Den plötsliga friheten. Insikten att det faktiskt är över, vad det nu var som känts tungt. Att känna sig oberörd av en påminnelse, faktiskt närmast lättad över att inte vara en del av det. Det är en vidunderlig känsla.
Jag inser att jag är ignorant. Jag tror nämligen att jag vet så mycket, lika övertygad som jag är om min duglighet och briljans är jag ovetande om att allt jag tror mig veta är en illusion. Mänskligheten må veta relativt mycket men knappast individer eftersom individer behandlar andras kunskaper som sina egna. Kunskaper, tjänster och behov som vi köper eller tillgodogör oss är inte liktydigt med egen kunskap. Forskare har, för att belägga detta, bland annat undersökt hur många i en undersökningsgrupp som kan förklara hur en relativt enkel sak, ett blixtlås, fungerar. Blixtlåset är en uppfinning relativt många använder dagligen men, som det visade sig, relativt få kan förklara hur det faktiskt fungerar.
Det här är inte nödvändigtvis dåligt, det är bra och nyttigt att vi människor lärt oss samarbeta. Men betänk samtidigt hur lite vi vet om världen. Jämför man med stenåldern då individer måste kunna tillverka sina egna kläder, göra upp eld, jaga kaniner och fly från lejon. Mänskligheten vet som kollektiv oändligt mycket mer idag men individer vet faktiskt mindre. Vi måste i mycket större utsträckning än i forntiden förlita oss på andra för att tillfredsställa våra behov eller vår trygghet.
Vad som är viktigt? Att klara sig själv och ta ansvar. Jag är ensamstående förälder med två tonåringar som stundtals har det tufft. Jag tar hand om min gamle far. Jag försöker ständigt bjuda in och till. Jag bär. Jag försöker även bidra till demokratin och vara en bra lärare. Jag säger inte detta för att väcka sympati eller kokettera med min godhet utan för att det är så man gör här i livet. Men helt ensam är jag inte. Jag har fått lite hjälp. Men jag klarar mig själv. Var och en står sig själv närmast. Att förstå sig själv är att i någon mån inse vidden av sin okunskap och hur begränsade vi faktiskt är.
Ibland dyker det dock upp händelser och personer man bör undvika att ta del av. Och insikten därav innebär frihet. Det är en vidunderlig känsla. Jag tror kunskap, eller klokhet om man så vill, är förmågan att kunna avgöra vad som är viktigt respektive oviktigt här i livet och att göra val efter i enlighet därmed.
Trots att jag, liksom vi alla, blir äldre så är jag övertygad om att tiden är min vän. Det är det viktiga.
Vad finns och var ligger det? Inte så mycket på gamla I13 måhända. Så tänker möjligen galenpannan i öster.
Ofta får jag diskutera ords betydelse. Ord spelar roll. Ordet är förvisso fritt men det följer ett ansvar med yttrandefrihet och ju större insikt om vilken betydelse ord får i praktiken desto större visdom.
Arkivet. En meditativ plats. Jag är inte alltid helt fokuserad eftersom själva besöket är målet. Jag letar inte efter något särskilt och höll på att bläddra förbi, men det var något som fångade mitt intresse. Kanske var det ordet ”kasern” som gjorde att jag försjönk i en liten skrivelse. Egentligen en bagatell men samtidigt vördsamt upprörd. En förflutenhetens petitess. Men viktig för några som berördes därav och därför vacker.
Skrivelse från chefen för kungl. Dalregementet med överlämnande av framställning rörande benämningen av regementets förläggningsområde.
Till Stadsfullmäktige i Falun.
Med översändande av bifogad skrivelse från Kungl. Dalregementets underofficerskår får jag äran härmed anhålla att Stadsfullmäktige ville taga under övervägande i densamma fastställda förslag, som jag anser berättigat.
Falun den 21:a november 1922
Axel J:n Sjögreen Regementschef
Aug Schröder
Till chefen för Kungl. Dalregementet.
Enligt fastställd ny indelning och bemanning av kvarter inom Falu stads planlagda område benämnes Kungl. Dalregementets område ”Dalregementets kasern”. Då denna benämning i tal och skrift i de flesta fall förkortas till ”kasern” synes oss benämningen i många fall vara missvisande och oriktig enär i Falun finnes flera kaserner, exempelvis vid Främby.
För oss som äro skrivna och boende inom området är det i många fall otrevligt då ordet lätt leder tankarna på kasernliv i allmän sämre mening. Våra skolbarn uppropas i skolan boende i ”Kasern”, vilket barnen får höra allt i form och mening, som ej är tilltalande. Post adresserad till ”Kasern” kommer till Dalregementet oaktat den hör till Främby kasern och vice versa.
Vi förmena att benämningen ”Dalregementet” är både korrekt och mera tilltalande, varför en åtgärd i den riktningen är väl motiverad för denna benämning å vårt förläggningsområde i officiella handlingar från stadens myndigheter m.m.
Av vad som ovan anförts får jag härmed å Kungl. Dalregementets underofficerskår vördsamt anhålla, att Regementschefen ville till stadsfullmäktige i Falun ingå med skrivelse i ärendet anhållan
att i benämningen ”Dalregementets kasern” ordet ”kasern” måtte utgå och benämningen bliva ”Dalregementet”.
Falun den 9:e november 1922
Å und.off.kårens vägnar
Kårens ordförande
Eric Nordin
Var vi bor, vad vi heter, vad platsen där vi bor heter och kallas, hur dessa ord uttalas och hur vi skriver och uttrycker oss – allt spelar roll. Eric Nordin uttrycker sig väl. Och nog får man anse att han lyckas i sitt uppsåt. För visst lever ordet ”kasern” kvar som benämning men de flesta refererar nog till ”Dalregementet” när de avser området omedelbart väster om Ica Maxi.
Kanske passar det att avsluta med att uppmana en viss diktator att studera sin historia. Under andra världskriget lär nämligen Sovjetisk radio rapporterat att det fruktade dalregementet rör sig norrut. Mer säger jag inte.
Det här var ju lite märkligt. Efter sportlovet i Bydalen skrev jag en nostalgisk hyllning till mina ungdomsidoler Depeche Mode. I synnerhet till deras senaste låt. Men bloggposten blev bortplockad utan motivering. Jag bröt väl på något sätt mot upphovsrätten, kan tänka. Och WordPress kundsupport verkar inte stå Elon Musks personalpolitik efter, (Ujuj, nu skrotar de väl hela bloggen!) Nå, här följer texten igen utan koppling till grupp eller musik.
Den hårda vinden blåser på båda kinderna. I backen, i liften och i stugan är jag utlämnad åt mig själv och mina, ofta enfaldiga, tankar. Men det är mina tankar, med eller utan enfald. Det är meditativt. Jag gillar att då och då skjuta ut mig. Gömma mig från mitt i allt väsentligt privilegierade liv. Åka iväg och befinna mig i en bubbla – exempelvis genom att åka till Bydalen över sportlovet. Eller till Styrsö som nu över påsk. En sorts timeout från livet. Samtalen med döttrarna och de andra fäderna är värdefulla.
Ibland får man bara en chans. Men ibland räcker det. Plötsligt fångar man det där ögonblicket utan att man riktigt förstod hur det gick till. Eller fångar och fångar – upplever är kanske en bättre formulering. Man gör rätt. Darrar inte på manschetten. Ibland förstår man först efteråt hur avgörande ögonblicket faktiskt var, ibland stannar tiden just där och då. Ibland, påfallande ofta, missar man tillfället och får leva med konsekvenserna. Exempelvis på det förra är ett samtal med en tonåring eller annan pappa.
Vad är en snippa. Herregud. Om jag på något sätt haft något med domen att göra hade jag med två illröda kinder sagt upp mig (gått i pension handlar det väl om i detta fall) stängt dörren efter mig och aldrig mer gått ut. Hållå! Pappa! Hallå! Det var var bara kvinnan som var på tjejens sida – iew! Barnen och ungdomarna vet, minns och förstår. Och det finns oförlåtliga saker. Och det finns tillfällen man inte får darra på manschetten om man vill vara på rätt sida historien. Iallafall inte om man vill förtjäna en plats i någons liv.
Alla lajvar vi våra liv. Spelar roller, uppfyller förväntningar. Samlar likes på sociala medier. Själv spelar jag pliktskyldigast rollen av lärare, ensamstående pappa, politiker, körsångare och säkert många andra roller jag inte ens är medveten om. Jag gör det så illa att det är meningslöst att försöka iaktta ens tillstymmelse av skammens rodnad på någon av kinderna. (Tänk förresten vilket partytrick att kunna rodna enbart på en kind!)
Först var barnen små. Sedan dog deras mamma. Sedan kom en pandemi. Sedan var de tonåringar. Plötsligt kan jag inte fortsätta min strävan efter att skydda dem från all världens ondska, det är inte längre en fråga om vad jag tycker. Det är här det som förälder är lätt att gå vilse. Jag sätter mig på läktaren så länge, beredd att bistå med vatten och råd vid en eventuell timeout. Även om det känns som jag drabbats av känslomässig påssjuka är det så det är. Jag är numera nörden på läktaren.
Ingen är felfri. Jag älskar mitt ibland något dekadenta liv samtidigt som jag plågas av världens elände här som där. Men man får bara en chans på relationer och man vet inom sig hur man vill ha det. Jag vill ha mina döttrar nära, jag vill att de ska vilja vara med mig när de är gamla. Eh, när jag är gammal. För det målet krävs att man alltid vänder andra kinden till.
Vinden piskar mig i liften. Men helt utlämnad åt mig själv ute på fjället är jag ju inte. Det finns några tonåringar och andra pappor att tillgå. Jag sträcker på mig i backen. Den hårda vinden blåser på båda kinderna. Alltid.
Jag böjer mig självfallet för upphovsrätten. Eftersom jag använde texten till låten är det kanske inte så konstigt att man tog bort blogginlägget. Men det är synd för det var ett, om jag får säga det själv, bra blogginlägg. Mycket bättre än det här. Och någon kunde väl sagt något?
Men låten måste jag väl få länka till? Och apropå! All musik på bloggen har fått en egen spellista på Spotify för er som har det. Mycket nöje!
Med yttrycket hank och stör avses gränser eller markeringar för ett område, äganderätt, maktområde, befogenhet, verksamhet etcetera.
Ska du ha en knogmacka mellan lysmaskarna så du får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset? Se där en språklig rest från femtiotalets pilsnerfilmer. Språk, fortskaffningsmedel och mentalitet förändras över tid. Men vissa saker är faktiskt oföränderliga,
Vad den måste ha sett och hört, ljuskronan i rådhuset. Oceaner av ändlösa debatter om mer eller mindre angelägna ämnen. Undrar hur gammal den är, förresten. Säkert minst hundra år. Lika gammal som den svenska demokratin.
Hur ska vården organiseras? I glesbefolkade län diskuterar man om expertisen ska centraliseras och hur mycket vård man kan förvänta sig lokalt. Mot våra dagars helikopter ställdes under 1800-talet häst och vagn. Men det var inte ett bekvämt färdsätt, skakigt och eländigt för den sjuke, och i början av 1920-talet övergick allt fler till motordrivna ambulanser. I Faluns rådhus diskuterades frågan 1922.
Ambulanssutomobil
Utdrag av protokoll hållet vid Drätselkammarens i Falun sammanträde den 7:e november 1922.
§300
Uti en till Stadsfullmäktige ingiven skrivelse hade Brandchefen Carl Landström å särskilda kommitterades vägnar erbjudit staden så som gåva genom insamlade medel anskaffad ambulansbil, under villkor att staden täckte den till 1200 kronor uppgående brist, som funnes till bilens fulla likviderande.
Sedan detta ärende remitterats till Drätselkammaren för avgivande utlåtande efter inhämtande av överläkaren vid länslasarettet i Falun kirurgiska avdelning och Brandstyrelsens yttranden, förelågo nu ifrågavarande yttranden, varefter Kammaren tog ärendet i övervägande.
Vid den överläggning, som i anledning härav uppstod, framställdes tvenne yttranden, nämligen dels av Herr Axel Wallin, att Kammaren måtte föreslå Fullmäktige att icke mottaga bilen ifråga, enär nuvarande hästambulans kunde anses ändamålsenlig och bilen, som med all sannolikhet kommer att åsamka staden nya kostnader, således bleve av mindre betydelse av den samma, dels ock av Herr Nordling om antagande av det gjorda erbjudandet.
Drätselkammaren beslöt härefter med bifall till Herr Nordlings yrkande, att Stadsfullmäktige måtte besluta
dels att staden förklarar sig med tacksamhet förklarar sig mottaga den ifrågavarande ambulansautomobilen med förbindelse för staden att tills vidare att genom brandstyrelsen ej mindre ansvara för ambulansens skötsel och underhåll än även på sätt brandstyrelsen föreslagit med dess egen personal ombesörja sjuktransporter såväl inom staden som från angränsande de kommuner, allt mot den taxa, som brandstyrelsen, intill dess Fullmäktige, på förslag av Styrelsen fastställt sådan, äger att bestämma: dels ock att staden av innevarande års anslag av oförutsedda utgifter täcker den uppkomna bristen 1200 kronor.
Som ovan
In fidem
Agne Ihrfeldt
Ambulansautomobil 1922. Bilden föreställer den som fanns i Gävle vid samma tidpunkt. Foto: Gävle Dagblad
Falu stads Drätselkammare
Undertecknad har från Falu Stadsfullmäktige genom eder mottagit handlingar ang. en till Falu stad erbjuden ambulansbil, med begäran om mitt yttrande. Jag har dröjt med svaret, då jag väntat någon ytterligare precisering, varutinnan stadsfullmäktige önskade höra min mening; i brist på sådan precisering kan jag endast i största allmänhet vitsorda, att en ambulansbil syns mig vara av stort värde såväl för landsbygden som Falu stad, för den sistnämnda mindre genom att möjliggöra en snabbare transport av det enskilda sjukdomsfallet, vilket inom stadens hank och stör har mindre betydelse, mera därigenom att bilen genom sin snabbhet medhinner ett större antal transporter inom rimlig tid, de dagar då sjukdoms- eller olycksfall hopas. Den erbjudna ambulansbilen har jag provåkt och synes mig den fullt lämplig för sitt; i fråga om dess konstruktion m.m saknar jag naturligtvis anledning att yttra mig. Det synes mig i hög grad önskligt, att Falu stad gör i förhållande till bilens blivande nytta stående uppoffringar för dess vård och drift.
Som ovan
J.A Waldenström
Ambulanshelikopter 21:a århundradet. Foto: Region Dalarna
Häst och vagn, ambulansbil eller helikopter. I veckan diskuterades faktiskt hantering av hästspillning inom tätbebyggt område, alltså inom hank och stör, i kommunstyrelsen. Efter hund och katt måste man enligt lag mocka men hästar omfattas inte. Cirkeln är sluten. Allt är föränderligt, allt konstant, ett faktum som får illustreras av ljuskronan i sessionssalen i rådhuset. Jag ska fråga min idol, avgående kanslichef Kerstin om dess ålder. Hon vet säkert.
Ljuskronan i Rådhuset, oförändrad sedan (åtminstone) 1922? Foto: undertecknad
Tonåringen stirrar på mig. Vad pratar du om? Plingplongtaxi? Chilla, padre. Även om tonåringens språk förändras över tid för såväl individ som kollektiv är sannolikt dess trots mot föräldragenerationen lika gammal som mänskligheten själv. Det känns faktiskt en smula hoppfullt. För det tonåringen gör är att utmana gränserna för hank och stör. Det borde fler göra för det är så vi blir klokare.
Källor:
Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1922
På senare tid har jag läst om forskning kring schimpanser. Ju mer jag lär mig om schimpanser desto mer gillar jag deras värld.
I schimpansernas värld förväntas de dominerande medlemmarna respektera de svagare. En hane stjäl exempelvis inte med rå styrka en honas banan för då förlorar han status i gruppen. Det finns även många exempel (googla gärna på ”Kidogo”) när schimpanser aktivt hjälper nödställda i gruppen med mat och förnödenheter. Barn, sjuka eller gamla överges inte.
Beteendet avspeglar moral. Och kärlek. I ett föräldrahjärta finns det alltid plats för fler oavsett om det är ens biologiska barn eller inte. Och med ett mer utvecklat intellekt och känsloliv föds mer avancerade tankegångar. Vad är rätt, vad är fel, enligt vem och varför? Det verkar hursomhelst som moral har existerat långt före människan. Alla sociala däggdjur har moralkoder för att mer effektivt kunna samarbeta i grupp.
Det är ungefär fyra år sedan det blev väsentligt sämre med Malin och hon lades in på sjukhus för att aldrig mer komma hem. Fram tills dess hade vi burit varandra på våra ryggar i över två decennier. Sorgen har under dessa år varit förlamande. Nu är den mer som något av en gammal bekant. Alldeles för gammal och alldeles för bekant. En konstant känsla som ibland klingar av och ibland på.
Jag minns att jag en gång undrade när världen skulle ha glömt oss och vårt trauma. Lite egoistiskt, jag vet, men alla är solen i sitt eget kosmos. Nå, nu är vi där. Världen har glömt, nu får vi, för att citera salig syster, precis som alla andra äta våra pannkakor kalla. Och det är väl vackert så, antar jag. Världen har annat att tänka på. Syster Helena sa en annan gång att jag, trots att jag är så hopplöst heterosexuell, ändå fattade grejen. Dotter 1 säger att jag inte är helt jävla dum i huve, iallafall inte just nu. Även detta är på något sätt vackert att tänka på.
Den manligt behärskade glädjen
Men hur mår du? Någon tröttnade nyligen på att jag ständigt svarar på frågor av den här typen med hur flickornas mående är. Jag stannade upp. Ja, hur mår jag egentligen? Tankarna avbryts med en fråga. Pappa, vem är Svenne och vem är Lotta? Äh, strunt samma. Jag och Dotter 2 slötittar på Mello och legendarerna skulle hyllas. Jag skrattade, jag fann frågan rolig. Fast vid närmare eftertanke: det stämmer ju – det är inte helt lätt att avgöra vem som är vem på bilderna från 70-talet. Frågan vittnar dessutom om en modern, ungdomlig, syn på könsidentitet. Svenne eller Lotta. Det är inte viktigt vem som är vem. Det som är viktigt är musiken, tilliten och hur vi beter oss mot varandra.
Märk hur vår skugga
Så hur mår jag? Visserligen är man alltid en skugga av sina barns mående men på det hela taget mår jag bra. För att flickorna mår bra. Men visst längtar jag. Efter att bli kär i ett vackert sinne, efter att få vara en schimpanshane, efter att få vandra med någon i Roms gränder, efter att under tystnad uppleva solnedgången ute på Saltskär.
Jag hör ett eko av tiden före 2019. Det är ändå bra just nu, livet. Det finns nämligen så många goda människor att lära känna. Flocken är oändlig. Av honor, hanar och allt däremellan.
Drömma går ju. Egentligen kokar det ner till en enda slutsats. Att min potentiella framtida dröm-schimpanshona måste ha en viss egenskap. Det räcker. Hon måste kunna förstå vad jag kommer ifrån utan att känna sig hotad eller likgiltig. Men tar hon risken, vågar hon den satsningen i livets stora pokerpott kan jag som minimum garantera en sak: att hon får behålla bananen alla dagar under livets gång. När hon är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, snäll eller dum. Är det något jag fullt ut kan stå för så är det detta enkla faktum.
Allt som är bra är rätt. Det gäller bara att kunna avgöra skillnaden och sedan följa den vägen. Jag gör ständigt fel, är egentligen ofta rätt bedrövlig, men jag håller i slutändan ihop, och de som finns; ja, de finns. Jag och döttrarna. Jag och syskonen. Jag och vännerna. Jag och…
I schimpansernas värld vill jag leva. I schimpanserna värld vill jag, när den dagen kommer, dö. Gärna, om jag får möjligheten att välja, med flocken vid min sida i trygg förvissning att jag blev och gjorde det jag kunde.
Vilken skön ålder det här är, säger en av mina gamla vänner. Inget mer att bevisa, det är bara att vara sig själv.
Ska man behöva gå över ån efter vatten? På en anonym italiensk restaurang i Gamla stan dök den plötsligt upp: tvillingen på väggen. Jag har alltid vetat att det närsomhelst kan ske, ändå tog situationen mig tämligen off guard. Chocken. Glädjen. Kärleken. Känslan av gemenskap och trygghet. Hemlandstoner. Alltihop i en salig blandning.
Hemma vs Gamla stan
Man får försöka bräka med så gott man kan i tillvarons syndaflod av vansinnigheter. Passivitet duger inte, det leder ingen vart. Inte mer än till någon förfärlig destination, för att använda en metafor. Så: mot Stockholm! Ibland måste jag, verkligen måste, lämna Arkadien för att styra kosan mot galenpannornas paradis, Mammons högborg, Mälardalens Sodom och Gomorra. Varför? Det är för skönheten. Alltid för skönheten. Stockholm i mitt hjärta. Skönheten har inget pris. Jag betalar därför gladeligen Charon hans silvermynt för att korsa Styx. (Det är alltså Falun, Stockholm och SJ vi diskuterar).
Mysiga Tweed i Gamla stan
Gotham City är seriehjälten Batmans, eller Läderlappen som vi sa på min tid, hemvist. Det är mycket som händer där och Batman räddar ständigt staden från undergång. Begreppet, eller namnet, Gotham är dock äldre än Batman. Det myntades av författaren Washington Irving under första halvan av 1800-talet. Irving gav New York namnet som smeknamn på grund av alla galenskaper som ägde rum där. Ursprungligen lär begreppet härröra från en medeltida legend om en engelsk stad, Goatham (Getbyn), vars innevånare ville undkomma skatt och därför spelade galna (genom att bräka som getter) så fort kungens fogdar närmade sig.
NK och Centralen
Jag brukar ibland när jag är på resande fot skicka opåkallade moralkakor till döttrarna. Den här gången hittade jag lite inspiration på självaste twitter. Men nu har de genomskådat mig. Jag visste att dagen en gång skulle komma och nu är den alltså här.
Alla behöver vi lite lyx emellanåt och, ibland, det onödiga. Jag söker därför glitter och bubblor. Guldfoajén på operan. Klassiska restauranger, utbud, signaturcocktails och anonymitetens lyx. Jag är villig att betala för allt det där. Mycket, om det håller den kvalitet jag efterfrågar. Hellre Gotham än Gotland, så att säga. Och, givetvis, tvärt om. En rolig sak jag brukar roa mig med i stan är att bräka på dalmål till skillnad mot den lågmälda faludialekt som annars är mitt tungomål. Då är jag plötsligt excentrisk, en kuriositet, närmast hemmahörande på Skansen. Men hjälp att hitta rätt får jag alltid.
Servitören lyssnade med tillkämpad artighet på min allt mer enträgna berättelse om tavelsamlingen på väggen i hans restaurang. Påståendet att jag ägde en identisk avfärdade han som en fyllskalles delirium. Han hade tyvärr inget, utöver en stilla undran hur jag ville betala notan, att tillföra konversationen. Han ville mest gå hem. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag förstår honom.
Jag gillar Gotham. Dekadensen och avspändheten, mixen, utbudet och galenskapen. Att köpa te på NK. Bubblor till lunch och goda vänners lag. För hit har de flytt, alla vänner. Och junior. 200 000 följare hade han aldrig haft som polis i Arkadien. På ett sätt förstår jag dock den som flyr till Stan.
I Gotham uppehåller Batman lag och ordning. Tack för det, Batman, jag kan tack vare dig njuta överdåd och klass i trygg förvissning om att mina vänner har det bra.
Jag är genomskådad. Här som där. En fåraherde i Stockholm. En chimär, en obetydlighet och oombedd rådgivare. Men en tämligen glad sådan. Bä bä vita lamm. Charon och Styx talar i mytologin om enkel biljett. Icke så jag. Fylld och fattig är jag plötsligt hemma igen. I Falun. Där vindarna pina slaggvarpens krön, där tonåringens känsloliv är som en Porsche med cykelbroms, där dalfolket härska och salighet bo.
Stopet ❤️
Ån är full oavsett man springer över den eller ej. Jag är också full. Av glädje, harmoni och kalorier. Tack för den här gången Getstan. Alla behöver vi känna igen oss, ha något att hålla i när åskan går och alla bräker vi när anden faller på. Här som där. Så tack Stockholm. För chocken. För glädjen. För kärleken. För känslan av gemenskap och trygghet. För hemlandstoner. För utbudet och kulturen. För alltihop i en salig blandning.
Min vän har rätt. Nu är en härlig ålder. Inget mer att bevisa. Det är bara att vara sig själv. Det vill gärna bli bra. Vår bästa tid är nu.
Filosofi handlar om att ifrågasätta det vi tar för givet och hur vi ser på världen. Vad vi egentligen vet om vår omvärld och om andra människor. Det handlar om frågor som vad rättvisa är. Hur vi kan vara säkra på vad som är rätt och fel? Enligt vem och varför då?
Sedan jag först hörde talas om att Tranemo kommun under ett år anställt en kommunpoet har jag funderat. Det fastnade, det där. Vilken grej! (Jodå, jag inser att jag redan här tappat 95 procent av alla potentiella läsare på grund av att jag andas ett så grundligt slöseri med skattemedel men jag hoppas ändå, något fåfängt, att åtminstone någon orkar läsa till slutet.)
En kommunal poet, alltså. Det låter som en god idé (sic!) men personligen föredrar jag nog (för att våga drömma om båda, ja, så världsfrånvänd är inte ens jag) en kommunfilosof. Alla kommuner har ju en kommunjurist och nu är steget moget för en kommunjurist. Jajemän.
Eller hur.
I alla samhällen är utbildningssystemet något centralt. Den som inte passar in i skolan får senare svårt finna sig tillrätta i tillvaron, utbildningsnivå är avgörande för framtida placering i samhällets hierarki. Utbildningsväsendet av idag passar dock inte alla begåvningstyper. Det är mer anpassat för praktiska och rationella personer än för mer filosofiska eller emotionella personlighetstyper. Det beror på vi, och här aves i stort sett alla länder, skapat ett utbildningssystem anpassat till vårt tekniska industrisamhälle. De filosofiska frågorna blir: vad innebär det? Vilka fallet bort? Tappar vi inte härigenom många som möjligen varit bättre lämpade att styra våra samhällen än de samhällstoppar vi normalt sett får? Det vet vi inte. Frågorna är och förblir filosofiska.
Det vi däremot vet är att det finns de som reagerar mot den ständiga kampen om utbildning, karriär och prestige för att istället hävda sig och vinna acceptans på andra sätt. Exempelvis genom att slå på de svaga. Det är, håller alla åtminstone i teorin med om, ett svaghetstecken men samtidigt är det faktiskt socialt accepterat. Annars skulle inte män misshandla kvinnor rasism och annat elände skulle inte finnas. Enligt min uppfattning finns idag politiska partier som siktar in sig på dessa grupper.
Vilka förlorar i den här typen av samhällen? Jo, det är ofta de känsliga, de snälla, de moraliska, sådana som har svårt att gå över lik för att ta andras jobb, som mår dåligt av att armbåga sig fram, att vilja utvisa eller försätta i konkurs. Dessa känsliga själar anses inte sällan som naiva, som förlorare.
Sedan finns bland förlorarna de som är emotionellt begåvade men konstnärligt obegåvade och därför inte kan uttrycka vad som plågar dem. Dessa har också svårt att hitta en plats i vårt industriella samhälle. Ytterligare en grupp som har svårt att finna sig tillrätta är de som måste ha mycket ömhet och kärlek. Dessa skrattas det ofta åt, de hänvisas direkt till psykologen. (Här finner jag förövrigt mig själv.) Och för den som lever med funktionsvariation, ett fysiskt eller intellektuellt handikapp, är samhället inte enkelt att leva i.
Den som förlorar kastats ut. Hen duger inte i samhällets ögon och får svårt att etablera sig. Arbetslöshet, fattigdom, misströstan föds ur det. Och därmed raseri. Kanske röstar de på något extremparti. Det hela är egentligen ganska enkelt: framgång är bra, motgång är dåligt. Båda tillstånden gör något med oss människor.
De flesta människor accepterar numera inte grumliga rasteorier, som det naturliga urvalet, försynen, Guds utvalda folk etcetera, som förklaring till hur världen är. Men samhället måste ta vara på sin undervegetation, de som känner sig som dess avfall. Den åsikten är inte liktydigt med en röst vänsterut, den är snarare liberal. Återigen blir frågeställningarna filosofiska: Hur hjälper man någon som inte orkar delta i konkurrensen? Hur hjälper man den som är arg eller bitter? Det finns inga vaccineringar mot sådant, ingen tredje påfyllningsdos. Nej, vi måste ordna samhället så det bättre tar hand om dem som faller utanför.
I det här sammanhanget ser jag det som något mycket viktigt, närmast existentiellt, att inrätta en kommunfilosof. Arbetsbeskrivningen är tämligen enkel: att inför varje politiskt beslut kommunen ska fatta inkomma med en tjänsteskrivelse. Som vilken tjänsteman som helst.
Longinus är enligt vissa kristna traditioner den romerske soldat som av barmhärtighet stötte sin lans i Jesus när denne blivit korsfäst. Legenden säger att Longinus var en officer som närvarade vid korsfästelsen och fällde orden ”den mannen måste ha varit Guds son”. Namnet är förmodligen en latiniserad form av det grekiska ordet för lans.
Sociala medier svämmar över av hurtfriska, leende, vinterbadande och skidåkande människor. Viktor lyfter ett menande ögonbryn och påstår att bah, jag har hållit på hela livet. Och jag badar förresten året runt, fortsätter han med det lätta förakt som är så utmärkande för den som är fullständigt övertygad om sin egen briljans, inte bara på vintern.
Flickorna firar jullov på Styrsö. Jag nås av självbelåtna meddelanden från Viktor om att hans matlagning uppskattas av de sju små primadonnor han är satt att vaka över. Även min egen avkomma stämde tydligen in i lovsången. Jämfört med Baffra är mina skills i köket tydligen inte badvattnen värda. Et tu, Brute. Då skulle ni se Patric laga mat! Till jättemånga! Bah, säger denna gång jag med det lätta förakt…(trots att jag inte gjort något alls).
Läkaren tittar på mig. Ansiktet passerar under ett kort ögonblick flera skiftningar. Först den koncentrerade läkarblicken, sedan yrkesmässig eftertänksamhet och till sist skrattar hen till lite.
Ja, du Fredrik, sammanfattas det. Det är inte ovanligt med existensiella grubblerier i femtioårsåldern. Men med tanke på allt du gått igenom vore det inte konstigt om du sedan länge gått på antidepressiva. Men jag måste säga att du förvånar mig. På ett positivt sätt. Tappa ett par kilo, bara. På det hela taget är du en mycket välmående femtioåring. Story of my life, skämtar jag. Ansiktet blir återfår snabbt sin professionalitet: du är femtio nu.
Jag tränar en del. Nu måste jag tydligen äta lite annorlunda men också träna lite annorlunda. Det måste dock tillstås. Jag har ta mig tusan en ruskigt dålig teknik för längdskidåkning.
Mein herrn, monsieur, ja, Frederik han stod i snö och spår han drog sin stav ur drivan med (lätt) väderspända lår. i med mest motgång lika sin kroppsvikts underman han kunde icke staka han kunde icke glida blott falla kunde han blott falla kunde han
Se där, lite intern manskörshumor. Här är originalet om någon vill lyssna. Men seröst, Erik och alla ni andra i mdp: hur ska detta sluta?! Hur ska jag klara kortvasor, och allt vad det heter, som komma skall?!
När insikten drabbar hårt Livet Viktor Ett bröd och dess skapare
Under 2020-21 har jag firat min stora födelsedag utspritt. Flera olika fester när pandemin så tillåtit, istället för en stor. (Det var förövrigt detta som fick läkaren att skratta. Lite som när Lövet en gång frågade en doktor om han framgent borde skippa avecen.) Vid ett av dessa festliga tillfällen hade jag uppdragit åt Mange att hålla ”Hyllningstalet till Fredrik Adolphson”. Mange, sin vana trogen, tolkade uppdraget efter eget huvud samtidigt som han konstaterade att han visserligen känner rätt få människor som beställer hyllningstal till sig själva men att jag nog får anses tillhöra den kategorin. (Vem ska annars göra det?!)
Men vilket alster! (Dotter 2, hon som dissar min kokkonst, blev så förtjust att hon omgående beställde en egen ballad om sig själv. Andra maj är deadline, Mange. Då vill hon förövrigt också ha en sång sig tillsjungen av mdp. Äpplet kanske inte cirkulerar långt ute i världsrymden, ändå.) Ursprunget är Taube, här, och Mange framförde den live med egen luta och sång. Trots att föremålet, alltså jag, är tacksamt (obs: dubbelbottnad fyndighet) måste det sägas: imponerande!
Visa skriven med anledning av firandet av Per Fredrik Adolphsons 50 årsdag BALLADEN OM PER FREDRIK ADOLPHSON 2020-11-16
Bland arbetarbaracker i Daloms residens Där Tisken kysser minnet av gruvans existens Där bakom Folkpalatset hörs järnvägsbommens klang, som blandar sig med sorlet från Goldens pilsnerpang
Där luften osar svavel, bensin och gatukök Där herrklubben på gaveln fick ljusskygga besök Där i en radhuslänga på slagg och gjutbetong Där fostrades min polare Per Fredrik Adolphson
Det börja ganska illa för Fredrik Adolphson Han gick ett år på Lekis och sedan gick han om Han harva på med gosskör, basket och pingpong Lyssnade på synthpop och annat pling-plang- plong
När andra tog sitt körkort, fick jobb, odla mustasch Slog Fredrik dank i trenchcoat och rökte Galoise Han knogade för skitlön på stadens lasarett Och hängde på cafeer, likt en bohemisk sprätt
När Falun blev för litet och livet blev longör Gick han till Blids bokhandel och köpte en parlör ”Je suis un European. Jag måste dra nånstans Pastis och Orangina. Bonjour Aix en Provence!”
Vi möttes på ett upprop för kurs Historia A Längst bak där i lokalen, ja där satt han och jag Vi som kom in på nåder, vi skålade för att enkla killar ifrån Falun kan få en doktorshatt!
Sen flytta vi till Djäknen, vi byggde ungkarlsbo Likt ler och långhalm var vi – Il Cyclone och Hjortfot För grannen var vi paria, trapphusets fleurs de mal Var han så bra själv då? En lallande kanalj!
Per Fredrik tog examen: Magister Adolphson, tog tåget upp till Falun för att börja om. En Folkpartistisk vilde, blev Centerpolitit. Han är egentligen Sosse, men det hör inte hit.
Jag hade vänner hemma. Det var en trevlig kväll När Fredrik gick på fyllan och bjöd upp till en duell Fåhreaus hette mannen, som ville se hans blod Han kastade en handske och fresta Fredriks mod
Per Fredrik trädde handsken uppå sin högra hand, och slog ett slag i luften, som boxar’n gör ibland Sen gick han morsk till anfall och ropade: Kom an! Av en uppercut på hakan i golvet tungt föll han.
Sen dess har Fredrik fallit mången gång igen Nu bor han i radhuset, i sitt gamla barndomshem I tujaträdens skugga tar hans gamla liv ny form Nu går rond två i matchen som kallas livets gång.
Så jag knyter bästa slipsen, tar på en bra kavaj! Fyller glaset upp till bredden, nu börjar hans partaj! Skål för varje minne, skål för varje vår! Skål Per Fredrik Adolphson som fyller 50 år!
Eh, ja. Hur tusan ska jag sammanfatta detta? Tack för lansen, jag är återuppstånden? Nja, ett litet utförligare försök får det bli.
Först vill jag påstå att man må förlåta människor som skyltar med framgång, mod och välmående i sociala medier. (Med den baktanken att man också därför, i samma anda, må förlåta mig. Det är väl därför de finns, medierna?)
Till dottern som ventilerar sitt missnöje med min matlagning tar jag till Jesus själv: fader(n) förlåt dem för de vet inte vad de gör. Eller, förresten. Han är ju bra på det där, junior. Jag gläds med, och imponeras av, honom. Vågen, förlåt, vägen menar jag, till någons hjärta går via magen, sägs det ju. Den som en gång fångar honom får väl erfara.
Jag kan ju trots min långsamhet träna (det får väl bli en korthasa) och jag uppfinner mitt eget bröd (ständigt dessa baktankar). Människor är snälla. Jag mötte i mellandagarna en medborgare som glatt utropade sin uppskattning över, ja, lite oklart över vad faktiskt. Men glatt var det.
Till sist betänker jag att visserligen så hänger Longinus namn och myt ihop med lans, barmhärtighet och död. Men anar vi inte också orden longör och jonglör som möjliga synonymer? Och drar vi berättelsen till lansens spets handlar den också om återuppståndelse.
När livet är en stor longör bör vi ta fram vår inre jonglör för att framgångsrikt, och ytterligare en stund, kunna balansera det som stör. För egen del handlar det alltså just nu om en sång om mig, en stor matlagning, ett litet bak, döttrar, en medborgare, en far, en bror, några vänner och kärlek, all denna kärlek, för att jag ska kunna säga: det är fullbordat. Eller skulle jag säga att bordet är fullt?
Osnygghet är, lite udda måhända, ett ord jag gillar. Synonymer är smutsig, ovårdad, sjaskig, oren, ruskig, osmaklig och klandervärd.
Magistraten låter som något strängt. Det är ungefär samma sak som våra dagars kommunstyrelse. Magister betyder lärare eller mästare. I båda fallen har man att utöva makt, myndighet och inflytande. Exempelvis vad gäller handhavandet av affischer, logotyper och… biljardhallar. 1922 diskuterades dessa ting, tillsammans med hyfs, trevnad och säkerhet i Faluns Allmänna ordningsföreskrifter. Samtiden har just tagit fram en ny logotyp för Falun.
Foto: Albin Hedling. Östra Hamngatan är översvämmad 1916. I bakgrunden Borgendahlska huset och ”Fläskminas hus”.
§11
Affischer, annonser eller andra anslag må ej utan samtycke av ägaren anbringas å yttervägg å hus, som vetter åt gata eller allmän plats.
§12
Mom. 1. Skylt eller annat föremål, som till anvisning för allmänheten utsättes, må ej anbringas till men för gatubelysningen eller så att gatutrafiken därav hindras.
Mom. 2. Befinnes skylt medföra synnerligen vanprydnad, äger Magistraten, efter byggnadsnämndens hörande, förordna om skyltens borttagande eller förändring, inom utsatt tid samt förbjuda att den återuppsättes oförändrad.
Mom. 3. På hustak må skylt icke uppsättas, utan att Magistraten, efter byggnadsnämndens hörande därtill meddelat tillstånd.
Mom. 4. För fönster eller dörr invid trottoar eller åt annat för gångtrafik avsedd allmän plats må markis ej anbringas eller nedsläppas så, att densamma på mindre avstånd från marken än 2,2 meter sträcker sig mera än 0,3 meter från husvägg.
Mom. 5. Inom 2.2 meter må ej utåt allmän, för gångtrafik avsedd plats eller gata, fönster eller lucka ställas öppen, så att den skjuter ut från ytterväggens yta mer än 0,2 meter.
§13
Avdamning eller piskning av klädpersedlar, mattor möbler och sängkläder, eller annat kringspridande av damm må icke äga rum å eller invid gata eller annan allmän plats inom staden.
§14
Ny logotyp
Till ansvar enligt denna stadga gör den sig förfallen, som i allmän plantering åstadkommer skada å träd, buskar eller blommor eller nedtrampar gräs, om företeelsen icke är beskaffenhet, att straff därför enligt allmän lag äger rum, så ock den, som å dylikt ställe förorsakar osnygghet.
§15
Mom. 1. Tillstånd att för allmänt begagnande hålla biljard sökes hos Magistraten, som meddelar de ordningsbestämmelser, varunder dylik rörelse får äga rum; dock må biljard på utskänkningsställen icke vara tillgänglig innan tid på dygnet än som för utskänkningsrörelsen är medgiven.
Mom. 2. Biljardlokalen skall under den tid biljardrörelsen icke är tillåten, vara stängd, och må under samma tid icke tillåtas gäster att där kvarstanna.
Mom. 3. Biljardlokal får icke tagas i bruk, förr än den blivit av Stadsfiskalen synad och godkänd.
§16
Mom. 1. Envar, som äger fastighet i Falun, men ej är i staden boende, åligger att för sig att ställa ett här boende ombud, som har att i ägarens ställe motta vid brandsyn meddelande förelägganden samt de tillsägelser i avseende å allmän ordning och sundhet, som av vederbörande meddelats samt att av fullgörande därav ansvara.
Kanske är vi alla något av en Magister Magistrat. Faktum är iallafall att kommunens nya logotyp, som jag varit med och beslutat om, inte sitter på husväggar utan återfinns mest digitalt. Jag säger hursomhelst till döttrarna, eleverna, uttrycker inom politiken och uppmanar mig själv, att oavsett vad vi gör, dammar kläder på allmän plats, driver etablissemang med eller utan biljardbord eller beter oss i största allmänhet så gäller ungefär samma regel: gör det snyggt. Därmed inte sagt att man alltid måste lyckas, men det är en viktig strävan.
Om jag blinkar eller blundar en stund kanske världen ser lite vackrare ut när jag åter öppnar ögonen? Nitton gånger om dagen gör jag denna övning i fåfäng förhoppning. Jag har nämligen nitton personliga säkerhetsbestämmelser. Eller regler, om så föredras. Reglerna är viktiga för mig, de hjälper mig att hålla mig intakt. Varje gång jag blundar tänker jag under några sekunder på någon av dem. Proceduren fungerar lite som meditation.
Varje samhälle och tid har sina regler och rutiner och precis som för individen är dessa mer eller mindre viktiga för samtiden. Men också samhällen måste ständigt se över sina regler och normer.
Jag förbereder en lektion på temat auktoritet när telefonen ringer. Det är en av de seniora deltagarna från min studiecirkel som mycket respektfull, närmast underdånig, undrar om jag är upptagen med att förbereda lektioner eller om det går bra att störa en liten stund? Det gör det eftersom det jag gör är att begrunda några av Faluns allmänna ordnings- och säkerhetsbestämmelser som de såg ut för hundra år sedan. En verklighetsflykt så god som någon – om inte annat för att slippa blinka hela tiden.
Allmänna säkerhetsbestämmelser 1922
Kap 1
§6
I teater eller annan lokal, som användes till uppförande av offentliga föreställningar, såsom skådespel, konstridning, förevisande av djur och dylikt, må tobaksrökning icke äga rum vid tillfällen, då offentlig där gives eller allmänheten till sådan föreställning anländer eller därifrån avlägsnar; dock att detta förbud ej avser tobaksrökning i det s.k. teaterkaféet eller å scenen, där sådant av sceniska anordningar krävs.
§7
En var, som är närvarande vid offentligen anordnad föreställning eller tillställning av den art, som i §13 av ordningsstadgan för rikets städer avses, åligger att hörsamma de tillsägelser, som för ordningens upprätthållande eller olyckors förekommande honom av polisen meddelats.
§8
Ägare eller innehavare av sådana lokaler som i 13 § paragrafen ordningsstadgan för rikets städer omförmäles, äro pliktiga vidtaga de åtgärder till förekommande av olyckshändelser genom brand, trängsel eller dylikt, som Magistraten kan finna skäligt föreskriva.
§9
Till den renhållning, som det åligger gårdsägaren att fullgöra, hör ock, att tak och rännor, å hus så ofta sådant erfordras, befrias från snö, is och orenlighet. Vid verkställande av snöskottning och dylikt från tak bör noga tillses, att fara därigenom ej uppkommer för förbigående och att så ringa olägenhet som möjligt därvid tillskyndas den trafikerande allmänheten.
§10
Mom 1. En var, som inom staden eller dess område lämnar bostad åt resande eller andra i staden icke kyrkoskrivna personer, åligger att inom tolv timmar efter dess inflyttning till bostaden till polismyndigheten avlämna anmälan därom, innefattande uppgift om bostadens belägenhet, inneboendes namn, ålder, yrke samt hemvist ävensom dagen till staden inflyttade. Stadsfiskalen äger meddela närmare ifråga om uppgifternas innehåll och i vilken ordning de ska till myndigheten avlämnas.
Mom 2. Ingen må undandraga sig att lämna de upplysningar som i mom 1 avses; skolande, då sådana upplysningar vägras, den som upplåtit bostaden ofördröjligen göra anmälan till polisen.
Mom 3. Varje stadens invånare, som hos sig hyser resande eller andra i staden icke mantals- eller icke kyrkoskrivna personer är pliktig att om dem lämna de upplysningar, som av polismyndigheten påfordras.
Auktoritet, var alltså temat. Sådan går förvisso att tvinga igenom men det håller sällan i det långa loppet. Var tid har sin moral, ofta utformad i mer eller mindre strikta regelverk. Min filosofi, som också genomsyrar min undervisning, är att man ska ifrågasätta allt. Det kan nämligen vara fel på reglerna. Chefer måste man följa, ledare vill man följa, som det heter. Alltså: verklig respekt förtjänar man. Sådana tankar är goda för själen.
Jag tar gladeligen samtalet. Bland annat beroende på den hänsyn personen visade mig. Respekten för min profession. Det är inte ofta, tänker jag lite bittert, som vi lärare möter den. Jag ler när samtalet avslutas. För ett ögonblick sluter jag ögonen, låter tanken zooma ut. Med hjälp av mina personliga levnadsregler försöker jag peka ut en möjlig riktning. Gammal som ung, funderar jag bakom halvslutna ögonlock, behöver lyssna på sin inre Blinka 19 då och då.
1. Prioritera träning
2. Sova sju timmar per natt
3. Undvika onödiga konflikter
4. Svara aldrig nej utan att först ha tänkt efter
5. Ödsla inte tid på dåliga relationer
7. Vid tvekan: välj alltid det som är bäst för flickorna
8. Inte köpa en massa saker för att kasta i gapet på tomrummet som smyger bakom mig (Tranströmer)
9. Planera inte framtiden, prioritera rätt i nuet
10. Sök inte den rätte, var den rätte. Det enda jag kan påverka är mig själv
11. Tänk en bra tanke varje dag
12. Älta inte
13. Förväxla inte drift med kärlek
14. Jag kan ha fel (Lindeblad)
15. Om någon inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan hända att vederbörande har lite ludd i örat (Nalle Puh)
16. Ha kul. Mår jag bra gör jag omgivningen bättre
17. Lär känna nya människor
18. Lära mig något nytt varje dag
19. Dela med mig av det jag kan och har
Den legendariske falupolisen Jonsson (Blinka 19) pekar ut riktningen vid korsningen Hyttgatan/Gruvgatan. Smeknamnet fick han för sitt sätt att ideligen blinka. Siffran 19 var hans tjänstgöringsnummer. Foto: Hedling 1927
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.