bild 45 – nyckeln till Provence

Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.


 

Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.

Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.

 

70
Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).

 

Jag hatar att resa.

Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch  krimskrams, blingbling etcetera.

Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.

Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.

Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.


 

Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.

Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.

Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.

 

63
Petité dejuner a Villa Juli

 

Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså. 

Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.

Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.

Stället ligger i byn Speracèdes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar, med ett stort musikintresse btw, som driver det minsann.

(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)

Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.

På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till,  och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än tio kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.

Lavendel, svampplockande fransoser, vinfält som skördas.

Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Gigondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.

 

52
Slutet på en bra dag. En dag att minnas.

 

(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).

Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.

Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.

 

47
Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D

Vi reste vidare vidare och stannade till i Gordes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vad heter sonen i efternamn, tro?

Vi fortsätter till vindistriktet Luberon och vingården Fontenille. Där erbjuds vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken. Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.

 

Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?

Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!

 

Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.

 

36
Det fanns kokta ägg. Och ost.

 

Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.

Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.

Kanske borde droger istället benämnas  Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?

 

34
En glimt av Arkadien

 

144. Det är en intressant siffra.

Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.

144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.

Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?

 

33
Jardin de Fontenille

 

Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.

Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.

Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.

 

30
Druvan

 

22
La vie en rose

 

Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.

Det har man fattat i Frankrike.

 

16

 

Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.

 

15
Det finns några till som får hänga med till Mars.

 

10

 

3
Äntligen riktigt käk.

 

På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.

 

5


 

Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede  och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.

Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.

Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.


 

Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.

Jag älskar att resa. I synnerhet med Malin, Mina och Louise.

Lorenzo Valla

Vad ska man med historia till, egentligen? Denna ständiga fråga. För att det är viktigt att lära sig kritiskt tänkande, kanske? Ett bra exempel på källkritik är att gå igenom den så kallade Konstantins donation.


 

I det medeltida Europa hade påvarna stor makt – det var påvestolen som avgjorde politiska tvister inom och mellan de olika länderna. Inte minst vår egen Magnus Eriksson fick känna på det under 1300-talet i konflikten med Heliga Birgitta. Inte lätt att bråka med både gud och påve, suckade säkert kung Magnus mer än en gång.

(Förövrigt har väl Carl XVI Gustaf just gått om Magnus som den monark som suttit längst på Sveriges tron. Men det är lite orättvist mätt eftersom Magnus smädligen avsattes några år mitt i regeringsinnehavet. Om man nu kan prata om orättvisa i det här sammanhanget).

Påvens medeltida profana och religiösa maktposition vilade inte bara på religiös grund i egenskap av sin roll som guds ställföreträdare på jorden. För att legitimera sin internationella makt påminde påvarna ofta om den gamle romerske kejsaren Konstantins donation.

För att förstå sammanhanget lite bättre bör man känna till att kejserliga dekret smällde högt i det medeltida Europa. Kejsare ansågs gudomligt tillsatta och ju äldre dekret desto större legitimitet.

Enligt berättelsen om dokumentet hade kejsar Konstantin år 315 upprättat ett dekret (ett dekret är ett skriftligt dokument som i princip blir gällande lag. I regel utfärdas det av den historiska motsvarigheten till en statschef eller en regering. Ordet ((adjektivet)) uppfattas som negativt då det ofta utfärdats av en envåldsförsamling eller person) till påve Silvester I vilken gav denne och hans efterträdare evig makt över det som varit det västra romerska riket.

Konstantin ska ha gjort detta av tacksamhet eftersom Silvester I genom ett mirakel botat honom från spetälska.

Konstantin stod högt i kurs, inte minst inom den katolska kyrkan, under medeltiden eftersom det var han som kristnade romarriket. Dock lät han lät döpa sig först på dödsbädden – vilket kronologiskt inte går ihop med att han långt tidigare ska ha varit döende i spetälska vid ett tillfälle då han alltså inte lät döpa sig.

Påvarna använde och vårdade detta dokument för att legitimera sin makt eftersom det i praktiken gjorde dem till kejsare över det gamla västromerska riket.

Dokumentet spelade en avgörande roll i heliga stolens propagandaapparat under århundraden. Man trodde och accepterade det relativt allmänt eftersom man alltså hade stor respekt för Konstantin som själv närmast ansågs gudomlig. Och det gav som sagt påven stor makt.

Huruvida Konstantin (eller påven själv, för den delen) är gudomlig kan vetenskapen inte genom experiment vederlägga. Man kan såklart invända att det inte finns något vetenskapligt bevis för att livet överlever kroppens död. Det går nämligen inte motbevisa religion genom vetenskapliga experiment. Man kan visserligen heller inte bevisa motsatsen men som det kommit att bli när det gäller etik och känslomässiga tankar ligger bevisbördan oftast på vetenskapen.

Faktautsagor i sammanhanget kan vi emellertid motbevisa genom att förhålla oss källkritiska.

En medeltida katolsk präst, Lorenzo Valla, var även en framstående lingvist. Valla brukar för övrigt anges som den moderna textkritikens upphovsman och som sådan var han inte särskilt populär hos sin arbetsgivare.

Valla visade nämligen år 1441 att dokumentet faktiskt var en förfalskning. Han analyserade språket (latinet) och kunde konstatera att dokumentet innehöll ord som inte existerade på 300-talet och fastslog på goda grunder att dokumentet förmodligen författades någon gång på 700-talet.

Men han analyserade också dokumentets datering med hjälp av gedigna historiska kunskaper. I dokumentet anges att det skrevs samma år en viss Gallicanus ”blev konsul för tredje gången”.

I romarriket valdes årligen två konsuler (för att motverka att en man fick för mycket makt) och man daterade ofta offentliga dokument med konsulernas regeringsår. Konstantin var en av två konsuler år 315 men den för oss relativt okände Gallicanus blev inte vald för tredje gången förrän 317.

Nu kan man ju invända att det där kan vara fråga om ett enkelt misstag, den mänskliga faktorn, men detta var viktiga saker i det romerska riket och ett sådant grovt misstag hade romarna aldrig tillåt sig. Det är som om vi i dagens Sverige skulle datera införandet av allmän lika rösträtt till 1931. Det är för välkänt att det skedde tio år tidigare för att passera.


 

Det finns många intressanta historiska förfalskningar. Och en fråga man kan ställa sig är vem eller vilka som har stor makt idag – och vad den makten vill få oss att tro på för utsagor i olika sammanhang. Det som framstår som uppenbart bedrägeri när vi studerar det genom historiens backspegel var inte alls lika tydligt för samtiden. Vad är det som får oss att tro att vi som lever nu inte är lika blinda?

Jo, vår typiskt mänskliga arrogans och självupptagenhet. Och det är på grund av dessa egenskaper, hävdar jag, som vi i ett lika klart som sällsynt tillfälle av klarsyn uppfann historieskrivningen.

Givetvis med brasklappen att det är fullt möjligt att skriva sin egen historia, exempelvis för att legitimera en upphöjd position. Men ändå. Vi får inte vara så naiva att vi tror att de medeltida påvarna var ensamma i sitt agerande. samtidigt som vi inser det goda och nyttiga med korrekt historieskrivning – om nu något sådant existerar överhuvudtaget.


 

 

 


 

Relaterade blogginlägg:

Minervas uggla


 

Källor:

NE.se (kort sammanfattning)

Harari: Homo Deus

En mer utförlig genomgång av dokumentets historia hittar man här (Vetenskap och folkbildning)

bild 44 – go west

Det finns flera vetenskapliga teorier som handlar om att mänsklighetens förmåga till skvaller varit avgörande för att vi kunnat dominera jordklotet. Alla, eller de flesta, arter har utvecklat system för grundläggande kommunikation – som att varna varandra för annalkande fara exempelvis.

Relativt få arter har förmågan att skvallra om och med sina artfränder. Skvaller kräver nämligen ett sofistikerat språk och utvecklade sociala relationer och förmågor. Något som inte bara är utmärkande utan också typiskt för människan.


 

Vi avslutade semestern med en tripp västerut till min barndoms sommarmarker på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Det är en sådan där plats där inte mycket förändras även om förändringar sker, om nu en potentiell läsare förstår hur jag menar.

 

7
På det hela taget samma utsikt då som nu från mormor och morfars gamla hus

 

Men nu är det dags att börja jobba igen.

Man ser sig om i flödet. En kompis påstår att hen ska sluta jobba efter 20 år i kostym för att istället ”be a man of leisure”. En annan vän känner efter endast fem minuter på första arbetsdagen efter ledigheten samma leda som för 6 år sedan – en tidpunkt då hen alltså fortfarande arbetade på samma arbetsplats.

Kanske har man det inte så illa, ändå. Jag tycker allt det ska bli lite småroligt att börja jobba igen.

 

18
Blank som en spegel av koppar och järn ligger havet

 

Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat den här vyn. När jag bodde på ön tog jag ett foto om dagen – med analog kamera (sic!). Det är alltid något som förändrat sig mellan de olika bilderna.

Att sitta på verandan och blicka ut mot horisonten, medan mörkret långsamt sänker sig i den ljumma och alldeles vindstilla augustikvällen, är mycket avkopplande.

Det är som sagt alldeles stilla – det enda som hörs är det avlägsna dunket från fartygen långt ute på redden. Och så ljudet från lillebrors ivriga twittrande, förstås. Men så har han 153 437 följare, också. Enligt vissa forskare är det betydligt fler sociala kontakter än vad en enskild människa kan underhålla.

Men han gör ett tappert försök, iallafall, det måste man ge honom. Som grädde på moset gör allt twittrande honom tillräckligt upptagen för att undgå att märka att jag dricker upp hans Remy Martin.

Alltid något. Eller som han själv säger: det är skillnad på avkopplad och uppkopplad.

 

15
den positiva antitesen till avkopplad.

 

Det var på det hela taget skapligt (alltså alla sorters) väder under vår vecka på Styrsö – vilket är en direkt nödvändighet när man bor i ett relativt litet hus med fem flickor i åldrarna 3-12 år.

Men skvaller, var det ja. Varje människa man möter har många sociala relationer (mellan 50 – 200 om vi undantar sociala medier) och ju mer du känner till om dessa relationer desto större inflytande kan du skaffa dig. Skvaller, alltså.

 

22
hur många sociala relationer kan rymmas i ett rum?

 

För vad är det egentligen alla pratar om när de ses i fikarummet nu efter semestern? Lite om jobbet, självklart, men också hur semestern varit. Är någon i bekantskapskretsen sjuk? Har någon skilt sig, flyttat, fifflat med skatten eller fått nytt jobb? Allt detta är information man kan ha nytta av, utöver vanlig nyfikenhet.

Denna vår sociala förmåga till skvaller gör paradoxalt nog också att vi kan samarbeta effektivt i grupp på ett mycket mer sofistikerat vis än andra arter. Den som är bäst organiserad vinner – inte den starkaste. Historien bekräftar också detta.

 

25
Ute på Saltskärs udde en stormig dag

Jag förklarar för en dotter att på andra sidan havet ligger Danmark. Hur tog sig de tidiga resenärerna dit under yngre järnåldern (ja, ja vikingatiden, då), undrar hon. Jo, genom samarbete.

Och nog kan vi säkert anta att det skvallrades bland båtbyggarna om hövdingen som skulle göra resan över havet för att erövra fjärran land. Var han inte för tjock för resan? Och kunde han verkligen navigera ordentligt?

 

30.jpg

 

Nu har ju inte jag ett arbete som innebär tydliga rutiner, dag ut och dag in. Mitt schema styr det mesta jag gör. Men jag hör ibland människor (vad jag vet) oberoende av varandra beklaga sig över något man kallar och upplever som ”penalistfikandet”.

 

33
Lugnet före stormen

 

Penalistfikandet innebär att man fikar, äter lunch tillsammans på vissa givna tider. Kaffe och mat är viktigt, så klart. Men nog skvallras det också ordentligt vid dessa tillfällen. Och den som väljer att regelmässigt utebli från fikat kan vara tämligen säker på att själv bli ett självklart föremål för stundens skvallrande.

 

37
Se där ute i väst blinkar Vinga fyr

 

Vi åt och drack gott under denna vår sista semestervecka. Särskilt njöt vi av den lokalproducerade lammsteken. Det har ju påbjudits att äta svenskt kött, om man nu måste äta kött, efter denna torra sommar.

Han badar inte länge men ofta, mannen med 153 437 följare på Twitter. Jag har två teorier om det där. Den ena teorin följer evolutionens lagar och menar att det som föregångarna gör förvaltas och förfinas av de efterföljande. Det var jag, hans äldre bror, ett steg närmare aporna men han är ett stort steg närmare apparna (förlåt, Göteborg igen) som en gång i tiden började föra protokoll över mina bad. Numera räknar jag bara de riktigt värdefulla badupplevelserna.

Den andra teorin handlar om att det är bara när han badar han inte kan ta med sig sina 153 437 följare. Då kan han enbart vårda de sociala relationerna, de viktiga. Som sina barn, exempelvis.

Men det är en kort respit. Åter uppe på torra land kan han obehindrat sladdra på om minnesvärda bad i parti och minut för den som gitter lyssna.

 

40
Så som det antagligen såg ut när den första stenåldersmänniskan kom till Brännholmsviken

 

Släkten följa släktens gång. Ett besök på Styrsö innebär alltid ett besök vid den vackra gamla kyrkan där så många övergångsriter i släkten firats. Mina barn är döpta där.

 

41.jpg

 

I familjegraven vilar mammas mormor och morfar, Viktor och Selma, mormors syster Signe som dog ung, min mormor och morfar Astrid och Ivar, min mamma Anita, min moster Lena, min kusin Magnus och min syster Helena som båda dog (alldeles) för unga.

 

42.jpg

 

Efter ett besök vid graven dröjer det inte så värst länge innan den lite högtidliga stämningen livas upp av samtal om minnen, skrönor, ja, för att inte säga skvaller, om de som lämnat oss. Mer tydligt framstår minnena om Helena, förstås. Eller faster Nea som några av kusinerna säger.

 

44
en stunds begrundan vid familjegraven

 

Jag hann med det mesta av det man måste på ön. Bad på Vassholmen, Uttervik, Saltskärsudde, god mat och dryck på Öberska och Båtebacken, springa i yttermarkerna med efterföljande salta dopp, gedigna middagar och massor med barn.

Till de släktingar och gamla vänner jag inte hann med att besöka denna gång säger jag: förlåt! Nästa gång ses vi, kanske. Vi har ju en del skvaller att ta i kapp.

 


 

Och nu ska jag fortsätta försöka spöa skiten ur livets prövningar. Jag har ett spännande år framför mig med valrörelse, nytt läsår i skolan och sång.

Men… kanske ska jag tillbringa lite mer tid i fikarummet, i år?


 

Relaterade blogginlägg:

Lenita

Till moster

Halsviksbryggan (av han med en massa följare på twitter)

debattklimat

Det är viktigt hur vi uttrycker oss i den offentliga debatten. Maktens språk får på olika vis återverkningar i samhället. Byter vi innebörd på ord eller tillskriver grupper epitet och tillmälen är risken att vi avhumaniserar dem och legitimerar övergrepp. 

Hitler lät i propagandan likställa judar med råttor. I en sådan förvriden värld är det logiskt, kanske själva förutsättningen, för att senare kunna mörda dem med gift/gas. I Stalins Sovjet och i Robert Mugabes Zimbabwe var det accepterat att slå ihjäl farmare och bönder då dessa i det offentliga språkbruket utmålades som svin – och sådana får man ju slakta. NMR talar om folket men det är inte hela folket som avses, bara vissa.

Jag har den senaste tiden sett varianter på påståendet att polisen är nazivurmare. Den som accepterar det påståendet förlorar också något av förtroendet för polisen och möjligheten att hen ger sig på en polis ökar.

Spärren minskar, gränsen flyttas. För nog är det lättare att misshandla en fascist än en polisman, alltså en statstjänsteman som i sin yrkesutövning följer lagen? Så ord och tillmälen har betydelse och jag hävdar att för makthavare och politiska representanter följer ett särskilt ansvar.  

Precis som SD avkrävs svar på var partiet står i den här frågan behöver vi, tyvärr, också be om svar från Vänsterpartiet. Varför? Jo, därför att demokratins kärnvärden ständigt behöver återerövras. 


 

Jag tror på dialog. 

Jag försöker därför så ofta jag kan diskutera med människor som tänker annorlunda än jag. Som ett led i detta hade jag i höstas en serie samtal med en uttalad kommunist, en före detta högt uppsatt Sverigedemokrat och en frikyrkopräst. Jag har även lite löst diskuterat med människor som på olika sätt förnekar klimatförändringarna. 

Ofta är det jobbigt men också på olika sätt givande. Som nyligen när jag tillsammans med partikollegor under ett par timmar gick runt och samtalade med människor i ett område där det nästan bara bor nyanlända. Alltså människor med livsöden och bakgrunder helt olika mina egna. 

Hemkommen efter att ha umgåtts med alla dessa jag ofta talar om men sällan med, mådde jag så oerhört bra. Vi knackade dörr och hängde på allmänna platser och somalier, syrier och många andra nationaliteter öppnade sina hem och bjöd på kaffe. De berättade hur fantastiskt Sverige är och hur bra de trivs i Falun. 

De berättade också hur svårt det är att få jobb och att de anser att svenskarna är snälla men även lite reserverade. Hit ska jag åka fler gånger och ta med mig barnen. Inte för att göra politisk kampanj utan för att bara vara. 

Så mycket värme, glädje, framtidstro och kärlek jag mötte. Det är här de finns människorna vi så ofta pratar om i debatten.  Jag känner mig väligt berikad av dessa möten, och glad.

Tänk om jag ägnat min tid åt att berätta för dem att polisen är militanta kommunister och vänsterpartiet polisens hantlangare? Inte för att det är sant – men tänk vilken skada jag då, genom att rubba deras redan skadade förtroende ytterligare, åsamkat vår demokrati. 


 

Jag följer flera vänsterorienterade organisationer och har flera sådana kontakter i mina sociala medier. Jag försökte tidigare följa Jimmie Åkesson på Twitter. Jag anser att det är en av poängerna med sociala medier – närheten till olika makthavare och åsiktsyttringar. Det tog dock inte lång tid innan Jimmie blockade mig. 

Jag har gjort allt detta av ovan angivna skäl och för att träna och tona ner min ibland konfrontatoriska debatt-teknik. Jag försöker alltså efter förmåga slå hål på min egen filterbubbla. Det är också viktigt för mig att visa respekt för mina politiska motståndare. 

Återkommande har jag diskuterat med en relativt högt profilerad lokal vänsterpartist. Jag har ibland givit mig in i hens trådar och hen i mina. Debatterna i hens urartar nästan alltid och i den senaste diskussionen om polisens agerande i samband med att nazister beviljas demonstrationstillstånd nåddes nya bottennivåer. 

Min åsikt är att polisen följer lagen. Grundlagen reglerar, direktiv ges från riksdagen, polisledningen (med jurister och experter) tolkar direktiven och utformar instruktioner till insatsledningen på aktuell plats vilken ger direktiv till den enskilde polismannen. Möjligen kan polisen göra mer inom befintligt regelverk men jag är säker på att de diskuterar det internt. 

På det stora hela taget litar jag på polismyndigheten. Jag tror inte särskilt många poliser hyser nazistiska sympatier.

Och jag trodde aldrig jag skulle behöva säga detta – men till flera jag förde diskussioner med inom V blev jag tvungen. Så lyssna nu: jag hatar all form av nazism. Jag anser inte att våldsbejakande extrema grupper borde beviljas demonstrationstillstånd. Det, är jag medveten om, är inte en okontroversiell ståndpunkt och den är min personliga. 

Polismyndigheten måste återkommande granskas. Men det är farligt att beskylla polisen inte bara för att inte följa lagen utan även för att vara högerextrem, utan tydliga belägg.

Vänsterpartisten jag diskuterat med påstår att det finns ett förtroendetapp hos allmänheten gentemot polisen. Jag tror inte det stämmer helt, men det som sedan följer i debatten är det som detta handlar om, det är det som på sikt riskerar undergräva demokratin. Det är sådant partiet måste jobba med om det vill behålla sin demokratiska trovärdighet. 

Här följer några obearbetade citat som inte på något sätt är ovanliga. 

 

Jag är kommunist och känner till din sort. Ni är ena farliga jävlar som alltid hjälpt fascismen på traven. Ni äcklar mig. Jag hyser en ENORM avsky gentemot er ideologi. Precis som jag gör mot den reaktionära västerländska nationalismen som ni älskar att  flirta med. Piss off (som du redan har gjort din stackare)

 

Fredrik Adolphson: Våra resonemang bygger inte på den ignorans som du besitter. Polisen skyddar och gullar med Nazister och fascister. Det är fakta. Åh hur den faktan påverkar de människor som nazisterna/fascisterna och rasisterna hatar… det vet bara en som är deras hatobjekt. Det är självklart att förtroendet för polisen sjunker när polisen försvarar och skyddar hatet 

 

Önskar att det förekom mer vandalism i Almedalen

 

Öppet gängkrig mot nassarna hade varit nice också

 

Jag bemöts i dessa debatter med återkommande hån, sarkasmer och positionsförflyttande från sak till person. Jag har kallats för Pinochet när jag försvarande det fria skolvalet, jag är humorlös, anklagas utan belägg för att ägna mig åt härskartekniker, är ohederlig i största allmänhet, det påstås att det är märkligt att människor kan överväga att rösta på en sån som jag. Alltså inte på grund av vad jag som politiker säger, utan på en sån som jag

Den aktuelle vänsterpartisten har vid två tillfällen sagt till några av dem som är med och kommenterar i hens trådar att inte ägna sig åt personangrepp. Det är allt. Jag har återupprepade gånger frågat vad hen anser om tonen i sina egna trådar – men vederbörande ser inga större problem:

 

då tar jag hellre bort er då jag är mer intresserad av (…) samhällsanalyser än av era, minus personangrepp

 

Ytterligare synpunkter från vänsterpartiets representanter:

 

Polismyndigheten tolkar exakt samma lagstiftning annorlunda idag jämfört med när Nationalsocialistisk front var aktiva fram till 2005-2006. Så lagändring är inte det som behövs. Polisen måste bara sluta dalta med nazister och sluta tolka lagen till deras fördel i vartenda läge. (Icke)Insatsen i Almedalen var nog det värsta jag sett i mitt liv. Och nej det är inte bara nåt som kommer från vänsterhåll. Skärpning!

 

Enligt mitt förmenande ÄR NMR en terrororganisation under beskydd av svensk polis

 

Rasister på gatan i polisuniform!

 

Vänsterpartiet, städa i era led. Sådant här språkbruk är farligt och riskerar i förlängningen att urarta. För att demokratin ska bestå måste vi skydda våra demokratiska institutioner, inte grundlöst angripa dem.

Jag personligen har stora problem med exempelvis antagandet att alla företagare i välfärdssektorn är kriminella som smugglar gigantiska summor till skatteparadis. Det finns problem men generaliseringen är inte bra.

Påståendet att polisen gullar med nazister tar det hela till nya, farligare, nivåer.

Vi måste alltså tänka på hur vi uttrycker oss. Allt för lätt är det att (bakom en skärm) ta heder och ära av människor vi inte delar uppfattningar med. Särskilt vi politiker måste tänka på detta – vi sätter tonen som sprider sig vidare ner i undervegetationen.

Vi borde klara av att lyssna utan att tillskriva varandra åsikter vi tror (eller hoppas) motståndaren har. Jonas och Annie har rest runt i landet på debatt-turné eftersom de olika perspektiven är så tydliga. De klarade det, så det borde väl också vi på lokal nivå göra, har jag tänkt.

Men jag tänkte uppenbarligen fel. Med uppriktig sorg har jag tagit bort den lokale vänsterpartisten från mina flöden – det blev för aggressivt att vara med i debatten där. 

Vänsterpartister – avfärda mig om ni vill. Tyck att jag är en lärare som missköter mitt arbete, en borgerlig smygfascist eller se det jag skriver här som en partsinlaga bara för att jag har en bror som är polis.

Eller så provar ni att lyssna på vad jag faktiskt säger och bemöter argumenten med motargument istället för min person. Det borde väl gå, det kan väl inte vara så farligt? Det är iallafall vad jag hoppas på – för allas skull.

bild 42 – katarsis

Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss.

När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron.

Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse.

Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.


 

Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den.

Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt.

Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.)

Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag.

Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.

Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande.

I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om.

Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:

 

teaterpappa
Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”

 

Äpplet faller inte långt från trädet.

Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så).

Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.

 


 

Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning.

Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.

 

32104544_10156057004245617_1727473040867983360_n

 

Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.

 

låtbåten

 

33873817_10156104526495617_3098949277796270080_n

 

En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då.

Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren.

För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen,

Leve alla – länge och väl.


 

Relaterade blogginlägg:

bildningsideal

musiken

innocentius III

Innocentius är ett vanligt påvenamn. Ordet kommer från latinet och betyder utan skuld, ren, eller oskyldig. Det kan, intressant nog, också i våra dagar kopplas ihop med ordet naiv eller oskuldsfull vilket inte är samma sak som att vara oskyldig.

De första synonymerna utgår från moral och etik medan de sista tar sin utgångspunkt i lag och juridik. Moralen är mer evig än juridiken, skulle man kanske kunna säga, medan juridiken är mer jordnära och omedelbar.


 

Psykisk sjukdom, vanligen i historien omnämnt som vansinne, är präglat av sin aktuella tid. Även om människor i alla tider av olika skäl blivit eller ansetts vansinniga är de vanföreställningar eller psykiska sjukdomstillstånd vi ser idag ofta okända under medeltiden. Hur många söker idag hjälp för att de tror att de är gjorda av glas och går i tusen bitar om någon vidrör en? En inte ovanlig åkomma under medeltiden.


 

Rasism, eller rädsla för främlingar i största allmänhet, är inte synonymt med galenskap. Rasismen har varit med oss sedan dag ett, eller åtminstone sedan våra första stora moderna civilisationer.

Även om de flesta av oss, till och med rasisterna själva, idag inser att rasism inte är något bra så förekommer det. Jag tror inte det ökat eller minskat, jag tror det ständigt förekommer men att vissa stimuli gör att den ibland blir mer tydlig och offentlig.


 

År 1215 sammankallade påve Innocentius III ett av medeltidens viktigaste kyrkomöten. Det ska sägas, ett kyrkomöte är ingen lättviktare. De tar i allmänhet lång tid, ibland årtionden, och får stor påverkan på de olika kristna inriktningarna. I det här fallet, alltså innan reformationen, omfattade besluten hela den kristna världen.

Det man hade att besluta om år 1215 gällde ett tillägg till den kanoniska lagen, eller kanoniska rätten. Detta är en sorts kristen rättsordning som alla länder följde innan profana lagar började växa fram.

Dessa kyrkomöten har traditioner ända tillbaka till den ursprungliga kristendomen. Det första ägde rum i staden Nicaea, belägen i dagens Turkiet, år 325. Ledamöterna kom från hela det romerska riket i akt och mening att skapa en gemensam struktur för sin religion (för att slippa saker som when in Rome – do as the romans).

Den kanoniska lagen/rätten handlar också om hur den kristna världen ska se på dem som inte är kristna. Under mötet 1215 gällde frågan den judiska minoriteten. Det beslutades att judar skulle fråntas möjligheten att inneha offentliga ämbeten eftersom deras brott mot Jesus gjorde dem olämpliga att styra över kristna.

De ställdes inför ett dilemma. Det som är rasismens eviga problem. Hur vet man egentligen vem som är främling? Det syns ju inte alltid. Därför beslutades det på mötet att judar ska bära kläder som urskiljer dem från resten av befolkningen. Vid ett senare uppföljande möte beslutades att judar också ska bära ett särskilt märke på kläderna.

Det är från mötet 1215 man kan spåra nazisternas påfund 700 år senare att judar ska bära en gul stjärna. Och så där fortsätter det. Innocentius efterträdare fastslår att judar ska fråntas allt politiskt inflytande – eftersom de är dömda att leva i trädom intill domedagen. 

Detta sätter fart på den medeltida antisemitismen. Under 1200-talet brändes Talmud och massor av andra judiska texter i Europa, under 1300-talet fick de skulden för digerdöden. Sedan kom 1800-talet och därefter nazismen.


 

Hur ser våra dagars fördomar ut? Hur ser vår tids lagar ut? Och hur ser vår tids vansinne ut? Och vem avgör skillnaden?

Rasismen idag handlar inte specifikt om judar (även om antisemitismen ökat, även i Sverige). Tja, uppfattningen att invandrare är kriminella, att vi INTE vill att vissa grupper ska bära distinkta kläder, att alla företagare är kriminella som fuskar med skatten, att alla män är sexistiska svin och att muslimer är terrorister.

Frågorna hopar sig. Ska ensamkommande afghanska barn få stanna i Sverige? Vem har rätt till medborgarskap? Vad innebär ett tillfälligt medborgarskap? Vem har egentligen rätt att leva var på planeten?

Jag läser i kommentarsfältet på Facebook till en artikel som meddelar att nu, efter riksdagens omröstning, får ett visst antal ensamkommande ungdomar stanna på sitt boende här i Falun och gå färdigt gymnasiet.

Jag läser, jag förfäras. Jag ser vanliga medborgare spy ur sig hat och galla. De hatar dessa ungdomar, tillskriver dem beteenden utan att träffat dem. De vet inte ens hur de ser ut. De hatar oss politiker som tagit besluten, fast de inte träffat (än mindre pratat med) oss heller. De hatar också de ytterst få som uttrycker sitt gillande, där i kommentarsfältet.

De är många, de som hatar, och de hörs. Det verkar inte vara den vanliga anonyma ägghuvud-trollsvansen det handlar om, nej, det är 50-årige Kurt, det är 65-åriga Agnes, 45-åriga Anna och 22-årige Peter.

Jag misströstar – är människorna verkligen rasister? I dagens Sverige är drygt 20% av den röstberättigade befolkningen rasister och många partier gör sitt yttersta för att hänga med i rasistsvängen.

Det finns inget som talar för att det inte alltid sett ut så i Sverige, tvärt om egentligen. Men nu är vi inne i ett av de ovan nämnda historiska stimuli-perioder.

Håller någon inte med? Det är bara att se hur debatten förändrat sig kring vissa exempel. Ta Tillfälliga Uppehållstillstånd eller ensamkommande flyktingbarn eller varför inte den rödgröna regeringens flyktingpolitik. Ingen hade 2006 kunnat argumentera och överleva politiskt för Tillfälliga flyktingtillstånd eller att stänga gränsen.

Jag misströstar. För mig är rasismen idag som ondskan i filmen Det Femte Elementet – ju mer man skjuter på den desto större blir den. Man kan bara besegra den genom dess yttersta motpol – kärleken.

Jag misströstar, som sagt. Det går snart inte att ta en debatt någonstans utan att bemötas av hat och hån. Det enda man som politiker kan göra är att tala om vad man själv står för och i förekommande fall acceptera nederlaget.

Men det klart, vi vet ju inte med säkerhet hur det går i valet. Kanske vänder det, kanske vinner humanismen åter terräng.

Är jag oskuldsfull? Naiv? Skyldig? Kanske vansinnig? Döm mig gärna – men mitt samvete är rent. Annars skulle jag inte kunna kandidera till politiskt uppdrag.


 

Källor:

Rydell: Boktjuvarna

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

ensamkommande flyktingbarn – och mer

Jag har fått svar från partikansliet. Det är, från mitt perspektiv sett, inte upplyftande.

Det Centerpartiet sagt när det gäller en allmän amnesti är att man vill se en asylpolitik där det är skyddsskäl som avgör om man får uppehållstillstånd. Amnesti skulle innebära att man bortser från skyddsskälen.

Men det är ju just det som är skälen, tänker jag på min kant. Att man ska bortse från gängse regelverk eftersom situationen är allt annat än normal. Nåväl – en får väl kämpa på, som det heter. Jag hävdar för egen del fortfarande att det är regeringen som äger frågan men jag anser i alla fall att Centerpartiet borde driva den.

Min grundläggande syn på tillvaron gör att jag inte kan förmå mig att se saken på annat vis.


Det finns två elever. Ett brödrapar. Den yngre av dem började när familjen kom till Sverige i de lägre klasserna i grundskolan och fick därmed hjälp med grunderna i språket och andra nödvändigheter. Den äldre gick direkt till högstadiet och missade allt det. De båda bröderna fick därmed helt olika resultat och valmöjligheter.

Båda är begåvade men fick vid viktiga skeden i sin utveckling olika stöd och hjälp.

Den ene har idag toppbetyg på en teoretisk utbildning, den andre kämpar för att klara de teoretiska ämnena på en praktisk utbildning. Förstå mig rätt – jag lägger ingen värdering i praktik eller teori. Jag bara säger att samhälle och individ missar begåvningspotential genom att barn och ungdomar får hjälp och utbildning för sent.

För att uttrycka det enkelt: försök själv svara utförligt och nyanserat på en komplicerad fråga på ett språk du inte förstår. Prova, exempelvis, att åka till Irak, bo där ett par månader, varefter du inom deras skolsystem försöker diskutera den sekulära utvecklingen i Irak under Bath-partiet från 1960-talet och framåt.

Svaret ska vara på irakisk arabiska, eller möjligen nordkurdiska. Nej, hörrni – inför allmän amnesti för de ensamkommande flyktingbarn som finns här.


Det har under mars månad diskuterats hur svåra betygskriterierna är att förstå. Jag tycker debatten är lite märklig. Först, innan jag börjar detta resonemang, vill jag säga att jag verkligen inte är Jan Björklunds största supporter. Jag bytte ju parti delvis på grund av honom. Jag har heller inte full koll på grundskolan – jag har ett gymnasieperspektiv.

Det är inte skolministerns uppgift att formulera vare sig uppgifter eller betygskriterier. Att formulera kriterier gör det statliga verket och uppgifter i skolan formuleras av läraren. Det går inte heller att enbart titta på enstaka kriterier för då blir det verkligen obegripligt. Man måste koppla på en uppgift som bygger på kriteriet.

Låt mig förklara. Nedan följer ett A-kriterium i gymnasiekursen Historia 1b.

Eleven ger komplexa exempel på, och förklarar utförligt och nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden samt argumenterar för och emot olika sätt att se på dessa samband.

Säger inte så mycket, eller hur? Svårt verkar det säkert också. Men om läraren formulerar uppgiften så här kanske det blir lite mer begripligt.

Diskutera hur man kan se det första och det andra världskriget som ett enda krig. Använd i ditt svar Versaillesfreden, ekonomisk kris och demokratins fall (Hitlers maktövertagande).

En annan uppgift, återigen för A-nivå men på samma kriterium, skulle kunna handla om att jämföra de militära allianserna inför första världskrigets utbrott med vad som händer inom EU i relationen till Ryssland idag. Eller, om du är lagt åt det hållet, med NATO.

För att eleven ska kunna lösa uppgiften måste läraren tillhandahålla material att studera och ha relevanta lektioner förstås.

Så kommer vi till det där med utförligt och nyanserat. Det är ju en tolkningsfråga, det. Men inte heller det är särskilt svårbegripligt. Eleven måste eleven ha tillräcklig faktagrund/förkunskaper för att kunna föra nyanserade resonemang. En nyans är ett perspektiv, att vara nyanserad innebär att kunna se flera perspektiv utan att själv nödvändigtvis ta ställning (utom när det efterfrågas).

Så här tycker Sverigedemokraterna om ensamkommande flyktingbarn, så här tycker Vänsterpartiet. Två tydliga nyansskillnader i en fråga som kräver faktakunskaper.

Återigen, det kanske är olika inom matematik och i grundskolan. Men förlåt min retoriska fråga: hur svårt kan det vara att förstå betygskriterierna?  Inte behövs det forskarutbildningar för det, inte. Jag tycker hursomhelst det är mycket enklare och bättre nu än före gymnasiereformen.

Frågan är varför föräldrarna ska fundera på betygskriterier överhuvudtaget. Det borde ju vara något mellan elev och lärare. Uppgifter, däremot, måste vara formulerade så att en anhörig kan hjälpa till. Varvid läraren tar vid för att bedöma, stödja och kommentera.

Lätt att bedöma är det ju inte. Det blir en subjektiv bedömning – som med all bedömning. Det händer ofta att högpresterande elever ifrågasätter bedömningen. Det normala brukar vara att jag då läser uppgiften igen och går igenom mina anteckningar. Är jag fortfarande osäker ber jag en eller flera kollegor bedöma (utan att jag säger vad jag själv bedömt).

Sedan börjar pedagogens svåraste uppgift – att förklara och motivera sin egen bedömning så den blir begriplig och accepterad. Det brukar dock lösa sig. De flesta elever är förståndiga individer. Även de ensamkommande flyktingbarnen – jag hoppas de får stanna och visa er det.

Och apropå: skolverket har kommit med två intressanta saker sedan reformen sjösattes.

Det ena är det alldeles nyligen fattade beslutet att rektor bestämmer vilka partier som får komma till en skola. Skönt att slippa ickedemokratiska partier.

Det andra sätter fingret på ett intressant dilemma. En lärare kan bortse från vissa kriterier i ett betyg om språkliga förbistringar föreligger. Tanken är att underlätta för den som inte har tillräckliga språkliga kunskaper. Just med hänsyn taget till situationer med ovan nämnda brödrapar, kanske. Frågan är hur vi lärare gör med illa skrivande, blyga svenska ungdomar? Kan vi tillämpa detta även där?

Är det inte bättre att snickra lite på utbildningsväsendet, istället? Låt alla gå i skolan. Länge och mycket och på sina egna villkor.

Låt de ensamma barnen stanna.


versaler verses verserad

Vildvittrorna skulle gå på bio. Det är i sig en god sak. Under tiden jag inväntade biografvaktmästarens myndiga men vänliga signal att nu var tid att äntra salongen lät jag vittrornas upprymda göranden sakta tona ut och studerade en upplysande skylt. Jag begrundande meddelandet en stund varpå jag funderade över om jag skulle ta upp saken med personalen.

Hur tänkte man egentligen, undrade jag, när man beslutade att i offentlig miljö anslå den? Hurså? Jo, det är lätt att bli lite förvirrad av innebörden. För att kunna illustrera min undran klottrade jag ner några exempel på alternativ tillämpning av versaler i just detta sammanhang. Versaler fungerar ungefär som imperativ eller skrik i en skriftlig konversation eller information. Så frågan man bör ställa sig är vad som egentligen är viktigt att understryka i en, exempelvis den här, text?

 Exempel 1:

Permanent AVSTÄNGD! Reserverdelar finns ej att få tag på LÄNGRE. Alla biomater STÄNGS NER i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej SKRIVAS ut. Dessa SCANNAS vid ingång i biografsalongen. För BILJETTKÖP hänvisar vi till kassan eller SF-appen. Mvh personalen. 

Exempel 2:

Permanent avstängd! RESERVDELAR finns ej att få tag på längre. Alla BIOMATER stängs ner i mars 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas UT. Dessa scannas vid INGÅNGEN till biografsalongen. För biljettköp hänvisar vi till kassan eller SF-APPEN. Mvh personalen.

Exempel 3:

Permanent avstängd! Reservdelar FINNS ej att få tag på längre. ALLA biomater stängs ner i MARS 2018. Elektroniska biljetter behöver ej skrivas ut. Dessa scannas vid ingång till BIOGRAFSALONGEN. För biljjetköp HÄNVISAR vi till kassan eller sf-appen. Mvh PERSONALEN.

Personalen utväxlade nervösa blickar. Men jag märkte, inte utan viss tillfredsställelse, att några av de omkringvarande popcornstinna biobesökarna (såväl som delar av deras sällskap) faktiskt lugnande ner sig och lyssnade på meningsutbytet. Inga irriterade MEN HALLÅ – SKYNDA PÅ! avbröt oss med påföljd att en viss tystnad lägrade sig över den annars så livfulla biograflobbyn.

(Biograflobby låter förövrigt som en mäktig påtryckargrupp tänkt att bekämpa Netflix och andra streamingtjänster men här avses entrén utanför salongen där biljetter säljs. Och popcorn, nota bene.)

Det hela lugnade ner sig med konstaterandet att något så sällsynt som en lärare med för mycket tid kan ta sig de mest märkliga uttryck. Vildvittrorna reagerade överhuvudtaget inte. Det  säger väl också något, antar jag.

Det har kommit en film om Björn Borg. Tydligen har huvudpersonen själv inte haft mycket att skaffa med produktionen. I ett uttalande uttryckte han något i stil med det där är deras grej. Porträttlik är skådespelaren och 1970-talet fångas väl. Jag tillhör generationen som fick min skoldag avbruten när Ingemar Stenmark skulle åka. Då samlades barnen på Södra skolan i Falun (det var en rätt liten skola) och tittade på TV. Jag minns förövrigt också den klassiska finalen i Wimbledon mellan Borg och McEnroe 1980. Jag älskade McEnroe, trots allt. Vi hade mycket mer gemensamt än jag och Borg. Men okej, Borg var ju svensk.

Jag slås när detta skrivs av det skumma med Björn Borg. Jag menar, jämför med Ingemar Stenmark. Samtida och båda var absoluta superstjärnor. Yttersta världselit fullt i klass med Zlatan. Men hur gick det sen? Ingemar har förblivit folkkär och emellanåt dykt upp i rutan (exempelvis i Mästarnas mästare och olika trivsel- eller intervjuprogram) medan Borg bara försvann. Ett klädföretag han inte äger bär hans namn, det är allt.

En bilist har en ryttares vokabulär. I skolan förekommer ibland att jag tipsar om filmer. Under det romantiska 1800-talet skrevs min favoritroman Dracula (ja, ja, min äldsta dotter är döpt efter den kvinnliga huvudkaraktären, ni vet) och en uppgift eleverna kan få går ut på att jämföra den första filmatiseringen (Nosferatu), Coppolas Dracula från 1992 med Stokers roman. Jag är gammal nog att märka en förändring. För ett par år sedan var eleverna flinka att hitta filmer olagligt och det fick man ju försöka stoppa så gott det gick. Nuförtiden letar de vant bland diverse streamingtjänsters utbud, helt lagligt.Salig i åminnelse VHS-oteket på Haraldsbo som kollegorna i ett försök att dölja innehållet försett med en skylt:

tyska grammatikor – äldre

Man får medborgarbetyg i Kina. Jag är lite osäker på kriterierna men om du får högt betyg, och därmed anses som god medborgare, så får du på olika sätt fördelar i samhället. Snabbare eller bättre vård, lättare tillgång, kontakt eller hjälp av myndigheterna. Du får det helt enkelt lite lättare. Vad hände med det klasslösa samhället, egentligen? Var och en efter sin förmåga, var och en efter sitt behov? Nej, kommunister, bondfångare och hycklare är ni allihop. Myndigheterna oroas dock av det faktum att utbudet på den kinesiska statliga televisionen är så erbarmligt att man fruktar en folklig revolt. Direktivet är tydligt från partiet, gör bättre TV.

Plötsligt händer det. Jag skulle fara med osanning om jag inte medgav att det är roligt att höra ifrån gamla elever. Särskilt när de är nöjda och glada. Utvärderingar i all ära, den som hunnit prova sina vingar och funnit dem bära har måhända mer substans att komma med. Nyligen hände det.

Hej Fredrik. Jag skulle bara vilja tacka dig för allt du tillfört under mina år på gymnasiet. Jag har valt att plugga vidare på högskolan och har precis gjort klart min första termin där. Under den tid som har gått så har det flera gånger slagit mig hur mycket jag har med mig från dina föreläsningar och din personliga handledning under kursernas gång. Jag inser nog nu först i efterhand hur mycket dina lektioner tillförde, inte bara just inom ämnet, utan kanske mest det faktum att du alltid tillförde ett annat perspektiv på saker som verkade självklara, samt ditt upplägg gällande mycket eget ansvar och studieteknik. Så jag skulle bara vilja säga tack för det fantastiska jobb du gör och för att du har tillfört mycket som jag kommer ta med mig i vidare studier och ut i livet. Fortsätt med det du gör!

 För att inte en potentiell läsare ska få för sig att jag sitter här och skryter i all min inbillade briljans så, jodå, nog får också jag min beskärda del av negativ kritik. Den sparar och begrundar jag i mycket större utsträckning än den positiva, bland annat för att den ofta är rolig.

En favorit är:

Jag tycker inte du är en särskilt bra lärare. Visst är du för det mesta glad, man får välja uppgifter, redovisningssätt och du är alltid tillgänglig för handledning och hjälp och tydlig vid bedömning och så men utöver det har det inte varit så bra. Du har för långa lektioner, till exempel.

 Att i skriven text ogenomtänkt använda stora bokstäver, versaler, innebär alltså att meddelandet framförs på ett skrikigt sätt, skulle jag berätta för biografpersonalen. Och det är tillräckligt mycket skrik i samhällsdebatten som det är. Jag skulle avsluta med att vänligen rekommendera att använda versaler och gemener enligt vedertagen praxis. Vill man kan jag kontakta en språkkollega som mot billig popcorn eller ett rabatterat biobesök säkert kan tänka sig att hjälpa till vid författandet av framtida skyltar. Biografpersonalen verkade inte tycka att det var nödvändigt.

Varför allt detta? Är jag måhända en rättshaverist? Hoppas inte. Jag tror bara att jag rent generellt saknar lite av det verserade förhållningssättet i tillvaron. Någon språkligt bevandrad får svara på om kategorin versaler är besläktat med adjektivet verserad. Men om jag ska knyta ihop det här gör jag det med ordlistans synonymer till ordet verserad:

mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad, förbindlig.

För mycket av vart och ett av synonymerna är inte eftersträvansvärt, kanske. Men lite mer av dem här och där skulle väl vara trevligt?

bild 37 – symposium

Vin. Det smakar, det.


När jag studerade vid historiska institutionen i Uppsala hände det att vi hade symposium, också kallat post-seminarium. Det innebar att vi, på kvällstid, först hade seriös kursverksamhet och sedan avslutade med fest eller mingel. Vi drack vin och stämningen kunde bli hög. Så här säger Wikipedia om saken: Ordet symposium kommer från grekiskans symposion, som betyder dryckeslag, av potos, (dryck), men avser idag oftast akademiska konferenser – även de utan dryckesintag.


För de antika grekerna var vinet en dryck med stark symbolisk och kulturell betydelse. Dock dracks det aldrig oblandat. Det moderna grekiska ordet för vin är krasi vilket betyder blanda – under antiken blandades vinet med vatten i ett kärl benämnt krater.  Blandningen, vilket kan låta märkligt för oss idag, bestod av 20 delar vatten och en del vin. Det blir sålunda ett mycket alkoholsvagt vin – mer att betrakta som en sorts allmän måltidsdryck. När det däremot var fest eller mer formella dryckesslag kallades det för, mmm, just det – symposium. Och då gällde helt andra regler. Först och främst utsågs någon ur sällskapet till kvällens kung vilkens maktbefogenhet bestod i att avgöra hur starkt vinet (alltså blandningen) skulle vara och hur många kratrar som skulle serveras. Ju fler kratrar och desto lägre andel vatten desto högre stämning, ansågs det.

Vinkulturen skilde sig åt mellan de grekiska stadsstaterna. Spartanerna var måttliga och disciplinerade vindrickare. I Sparta tilläts inga privata symposier och en begränsad mängd vin ingick i deras obligatoriska gemensamma kvällsmåltider. Dionysos är vinets och berusningens gud hos grekerna (i Rom Bacchus)  och den som enligt mytologin överlämnade vinrankan till människorna. Kring Dionysos finns även andra sagoväsen som självklart är omåttliga vindrinkare. Andra som hänger med vinguden är olika grupper av (som det hävdats) besatta kvinnor och det är framför allt dessa som förknippas med Dionysoskulten.

Kultens utövare, backanter (inte sällan också det kvinnor), var ökända för sitt vilda festande där dans, sång och orgier ingick. Ordet har överlevt – först via Rom där backanal var en extatisk och religiös rit till guden Bacchus ära. Ordet används än idag som benämning på vilda, alkoholstinna fester. I Rom firades backanaler till år 186 f.v.t då senaten förbjöd verksamheten efter rapporter om orgier av sexuell karaktär. Jojo. Men Dionysos stod inte högt i kurs i Sparta där den härskade klassen överlät sina vinodlingar till slavarna (heloter). Uppenbarligen var vinet alldeles för viktigt för exempelvis Atens eller Thebes befolkningar för att druvorna skulle skötas av om handlaget okunniga slavar.

Berusning var förövrigt heller inte uppskattat i Sparta. Som en del i sin utbildning fick de unga spartanerna bevittna en till bristningsgränsen berusad slav. Detta som exempel på hur man inte skulle bete sig i livet. Kanske var det detta mina lärare på historiska institutionen ägnade sig åt? Frågan är vem som var lyckligast, slaven eller dess ägare. Varför ler alltid den druckne? Vinkulten finns förövrigt kvar i vår moderna värld. I vardagssammanhang via Bellman (alla kan väl tralla hans bordsvisor) men också via diverse gastronomiska sällskap och ordenssällskap som på olika sätt hyllar druvan, samvaron och sången.


Hitler gillade Sparta och spartanerna. Hitler var förövrigt också nykterist. Flera har vittnat, kanske främst Albert Speer, om de oerhört långtråkiga kvällarna i livet kring Hitler i hans privata residens på Berghof (som ligger i närheten av Berchtesgaden på Obersalzbergs sluttningar).


Bild 37 är min hyllning till vinet. Gutår!

Som jag brukar tjata om till mina elever: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen. Bild 37 är tagen hemma hos kommendörkapten (som jag kallar honom) Pettersson i början av millenniet. En kollega hade ordnat friidrottstävlingar på Lugnet och jag spöade Darke på 100 meter fritt (han snackar fortfarande om chocken). Efteråt hade vi bankett, med goda viner, och det var där min vän officeren i flottan kom in i bilden. Det var en härlig kväll och förövrigt en härlig tid i livet i största allmänhet. Kanske är det därför många av oss dricker vin påfallande ofta, för att minnas allt det goda, i dubbel bemärkelse, vi upplevt genom åren.

Det och för den goda smaken, förstås. Ikväll blir det På spåret och en eldig Rioja, tror jag.


Relaterade blogginlägg:

När jag gick kurs hos franska vinakademin

På akuten under skolavslutningar

Ingen dansar nykter


Källor:

Cartledge: Sparta

Wikipedia

bild 35 – den lille mand

Den lille mand med den röde näse är en dansk snapsvisa som jag och min svåger till övriga familjens förskräckelse gillar att sjunga. Högt. Starkt.


På fotografi nummer 35 nedan syns salig mor med ett blomsterfång i famnen. Mamma gillade verkligen blomstermarknaden i Aix-en-Provence. Men skälet till att jag fotograferar henne i maj 1992 är ett annat. Bredvid henne står nämligen den lille mannen som höll hov på den klassiska adressen Rue Pierre et Marie Curie 11 där jag och min kompis Jessica bodde under det år vi studerade i staden. Jag sökte efter svepskäl att fotografera den lille mannen. Denne fantastiske lille man.

Jag vet inte vem han var. Han pratade med allt och alla, ivrigt sugades på sin sedan länge slocknade pipa, högt och ljudligt – även om det var fullständigt omöjligt att höra vad han egentligen sa. Detta mestadels beroende på kombinationen av hans kraftiga provensalska dialekt och tandlöshet skapade en viss otydlighet. Men tydlighet var möjligen inte poängen. Ibland, ofta på fredagarna spelade mannen dragspel. Då var det extra festligt, minns jag. Denna trashank var hälften så stor som mor och hon var inte lång. Men med vilken pondus han styrde kvarteret!


Begreppen naturligt respektive onaturligt är begrepp hämtade från kristendomen. Med naturligt beteende avsågs något som var i överensstämmelse med skaparens avsikter – att att använda sina lemmar eller bete sig så som skaparen avsett. Män ska vara män, kvinnor kvinnor och vi ska ägna oss saker som skaparen avsåg med de biologiska och sociala könstillhörigheterna. Vem som äger tolkningsföreträde i det sammanhanget är självklart en annan fråga. Men den som genom den kristna historien betett sig på ett avvikande sätt än vad herren enligt bibeln avsåg är, och har varit, att betrakta som onaturlig.

Detta stämmer naturligtvis (!) illa med evolutionen. Våra biologiska organ och sociala beteenden förändras nämligen med varje generation. Det går oändligt långsamt, lite i sänder. Men det sker. När något sker relativt snabbt kallar vi det revolutionerande. Alla våra organ utvecklades från början för en viss funktion men förändras genom årtusendena. Munnar, exempelvis, utvecklades för att flercelliga organismer skulle kunna inta föda effektivt. Vingar uppstod ur ett organ som tjänade ett annat syfte (som solfångare på insekter men hade bieffekten att de gjorde det lättare att hoppa, skutta och till sist.. flyga). Sex utvecklades för fortplantning, även uppvaktningsritualen är biologisk. Den används av såväl honor som hanar för att bedöma lämpligheten i parning med en viss individ. Sex används idag också på andra sätt. Schimpanser exempelvis, har sex för att cementera allianser och dämpa spänningar. Är det onaturligt? Tänk om Trump och Kim Jing-Un kunde besegla en överenskommelse om avspänning med lite schyst och avslappnade sex?

Tanken svindlar.

Rent evolutionärt skulle man kunna påstå att #metoo är en fullständigt naturlig reaktion på det faktum att män genom sitt beteende genom århundraden satt den ursprungliga evolutionära tanken med parningsritualen ur spel. Alltså, genom att kränka och förtrycka tillgodoses helt andra behov än att undersöka huruvida honan är en lämplig partner för parning samtidigt som honan förnekas denna biologiska självklarhet och rättighet.

Det börjar bli jobbigt, nu. Jobbigt att ta in omfattningen av vad kvinnor fått utstå. Kanske är det jobbigt för dem som sedan länge befunnit sig bland den grupp som ser det som en självklarhet att bete sig som han vill. Reaktionen, äntligen, kommer att leda till förändring – kanske kan vi faktiskt tala om en revolution. Kanske kommer #metoo att leda till verklig, bestående förändring. Kanske upplever vi just i detta nu det tillfälle då sexism och kränkning går från att vara en naturlig del av samhället till en onaturlig. I det perspektivet är åsikten inte alla män redan mycket forntida.


Den lille mannen lever säkert inte längre. Men han dyker då och då upp i mitt sinne. Kanske för att det för mig framstår som något mycket angenämt i hur han framlevde sin ålderdom. Han hade sin lilla scen, i ett kvarter i södra Frankrike, i slutet av ett millennium. Ack, den som fick ha det så. I väntan på min lilla scen upplever jag tiden när mina döttrar rent statistiskt och normativt plötsligt kan se fram emot en ljusare framtid. Och det är ju inte så illa, när allt kommer omkring.