#Librix 2013

I helgen hade jag möjlighet att delta i Folkpartiets Riksmöte i Västerås.

Ett riksmöte i Folkpartiets regi är som en koncern-kick off. I år även tänkt att sparka igång valrörelsen. Vi, många av landets aktiva folkpartister,  får möjlighet till kompetensutveckling och inspiration.

Samt se att vi är fler än vi tror. Inte minst kan det vara viktigt för oss från Dalarna. Här i länet är liberalismen svag. Det är konstigt med tanke på vår historia. Det där får jag återkomma till.

Man lyssnar under två intensiva dagar på partiets ledande företrädare som Marit Paulsen, Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag och så självklart: Jan Björklund. Man övervarar panel-diskussioner med olika kända liberala företrädare som Peter Woldodarski (DN:s chefsredaktör) företagare, EU-parlamentariker och människor som på olika sätt arbetar med integration.

Mycket handlade i en eller annan form om integration och globalisering.

Däremellan deltar man i i olika seminarier efter eget val. Exempelvis: hur vässar man sitt kampanjande, hur tränger man igenom mediebruset, att gå från ord till handling eller att förhandla i olika sammanhang.

Vi pratar om en stor basar av möjligheter.

Och så en trevlig middag på kvällen.

Jag har ju varit kritisk mot partiets politik de senaste åren eftersom jag tycker den legat för långt åt höger. Jag har också varit kritisk mot Jan Björklund. Därför var det med spänning jag ville höra partiledaren tala och delta i seminariet om partiprogrammets utformning. (Detta var ett redovisade av arbetet så långt det kommit eftersom programmet officiellt antas på landmötet i november).

Man tycks ha lyssnat på mig. På mig, och på många fler eftersom idé-programmet är djupt förankrat genom enkäter och underökningar bland medlemmarna.

Jag blev mycket lättad över att notera socialliberalismens storstilade återkomst i partiet.

Jag blev i det närmaste euforisk över att kravet på skolans återförstatligande nu verkar skrivas in i partiprogrammet.

Återstår att se hur det går att föra denna politik inom en allians. Men det är en annan (val)fråga.

Jag rekommenderar intresserad att ta del av Jan Björklunds tal. (notera att talet är i två delar).

Jag rekommenderar även att lyssna på vice utbildningsminister och jämställdhetsminister Maria Arnholms tal. 

Och ikväll är det årsmöte för Faluns Folkpartister. Från det stora till det lilla, here we go.

Baathpartiet

Jag funderar över partiet som skakat fram ledare som Saddam Hussein och Bashar al-Assad.

De grundläggande beskrivningarna av detta parti säger att den ideologiska grunden bygger på någon sorts enhetstanke för alla araber. Den arabiska identiteten på socialistisk grund föder tanken på en självständig arabisk stat.

Översätter vi partiets namn, Baath, till svenska får vi ungefär: Arabiska socialistiska återfödelsepartiet. 

Rörelsen föddes under och efter andra världskriget då de europeiska makterna som dittills kontrollerat dessa områden lämnade ett tomrum efter sig när de inte kunde vara kolonialherrar längre. De hade skeppan full på hemmaplan, så att säga.

Efter 1945 såg världen annorlunda ut och araberna reagerade mot den forna kolonisationen av dem och krävde rätten till sina naturtillgångar och självständighet.

Rörelsen försökte etablera sig i alla arabiska stater och dess historiska legitimitet var det Ottomanska imperiet samt religion. Alla araber hör ihop, de har tidigare gjort det, och så borde det bli igen.

De talar samma språk och delar samma religion (vilket är en sanning med stor modifikation) och borde därför ha en gemensam stat.

Partiet lyckades på 1960-talet ta makten i Irak, delvis med amerikansk hjälp, med Saddam Hussein som ledare och småningom diktator.  Samma sak skedde i Syrien under den nuvarande diktatorns pappa. I båda länderna har under partiets tid vid makten präglats av våld och förtryck.

Vi känner igen historien.

Någon kallar sig socialist men är i själva verket fascist. Ingredienserna är eviga: lite nationalism och hänvisning till en storslagen historia (Ottomanska imperiet) samt sociala reformer för vissa av befolkningen (exempelvis arier, bolsjeviker eller araber), resten av innevånarna (regimkritiker, kurder, judar, romer, homosexuella etcetera) gör man på ett eller annat sätt av med.

(Innan Hitler funderat ut hur Förintelsen skulle genomföras i Europa klurade han på om den kunde ske någon annanstans. Madagaskar, västra Afrika eller till och med Kanada förekom som förslag.)

Lägg därtill en yttre gemensam fiende och en ”längtan” att alla araber (tyskar etcetera) drömmer om att få leva i ett gemensamt land (stor-Tyskland, stor-Japan etcetera som egentligen är deras naturliga tillstånd men som orättvist av fiender och omständigheter berövats dem.

I Irak var det inga större problem, USA gick till sist in och krossade Saddam. Det hade inget, eller väldigt lite, med hans brott mot den egna befolkningen att göra. Det handlade om olja.

Ändå undrar man.

Varför är det så problematiskt att göra samma sak i Syrien där ett ännu större blodbad på civilbefolkningen pågår? Bland annat beror det på att världsläget förändrats. Måhända har, förhoppningsvis, USA lärt dig vad en allt för aggressiv utrikespolitik kan leda till.

Men vi har även Kina och framför allt Ryssland att ta hänsyn till. Putin stödjer Bashar. Sent omsider verkar ändå något vara på gång, nu. Omvärlden överväger att stödja Bashars motståndare.

De är inte första gången regimen i Syrien dödar sina egna medborgare. 1982 försökte olika grupper göra uppror mot den nuvarande diktatorns pappa vilket medförde att armén massakrerade upp mot 25 000 människor.

Bashar vet, eller tror sig veta, hur en slipsten ska dras.

 

 

Odelad glädje

Det finns vissa saker man är odelat glad åt.

Ett sådant exempel är toalett-kön i badhuset. Man vet att åtminstone de som står i kön inte, i varje fall inte just just då, låter sitt vatten i basängen. Helst i badhuset i Borlänge gör mig toalett-kön glad för de har ju så rent vatten där i stan.

Och så får man möjlighet att titta på alla tatueringar i toalettköns tatueringsmausoleum.

Åter i omklädningsrummet inser man, när man äntligen klätt barnen, att man fortfarande har nyckeln till skåpet runt fotleden. Då är det inte så kul, längre. Men, så påminner man sig om glädjebudskapet att åtminstone 3-6 personers urin, bland åtskilliga hundra andras, inte fanns i badvattnet man just simmade i.

Och vips så blir man glad igen.

När jag nu ändå är inne på Borlänge så finns det en annan sak med den staden som gör mig glad: Peace & Love.

Jag har lärt mig att det i allmänhet finns för få bajamajor inne på festival-området  Därför köper ungdomarna (app, app, app! Inte vara fördomsfull! Festvaldeltagarna, menar jag) ett tält på Rusta i vilket de placerar en hink. När festivalen är över fäller man ihop hela tältet och slänger det med hink och allt.

Mänskligheten har sålunda rört sig ifrån vandringssägner om vidrigheter som enligt myten (min generation förstår vad som åsyftas) härjade på Hultfredsfestivalen på 80-talet. Även denna rörelse gläder mig.

Apropå tatueringar.

I avslutningstider samlas min äldsta dotters klass på läger. Hopp, lek och tävlingar. Tatuerade muskelpappor firar triumfer i snabbhet och styrka i de olika tävlingsmomenten. Så var det även i fiol tills det var dags för en speciell gren: hastighetsknytning av slips.

Min dotters lärare hade med sig en kasse slipsar. Men förbundna ögon gällde det att knyta en slipsknut snabbare än sina motståndare.

A walk in the park.

De solbrända biceps-papporna fick problem med att fixa slipsen på under 5 minuter. Själv knåpade jag ihop en enkel windsor på cirka 3 sekunder. Framgång. Vinst.

Att även min äldsta dotter fick vara stolt över sin pappa gladde mig självfallet också.

Summan av kardemumman gör mig glad, helt enkelt.

Ådalen-Göteborg T/R

Ådalen 1931 är ett sådant där tillfälle, eller händelse, Sveriges egen blodiga söndag, som fram till och med min egen generation är en händelse som alla oavsett bildning och bakgrund känner till. Detta eftersom det var sista gången myndigheterna i Sverige dödade demonstranter.

(För yngre är det lite si och så med kunskaperna härvidlag vet jag genom empiriska studier. Läsare som efter denna lite mästrande inledning känner sig lite brydd kan uppdatera sig här.)

Ådalen 31 har för oss 1900-talister inneburit en slutpunkt för ett samhälle vi lämnat bakom oss. Demokratin är (sedan dess) fast förankrad här i landet, som Palme sa.

Är den?

Jo, kanske är den.

Än så länge.

Egentligen handlar det kanske om hur vi definierar begreppet demokrati. En del beskriver styrelseskicket som majoritetens förtryck av minoriteten. Årtionden av desperation drev till sist fram Allianskonceptet vars tydliga mål var att bryta socialdemokratins maktmonopol.

Frågan är om det hade gått om inte tiden, så att säga, var mogen för det 2006. De borgerliga lyckades ta makten såväl 1976 som 1991 men kunde inte behålla den någon längre tid.

Hur det än är med det talar en del tecken i tesumpen för att riksdagens sammansättning efter valet 2014 kommer att se annorlunda ut än vad vi regelmässigt är vana vid. Det började redan 2010 med SD:s inträde i vårt parlament.

Tillbaka till Ådalen.

Man kan inte längre tala om denna händelse som den sista gången myndigheterna sköt på sina medborgare i Sverige. Bortser vi från när polis brukar våld i sin tjänsteutövning så har det, som torde vara väl känt, hänt ännu en gång: under Göteborgskravallerna 2001. Då sköts en av demonstranterna men klarade livet.

En djupare analys av svensk demokrati under de 70 år som passerat mellan skotten ligger utanför bloggens format. Själv nöjer jag mig att konstatera att i det i Ådalen verkligen rörde sig om en fredlig demonstration där offren var obeväpnade när de utförde sin protest.

Detta kan man knappast säga om kravallerna i Göteborg.

Det man  emellertid kan säga om båda tillfällena var att de som föredrog våld framför fredliga lösningar var representanter för extremvänstern. (Jag syftar inte på militären som sköt i Ådalen utan på de oroligheter som vid tidpunkten förekom i hela Sverige).

Man kan även vid båda tillfällena se att myndigheterna, de som har våldsmonopol, inte var uppgiften vuxen.

Så hur försvarar vi vår övertygelse bäst?

Gör vi inget händer inget, säger extremisterna kanske i bästa Marx/Hitler-anda. På med masken och brunskjortan och fram med molotovcocktail.

Ute på vänster/höger-kanterna anser man att våld är ett helt legitimt sätt att uppnå sina mål. Vad skulle jag själv säga om jag, som i Grekland, plötsligt fick veta att min lön eller pension halveras, att min a-kassa eller sjukförsäkring frusit inne?

Kanske skulle jag gå ut och demonstrera. Kanske skulle jag i stridens hetta ta upp en sten. Men sannolikt skulle jag inte det. För jag är liberal.

Det klart, helt säker kan jag inte vara. Säker är jag däremot på att i dessa upphetsade tillfällen när stenar flyger i luften så är självrannsakelsen långt borta.

Alla pekar finger. Ingen funderar över varför eller vem som kastar den första stenen. Man bara rycks med.

I ett liberalt synsätt ingår tankesättet att kollektivets minsta beståndsdel utgörs av individen. Individen har rättigheter och skyldigheter i samhället. Jag har rätt att få mina grundläggande demokratiska rättigheter skyddade. Men jag har också skyldighet att stå upp för dessa när de är hotade.

Det är här det klickar i högerns och vänsterns världsbild.

Vårt samhälle är mer sårbart än vi tror och anar här uppe i trygga Sverige. Missnöje, utanförskap och rädsla, alltså sådant som vänster- och högerextremister lever av, leder till kaos.

Med risk att låta lite förnumstig: vi måste fortsätta kämpa för demokratins kärnvärden. Slår vi oss till ro i det avseendet blir vi överaskade av hur lätt det går för intoleransen och våldet att överrumpla oss.

Den som tar upp en sten och kastar den mot en polisman eller meningsmotståndare avsäger sig i samma stund sina demokratiska rättigheter. För den handlingen har man ett ansvar som individ också om polismannen skjuter först.

(Den militär, polis, eller vad det nu handlar om för myndighetsperson, har givetvis också ett ansvar för sina handlingar enligt Lex: Jag lydde bara order).

Varje dag på jobbet är jag röd-grön-tjänsteman. På fritiden är jag liberal. Är jag missnöjd debatterar jag eller så demonstrerar jag fredligt.

Liberaler kastar sällan sten.

Det är väl egentligen allt jag säger.

Olle Larshans dikt

Det finns ord som på något sätt verkar sakna innebörd. Värdeladdade ord som används slentrianmässigt, för ofta eller i fel sammanhang. I brist på bättre exempel: Vivaldis fyra årstider som man allt för ofta hör i en hiss eller telefonkö.

Orden typ eller finaste/ bästa eller eller hur är exempel på ord som används antingen ironiskt eller för att understryka superlativ. Typ används istället för ungefär. Person X berättar påfallande ofta genom en statusuppgradering att vederbörande dricker kaffe med finaste Lasse på bästa café Vadgott.

Allt det där stör mig, lite. Helst när man använder bestämd form som finaste. Då blir det riktigt cheezy.

Jag har tidigare bloggat om ett riktigt avskyvärt ord. 

Låter jag grinig idag? Det är väl jag som börjar bli gammal.

För att väga upp grinigheten påstår jag även att det även finns ord och meningar som är otroligt meningsfulla för huvudpersonen trots sin enkelhet eller banalitet.

På min arbetsplats arbetar en i lika delar mångsysslande som allfixande vaktmästare. Han är son till min gamle mellanstadielärare Olle ”Räven” Larshans. Via honom, som jag alltså är kollega med, fick jag kännedom om Olles bortgång.

Jag minns Olle Larshans med värme. I femman författade jag mitt livs första prov i historia vilket han lite förvånat tog emot. Ingen av oss visste naturligtvis vid tillfället att det förmodligen var det första steget mot en medelmåttig yrkeskarriär vi bevittnade.

Allt har en början, tänker jag lite nostalgiskt.

Nu håller jag på att demontera mitt hem inför vårens flytt. Det gås igenom, sorteras och slängs. Så kom det sig att jag i botten av en låda hittade en dikt om mig skriven av Olle som avsked när jag slutande årskurs 6 på Södra Skolan i Falun.

Han skrev vid tillfället ett litet poem till varje elev i klassen för det här tilldrog sig på den tiden när lärare hade tid med sådant. Det måste ha varit våren 1982.

Jag tror ibland att jag som barn var en helt annan människa än den jag är idag.  Avståndet till olika stadier i livet ökar ju äldre jag blir, tycks det. Därför tyckte jag det var lite läskigt att läsa min gamle lärares rader om mig skrivna för cirka 30 år sedan.

För de saknade verkligen inte innebörd för mig.

Hurså? Tja, känner du mig personligen så döm själv. Men tänk att en mellanstadielärare efter tre år och genom fyra rader kan fånga kärnan i ens framtida liv. Otroligt. Och inte så lite läskigt.

Fredrik är klassens galante charmör

visar i idrott ett häftigt humör.

Rolig och festlig, ibland han dock stör

artig förövrigt och sjunger i kör. 

Analys?

Tja, någon större charmör har jag väl aldrig varit. Däremot fick jag en annorlunda uppfostran än många av mina kamrater eftersom mina föräldrar hade en annan bakgrund och var lite äldre än många av mina klasskamraters. Detta (som jag har bloggat om tidigare) medförde att jag ofta betraktades som lite lill-gammal.

Kompisarna kallade mig ofta Greven i en förväxling av allmän artighet med noblessens liv och leverne. Tidigt fick jag lära mig att öppna dörren för, bära väskor åt och resa mig inför kvinnor eller jämnåriga tjejer. Att allmän artighet är viktigt ingick i min uppfostran från första stund.

Tävlingsinstinkten ligger djup i mig, vilket kommer till uttryck när jag idrottar. Ett vanligt citat av mig är jag håller inte på med det här för att förlora. 

En del tycker att jag är lite lustig men ibland, påfallande ofta som ung, går jag för långt och övergår istället i dumdryghet.

Körsång, men paradoxalt nog inte i Uppsala, har jag alltid hållit på med.

Nåja, det är som eljest. Vila i frid, Olle Larshans. Jag hoppas din dikt även förutspår mina kommande 40 levnadsår. Därefter kan den kvitta lika.

Att avskaffa arvsrätten

Jag hörde en intressant sak i veckan. Någon ringde P1 och föreslog att man borde avskaffa arvsrätten. Detta eftersom man som avliden inte kan ha någon vilja, äga eller önska något. Man är som död inget subjekt, helt enkelt.

Jag finner idén intressant. Den ger mig ett perspektiv på en socialliberal tankevärld.

Utgångspunkten är självfallet att jag vill fortsätta generationers strävan efter att bygga ett välfärdssamhälle enligt socialliberalismens principer. De grundläggande tryggheterna finansieras av staten. Skola och framtid erbjuds alla oavsett bakgrund och det är upp till individen att förvalta möjligheterna. Lite så som vi gjort i Sverige under 1900-talet, alltså.

Individens start i livet blir med detta utgångssätt mycket viktigare än tidigare.

Den omedelbara konsekvensen blir att humanistiska värden i uppfostran och barndomens upplevelser vida övertrumfar ett fett arv i vad som verkligen blir värdefullt i föräldrarnas insatser och ansvar för sina barn. Alltså (i många fall) tvärt om mot hur det är idag.

Tillgångar och materiella värden som blir kvar efter individens död tillfaller någon organisation, kanske allmänna arvsfonden, eller ändamål som den avlidne önskade. Det blir individens verkliga sista vilja, det.

Make/maka/sambo etc ärver självfallet sin partner. Men barnen får bygga upp sitt eget liv. Från början till slut. Liksom deras barn efter dem. Och så vidare.

Genom denna åtgärd skulle vi skapa ett helt annat samhälle än  det vi har i dag. Individen skulle onekligen vara fri utan att vederbörandes friheter eller möjligheter för den skull krockade med någon annans.

Alla skulle ha samma start i livet, materiellt sett.

Vårt materiella samhälle, och den eviga jakten på tillväxt som råder i det, skulle förändras totalt. Rika individer skulle tänka annorlunda eftersom deras barn ändå skulle få börja om utan ett fett arv på fickan.

Monarkin skulle avskaffas. Konservatismen försvinna, eller påtagligt förändras. Socialismen skulle i dess nuvarande form också plana ut och försvinna, liksom antagligen högerextremismen. Det skulle inte längre finnas någon grogrund för dem.

Vi skulle inte behöva jaga materiell tillväxt så desperat eftersom överskottet från varje liv på något sätt skulle återinvesteras i mänskligheten. Kommande generationer skulle därmed kunna se fram emot den bästa avkastning man kan tänka sig.

Syskon skulle inte bråka om pengar eller sommarstugor utan istället växa upp i vetskapen att de måste förverkliga sina drömmar genom egen förmåga och initiativ. Inte genom att förvalta överflödet från någon släktings liv som de fått sig till skänks.

Ta 40-talisterna som exempel. Denna stora lysande generation. De som dominerat klotet från 1960-talet tills idag. Vi yngre generationer kommer aldrig att komma i närheten av det materiella överflöd de sett i sitt liv.

40-talisterna utformade skolan så de alla kunde gå där, byggde ut den offentliga sektorn att försörja dem och nu har de försökt fixa till pensionssysyemet och äldreboenden att passa deras generation.

De kunde som mycket unga och med relativt okvalificerade arbeten bygga hus, köpa sommarstuga och resa jorden runt på semester.

Kvar till oss yngre lämnar de att bära upp försörjningsbördan av det offentliga systemen när de nu pensionerat sig samt att reda upp den  tickande miljöbomb de lämnat efter sig. Vårt uppdrag är att rädda planeten från deras kaos.

Jag är inte bitter. Sannolikt hade jag gjort likadant själv om jag tillhört deras generation. Och till viss del har jag redan kommit i åtnjutande av deras överflöd och rikedom. Men det torde stå alldeles klart att en normförändring måste till för så här kan vi inte hålla på länge till.

Genom att avskaffa arvsrätten skulle man förändra förutsättningarna för det individuella livet och detta skulle få effekter på många olika områden. Under en övergångsperiod skulle nog många konsumera utav bara helvete för att hinna med att förslösa allt innan sin död. För så fungerar världen i dag. Men detta tror jag skulle vara ett övergående problem som försvinner när norm-förändringen infallit efter lagändringen.

Och arv är inte enbart av godo. För med arv kommer förväntningar som kanske står helt i strid med arvingens önskan med sitt liv. Nej, det finns många fördelar för individ och kollektiv.

Ska vi göra ett försök?

Äh. Det klart man måste få ärva sina föräldrar. Jag bara, utifrån min socialliberala livssyn, leker lite med tankar.

Liberal 13/2

Talar samtiden för partier som är…emot? Och talar framtiden för dessa?

Tja, SD växer och gudarna ska veta att det partiet är emot saker. Talar framtiden kanske för vänstern? De är också emot saker. EU, bland annat. Med dem blir det lite svårt att som liberal diskutera. Men lite credd vill jag ge dem. De är, eller var, tydligt emot SD. Vilket är något bra.

Nu tror jag inte så sker, men kan ändå inte låta bli att undra vad som händer om centern dukar under. Rusar alla nyliberaler till M?

Utan att vidare spekulera i C:s försök till att utforma ett nytt idé-program undrar jag varför ordet nyliberal är ett sådant skällsord, plötsligt?

Egentligen har gammel-socialister och nyliberaler en hel del gemensamt. Exempelvis att deras vision inte fungerar i verkligheten. Det är en utopi, teori, en vacker tanke. Helt oförenlig med verkligheten. Personer som förespråkar dessa tankar har ingen aning om hur mycket oreda desa ställer till med i verkligheten.

Eller så väljer de att blunda för historien vilket exempelvis Lars Ohly gjorde ända fram till 2004.

(Än i dag finns gott om människor som inte ser något problem med att etablerade författare tar emot Lenin-priset. För Lenin var ju snäll…väl? Va? Det var ju Stalin som var dum? Jag ska nog fortsätta vara historielärare).

När man övergick från kungarnas ojämlika förtryckarsamhällen på 1800-talet verkade kommunismen som en schysst idé. När man i dag närmar sig hundra år av hyfsad ekonomisk och politisk jämställdhet och frihet i vår del av världen verkar det rimligt att vilja öka individens frihet och valfrihet.

Socialliberalismen står i motsatsförhållande mot nyliberalismen.

Hur det är med C vet jag inte men agens FP-ledning verkar ha tappat bort detta faktum. Eller så sneglar man oroligt än hit än dit för att hitta något att fokusera på så att man kan bestämma sig för vilket ben man ska stå på.

Kärnkraft, försvar och skola…jag känner inte igen partiet. Vad hände med liberala kärnvärden som lika allmän rösträtt, och en progressiv skattesats (jajemän, detta är en liberal ide som socialdemokraterna snodde)?

Jag har till och med hört en FP-politiker säga, eller skriva att i hans kommun måste man begränsa inflyttningen av människor i behov av vård eftersom dessa kostar för mycket. Hallå! Lite utbildning i liberal ideologi, måhända? Varför är liberaler positiva till EU?

Nog måste man kunna börja i en annan ände. Att försöka skapa en framgånsrik integration, exempelvis.

Fast galningar finns det i alla partier. Moderaterna har Billström vilket är allvarligare då han är minister. I samarbetet med M medverkar FP nu till att upprätthålla 2/3-delssamhället, vilket också är allvarligt.

Det kan man se som ett svek mot ideologin. Om man är socialliberal, vill säga.

(2/3-samhället innebär att de(t) styrande partiet (erna) genom sin politik ser till att 2/3 av befolkningen har det tillräckligt bra för att inte vilja ha någon politiskt förändring och därför inte röstar bort majoriteten. Den resterade 1/3 får det tufft. Här återfinns ofta svaga, ensamstående och sjuka.)

Nä, hörrni.  Vi måste bryta med M och KD. Nu kanske KD och C fixar det där själva genom att trilla ur riksdagen nästa val men priset för FP kan ändå bli högt.

Mitt socialliberala folkparti vill inte ha något 2/3-samhälle eller inhuman politik. Därför måste vi kämpa mot V och SD, därför måste vi värna EU-samarbetet och föra en seriös debatt kring ett eventuellt medlemskap i NATO.

Att ytligt prata om att satsa på försvaret eller om ordning och reda i skolan blir i mina ögon inte så bra. Det är vare sig liberalt eller långsiktigt. Jag ser det som ett kortsiktigt utspel för att synas lite och vinna någon procent i nästa opinionsundersökning.

Med Moderaterna som påverkas av SD:s ayn på invandring, en Centerledare som inte kan föra en egen politik, ett otydligt Socialdemokratiskt parti, kristdemokraterna allt mer i otakt med verkligheten och med SD i medvind är läget i mina ögon utmärkt att som socialliberal kliva in i matchen.

Kom igen, Björklund.

En historielektion

Ibland, när det är dags för samtida historia, och vi kliver in i 1980-talet, använder jag mig själv som exempel på kvarleva. Ur ett rent källkritiskt perspektiv är jag måhända en saltstod. En rest. Men som historielärare är jag i mitt rätta element.

Jag är att betrakta vattenburen el i ett kärnkraftverk, typ.

Jag visar för eleverna något ur Pogo pedagogs omfattande produktion – alltså analoga bilder som ALLTID FUNKAR – sen drar jag fram den overhead som fortfarande finns att tillgå i varje lärosal men som mest fungerar som dörrstopp nuförtiden, varpå jag klär mig i en cerise och midjekort kavaj med axelpuffar, lofers och vita tubsockor.

Genom lite disco-lampor återskapar man lätt känslan av finlandsfärja. En Lennart, tack.

Sedan spelar jag några av mina favoritlåtar från tiden som fjortis: 1. 234567

Efter det får de hålögda eleverna uppleva Bengt Öste.

Men det gäller ju att sätta stopp för nostalgi-explosionen innan lektionen tar slut. Det som abrupt tvingar mig tillbaka till verkligheten är det ovedersägliga faktum som tydligt visar mig att när dagens unga människor är uttråkade stirrar de mangrant i sina telefoner.

Nästa lektion berättar jag istället om någon 80-talsikon. Som Sovjets mytiske målvakt Vladislav Tretjak, exempelvis. Jag undrar om inte det är världens bäste, ever. Vi som växte upp med att alltid förlora mot Sovjet förstod kanske inte alltid att det givetvis fanns en baksida på guldmedaljen för de sovjetiska hockey-spelarna.

Tretjak var sovjetmedborgare och som sådan var det otänkbart att spela i NHL.

Som avslutning på momentet om 1980-talet kan man titta på Dixelius utmärkta dokumentär som givetvis finns inom varje seriös historielärares räckvidd. Med detta borde vi väl fått med allt av väsentlighet, skolverket?

Jag lyssnade till Louise Hoffstens låt i melodifestivalen.

Varför fastnade jag för den, så där omedelbart? Jo, för att jag kände igen den. Lyssna på den, när det är möjligt. Och sedan lyssnar du på den här . Ring a bell?

Anledningen att jag reagerade direkt var att jag var på disco en gång i si så där 16-årsåldern. När DJ:n inte hade Sister of Mercy:s nya singel sprang jag helt sonika hem och hämtade den för att låna ut till den häpne DJ:n varpå vi kunde dansa till den.

Apropå uttrycket ring a bell så har jag tidigare givit exempel på låtar som liknar varandra. Ett klassiskt exempel kan förtjänas att uppmärksammas igen:

Lyssna först på den här.

Sedan på den här.

Till sist på den här.

Ska jag säga, förresten. Mitt arbete består av återupprepningar. Hela jag är en enda stor upprepning. En favorit i repris? Eller ett ständigt återkommande irritationsmoment i stil med det här. Allt var inte bra på 1980-talet.

Den bästa komplimangen

Jag älskar filmen Livet från den ljusa sidan. Vad gäller kategorin feel good-filmer är den oslagbar. Kanske kommer sig min uppskattning av att jag faktiskt kan känna igen mig lite i Jack Nicholsons karaktär. I filmen finns dessutom det som måste vara filmhistoriens bästa komplimang:

Du får mig att vilja bli en bättre man

Men film är film och verkligheten något annat. Det där med komplimanger är svårt. Både att ge och ta emot. Helst i vårt land, vi jantelags-svenskar tycks ha svårt både att ge och även att ta emot beröm. En komplimang given vid rätt tillfälle är något enastående för mottagaren. Men det är även härligt att se eller uppleva känslan det framkallar hos mottagaren. Det är saligare att giva än att taga.

I januari uppträdde MDP-kvartetten för Odd Fellows damer, Rebeckorna. När jag konferecierade kunde jag inte låta bli att nämna salig mor som på sin tid var aktiv medlem där. Framförandet gick bra både för kören och mig själv. Efteråt kom en dam fram till mig. Damen kom mycket väl ihåg mor och vi språkade en stund om henne. Hon hade mycket gott att säga om mor. Jag blev glad, så klart. Men det var framför allt damens sista mening som verkligen rörde mig i det hon fattade båda mina händer och såg mig i ögonen: Tack för att du fick mig att minnas allt det underbara med din mamma. Du har hennes ljus i dig. Jag tror aldrig någon sagt något så vackert till mig, åtminstone inte någon för mig obekant person.

Nåja. Det är ju inte så konstigt att det där berörde mig så starkt. Vi pratade ju trots allt om min mamma. Som tur är har jag en annan Anita i mitt liv: Mina Anita Margareta. Henne tog jag ut på stjärnjakt i december. En stjärna, hennes farmor, hade lämnat ett meddelande till en annan stjärna: sin sondotter. Hon som alltså bär hennes namn. Vi pratade på om farmor medan vi letade efter tecknet. Vi pratade vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv. Och så plötsligt.

Pappa! Kolla! Där!

Thorsten Flinck

Den Änglaljuva hade ett lysande jobb under studietiden. Hon arbetade som biljettvaktmästare på Uppsala Stadsteater.

Då fick man vara statist ibland. Och så fick man biljetter. Jag har aldrig gått så mycket på teater som under de åren.

Uppsala statsteater satsade stort och satte upp Gustav III med Thorsten Flinck i huvudrollen. Ryktet sa att han klev in på kontoret, la upp fötterna på teaterdirektörens skrivbord, och deklarerade den stora summa han ville ha i gage.

Bergman-gunstlingen Flinck kunde göra så. Och teatern ville ju satsa. Sagt och gjort.

Ryktet sa också att Thorsten inte mådde så bra då han under perioden arbetade väldigt hårt. Han medverkade i flera produktioner samtidigt och orkade inte riktigt. Gustav III fick avbrytas och Flinck kollapsade och tvingades söka vård.

Nu bar det sig inte bättre än att jag, som fått biljetter, tog med min bror på teater. Han kände så klart till Thorsten Flinck men var i övrigt skeptisk till att gå på teater. Detta var den sista föreställningen innan allt brakade ihop.

Thorsten tog sig stora friheter i manus. Teaterkungen lär enligt vissa källor ha haft ett tämligen kyligt förhållande till sin hustru och många fantasifulla berättelser, där den om kungens bröllopsnatt torde vara den mest kända och spridda, har funnits i omlopp sedan hans levnad.

I Thorsten Flincks gestalt hälsade kungen sin drottning med en rejäl och tämligen långvarig kyss.

I en annan scen skulle kungen ta emot en representant för bondeståndet och detta illustrerades genom att representanten hade med sig två burar med kaniner. Under tio minuter höll Thorsten en rätt lång, utanför manus får man förmoda, dialog med kaninerna.

Så där höll det på. Föreställningen pågick en och en halv timme längre än utsatt tid. Vittnesmål från back-stage sa att övriga ensemblen var rätt upprörd. Men min bror tyckte efteråt att det där med teater ju inte var så dumt, ändå.

Jag gillar Thorsten Flinck. Han är, liksom Peter Stormare, en väldigt osvensk människa. Och lysande skådespelare. Han har själv talat om hur svårt det kan vara att bära upp tyngden av att vara Bergmangunstling. Lyssna gärna på hans sommarprat. 

Och nog får man, i dessa tider, hävda att hans låt i Melodifestivalen inte är så dum, den heller. Jämförelsevis.