adolphson

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 145 – räkor på ett fat

20 augusti, 202320 augusti, 2023av adolphson

Det finns alltid skäl till dysterhet. Å andra sidan finns det alltid skäl till motsatsen. Ibland behöver man dock lite draghjälp.

”Tack pappa för det här. Och tack för att du inte blivit en gubbe i förtid som vägrar göra saker med dina barn för att de är stora nu”. Orden är min äldsta dotters och fälldes efter en dag i Uppsala med konsert i Botaniska med Bryant, Maggio och lite Hellström som huvudnummer.

Det mesta kan överdrivas. Dock inte räkor och Chablis konsumerade på Styrsö en vacker sommarkväll. Eller, för den delen, kärlek, glädje och eufori. Termen räkor på ett fat är förövrigt ett lite retsamt skämt om min brors förmåga i köket syftande på att det är allt han är kapabel till att servera.

En hägring är en (ofta) vacker illusion som försvinner i intet när man försöker nå den. Tydligen har det med ljusets brytning mot olika luftlager att göra. Men det är också ett uttryck för en vacker dröm, förhoppning, om en annan tillvaro.

Jag vill flytta till Uppsala. Varje gång jag är där känner jag det.

Kungen besökte nyligen Falun med anledning av femtio år på tronen. Något säger mig att han inte vill flytta till Falun, men det borde han och därmed bli medborgare nummer sextiotusen.

Jag hörde nyligen mig själv beskriva de senaste fyra åren i mitt liv som en stor dikeskörning.

En återkommande mardröm jag har är att jag är ensam i världen. Den enda människan på planeten. Om en slår upp orden ensam respektive själv i Svensk ordbok så framgår att själv betyder ”ohjälpt” och ensam ”någon som är utan sällskap av någon annan”. Ensam är stark. Själv är bäste dräng. Jodå, visst klarar jag mig ensam. Ensam är också förbannat tråkigt. Särskilt om jag skulle råka bli ensam, och därmed själv, på planeten.

Jag saknar henne så. Fortfarande, efter fyra år, är hon varje dag saknad. Kanske blir det extra tydligt när det inte finns någon att luta sig mot de stunder det är tufft i livet. För våra gemensamma barn, exempelvis. Vi hade ju alltid varandra, Malin och jag, vi var ett bra lag. Det är nog det jag mer eller mindre omedvetet sökt dessa år, en ny sådan relation. Ett bra lag. Men det är omöjligt, i det avseendet är jag faktiskt ensam på planeten. Dikeskörningen handlar dock inte om det. Jag har kört fast. Utvecklas inte. Jag existerar i en tillvaro bestående av hägringar.

Drömmen är kanske inte så svår att förstå, ändå. Det är ju så många goda, vackra meningsfulla människor som lämnat mig alldeles för tidigt. Snart är det bara jag kvar, säger mig kanske mitt undermedvetna.

Jag är inte ohjälpt och trivs gott i mitt eget sällskap. Men det är inte riktigt samma sak att på egen hand besöka operan, njuta råbiffen i dess källares bakficka eller hänga på NK:s champagnebar. Och min vän Henrik på Styrsö har, förövrigt under en rejäl räkfrossa, fastslagit att det måste anses som brist på bildning att sammanblanda ensam och själv.

Jag har svårt att tänka mig en ensammare människa än Carl XVI Gustav. Och jag har svårt att tänka mig en bättre definition av hägring än monarki.

Uppsala. Jag älskar den stan trots att det var så långe sedan allt det bra hände.

Han är inte oäven i köket, Viktor. Men han föredrar att någon annan lagar maten om det är möjligt. Och det är ju kul att retas. Men han serverar så mycket mer än räkor på ett fat: glädje, kärlek, Chablis och eufori exempelvis. Kanske är jag förresten själv något av en räka på ett fat. Jag menar, ensam gör jag ingen glad, jag passar bäst tillsammans med Chablis, jag får inte överdriva majonäsen och jag drömmer om att i fullständig frihet simma tillsammans med min clownfisk i svarta havet medan jag i själva verket ligger lit de parade på den besuttnes taffel.

Kanske är min lyckliga ungdom en hägring, kanske svärmeriet i Uppsala likaså. Kanske är min tjugotreåriga relation det. Kanske var allt jag upplevde i somras en hägring. Det gör inget. Jag föredrar att njuta av mina hägringar så länge det går. Ungefär som jag gör av ytterligare några räkor på ett fat. Ta inte ifrån mig mina hägringar och låt mig aldrig uppnå mina drömmar. I båda fallen är det nämligen kört. Låt mig sluta mina dagar som far ”the Dude” Adolphson. Det räcker utmärkt.

The Dude: ”ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän”

Det var inte direkt mina idoler vi såg på konserten men det var inte en så dum upplevelse. Min stora lilla tjej var i eufori. Jag vill tillägga att även om jag aldrig trodde att jag någonsin skulle betala pengar för att se gaphalsen från Göteborg så måste jag säga att alla tre är briljanta artister. Tillvaron känns efteråt väldigt bra mitt i all enkelhet. Musiken, upplevelsen och texterna gjorde sitt ärende inom alla oss tiotusen människor som under dryga tre timmar åhörde sångerna om brustna hjärtan klinga ut i den uppsaliensiska sensommarnatten. Vilken avslutning på sommaren!

Det är aldrig middagen i sig det kommer an på. Det är alltid omständigheterna under vilken den serveras som är det viktiga. Vilket räkor på ett fat lär oss. Tack, älskade lilla dotter för ynnesten att få hänga med dig ännu en tid. Med mycket möda och stort besvär. Men ändå. Tack! Tack Veronica, Miriam, Håkan och Mina! Låt oss tillsammans överdriva livets goda! Be gone, dysterhet!

Musik:

Under någon ny

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

bild 144: teatrum mundi

12 augusti, 202313 augusti, 2023av adolphson

Vi har alla våra roller att spela på livets scen.

As time goes by. Alla dessa dagar.

Tiden går fort om man inte stirrar sig blind på den enskilda människan utan istället fokuserar på de stora händelserna i världen. Jag brukar ibland låta eleverna få krympa jordens historia till att omfatta bara ett år. Livet uppstod i den tankemodellen i slutet av november, dinosaurierna dukade under på julafton. Sedan får de reflektera över sina egna liv. Ja, inte dinosaurierna alltså – eleverna. Om det nu är någon skillnad (ursäkta, lärarhumor).

Analys, lär jag också mina elever, är ett grekiskt ord som betyder lösa upp, frigöra, sönderdela. Analys innebär att plocka sönder något i smådelar och undersöka varje enskild del. Varje beståndsdel vänder och vrider man på och och undersöker från olika vinklar och perspektiv. Det är ungefär som att plocka isär en motor för att förstå hur den fungerar. Vissa har fallenhet för processen, andra inte. Allt går att analysera, både motorer och livet i stort. Likaså lär jag dem att syntes innebär motsatsen och avser att sätta samman, lägga ihop, konstruera. Man sätter ihop olika beståndsdelar, går från analys till helhet. Man skapar något nytt, kanske en större, ny, förståelse av helheten. Ibland handlar det om att kombinera information på nya sätt och därefter dra slutsatser.

Teatrum mundi är en filosofi med rötterna hos Platon och som blev populär under 1600-talet. Termen innebär att se världen som ett skådespel där alla har sin roll att spela och det är viktigt att spela den väl. Då genom ståndsamhällets hierarki, nu genom sociala medier. Tiden går medan jag och alla andra spelar våra roller på tillvarons scen. Papparollen är för mig den svåraste, samtidigt den viktigaste och roligaste. Roligt var förresten också när en elev i skrift refererade till den store filosofen som ”Platton”. Är det den där filosofen från Göteborg, skrev jag i marginalen. (Ursäkta, lärarhumor.)

Det börjar bli dags att sammanfatta sommaren och se hösten an. Där har funnits umgänge i storfamilj med släkt och vänner. Där har funnits gyllene ögonblick: ett kvällsdopp i engelska kanalen, en öl på puben The Victoria i London, en måltid på brasseriet Le Charlet i Paris, familjemiddagar i huset i byn Treignac, Chablis, Champagne samt havets läckerheter på Styrsö. Men där har inte bara varit frossarens överdåd utan även späkning genom löpning där kilometer lagts till kilometer. Det enda jag egentligen saknat denna sommar är fjällen. Ska vi sikta på Sarek nästa år?

Analysen säger mig att livet är gott, njutbart och i allt väsentligt tillfyllest. Även om syntesen inte är given (och tur är väl det när vi diskuterar människor) känner jag glädje över allt jag har. Utan uppgivenhet kan jag konstatera att jag inte har något att bevisa eller uppnå utan egentligen bara den fantastiska möjligheten att kunna ta dagen som den kommer.

Jag ägnar mig åt, uttryckt med en formulering lånad av Carl Piper, (en av Karl XII:s närmaste män) som uppgiven över majestätets tjurskallighet utbrast att nu inget annat återstod än lydnadens ära under tonårsdöttrars (exakt så sa dock inte Piper) tyranni (ursäkta, pappahumor). Mer konkret ska jag under året fortsätta att försöka vara en närvarande pappa, laga mat som ingen vill ha, trösta, krama, irritera, ”inte fatta ett skit”, med mera, ety det är min roll – en roll som tarvar perfektion.

Analysen säger mig också att jag i allt väsentligt är fri att rolltolka. När jag ser mig omkring konstaterar jag att det förefaller som om det inte är allt för många som fullt ut är det. Det, om något, är minsann en värdefull syntes. Så, uppmanar jag slutligen mig själv, landa trygg i det du har. Unna dig något gott, lyssna på något vackert, läs något bra. Var nöjd i nuet, tiden är din vän. Syntesen kommer sen. Rätt som det är har alla dessa dagar plötsligt passerat. As time goes by.

Vi har alla våra roller att spela, detta är min.

En fin stund på Hjortronvägen i Falun. Kanske blir jag aldrig mer så här obekymrad

Relaterade blogginlägg:

Musik:

As time goes by (länk ovan)

Bloggens samlade musik (spellista)

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Livsåskådning, Personligt

Epiktetos

6 augusti, 20236 augusti, 2023av adolphson

I denna bloggpost låter jag tankarna svinga sig tämligen ohämmat. Ingen röd tråd eller substans att skönja så långt ögat når, däremot möjligen en och annan kliché. Som vanligt, med andra ord. Jag funderar, alltså. Hur framstår jag egentligen. Gnällande? Glad? Sörjande? Sökande? Allt av detta? Spelar det förresten någon roll hur jag uppfattas?

Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Det beror kanske på hur man ser på saken. När dessa rader skrivs skulle jag firat min tjugotredje bröllopsdag, men så blev det inte.

Epiktetos är en grekisk filosof jag inte känner till särskilt väl. Ett citat jag dock gillar är ”Det är inte händelserna som oroar oss utan hur vi uppfattar dessa händelser”. Hur människor uppfattar händelser snarare än vad som faktiskt händer, alltså. Det handlar i vår tid ofta om källkritik och kommunikation, mer eviga teman är kärlek och relationer.

Jag saknar den romantiska kärleken och passionen. Jag saknar min vän och framtiden vi kunnat få. En dotter funderar. Har frågor, vi pratar. Är jag lycklig? Kommer jag fortfarande älska henne när hon blir gammal – när hon är fyrtiotvå, exempelvis?

Jag tror egentligen det är lätt att förstå. För att tillvaron ska fungera måste kärleken, glädjen och passionen finnas i den. Så är det, i all sin enkelhet men samtidigt fruktansvärt komplicerade snårighet, iallafall för mig. Antagligen för de flesta människor. Det är skälet till varför vi alla, låt vara på olika vis, söker kärleken, närheten, glädjen och harmonin.

Kärlek och passion, sålunda. Hur många är det inte som givit sig i kast med att försöka definiera dessa företeelser? Jag definierar kärlek som viljan att för någon viss person varje dag försöka vara en lite bättre människa. I den formuleringen ryms alla former av kärlek och relationer. Romantik, vänner, släkt och familj. Lite bättre, alltså. Varje dag. Hur bra blir inte det i slutändan?

Jösses, vilken skakig resa livet är. Hur ska man veta vilken väg man ska ta? Kanske, funderar jag, genom att välja rätt, och vårda, sina relationer. Hela tillvaron består ju strängt taget av relationer. Hemligheten är att undvika de toxiska och försöka pumpa in så mycket kärlek, passion och engagemang det går i resten av dem. Det är nog hela grejen, egentligen.

Man bör inte fundera så mycket över omgivningen. Man kan ändå inte förändra andra människor, bara sig själv. Man känner omedelbart inom sig vad man vill. Sinnesro är att vara helt fri från omgivningens eventuella synpunkter och förväntningar. Att vila trygg i sina känslor. Det är iallafall så jag tolkar Epiktetos. Känslorna styr. Kan de samverka med logiken är det bra men jag, för min del, är en känslomänniska och måste leva därefter.

Lycklig, svarar jag dröjande, och riktar mig lika mycket till min dotter som till mig själv, jo, men jag tror faktiskt det. Måhända inte lika sorglös som jag önskar, och som jag en gång var, men på det hela taget ändå… lycklig. Vi har ju, alla tre i familjen, redan överlevt det värsta tänkbara. Jag håller alltid på och tjafsar om det förflutna. Den viktigaste insikten är att inte fastna i det. Det är i nuet man lever och älskar, skapar minnen som blir en underbar framtid.

Ja. Ja är svaret till min dotter och nyckeln till livet, kärleken och passionen. Och fyrtiotvå, förstås (för den som kan sin Adams).

Epiktetos talar alltså om våra uppfattningar. Jag har inga längre. Inte fler än uppfattningen att jag kan ha fel. Men känslor, det har jag fortfarande. Tack och lov. Lycklig är måhända den som trivs med sig själv. Och jag är begåvad med en superkraft: när det gått tillräckligt lång tid får jag alltid mig själv på gott humör. På något sätt lyckas jag alltid med det.

Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Nja, jag har försökt att inte fastna i det förflutna, att hitta en ny väg. Kanske går det. Det viktiga är hur vi uppfattar saker och jag väljer att se livet som gott, kärleken som närvarade och kulturen underbar. Hur jag uppfattas eller framstår må vara av mindre vikt. Leve Epiktetos!

Somewhere over the rainbow, skies are blue

Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Ensamma kufars sällskap

Musik:

A time for us

Kvinnan för dig

Kvinnan jag drömmer om

Over the rainbow

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

cancer, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Thukydides

30 juli, 202330 juli, 2023av adolphson

I stridens hetta. Vad menas egentligen med det påståendet? Beteenden som inte är representativa, inte normala, mer att tillskrivas affekt beroende på en extrem situation? Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Vi för ett krig mot oss själva. Ständigt, livet igenom. Hur det kriget går avgör vad för sorts människa var och en av oss är. Mänskligheten krigar, som bekant, mot sig själv men också individer bekrigar sig. Varje gång jag är en ilsken, elak, lättkränkt, missunnsam, småsint människa, ett generalpucko, har jag förlorat. Alltså i stort sett dagligen. Men varje dag får jag också en ny chans, ungefär som i den gamla egyptiska berättelsen om solen som varje dag återuppstår. Också mänskligheten får med varje generation en ny chans.

En gammal vän från uppsalatiden, Pontus ”Pomma” Myrén, har alldeles för tidigt somnat in. Vi har genom åren haft kontakt, ibland hörde han av sig och ville ha kritik på sina texter, ibland hade han frågor och synpunkter om politik eller mina erfarenheter från svår sjukdom. Nu är han alltså borta. Jag tänker på sångerna, upptågen och skratten vi delat.

Ibland får mina elever möta greken Thukydides (ca 460-400 f.v.t) som tillsammans med Herodotos är en historieskrivningens pionjär. Han skrev boken Historia om det peloponnesiska kriget, som handlar om kriget mellan Sparta och Aten på 400-talet f.v.t. Det räknas som det första vetenskapliga historieverket, och beskriver världen utifrån människors handlingar utan gudars ingripande (som annars varit den normala förklaringsmodellen).

I alla tider har makten försökt övertyga människor om det storslagna i att gå i krig. Bilden av män som i sammanbiten kärvhet bryter upp från sina familjer, kvinnor och barn som i patriotisk yra hyllar sina hjältar som drar ut till försvar av fäderneslandets ära och storhet är något tidlöst. Det är möjligen just där och då, egentligen endast där och då – till muntra toner, fest, spel och blanka uniformer – som kriget är romantiskt. Iallafall kan idén om det ärorika kriget just där och då förefalla romantisk. Men snart kommer verkligheten och knackar på dörren med lidande och sorg. Idén om krigets heroiska karaktär dör för att återuppstå någon annanstans i en annan tid. Redan under antiken var detta känt. Thukydides skrev i sin bok att det hävdades att kriget skulle bli kortvarigt, ett kortvarigt krig är nämligen det enda som motiverar människor att utkämpa det. En lång, fruktansvärd konflikt som drabbar alla kan ingen stolt marschmusik eller allt flaggviftande i världen motivera.

Jihad betyder ”heligt krig”. Termen avser den enskildes dagliga kamp mot allt dåligt, frestelser, eller uttryckt på annat sätt: mot allt lågt och lumpet här i livet. Jihad innebär strävan efter att dagligen försöka bli en bättre människa.

Jag tänker plötsligt på de jag varit med vid slutet av livet. Det är några stycken vid det här laget. De har alla det gemensamt att de i sina sista stunder längtat efter mer liv, efter att fortsätta leva. De längtar inte efter evigt liv, men efter liv, efter livet i sig, själva livet. Det tycker jag mig märkt också hos Pomma, i de texter han lämnat efter sig. Denna djupt mänskliga längtan ser jag som själva motsatsen till krig och förklaringen till varför alla maktgalna krigsherrar är så fel ute – hur många pukor och trumpeter de än hyr in.

Pomma var en av de goda. Vila i frid. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för några fina ögonblick, läser åter hans sista blogginlägg och funderar över vilket som blir mitt sista. Det går naturligtvis inte att säga med säkerhet (om jag inte bestämmer mig för att sluta). Däremot går det att fastslå att det inte betyder något. Det ständigt pågående inre krigets utgång avgör vad för sorts människa man blir, ingen enskild bagatell på min blogg. Men om just det här blogginlägget (oturligt nog) skulle råka bli det sista vill jag passa på att säga följande:

Förlåt för de tillfällen jag inte varit en så bra människa.

Samt:

Pjäsen är slut, applådera!

Den nya generationen finner nog sin väg den med

I stridens hetta är det den nya generationen som finner lösningen på gamla och nya problem. Till den ställer vi vårt hopp både som individer och kollektiv. Också det är något tidlöst. Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Musik:

Goodbye

Over the rainbow

Fear no darkness promised child

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, styrsö

aliens

19 juli, 202321 juli, 2023av adolphson

Vad är egentligen en alien? Uppslagsverket säger något främmande. Jag tänker mest på en banbrytande film från 1979.

Jag är lite osäker på vad som är lämpligt att uttrycka i dessa krigiska tider, varför jag i denna bloggpost inte anger exakta geografiska platser. Det finns flera öar, åtminstone tre, som heter Styrsö. Jag är kanske därför att betrakta som något av en alien i okänd terräng. Någon som är en alien, i betydelsen fel man på fel plats är Putin – och konsekvenserna är förödande.

Det finns olika former av minnesmärken. Ruiner, grottmålningar, museum, monument, bilder och personliga minnen. På olika sätt minner de om en tid som var, antingen i sig själva eller för att vi anser dem så pass viktiga att vi skyddar och bevarar dem. Själv bor jag till vardags bokstavligen mitt i ett världsarv. Minnesmärken är faktiskt också som något av aliens. En företeelse i fel miljö.

Någon uppmärksammade mig nyligen på att det finns ett helt tjog av statyer av kungar men inte i hela Sverige en enda av drottning Kristina. Ska det finnas en så bör den väl placeras i Falun, staden och Kristina är ju som Göteborg och Gustav II Adolf – och han tronar minsann sedan 1854 mitt i stan. Men han är en man, han. Så, frågan måste ställas: borde vi inte ha en Kristina-staty i Falun? Det blev en lite häpen tystnad i den politiska chattgruppen när jag föreslog det.

”Hur kan du vara så säker på att fienden kommer österifrån?” En vän i flottan berättade historien från 1990 som jag skrattade gott åt. Stängt taget är det faktiskt svaret som är roligt: ”Det är riktigt, säker kan man aldrig vara. Men det verkar ju onödigt att gå runt”.

Svågern ringde och ville besöka ön tillsammans med några utländska gäster. Men det går ju inte, blev min omedelbara reaktion. Det är intressant, det som hände inom mig var nämligen att jag omedelbart kastades tillbaka till mina barn- och ungdomsår på 1970- 80- och 90-talen.

Sedan åtminstone världskrigens tid har det funnits bunkrar på Styrsö. (Inga hemligheter avslöjas nu, de jag avser är sedan länge borttagna.) Oj, vad spännande det var att som tio-åring leka krig där. Min bror gjorde några år senare mer än att leka, han övade i området som en del av sin utbildning till kustjägare. (Själv var jag signalist på S1 i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Quintus Wilhelm 2 – det var jag det, ”chef repro” ((kopieringsmaskin i fält)). Inte heller detta utgör några försvarshemligheter eftersom ÖB för drygt tio år sedan i ett brev tackade mig för mina insatser i rikets tjänst – och avpolletterade mig.)

Men på 1990-talet var stora delar av södra skärgården militärt skyddsområde och förbjuden mark för utländska medborgare. Särskilt minns jag skylten vid Saltholmens färjeläge med den något amatörmässiga översättningen av utlänningar till ”aliens” (se bild). Det gick visserligen att ansöka om särskilda besökstillstånd vid internationella besök men det krävde en hel del byråkrati. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995, då jag sommarjobbade på Styrsöbolaget, kontaktade den dåvarande vd:n, Ove Boström, kommunledningen för att försöka få till en lättnad i restriktionerna. De utländska turisterna kunde inte ens färdas till Vrångö (ön längst i söder) som helt saknade försvarsanläggningar, (då alltså, nu har jag ingen aning) beroende på att de under resan skulle passera försvarets skyddsområden. Och det var ju lite synd när Sverige och Göteborg stod värd för ett internationellt idrottsevenemang.

(Förövrigt kan nämnas att jag denna sommar, när jag deltog i det göteborgska nattlivet, fick tillfälle att utväxla artigheter med Martin Dahlin, stekhet efter VM-framgången i fotboll året innan.)

Ärendet hamnade hos Jan Kaaling på dåvarande stadskansliet. Det visade sig att Försvarsmakten inte var intresserad av att upprätthålla det stora skydds- och besöksområdet utan ville begränsa det till betydligt närmare försvarets anläggningar på berörda öar. Eftersom det inte fanns några krav från försvarets sida att upprätthålla det utbredda besöks-/vistelseförbudet fanns inga skäl för kommunen att för egen del driva den linjen. Tvärtom innebar kommunallagens likabehandlingsprincip att samma besöks- och vistelseprinciper som gällde för kommunen i övrigt också skulle gälla södra skärgården.

Under processens gång skickade försvarsmakten ut militärpoliser till Saltholmen för att kontrollera medborgarskapet bland resenärerna. Syftet var inte att jaga spioner utan att tydliggöra orimligheten i det system som rådde. Det var ett, får man säga, kreativt sätt att ”verka utan att synas”. Det hela, minns jag, gav ibland upphov till uppträden, upprörda insändare i Göteborgs Posten och andra yttringar, då människor fann det obehagligt att få sin identitet kontrollerad av militär personal.

Det var en annan tid. Kalla kriget var slut, Sovjetunionen hade just fallit samman och Sverige nybliven medlem i EU. I det nya Ryssland hade en drygt fyrtioårig före detta KGB-officer, Vladimir Vladimirovitj Putin, börjat positionera sig i kretsen kring Boris Jeltsin och i Göteborg ansågs det vara dags att skrota ett föråldrat system. Ove Boström och Styrsöbolaget fick som de ville men det var egentligen bara en tidsfråga innan det ändå hade skett.

Jag minns skylten väl. Idag ser försvaret annorlunda ut än att avgränsa stora områden. Sedan något år är förövrigt en annan militär angelägenhet från min ungdom tillbaka i ny form: Kungliga Dalregementet. Platsen där de flesta av mina vänner gjorde militärtjänst. Det sägs att man under andra världskriget på sovjetisk radio rapporterande att ”det fruktade Dalregementet rör sig norrut” men jag har inte kunnat bekräfta uppgiften. Stämmer den? Säkert inte, men i det kollektiva minnet gör sig det påståendet fint, inte minst i dessa dagar.

Skrattet åt skämtet att fienden alltid kommer österifrån eller att utomjordingar inte får beträda Styrsö fastnar numera i halsen. Fienden talar dock inte alltid ryska. Nej, fienden, som historiskt sett kommer förr eller senare, anländer överallt ifrån. Kanske har vi förresten alla en liten alien inom oss. Frågan om försvar gäller isåfall hur vi hanterar detta något filosofiska antagande.

Jag förstår mina politiska kollegors tvekan. Att föreslå en staty över Kristina i dessa ekonomiskt svåra tider har kanske inte högsta prioritet. Men skidtävlingar har vi tydligen råd med. Se där, nu är jag i opposition med mig själv igen. Min inre alien vädrar morgonluft.

(Men! Uttrycket ”vädra morgonluft” kommer från Hamlet där vålnaden säger ”jag vädrar morgonluft” vilket för honom innebar att han var tvungen att dra sig tillbaka och försvinna för den dagen. Uttrycket har sedan av någon anledning ändrat betydelse så att det skulle vara något positivt. Så om min inre alien vädrar morgonluft, så innebär det ju att den är på väg bort.)

Det är skillnad på vad som är olämpligt och otillåtet. Är det fel på reglerna får man i en demokrati påtala det. Detta enkla faktum är värt att försvara. Jag njuter av min yttrandefrihet och tror faktiskt jag är beredd att dö för att försvara också din rätt att göra detsamma. Så, sämste Putin, det är alltså du som är en alien i samtiden. Avgå. Låt Ukraina vara. Försvinn ur historien så som galna diktatorer plägar. Några hyllande minnesmärken blir det inte.

Filmen Alien och dess uppföljare är faktiskt en perfekt metafor för Putin. I synnerhet den första filmen i serien. Se den gärna (igen) och döm själv.

Musik:

Englishman in New York

Don’t you forget about me

Relaterade blogginlägg:

Statyer

Källor:

Jan Kaaling, Styrsö

Per Gillén, Falun

Alien

Foto, styrsö

bild 143: laterna magica

14 juli, 202316 juli, 2023av adolphson

Viktor ringade. Med ett tonfall som inte tillät opposition beordrade han mig att hissa flaggan. ”Det är kronprinsessans födelsedag. Skärp dig”.

Namn. De säger mycket om oss.

Laterna magica är latin och betyder ”magisk lykta”. Termen avser den tidiga kameran, ett sätt att projicera bilder. Det finns en magisk låda i huset på Styrsö. Öppnar man den är man förlorad. Iallafall om man, som jag, är intresserad av (sin) historia. Lådan innehåller bilder och minnen, fragment av en tid som var, men tolkningen, bilden, den får man som alltid göra själv.

Astrid är ett gammalt nordiskt kvinnonamn (…) bildat från orden as, ‘gud’ och frid, ‘skön’, alltså ‘gudaskön’. Ett av de äldsta beläggen i Sverige för Astrid är en inskrift från 1000-talet på en runsten i Södermanland: ”Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anund och Ragnvald, sina söner. Blevo dödade i Danmark, voro rika i Rauninge och raskast i Svitjod”. (Wikipedia).

Alla har en eller flera platser som är viktiga för dem. Halsvik är en av mina. Och jag gissar att det är på liknande vis för våra grannar här i viken.

Min mormor hette Astrid. Hon träffade min morfar Ivar och de reste ett minnesmärke i form av ett hus. Sådant händer mest hela tiden. Två människor träffas, tycke uppstår och i enlighet med omgivningens nöje eller missnöje slås några påsar ihop. Det sätter igång processer och historiens trådar skapar en fantastisk, unik väv.

Jag vet inte vilket år morfar och mormor träffades för första gången. Men jag vet att morfar hade två systrar som gift sig och flyttat till Styrsö från Gullholmen och att morfar, när han på 1920- och 1930-talen hade permission från sitt liv på världshaven, ofta besökte dem.

Sjömän på permission på Styrsö (och som posen antyder, möjligen på friarstråt)

1936 hade dock frågan ställts och beslutet fattats. Men morfar ville inte bo i skyddande lä inne på ön, dessutom ville han se havet. Halsvik passade därför bra, där bodde redan, på södra sidan, en av systrarna. Sålunda inköptes för 728 kronor (1 krona kvadratmetern) år 1936 en avstyckad obebyggd fastighet av byalaget Styrsö Sörgård.

Nu, snart nittio år och några generationer senare, kan jag, om än med viss möda, följa tråden. De flesta av nutida släktingar på morfars sida har flyttat från Styrsö. Några enstaka finns kvar på Gullholmen. Men i stamhuset Viktorsgården (där mormor och hennes två syskon växte upp) tronar ännu, i rakt nedstigande led, mammas kusin Lennart och hans fru Agneta med barn och barnbarn. Där hålls gästfriheten högt och vi är ofta på besök, Viktor (!) och jag.

Mormor till höger med vänner på Viktorsgården

Jag vet inte hur långt tillbaka mormors släkt går att spåra på Styrsö. Men det är långt. Min syster Helena, som gick bort alldeles för tidigt och vilar i samma grav som sin mor, kusin, moster, mamma, morföräldrar och gammelmorföräldrar knyter via sitt namn ihop det: Helena Astrid Viktoria.

Den gamla dansbanan på Styrsö. Eller möjligen Donsö. Säkert tog sig Astrid och Ivar en svängom.

Husen i Halsvik byter inte ägare så ofta. Vårt har tillhört vår släkt sedan det byggdes. Grannen genomför som nybliven andre ägare sedan 1936 en renovering och husen runt omkring har inte fler än en till tre ägare sedan 1960-talet. Plötsligt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens Norrgården, Mellangården och Sörgården. Matriarkerna i Halsvik, Astrid, Gunhild Carlund med flera, fintade man inte bort. Ökända (!) var deras kafferep som kunde pågå i tre dagar. Sägs det.

Mormor. Vem var du egentligen? Jag minns dig som en ibland sträng, för att inte säga auktoritär, men samtidigt kärleksfull dam med strikt moralisk kompass. Den magiska lådan talar dock delvis ett annat språk. Där framträder du som någon som gillar spex, upptåg och med ett rikt umgängesliv. Det sägs att du ogillade alkohol varför morfar gick ner i källaren om han ville ta en liten knäppare. Även där finner vi ibland spår.

Hursomhaver. Gud, frid, skön. Precis som Helena Astrid Viktoria genom sina namn sammanfattar släkten sammanfattar också mormor Astrid Styrsö och Halsvik.

Jag tar fram flaggan, tänker att var och en av oss är en magisk lykta med förmåga att projicera bilder. När jag öppnar den magiska lådan på Styrsö försvinner många timmar men när jag återkommer till nuet förstår jag lite mer om mig själv.

Namn. Jag skulle hetat Markus men någon fackpamp på fars arbetsplats hävdade att man inte kunde döpa mig efter kapitalets lakej (Marcus Wallenberg). Så var tidsandan på 1970-talet. Mor valde istället, för att markera tillhörighet till sin nya hemvist, ett rejält dalanamn: Per Fredrik. När nästa barn kom hade hemlängtan blivit stark och Jon Viktor såg dagens ljus. Genom en salig blandning av det jag här nämner plus ett knippe rojalistisk yra (Kronprinsessan och Helena är i det närmaste jämngamla) fick min syster sina namn.

Namn. De säger mycket om oss. Jag vet dock bättre än att argumentera med Viktor om flaggor och kungahuset. Så jag avslutade mitt kaffe, mumlade ”Vive la republique” och masade mig ut samtidigt som jag tänkte på människorna som gått före. För dem, och många fler, utropar jag: låt flaggan gå i topp!

Det står ett nytt hus på platsen för Öhbergs gamla bod

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Skola

Robin Hood

11 juli, 202311 juli, 2023av adolphson

Äntligen på Styrsö. Friden, lugnet. Min vana trogen reflekterar jag något över det senaste arbetsåret, det tjugofemte i ordningen, först ett par veckor in på semestern. När jag hunnit få lite perspektiv. För perspektiv är en bra grej. Liksom det är att hysa tillit och förtroende till människor. Med positiva förväntningar på sig växer den enskilde och lyckas med det för handen varande. Som att lära sig eller lära ut något – frågan är om det är någon skillnad, egentligen.

Jag. Vi. De.

Jag har nog, trots allt, fel. Jag kan ha det.

Förlåt skryt, men jag har fått fina recensioner via elevernas utvärderingar och överlag goda resultat. Det är många av mina kollegor som också lyckas med det år efter år. Falu gymnasium är en bra skola. En skola att vara stolt över. Vårda den, politiker. Just ja. Jag är ju en politiker, själv. Hur har engagemanget gått? Nja, det börjar ta ut sin rätt att jobba dubbelt, jag undrar hur länge jag orkar hålla på så här.

Det är emellertid något annat som upptar mitt sinne denna dag. Politiska- och tjänstemannabeslut beslut som får konsekvenser. Det har beslutats att varje elev ska nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. Det är för mig oklart vem som fattat beslutet men det är väl något bra. Frågan är bara: vad innebär det? Tolkningen tycks vara att alla ska nå betyget A. Jag måste sålunda sträva efter att mina elever ska nå högsta betyg.

För att förklara dessa mina tankar behövs en bakgrund.

Jag undervisade under året en praktisk klass. Jag tycker mycket om det. Det är en annan kategori elever än de som väljer de teoretiska programmen och det berikar, ger perspektiv, att undervisa på olika program. Yrkesprogrammen är så underbart chosefria, omedelbara och helt utan lismande betygshets. Det finns andra typer av problem och intressen än vad jag brukar stöta på och ambitionen är så gott som alltid betyget E, alltså godkänt.

Jag brukar lägga upp det så att när en elev nått sitt mål, godkänt betyg, och kursens centrala innehåll är genomfört så är kursen avslutad för vederbörande. Tidigast i slutet av april eller början av maj kan frågan bli aktuell men i praktiken senare. På så vis kan jag ägna den resterande tiden åt att hjälpa den som ännu inte uppnått godkänt betyg (vilket brukar vara ungefär en tredjedel) och andra ämnen kan få min kurstid till att göra samna sak för behövande. Vinna-vinna. Flexibilitet i en komplex organisation. Bra, va?

Men riktigt så enkelt är det ändå inte. Det kan innebära att en eller några elever faktiskt blir lediga. De har nått E, ofta reser de till skolan från andra kommuner. Det kan i sin tur innebära att om de inte har min lektion så skippar de också den förevarande eller efterföljande eftersom de kanske bara har den på hela dagen. Svårt läge. De är visserligen snart myndiga samtidigt kanske omogna eller omotiverade. Liberalen i mig säger att man kan ge också relativt unga människor ansvar att styra över sina liv medan vissa behöver fastare ramar. Och skolan har ett ansvar att ”förvara” dem.

Jag fick njet. Överheten (förlåt min syrlighet) har ju bestämt att alla sexton grabbar och två tjejer skulle ha A i historia. Sagt och gjort, jag meddelade eleverna att det är som på vilken arbetsplats som helst: när chefen pekar med hela handen så lyder man eller slutar. Alternativt tar en fight. Min chef är en av de goda så någon fight ville jag inte ta. Hon lyder ju också order uppifrån. Så jag kavlade upp ärmarna och körde mitt mest motiverande peptalk om kunskap och möjligheter.

Jag tystnade efter en stund. Såg ut över klassen. Klentrogna blickar mötte mig. Det var tyst i klassrummet. Någon suckade, någon öppnade i protest en energidryck trots vetskapen om vad jag anser om förtäring på mina lektioner i allmänhet och om denna typ av dryck i synnerhet. Så kom frågan. Vad menar du? Vi är alltså redan godkända i den här jävla skitkursen. Vad i helvete vill du att vi ska göra?

Vilken utmaning! På några veckor skulle vi gå från knappt E till solklart A. Här duger inga B:n för det är inte att nå så långt man kan nå i sin kunskapsutveckling. Nu jäklar skulle jag slå världen med häpnad. Kom igen, gänget! Jag gick all in. Ojoj, som jag höll på. Jag fixade och trixade, flaxade och grejade, spelade ut alla mina godbitar, alternativa metoder och redovisningssätt. Läste på hos skolverket om pys-paragrafer med mera. Jag kan ärligt säga att jag aldrig under mina tjugofem år lagt ner så mycket tid och energi på en enstaka kurs. Resultatet? Oförändrat. Eleverna är smarta, de tog de svar de redan lämnat in på olika uppgifter, som de visste var godkända, och skickade in igen, frågade därefter om det var okej att gå till kafeterian. De ville inte utveckla svaret även om de kunde.

Låt oss sätta saker i perspektiv. Dessa elever är nämligen lite speciella. Skolan har, om inte alltid så ofta, för dem varit förknippat med misslyckande. Känslan av att inte duga eller räcka till. Att svaret aldrig är bra nog. Att deras förmågor inte räknas. De må vara fullständigt lysande på att (exempelvis) reparera bilar men de vare sig kan eller vill skriva en text med korrekt svenska som är längre än tre rader om att (exempelvis) koppla ihop en aktuell rättighet med upplysningen. Att de gällande kardanaxlars beskaffenhet kan betydligt mer än om Rousseaus samhällskritik spelar ingen roll. Inte konstigt att de kryper så långt in i sina hoodies de kan. Det bor måhända en Robin Hood i oss alla.

Eleverna fick i uppgift att släktforska, säga något bra om, samt kritisera, samhället och dessutom fundera över framtiden. Jag minns särskilt ett svar: jag är från Syrien. Min familj och släktingar är döda. Jag tycker det sämsta med Sverige är vädret och det bästa att man får gå i skolan. Jag vill ha ett jobb i framtiden.

Perspektiven. Hur bedömer man sådant? Att komma dragandes med betygsskalor känns aningen futtigt.

Det klart, jag hade ju kunnat låta bli att berätta när de var godkända för när de väl visste det försvann motivationen. Och jag förstår att det blir ett problem om många avslutar kurser hipp som happ. Men jag gör ju inte det. Jag ger tid till den som behöver och till andra kurser där eleverna inte nått godkänt betyg. Jag tar från de rika och ger till de fattiga.

Nä, skämmes ta mig fan. Hur vågar någon påstå att nå så långt man kan i sin kunskapsutveckling är liktydigt med betyget A. Det är ett tragiskt och fördummande sätt att se på utbildning. Jag gör som yrkesmänniska vad som sägs åt mig, visst. Men jag ber att få anföra en avvikande åsikt. Detta går nämligen emot allt jag tror på när det gäller undervisning. Vilket jag framfört till berörda och nu offentligt.

Visst är det märkligt. Samtidigt som vi anser att alla elever ska nå A oroar vi oss för så kallad betygsinflation. Kunskap och betyg är inte nödvändigtvis samma sak.

Jag, jag och jag. Det handlar inte om mig. Det handlar om eleverna, alltid om eleverna. Och kanske något om vilket samhälle vi vill leva i. Jag vill bli en bättre lärare, alltid strävar jag efter det. Jag vill också ha en bättre skolpolitik. Det finns inga genvägar, det behövs fler vuxna människor i skolan. Punkt. Sedan kan vi prata om betyg, vinstutdelning och fan och hens moster i evigheter. Det stannar ändå vid det där med människor.

Även mina fordonselever var, faktiskt, nöjda med kursen. Och uppgiften som gav bäst resultat var muntlig i formen allmän otvungen diskussion, formulerades vad gör dig unik? I dessa AI tider, varför ska en arbetsgivare anställa just dig? Den ledde till att tre elever höjde sig och nådde betyget D. Det hade de förmodligen gjort ändå men på det viset blir det ett-ett, kanske, mellan överheten och mig.

Rent allmänt tror jag dock på lite mindre väderspänd affekt och mer av tillit och förtroende. Lita på mig, jag vet vad jag gör. Eller som Björn säger: jag kan ha fel. Det tror jag att jag har.

Äntligen på Styrsö. Friden, lugnet. Behåll lugnet. Jag har inte varit det minsta upprörd när jag skrivit dessa rader. Jag tror minsann jag ska laga spenat idag.

Jag ser fram emot att undervisa i höst. Det tjugosjätte läsåret, varav tjugofem på Falu gymnasium, elfte på Lugnet. Och vad gäller politiken? Mandatperioden ut? Så länge folket vill? Behåll Lugnet.

Lugnet. Eller Blåsut, som mormor kallade det.

Musik:

Nu lyfter vi från marken

Foto, Livsåskådning, Resor

bild 142 – grand tour

27 juni, 202327 juni, 2023av adolphson

Upplevelser. Nya människor. Perspektiv. Hållbarhet. Det är temat för den stora resa jag och flickorna just avslutat.

Vad tänkte de som för 4-5000 år sedan byggde Stonehenge eller de som för 19 000 år sedan smyckande grottorna i Lascaux? Kanske såg de detta som en utmaning, kanske ville de helt enkelt uttrycka sig. Kanske gjorde de det för att det gick.

Det har sedan en tid i familjen tjatats om att resa. Problemet är att jag hatar att resa. Det är dyrt och inte så hållbart. Däremot gillar jag att upptäcka nya platser. Som mänskligheten i stort, människan har ju alltid vandrat. Se där något av en inneboende komplexitet i såväl art som individ.

Så när möjlighet uppstod att först besöka England tillsammans med Johan och Elinora och senare Frankrike med familjerna Jobs–Darke beslutade jag mig för att gräva djupt i fickorna och ta med mina döttrar på en bildningsresa till kontinenten som varade sexton dygn. Och, det medges. Jag gjorde även resan för att utmana mig själv. Jag hatar ju som bekant att resa.

Avresa. Incheckning och grejer. Jag avskyr flygplatser och denna gång utgjorde inget undantag. Medan svetten lackade på farsan under fipplande med bagage och incheckningsapparater föredrog döttrarna att konversera något som tydligen är stort och heter ”Panetos”. Tjaba, läget? Artist eller inte, tala som folk 😡🥸. Mer intressant var tonårsinsikten att man kan resa till exempelvis England på samma tid som en genomsnittlig sovmorgon tar i anspråk.

Bournemouth. En sömnig liten stad vid kanalen. Englands Borlänge by the sea. Ett aningen bedagat men charmigt hotell med anor från förra sekelskiftet. Jag och Johan fick dela rum, döttrarna och kusinen hade bestämt det så. När vi fann två sängar ihop fick vi vänligt förklara att vi inte är gifta utan släkt. Uppfriskande fördomsfri hotellpersonal.

Vi avslöjade oss dock ganska snart som tillresta hurtiga skandinaver genom den, enligt engelska uppfattningen, smått bisarra önskan att bada före augusti. I övrigt når möjligen vita bönor och hashbrown (eller vad det heter) till frukost sin fullkomlighet relativt snabbt.

Salisbury. Johan ville besöka den, som det visade sig, magnifika katedralen uppförd 1220–1258. Känd för att vara Storbritanniens högsta domkyrka samt för att i den förvaras ett (av fyra) exemplar av Magna Charta tronar den majestätiskt i värmen. (Salisbury är förövrigt också känt för att ha flest pubar per invånare i hela England.)

Ett försök till diskussion om innebörden av Det stora fördraget med döttrarna. Givande blev också diskussionen med en mycket trevlig guide. Vi fann varandra snabbt, guiden och jag. Men vad betyder det, pappa? För mig? Allt, kära du. Allt.

Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.

Stonehenge. Den som varit där vet. Jag nöjer mig med att berätta att härmed upplevdes en gammal dröm.

Jag tog ett ögonblick i stillhet för att blicka ut över kanalen. Jag samlade med omsorg in den obligatoriska stenen. Olika hav ger olika perspektiv. Hastings och D-dagen kommer lätt upp i sinnet.

Stenar från platser jag besökt. Mitt eget lilla Stonehenge

En gammal vän sedan tjugofem år till Johan fick via min statusuppdatering nys om att han var i stan and there was much rejoicing. Se där nyttan av sociala medier, bäste svåger. Även restaurang ”Den väntande gästen” förtjänar viss uppmärksamhet.

Londres! London är London och där gjorde vi allt en förstagångsbesökare bör, inklusive att färdas med alla färdmedel. Traditionsenligt höll jag tal vid Speakers Corner men för döttrarna var musikalen Six the musical höjdpunkten. För mig puben The Victoria.

Tåg under kanalen! Också det en punkt på min hinklista. Det blev förvisso en lång dag på St Pancras station med destination Gare du Nord. Men att susa fram under kanalen på ett tåg som är som ett vardagsrum är vidunderligt. Jag ska aldrig mer flyga. Och Frankrike, det känns alltid som att komma hem.

Paris. Flod, torn, kyrkor och båge. Men även nya ting som antika Paris och Versailles, den senare en turist-logistisk besvikelse. Tur att Mia visade var skåpet ska stå.

Och brasseriet Le Charlet. Herregud, fransmännen kan sin mat. Å andra sidan. Någon dotter reflekterar över hur väl Sverige faktiskt fungerar, hur många uteliggare och fattiga människor världen rymmer, hur privilegierade vi är vid en jämförelse.

England möter Frankrike. Sniglar. Och te.

Tåg till Limoges och sedan bil rakt ut i den franska landsbygden: till den lilla medeltida byn Treignac. Vi disponerar en byggnad mitt i byn, ett gammalt hotell med alla bekvämligheter tretton svenskar kan behöva. Där lagar vi vår mat, vandrar i de medeltida gränderna, deltar i festival och badar i pool och sjö. Umgänge och upplevelser där min gestaltning av Baloo (charader) väcker i lika delar avund som fascination. Mest sticker grottorna i Lascaux ut. Vilken enastående upplevelse.

Jag älskar Europa. Jag hatar att flyga. Jag kan inte till hundra procent lova att det aldrig mer kommer att ske, men tåg är mitt element.

Några människor har kommit varandra närmare genom upplevelser som med tiden bleknar till minnen. Eller som Arild uttryckte det under den sista familjesamlingen: det var roligt att lära känna familjen Adolphson bättre, ni är jättetrevliga. Och kanske sammanfattar han därmed hela tillvaron från forntid till nutid. Inte min familjs eventuella trevnad men nyfikenheten, människokärleken, framtidstron. Jag lyssnar på Arild och hoppas fler gör så.

Jag tror människor byggde både Stonehenge och målade i Lascaux av samma skäl som vi byggde Versailles och Eiffeltornet: för att se om vi kan. För att utmana oss. De tänkte kanske precis som vi, att det är viktigt uttrycka sin värld. Det är vad människan gör – om framtiden får svårt att förstå oss lämnar vi därhän. På gott och på ont.

Nya människor. Gamla människor. Upplevelser. Perspektiv. Stonehenge är hållbart. Lascaux också. Men vi måste vårda det hållbara samtidigt som vi inte slutar vara som vi alltid varit: mänskliga. Det tror jag gäller oberoende av tid, plats, kön och social position.

Upplevelser tjänar också syftet att påminnas om det vardagliga och invanda. Tänk att köttbullar och stuvade makaroner kan smaka så gott.

Relaterade blogginlägg:

Svexit

Bryssel

Musik:

Stonehenge

vi kommer alltid ha Paris

Jag ångrar ingenting

Don’t loose your head

Hela bloggens musik

Jämställdhet, Livsåskådning, Retorik, Skola

bild 141: så nära

10 juni, 202310 juni, 2023av adolphson

Också i år fick jag äran att högtidstala för studenterna. Vagt baserat på verkliga händelser och med viss inspiration av författaren Harari åstadkoms följande specimen.

Kära studenter!

Detta tal är helt AI-säjfat.

Rubriker:

Våren är här! Kärlekens och hänryckningens tid! Lek med ord! Berusa er!Jag är kär! Jaga aldrig den perfekta vågen! Följ dina drömmar!

Studenten, alltså. Nu jäklar är ni allt på väg att bli något. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Detta är viktiga saker för att uppehålla ett gott samhällsliv. Snart nog sitter ni med lån, vadar i ungars magsjukor, volvo, hund, nedfällda toalock och sträckta lakan. Och arbete. Idel arbete. Veckans höjdpunkt är att på fredag i stillhet somna i soffan med näsan i dippen till hämtpizza och på spåret.

Briljans betyder superbra och irrelevans betyder oviktigt. Jag heter Fredrik och är historielärare. Det betyder att jag för det mesta är oviktig. Men, invänder kanske någon upprört, kunskap är ju den lättaste bördan att bära! Förvisso. Kunskap är makt. Kunskap är briljant.

Irrelevans kan tyckas som ett märkligt tema för ett tal på studenten vars existens handlar om att fira framgång, lyckade studier, glädje och framtidstro men ge mig en stund för att förklara mig så lovar jag att ni föralltid ska slippa mig därefter.

Det många fruktar mest i livet är att bli irrelevanta. Oviktiga. En oviktig man tenderar lätt bli överviktig. Se där, lek med ord. Alltid leka med ord. Hursomhelst. Alla från gatans folk till världens mäktigaste män hyser i grund och botten samma fruktan. Att bli oviktiga. Obetydliga. Irrelevanta. Annars skulle exempelvis inte sociala medier finnas.

Vet ni – många hoppas faktiskt att hen dött innan förändringen kommer. Förändringen som innebär att man plötsligt finner sig förvandlad från kingen på toppen, killen eller tjejen med koll, stålar och kändisskap, till en nostalgisk och lite patetisk föredetting utan förmåga att förstå världen omkring sig och därför inte heller kan bidra särskilt mycket till den.

Man kan lätt kan känna sig lite vilse i tillvaron. Irrelevant, rent utav. Åldrandet ter sig därför läskigt eftersom det innebär att vår identitet, våra drömmar, våra farhågor gradvis blir irrelevanta och vi själva meningslösa. Vilsna individer utan syfte, utan mål. Oavsett vad man varit tidigare i sitt liv, en världsberömd hockeyspelare, USA:s 45:e president eller en känd influenser, så kommer ditt åldrade jag att känna sig som en viking på Wall street. Du hör inte hemma där. Men det är en orättvis känsla. Mot vikingen, alltså.

Vikingen hade säkert sina vardagliga problem och konstruerade därför i kärv tysthet en båt som skulle ta hen från det här gråkalla skitlandet med sina introverta människor till möjligheternas horisont och bortom. Det var ju bara att hugga in en statusuppdatering i en runsten och dra. Men viking-hen (hörde ni: vikingen/viking-hen. Jag leker med ord, igen), behövde inte oroa sig för Wall street eftersom det fenomenet låg tusen år fram i tiden. Men i vår tid, här och nu, kan samhället faktiskt kollapsa redan i morgon. Det krävs ju bara ett litet virus. Eller ett krig. Det är vare sig briljant eller, hur gärna jag än önskar att jag kunde säga det, irrelevant. Å andra sidan utvecklas forskningen och tekniken snabbare än någonsin tidigare vilket paradoxalt nog möjligen förstärker rädslan för irrelevansens Luzentäta dimma. Det tog flera hundra år att få bukt med pesten, två år för att hantera corona. Allt blir hela tiden svårare, men bättre. Eller?

Jag kommer ihåg när jag för första gången stötte på internet, en smärtsam påminnelse så här i eftertankens påfallande kranka blekhet. Det var 1990-tal och jag studerade vid universitetet i Uppsala och hade hamnat på det som vi på den tiden refererade till som en förfest. Alla var på 1900-talet överens om att förfesten alltid var roligast. Jag argumenterade med någon teknist om valet av musik. Jag förespråkade Jussi Björling och han någon svensk pudelrockare som i tighta läderbyxor ylade om den slutgiltiga nedräkningen. Så depressivt. Så meningslöst. Så irrelevant. Han såg dessutom ut som Joey Tempest men det vet ju inte ni vem det är. Värden för festen lugnade den något hetsiga stämningen genom att visa oss det senaste av det sena. Internet. Hen kopplade inför oss klentrogna in en telefonsladd i datorn och knappade på några tangenter. Under någon minut hördes ett konstigt, knastrande ljud, några bastoner och sedan blev allt tyst. Det lyckades inte. Jag och min musik-antagonist började åter oroligt snegla mot DVD-spelarens remote men vår värd framhärdade. Gång på gång upprepades försöken.

Det kanske inte är någon hemma på internet, sa jag halvt på skämt. Men till sist ropade hen förtjust till och meddelade att försöket hade lyckats. Med vad då, frågade jag. Med att koppla upp sig mot universitetets dator svarade hen glädjestrålande. Jaha, sa jag. Vad finns där då? Mja, medgav hen, ingenting. Men det skulle kunna finnas allt möjligt. Som vadå, frågade jag. Inte vet jag, sa hen irriterad. Allt möjligt. Betyg. Forskningsartiklar, kontakter till internationella universitet, listor över studenter och lärare. Eller hur, utbrast jag och pudelrockaren i tighta läderbrallor samfällt i ett utslag av den ironi som var så typisk för oss som var unga på 1990-talet. Vi hade plötsligt glömt vårt musikgräl och ägnade resten av festen åt att skratta åt vår värd. Vilken idiot. Forskningsartiklar! Herregud! Nu är det istället vår värld som skrattar åt oss. Nu är det vi som är irrelevanta, pudelrockaren och jag. Jag har återkommande försökt hitta denne internetpionjär, via internet, för att be om ursäkt och uttrycka min beundran. Nåja. Livet, som jag ser det, borde inte handla om rädslan över att bli irrelevant utan snarare om saker som gör livet briljant.

Apropå briljans har jag några korta avslutande råd jag vill komma med. Först något till alla som inte definierar sig som man. Tänk att det idag finns gamla män som jobbar i en Hovrätt som inte vet vad en snippa är. De har studerat lag och rätt i många år och arbetat ett helt yrkesliv. Tänk på det. Perspektiven som öppnar sig. Jag skulle därför vilja påminna om termen dra åt helvete pengar. Alla som inte är män här inne är på god väg att trygga en försörjning genom att skaffa sig en utbildning. Det ger jobb med inkomst. Det ger frihet. Det finns ingen anledning att vara ihop med en idiot och med försörjningen tryggad kan man när som helst säga dra åt helvete och flytta. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja skilja sig.

Sen något till alla som definierar sig som man: Ni är också på väg att skaffa er en utbildning. Använd den. Lär er kommunicera om ni vill ha en partner, fungera i en familj eller i ett arbetsliv, i synnerhet om ni vill behålla familjen eller anställningen och inte bli irrelevant i sammanhanget.

Till alla kön vill jag säga: Kicka ut gubbarna som inte vet vad en snippa är.

Så till sist. Kära student, du är briljant. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver dina insatser, engagemang, passion och briljans. När ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Följ dina drömmar. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Det är viktiga saker för att uppehålla ett gott liv. Men hörni: strunta i hämtpizzan, minns istället att kultur, skönhet och kärlek, det är skälet till varför vi lever.

Vet ni. Jag är inte överflödig, för jag är historielärare. Men jag är så mycket mer. Pappa, vän, bror, medmänniska. Och så är jag kär! I livet, kärleken och kulturen! Och i en kvinna. Hon är briljant. Jag har ingen aning om vad hon tycker om mig men bara känslan av att vara kär i henne räcker långt. Jaga aldrig den perfekta vågen. Du får ändå aldrig tag i den. Istället ska du positionera dig och invänta den. Det gör du genom att välja något i livet du känner passion för. Res dig på vågtoppen och låt den bära dig genom livet. Då är du briljant. Ramlar du av så är det bara att positionera sig igen i väntan på nästa våg – för det kommer alltid en ny.

Kära studenter! Följ era drömmar! Berusa er! Av livet, kärleken och kulturen! Det är vår! Våren är kärlekens och hänryckningens tid! Det är er tid!

Från oss alla, all personal här på Lugnet, vill jag rikta ett stort, varmt och innerligt tack för att vi under en liten tid fick ha er här på skolan! Lycka till!

Relaterade blogginlägg:

Sommarprat 22

Musik:

Så nära

Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Sång och musik

bild 140: smörgåstårta (och ett litet glas Drambuie)

28 maj, 202321 februari, 2024av adolphson

Tro, hopp och kärlek.

Det finns alltid en framtid.

Fåglar sjunger varje vår.

En bra karl reder sig själv.

Ska inte du säga något, pappa?

Salvation lies within.

En helg av tro, hopp och kärlek har passerat. En helg av smörgåstårta. En helg av missmod och sorg. En helg av oböjlig framtidstro. Vi har tagit farväl av någon medan någon annan har tagit ytterligare steg på livets väg.

Mitt under brinnande pandemi spelade jag och Hasse in en låt till elever på distans. Den heter ”Fåglar sjunger varje vår”. Eleverna behövde muntas upp. Alla kan behöva lite uppmuntran nu och då. Man får inte glömma denna riktning.

Reder en bra karl sig själv? Är det verkligen sant? Det finns något som kallas den toxiska manlighetsnormen. Det innebär tyvärr ofta utövande av våld. Mot kvinnor, mot barn och mot andra män. Och våld mot sig själv. Vilket jävla elände det är, det där.

Vi har tagit farväl av barnens mormor. Jag fick på minnesstunden för långväga gäster presentera mig som Malins man. Det kändes naturligt men samtidigt avlägset. Svärfar bad mig vara konferencier och även vara med och bära kistan. Svärföräldrarna har alltid sett mig som son i huset, inget är förändrat därvidlag. En dotter viskade till mig på minnesstunden att hon dels inte tycker om smörgåstårta och dels uttryckte hon en önskan att jag skulle säga något (offentligt) om hennes mormor.

Ett farväl efter sextio år tillsammans. Söderbärke kyrka.

En gång träffade jag någon som jag fick en perfekt start med. Det lade grunden till en bra relation över tid. Även om jag inte har så många praktiska förmågor finns tillfällen när mina egenskaper kommer väl till pass. Som förmågan att uttrycka kärlek, sorg, saknad och framtidstro samt att hjälpa sörjande att rama in en begravning, trots att även jag sörjer. I all enkelhet: män får gråta. Det är okej. Män bör gråta. Jag har gråtit hela helgen. Jag gråter, om inte varje dag så, flera gånger i veckan.

Konfirmand och Svenska kyrkan (i det här fallet Kristine kyrka)

Vari består det toxiska? Varför verkar män må så dåligt? Ja, kanske beror det på avsaknad av tårar, kanske är det så att om man förväntas vara en bra karl men inte lyckas leva upp till idealet så kan det få oanade konsekvenser. För att hjälpa någon att tro på framtiden måste man ju tro på en själv. Hursomhelst, tro eller inte, Svenska kyrkan hjälper iallafall mig att tro på framtiden.

Jag reder mig inte särskilt bra själv. Inte alls, faktiskt. Jag saknar Malin, jag saknar även någon annan. Alltså är jag ingen bra karl. Så där tänker nog många. Men med goda manliga förebilder runt omkring, motion, sömn och tillgång till kultur hankar jag mig fram.

Man får kanske ändå vara nöjd. Jag slåss inte, är ofta ett veritabelt generalpucko och ger inte upp trots livets tuffhet. Jag känner förvisso många män men särskilt toxiska är de minsann inte. Jag försöker också för egen del att ta mitt ansvar. För, som jag sa till barnens morfar under mitt tal på begravningen, det finns alltid en framtid.

Min framtid består av drömmen om att ännu en gång blicka in i någons ögon och känna den där romantiska, innerliga känslan. Känslan av total tillit, samhörighet och kärlek. Bara en gång till. Det är mycket att begära, jag vet, men värt att vänta på. Om så är för resten av livet.

Salvation lies within är ett citat från en briljant film. I berättelsen avses en dubbeltydig referens till bibeln. I min tillvaro handlar citatet om var och ens inre. Man måste gilla sig själv för att må bra. Nyckeln till frihet stavas kärlek.

Nä, nu åker vi hem och muntrar upp oss, sa svärfar efter begravningen. Och det är väl så man får se på saken. Kan man uttrycka sig så efter att begravt sin vän man umgåtts med dagligen i sextio år är man nog något på spåren. Så det gjorde vi efter såväl begravning som konfirmation. Den är bra på sånt, kretsen runt mig.

Jo, lilla tjej, jag ska säga något. Ständigt och jämt, här och där. Den här gången om din mormor som efter ett kärleksfullt liv lämnat oss. Till Louise som konfirmerats. Till elever, vänner och okända. Det finns alltid en framtid. Fåglar sjunger varje vår. Än idag, post pandemi, är budskapet värt att påminna sig om. Tack, livet, för en helg av tro, hopp och kärlek. Ännu en.

Jag sitter i ensamhet och stirrar med viss avsmak på den överblivna smörgåstårtan. Jag tänker på hur glad Malin skulle varit idag och hur ledsen hon skulle varit i fredags. På hur fint livet är och på hur redo jag är att trampa en annan väg. Jag sippar försiktigt på ett glas Drambuie med krossad is. Plötsligt kommer jag att tänka på en bagatell. Allt är strängt taget, vare sig mer eller minde, inget annat än en bagatell. Och störst av allt är kärleken.

Nu alla goda vänners skål, gutår! Närvarande, frånvarande och de som komma farande – gutår!