adolphson

bild 182: Flicka från Egtved

7 mars, 20267 mars, 2026av adolphson

Min samlade livserfarenhet är tämligen enkel. Den innehåller uppfattningen att relationer är viktigare än platser.

Tio till tjugo år. Det är åldern på ungdomarna i fjällstugan. Sexton till arton är åldern på en flicka som levde för 3500 år sedan, inte åldern på undertecknad – även om det känns så efter en dag på skidor. Tiden swishar förbi likt avkommor i backen och kronor i förslösandets svalg.

Vi räknar tiden olika. Romarna räknade den från sin stads grundande år 753 fvt (de struntade högaktningsfullt i både etrusker och länge även frälsaren). Det är i år trettio år sedan jag påsken 1996 första gången besökte Bydalen. Det är sex år sedan jag tog med min bror dit (även om han varit i där tidigare) på ensamma pappors crusade, eller annorlunda uttryckt: för att fira sportlov. Jag och Ragna är inne på tredje året tillsammans och det är i runda slängar 3500 år sedan en ung kvinna begravdes på Jylland.

Solen ser oss alla, oaktat vi dansar till den eller inte

Oavsett hur man räknar tiden så måste varje människa ha någon att vända sig till. Under tid till annan behöver alla någon eller några som håller vederbörande under armarna. Sunda, goda och kärleksfulla relationer krävs för att stå pall i livets stormbyar. Hade hon någon sådan relation, flickan från Egtved? Och hur var det med det lilla barnet som vilar vid hennes fötter?

Vi åkte således till Bydalen, igen. En brigadgeneral, en polisinspektör och en adjunkt i läroverket – med entourage. Det var blåsigt inledningsvis, en massa sekunder rasade i byarna. Men vi undviker väl byarna helt enkelt, menade Dotter 2. Klokt resonerat.

Hon dog på sommaren, flickan i Egtved. Det vet vi eftersom man funnit hallonfrön i hennes mage. I övrigt vet vi inte mycket. Utöver hur hon klädde sig. Eller blev klädd innan hon lades i den gedigna kista som placerades i gravhögen. Vi kan iallafall med tämligen hög säkerhet utesluta att hon visste vad fenomenet sportlov var.

Man behöver inte drömma sig tillbaka till bronsåldern för att betänka hur bra vi har det materiellt sett. Det räcker med att se ut över världen. Men när elförsörjningen svajar inser man hur ömtålig vår moderna, konstruerade värld är. Flickan från Egtved var antagligen någon ur samhällets topp givet de kläder och skatter man funnit i graven. Vi i Sverige är rikare än stora delar av världen, materiellt sett. Men gällande våra relationer är vi lika nakna som alla andra. Relationer byggs och vårdas över tid. Always give, never expect.

Vi har inte mycket att gå på. Kvar finns rester av det axellånga blonda håret, tandemalj, naglar, hud och en mindre bit av hjärnan. Det finns också rester av hennes kläder vilket är en bidragande orsak till hennes berömmelse. Kanske var hon en sorts prästinna, eller danserska, i solkulten. Men det lilla barnet förbryllar.

Bydalen. Till och från var vi elva personer som under några dagar bröt bröd tillsammans. Tre pappor, åtta döttrar och en son. Inga köer, god mat och rejält med snö. Och många, förlösande skratt. Och några utbrott av vrede.

Film: Mina

Egtvedflickan är ett av våra bäst bevarade fynd från bronsåldern. Hon var mellan sexton och arton år när hon för cirka 3500 år sedan begravdes i en gravhög vid Egtved i Jylland. En kort, men inte ovanlig, livslängd. Jag gissar att hennes liv skiljde sig avsevärt från mina döttrars. Fast kanske inte, vid närmare eftertanke.

Vad skulle generalen laga om inte en korvrätt döpt efter en rysk 1800-talskollega? Under motstånd från en svajig elförsörjning rörde han ihop rätten medan adjutanten, förlåt, adjunkten, njöt sin afterski. Öl. En mångtusenårig dryck. Fynden visar att flickan i Egtved fick med sig öl på sin sista resa.

Adjunktens afterski. Kan Putin sin historia?

I liften finns tid för samtal. Pappa, tycker du att jag är konstig? Nej, jag tycker du är en underbart egensinnig liten karaktär. Ett unikum, helt enkelt. Hm. Det låter som du tycker att jag är konstig men säger det med andra ord.

Vi vet som sagt inte mycket om henne utöver att hon var cirka 160 cm lång, att hon begravdes på rygg svept i kohud och klädd i en ylledräkt. Skelettet är fullständigt förmultnat. Endast det som beskrivs ovan är bevarat.

Skittjock i en skidshop. Säg den meningen snabbt tio gånger i rad. Tonårens vokabulär handlar inte om att tala nedsättande om korpulens utan mer om känslan som kommer sig av skidutrustningens bylsighet. Språk är emellertid viktigt. Mitt mantra är: vårda ditt språk. Man kan ta ifrån dig i stort sett allt, men aldrig ditt språk.

Det verkar ha varit en ståtlig begravning. Hon bar påkostade armringar och hade en ring av brons i ena örat. Även andra fynd tyder på materiell status. Vid fötterna fanns ett litet bylte av ylletyg innehållande de brända benen efter ett fem-sexårigt barn. En teori är att det rör det sig om ett brännoffer.

Det spelas spel i stugan. Musikquiz. Inspektören undslapp sig något bittert efter adjunktens vinst att det är fascinerande att någon som inledningsvis sitter med öronproppar, armarna i kors och surrar om Bach slutligen kan vinna.

Forskarna tvistar. Vem var hon? Tysk, dansk, dansare eller kanske någon sorts akrobat? Flyttade hon till Danmark från Tyskland? Vad spelar det för roll, vare sig Danmark eller Tyskland fanns när hon levde. Och så det lilla barnet. Hur och varför dog det? Gåtan gäckar oss. Flickan från Egtved fick i alla händelser en omsorgsfull och rik begravning, vilket tyder på att hon var betydelsefull och inte dog under dramatiska eller våldsamma omständigheter.

Vad blir till sist kvar av oss? Några brända ben? Ett eko format av intorkad hud, rester av hår, naglar och tänder? Tänk på flickan från Egtved, manar jag tonåringar som ägnar sig åt hudlotion, lösnaglar, hår och grejer. De tittar frågande på mig. Kan någon översätta vad han just sa?

Tiden går och vi räknar den olika. Det beror på viktiga händelser som är värda att minnas. Händelser som en gång fört livet framåt. Sådana händelser markeras ofta av att man har någon att vända sig till i avgörande ögonblick. Jag tror det var därför de begravdes tillsammans, det lilla barnet och flickan från Egtved. Bydalen fanns när hon levde. Utan liftar, får man förmoda. Jag är hursomhelst tacksam över att fått låna platsen i tre decennier för att vårda mina relationer. Det är en liten tröst när jag känner mig lite nedstämd över att ingen längre sörjer flickan från Egtved.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Danmarks Nationalmuseum

Demokrati och samhälle, Historia, Uppsala/V-dala

Gullregn

28 februari, 202628 februari, 2026av adolphson

Jag tittar ibland på min Dalahäst. Hästen jag fick efter mitt år som ordförande, 1Q, på V-Dala studentnation. Vi håller varandras blick under en stunds själsligt utbyte. Kanske hoppar det ut några dansare ur den, snart? Ack nej. Men hästen påminner mig om frihet, skapande, kärlek och mod – saker jag både kände och upplevde under åren i Uppsala. Mina principer däremot, skapades inte där. De fick jag nog med mig hemifrån.

Det var då, det. Nu vet vi minsann bättre. Eller? Förutsättningen för mod och principer är frihet. Det ena ger det andra, i ett kretslopp. Detta är mina principer. Passar de inte, har jag andra. Groucho Marx klassiska citat var ironiskt och menat att driva med opportunism och brist på konsekvens. Att luras, fuska, agera bedrägligt, hota eller begå brott förekommer ständigt, det har det alltid gjort, men hos förtroendevalda borde det vara bannlyst. För det är ju just det där: förtroendevald. Det är både jobbigt och svårt att verka enligt hederliga principer. Samtidigt borde det göra så ont i själen att bryta mot dem att man så gott som alltid låter bli. Exempelvis principen om armlängds avstånd. Jag uppfattade någonstans att den uppstod i England efter andra världskriget med resultatet att BBC skapades.

Ett exempel. Sedan reglerna kring Faluns kulturpris ändrades deltar jag inte i beslutet (som formellt ligger på Kultur och Fritidsnämnden) att utse pristagare. Som politiker vill jag inte längre ha något med saken att göra. (För en utförligare bakgrund klicka här.)

Ett annat exempel. Karl Gerhard (1891-1964) var en stor stjärna i Sverige under 1930- och 40-talen. Revyer och lättsam ironi kan emellertid också bli föremål för storpolitik. När det 1940 blev känt att i Karl Gerhards nya revy Gullregn ingick ett spektakulärt politiskt nummer av känslig karaktär väckte det regeringens oro. Personal från UD fick därför i uppdrag att undersöka saken. Man ville ju inte reta Hitler i onödan. Numret bestod av att en jättestor dalahäst rullades in på scenen varpå det hoppade ut balettflickor ur den som dansade till folkmusik. Sedan övergick musiken till marsch och Karl Gerad sjunger en fantastisk, intelligent, bildad och skarp, text där några ur regeringen nämns. Ett utdrag ur refrängen:

Det är den ökända hästen från Troja
Av demokraterna sadlad och skodd
En samlingskrake för slott och för koja
Med skygglappar, att ej bli beglodd
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
När Hesa Fredrik för första gången tjöt
Av Bagge blev det till får ondulerat
Det utav Rütger fick essen, stackars nöt
Men det har snart ej gått upp för de loja
I hela världen, båd’ fattig och pamp
Det är den ökända hästen från Troja
Som hela tiden har kallats Min Kamp

Tjänstemannen från UD blev inte direkt lurad men Karl Gerhard undanhöll under förevisningen hur skarp texten egentligen var. Det blev dock väldigt uppenbart när en tysk diplomat senare såg föreställningen och blev rasande – trots försök att lugna. (Han lär ha bjudits på öl på Sturehof. Bara en sådan sak.) Det båtade föga, tyskarna krävde att numret skulle strykas och självaste statsministern försökte få Karl Gerhard att gå med på det. Denne stod dock på sig och krävde sin konstnärliga frihet. Till ingen nytta. Det lagrum regeringen stödde sig på var en lagstiftning från 1868 där polisen gavs rätt att förbjuda förargelseväckande framträdanden. Karl Gerhard blev därmed tvungen att stryka numret och tyskarna fick som de ville. Karl Gerhard löste emellertid saken elegant och läste istället för numret högt ur polisens meddelande som förbjöd det. Publiken var helt med på noterna – och jublade.

Oavsett vilka politiska partier det handlar om bör dess företrädare ha etik och moral längst ut i pannloben. För det börjar där: med våra demokratiska företrädare. Nu var Karl Gerhard visserligen inte politiker men historien om Gullregn är viktig.

Nej, det var inte då det. Som numret i Gullregn lär oss utmanas våra principer ofta. Något borde vi därför ha lärt oss. Som att kulturen ska vara så fri det bara går och att vissa principer ruckar man inte på. Jag har tillsammans med andra i Centerpartiet föreslagit ett annat sätt att hantera kulturpris i Falun. Förslaget lär inte gå igenom. Det enda som därmed återstår är att agera enligt mina principer och inte delta när priset utses. För jag har inga andra, tack och lov. Det påminner mig en förhållandevis stor Dalahäst om.

En trygg uppväxt ligger inte på individen utan beror på omständigheter. Sedan är det beroende på en själv hur man väljer att leva sitt liv. Jag har nu och då återkommit till min studenttid på bloggen. Det var förvisso en underbar tid som formade mig. Men jag längtar inte tillbaka. Jag lever i nuet och är glad att jag fick uppleva den perioden i livet. Det enda jag möjligen kan sakna är känslan av att vara helt och hållet fri. Den känslan söker jag återerövra i varje enskilt ögonblick. Fria och jämlika människor i samverkan skapar nämligen ofta förunderliga ting.

Musik:

Den ökända hästen från Troja

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Relaterade blogginlägg:

Kulturpris på armlängds avstånd

Moralens väktare

Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Bild 131: (nere för) räkning?

21 februari, 202621 februari, 2026av adolphson

När hade du sex för första gången, pappa? Jag sätter kaffet i vrångstrupen. Hej, dryga fråga. Men på ett sätt får man vara glad att de där frågorna kommer. Vad svarar man? Jag minns inte? Det har du inte med att göra? Hm, sa jag till sist i ett försök att vinna tid.

Plötsligt tänker jag mig livet som något av en boxningsring för thaiboxning. Jag har åkt på en rejäl dagsedel (vad nu det heter på thai) och ser lite suddigt hur domaren står över mig och räknar. Och framtiden? Hur den ter sig? För att svara på det måste jag först kravla mig upp på alla fyra för att efter lite vatten och handduksvift i ringhörnan åter ge mig in i ringen för nästa rond.

Muminfamiljen bor i ett blått hus som Muminpappan har byggt. Familjen lever ett lugnt och lyckligt liv men ibland känner Mumintrollet en längtan efter resor och upplevelser bortom nuet.

Mänskligheten har kommit långt. Numera avlider fler människor av fetma, självmord och trafikolyckor än i krig. Med tanke på hur historien ser ut är detta ingen liten bedrift. Poängen, kan vara värt att påminna sig om i dessa dystra Putin/Trump-tider, är att det idag är relativt ovanligt med krig.

Det är tjugoåtta år sedan jag började arbeta som lärare. Och det är lite märkligt: varje gång jag funderar på att sluta, vidga perspektiven, söka nya jobb, inträffar något som får mig att stanna på min post.

Hösten 1998. Nyanställd, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

1979 flyttade min familj till Engelbrektsgatan och fyrtio år senare flyttade den dit igen. Två olika familjer, men samtidigt min. Det är nittio år sedan mormor och morfar bestämde sig för att bygga sitt hus i Halsvik på Styrsö. 2012 byggde vi huset i Slättaskogen. Samma år flyttade min arbetsplats till Lugnet efter (för mig) tretton år på Haraldsbogymnasiet. 2013 var en bra tid i livet. Mina nära levde och åstadkom små och stora ting, det gick bra i mitt yrke och framtiden tedde sig ljus. Dessa händelser, skilda åt genom decennier, rymmer orsak, verkan, och, vilket också det är viktigt att påminna sig om, en ljus framtid. Är framtiden alltid ljus? Nja, det beror på hur man ser på det. Livet övergår som bekant alltid i sin motsats. Här och nu infaller iallafall livet och historien ger oss i efterhand perspektiven.

Vi var en gång hos far, Viktor och jag, och hjälpte honom att röja. Rester från flera liv och hem passerade revy. Hm, sa far. Släng inget värdefullt. Den norrländska bondsonen, som var elva år när det senaste världskriget slutade, slängde inte saker i onödan. Nu kommer iallafall hemtjänsten åt, sa vi. Hm, replikerade far.

Våren 2026. Anställd på samma ställe, nyfiken och, förövrigt, nyförlovad

Vem kan egentligen säga hur framtiden ter sig? Om den ljus eller mörk? Inte vet jag. Jag brukar tänka att framtiden är redan här. Annorlunda än tänkt, oförutsägbar som alltid men definitivt här. Efter några år av vinglande på en krokig väg känner jag mig äntligen, i den mån det går, fri. Jag har tagit mig till ringhörnan. Bra gjort – ibland fattar du briljanta beslut, säger Mange. Hm, svarar jag. Vad gäller framtiden hoppas jag som alltid på mumintrollen.

Nyligen träffade jag någon som berättade för mig vad jag betytt i min yrkesroll. Det är vid sådana tillfällen vidden av yrket går upp för mig. Sådant är svårt att toppa. Så det är väl dags att inse att det är lärare jag är.

Allt var inte bättre förr. Cykla till förskolan i motvind, flygande magsjukor och grälmakar Lövberg. Inte var det bättre förr för mänskligheten heller. Världskrig, digerdöd och ojämlikhet. Nej, vi klarar det, på ett eller annat sätt gör vi det. Mumin vinner matchen i ringen, inte Putin/Trump (eller vad galningen råkar heta vid aktuell tidpunkt). Insikt: man måste stå ut med sig själv innan man kan leva tillsammans med någon.

Dotter 2 har både börjat och slutat med thaiboxning och båda barnen är snart myndiga. Tiden och perspektiven ger mig därmed ytterligare en käftsmäll. Kanske är livet något av en thaiboxningsmatch, i vilket fall är det inget för amatörer. Man måste lära sig grunderna innan man ger sig in i den fyrkantiga ringen.

En gång under Dotter 2:s korta karriär som thaiboxare besökte jag hennes träning. Det var okänd mark för mig. Svett, adrenalin och vrål pumpade i takt med musiken. Medan jag iakttog hennes kamp i ringen drabbade insikten mig: jag älskar livet och tänker fortsätta suga märgen ut det. Visserligen har jag då och då hängt lite punschig mot repen, till och med varit nere för räkning – men också rest mig på nio och en halv. Jag är redo för en ny rond. Låt klockan slå! Oavsett vilket hus jag och flickorna befinner oss i får jag ännu en liten tid agera både mumintroll, Muminpappa och Muminmamma. På sätt och vis en ynnest.

Hon fixerar mig intensivt. Livet händer och framtiden kommer. Ibland som en käftsmäll. När hade du sex första gången pappa? Jag satte som sagt inledningsvis kaffet i halsen. Sex? Det har jag aldrig haft. Vi skrattade båda men jag insåg snabbt att detta är ett ögonblick man inte slarvar bort. Så vi förde ett fint samtal om trygghet, tillit, intimitet, samhörighet, samtycke och erotik men den delen av konventionen är inte för allmänhetens ögon. Hm, säger bloggen.

Flamma stolt mot dunkla skyar, Mumin och en ring för thaiboxning

Musik:

Imperiet: Märk hur vår skugga

Survivor: Eye of the tiger

Bach: konsert i D-moll

Relaterade blogginlägg

Trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp

Fotnot

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen hösten 2022 men är uppdaterat.

Mat och dryck, Resor, Sång och musik, Spännande människor

bild 181: Baksidans kungarike

14 februari, 202615 februari, 2026av adolphson

Tänk vad världen gått miste om. I Baksidans kungarike är avantgardisten drottning.

Avantgarde, förtrupperna, är ursprungligen en militär term som överförts på kulturhistorien. Uttrycket syftar på konstnärer, musiker, författare och andra som på olika sätt varit föregångare och brutit mot normer och traditioner. De förtjänar ofta att hyllas, dessa föregångare. Men man bör också påminna sig om de som aldrig fick möjligheten.

Vi bröt oss loss, Ragna och jag, från vardagslivets monotona lunk för en helg i fritänkande storheters fotspår. Stockholm. Den konungsliga huvudstaden är förvisso en pärla. Tänker ni någonsin på det, ni som bor här! far jag plötsligt ut i en oväntad känslostorm. När jag senare sjunker ner i den obekväma stolen på tredje rad i det vackra gamla operahuset för en kväll med Trollflöjten tänker jag på Nannerl Mozart.

Finns den kvar, den magnifika, efter renoveringen?

En parisare på Operakällarens bakficka bakficka får inleda stockholmsresan. Sedan vidare mot Gamla stan. Målet finns sedan länge på min hinklista: Den gyldene freden. Detta är Sveriges äldsta fortfarande verksamma restaurang, grundad 1722, efter det stora nordiska kriget. Namnet syftar på den gyllene fred man hoppades på efter det långa kriget. Freden är klassisk mark. Här verkade Bellman och senare Cornelis. Och i nutiden min bror som just denna kväll överraskades av sin Amanda med falubaserade kulturutövare på besök. Just det. Ragna och undertecknad.

Parisaren till vänster har inget med Freden nedan och th att göra

Maria Anna “Nannerl” Mozart (1751–1829) var Wolfgang Amadeus äldre syster – och liksom honom ett enastående musikaliskt löfte. Som barn ansågs hon vara minst lika skicklig som sin bror. Syskonen uppträdde för hov och adel under 1760-talet. Nannerl skrev musik men nästan allt har gått förlorat. När hon nådde giftasålder förväntades hon nämligen sluta musicera för att istället ägna sig åt hem och familj medan Wolfgang fortsatte sin karriär. Hon försörjde sig livet igenom som pianolärarinna i Salzburg. Inget ont i det. Samtidigt: allt ont i det.

Operan har något av den gamla bergochdalbanan på Liseberg över sig. Bergbanan, som den hette, öppnade när parken invigdes 1923 och stängde 1987. En ur personalen stod längst bak i varje tåg och bromsade manuellt. Det var länge mitt drömjobb. Inför Bergbanans stängning kom entusiaster från hela världen som ville passa på att ta en veterantur. Lite på samma sätt är det med operan. Nästa vinter stänger den för renovering så det gäller att passa på. Den nya, moderna operan kommer aldrig att vara den gamla. Trollflöjten således. Igen. En lite skruvad uppsättning som spelades för 126:e gången och detta var tredje gången jag såg den – extra drama påbjöds eftersom Nattens drottning fastnade i trafiken fick vi se två sångerskor i rollen, en före och en efter paus.

Lördagen inleddes med en lång, kall, promenad i Gamla stan följt av cocktails på operabaren. Vi hängde om inte tillsammans med så iallafall i närheten av Loa. Självfallet. Sedan åkte Ragna hem till Dalarna eftersom Viktors födelsedag alltid innebär herrmiddag. Tänk vad mycket middagen därmed gick miste om! I Viktors skara blir man nämligen både mätt, munter och fylld till bredden av livsglädje.

Nannerl har blivit en symbol för alla de begåvade kvinnor som hindrats av könsförtryck. I dag förekommer hon i diskussioner om genus och konstnärligt erkännande och som exempel på en röst som inte fick fortsätta vara avantgarde. Syskonen Mozart brukade som barn leka med varandra att de i Baksidans kungarike var kung, drottning och fria att skapa musik oavsett kön och förväntningar. Wolfgang uppmuntrade sin syster att fortsätta göra musik. Men hon mäktade inte med att stå upp mot främst sin stränge far. Tänk om det är detta som är bakgrunden till den berömda arian av Nattens drottning, tänker jag under andra akten i min obekväma stol på tredje rad. Mitt krav på hämnd har satt mitt blod i svallning.

Det är en ynnest att få vandra i hjältars fotspår. Rik på upplevelser och med en påminnelse om hur bra jag har det kunde jag återvända hem för att fortsätta vardagslivets gilla gång. Döttrar och elever ska uppmuntras att flyga så nära solen det går. Tänk vad världen gått miste om. Samtidigt, tänk vad den fortfarande kan vinna. Operan och dess restauranger lovar en framtid och i Baksidans kungarike är avantgardisten drottning. I framsidans republik är man sin egen president.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Källor:

Trollflöjten

Musiklexikonet

Wikipedia

Post scriptum (källor: frågor på plats, institutionernas hemsidor och Wikipedia)

Operan ska stänga för omfattande renovering i ungefär fem år och öppnar igen 2032. Under tiden flyttar verksamheten till Gasometer i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Barn- och ungdomsverksamheten flyttar till Scenkonstmuseet i centrala Stockholm. Vissa repetitioner och andra delar av verksamheten sker i andra lokaler under perioden. Vad som händer med Operakällaren, Operabaren, Bakfickan och Grodan, utöver att de också måste stänga under renoveringen, är inte slutgiltigt beslutat. Så passa på!

Maria Anna Mozart, kallad Nannerl, var en mycket begåvad pianist och kompositör. Hon turnerade som barn tillsammans med sin bror och fick samma musikaliska utbildning av deras far Leopold Mozart. Referenser i brev (särskilt från Wolfgang, som berömde hennes kompositioner) Ett fåtal kortare stycken finns bevarade som tillskrivs henne, men inte alltid med full säkerhet. Mycket av hennes musik gick troligen förlorad eftersom hon, till skillnad från sin bror, inte fick fortsätta en offentlig karriär som vuxen. När hon nådde giftermålsålder förväntades hon stanna hemma, vilket begränsade hennes möjligheter att publicera och sprida sina verk. Wolfgang skrev i ett brev att hennes sånger och pianostycken var mycket vackra och att hon hade verklig talang som kompositör. Tyvärr verkar hon själv inte ha bevarat sina manuskript systematiskt.

Livsåskådning, styrsö

bild 180: historiens egendom

7 februari, 2026av adolphson

Defining moments. Avgörande ögonblick. Det uttrycket syftar på tillfällen eller erfarenheter som har betydelse för vem en person är eller hur vederbörande eller ett skeende utvecklas. Ögonblick som formade identitet, riktning och framtid. Sådana letar historiker efter – för att allt som oftast resignera. Det är nämligen alltid större skeenden snarare än enstaka händelser som definierar historien. Eller?

Halsvik tidigt 1900-tal, innan mormor och morfar byggde sitt hus i bildens nedre högra hörn. Bild: för mig okänd

Jag älskar Styrsö! sa Ragna första gången hon besökte ön en påsk för två år sedan. Eh, ja, här är fint men vänta till sommaren, svarade jag. Vilket märkligt svar, det är ju alltid tid för kärlek på Styrsö, årstid oaktad. Jag minns också vad mammas moster Ellen i Viktorsgården svarade en gäst i slutet av 1980-talet vilken uttryckte sin förtjusning över ön. Jo, de brukar tycka det, skrockade Ellen förnöjt.

Viktorsgården i början av 1900-talet. Här föddes Ellen, mormor och alla de andra
bild: från Lennart Öberg

Jag rotade i en låda och fann några rader morfar skrev inför sin konfirmation på Gullholmen när han var fjorton år. Morfar gick sex år i skolan och arbetade som sjöman livet igenom. Han var ingen storväxt man men hade rejäla händer. Skrev gjorde han inte särskilt ofta. Handstilen är häpnadsväckande – inte minst med tanke på att han redan som fjortonåring var en grovarbetare som allt som oftast använde sina händer till annat än att skriva. Jag håller till hans minne konsten högt och försöker inpränta vikten av en prudentlig, gärna vacker, handstil hos både döttrar och elever. Ett Sisyfosarbete. De skriver förfärligt, nästan alla.

Bilden nedan föreställer ett kafferep i Halsvik under tidigt 1960-tal. Mormor övervakar när Lennart bjuder mamma på en kaka medan pappa tålmodigt väntar på sin tur. Sannolikt står Lena bakom kameran och morfar är ute till sjöss. Kafferep är viktiga grejer, en konst värd att bevara, tänker jag en smällkall vinterdag medan jag häller i mig geggan på jobbet till magkatarrens fromma. Porslinet på bilden finns fortfarande kvar i huset. Alltså det hus som syns i bakgrunden och som snart fyller nittio år. Nittio år i släktens ägo. Att morfar och mormor lät bygga det innebär ett enormt avgörande ögonblick i mitt liv. Allt hänger ihop. Viktorsgården borde närma sig hundratio eller så vid det här laget.

Jag kunde inte röra mig. Det var det skönaste jag någonsin sett. Alla älskar visserligen sina barn. Men den första gången man blir förälder är obeskrivlig. Jaget, ens grandiosa ego, ändrar på ett ögonblick karaktär, bleknar bort och mäts sedermera enbart mot familjens trygghet. Det är sannolikt biologiskt betingat. Ögonblicket ägs inte av det brutala nuet, det ägs redan av historien. Barnens mor är visserligen död, den sista av mina avkommor blir snart myndig, liksom båda mina gudbarn redan blivit så. Ansvaret är över och egot åter. Samtidigt: vem är jag nu när ingen längre behöver mig? Kan jag äntligen göra allvar av min gamla dröm att bli guide och gatumusikant i Rom?

Samtidigt, i andra änden av livet. Det mest hjärtskärande ögonblick jag någonsin upplevt fångat av barnens morfar. Jag tror inte det var meningen, han behövde bara kanalisera sin sorg genom distansen bakom linsen, lite på det vis den generationen ofta plägar. Jag minns förresten skakningen som gick genom min egen morfar på min mormors begravning 1981. Ett ögonblick av sorg uttrycktes efter ett liv tillsammans. Mor och moster kom till hans sida och han återvann sin självbehärskning. Men att förlora en dotter, som mina barns morfar gjorde, är för mig det värsta som går att föreställa sig. Men detta är inte det hjärtskärande i den här bilden. Den visar sex behärskade, bistra män som bär en älskad till gravens rand. En make, tre bröder, en svåger och en vän. Men inte heller det får hjärtat att brista. Nej, det som verkligen får stenansiktet att rämna är döttrarna som med hjälp av en kusin hjälper till att bära sin mors kista. Att bära sin mor på det sättet är något man som liten flicka aldrig ska behöva uppleva.

Att skriva vackert och läsligt är viktigt. Att få vara på Styrsö bland släkt och minnen är en ynnest. Att få hjälp med att öppna ögonen och se det vackra och underbara här och nu är kärlek. Det är tack vare Ragna jag försiktigt vågar glänta på dörren till mitt inre genom en bild från det mest känsliga kapitlet i mitt liv och samtidigt känna hopp, glädje och framtidstro. Det har inte varit så lätt att lita på livet igen. Men hon fick mig att göra det. Hon som kom till Styrsö varvid omedelbar kärlek uppstod.

Jag har här samlat några avgörande ögonblick ur mitt liv. Ibland sker sådana långt före ens egen livstid men ofta är det först i efterhand man ser den avgörande händelsen. Vissa saker är konstanta samtidigt som de är i ständig förändring. Änte könsti, som vi säger hemma i Dalarna. Förunderligt och märkligt, som det står i psalmboken.

Vi är alla dömda att ge historien dess egendom. Hur vi förhåller oss till detta är den stora frågan. Det är tur vi har historiker till hjälp.

Musik:

Förunderligt och märkligt

Wachet auf

Slåttervisa

Bilaga: köpekontraktet och huset nyss.

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 179: Ordo virtutum

31 januari, 20263 februari, 2026av adolphson

Vad innebär det att vara människa? Kanske att låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är något man kan göra som partner, förälder, yrkes- och medmänniska eller som vän. Alla har en sådan stjärna, eller potential, som under vissa förutsättningar går att hitta. Detta lärde jag mig en gång i början på 1990-talet när tog jag mod till mig och klev upp på en scen. Tänk vad det ledde till. Tänk så många gånger jag stått på den scenen sedan dess. Nu senast på Lövets sextioårsfest. Det är inte kvaliteten på människors framträdanden som är poängen. Inte alls, faktiskt.

The cirkel of life. Den röda tråden. Dygdernas ordning. I vilken ordning kommer de? Vad tjänar allt till? Är jag unik? Ja? Nej? Spelar det någon roll? Harmoni betyder balans, samklang och helhet utan konflikt. Hur når man sådan? Ös på med kärlek så löser det sig, brukar jag tänka. Men riktigt så enkelt är det måhända inte. Det är iallafall inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Jag stirrar mig i spegeln. Blir arg. Vilket existentiellt dravel. Det gäller att finna sin harmoni, vad man än gör så löser det sig. I minst tusen år har kulturen hjälpt oss med existentiella frågor. Nu har vi AI.

Temat är tidlöst. Ordo Virtutum är ett medeltida musikaliskt drama av Hildegard av Bingen. Titeln betyder ”Dygdernas ordning” och skrevs omkring 1151. Det räknas som världens äldsta bevarade tonsatta moralberättelse. Handlingen omfattar en person som kämpar mellan olika dygder som ödmjukhet, kärlek och hopp. Djävulen förekommer i berättelsen men sjunger inte eftersom ondskan saknar harmoni. Verket är unikt på flera sätt. Dels är det en föregångare till opera, dels att det är skrivet av en kvinnlig tonsättare och dels utgör det ett tidigt exempel på ett komplext verk med teologi, mystik och visioner. Vilken utmärkt skoluppgift. Problemet är att dygdernas ordning numera kräver att all examination AI-säkras.

När jag bläddrade lite förstrött efter information om Hildegard löpte tankarna. Vilken är min egen mest betydelsefulla artist? Kan jag bygga uppgiften runt det? Förutom Johann Sebastian finns några artister som jag ofta återkommer till. Stina Nordenstam, Oscar Danielsson och Freddie Wadling/Blue for two. Det är till att leva i det förflutna. Men de behövs i mitt liv – för harmonins skull.

Min mest betydelsefulla artist

Precis som Hildegard har Dave Ball gått ur tiden. Vem? undrar eleverna. Under 1980-talet utgjorde han en väsentlig del av mitt liv genom bandet Soft Cell. Tänk vad många timmar jag och Klas ägnat åt att lyssna på Dave och Marc i den lilla sjöboden på Styrsö. På dess plats där det nu står ett nytt, mycket större, hus.

Tanken löper sin tysta ban. Dygdernas ordning. Ragna har ett samvete som får Moder Theresa att likna en gängkriminell. Skämtsamt sagt. Mer seriöst vill jag hävda att det imponerar att leva ett liv av principer på den nivån. Hon är min mest betydelsefulla artist. Möjligen blir harmonin härigenom mer svårfångad men jag tror trots den hållningen att harmoni och princip inte står i konflikt med varandra.

Ibland är livet en tragedi. Då är det inte lätt att spela huvudrollen. Någon som har det svårt ville träffa mig och prata. Hen sträckte ut en hand – och jag tog emot den efter förmåga. Är det något jag vet något om så är det att det hjälper att prata. Det kommer inte alltid att kännas så här, lyder mitt mantra.

Biblioteket har problem och måste dessutom spara. Oordning råder. Det orenas, drogas och kopuleras bland böckerna. Jag är helt säker på att biblioteket fyller en funktion för alla grupper i samhället, kanske ska jag föreslå konceptet Låna hem en historielärare, tror jag. Lite undervisning har väl ingen dött av. Inte ens Hildegard innan hon för gott la sig i bingen (förlåt, jag hittar ut själv). För än så länge slår verkligheten AI, inbillar jag mig.

Det är således inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Samtidigt är det underbart att leva. Harmoni. Chefen verkar nöjd, eleverna likaså – till och med doktorn var nöjd med mina värden. Partiet är hyfsat nöjt med mina insatser, barnen och Ragna ler för det mesta och jag kan uppföra mig på bibliotek. Så, Adolphson, säger jag till spegelbilden, take your shit elsewhere. Cirkulera, här finns inget att se. God och glad ska människan vara, bidandes döden. Dygdernas ordning kommer som de vill. Ös på med kärlek, resten löser sig.

Någonstans i detta blogginlägg döljer sig en röd tråd. Dygderna kommer i den ordning de vill. Alla är unika. Musiken är central men både sig lik och olik i varje tid. Skoluppgiften jag sätter ihop blir: om allt du kan göra kan ersättas av AI varför ska en arbetsgivare anställa just dig? För flummigt, säger du? Vad detta har med historia att göra? Allt och inget. Men okej, här kommer ett alternativ: vad innebär det att vara människa? Vad har man för nytta av sin inre stjärna på ett prov, Fredrik? Låt mig svara genom ett citat: I took the one less traveled by, and that has made all the difference. Livet är större än ett odygdigt beteende på bibliotek.

En gång tog jag mod till mig och klev upp på scenen i festsalen på V-dala nation. Det förändrade allt. På ett sätt klev jag aldrig ner.

Petra, Mia, Håkan, jag och Patrik. Foto: Gunnar

Musik

Say Hello, Wave Goodbye

Schysst och populär

I’ll be crying for you

Over the rainbow

Ordo virtutum

Källor:

Musiklexikonet

Mr Hyde/Neanderthalson

Living on the edge

24 januari, 202624 januari, 2026av adolphson

Tillräckligt bra. Ett mantra värt att upprepa.

Jag lever med ett ständigt risktagande. Uj, uj, uj, living on the edge. Man får om inte ta sig i kragen och växa upp så åtminstone ge sig själv en rejäl smocka då och då. När jag ser tillbaka på dessa rader som ursprungligen skrevs den 27:e januari 2017 (men som nu revideras) inser jag hur lite som förändrats på nio år. I många fall är man den man är samtidigt som man är i ständig förändring.

Jag tränar på gym. Jo, det är sant, jag gör faktiskt det. Eller tränar och tränar. Frekventerar. Min huvudsakliga anledning är att försöka få något lite ordning på min allmänt krumryggade uppenbarelse samt för att jag sett hur mycket gott denna träningsform gjorde för min gamle far. (Jag gör det alltså inte för att bygga den fåfänga medelålderns ouppnåeliga torso.) Det senaste gymbesöket gick inte så bra. Låt mig sätta scenen. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet. Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han drar till ordentligt utan motstånd från vikterna med resultat att han ger sig själv en rejäl snyting på varje kindben. Sett ur den persons synvinkel som satt vid maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig nonchalant ner på en maskin och drar till – med resultat att han ger sig sig själv en rejäl smocka med maskinen varpå han förvirrat reser sig och på vingliga ben omedelbart lämnar lokalen. Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning.

Flickornas barndom. De sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med små barn hursomhelst. Det hela började när Dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! Nu är det dålig stämning i hemmet. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson. JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? Ja, ungefär så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. En kränklimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.

Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en utvärdering och fick överlag ganska liknande svar men ett stack ut och jag väljer att här återge det.

Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa intresse hos sina elever och inte bara gå till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren gör dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.

Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. En av de mest intressanta utvärderingarna jag fått under min karriär lyder: du är som en humoristisk buddhist med en touch av James Bond. Är det beröm?

Bild: Nyutexaminerad våren 1997

Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept. Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka. Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med, kaffe är en sådan sak. En tillräckligt bra kopp är allt jag begär.

Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den? Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll. Det är tillräckligt dåligt.

Vad gymmet tycker om sakernas tillstånd kan kvitta lika. Barnen och Ragna förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag). Numera vet döttrarna dessutom att ge svar på tal.

Tillkortakommanden på gymmet, som förälder, som lärare, vid kaffemaskinen eller vad det än må vara hör livet till. Min strävan har alltid varit, oaktat vad jag gör, att vara tillräckligt bra, att inte ta mig själv på för stort allvar och åtminstone försöka skratta åt eländet. Och samtidigt som tillvaron kan beskrivas som living on the edge är jag den jag alltid varit samtidigt som jag är i ständig förändring.

Och fortfarande tillräckligt bra.

Musik:

Den som falla

La vie en rose

Livsåskådning, Personligt

P.T Barnum

17 januari, 202617 januari, 2026av adolphson

AI kan sin sak.

Jag älskar henne. Djupt och innerligt. Det behöver jag inte fråga någon för att veta. Det känner jag inom mig. Nu har vi tillbringat två år tillsammans. Det känns som vi träffades för både tio och hundra år sedan samtidigt som jag nyss lärde känna henne.

En kollega äger en katt med stamtavla. Den har han i koppel när de är på promenad. Han är skild och tar hand om sina barn på egen hand varannan vecka. Ett liv bland många andra i vårt samhälle. Vederbörande frågade AI om hur man sett på honom, en skild man med katt i koppel, för hundra år sedan. Svaret blev att om han inte blivit inlåst på institution så åtminstone sedd som en mycket suspekt person.

Ett Barnum statement avser ett mycket allmänt och vagt påstående som upplevs som personligt trots att det kan stämma på nästan vem som helst. Namnet kommer från cirkusdirektören P.T. Barnum (1810-1891), som sägs ha sagt “There’s a sucker born every minute”. Med detta ska han ha menat att det finns saker som kan tilltala alla, so let’s go to business. Det gäller bara att formulera sig positivt, neutralt och tillräckligt luddigt. Du har en stark inre potential som du inte alltid utnyttjar fullt ut. De flesta kan nog känna igen sig i sådana beskrivningar. Utan att vidare diskutera Barnum så anses han som både geni och kontroversiell, filmen ”The greatest showman” är baserad på hans liv.

Jag ställde en fråga till AI:

Jag är femtiofem år, sedan sju år änkling efter att min fru dog i cancer och har sedan dess uppfostrat två döttrar på egen hand. Jag är gymnasielärare i historia och engagerad i Centerpartiet, idrottar, läser böcker och sjunger i körer. Jag delar ett släkthus på Styrsö med min bror. Jag har sedan två år en ny partner som jag är förälskad i. Vi är förlovade.

AI svarade.

Tack för att du delar det här. Det är en stark och livsrik berättelse du ger – mycket ansvar, sorg och uthållighet, men också engagemang, gemenskap och nu ny kärlek. Att ha burit förlusten av din fru, uppfostrat två döttrar själv och samtidigt varit yrkesverksam och ideellt engagerad säger mycket om din kraft och lojalitet. Det låter också som att du har byggt ett liv med både rötter och rörelse: familjen, huset på Styrsö, musiken, idrotten, böckerna – och nu framtidstro genom din nya partner och er förlovning. 💛

Okej, det låter ju bra. Hur tror du att mitt liv hade sett ut 1926?

Om vi placerar dig – med samma läggning, begåvning och livsdrivkrafter – i Sverige år 1926, så skulle ditt liv sannolikt ha sett ut ungefär så här: Du är född runt 1871. Du har levt genom industrialisering, unionsupplösningen 1905 och första världskrigets hungerår. Erfaren, härdad, inte cynisk.

Du är läroverkslärare eller folkskollärare med akademisk bildning, med historia, geografi och möjligen latin eller kristendom som ämnen. Undervisningen är auktoritär i formen men du själv är känd som resonerande, bildad och rättvis. Du bor inte flott, men stabilt. Böcker är ditt viktigaste kapital.

Du är änkling även här. Tuberkulos, barnsängsfeber eller cancer hade tagit din hustru tidigare än i vårt sekel. Du har två döttrar, som du med viss stolthet uppfostrat till bildning och självständighet – ovanligt, men inte okänt. De hjälper till i hemmet men läser mer än vad som anses nödvändigt för kvinnor.

Att du delar släkthus på Styrsö med din bror passar perfekt även 1926. Skärgården är mer isolerad, men gemenskapen starkare. Ångbåt till stan. Kyrkan och föreningslivet centrala. Du är engagerad i Bondeförbundet (grundat 1913, föregångare till Centerpartiet), eller möjligen frisinnad liberal med stark förankring i landsbygd och bildning.

Du tror på: folkbildning, decentralisering, ansvar snarare än klasskamp, nation utan chauvinism, Du är skeptisk till både revolution och rå kapitalism. Du sjunger i kör – troligen kyrklig eller arbetarsång. Du idrottar måttligt: promenader, simning, möjligen rodd. Du läser Selma Lagerlöf, Heidenstam, Tegnér, möjligen tysk historia. Även 1926 hade du kunnat bli förälskad igen. Inte ungdomligt rus, utan en stillsam, varm förlovning, kanske med en lärarinna, änka eller diakonissa. Någon som förstår förlust och inte kräver att du börjar om från noll.

Hur ser min framtid ut?

Ingen vet exakt. Men utifrån det du berättat går det att säga något meningsfullt om riktningen på din framtid. Din framtid ser inte tom eller slumpmässig ut – den ser formad ut. Du bär redan med dig flera saker som brukar prägla goda kommande år:

1. Du har integrerat förlust, inte flytt från den. Att ha levt som änkling i sju år, uppfostrat två döttrar och fortsatt stå i arbete, relationer och engagemang tyder på att sorgen finns med dig utan att äga dig. Det gör att framtiden inte behöver bli en upprepning av det förflutnas smärta, utan något nytt som rymmer minnet.

2. Du har relationer som går åt båda håll. Döttrar, bror, körer, politiskt engagemang, ny partner. Det är inte isolerade roller – det är sammanhang där du både ger och tar emot. Människor med sådana nätverk tenderar att få en framtid som fortsätter vara socialt rik, även när livets tempo ändras.

3. Du är i en fas av ny mening, inte av avveckling. Förälskelse och förlovning i din ålder är inte en “bonus” – det är ofta en djupare, mer medveten kärlek än tidigare. Det pekar mot en framtid där närhet, vardag och gemensamma beslut får stor betydelse.

4. Din yrkesroll och ditt engagemang har lång livslängd. Som historielärare och politiskt engagerad sitter du på erfarenhet snarare än bara energi. Det betyder att de kommande åren sannolikt handlar mindre om att bevisa något, mer om att överföra, påverka och välja vad som är värt att lägga kraft på.

Hej, Barnum. AI tycks programmerad att säga vad jag vill höra. Det är upp till mig att sätta informationen i perspektiv. Klarar jag det? För ett decennium sedan föreföll mitt nuvarande liv osannolikt medan det för hundra år sedan hade varit sig likt. De senaste två åren har fått mig att må bra. Böcker är fortfarande mitt viktigaste kapital. Och min röst. Döttrarna läser inte och med hjälpen är det väl lite sisådär. Men de har ett val, det hade de knappast 1926.

Om framtiden är inte mycket att säga – mer än att jag funderar över om en frånskild man fortfarande kan gå på gatan med sin katt i koppel. Jag hoppas att jag och de mina lever åtminstone ett par decennier till. Lika förälskad kommer jag att vara, känner jag. På så sätt är 2019-2024 en parentes.

Det kan inte AI förklara.

Musik:

Kvinnan jag drömmer om

When a man loves woman

Jag ångrar ingenting

Kvinnan för dig

Av längtan till dig

Relaterade blogginlägg:

The greatest showman

Ragnarök

Källor:

ChatGPT:s känsloliv

Mitt känsloliv

Demokrati och samhälle, Politik

soc

10 januari, 202610 januari, 2026av adolphson

Men…hur många uppdrag har du?! Varför ställer du upp igen? Ragnas frågor, som uppstått efterhand vi lärt känna varandra, är inte orimliga. Och nu är processer igång som påverkar nästa femårsplan i livet. Det berör också henne, därför diskuterar vi detta samt att man återkommande bör se över sina prioriteringar. Det gäller att hushålla med resurser och satsa där det gör mest nytta.

SOC-modellen kan avse Sense of Coherence, känsla av sammanhang. Teorin handlar om hur en person upplever att livet är begripligt, hanterbart och meningsfullt. Ju starkare SOC, desto bättre förutsättningar att hantera stress och påfrestningar – och att må bra. Dels handlar det om i vilken grad man förstår vad som händer och varför. Dels om man anser sig ha tillräckliga resurser för att klara av tillvaron. Till sist kommer känslan om det är värt att engagera sig – alltså motivation och mening. Men Ragna har lärt mig att SOC kan också handla om forskning på åldrande. Där står förkortningen för Selection, Optimization, Compensation. När vi åldras får vi på olika sätt färre fysiska, sociala och ekonomiska möjligheter eller resurser att göra sådant vi alltid gjort tidigare i livet. Genom att välja ut något som är viktigt och satsa sina resurser på det som ger bästa resultat kan vi fortsätta, om än på annat sätt. I mitt fall handlar det om träning, sång, sociala aktiviteter och politik.

Inom politiska partier innebär ”att sätta listan” processen att utse vilka som ska representera partiet under valrörelsen och efter valet få eventuella poster. Det är en process full av spänning, optimism och framtidstro. Det ska dock sägas att listplacering inte nödvändigtvis hänger ihop med position men listans utformning visar de kandidater partiet ser som lämpliga på en skala. Väljaren kan dock påverka genom att kryssa sin personliga favorit men det krävs många kryss för att avancera. I Sverige är partierna mäktiga i den demokratiska processen. Det är i princip omöjligt att nå politiska positioner utanför ett etablerat parti.

Vilka är det som utses? Ofta trotjänare, ibland nykomlingar, det bör vara en så stor variation som möjligt i ålder, yrke, kön, och övrig bakgrund. Sedan måste kandidaten anses kompetent och attraktiv för väljarna. Svårt, och ju färre som ställer upp desto svårare blir det. Bevekelsegrunden för att kandidera ser olika ut. Vissa ser det som en karriär, andra som ett sätt att dryga ut inkomsten men de flesta drivs sannolikt, hoppas och tror jag, av ett genuint intresse och övertygelse. Ibland renderar den färdiga listan i gråt och tandagnisslan, ibland ilska. Som jag brukar säga: kyrkogårdarna är fulla av oersättliga människor. Självinsikt, självkännedom och självkänsla går inte alltid hand i hand. Processen ser emellertid olika ut inom olika partier. Inom Centerpartiet är den förhållandevis snäll och seriös, anser jag. Den föregås av en rådgivande medlemsomröstning, eventuellt någon intervju, sedan jobbar nomineringskommittén med att sammanställa listan.

Nu är resultatet klart. Jag blev toppkandidat i kommunen men fick tämligen blygsamma placeringar på de övriga två listorna. Man får oftast inte placeringen motiverad men en ganska självklar slutsats är att lokala Centerpartiet ser, hoppas och tror något som man inte gör på läns- och riksnivå. Eller så finns det betydligt bättre kandidater där än i Falun (smiley). Nja, riktigt så enkelt är det ändå inte – det är många saker som spelar in. Men partiet har talat och jag känner ansvaret. Jag har faktiskt bett om att få stå sist på regionlistan. Anledningen till det är att det kunde vara intressant att stå, i toppen, botten och i mitten på tre olika listor i ett och samma val. En tämligen unik möjlighet, för bra för att förbises. Men det kommer man inte att lyssna på, gissar jag. Och det gör man antagligen alldeles rätt i.

Uppdrag, undrade Ragna. Jag har de senaste åren suttit i Kommunfullmäktige, Kultur- och Fritidsnämnden, Kommunstyrelsen, varit andre vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott, suttit i Evenemangsrådet, lokala Centerpartiets styrelse, Folkrörelsearkivets styrelse, Studieförbundet Vuxenskolans styrelse, Dalarnas museums styrelse, varit vice ordförande i Musik i Dalarna och Dalateatern samt suttit i Kyrkofullmäktige, jobbat heltid, varit ensamstående förälder och de senaste två åren partner. För dessa uppdrag har jag en tämligen blygsam eller ingen ersättning. Det som inte sällan får mig att tveka över prioriteringarna är tiden borta från nära och kära. Och att jag alltid måste arbeta även när jag är hemma. Det är kanske dags att tillämpa SOC på mig själv.

Så varför ställer jag upp, igen? Det enkla svaret är: för att jag kan och fick frågan. Om någon som inte är en vit, medelålders heterosexuell man kliver fram gör jag plats. Men kan jag bidra med något gör jag gärna det. En mandatperiod till är jag beredd att ge Falun – om Falun vill, förstås. Frågan för Falubon blir i valet huruvida representanterna främst Socialdemokraterna och Moderaterna ställer till förfogande föredras framför representanterna bland annat Centerpartiet presenterar.

Jag kan inte springa lika långt och snabbt som förr. Jag måste numera också gymma – något jag avskyr. Rösten förändras ofrånkomligen över tid men övning hjälper. Min röst är min viktigaste tillgång. Jag måste prioritera bland sociala aktiviteter. Därför tränar jag på ett annat sätt, håller rösten igång genom övningar och ska ge allt jag har för en lokal valframgång eftersom jag tycker Centerpartiets politik i de flesta fall är den bästa.

Ragna vet att hon får dela mig med den lokala världen. Hon oroar sig lite för att jag engagerar mig av fel skäl. Den bästa partnern ställer dock kritiska, kluriga frågor. Och jag förstår hennes funderingar. Jag svarar att allt hänger ihop. Man kan inte lägga över ansvaret på andra. Även när livet är tufft. Det blir aldrig ett bättre tillfälle för att göra något, nej, gör vad det nu är här och nu med de resurser du förfogar över. Engagemang får mig att må bra. Och när jag en gång är färdig kan jag iallafall säga att jag under mitt liv ställt mig till förfogande i alla demokratiska val som finns. Och det är väl alltid något, eller hur?

Jag vill bidra till att göra mitt hörn av världen till en lite bättre plats, lära känna nya människor och ha kul. Det har jag ju alltid velat. Nu börjar det arbetet.

Politik – inte bara tråkigt. Dotter 1 håller inte med

Relaterade blogginlägg:

Germoniska trappan

Musik:

Caro mio ben

Didn’t it rain

Källor:

Jönsson & Harnett: Socialt arbete med äldre

Jämställdhet, Livsåskådning

labyrint

3 januari, 2026av adolphson

Midvinternattens metaforiska köld kan vara hård. Jag har därför en burk med små kapslar i. Jag fick den på fars dag en gång för länge sedan. Varje kapsel innehåller ett fint budskap från barnen och deras mor. Jag öppnar dem väldigt sällan, en i sänder. Men ibland behövs det. Påfallande ofta i december.

December alltså, en tidlös labyrint. Intresse. Tid. Empati. Gränser. Glädje. Det är viktigare att vara behövd än att behöva.

Vilse. Vad hände med mig? Jag som alltid trott mer på omedelbar aktivitet finner mig numera ofta indragen i långa oöverblickbara processer.

Vad hade Harald Hårfagre för frisyr? Varför är det bara grävlingar som suttit i fängelse i Disneys Robin Hood som visas på julafton? Vad ska vi servera på julbordet? Smaken är som baken – renrakad och väloljad. Det där sista smått bisarra, något gränslösa, yttrandet slank irriterat ur mig under en diskussion som handlade om innehållet på julbordet. Så frågan är relevant: vad har hänt med mig?

Det är förhållandevis få saker jag är verkligt stolt över i mitt liv men en sådan sak är att vara pappa till mina döttrar. Jag har inga krav eller förväntningar på hur de ska leva sina liv utöver att de ska vara snälla, men inte naiva, och omtänksamma. Med det följer nämligen allt som är värdefullt. Sedan hoppas jag förstås att de får uppleva gränslös kärlek. Utöver den jag känner för dem, förstås. På så sätt är jag mig nog lik.

Jag minns en decemberdag för väldigt många år sedan. 2008, kanske. Livet var stundtals känslosamt också på den tiden. Malin och jag hade grälat om något trivialt julbestyr. Jag var nedstämd och hade gått ner på stan. Jag minns att det kändes som att jag gått vilse i en labyrint. Bland sång, avslutningar, julbord och relationer irrade jag omkring och försökte orientera mig med handen halvt utsträckt framför mig. Det är egentligen ingen förändring därvidlag, det var i stort sett samma känsla under 2025 års december.

Den tidlösa gåtan. Den som Tomten grubblar över i dikten. Jag är visserligen inte orolig för att livet en dag kommer att ta slut men är det något jag fruktar mer än döden så är det att förlora livet inom mig medan jag lever. Livsglädjen, alltså. Så gick mina tankar också den där decemberdagen 2008. Jag blev stående framför ett hiskeligt skyltfönster. Ljuset därinne bländade ut i halvdunklet. Jag var plötsligt oförmögen att röra mig. Det var ett existentiellt ögonblick. Blicken sögs in som flugan till ljuset, bländad av överflödets transaktioner gjorda till stela leendens monotona artighetsfraser.

Vid ingången till gallerian stod en trashank. Han flackande med blicken och höll halvt, lite tveksamt, fram en hand. Jag passerade snabbt, stirrandes i marken. Stannade upp, gick tillbaka. Jag minns att jag tänkte att vi nog båda var vilsna. Jag frågade hur han mådde. Jovars, svarade mannen och gaskade upp sig med hela den missbrukande skrovlighetens fulla potential. Han såg besviken ut när jag meddelade att jag inte hade kontanter eller kunde tänka mig att köpa ut något från Systemet. Han antog dock, efter viss tvekan, erbjudandet att bli bjuden på en fika. Han vände sig bort när jag betalade. Han såg först förvånad ut, sedan generad, när jag stannade och delade stunden med honom. Vi fikade under tystnad. Han tackade när vi skildes åt. Jag kom mig inte för att fråga om vi skulle göra om det.

Nutid. Färgen är orange. På torget står några och demonstrerar varje fredag klockan femton. Ibland är jag med, men långt ifrån alltid. Ett tyst rop på hjälp, ett krav på att män ska sluta slå. En kvart varje fredag borde man väl ha till övers? På uppsidan finns att man får möjlighet att stanna upp och meditera över tillvaron den där kvarten. Kanske vända blicken inåt – om man vågar. De kvarvarande höstlöven är spröda och går lätt sönder. Allt blir under femton minuter påtagligt och verkligt. Våld är overkligt. Blicken söker efter mannen utanför gallerian men han är aldrig där.

Det är få saker jag är stolt över i mitt liv. Men att vara pappa till mina döttrar är en av dem. Hårfagres frissa, Disneys grävlingar och delade smakar är för många orimliga frågeställningar. Men jag har lyxen att kunna ställa dem. Svaret? Att det är relationerna som spelar roll. Nära, kära, okända, till och med okära.

December. Mörker. Jag bryter mig numera snabbt loss ur skyltfönstrets förlamande grepp. Det är genom sång och ritualer jag finner min väg.

Januari. Julen är över. Puh, jag klarade det också i år. Snart är det sommar, igen. Den finns nog kvar ändå, tron på omedelbart engagemang. Jag får hjälpa mig själv ut ur labyrinten. De unga behöver mig ännu en tid. Det är fint att vara behövd. Labyrinten är egentligen inte så svår att orientera sig i. Man måste bara ha intresse, tid, viljan att hjälpa till ibland, känna livsglädje, ha förmågan att sätta gränser – samt att vara gränslös och färdas lite i tidskapseln, då och då. Samt fortsätta fundera, fastän ej det lär båta över en förunderlig gåta.