Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Spännande människor

samtal 4

av adolphson

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

 

Samtal 4 var det enda samtal som aldrig blev av.

Det kan tyckas lite paradoxalt eftersom den jag ville samtala med rent geografiskt befinner sig närmast bland dem jag samtalat med under hösten. Men jag inser varför personen inte vill prata med mig.

För ungefär ett år sedan var vi nämligen osams. (Hen är förövrigt en av fyra personer som någonsin blockat mig på sociala medier. Den främste bland de blockande är för kännedom Jimme Åkesson. Är inte det en fin skalp så säg?)

Vår konflikt handlade om olika saker men det tydligaste gällde att vederbörande hävdade att andelen män respektive kvinnor i relationen offer-förövare i våld i nära relationer är ungefär 50-50.

I klartext innebär påståendet att kvinnor misshandlar män lika mycket som män kvinnor.

Visst ser det lite olika ut i samkönade relationer och visst finns det studier som problematiserar begreppet våld. Alltså vad vi menar med våld. Tyvärr, måste jag medge, gick jag i taket – då för ett år sedan.

Och det beklagar jag av flera skäl. Det var förresten bland annat därför jag började med det här projektet – för att bli mindre konfrontativ mot meningsmotståndare och istället lära mig saker av dem.

Åter till sakfrågan. Om vi utgår från fysisk misshandel i mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, finns det gott om statistiskt underlag att tillgå på BRÅ, SCB eller Nationellt centrum för kvinnofrid.

Har dessa organisationer fel? Ljuger man? Vad är argumentet för det, i så fall? Siffror, statistik, säger mycket om än inte allt. Här är en siffra: 13-17 kvinnor mördas varje år av en man de känner. Av en far, bror, kusin, en pojkvän eller sina barns far.

De mördas Inte av alla män. Men alltid av en man.

Nu när jag åter jobbar med frågan i mina kurser hörde jag åter av mig till personen. Jag berättade att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan att jag bad hen att framföra sina huvudsakliga argument för sin ståndpunkt och ange sina källor.

Mitt syfte var, och är, uppriktigt. Hur tänker en person som argumenterar på det viset?  Vad är poängen med att trixa med siffrorna och förneka det hemska men inte desto mindre uppenbara?

Jag ville också studera (de eventuella) källorna och kanske, tänkte jag, kunde jag göra en källkritisk uppgift av det hela lite senare.

Svaret var nedslående. Nej, det gick inte att ses och diskutera. Inte nu. Hen hade alldeles för mycket att göra. Jag framhärdade i två mejl där jag försäkrade, underströk, att jag inte var intresserad av att fortsätta konflikten utan enbart ville lära känna argumentationen.

Om det nu inte gick att ses så kanske kunde hen svara mig skriftligt? Jag fick inga svar.

 

Vad kan jag lära mig av detta?

Att mitt upprörda sätt för ett år sedan inte var bra? Att, som en gammal kompis i ett annat sammanhang en gång sa, jag ofta framstår som mer intresserad av konflikten i sig än av själva sakfrågan? Så nedslående. Jag erkänner att jag gillar debatt – men bråk, nej, det är inte min grej.

Att ett demokratiskt synsätt medger rum även för åsikter vi inte gillar och att detta, mitt tidigare beteende, kan tas för ett bevis för att nazister ska beviljas demonstrationstillstånd? Eller är det att sträcka ut tråden till bristningsgränsen?

Vi vet inte – för jag skrämde bort vederbörande genom mitt tidigare konfrontativa sätt.

Är det vettigt att bygga en mur mot Mexiko?

 

Därmed får projektet ses som avslutat för terminen. Några som läst vad jag skrivit har hört av sig och sagt att de gärna skulle vilja samtala. I vår tänkte jag försöka samtala med en tiggare och muslim.

 Inshallah.

Är det någon som har fler tips?

 

relaterade blogginlägg:

Samtal med en kommunist

Samtal med en fd sverigedemokrat

Samtal med frikyrkan

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Spännande människor

samtal 3

av adolphson1 kommentar till samtal 3

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.

 

Den 7/12 träffade jag en representant för Lugnetkyrkan i Falun. Jag har länge funderat på ett sådant möte eftersom församlingen är stor och ökar – man har sedan ett par år byggt en stor, ny kyrka alldeles bredvid min arbetsplats.

Vi är alltså grannar och kyrkan är verkligen stor och modern, jag äter då och då lunch i deras restaurang (som de inte driver själva utan har uthyrd). Jag känner flera församlingsmedlemmar.

Jag använder också byggnaden i min undervisning – exempelvis genom en uppgift där eleverna jämför Lugnetkyrkan med Kristine kyrka och en moské (eller annan religiös byggnad som pantheon ).

Jag är nyfiken på församlingen. Representanten och jag samtalade i en timme och jag hade gärna fortsatt längre om tiden medgivit det.

Lugnetkyrkan är en del av Evangeliska Frikyrkan (EFK) (jag visade mig hopplöst ouppdaterad när jag började svamla om örebromissionen) – en sorts samlingsorganisation för olika frikyrkor.

EFK spårar sitt ursprung till den så kallade läsarrörelsen vilket mer modernt brukar benämnas frikyrkorörelsen och är en av de olika folkrörelserna som växte fram under mitten och slutet av 1800-talet.

Än i dag är verksamheten utanför själva kyrkan viktig och en väsentlig del av frikyrkorörelsens historia har handlat om att flytta ut det religiösa livet från det (som man uppfattade som det) traditionella kyrkorummets stelhet.

Exempelvis har församlingen idag 35 stycken så kallade husgrupper. Detta innebär att församlingsmedlemmar turas om att träffas hemma hos varandra för att be, diskutera, och annat som mer hör till det religiösa livet i gudstjänsten inom andra samfund.

Församlingen äger kyrkan och dess kommersiella verksamhet genom ett bolag som heter LUKAB. Alla funktionärer inom bolaget är medlemmar i kyrkan så som bankpersoner och revisorer. Det kostar ungefär 25 000 kr att hyra den toppmoderna aulan. Det förekommer inga avgifter för medlemmarna däremot frivillig kollekt.

Kyrkan vill vara trovärdig i allt den lär ut, säger min samtalspartner. Den strävar efter att vara karismatisk.  Man betonar andens gåvor (den helige ande brukar inom kristendom, som främst fokuserar på nya testamentet, vara ett sätt att definiera Guds aktiva kraft i världen).

Församlingen tillämpar vuxendop eftersom man anser att en bör vara vuxen för att kunna avgöra om en vill åta döpa sig eller inte.

En präst har en fyraårig universitetsutbildning bakom sig och tjänster utlyses och tillsätts ofta via EFK:s hemsida. Om en församling vill ha en kandidat kallas och inbjuds denne av en viss församling.

Man utbildar sig alltså inte specifikt för en viss församling utan kan ansöka om tjänster inom alla frikyrkor anslutna till EFK.

EFK är, och därmed Lugnetkyrkan, missionsinriktad. EFK har missionsarbete i 40 länder och fokuserar sin verksamhet på barns rättigheter, församlingsbyggande, hållbar försörjning och arbete mot människohandel. Detta utgör en stor del av kyrkornas gemensamma arbete.
Man ser också Sverige som ett missionsland med många behov på olika sätt. Några materiella men desto fler av annan karaktär, säger samtalspartnern.

Prästerna har ett individuellt mandat och är inte styrda efter regler och ramverk från något råd eller liknande.

Det är inte bara prästen som kan förmedla guds ord – alla bär gud inom sig. Lugnetkyrkan betonar den sociala, gemensamma, verksamheten. Man fokuserar på socialt arbete då man anser att för mycket individualism präglar dagens samhälle.

Målet är helt enkelt att tjäna Falun, säger personen jag samtalar med.

Jag frågar vad de viktigaste skillnaderna är mellan Svenska kyrkan (eftersom det är min referensram) och Lugnetkyrkan. Svaret blir att Lugnetkyrkan är mindre styrd (vilket är själva poängen med frikyrkor – att vara mindre högkyrkliga, regelstyrda, och mer folkliga. Detta är ofta vad de själva hävdar och det kan också beläggas med historiska exempel).

Nattvarden, exempelvis, är mycket mindre styrd inom Lugnetkyrkan. Ritualen är kortare och fler kan dela ut nådemedlen – exempelvis inom husgrupperna. Det är alltså tillåtet att förrätta nattvarden i hemmet och vin och oblat kan istället symboliseras av bulle och saft eller vatten (tolkar jag personen).

Mer konkret är det bibeltolkningen som skiljer. Ordet, alltså bibeln, är mycket viktigt. Det är bibeln, i synnerhet evangelierna, som styr uppfattningen i många frågor.

Jag övergår till några vanliga värdegrundande frågeställningar.

Alkohol/droger. Lugnetkyrkan har ingen officiell policy men traditionellt brukar frikyrkor inte acceptera alkohol eftersom de har sitt ursprung i nykterhetsrörelsen. Idag råder en mer nyanserad syn – det är okej med ett glas vin till maten men en bör inte berusa sig.

Den jag samtalar med säger att detta har att göra med allt det dåliga som ofrånkomligen följer med alkohol. Jag lyfter fram den framgångsteologiska aspekten kroppen är ditt tempel – att en sund kropp och livsstil, ett lyckligt och framgångsrikt liv, ska manifesteras och visar att guds nåd är med dig.

Min samtalspartner avfärdar inte tankegången men bekräftar den inte heller. Förlängningen av resonemanget blir nämligen att den sjuke är förtappad och har sig själv att skylla. Därmed ligger den historiska synen på kastlösa inom hinduismen eller att Jesus umgicks med spetälska nära som teologiskt motargument.

Kvinnliga präster. EFK har alltid tillåtit kvinnliga präster. Samtalspartnern berättar, inte utan stolthet, att organisationen faktiskt införde kvinnlig rösträtt inom sina församlingar före Sverige som land gjorde så.

Skilsmässa. Det är alltid tragiskt, säger personen, med tillägget att äktenskapet är mycket viktigt och givet av gud. Församlingen satsar stora resurser på att vårda det och förebygga kriser.

Kanske inte så dumt, tänker jag.

Vid en skilsmässa satsar kyrkan på omsorg för båda parter. Jag uppfattar det som att Lugnetkyrkan, och frikyrkor överlag, går rätt långt i sin ambition att rädda äktenskap. Man ger kurser i äktenskap, helt enkelt.

Baksidan, med stort socialt tryck att stanna i ett dåligt äktenskap (en nyskild som byggt hela sitt sociala liv på husgrupper kan få det svårt, våld i nära relationer som ju finns överallt i samhället kan göra skilsmässa till en nödvändighet) hinner vi inte gå in på.

Sex före äktenskapet. Sex är något som ska förekomma inom äktenskapet.

Homosexualitet är inte tillåtet eftersom Lugnetkyrkan, eller om det är EFK, tolkar bibeln så. Men varje människa är älskad av Gud, betonar min samtalspartner. Äktenskapet är dock instiftat för män och kvinnor.

Personen kan/vill inte viga någon homosexuell men å andra sidan vill nog en homosexuell inte det själv heller eftersom en homosexuell inte skulle acceptera själva vigselnormen. Och den går inte att ändra eftersom det står som det gör i bibeln, antar jag.

Abort. Livet blir givet av gud i befruktningsögonblicket och människan skapad till guds avbild. Jag påpekar att med det synsättet blir ju abort att betrakta som mord. Det finns en del åsikter åt det hållet i dagens Sverige. Men så långt vill personen jag samtalar med inte sträcka sig.

Vi avslutar samtalet lite allmänt. Församlingen fokuserar på socialt arbete som integration, man har stort fokus på ungdomar och barn i sin verksamhet.

 

På en timme hinner man inte så långt. Och det är svårt att komma åt en allsidig syn på något i samtal med någon som är en förespråkare av det. Det gäller väl oss alla, antar jag.

Jag har levt med en relativt fri syn på religiös verksamhet i hela mitt liv och främst ägnat mig åt körsång inom Svenska kyrkan. Jag har stor respekt för människors tro, så länge den inte kränker andra.

När reglerna och det sociala trycket blir (för) pressande reser jag omedelbart ragg. Jag säger inte att det är så inom Lugnetkyrkan – men jag får en viss känsla av det. Kanske är det fördomsfulla uppfattningar sprungna ur rykten om Jehovas vittnen och andra sekter som spökar?

Jehovas, berättar personen, är ett eget samfund som ligger närmare mormonerna än frikyrkosamfunden och vissa menar till och med att man kan ifrågasätta om de hör till kristendomen överhuvudtaget. De godkänner inga av de tidiga kyrkmötena som formade mycket av kristendomen och de har en helt egen bibel (mormons bok).

Jag förstår att bibelsynen styr de flesta uppfattningar inom EFK. Men jag undrar om någon teologisk diskussion om alternativa synsätt och om nya tolkningar förekommer.

Å andra sidan är det är frivilligt att gå med. Lugnetkyrkan gör ingen hemlighet av sina åsikter och den som inte håller med behöver inte bli medlem. Det är faktiskt så att församlingen ber en aspirant att noga överväga om hens övertygelse överensstämmer med kyrkans.

Jag kan förstå och sympatisera med önskan att leva med en ledigare syn på religion. Dock tror jag att alla organisationer i viss mån måste anpassa sig till majoritetssamhällets värderingar. Jag tror att alla budskap måste i viss mån gå i takt med samtiden.

Men tänk om det är fel på majoritetssamhällets värderingar? Och den som inte vill leva enligt majoritetssamhällets värderingar – måste vi tvinga den? Hur ska vi i det sammanhanget se på drogliberaler, nazister, de hårdföra buddistiska munkarna i Burma eller radikala islamister?

Ja, att brott eller att ens övertygelse inte ska drabba andra är en annan sak, jag vet. Normativa livsval i sin tur ytterligare något annat. Vem är jag att fördöma den som inte vill dricka alkohol, försöka vårda äktenskap eller främja social omtanke?

För egen del, berättade jag för samtalspartnern, ser jag abort som intimt förknippat med kvinnlig frigörelse och jämställdhet, sexuell läggning som något som är helt oväsentligt för rätten till att ingå äktenskap.

Och hen lät mig tycka så. Alltså måste väl jag återgälda artigheten? Hur vi utformar det offentliga samhället är däremot en helt annan fråga.

Det jag tyckte mig märka var att personen jag talade med var mycket mer försiktig än de föregående. Och jag funderar över varför. Intressant var det, i alla fall. Personen var intresserad av hur jag jobbade med etiska frågor i skolan så visst utbyte inbillar jag mig att båda parter hade av mötet.

Tack för samtalet!

 

Relaterade blogginlägg

samtal med en kommunist

samtal med en sverigedemokrat

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

samtal 2

av adolphson3 kommentarer till samtal 2

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser. Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar. Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta. Jag väljer att inte publicera namn (även om det inte är svårt att räkna ut då det stått så mycket i pressen) utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.

Den första december träffade jag en förutvarande Sverigedemokrat. Vi sågs på ett nytt café i Falun och samtalade i ungefär två timmar.

När jag först sökte kontakt med henne för att boka ett möte var hon fortfarande medlem i SD. När vi nu ses är hon inte det, längre. Inför samtalet har hon låtit förstå att hon inte vill tala om den nidbild på muslimer hon tidigare delat (och som upprörde mig) eller så mycket om själva uteslutningen. Det senare talar om hon rätt mycket om ändå, utan att jag frågar.

M är en förvärvsarbetande flerbarnsmamma i Falun. Det som gör henne ovanlig är att hon också är lokalpolitiker, tills nyligen för SD, med flera tunga uppdrag. Tills helt nyss var hon förbundsordförande i länet och gruppledare i Falun för SD.

M sitter i fullmäktige, kommunstyrelsen, kommunstyrelsens utvecklingsutskott, kommunstyrelsens ledningsutskott, kommunstyrelsens verksamhetsutskott, barn och ungdomsnämnden, val och demokratinämnden samt i landstingsfullmäktige.

Efter att blivit utesluten sitter hon kvar på samtliga uppdrag som politisk vilde. När jag undrar varför blir svaret att hon vill fortsätta driva sina frågor i rätt riktning och i ett rättssäkert sammanhang. SD har inte krävt att hon ska återlämna sitt mandat.

(Partier vill gärna ha tillbaka sina mandat när en vald representant lämnar men lagen säger att detta är upp till kandidaten själv. När jag lämnade Folkpartiet återlämnade jag alla mandat till partiet eftersom jag ansåg mig vald som deras representant).

M slår mig under vårt samtal som en ideologisk blandning av konservativa, liberala och traditionellt socialdemokratiska värderingar. Kanske är detta ett utmärkande drag hos SD och dess sympatisörer, funderar jag.

Själv ser hon sig som en mittenpolitiker som inte nämnvärt reflekterar över ideologi. Hon säger att hon mer funderar över etik och moral.

Hon gick med i SD 2014 för att en arbetskollega lockade med henne. Den huvudsakliga anledningen var invandringspolitiken. Hon ser Reinfeldts öppna era hjärta-tal som helt huvudlöst.

Hon har inget emot invandrare men anser att människor som kommer till Sverige måste förstå att landet är en demokrati och att män och kvinnor ska leva på lika villkor tillsammans.

Jag frågar henne vad en muslim är. Hon klarar frågan rätt bra. Muslim, svarar hon, är en människa som är religiös och det är skillnad på kultur och religion.

Jag frågar om bilden hon delade. Hur tänkte hon? Svaret blir att hon inte tänkte alls. Det var det dummaste hon gjort och hon ångrar sig djupt, säger hon. Den dök upp i flödet och hon delade den utan att tänka sig för. Hon säger att händelsen fått stora konsekvenser för henne och hennes familj, och hon anser sig betalat ett högt pris för sin dumhet.

Jag lyfter perspektivet. Ser hon verkligen inget problem med hur mycket och många rasistiska och kränkande saker som kommit från SD och dess representanter under årens lopp?

Hon drar lite på svaret – visst har hon väl sett det men man når inte alltid fram, svarar hon. Hon verkar heller inte göra kopplingen till sig själv i sammanhanget.

Hon håller med om att SD-representanter som uttrycker sig negativt är ett problem och tillägger att man måste vara på sin vakt mot extremister. Jag förstår att det tidigare fallit på hennes lott att hantera sådana ärenden i egenskap av länsordförande.

Samtidigt slår hon fast att SD inte är ett rasistiskt parti trots alla händelser. Jag möter hennes blick, ser in i hennes vänliga ögon, när hon säger detta och jag drar slutsatsen att hon verkligen inte förstår min fråga.

Hon driver sina kärnfrågor, som hon ser det.

Men hur ser hon på partiets bakgrund? I synnerhet då, 2014, när hon gick med? Svaret är både förbryllande och självklart på samma gång. Hon anser att partiets bakgrund i nazismen inte är något hon behöver förhålla sig till här och nu.

Det kommer en dag när SD också är gammalt och accepterat, en tid när ursprunget inte längre är viktigt. Det är här och nu gäller, människor bryr sig inte om det där, menar hon, och backar upp resonemanget med SD:s opinionsläge.

Hon säger också att det är först när hon besökt SD:s nationella sammankomster som hon insett hur stort partiet faktiskt är. Sammanfattningsvis säger hon sig inte ha några ideologiska betänkligheter men hon nämner i samma andetag att hon inte är till hundra procent insatt.

M berättar att partiet trots sin storlek inte har någon ombudsman för länet. Det är en brist. Det betyder att de flesta SD-politiker i Dalarna är relativt dåligt internutbildade. Partisekreteraren kommer ibland och håller en föreläsning, men det är allt.

Jag frågar henne (igen) hur hon ser på invandring generellt. Invandringen måste begränsas, blir svaret, för systemen klarar det inte. Jag följer upp med tankegången att vi kanske kan fixa systemen? M ser oförstående ut.

Jag förklarar: om vi tar beslut som innebär att vi ger migrationsverket ökade resurser, bygger ett miljonprogram 2.0, satsar resurser på språkkurser, låglönejobb, you name it – hur ser hon på det?

Jo, visst. Men vi måste ställa krav, också. Invandrare ska få komma till Falun om de får jobb och bostäder och… resonemanget börjar om igen. Hon menar att vi inte bara kan bygga bostäder för invandrare utan också bygga för hela samhället. Tillbaka till ruta ett, tänker jag.

Hon tvekar lite på frågan om allmän amnesti men svarar till sist med en motfråga. Vi kan ge Migrationsverket ökade resurser för att säkerställa en rättssäker process men hur hanterar vi dem som inte har asylskäl? Samtidigt tycker hon ingen ska behöva leva gömd.

I frågan om anhöriginvandring tycker hon att man i varje enskilt fall ska undersöka vad har familjen för kompetenser så de kan bidra till samhället. Det är viktigt att de inte kommer hit och blir socialfall, tycker hon.

Jag övergår till några andra frågor. Hon, och SD, vill gå ur EU men samtidigt bekämpa arbetslösheten och bygga ut välfärden. Sverige är ett exportberoende land och cirka 60% av vår export går till EU. Det finns ett direkt samband mellan arbetstillfällen i Dalarna och EU. Ser hon problemet?

Det gör hon inte, säger hon.

Mer förvånande är påståendet att hon och många inom SD är positiva till NATO. Jag frågar om hon känner till partiets hållning i frågan. Det gör hon, men säger att hon inte förstår varför SD tycker så. Det kan ju ha med partiets syn på nationalism att göra, säger jag försiktigt.

Jag frågar hur hon ser på #metoo. Hon tycker det är bra att kvinnor törs träda fram men säger samtidigt att det får inte bli en häxjakt som under pedofilhärvan för några år sedan. Då anklagades många oskyldiga och det får inte ske igen.

När vi kommer till landstinget tror jag att vi ska prata länge. Men hon säger att landstingspolitiken är rörig och inget hon satt sig in i. Trots att hon suttit flera år i fullmäktige, konstaterar jag för mig själv.

Jag frågar om hon har någon hjärtefråga eller framtidsvision för Falun. Hon svarar att hon inte har något konkret men vill fortsätta verka inom socialnämnden och omvårdnad. Hon vill få bukt med deras dåliga ekonomi och få ner sjuktalen.

Det bli allt mer tydligt att M inte ser sin politiska karriär som avslutad, något vi återkommer till.

Hur är det då att vara lokal och regional SD-politiker? M säger att mycket handlar om att försvara sig mot vantolkningar och ge svar på tal. Den lokala majoriteten, men även partier på riksnivå, har ofta kopierat SD:s politik. Det tar hon som bevis för att SD har rätt.

SD:s politik idag förs av flera partier men då, 2014, var partiet ensamt. Sossarna idag är hårdare än SD någonsin varit, anser hon. Moderaterna ser hon som ett opportunt parti – lokalt vill Moderaterna förbjuda tiggeri efter att SD redan fått en motion avslagen om det.

Hon ser ett problem att nazister kommit in på öppna SD-listor och säger att hon verkat för att ha stängda listor.

Hon är emot religiösa friskolor men gillar friskolor i allmänhet då hon är för valfrihet.

Så till det här med uteslutningen. (För närmare information rekommenderas DT:s utmärkta artikelserie i ämnet).

M är arg på partiet. Hon anser att partiledningen inte backat upp henne på grund av pågående interna maktkamper. I den striden används uteslutning som en metod att tysta kritiker.

Hon betonar att länsförbundet backade upp henne men inte riksorganisationen. Nu vill hon inte ha mer med SD att göra – hon ser partiet som ett totalitärt, toppstyrt parti som med hot om uteslutningar förser medlemmar med munkavle.

Det lilla Landsbygdspartiet har frågat henne om hon vill bli deras ordförande men hon anser det partiet för litet och det skulle innebära för mycket jobb att börja om från grunden. Jag påpekar att det annars är en rätt smart idé att samla upp alla avhoppade SD-vildar. Det ger inflytande. M har ingen kommentar på det.

Under samtalets gång kommer det fram att hon inte vill avsluta sin politiska karriär redan nu. Hon har ansökt om medlemskap i KD och där håller man på att behandla hennes ansökan. Det har ju stormat lite kring henne, så KD är tydligen lite tveksamt.

Hon gillar KD, de svajar inte som M, tycker hon. Jag berättar för henne om KDU:s paroll (som de hade med sig till min arbetsplats när alla ungdomsförbunden kom dit 30/11) som väckte viss uppmärksamhet: inte feminist – inte islamist. 

KDU visade sig ovilliga att förklara vad de menade med sin slogan så jag frågar M. Hon är van att prata runt frågor, märker jag, och säger att hon har ingen aning vad parollen betyder. Kanske får den som skapade den svara för den? Jovisst, hon har en poäng.

Det där med att personligen ta ansvar för budskap som den organisation framför och som man själv är en representant för, är inget M verkar reagera på.

Mot slutet av samtalet är det mer och mer KD-politikern som jag pratar med. En politiker som vill fortsätta ha uppdrag inom falupolitiken och gärna representera KD inom socialnämnden.

Jag har efteråt tänkt mycket på vårt samtal. Hur typisk är hon? Förstår hon helt enkelt inte de frågor som handlar om ideologi, eller frågorna om personligt ansvar när ett parti och dess representanter beter sig illa? Eller är hon så slipad så hon vet hur hon ska ducka?

Antagligen hade en skarpare person kommit längre än vad jag förmådde under vårt samtal. För egen del kan jag säga att jag nu vet lite mer om hur jag ska agera om, eller när, jag hamnar i debatt med en Sverigedemokrat.

Relaterade blogginlägg:

samtal med en kommunist

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

samtal 1

av adolphson3 kommentarer till samtal 1

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Jag har som ett led i detta under hösten samtalat med ett antal människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort det inte för att övertyga dem eller själv bli övertygad, utan för att förstå hur de resonerar.

Jag tror jag utvecklas som människa på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna. Jag tror på det lugna förutsättningslösa samtalet som modell och i det ingår även att lyssna utan att ifrågasätta eller avbryta.

Jag väljer att inte publicera namn utan reducerar det enligt Men in black-principen till M. Identiteten är inte viktig för mitt syfte med samtalet.

 

Jag träffade den 19/11 en gammal klasskompis på det klassiska falukaféet Princess. Under knappt två timmar diskuterade vi politik och ideologi.

M är en mjuk och intellektuell person och jag gillar honom. Men han är också en av de mest vänsterorienterade personer jag känner – uttalad kommunist och aktiv medlem i Kommunistiska Partiet, det som tidigare hette KPML(r) – Kommunistiska Partiet Marxist Leninisterna (revolutionärerna). Det är en rörelse som tidvis har åsiktsövervakats och M berättar för mig att han har sett sin egen SÄPO-akt på riksarkivet.

 

Det faller sig naturligt att bland det första jag frågar honom om är hans ideologis historiska förflutna. Mest handlar det om Kina och Sovjet. M är globalt intresserad och väl påläst om Sovjetunionen.

Han tycker diskussionen är relativt ointressant, säger han. Mycket av historieskrivningen är rena påhitt och måste förstås i ett samtida sammanhang. Han ser världskrigen som som två ”omstruktureringskrig” – alltså omstrukturering av världens resurser.

Krigen fördes, enligt M, som en reaktion mot kapitalismen. Jag håller inte riktigt med men låter saken bero – vi har ju så mycket att prata om.

Jag frågar honom om han ser Sovjet och Kina som demokratier eller diktaturer samt om han tar avstånd från Lenin, Mao och Stalin. Svaret är lite svårtolkat. M kan inte så mycket om Kina, säger han, men blir mer engagerad angående de sovjetiska ledarna.

Han tar självklart inte avstånd från vare sig Lenin eller Stalin men medger att att Stalin var tvungen att frångå vissa demokratiska principer. Men vad skulle han göra – alla segrarmakterna angrep Ryssland efter första världskriget dessutom rasade ett inbördeskrig.

Revolutionen i sig var fredlig, hävdar han vidare, och där får jag ge honom åtminstone delvis rätt. Vårt samtal ger sig nu ut i stora världen.

M är upprörd över NATO:s bombningar i Libyen och Afghanistan. Han ser Assads regim i Syrien som landets legitima regering och anser att NATO (med flera) förser terrorister (de så kallade rebellerna i konflikten) med vapen.

Jag frågar hur han ser på Kina, Nordkorea, Kuba och Venezuela. Han dröjer lite på svaret och säger till sist (han verkar uppriktigt förvånad): jag förstår inte riktigt vad man ska reagera på vad gäller Kuba…

Media ger en missvisade bild av Venezuela och när jag för SR:s Lotten Collin på tal så säger M att hon är en megafon för den ensidiga bild som media framför. Alltså den amerikanska synen. Han tror att hon måste rapportera negativt om chavezismen av karriärs-skäl och tillägger att all media även i Sverige är högervriden.

Han återkommer flera gånger till att media kontrolleras, också i Sverige, och menar att vi lever i en diktatur där media ägs av kapitalet. Kapitalets diktatur. Det här är en intressant aspekt som säger mycket om M och hans åsiktsfränders världsuppfattning, tycker jag.

M upprepar att han och partiet är pacifister. Han förklarar det våld som förekommit i kommunismens namn med att man försvarat sig när man angripits. Som i Sovjet efter revolutionen.

Men även här i Sverige har kapitalismen använt våld, uttryckt med M:s egna ord: många gånger har kapitalet visat sitt fascistiska tryne när den varit hotad. Därför, säger han, måste man vara beredd att använda våld i självförsvar. Återigen: så som i Sovjet efter revolutionen.

Jag finner det motsägelsefullt. Det gör inte han.

Revolutionen i Sverige ska komma naturligt, utan våld. Genom politiskt engagemang ska människor förstå hur dålig den kapitalistiska ordningen är. När beslut tas som går emot opinionen ska beslutsfattarna få stå till svars för det.

Människor kommer att förstå att kapitalismens inneboende motsättningar leder oss i fördärvet. Han ger exemplet NATO där han hävdar att motståndet bland befolkningen är tydligt – ändå går vi med i smyg.

Jag säger att M:s engagemang borde kunna tas till vara inom ett större parti. S avfärdar han eftersom partiet vill inte avskaffa kapitalismen utan snarare är en del av den. Reformerna har misslyckats.

V och FI ger han heller inte mycket för – dessa partier är på olika sätt med och organiserar kapitalet. V är ju för EU medan KP vill gå ur. Sjöstedt fördömde demonstrationen mot militärövningen AURORA i Göteborg, ger han som exempel.

Både Liberalerna och Centern ser han som en del av högern och kapitalismen. Han påpekar att det funnits antisemiter inom Centern på 1940-talet och ser partierna som stödjer NATO för krigshetsare.

Vid ett tillfälle går jag något till offensiv i vårt samtal.

Jag förklarar att jag finner det förvånande att han kan namnen på en eller två antisemitiska centerpartister som levde på 40-talet men inte vill kännas vid att Mao mördade över 70 miljoner av sina egna landsmän.

Jag säger att det är svårt för mig att se någon skillnad på hans parti och dess syn på Stalin jämfört med Nordiska motståndsrörelsens syn på Hitler. De argumenterar på samma sätt.

M försvarar sig med att nazismen avhumaniserar människor men att det inte gäller kommunismen. Återigen finner jag M:s resonemang motsägelsefullt.

Jag säger att när han citerar 1984 (Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna) så framstår han som enögd eftersom han är ovillig att se kommunismens brott.

Han svarar mig med motfrågor. Om NATO. Om kapitalismens brott.

M och jag har våra barn på samma friskola. Jag frågar om han inser vad den självklara frågan blir angående det. När jag försvarar det fria skolvalet gör jag det delvis för att jag tror på modellen även om den har problem. Jag gör det också av personliga skäl då jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en skola som passar.

Ser han inte det motsägelsefulla i att han som förälder gjorde samma val? Han skruvar lite på sig och säger att man måste skilja på det stora och det lilla. Han hade ju hört att det var en bra skola och så låg den närmast.

Vi ska inte blanda in barnen i vår diskussion, tycker han, och idet jag ger honom rätt. Men jag finner honom, ännu en gång, motsägelsefull.

Lite stödda noteringar:

Partiet lever som det lär. Alla i organisationen tjänar lika mycket från vaktmästare till politiska företrädare.

Partiet verkar starkast i Västsverige.

I M:s drömsamhälle ska samhället, staten, stå för vård, skola och omsorg. Dessa tjänster ska vara gratis.

Alla ska tjäna lika mycket (eller lite, tänker jag för mig själv).

Inga val ska tillåtas eftersom de inte behövs – det är ändå enbart en privilegierad medelklass som kan göra val. (Här har han absolut en poäng, tänker jag, men vi ser olika på lösningen av problemet).

Staten ska betala människors bostäder.

Vi måste dela på jobben och ha kortare arbetsdagar bibehållen lön (V:s förslag i sammanhanget inte bra eftersom det bygger på att vi måste gå ner i lön).

Partiet är för litet för att ställa upp i val överallt men i Ludvika ställer de upp i kommunalvalet och brukar samla 100-talet röster, ungefär.

 

Jag kan inte påstå att vi på något sätt kom varandra närmare politiskt, M och jag, men det var intressant att lyssna på honom.

Jag såg, som framgår, många motsägelser och jag valde att i stort sett helt avstå från att bemöta hans historiesyn även om jag i vissa delar finner den revisionistisk.

Jag är uppriktig i min beundran för hans engagemang och jag upprepade flera gånger att den kunde komma bättre till pass inom Vänsterpartiet. Det trodde han inte skulle bli aktuellt för det vore att bruka våld på sin övertygelse.

Det han nog inte kan förstå (tror jag) är varför hans övertygelse och synsätt på många sätt verkar skrämmande och hotfull för mig. Kanske kunde de ändra sin logga nedan till Klass för Klass samt ta bort stjärnan och hammaren.

Bara ett tips, i all välmening. Hursomhelst: tack för ett intressant samtal, M!

 

Demokrati och samhälle, Foto, Jämställdhet, Resor, Språk

bild 35 – den lille mand

av adolphson

Den lille mand med den röde näse är en dansk snapsvisa som jag och min svåger till övriga familjens förskräckelse gillar att sjunga. Högt. Starkt.

På fotografi nummer 35 nedan syns salig mor med ett blomsterfång i famnen. Mamma gillade verkligen blomstermarknaden i Aix-en-Provence. Men skälet till att jag fotograferar henne i maj 1992 är ett annat. Bredvid henne står nämligen den lille mannen som höll hov på den klassiska adressen Rue Pierre et Marie Curie 11 där jag och min kompis Jessica bodde under det år vi studerade i staden. Jag sökte efter svepskäl att fotografera den lille mannen. Denne fantastiske lille man.

Jag vet inte vem han var. Han pratade med allt och alla, ivrigt sugades på sin sedan länge slocknade pipa, högt och ljudligt – även om det var fullständigt omöjligt att höra vad han egentligen sa. Detta mestadels beroende på kombinationen av hans kraftiga provensalska dialekt och tandlöshet skapade en viss otydlighet. Men tydlighet var möjligen inte poängen. Ibland, ofta på fredagarna spelade mannen dragspel. Då var det extra festligt, minns jag. Denna trashank var hälften så stor som mor och hon var inte lång. Men med vilken pondus han styrde kvarteret!

Begreppen naturligt respektive onaturligt är begrepp hämtade från kristendomen. Med naturligt beteende avsågs något som var i överensstämmelse med skaparens avsikter – att att använda sina lemmar eller bete sig så som skaparen avsett. Män ska vara män, kvinnor kvinnor och vi ska ägna oss saker som skaparen avsåg med de biologiska och sociala könstillhörigheterna. Vem som äger tolkningsföreträde i det sammanhanget är självklart en annan fråga. Men den som genom den kristna historien betett sig på ett avvikande sätt än vad herren enligt bibeln avsåg är, och har varit, att betrakta som onaturlig.

Detta stämmer naturligtvis (!) illa med evolutionen. Våra biologiska organ och sociala beteenden förändras nämligen med varje generation. Det går oändligt långsamt, lite i sänder. Men det sker. När något sker relativt snabbt kallar vi det revolutionerande. Alla våra organ utvecklades från början för en viss funktion men förändras genom årtusendena. Munnar, exempelvis, utvecklades för att flercelliga organismer skulle kunna inta föda effektivt. Vingar uppstod ur ett organ som tjänade ett annat syfte (som solfångare på insekter men hade bieffekten att de gjorde det lättare att hoppa, skutta och till sist.. flyga). Sex utvecklades för fortplantning, även uppvaktningsritualen är biologisk. Den används av såväl honor som hanar för att bedöma lämpligheten i parning med en viss individ. Sex används idag också på andra sätt. Schimpanser exempelvis, har sex för att cementera allianser och dämpa spänningar. Är det onaturligt? Tänk om Trump och Kim Jing-Un kunde besegla en överenskommelse om avspänning med lite schyst och avslappnade sex?

Tanken svindlar.

Rent evolutionärt skulle man kunna påstå att #metoo är en fullständigt naturlig reaktion på det faktum att män genom sitt beteende genom århundraden satt den ursprungliga evolutionära tanken med parningsritualen ur spel. Alltså, genom att kränka och förtrycka tillgodoses helt andra behov än att undersöka huruvida honan är en lämplig partner för parning samtidigt som honan förnekas denna biologiska självklarhet och rättighet.

Det börjar bli jobbigt, nu. Jobbigt att ta in omfattningen av vad kvinnor fått utstå. Kanske är det jobbigt för dem som sedan länge befunnit sig bland den grupp som ser det som en självklarhet att bete sig som han vill. Reaktionen, äntligen, kommer att leda till förändring – kanske kan vi faktiskt tala om en revolution. Kanske kommer #metoo att leda till verklig, bestående förändring. Kanske upplever vi just i detta nu det tillfälle då sexism och kränkning går från att vara en naturlig del av samhället till en onaturlig. I det perspektivet är åsikten inte alla män redan mycket forntida.

Den lille mannen lever säkert inte längre. Men han dyker då och då upp i mitt sinne. Kanske för att det för mig framstår som något mycket angenämt i hur han framlevde sin ålderdom. Han hade sin lilla scen, i ett kvarter i södra Frankrike, i slutet av ett millennium. Ack, den som fick ha det så. I väntan på min lilla scen upplever jag tiden när mina döttrar rent statistiskt och normativt plötsligt kan se fram emot en ljusare framtid. Och det är ju inte så illa, när allt kommer omkring.

Demokrati och samhälle, ohälsa, Politik

heta stolen 1

av adolphson

Jag försöker vara mindre konfrontativ och mer lyssnande. Jag försöker utmana mina gamla, invanda ståndpunkter för att skaffa mig nya erfarenheter och verktyg att försvara och ifrågasätta mina övertygelser.

Inte vet jag vad det mynnar ut i.

Jag eftersträvar inte en plats i Faluns parlament för sakens egen skull. Men vill någon rösta på mig i kommande val så bör hen veta vad jag står för.

Jag har under hösten samtalat med människor som har en annan livsåskådning än jag och därmed andra åsikter i många frågor. Jag har gjort detta, inte för att övertyga dem, eller själv bli övertygad, utan mer för att förstå hur de resonerar.

Jag har också valt ut några heta frågor att fundera över. Jag tror jag utvecklas på det sättet – och det är som sagt bra att öva sig i att lyssna.

 

Jag har tänkt mycket på den här frågan. Det är en sådan fråga som definierar mig som liberal och förklarar varför jag inte är, eller någonsin kan bli (antar jag), socialist. Socialismen tycks mig ofta konservativ. Så här har det alltid varit så därför ska det fortsätta vara det. Jag är inte förvånad över att så många ur LO-kollektivet röstar på SD.

Frågan för dagen handlar om droger. Först vill jag säga att diskussionen jag för med mig själv nedan handlar om tillgängligheten. Vem, hur, åldersgräns etcetera – är en annan fråga än vilka droger som ska tillåtas, hur och varför.

Så till mitt ställningstagande. Jag tycker personligen att opiaters användning i medicinskt syfte är en fråga värd att utredas ytterligare.

Jag tänker försöka undvika att gå i fällan att fastna i en mängd retoriska frågor i stil med ska vi bygga motorvägar för rattfyllerister, men om knarkare är lyckligare då, eller är det verkligen samhällets problem om en otroligt skicklig yrkesperson missbrukar på sin fritid.

Forskningen, sjukvårdens spjutspetsar, darrar lite på manschetten i sammanhanget tycker jag mig ha uppfattat. Och jag förstår ju varför. Det är en känslig fråga.

Om cannabisolja har effekt på cancer eller om någon svårt sjuk mår fysiskt eller psykiskt (så oerhört mycket) bättre av detta preparat – vem är jag, eller någon, att förhindra denne någon känslan av välmående?

Om tiden är utmätt och cannabisolja medför mindre smärta, fysisk och psykisk livskvalitet för återstoden av livet – kan vi då bara av gammal vana stänga den dörren?

Ett argument emot kan vara i samma stil med vapen. Ju fler vi släpper ut i samhället desto ökande antal okontrollerbara sidoeffekter får vi. Som rattfylla eller andra drogrelaterade brott.

Men jag anser ändå att legal användning under läkares överseende, det som kallas bruk för medicinskt syfte, är värt att utreda vidare. Vi kan iallafall inte vägra se att det kan finnas positiva effekter av det

Ställningstagandet kring att använda cannabis i medicinskt syfte är klassiskt liberalt. Åsikten är förekommande inom C och L även om partierna officiellt inte tagit ställning för det. Även inom V och MP tror jag mig uppfattat dessa strömningar.

Jag säger inte att jag har rätt – bara att detta är min övertygelse.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Mat och dryck, Miljö

leftovers

av adolphson

För 2 miljoner år sedan var vi människor trots våra intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade andra rovdjur och vi överlevde genom att samla växter, jaga mindre djur och att rafsa åt oss rester som andra större rovdjur lämnat efter sig. Möjligen (över)levde vi under vår evolutionära barndom genom att kalasa på märg som vi knackat fram ur ben från kadaver – vissa forskare hävdar att detta länge var vår biologiska nisch. Varför? Märg var det var det enda som fanns kvar att utvinna ur ett kadaver när större och farligare djur fått sitt. Vi var alltså en ytterlighetsgrupp som levde på rester från andras överflöd.

Ur ett biologiskt och historiskt perspektiv befann vi människor oss i mitten av näringskedjan tills alldeles nyligen. Under miljontals år fick vi vår biologiska programmering medan vi strövande omkring och samlade växter, jagade smådjur och levde på leftovers. För ungefär 400 000 år sedan började vi jaga större villebråd och för cirka 100 000 år sedan gick vi upp i toppen av näringskedjan.  Detta skedde, återigen sett ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv, blixtsnabbt. Konsekvenserna blev enorma. Andra toppdjur i näringskedjan har haft miljontals år på sig att hamna där (lejon, hajar, elefanter, vargar etcetera) och ekosystemet har därmed fått tillräckligt med tid att ordna kontrollmekanismer för att hindra dessa toppar att ställa till med allt för stor förödelse.

(När lejonen blev farligare blev olika potentiella offer-arter snabbare, bättre på att samarbeta och ilsknare.) Balansen rubbades.

Människorna och ekosystemet utsattes för en (alldeles för) snabb utveckling och vare sig människa eller system hann anpassa sig. De flesta rovdjur är majestätiska och respektingivande medan människan, tillåt mig att citera en favoritpassage ur Harraris bok (se nedan), i sammanhanget framstår som en diktator i en bananrepublik. Vi var tills alldeles nyligen underdogs i existensen, ständigt rädda, ständigt på vår vakt, ständigt bevakande vår ställning. Denna evolutionära prägling gör oss idag till naturen grymma, misstänksamma och farliga mot såväl varandra som andra arter. Mycket elände i vår historia beror på detta snabba evolutionära språng.

Arten i marginalen som lever på vad andra lämnar efter sig. Parallellen till de människor som tigger utanför ICA kan väl inte bli tydligare. Jag, kung på savannen, går med stolta steg in och köper det jag vill ha, utanför sitter någon och hoppas på någon smula från mitt överflöd. Kanske ger jag något, blir personen allt för påträngande blir hen avisad på många olika sätt.

Här i Falun är vi upprörda över att två migrant/bärplockarläger står övergivna utanför stan och förfaller. Vare sig kommunen eller markägaren vill sanera det marginalgruppen lämnat efter sig.

Vanliga medborgare oroar sig över att deras husdjur ska skada sig eller att rovdjur ska lockas till platsen. I den här (kon)texten blir den tanken absurt paradoxal. Men visst – problem av den här sorten borde gå att förebygga. Vår biologiska oro över vår ställning och position passar också in dagens migrationsdebatt. Vi släpper fram omgivningen (exempelvis genom tillfälliga uppehållstillstånd eller kanske kvoterad anhöriginvandring) till kadavret när vi själva ätit oss mätta.

I den här liknelsen där jag är lejonet i skepnad av vit, medelålders, heterosexuell man. Den som på olika sätt vill komma fram till kadavret och lindra svälten (bli svensk, få jobb, slippa läger och krig, slippa sexuella övergrepp, misshandel eller kränkningar) är människan. Och själva kadavret…ja, det är väl Sverige, eller möjligen planeten, det. Ekosystemet hinner inte med nu heller. Vi är mitt inne i ännu ett gigantiskt kliv. Ett kliv som avlägsnar oss från planeten. Från planeten som är ursprunget, eller fundamentet, till det system vi genom detta slutgiltiga kliv skjuter ut oss ifrån.

För 2 miljoner år sedan var människan trots sina intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade många andra djur och vi överlevde på att samla växter, jaga mindre djur och genom att rafsa åt oss sådant som andra rovdjur lämnat efter sig.

På 2 miljoner år tycks det mig ibland som om att inte mycket förändrats.

Relaterade blogginlägg

Röda drottningen

Länkar

Top of the food chain

Källor:

Harrari: Sapiens En kort historik över mänskligheten

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 13 – hokus pokus

av adolphson

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet, möjligen är den ännu äldre. Formeln är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.  Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med gallimatias eller nonsens. Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck. Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren. Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden. Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingmar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen ”Det sjunde inseglet” exempelvis, ta sig många uttryck.

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.

Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far. Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.

En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis. Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den. En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.

Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan (som är västkusten). Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

Jag och mor

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på ”Kampen om Colorado” på VHS. Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far. Hokus, pokus, filiokus.

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först. Ungefär ett år före min födelse startade tvåan sina sändningar och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden. Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med. Hokus…

Så gick tiden och jag själv blev far. När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska. Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se…  Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation. Hokus, pokus…

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen. Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj. Man måste dela med sig, vetuväl, menade han innan han gick och vårt samtal avslutades.

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven. Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan. Hokus pokus filiokus. 

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

rättshaverist 2

av adolphson

Stoicismen är en filosofisk riktning som uppstod under antiken och som bland annat eftersträvar självbehärskning och att undvika starka känslor. I vår tid är synonymer självbehärskning, sinneslugn och jämnmod.

Lite som i Buddhas predikan om den gyllene medelvägen – konsten att i jakten på frälsning undvika överdrivna känsloyttringar, självsvält eller annat extremt beteende.

En känd stoiker är romaren Seneca och ett citat från honom jag verkligen gillar är hans yttrande när han kritiserades för sitt förespråkade av måttfullhet när han själv var så ofantligt rik.

 Jag talar om principen – inte om mig själv. 

Ovan förda resonemang passar väl in på min självbild. Är jag måhända en hycklare så som Senecas fiender ansåg honom? Eller är det kanske så att jag plötsligt inser att jag behöver vara mer av en stoiker?

 

Är det något jag verkligen avskyr, något jag går i gång på, så är det att läsa mail som börjar Fredrik, … Jag blir också lite småsur över inledningsfrasen Hej, … Hur svårt kan det vara att klämma i med ett Hej! eller börja lite mer i Shakespeariansk anda, så som jag själv gärna gör, friends, romans, countrymen, lend me your ears! 

Så, bäste potentielle läsare, vill du reta upp mig via mail så vet du härmed hur.

 

Som någon möjligen genom mina tidigare virala klagomål noterat så drabbades jag i höstas av parkeringsböter.

Jag hade nästan glömt bort det själv men så nyligen damp (dimpa, damp, dumpit betyder att något med stor kraft faller så här får ordvalet anses metaforiskt – om vi inte menar den akronyma betydelsen i sammanhanget) ett mail ner i inkorgen.

Fredrik, med anledning av din invändning vill vi meddela att vi dessvärre inte kan godta förklaringen som skäl för avskrivning av ärendet. Kontrollavgiften utfärdades på en skyltad reserverad tillståndsplats. För att ha rätt att parkera på platsen
krävs det ett giltigt parkeringstillstånd måndag-söndag mellan klockan 07.00-18.00 samt erlagd avgift. Enbart erlagd avgift ger inte tillåtelse för uppställning på platsen.
Gällande parkeringsregler framgår av skyltningen vid infarten till området. Det är förarens skyldighet att kontrollera skyltningen på platsen i samband med att fordonet parkeras. Det är beklagligt att du inte hade uppmärksammat att det krävdes både tillstånd och biljett för uppställning men det är dock inte skäl för avskrivning.
I enlighet med vad som ovan nämnts vidhålls ärendet således i sin helhet.
Med vänlig hälsning
Q-Park AB

Så som jag ofta plägar red jag omedelbart  till storms mot väderkvarnarna i det jag svarade:

Hej! Skyldighet mig hit och skyldighet mig dit – det är väl det enda ni Q-parkmänniskor tänker på. Jag har redan betalt böterna. Men jag överklagade ändå eftersom jag tycker boten är orättfärdig. Och kanske lite för att jag ville slösa med era resurser och tid så som ni slösar med mina. Dessutom inbillar jag mig att er vinst på min bot blir lägre när ni tvingats lägga resurser på att handlägga detta överklagande. Vem som har det moraliska imperativet får framtiden utvisa – men detta känns liksom lite bättre för mig om ni fattar. 

Med vänlig hälsning

Fredrik Adolphson (som genom mitt yrke som lärare ibland behöver åka bil till min arbetsplats men som ändå bidrar mer till vår välfärd än ni.)

 

Jodå, jag inser det uppenbara. Min självbild behöver revideras. Jag är inte den stoiker jag själv ser mig som. Kanske är jag i själva verket en liten människa. Men ändå, jag talar om principen – inte om mig själv.

Jag är en gul personlighet. Den gulaste Darke känner, säger han. Jaja, kackla på ni bara. Själv tänker jag på J. S. Grimaldi – en underhållande skådis på 1800-talet. Det var han som gav fenomenet grimas dess namn, sägs det.

För vad annat återstår än att grimasera åt tillvarons jävligheter?

Jag är nyfiken gul – Börje Ahlstedt helt enkelt.  Och nog finns det stoiska drag i mig. Det är något analysverktyget missar men filosofin noterar.

 

Tillägg 2018-10-05:

JAG VANN!

Företaget i fråga hade fel och jag överklagade. Det tog tid, man vred och krumbuktade sig  med diverse åthävor på ett sätt som väl bara en verklighetsfrånvänd organisation som denna kan mäkta med.

Men jag hade grejerna i ordning. Jodå, jag har kvitton. Jajemän, jag har foton. Och vittnen. Ska jag skicka in dem digitalt? Jaså, snigelpost föredras. Med ett förnöjt leende väntade jag ut dem. Det var mig ett stort skadeglatt nöje.

Det tog tid – men jag vann alltså. Ät det Q-park. Acceptera nederlaget, Q-park. Hela ert svarsbrev andas dålig förlorare.

För säkerhets skull säger jag det ännu en gång: Q-park, jag vann.

 

Med anledning av din invändning vill vi härmed meddela att ärendet avskrivits. Detta skall ses som en engångsföreteelse och någon ytterliga avskrivning av liknade skäl kommer inte att ske. Vi ber dig i framtiden vara noga med biljettens placering innan fordonet lämnas på platsen.

 

Hur arrogant får man vara? Jag menar, ni hade fel. Svar:

Bästa Johanna, handläggare.

Låt mig i all vänlighet kort upplysa om några av rättsstatens grundläggande principer. Det är givetvis självklart att ärendet avskrivs. Gör ni om samma fel i framtiden kommer ärendet även då att avskrivas. Ni styr nämligen inte landet – även om regeringsfrågan när detta skrivs ännu är oklar. Jag tackar er för uppmaningen att fortsätta komma ihåg biljettens tydliga placering i framrutan och ber att få returnera artigheten genom ett tips om att kolla upp ett flertal personalutbildningar alternativt syntest.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson – den lilla människan som hade rätt.

 

Relaterade blogginlägg:

olämpligt

rättshaverist

Jämställdhet, Retorik, Skola, Spännande människor

elevator pich

av adolphson

Jag brukar i allmänhet uppmana mina elever att vara aktiva på lektionerna, att delta i diskussionen. Inget unikt i det, får man hoppas. Dels blir det roligare och mer intressanta lektioner, dels förser mig eleven med ett större betygsunderlag.

(Hur då, kanske en oinvigd undrar. ((Nu brukar ju i och för sig just den om skolan okunnige ofta tala vitt och brett om den men det faller utanför dagens ämne.))

Under en kurs kan jag på olika sätt mäta elevernas utveckling. Ett sätt är deras muntliga engagemang. Genom den initierade frågan döljer sig mycket studerande. Har eleven i slutet av kursen inte riktigt via de uppgifter hen gjort nått alla kriterier som krävs för ett visst betyg kan jag konsultera mina anteckningar och bedöma i vad mån det muntliga engagemanget kan uppväga det som saknas.)

Därför smygtränar jag (retorik ingår numera i ämnet svenska) mina elever (och även mig själv) i retorik – det är så väldigt användbart och det går ju faktiskt att träna upp sin förmåga.

Särskilt mina kvinnliga elever brukar jag i utvecklingssamtal och vid andra tillfällen uppmana till detta. Just kvinnorna av huvudsak tre skäl:

  1. Det ger alltså ett ökat betygsunderlag (gäller både kvinnor och män enligt ovan förda resonemang).
  2. Om du inte har en vana att tala för dig, ibland offentligt, kan du missa chanser i livet. Lika bra att öva sig nu.
  3. När hon efter studenten kommer ut i världen kommer hon, om hon ännu inte märkt det, se att den är full av pojkar, killar och män som pratar, babblar och på olika sätt bedda eller oombedda ständigt och jämt göra sin stämma hörd.  Och det på hennes, och alla andra kvinnors, bekostnad. Hon måste därför ständigt vara beredd – att ta dem på inandning.

Träning alltså. Jodå, det går. En talare är någon som kan tala på ett sätt som övertygar. Den främste romerske retorikern Cicero talade med aktning om den störste bland de stora: atenaren Demosthenes.

Han, Demosthenes, hade det kämpigt i början av sin karriär men la med tiden ner stor möda på att övervinna sina svagheter. Han hade exempelvis ett medfött talfel vilket gjorde det svårt att tala rent vilket innebar omedelbart fiasko så fort han höll ett anförande.

Genom träning nådde han enligt Cicero så långt att han till sist ansågs ha det renaste uttalet bland alla retoriker.

Han blev också lätt andfådd vilket innebar att han var tvungen att pausa sina tal och hämta luft. Det påverkade flödet, tempot och gjorde talet tråkigt att lyssna på. Debatter blev svåra för honom genom detta handikapp.

Han övade sig då att hålla andan så länge att han under en mening kunde höja och sänka rösten flera gånger utan att hämta andan. Legendariskt redan på Ciceros tid var hans metod att lägga stenar i munnen samtidigt som han på samma andetag deklamerade dikter med högsta möjliga röstläge.

Detta gjorde Demosthenes samtidigt som han var i ständig rörelse – i träningen ingick att gå omkring – ibland uppför branta backar för att få upp pulsen. Ibland testade han röstvolymen mot det brusande havet.

Kanske kan vi jämföra med en modern elitidrottares uppladdningar. Mat, puls, rörelseschema, förmågan att hålla andan – allt sådant är relevant för hur vi använder vår kropp.

 

Ett enkelt sätt att förklara vad jag egentligen pratar om för mina elever är konceptet elevator pich.

Det innebär att du, i det fall du under en hissfärd plötsligt inser att du står ensam med det internationella storföretagets VD, är beredd att under den tid en hissfärd tar sälja in dig själv,  den vara eller idé det nu kan handla om till VD:n på ett sådant sätt att hon senare, när det väl är dags, minns dig och ert samtal.

 

Källor:

Cicero: Om talaren

 

Relaterade blogginlägg:

Cicero

Stora tal