Historia, Spännande människor

Medaljens baksida

av adolphson

Jag har möjligen tidigare nämnt att jag har lite svårt för avtackningar. Helst när det rör sig om gamla trotjänare som avtackas av någon som inte ens var född när föremålet för avtackningen började arbeta.

Antagligen har jag genom åren bevittnat för många dåligt genomförda avtackningar. Det ligger något djupt obehagligt över det. Man bör ha respekt för människors engagemang och yrkesinsats.

Min favorit är fortfarande en rektor som efter ett liv på min skola slutade för några år sedan och då höll följande tal: Jag tycker detta är den absolut bästa skolan att arbeta på. Det skulle jag tycka även om jag arbetat på någon annan skola. 

Sedan brukar man även uppmärksammas för lång och trogen tjänst i offentligheten. Häromåret upptäckte jag att man inte längre får guldklocka eller medalj. Nu får man visst en cykel eller en vas.

Detta är om inte mitt livs sorgligaste dag så en av de mer ledsamma. För jag gillar, hur banalt den än kan låta, medaljer. Det hänger nog ihop med att morfar hade sin enda han någonsin fick inglasad på väggen.

Nu var det inte vilken medalj som helst han fick: Norske kungens tapperhetsmedalj. Utdelad i Kristiania 1917 eller så.

Det ni.

Utsikten om en cykel som present efter 25 år i kommunens tjänst istället för medalj eller guldklocka förtog något av glädjen. Därmed inte sagt att jag tänker bli som den där tysken som på sin pensionsdag erkände att han inte gjort något alls på arbetet de senaste 14 åren.

Men ändå. Det är ju fint med medaljer. Och det är så oerhört mycket schysstare att verkligen ha förtjänat sin medalj än att se något oförtjänt glänsa på någon annans bröst.

Vi minns ju kronprinsesseans tal på sin 18-årsdag: Eders majestät. Kära pappa. Tack för Serafimerorden….

Som tur är har jag alternativ till cykeln.

På Folkpartiet Dalarnas vårmöte gästades vi av jämställdhetsministern Maria Arnholm. När vi hade så fint besök var det några folkpartister som skulle avtackas av ministern efter lång och trogen tjänst.

Det finaste man kan få inom folkpartiet är Karl Staaff-medaljen, i olika valörer, namngiven efter vårt lands statsminister under två perioder under 1900-talets två första decennier. Medaljen och plaketten instiftades till minne av frisinnade landsföreningens bildande 1902.

Min företrädare som lokalavdelningens ordförande Kerstin Söderbaums medalj ses nedan i största vördnad och avund avfotograferad.

Vips så blev man glad igen. Vips så har man något att kämpa för.

Sean Banan vet vad han säger. Blingbling på sin dräkt är inte fy skam.

Fikar man efter något vare den samma evigt förlustig. Eller? Nja, låt mig landa i förhoppningen att flickornas barn fulla av beundran har något fint, oklart vad – kanske ett cykelhjul) att sätta på väggen för att minnas sin morfar när jag, efter inte allt för lång men absolut trogen, tjänst en gång för alla kilat över gärdesgården.

Personligt, Skola

Så var vi där igen

av adolphson2 kommentarer till Så var vi där igen

Jag lär mig verkligen aldrig. Trots att jag är lärare, och allt.

Jag har tidigare diskuterat att man bör tänka sig för när man kommunicerar med människor man inte känner väl.

Idag var det så dags igen.

Det är lite rörigt i organisationen, hela Falu Gymnasium ska omorganiseras och flytta, och vissa kollegor har inte haft det så lätt under året. Jag har inte haft det så lätt jag heller vid en jämförelse. Men det är synd att klaga.

Alla har sin skyddsmekanismer och jag har självfallet också mina.

Jag kan inte vara med på arbetslagets after work i kväll, något som grämer mig. Jag skickade ut ett mail med rubriken Kung Oidipus. 

Hej på er!

Jag måste tyvärr lämna återbud till i kväll.

Förlidna (i dubbel bemärkelse) maj gör sig påmind. Jag är inte helt frisk. När barnen och deras mor börjar presentera sig med för och efternamn inser man att man möjligen bör prioritera annorlunda.

Vi får ses i korridorerna, i häktet, på psykakuten (om vissa elever får som de önskar) på avslutningen samt på upptakten i höst istället.

Jag har meddelat såväl elever som skolledning att jag, åtminstone vad gäller yrket, stuckit ut mina ögon och därför inte är att räkna med förrän i höst.

Ser man ändå min kropp vobbla omkring här i huset är det sannolikt en synvilla. Drick något starkt så försvinner jag. Är jag ändå kvar efter andra supen gör så här:

1. Ta fram en nål, stick hål på mig.

2. Släng skalet efter mig i containern. Nyckeln finns hos Ulf. (Ulf, som har nyckeln till flyttcontainern är vår bibliotekarie).

3. Släng in nyckeln i kontejnern och skicka iväg alltihop.
Långt bort.


Någon upprörd kollega slog larm. Håller Fredrik på att gå i väggen han med?!

T.f rektor, min gamle vän och kollega rykte ut. Han känner ju mig sedan länge och är rätt van. Jag fick skicka ut en dementi i mailet kung Oidipus 2.0

Hej!

Jag uttrycker mig ibland lite…drastiskt. Jag har förstått att mitt förra mail väckte en del farhågor kring min hälsa.

Jag ber om ursäkt. Jag mår bra. Bättre än jag förtjänar, antagligen. Dåligt mådde jag däremot i höstas när förutsättningarna i min uppdragsdialog (den så kallade) plötsligt ändrades. Men jag överlevde och mår nu bra. Flera av er i arbetslaget, och andra kollegor här på skolan, mår idag, eller har under året mått, betydligt sämre än vad jag gör nu.

Det var fel av mig att raljera kring detta. Till mitt försvar vill jag säga att detta är min överlevnadsstrategi: att alltid skämta, fåna mig, ironisera och bland vara sarkastisk. Men det kan ju inte alla veta. Helst när det handlar om skriven text.

Varför inte hålla sig till sakfrågan: tyvärr kan jag inte vara med i kväll.

Kramar

Tja. Vad tusan säger man. Väx upp, Adolphson.

Men jag får många glada tillrop också, om sanningen ska fram. En kollega kom förbi och skrattade gott. Du är en sådan där som man skulle vilja bjuda in till varje fest man har sa hen. Okej, tack. Har du många?

En annan kollega sa att jag vill dela på klassföreståndarskapet med Fredrik. Han är ju en sån festprisse. Festprisse? Det var inte igår man hörde det. Igår kung i dag knekt som kungen kanske sa dagen efter Maddes bröllop.

Men det är ju roligare att människor vill vara med mig än det motsatta.

I de här lägena tar jag fram ett brev jag fick från en elev strax efter studenten för några år sedan. Alla måste boosta sig, ibland. Fylla på reserverna med positiv energi. Så påminns jag medan jag ännu en gång läser raderna om att, barnsligt eller ej, även om jag inte alltid följer reglerna så blir det ändå rätt bra i slutändan.

Tack Fredrik för att du kom på min student. Tack för Hamlet och tack för att du medförde den aura av elegans, moral och subtil humor som är obligatorisk färdkamrat till magister Adolphson. Speciellt tack för dessa år. För att du varit en så engagerad lärare och mentor, och för att du upphöjer en skola, ett klassråd ett lärarrum till så mycket mer. Ingenting verkar vara ett ”bara” för dig, du går igenom lysrörsupplysta skolkorridorer som om du intog ett slott där gobelängerna var vävda av livet, ljusstakarna gjutna ur kärleken och fönstren blåsta ur kulturen. Den inställningen, den inspirationskällan, har stått för en stor del av min vätskepåfyllnad under gymnasietiden. Fortsätt vara kunglig. 

Bästa skolchef, fackförbund, gymnasiechef, skolnämnd betygshetsande elever/föräldrar och programrektorer. Jag finns här redo att köra. Ni får ta det goda med det onda. Vad är det värt, tycker ni?

I rest my case.

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Konformitet

av adolphson2 kommentarer till Konformitet

Jag funderar lite kring det här med konformitet. Jag gillar nämligen inte sånt.

Trots allt är det kanske ändå synd att vi avskaffat värnplikten (även om den delvis är återinförd). Värnplikt är förknippat med ett lands frihet samt medborgarnas skyldighet att kämpa för denna. Det är en tradition som går tillbaka ända till antikens Grekland.

Att kämpa för frihet och demokrati kan man göra på många olika sätt. Det måste inte nödvändigtvis ske genom våld. Man skulle kunna brottas med ett (vårt) lands normer exempelvis.

 

Jag passade inte riktigt in i den militära ordningen. Jag hängde under lediga stunder under värnplikten på platser de andra beväringarna inte besökte så ofta. Jag hade således ett stort välsorterat bibliotek alldeles för mig själv.

 

Lumpen

 

Där kunde man läsa dagstidningar, böcker och lyssna på musik (till de unga: det här utspelade sig på kassettbandspelarnas, Sony Walkmans och LP-skivornas tid. Jag hade ingen Walkman och var hänvisad till allmänna lyssningsställen som exempelvis bibliotek).

Det här året lyssnade jag ofta på några av Vivaldis följt-konserter. Nu har Adolphson somnat biblioteket igen. (I slutet av gymnasiet och under lumpen hade jag en krasch på Vivaldi – oklart varför).

När jag sedermera vaknade ensam och övergiven i det stora biblioteket kunde jag gå och kasta dart en stund. Det var rätt sköna kvällar, det där. Dagarna såg emellertid helt annorlunda ut.

En gång när jag ensam passerade över kaserngården, utan vapenrock, var det dags för tapto. (När flaggan halas för dagen spelades alltid i kaserngårdens musikanläggning ett trumpet-stycke som är rätt vackert. Då skulle man stanna och göra honnör tills flaggan var nere och omhändertagen innan man gick vidare).

Det är lite fränare när arméns musikpluton gör sitt tapto.

Hursomhelst.

Jag gick denna afton som vanligt i mina egna tankar och noterade således inte den fara som närmade sig i form av en stridslysten fänrik. Fänriken hade just kvitterat ut en megafon med vilken han skällde ut mig för…

…icke regementsenlig klädsel (regementet hade sin egen almanacka som fastslog när våren inföll och innan denna tidpunkt fick man inte gå i bara skjortan) och…

…brott mot tapto-förordningen (jag stannade inte och saluterade flaggan).

Eftersom han använde megafonen (på en meters håll) kände snart hela regementet till att Adolphson fått kompaniförbud (husarrest, typ) igen, med undantag för att besöka matsalen och biblioteket.

Men det var ju konformitet detta gällde, inte gamla lumparhistorier.

Det fanns tjejer i försvaret i början på 1990-talet. De var inte många, men de fanns. Två fanns på mitt regemente eftersom vi var signalister. Försvarsledningen tyckte väl att signalspaning var en lämplig sysselsättning för kvinnor inom organisationen, antar jag.

Försvaret tog sitt ansvar. De två tjejerna hade en egen lucka (rum som 6-10 personer normalt delade på) och avskild dusch i källaren.

 

Min pluton

 

Men det blev lite omständligt, tycke de, eftersom det var rätt lång väg ner i källaren i den stora byggnaden att ta sig mellan lucka och dusch var eviga dag.

En morgon tröttande en av tjejerna och promenerade helt sonika in i det öppna kollektiva dusch/badrummet och duschade med resten av plutonen (ungefär 20 man). Grabbarna drog sig, hukande bakom sina handdukar, förskräckta mot utgången.

Där stannade de, trängdes och stirrade storögt tillbaka in på Venus i duschen.

Det kändes inte bra. Och jag var ju plutonsbefäl, och allt. Visserligen en, ur militär synvinkel, tämligen oduglig sådan. Men ändå. Sagt och gjort. Jag klev in, hängde upp min handduk på en krok och duschade jag med.

Vi duschade, torkade oss inför vår stumma publik och intog sen var sitt tvättställ bredvid varandra. Hon borstade tänderna och jag rakade mig.

För att bryta den tunga tystnaden frågade hon efter en stund: Adolphson, kan du skicka tvålen? (Man använder alltid efternamn i det militära samt i andra sammanhang där konformitet är viktigt). Jag skickade tvålen.

Sedan började resten av dagen. Med en allmän snackis. Vi utgjorde, med ett modernt språkbruk, hen, hon och jag. Nämligen soldater, med efternamn, som gjorde morgontoalett.

Eftersom vi inte tillhörde samma grupp sågs vi inte så ofta framöver. Ja, förutom i duschrummet, alltså. Efter ett tag var det inte längre märkligt för någon av de 20 personerna med ett gemensamt duschrum.

Alla hade annat att tänka på: sina uppgifter för dagen.

En gång lite senare kom hon och slog sig ner när jag drack kaffe. Hon tyckte det var schysst gjort det där jag gjorde den där första gången, berättade hon. det underlättade, ansåg hon.

Vi pratade med varandra nu och då under resten av året i lumpen. Och hon har en sak gemensamt med mina barns mor. Hon kallade mig en gång rätt och slätt för farlig. Det har barnens mor också gjort. Visserligen med glimten i ögat – men ändå. Ingen av dem har någonsin avslöjat vad de menar med detta yttrande.

Det fanns ingen attraktion emellan mig och hon i lumpen, hennes påstående hade inte med något sådant att göra. Men det har stannat kvar i mitt huvud. Jag förstår det inte, vad kan hon ha menat, jag som är så snäll?

Jag undrar också emellanåt vad det blev av henne – hur hennes liv ser ut. Blev hon månne officer?

Barnens mor, däremot, vet jag mycket väl vad det blev av. Hon blev som sagt mina barns mor, mina tankars härskarinna, kvinnan vars namn är som Vivaldis piccolaflöjtskonserter för mitt sinne.

Man behöver nämligen inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns.

 

Det är synd att ungdomar inte gör lumpen längre. En insats för samhället kan göras på många olika sätt. Att lägga ett år av sitt liv för samhällsinsatser utan ersättning tror jag är viktigt.

Dessutom känns det lite obehagligt med en yrkesarmé. Yrkessoldater ler sällan, tycks det mig. Men jag kanske är lite fördomsfull, för jag har ju bara träffat en som möjligen inte är så representativ.

Individens rätt och möjligheter drabbas inte av att man gör en solidarisk och ideell insats. Snarare tvärt om. Avsaknaden av detta märks tydligt i samhället idag. What´s in it for me är den ständiga frågan.

Om vi som samhälle bestämmer oss för att vissa saker har alla individer rätt till: skola, vård, omsorg och värnplikt, är det väl inte svårare än att vi utformar dessa system så att individen kan välja hur vederbörande vill genomföra/organisera dessa enligt behov och önskemål.

Vi befinner oss nu mitt i mellan. Vi har under lång tid provat kollektivismen. Människor tröttnade och reagerade. Vi har nu i stället prövat avreglering, fria val och fria vinstuttag under några år.

Kanske kan vi äntligen gå vidare till mittenläget: staten sätter upp stativet och ramen medan individen skapar konstverket?  Nej, alla behöver inte måla samma sak vid samma tillfälle. Men alla ska kunna få tillgång till pensel och färg.

Och självförtroendet att våga. Möjligheten att kunna.

Där, någonstans, tror jag värnplikten fyller en funktion.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Gregg Louganis

av adolphson2 kommentarer till Gregg Louganis

Det här är Greg Louganis. Han vann OS-guld i simhopp 1984 och 1988.

Mest känd är han kanske för att han i tävlingen 1988 slog huvudet i svikten när han skulle göra ett baklängeshopp. Han ser rätt groggy ut på bilderna och han slog upp ett blödande sår vid olyckan.

Ändå lyckades ha ta sig till finalen där han sedermera vann guldet. Det är ju rätt skapligt gjort.

En tid senare valde han att berätta om sin homosexualitet samt att han var HIV-positiv i amerikansk TV. Detta blev en världsnyhet (nåja, en väst-världsnyhet iallafall) och man kan tänka sig många intressanta vinklingar att göra för media.

Att vara homosexuell elitidrottare under 1970 och 80-talen, exempelvis. Icke så. Fokus i nyhetsflödet kom istället att ligga på frågan om huruvida smittsamt blod kunde läckt ut i vattnet.

För många kunde drabbats av HIV då, kanske.

För den som lever i ett land där uppemot 50%, eller ännu fler, av befolkningen lider av HIV öppnar sig ännu en avgrund i perspektiv och livsvillkor.

I slutet på 1980-talet hade den värsta HIV-nojan lagt sig och det var känt hur HIV smittade. Ändå kom debatten att se ut som den gjorde.

En annan känd homosexuell person som valde att offentliggöra sin läggning i TV (i mitten på 1970-talet) var Monty Pythons Grayham Chapman.

En känd episod berättar att efter det programmet hörde upprörda tittare av sig. En tittare som skickat ett brev med bibelcitat om att homosexuella ska stenas fick ett personligt svar av Eric Idle: Vi har kommit på vem han var och skjutit honom.

Det har hänt en del sedan Bosie. VIsst. Men ändå. När schlagerfestivalen gick av sin stapel i Malmö reagerade en del länder mot att ett nummer hade en kyss mellan två kvinnor i sin koreografi.

I många länder, inte minst Ryssland och i östra Europa, lever homosexuella under hot och trakasserier från myndigheterna. Normen i dessa länder är inte tillåtande för minoriteter.

Jag har ofta hävdat att vi är blinda för övergrepp och diskrimineringar av olika slag i vår egen tid. Det först efteråt som vi, i bästa fall, kommer på att vi gjort fel. Det är modigt och viktigt att kunna skratta åt ondskan och intoleransen. Inte som lösning men som normsättande beteende.

Inget torkar fortare än en tår, sägs det ju. På gott och på ont. Kan vi inte hoppas på empati och respekt från omgivningen står humorn och glädjen där som en sista skans.

Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor sa de krigströtta tyskarna i slutet av andra världskriget. Göring var fet och Himmler smal.

Humorn stod självfallet också till buds för Monty Python som framgår ovan. Huruvida Greg Louganis begagnade denna livshållning låter jag vara osagt. Jag hoppas det. Den grundinställning jag har till mitt arbete, politiska engagemang och mitt liv i allmänhet grundar sig i detta förhållningssätt.

Det är dels en överlevnadsstrategi men även en förhoppning att skicka med något värdefullt, utöver lärdom och kunskaper, ut i livet för de unga.

Det krävs nämligen en oerhört stor portion grundtrygghet att kunna skratta åt allt. I synnerhet åt sig själv.

Alla människor råkar någon gång ut för övergrepp och kränkningar i sina liv. Frågan är hur man hanterar det. Kan man skratta åt det är det lugnt. Svårare är det inte. Kan man det är det lättare att stå upp för sin övertygelse och hävda sin integritet.

Jag övar mig och jag övar mig. Jag är inte riktigt där än. Men snart så.

I sommar ska jag, apropå, återvända till min stora inspirationskälla, igen. Han är så underbar.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

av adolphson6 kommentarer till Språk och gatsten

Jag brukar uppmana mina egna barn, samt mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats.

Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser.

I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper.

Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm.

Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt.

1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev.

Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare.

Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk.

Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen.

För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande.

Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap.

Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter.

Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

—

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara.

Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på.

Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig.

Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades.

Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten.

Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter.

Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk.

Det är i alla fall så jag ser på saken.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik

På en mätt mage

av adolphson1 kommentar till På en mätt mage

Min faster säger ibland: På en mätt mage vilar ett muntert huvud. 

Det finns en klassisk uppsats inom kriminologin – Skördarna och deras inverkan på 1800-talets stöldbrottslighet – skriven av Johannes Knutsson. Jag hörde faktiskt av mig till honom, eftersom jag varit nyfiken på uppsatsen ett tag, och han hade vänligheten att skicka delar av materialet.

En sak som studien, tillsammans med annan forskning givetvis, slår fast är att stöld inte är något som enbart förekommer i industrialiserade samhällen men inte förekommer så mycket i agrara som det gamla bonde-Sverige.

Det huvudsakliga resultatet handlar om orsakssambandet mellan stöld, nöd och svält. Alltså att vi i huvudsak stjäl mer när vi lider nöd. Helst grundläggande nöd som när vi inte har mat för dagen.

Det kan tyckas som en självklarhet. Men det räcker att studera synen på fattiga eller marginaliserade hos vissa för att nödvändigheten av påminnas om detta orsakssammanhang blir tydlig.

Hej, farbror sverigedemokrat. Välkommen till Studio Adolphson.

Statistiken i uppsatsen visar att stöld och snatterier ökar vid lågkonjunktur. Särskilt vid höga matpriser eller dålig tillgång på mat så ökar denna typ av brottslighet.

Detta var inget okänt för den samtida observatören. Det är sålunda inget historisk forskning upptäckt genom att titta i historiens backspegel. Däremot är uppsatsen ett utmärkt exempel på hur historia kan, och bör, användas av oss i nutiden.

Låt mig förklara.

Fattiga människor är inte till naturen mer kriminella än rika. Visserligen kan stora sociala skillnader och orättvisor leta till ilska, hat och frustration mot en privilegierad klass.  Av sådana exempel kryllar det av i historien, nu senast den arabiska våren.

Däremot begår fattiga och marginaliserade grupper fler brott. Man stjäl för att lindra sin nöd. Ju svårare tider desto mer desperation. Då ökar benägenheten att ta en rövare, om uttrycket tillåts.

Statistiken för antalet dömda under nödåren i mitten och slutet på 1800-talet visar i studien att det till största delen var de fattigaste och egendomslösa som stal.

När skördarna passerar en viss miniminivå upphör naturligtvis inte människor att stjäla men ökningen och sambanden avtar. Andra förklaringar till brottsligheten får då sökas.

Det är även intressant att fundera över förändringar i en grupps, generations, lands, beteendemönster. Finns det samband, exempelvis, mellan tillgänglighet på vapen och narkotika och vår brottsbenägenhet?

Det viktigt att använda historisk forskning och vetenskap till att slå hål på myter, generaliseringar och fördomar. Hårdare tag löser inte brottsligheten på sikt men påverkar påtagligt samhället. En invandrare är från födseln vare sig mer våldsbenägen, eller kriminell på andra sätt, än någon som är född i landet.

Hur vi fördelar resurserna, skörden, har däremot stor betydelse. Samt hur vi kan få våra åkrar att ge större avkastning. Det påverkar integration vs utanförskap alltså arbetslöshet kontra arbete vilket i sin tur påverkar hela vårt samhälle.

På en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Klyftorna i Sverige har ökat sedan 1970-talet. Ökningen har stegrats sedan 2006 säger SCB. Detta är allvarlig kritik mot regeringen. Många har fått bättre, framförallt den breda medelklassen. Men för de utan arbete, eller som av andra orsaker står utanför har det blivit sämre och svårare.

Får vi tro historien ökar alltså brottsbenägenheten i denna grupp. Det tycks mig som om SD:s lösningar på denna typ av problem är primitiv.

Jag gillar förövrigt inte allianskonceptet. Folkpartistiska regeringsföreträdare säger sig vara nöjda med att FP fått inflytande i snart åtta år. Men vi kladdas också ner med en (främst M-baserad) politik som inte känns liberal.

Därför tycker jag vi ska gå till val på en egen politik. Därför tycker jag vi ska stå utanför alliansen. Förstå mig rätt. EN rödgrön variant vore i mina ögon inte att föredra på något sätt eftersom ivern att fördela skörden skulle hindra återväxten.

Jag bara tror att det är bättre att gå till val på egen politik och efter ett valresultat fundera över alternativen.

För det är väl som faster säger: på en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Bistånd, Resor, Skola

Ayia Napa

av adolphson1 kommentar till Ayia Napa

Sedan ett par år har en ny tradition skapats av stans avgångsklasser. Mitt under brinnande studenthets, i slutet av maj, åker nästan alla till Cypern. Närmare bestämt till en ort som heter Ayia Napa.

Detta sätter, som om det vore möjligt, ännu mer press på såväl elever som personal att hinna med allt som måste hinnas med, ur mitt perspektiv skolarbete, innan studenten.

Eleverna låter å sin sida mycket tydligt förstå att något alternativ gives inte. Skolledningen svarar med att vara lika tydliga kring att detta är en privat semesterresa, inte på något vis sanktionerad från skolan.

Mitt i mellan sitter kollegorna och försöker sätta rättvisa betyg. Ibland utsatt för otillbörlig påverkan, ibland inte.

De flesta elever fixar detta ändå. Men jag har också haft några som inte gjort det. Då blir det lite jobbigt. Faktiskt har några tidigare år inte nått det betyg de siktade emot, det högsta, på grund av att de prioriterade denna resa istället för skolarbete. Jag fick ta det väldigt pedagogiskt och grundläggande genom att förklara hur ett, eventuellt (kanske är bäst att tillägga), framtida arbetsliv fungerar.

Det kan ju vara så att en potentiell arbetsgivare har synpunkter på att någon, alldeles oavsett hur hårt vederbörande arbetat eller hur duktig hen varit, tar semester efter eget huvud.

Jag skiter i vad du säger, arbetsgivaren. Nu drar jag. Vi ses om en vecka – 14 dar så där. Todiloo!

Vilket förövrigt sätter fingret på nackdelen med mitt eget arbete. Man har förvisso, ännu så länge, relativt gott om ledighet. (Men det blir det säkert ändring på om SKL fortsättningsvis får fria tyglar). Men man är de facto säsongsarbetare. Det är väldigt begränsat med alternativa semetser-möjligheter för en lärare.

En annan nackdel med att vara lärare, åtminstone på gymnasiet, är att jag inte kan minnas när jag njöt av maj senast. Man jobbar jämt, dygnet runt. Åtminstone mentalt. Man handleder elever som in i det sista vill nå ett visst mål, jagar andra för att rädda dem från underkänt.

Barnen vet att pappa inte är helt kontaktbar i maj. Den Änglaljuva frågar extra många gånger för att försäkra sig om att en viss information gått fram men räknar ändå inte 100% med det.

Eftersom man kan koppla upp sig på diverse plattformar, sociala medier samt läsa mail hemifrån kan man säga att just i maj, men periodvis under hela året, blandar man och ger.

Jag läser uppgifter på skärmen hemma under eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen. Sedan skriver jag ut dem på jobbet och läser en gång till. Det är denna process som både lärare och elever lite missvisande kallar att ”rätta”.

Jag jobbar när jag är ledig. Jag måste ibland därför göra privata sakar på jobbet. Det är med andra ord inget 08/17-arbete att vara lärare. Men det passar mig rätt bra. Så länge jag får ha loven intakta för återhämtning och fortbildning, vill säga.

Och man kan ju alltid vandra i ett sommar-regn i Venedig.

—

Nu ska årets studenter snart åka till ”Napa”, iallafall. Något alternativ gives inte. Jag och eleverna jobbar på. Jag spottar dygnet runt ur mig uppgifter, tips och handledning kring betygskriterier, ämnen, problematiseringar och källkritik. Jag tar inte konflikten vare sig uppåt eller nedåt enligt AA;s princip:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Däremot har jag påtalat för studenterna att den grundutbildning barn och ungdomar får i vårt land är fantastisk sett ur ett internationellt perspektiv. Det kommer ofta bort i samhällsdebatten. Jag uppmanar även eleverna att tänka på detta när de, ungefär 200 km från Syrien, badar i medelhavets azurblå vatten eller njuter en alkoholfri paraplydrink på sitt all inclusive-hotell.

—

Det finns andra perspektiv på fattigdom.

Här hemma i Falun finns det en relativt stor grupp barn som lider av en annan typ av fattigdom.

De flesta barn har mat och kläder för dagen här. Men cirka 600 barn växer upp i våldsamma hem där antingen de själva och eller deras mamma och syskon utsätts för våld av en närstående man.

En relativt stor grupp barn får sannolikt en klump i magen när det återigen är dags för skolutflykter. Detta eftersom de vet att mamma och/eller pappa, har svårt med extra matsäckar eller presentpengar till lärare och kamrater. Helst om de har flera barn.

Det förutsätts att varje barn ska ha mobiltelefon i trean, åka på läger eller ha egna skidor till skolutflykten. Men det har inte varje familj råd med. Och även om det kan kan tyckas blekt vid en jämförelse med Syrien, är det viktigt att inte glömma bort.

Jag påminner mina döttrar om hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Den äldsta av dem har en lustig egenhet. Hon vill gärna ge bort saker och ting. Nallar, böcker ur barnkammaren eller ha med sig extra matsäck så hon kan bjuda. För hon gillar att bjuda.

Det är fint av henne. Jag kan inte förmå mig att säga nej till det, givetvis.

Vi måste utforma vårt samhälle så att alla får samma chans i livet. Eller rättare sagt: att alla får samma chans till livet. Oavsett om det handlar om en studentresa till Cypern eller skolutflykt till Jungfruberget.

Skola

Go down that road?

av adolphson

Tänk dig en visstidsanställd lärare som av olika skäl får privata problem. Hen är tidvis sjukskriven och har det allmänt kämpigt i livet. Kanske är hens mamma sjuk, kanske har hen relationsproblem. Lite så som det kan vara för oss alla ibland.

Att läraren varit sjukskriven får konsekvenser för undervisningen. Samtidigt har skolan beslutat sig för att av ekonomiska skäl inte lägga ut mer undervisningstid på schemat, 87 % av kurstiden, än vad lagen som minimum kräver.

Det blir pressat. När vikarie väl sätts in har mycket tid gått.

När det börjar närma sig terminsslut inser, för det här utspelar sig på ett gymnasieprogram där betygshetsen är hög, vissa elever, ivrigt påhejade av sina föräldrar, att de kanske inte kommer att nå högsta betyg.

Några går i bräschen – här ska det klagas. Läraren har ju inte uppfyllt sin del, tycker eleverna och deras föräldrar.

Det bokas ett möte utan att läraren informeras i särdeles god tid och därför inte hinner förbereda sig. På mötet finns rektor, 4 föräldrar och 2 elever. Sist in, förvånad och med en sån där klump i magen vi alla kan få när vi anar ett odefinierat obehag, är läraren.

Förutsättningarna är 7 mot 1. Under detta möte får läraren, utan facklig närvaro eller annat stöd, sig heder och ära berövad.

En del hårda ord sägs.

Rektor, som inte vill stöta sig med föräldrarna i onödan, och dessutom är rädd att föräldrarna ska göra allvar av sitt hot att gå till en friskola då det skulle leda till (vilket föräldrarna är väl medvetna om) en ekonomisk förlust på 200 000 kr, stödjer inte läraren.

Istället erbjuder rektorn föräldrarna en överenskommelse. Det föreslås att en annan lärare ska gå in och med-bedöma elevernas uppgifter och prov. Dessutom erbjuds eleverna förlängd kurs när höstterminen börjar. Rektor kräver också att läraren ska lämna in samtliga  lektionsplaneringar för kursen. Men inte till rektor själv. Till föräldrarna.

Med detta låter sig föräldrarna och eleverna tills vidare nöja.

Läraren kommer sedermera in med en detaljerad beskrivning över sitt kursupplägg där det framgår att eleverna har haft ett par tillfällen att visa om de klarar att uppfylla kriterierna för högsta betyg.

Det gjorde de inte.

Detta ändrar däremot inget i sak för vare sig eleverna själva, föräldrarna eller rektor.

—

Denna eventuellt fiktiva historia stämmer till eftertanke.

Först funderar jag lite över om detta sker någonstans i samhället i övrigt. Det tycks mig, men rätta mig gärna om jag har fel, att andra yrken har ett mer standardiserat, eller anständigt, sätt att hantera klagomål.

Inte slängs exempelvis vårdpersonal, som av olika skäl fått problem med din yrkesutövning, ut att oförberedd offentligen schavotteras inför de klagande?

Att sedan öppna dörren till sambedömning, eller överprövning, av en yrkesperson på hörsägen av den som är missnöjd och part i målet, kan bli en kostsam historia på sikt. Varenda elev med självbevarelsedrift lär ju kräva överprövning av betyg de är missnöjda med. Ja, och försigkomna föräldrar också givetvis.

I just det här eventuellt fiktiva fallet sågar rektor själv av grenen hen sitter på. Det lär inte sparas några slantar i slutändan. Det är inte gratis med förlängda kurser eller sam-bedömande lärare.

Enklare kanske vore att bedömning sker enligt högskoleprovsmodellen. Varje universitetsutbildning borde istället ha inträdesprov. Då skulle betygen eller bedömningarnas fokus förändras. Att jag själv ska utvärdera mitt eget arbete genom betygssättning är ju inte helt logiskt.

Vidare funderar jag över sakernas gång. En elev, och/eller dess föräldrar, som inte är nöjda med ett betyg kan hota att byta skola och därmed ta med sig skolpengen dit. Där får eleven ett högre betyg för det får man på en del oseriösa skolor som indirekt marknadsför sig med att man får höga betyg hos dem.

Detta säger man naturligtvis inte rent ut, men det finns som bekant många sätt att beskriva Mona Lisas skönhet. Och ryktet, kryddat med en gratis dator, körkort eller stayling, färdas snabbt på lätta vingar.

Utan tydligt regelverk och styrning blir förutsättningarna inte rättvisa för eleven. Och det  blir stört när omöjligt att vara lärare. Föräldrar och elever pressar såväl oss lärare som våra rektorer att sätta höga betyg. Annars riskerar utbildningen i fråga att försvinna och läggas ner.

Svaret är, som vanligt, att staten måste ta över huvudmannaskapet för skolan. Det här går ju inte längre.

—

För egen del brukar jag berömma duktiga elever. Jag brukar även försiktigt, eller för all del tämligen burdust och osminkat, påpeka att det är ju fint att komma in på den utbildning man önskar. Men man ska ta sig ut från den också. För att lyckas med detta, samt hur väl, blir frågan om vilka kunskaper och förmågor som döljer sig bakom bokstäverna A eller MVG väsentliga.

Det är där jag kommer in i bilden, påpekar jag avslutningsvis lite dumdrygt för mina studenter.

—

Jag funderar även över vad det är för människor vi danar, för att uttrycka sig lite ålderdomligt, genom detta tillvägagångssätt. Självinsikt, respekt och konstruktiv kritik är inte temat för dagen, tydligen.

—

Jodå. Genom åren har nog både kollegor, rektorer, föräldrar och elever försökt påverka mig på olika sätt. De kanske inte alltid är fullt medvetna om sitt försök. Men de brukar även ge upp tämligen omgående.

För se, med mig går inte den gubben. Jag är omutlig. Ska jag sätta mitt namn på en bedömning ska jag kunna stå för den i varje enskildhet. Utgångspunkten är enkel: det måste vara rättvist. Lika villkor ska råda för alla.

Återstår att se om jag är lika principfast den dag min anställning är hotad.

Lyssna gärna på detta i sammanhanget.

Politik, Skola

Alla pratar skola

av adolphson2 kommentarer till Alla pratar skola

Jaha, så vill alla prata utbildningspolitik, plötsligt. Återigen skjuter man prick enbart på Björklund. Börjar det inte bli lite…tjatigt?

Jovisst, han är förvisso ansvarig. Och ska därmed granskas. Absolut.

Man kan ju fundera lite över alternativet, också. Vad sysslade Baylan med i 12 år? Samma som Lövén i detta nu – knep käft? Och Göran Persson? Jo, tack. Kommunaliseringen från helvetet var hans bidrag till skolan.

Tanken som präglar utbildningspolitiken nu är att alla, verkligen alla, ska få chansen att utvecklas efter SINA förutsättningar. En bra reform som ska införas handlar om att barn till arbetslösa också ska gå i förskola. Reformen bygger på ett helhetstänk för svensk grundutbildning.

Skolan börjar i förskolan. Där ska alla beredas plats oavsett bakgrund.

Om vi bara hade modet att återförstatliga skolan skulle reformerna gå att genomföra ännu mer effektivt.

Styr vi upp regelverket så lika villkor råder är det fria skolvalet inte alls så dumt. (Diskussionen om vinster, eller förluster för all del, i välfärden är en helt annan diskussion. Som jag gärna för också).

Det tycks mig som en ekvation som inte går i hop. Problemen för skolan är allvarliga. Problemen har skapats av politiska beslut sedan mycket lång tid tillbaka. Ska regeringen, oavsett färg, lyckas åstadkomma en förändring måste skolan återförstatligas.

Flera av landets universitet vittnar om studenternas undermåliga baskunskaper. Detta är givetvis inte enkom utbildningsministerns fel. Men det är hans ansvar att åtgärda det. Slutsatsen blir att regeringen måste, om man verkligen vill se resultat för sina reformer, återförstatliga skolan.

Det går inte att genomföra reformer samtidigt som kommunen leker hela havet stormar och regelverket tillåter vissa oseriösa fria aktörer att bete sig som de vill. Detta är regeringens ansvar, helt klart.

Men alla elever kan, eller vill, inte nå högskolebehörighet. Därför att de inte har den intellektuella möjligheten eller intresset.

Jag har nu arbetat 14 år som gymnasielärare och är fullständigt övertygad om att det krossar vissa människors självkänsla att tvinga in dem i en norm som säger att du måste vara tillräckligt teoretiskt begåvad att kunna klara en högskoleutbildning när du är klar med gymnasiet.

Jag har genom åren träffat fordonselever, lackerare, hotell/restaurang-elever, snickare, musiker, dansare och skådespelare som är rätt mediokra, rätt okej eller fullständigt ointresserade av historia, religion och samhällskunskap.

Men i ett annat sammanhang är de helt briljanta. Haraldsbogymnasiets olika fordonsutbildningar har ofta vunnit nationella och internationella priser, hotell och restaurangutbildningarna har också varit framgångsrika.

Frisörer, snickare och konstnärer på estetiska programmet har åstadkommit, och åstadkommer storartade ting. För du vet, vi är olika, vi människor. Ska vi inte få möjlighet att utveckla detta?

Jag har många gånger sett desperationen hos killar som fortfarande i gymnasieskolans tredje årskurs inte förmår skriva en projektrapport, helt enkelt för att de inte kan, förvandlas till avslappnade, koncentrerade och professionella yrkespersoner när de jobbar med, eller i, en bil.

Det är alltid en sällsam upplevelse.

Nog måste ett skolsystem kunna tillvarata olika individers förmågor och möjligheter?

(S) vill lagstifta om en obligatorisk skola för alla, alltså en skola som ska se exakt likadan ut för alla. Lite som det var förr, alltså. Nej tack. Då satsar jag min hellre min slant på Björklund. Om han nu bara kunde förmå statsministern att återförstatliga skolan.

—

Alla pratar utbildning.

Löven tiger och Sjöstedt verkar hänfalla till gamla Ohly-galenskaper.

Oppositionen längtar tillbaka till gamla kollektiva normer. Det där med globalisering är ju jobbigt, det.

Det är idag som det brukar: oppositionen leder i opinionen. Det bör regeringen ta på allvar. Men när oppositionen börjar prata om sin politik, eller ännu hellre sitt regeringsalternativ, brukar det vända. För SÅ vill ju väljarna inte ha det, iallafall.

Jag är ingen helhjärtad alliansvän. Men nu har Alliansen har styrt i 7 år i en djup lågkonjunktur. Vi har klarat oss relativt bra, än så länge. Detta faktum kan inte viftas bort.

Här kommer ett tips till oppositionen: Kollektivismens tid är förbi. Det må vara groteskt, bittert och oförklarligt för er, men så är det. Vill ni vinna bestående framgång: utforma er politik efter denna i grunden positiva, demokratiska och högst påtagliga sanning.

I synnerhet er skolpolitik.

När regeringen landat i att vi behöver ett tydligt gemesamt ramverk med staten som huvudman, och när de äntligen insett att vi inte kan ha oreglerat vinstuttag i välfärden, ja då blir det bra.

Mycket bättre än alternativet.

Det är som farmor sa: bara de får vinna några val så blir det bra.

Personligt

Random 5/5

av adolphson

När jag slappnar av om kvällen, eller för all del när jag är ute och löptränar, hopar sig intryck och tankar till en märklig blandning. Ett sätt att hantera denna blandning är att blogga. På så vis får jag ut det ur skallen.

—

Varför har Gösta Ekman d.ä så glasartad blick? Hur gjorde han? Elaka tungor låter göra gällande att han rökte på. Det tror ju inte jag på. Nej, jag tror att han helt enkelt la en liten klick mascara i varje öga för att få fram sin speciella look. Någon som vet mer om saken?

0[1]—

—

Jag hörde på radion om den bedrövliga arbetssituationen för personalen på Spöktåget, eller motsvarande, på olika nöjesfält. Arbetarna får, ofta nedtyngda av diverse otympliga kostymer och masker, ibland fly från uppretade och vettskrämda nöjesparksbesökares hugg och slag.

Otack är värdens lön.

Sedan har de inget ordentligt fikarum, heller.

Något jag själv tycker är riktigt läskigt är en karusell, eller för all del en hel nöjespark, i regn. Det inger en påtaglig Stephen King-känsla som är mycket obehaglig.

I somras upplevde jag det. När vi besökte Gröna Lund stod regnet plötsligt som spön i backen och parken blev snabbt folktom. Jag blev obehaglig till mods och ville åka därifrån.

Barnen förstod inte detta och jag kunde heller inte förklara för dem. Till sist lyckades jag ur mitt pedagogiska djup fiska upp en liknelse.

Ni kommer ju håg förra sommaren när vi kom till den där stan som var fyllt med äckligt godis (Skara)? Precis som ni kände er då känner jag mig nu. 

Med detta lät sig döttrarna nöja, märkligt nog, och vi droppade likt regnet av.

—

När en duktig hantverkare höll på att installera en toalettstol i vårt nybygge berättade jag för honom att det var Kejsar Vespasianus i Rom som införde allmänna toaletter. Det blev ju fräschare i huvudstaden på så vis.

Dessutom införde han en skatt för att nyttja dem. Därav uttrycket pengar luktar inte. Vilket, uttrycket alltså, i och för sig säkert är en faktaoid.

Det är ju lite festligt att kejsaren hette just så när det handlar om toaletter fortsatte jag samtalet i ett närmast desperat försök att hitta gemensam nivå.

Jaharu, Men nu är toan din klar sa hantverkaren och gick.

När speglarna sedermera levererades sa jag, vis av erfarenhet, inget alls. Däremot funderade jag över huruvida det fanns färre egoister och psykopater i världen före spegelns uppfinnande.

I en spegellös värld måste det ju rimligtvis bli mindre fokus på den egna personen. Man fick spegla sig i medmänniskornas reaktioner på sitt beteende. Detta måste haft tämligen stor påverkan på den sociala miljön.

Och det, i sin tur, är ännu ett skäl för mänskligheten att studera sin historia.

—

Man får vara nöjd med allt det goda man har. Är det inte lite märkligt att kräva mer i stället för att fundera över hur man använder de resurser man har? Det är säkert Oliver Twist fel. Hoppas det. För i så fall är det en bra sak.