade både den judiska och muslimska ortsbefolkningen som annars ständigt låg i luven på varandra. Parker ignorerade stämningsläget och protesterna eftersom han hade köpt skydd av den turkiska regeringen.

När oroligheterna övergick i demonstrationer löste Parker problemet på ett sätt som låg väl i linje med sin samhällstillhörighet, nationalitet och samtidens mentalitet: han lät den engelske konsuln ordna en stor parad med pukor och trumpeter samt som krona på verket den engelska armén i full paraduniform. Detta för att demonstrera engelsk överhöghet. Det fungerade, tillsammans med massor av mutor, ett tag. Till sist höll dock det hela på att gå helt överstyr. Parkers och Juvelius sällskap hotades av att hängas av en mogg bestående av både judar och muslimer. Parker flydde på en lyxjakt över Medelhavet medan ryktet spred sig att han stulit en massa heliga och värdefulla saker. Det blev ett upplopp som höll på att utvecklas till fullständigt inbördeskrig. Lyckligt ovetenade/ointresserad fortsatte Parker framgent försöka få tillstånd att återkomma och fortsätta sina utgrävningar. Han verkar aldrig förstått konsekvensen av sitt agerande.

Hemma i England blev Parker 1951 äntligen överhuvud för sin ätt men också avskydd av sina släktingar: ett fåfängt, korrupt, opålitligt svart får som inte lämnat något efter sig, en skrytmåns och en skrävlare. Han avled 1962. Juveluis blev bibliotekarie i Viborg men avled i cancer redan 1922.

—

Länkar:

Biografin om Jerusalem.

Artikel om Juvelius.

Artikel i Populär Historia.

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Johann Trollmann

av adolphson1 kommentar till Johann Trollmann

Johann Wilhelm Trollmann, eller Gipsy som han kallade sig, var en av Tysklands bästa boxare under 1920- och 30-talen. Eftersom Trollmann även tillhörde en folkgrupp som heter sinti (ett romskt folk) inser man lätt att tillvaron som boxare, och människa, inte blev helt enkel för honom. Uppskattningsvis mördades 500 000 romer av nazisterna.

Trollmann hade som boxare en speciell teknik som gjorde honom till publikfavorit. Genom att dansa runt i boxningsringen undvek han sina motståndares slag samtidigt som han pratade med publiken och slängde slängkyssar. Det var nära att Trollmann blev uttagen till OS 1928 men när en annan boxare som han besegrat blev uttagen istället valde han att lämna amatörboxningen och bli professionell. Problemet var att Hitler utnämnt boxningen som en särskilt ädel sport, viktig för Tredje Riket.

1933 gick Trollmann trots allt en titelmatch i mellanvikt mot tysken Adolf Witt. Nazisterna ville inte att Trollmann skulle få chansen överhuvudtaget men eftersom han var så populär kunde de inte göra annat än att vaska fram det bästa man hade (Witt) att ställa mot honom. Trollmann dansade runt sin motståndare och utklassade honom. Ändå förklarade arrangörerna matchen som oavgjord. Publiken var i uppror och arrangörerna blev tvungna att ge efter. Trollmann fick titeln. Fast bara i ett par dagar. 1933 kunde man inte ha en rom som tysk mästare i Hitlers favoritsport. Trollmann förlorade alltså titeln och hans karriär var över, en karriär som enligt många kunde nått internationell toppklass. Trollmann gick ytterligare en match innan han blev inkallad till armén.

Det är här jag tycker det börjar bli spännande. Givetvis döljer sig stor tragik bakom varje öde bland Förintelsens offer. Men Trollman visar prov på mod och integritet på ett fantastiskt sätt. Självrespekt och värdighet var denne boxares ideal. Själv bryr jag mig inte så mycket om själva boxningen som om hans mod och självfattning i denna utsatta situation. Inför den sista matchen hade han nämligen blonderat håret, pudrat kroppen i mjöl och ändrat sin taktik: han stod helt still (enligt nazistiskt ideal skulle man boxas stillastående och utväxla slag) och tog stilla emot slagen under hela matchen. Det sägs att han hade blivit hotad med att han skulle förlora sitt medborgarskap om han inte förlorade. Han förlorade självfallet men visade ändå att han fattade vad det handlade om. Han markerade sitt oberoende och sin överlägsenhet.

Kanske ville han också, funderar jag, en enda gång få stirra ondskan i vitögat och håna den. Hela sceneriet, med det blonderade håret och att han tyst står och tar emot slag efter annat, talar för att han på något subtilt, men oerhört modigt, sätt ville driva med nazismens rasistiska ideal. I ett försök att undvika koncentrationsläger, samt för att skydda sin fru och dotter, lät han frivilligt sterilisera sig. Han skilde sig också från hustrun (som var ”renrasig” tysk). Han gjorde allt som var möjligt för att blidka den nazistiska regimen. Trollmann inkallades, kämpade för nazisterna på östfronten, sårades, skickades till sjukhus i Tyskland och väl tillräckligt frisk igen vidare till koncentrationsläger.

Där hade han det lika illa som alla andra som befann sig i botten av den rasistiska hierarki som rådde enligt den bisarra koncentrationslägerlogiken. Med den skillnaden att han också fick boxas med lägervakterna. Trollman gick en match mot en tysk kriminell som också satt i lägret. Han vann visserligen men motståndaren blev så upprörd över att han blivit besegrad av en rom att han slog ihjäl Trollmann med en skyffel. I min värld dansade han sin sista match runt den motståndare han för dagen var satt att boxas emot. Ännu en gång, eftersom han måste ha insett att det i alla händelser var kört för honom, ville han håna ondskan.

Det tyska boxningsförbundet överlämnade år 2003 mästerskapsbältet i mellanvikt från 1933 till Johann Trollmanns ättlingar. Han har även fått en gata uppkallad efter sig i sin födelsestad Hannover. Trollmanns dotter Rita lever och förekommer i radioreportaget nedan. Eftersom blandäktenskap inte sågs med blida ögon av nazisterna gömdes hon först undan och hennes mor gifte om sig. Rita har förstått sin fars storhet, och inte bara som boxare, säger hon. Det är sådana här händelser vi ständigt behöver påminnas om i en världsdel där nazismen åter ökar och i ett land som upprättar register över romer.

—

Länkar:

Radioreportage P1. 

Wikipedia.

Artikel i DN.

Artikel i Der Spiegel.