Författare: adolphson

Bistånd, Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Skola

nit och redlighet

av adolphson

Jag har under hösten firat mina första tjugo år som lärare. När jag började min anställning hösten 1998 kunde jag väl aldrig tro att jag skulle vara Falu gymnasium trogen i (minst) två decennium.

Icke desto mindre, så är det. Och eftersom jag i skrivande stund inte kan överblicka någon eventuell flytt utsocknes inom de kommande fem åren börjar det lukta guldklocka lång väg. Men någon sådan vill jag nog vid närmare eftertanke inte ha varför denna tankegång landar i en lika subtil som i-landsromatisk frågeställning: delas det ännu ut medaljer, tro?

Det som skulle komma ifråga i mitt fall vore väl medaljen För nit och Redlighet i rikets tjänst – om man med kommunen kan anse riket. Jag drömmer. Tänk om jag kunde förtjäna en medalj på riktigt, liksom. (Förlåt – det där sista säger mer om mig än jag är riktigt villig att medge.)

Tjugo år är enligt min uppfattning en tillräckligt lång tid för att man ska ha hunnit uppleva olika tiders samhällssyn på utbildning och dess institutioner. Lägger man därtill tolv år som elev i grundskola och gymnasium samt ytterligare sex års universitetsstudier på olika universitet i Sverige och Frankrike tycker jag även att jag kan anse mig sitta inne med åtminstone ett visst mått av perspektiv.

Ett visst mått av perspektiv har väl också den gamle finansministern och förutvarande ledande socialdemokraten Kjell-Olof Feldt. Han sticker i dagarna ut näsan och gör en pudel och säger sig ångra det fria skolvalet.  Han var ju med och tog de tidiga besluten som formade Sverige och känner tydligen ansvar.

Kanske har han rätt, Kjell-Olof. Dock är det, sagt med Sten Selanders ord, på det viset att man faktiskt inte kan lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män. Eller annorlunda uttryckt – ”förr” kommer aldrig tillbaka. Vi kan ändra, förnya och krumbukta oss men aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, återskapa folkhemmet. Det är det ju bara SD som tror att man kan.

Problemet är att den där gamla goda tiden, den som så många längs hela den politiska vänster-högerskalan saknar, faktiskt inte var så god i det stora hela. Det var nämligen därför den försvann.

Det är lite som i Chi Hoang Ti, kung av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren. Feldt må ångra sig bäst han vill. Men han är fel person att göra något åt saken. Det krävs nya, andra insikter för att komma åt problematiken och jag personligen tror inte att just ägandeformen är rätt sak att börja med.

Gamla läroverket, idag känt som Kristinegymnasiet, utgör grunden till dagens Falu Gymnasium. Gymnasiet grundades 1866 och jag och MDP-kvartetten hade nöjet och äran att uppträda på 150-årsjubileet häromåret.

Följande stod att läsa i Tidning för Falu stad och län om skolans högtidliga invigning  onsdagen den 5:e september 1866.

Under klockringning från stadens kyrkor avgick processionen kl 11 från den gamla skolbyggnaden med landshövdingen de Maré, inspektorn prosten Ljungdahl och översten Söderhjelm i spetsen. Vid ingången till det nya läroverkshuset gjorde stadens skarpskyttekår honnörsgivakt. Då processionen inträdde i den ljusa och vackra, av festligt klädda damer till stor del upptagna solennitietssalen, uppstämde en sångkör under sångläraren Robert Lindholms ledning Haeffners ”Låt dina portar upp”. Biskopen skulle ha invigd byggnaden och hade som invigningsdag satt årsdagen av sin egen födelse, men han avled dessförinnan. Doktor Ljungdahl talade och förklarade läroverksbyggnaden invigd till en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter. Sist sjöngs ett par strofer av en sång författad av docenten Carl Rupert Nyblom i Uppala och på melodin ”Ur svenska hjärtans djup en gång”:

Hell dig, du ljusets nya hem,

Bland ädla dåd en värdig lem

I frejdad Dala-bygd!

Här är förvisst ett heligt rum,

Der sjelfa stenen, kall och stum

Förkunnar evangelium

Om flit och vett och dygd

Jag funderar lite. Vad skulle den där högtidstalande Doktor Ljungdahl menat, om han levt idag, med skolan som en förgård av kunskap och till en  helgedom för utvecklingen av de dygder, av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet härflyter.

(Frågetecken)

Hade han måhända hållit med mig i uppfattningen att det finns massor med ungdomar och barn som uppvisar en enorm potential att utveckla de dygder av vilka medborgerlig duglighet och sann humanitet kommer från? Och skulle han i humanitetens namn förespråkat amnesti för de barn och ungdomar som redan sedan flera år etablerat sig här?

Antagligen inte. Säkert var den gode doktorn en i raden av alla dessa förståsigpåare och uttolkare som i alla tider uttalat sig om något som de ofta inte har närmare kunskap om. Men visst andas pampigheten och svulstigheten i skildringen en samhällelig syn på skola och kunskap som vi som jobbar där idag bara kan avundas.

Men den andas även mandom, mod och morske män – och inte så mycket genus och jämställdhet. Men, okej, låt oss pröva. Vi tar texten i sången ovan och sätter in i dagens kontext:

Hej på dig, du som ännu inte är medborgare, det ska vi förresten fixa, välkommen till ljusets nya hem, här i Dalarna gör vi bara ädla dåd och grejer och i just det här klassrummet enbart seriösa vettiga saker och du ska få allt du behöver för att kunna växa upp, få ett jobb och betala tillbaka med flit och vett och dygd.

Skolinspektionen kom i höstas på besök. Inte för att det stundande besöket satte någon större skräck i kollegiet – Falu Gymnasium är en skola i medvind. Vi sopar de flesta konkurrerande utbildningar om inte av banan så åtminstone leder vi stort.

Så kom det sig att undertecknad plötsligt hade en skolinspektör i klassrummet. Nåväl – jag har inget att dölja. Här delges inspektionens protokollsutdrag.

SKOLINSPEKTIONEN

2018-12-18
63 (67)

Lektion 6
28 elever, en lärare

Lektionen startar på utsatt tid och eleverna är på plats. En projektorbild visar att lektionen kommer att handla om muntlig presentation. Läraren och elever diskuterar kring praktiska frågor. Efter ca fem minuter informerar läraren om att halva lektionen kommer att handla om teori om muntlig framställan.

Uppgiften som eleverna redan har börjat med och som sträcker sig över jul in i januari handlar om muntlig framställan. Läraren refererar till svenska och retorik och ger exempel på situationer som det kan vara värdefullt med kunskaper om muntlig framställan.

Läraren hänvisar till betygskriterier och pratar om vad skillnaden är mellan kriterierna, ger exempel på vad nyanserat kan innebära i detta sammanhang och hur man visar sina kunskaper på olika sätt. Läraren pratar även om att det är vissa kriterier som hen tar hänsyn till innan betyg sätts.

Genusperspektiv ska också ingå och läraren ger exempel på att man som handledning till en viss grupp kan säga att de inte ska babbla rakt ut och till en annan grupp att de ska våga prata mer. Att inte prata för fort är också viktigt att tänka på vid muntlig framställan och läraren säger att hen vet att det kan vara nervöst för vissa att prata inför en grupp men att de ska få stöd.

En elev undrar vad examinationsformer betyder och läraren förklarar och stämmer av om eleven förstått. Läraren går över till att prata om studieteknik en liten stund. Ca 15 min. efter lektionsstart visar läraren ett bildspel med övergripande punkter som man ska tänka på vid muntlig framställan och ger lite olika exempel på vad och varför saker är viktiga vid muntlig framställan.

Tempot är högt och läraren förmedlar mycket information ofta kopplat till verklighetsnära exempel på presentationsteknik. Läraren ger exempel på vad som kan ge betyget A om man gör på ett visst sätt och ger lite tips och säger att det bildspel hen visat kommer att läggas ut på classroom.

Läraren ber om kvinnligt perspektiv på hur bilden ska se ut layoutmässigt (vit text mörk bakgrund el. tvärtom). Läraren går igenom lite information och säger slutligen att eleverna ska jobba med sin uppgift tillsammans med utsedd kompis och att de ska fundera på hur de ska presenta sin uppgift. Eleverna uppmanas att jobba på under 35 min. medan läraren går in till rummet intill för enskilda samtal med elever.

En elev frågar vad de ska jobba med. Läraren säger att de ska prioritera att bli klara med en inlämningsuppgift eller arbeta med A-uppgifter och kolla av med sina gruppmedlemmar som de ska jobba med om det är ok. Läraren säger
att hen på fredag kommer att ge tydligare instruktioner om gruppgiften så att de
kan få mer fokus på det och kommer sen ta in grupperna på samtal om hur det går.

När läraren lämnar klassrummet blir det en del rörelse och några elever lämnar klassrummet, andra sätter sig i sina grupper och vissa ser ut att jobba med sina enskilda arbeten. Några elever har mobiler som de tittar i, alla har datorerna framme. Det blir lite sorl och småprat men några elever sitter tysta och jobbar.

Efter en stunds sorl och småprat blir det plötsligt knäpptyst och alla arbetar med något. Några elever viskar om sin uppgift. När det är någon minut kvar på lektionen kommer läraren in och säger att han vill ge lite tips till de som jobbar med A-uppgift och frågar om det är ok? Ja svarar eleverna och läraren ger lite instruktioner.

Läraren säger att eleverna ska dela sitt arbete i classroom med läraren och att hen kommer att hjälpa dem att få stöd om de behöver det för att komma vidare. Läraren avslutar med att prata lite om praktiska saker och avslutar med att säga att de under nästa lektion kommer att få tydligare
instruktioner om gruppuppgiften.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte tagit del av hela protokollet eller närmare studerat vad vi fått för kritik. För kritik fick vi – det får alla. Men det var intressant att ta del av inspektörens synpunkter, även om jag är osäker på hur jag ska analysera dessa.

Äh, jag gör väl som jag brukar med elevernas utvärderingar – tar ut några kodord för förbättring och jobbar på. I tjugo år till?

Relaterade blogginlägg

Mellon

Mattis fråga

Källor:

Sten Selander

Evert Taube

Skolinspektionen

Arkivet på DT

Historia

sigge & bosse

av adolphson

Kung Sigismund Vasa var som äldste son till Johan III laglig arvtagare till den svenska tronen enligt farfar Gustafs successionslagar. Sigismunds mamma hette Katarina Jagellonica och kom från en av de ledande släkterna i Polen. Hon var liksom sina landsmän katolik och eftersom Johan hoppades att få sonen vald till kung även i Polen (Polen var till skillnad från Sverige ett valrike) blev denne uppfostrad som katolik.

Huset Vasa hade inte gamla anor vilket var ett problem när det kom till att vinna erkänsla, legitimitet och prestige bland de övriga furstesläkter i Europa. Sådant var viktigt. Mäktiga släkter fungerade (då som nu) som en sorts multinationella företag. Att låta Sigismund bli katolik var kanske inte så märkligt egentligen – Sverige hade bara varit protestantiskt ungefär ett halvt sekel och 1600-talets fanatiska religionssyn hade, även om religionen var viktig, ännu inte blommat ut.

Vi känner väl alla (eller åtminstone många av oss) till historien om hur Sigismund blev utmanövrerad av sin farbror hertig Karl, sedermera Karl IX, med en avgörande händelse som kännemärke. Nämligen vårt senaste (låt oss hoppas det sista) inbördeskrig i slaget vid Stångebro 1598 där farbror och brorson Vasa brakade samman med påföljd att Sigismund tvingades överge både krona och fädernesland.

Johan III föddes förövrigt på Stegeborgs slott och där bodde Sigismunds syster Anna (en varm och övertygad protestant) varför Sigismund förekommande besökte slottet. Inte så långt därifrån fördes alltså det korta inbördeskriget. (Jag har varit där. Två gånger). Sigismund gav dock aldrig upp sina försök att återta den svenska tronen och den i propaganda skicklige Karl utnyttjade snart när varje tillfälle att utmåla Sigismund som en ondsint katolik som så snart han fick möjlighet inte ville annat än att prisge landet till påven.

Även Sigismunds kusin Gustav II Adolf (de dog förövrigt båda år 1632) och Axel Oxenstierna fortsatte delvis på det spåret efter Karls död 1611 (inte bara som propaganda i det trettioåriga kriget – Gustav kom ju faktiskt från ”fel” gren inom Vasaslätten och kämpade även han med legitimiteten som Sveriges rättmätige kung). Propagandan har varit framgångsrik, bilden av Sigismund som beräknade katolik med förrädiska ambitioner har dröjt sig kvar. Vilket till största delen ett utslag av både Karls och Gustav Adolfs kampanjer förda av maktpolitiska syften. Det finns inte tydliga belägg i källorna för att Sigismund ville göra Sverige katolskt igen.

Andra källor ger en annan bild Sigismund. Han beskrivs som en tystlåten, vänlig och känslosam människa, förtjust i musik (han både sjöng och spelade) hängiven sin familj. Han var gift två gånger och sörjde båda sina fruar djupt, liksom förövrigt sin far Johan när denne dog, vid deras respektive bortgång. Han var kulturellt intresserad och bidrog till att permanent flytta hovet till Warszawa från Krakow.

Slottet Wawel i Krakow (där har jag varit) är än i dag rikligt dekorerat med Vasakärven, släktens symbol.

Den som mer än någon annan kommit att ge den svenska snikenheten ett ansikte är Bo Jonson Grip. Bo levde 1335-1386 och gjorde en enastående karriär och var tidvis den rikaste och mäktigaste, näst kungen, mannen i Sverige. Funfact om honom är att han givit namn åt Gripsholms slott. (Där har jag varit.) Men den händelse som utgör grunden till hans kommande enorma rikedom och makt är intressant ur ett källkritiskt perspektiv. I en dom från kung Magnus Eriksson 1360 kan man läsa om att Bo skulle ärva sin rika hustru som dött i barnsäng. I vittnens närvaro beordrade Bo att genom kejsarsnitt förlösa barnet som överlevde så pass länge att det hann döpas. Traditionen har utmålat detta beteende som monstruöst och som ett omänskligt utslag av Bos oerhörda girighet. En bild som dröjt sig kvar.

Varför? Jo, genom att sonen skars ut ur hustruns döda kropp och hann döpas kunde Bo ärva sonens (som genom sitt korta liv redan ärvt modern) betydande egendomar. Hustruns bröder gjorde dock en annan tolkning (om sonen dött innan dopet skulle istället de ärva) och drog det hela till kungs för skiljedom vilken alltså utföll till Bos fördel. Han hade följt lagen.

Historien blir till myt och myten till legend. Vad den här berättelsen inte förmedlar är att agerandet inte var ett utslag av girighet utan helt enligt tidens och religionens sed. Kejsarsnitt på harvade kvinna som dött i barnsäng var obligatoriskt för att man skulle hinna döpa barnet och rädda dess själ. Att detta också gjorde Bo rik är måhända en annan historia. Men vem vill inte rädda sitt barns själ?

Bo följde praxis, Sigismund gjorde det inte (han var praktiserande katolik i ett protestantiskt land)  hertig Karl ändrade den (i successionsordningen).

Källor:

Östergren: Sigismund. En biografi över den svensk-polske monarken

Nordberg: I kung Magnus tid

Relaterade blogginlägg:

Stanczyk

Öland

Historia, Skola

lyxfällan

av adolphson

I höstas ventilerades en gammal kollegial surdeg.

Det hela handlade om orimligheten i den stora mängd energi och tid som varje år går åt till att låta fotografera kollegiet och eleverna. All verksamhet står plötsligt still under de dagar fotokatalogen ska begåvas med grundmaterial.

Hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?

Under hösten har det fallit på min lott att organisera spontana besök på naturvetenskapliga programmet på skolan. Föga anade jag att graden av spontanitet skulle komma att anta tsunamiliknande proportioner när jag en gång åtog mig uppgiften.

Det har förövrigt eskalerat rent generellt vilka uttryck försöken att locka elever tar sig. Det är öppna hus, kick offer, gymnasiemässor, besöksveckor. Snart, som vi lite skämtsamt brukar säga i kollegiet, kan man anse att eleverna redan i årskurs nio läst in den första höstterminen på gymnasiet.

Se där ett led i effektivitetens tecken.

Den som inte gillar det nuvarande systemet hävdar givetvis att detta är en självklar följd av att varje elev bär med sig en portfölj innehållandes 300 000 kronor. Personligen är jag positiv till det fria skolvalet men tror inte vi funnit den optimala formen.

Frågan är och förblir den samma: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?

Under våren kommer de nationella proven smygandes för att bita mig där bak. Dessa prov som jag ständigt ondgör mig över. Inte för att jag är alldeles säker på deras värde för att mäta kunskap eller som underlag för betyg, nej, mitt missnöje grundar sig i att allt annat i verksamheten går i stå till förmån för dessa prov.

När hjälpmedlet blir ett självändamål, något som tar mer kraft och energi än det ger med resultat att den förmodade vinsten i slutändan blir en kostnad, det är då man bör dra öronen åt sig.

Vad yvas jag över, egentligen? Ja, men det är ett stort sjå att både vakta och rätta dessa prov. Språklärarna försvinner en vecka för rättning, lektioner ställs in och jag förväntas vakta prov i ämnen jag inte har. Det ska bokas bord och lokaler, och tänk om provet läckt ut timmen innan – då måste reservprov distribueras kvickt som attan.

Jag har flera universitets- och högskoleexamina. Jag har tjugo års erfarenhet av yrket. Jag borde gå att använda på ett bättre sätt än att stirra på elever som skriver prov. Jag vill undervisa, handleda och lära ut – inte vakta andras prov.

Så jag undrar: hur mycket kostar detta i tid, effektivitet och pengar? Finns det månne mer effektiva sätt att hantera det hela på?

Inget nytt under solen.

Den agrara revolutionen i människans forntid innebar stora förändringar. Vi blev bofasta, ökade spannmålsproduktionen och mättade därmed fler, vi uppfann grejer, lärde oss konstbevattna åkrar och mycket mer.

Men vi förutsåg inte vilka bieffekter som kunde komma av denna revolution. Vi var förvisso villiga att arbeta hårdare på åkrarna för att både individuellt och kollektivt få ett bättre, rikare och bekvämare liv. Allt detta gjorde vi beredvilligt – men den ökade produktionen ledde också till en befolkningsökning.

Fler barn innebär fler munnar och gröt mättar bättre än mjölk. När vi lärde oss  att göra gröt av vetet behövde inte kvinnorna amma lika länge och kunde istället arbeta på åkrarna för att ytterligare öka produktionen.

När barnen fick gröt istället för modermjölk försvagades immunförsvaret. Ungefär samtidigt skapade vi våra permanenta boplatser, de första städerna, vilka blev verkliga infektionshärdar eftersom smittor spreds snabbt. En olycklig kombination, kanske.

Om man inte accepterar ett visst mått av utilitarism, måhända.

Andra bieffekter av att satsa på en huvudsaklig näringskälla blev att vi blev mer känsliga för torka, att sädesmagasinen lockade till sig tjuvar och lycksökare vilket i sin tur krävde resurser att hantera genom bevakning och (avskräckande) bestraffning.

Dessa bieffekter blev naturligtvis inte uppenbara på en gång, nej, de tog många generationer att upptäcka och inse. Och här har vi kanske den huvudsakliga nyttan av att studera historia. Men det är så dags – historiker kan bara peka på hur utvecklingen sett ut över en viss tidsperiod, inte göra något åt det.

Det hela blir som ett självspelande piano och det finns ingen väg tillbaka.

Vi behöver dock inte vända oss till forntiden för att förstå paradoxen med lyxfällan. Många av mina vänner och gamla elever resonerar på så vis att hen tänker sig att snabbt ta sig igenom en utbildning som ger ett arbete med hög lön för att bokstavligen jobba skiten ur sig för att kunna gå tidigt i pension och först då verkligen förverkliga sig själv. Njuta segerns sötma, så att säga.

Men tidigt är ett relativt begrepp. Plötsligt sitter de där med stora bolån, två bilar, barn med dyra vanor och har själva lagt sig till med en livsstil som inte enkelt går att bryta. Istället fördubblar de ansträngningarna och jobbar på i samma furiösa tempo – för alternativet, att överväga sitt misstag, gör man inte.

Och pensionen, i den mån den kommer överhuvudtaget, kommer sent.

En av historiens grundläggande lärdomar är att det som från början anses som lyx snart blir till nödvändigheter och istället genererar nya skyldigheter. När vi blir vana vid lyx tar vi den snart för given. Efter en stund räknar vi med den. Snart kan vi inte leva utan den.

Ta alla dessa prylar som tvättmaskiner, diskmaskiner, dammsugare, mobiler, datorer, e-post, matkassar och städhjälp. Allt detta har en relativt kort historia men är inget som vi numera kan tänka oss att klara oss utan.

Tänk den tid det tog för mig 1985 att skriva ett brev. Jag måste skaffa papper, penna, tänka på min handstil, adressaten, köpa kuvert, frimärke, gå till brevlådan… med andra ord: man skrev brev om man hade något viktigt och genomtänkt att förmedla. Och man förväntade sig i allmänhet ett lika genomtänkt svar.

Inom någon vecka eller fem.

Idag, i det så kallade informationssamhället, riskerar vi att drunkna i elektronisk information och varje organisation lägger miljontals kronor på att tänka ut en genomtänkt kommunikationspolicy.

Vi ägnar oss åt massinformation. Vi vill ha omedelbara svar på våra e-brev. Vi har skruvat upp hastigheten något enormt men vi spar inte tid eller effektivitet. Tvärt om. Vi är slavar under mängden elektroniska meddelanden inom en mångfald olika kanaler.

Vad lära av detta?

Att snart är det gamla levnadssättet dömt till undergång och att ingen väg tillbaka finns.Vem köper en analog telefon eller kamera idag? Värt att notera är att sökandet efter ett bekvämare liv, då som nu, förändrade världen på ett sätt ingen föreställt eller önskat sig.

Det var ingen plötslig agrar revolution som inföll en dag. Det som hände var en rad små vardagliga uppfinningar och beslut under lång tid vilka alla syftade till mättnad och trygghet. Det var dessa sammantaget som långsamt band oss vid en livsstil som vi inte kan befria oss ifrån.

Det är kanske fåfängt att diskutera hur vi mest effektivt tar våra skolfoton. Det fanns en tid när skolfotokatalogen var målningar i olja. Det var ingen bättre tid, anser jag. Det är kanske rimligare att fråga sig vad vi ska med dessa såväl analoga som digitala foton till.

Vad gäller spontana besök besök på skolor kanske jag kan ha nytta av citera Jesus: låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Jesus drevs av en genuin längtan att lära ut saker, får man anta. Här som där.

Och jag kanske visst kan sätta mig att vakta nationella prov – om inte annat för att lära mig ödmjukhet. Men jag ser framför mig en mängd arbetsuppgifter i sammanhanget där exempelvis nyanlända skulle finna en meningsfull sysselsättning i projektform.

Jag tror inte att vi kommer att sluta flyga nu när vi fått smak på det. Däremot tror jag vi kommer att uppfinna ett mer klimatsmart sätt.

Låt mig till sist erkänna en sak. Jag är sprickfärdig av stolthet. Halvtidsutvärderingarna i skolan är superbra! Eleverna skriver nästan bara bra saker om sina kurser med mig. Jag är så stolt, glad, nöjd och tacksam över min privilegierade situation.

Jag läser om det som varit för att utvecklas till det bättre.

Källor:

Harari, Sapiens

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola

dysterkvist

av adolphson

Det är advent och jag brukar vara glad. Men det är jag inte. Just nu ser jag tämligen mörkt på tillvaron.

Mitt hjärta går sönder lite varje dag när jag träffar mina elever vilka lever under hotet att utvisas. För första gången under min karriär tar det emot lite att gå till jobbet.

Vi sitter i personliga samtal och pratar resultat, förmågor och utveckling när vi (alltså Sverige) istället borde konstatera att den som klarar att hålla C-nivå i samhällskunskap eller historia på ett nytt språk faktiskt befinner sig på näst intill Nobelnivå.

Istället möter jag den nedslagna blicken och darrande underläppen. Du vet, jag har det lite tungt nu. Ett yttrande bakom vilket det döljer sig en panisk väntan på det oundvikliga. En utvisning till svält, förföljelse, krig och död.

Kan jag verkligen inte göra något? Jo, bli aktivist förstås. Inte helt ovanligt i skrået dessa dagar.

Prognosen ser inte bra ut och vi förtvivlar tillsammans. Vad hjälper nu mina berömmande ord? Förvandlas de inte i samma stund de uttalas till ett cyniskt hån, en påminnelse om vad som kunde varit om hen fötts i Hälsingberg istället för Aleppo?

Maktlösheten. Den enorma. Jag sväljer i farten en kopp kaffe från den automatiska maskinen i personalrummet – men den smakar inte gott. Vidare till nästa lektion. I den klassen är det ju bara två som kanske utvisas snart.

Advent betyder ankomst. Också det ett hån, inser jag plötsligt. För den som en gång kom hit och integrerade sig, lärde sig språket och sederna men som nu kanske tvingas härifrån blir konceptet advent lite motsägelsefullt. För det är ju, enligt skriften, något bra, fint och gott som kommer. Men verkligheten ser annorlunda ut – vad gott finns egentligen att vänta i livet?

I hela världen utsätts var tredje kvinna någon gång under sitt liv för fysiskt och/eller sexuellt våld. Var tredje.

Men inte av alla män! Ja, ja – jag vet. Ska vi därmed låta saken bero? Jag möter även dessa erfarenheter i mitt arbete. De som antingen själva blivit utsatta eller har sett sin mamma eller syster misshandlas av någon närstående.

Jag undviker vid dessa tillfällen att sätta mig i ett sådant där trångt litet rum man normalt hänvisas till för samtalen om förmågor, resultat och utveckling. Jag förstår på hennes kroppsspråk att det kan vara jobbigt för henne – hon kan bli trängd av situationen.  Vi sätter oss i stället i det öppna kollektiva rummet och hon ser lättad ut. För en liten stund kan hon kanske också känna sig som en helt vanlig tjej på väg mot den spännande framtiden.

Nästa kopp i lärarrummet känner jag överhuvudtaget inte smaken av.

Naiviteten och idiotin struntar i advent. De bara rullar på.

Förutom Le Pen är de i allmänhet män, högerpopulisterna. Och de kommer att göra exakt det de säger att de vill göra. Det är naivt, för att inte säga idiotiskt, att tro att de lugnar ner sig och plötsligt förvandlas till snälla, goa göteborgare bara de får vara med och bestämma lite.

Det finns en mirakelmedicin mot cancer: Carter-celler. Man tar blodkroppar från patienten, preparerar på något vis, och sprutar tillbaka in i patientens kropp. Därinne fortsätter de bekämpa cancercellerna av sig själva.

Det fungerar jättebra och man behöver bara göra en behandling istället för många plågsamma.

Baksidan är att varje behandling kostar 3 miljoner. Inget land har råd med sånt. 3 miljoner att ställa mot den fattiga, syndiga människa som verkligen behöver den. Kan det sluta på annat sätt än ett?

Det är advent. Jag tar en lussebulle och laddar upp inför veckan. Jag har under dagen hängt i kyrkan och på kommunala musikskolan och lyssnat på döttrarnas musicerande. Jag fick förövrigt böter utanför kyrkan och vare sig kom igen, det är advent eller förslaget att skänka böterna till barnen i Jemen föll i god jord hos parkeringsvakten.

Jag planerar alltså den kommande veckan. Dels ska jag försöka möta kommunens tjänstemän inom integration och dels sakkunniga från migrationsverket för att utröna vad vi lokalt kan göra.

Säkert inget, men vi får inte sluta försöka.

Sen ska jag fortsätta försöka muntra upp de som på grund av sitt personliga elände har svårt att fokusera på att lära sig och jag ska på olika sätt försöka kämpa på för att mörkermännen inte ska få övertaget.

Carter-cellerna ligger måhända utanför min sfär men det är väl där någonstans skriftens advent på allvar kommer in i bilden.

Mitt eget mörker skingrar jag som vanligt på allehanda sätt. Bach, sång och löpning räcker långt. Man får inte misströsta trots den usla hand man har att spela. Det finns ett ljus i mörkret – snart är det andra advent och vem vet helt säkert vad som döljer sig bakom nästa lucka?

Foto, Personligt

bild 46 – kålsupare

av adolphson

Att kålsupa innebär att man äter kålsoppa.  Lika goda kålsupare är ett bildligt uttryck som innebär att en eller flera andra personer är likställda – fast på ett negativt sätt. Det handlar om uppfattningen att de andra är lika dåliga som jag, och inte på något sätt bättre.

Att supa innebar i äldre tid att man sörplade. Taskigt bordskick, helt enkelt. Översätter vi detta innebär uttrycket att man sörplar sin kålsoppa precis lika mycket, snyggt eller litet som någon annan och att att man varken gör det bättre eller sämre än någon annan.

Enligt traditionen tillskrivs uttrycket hertig Karl som ska ha myntat det år 1599 då han till någon i den kungliga kretsen ska ha sagt: 

Så borde ock lika bröder ware lika kålsupare.

Man kan se olika på historien, som bekant. Vilket skick man använder vid det historiska matbordet, så att säga.

1935 gick ännu Statens institut för rasbiologi på högvarv och inför den stora utställningen i Stockholm samma år gick man ut med en efterlysning. Alla som kunde påvisa släktskap med en viss Stormor i Dalom uppmanades via dåtidens mediala kanaler höra av sig. 

Margareta Hansdotter, som denne Stormor egentligen hette, var prästfru i Leksand på 1600-talet och hade 1935 cirka 10 000 efterlevande och var anmoder till många kända svenska släkter. Bland dessa hade många också blivit framgångsrika. Där märks familjenamn som Arborelius, Geijer, Holmgren, Key, Munktell, Staff med flera. 

Institutets chef, Herman Lundborg, drog därför slutsatsen att Stormor måste ha besuttit goda gener vilka skapade det han uppfattade som en äkta (rejäl) svenskhet. Han ville bevisa att släktingarna ärvt Stormors goda karaktärsdrag och själsegenskaper och därför betytt mycket för sitt land. 

Många var det som skickade in bilder och berättelser om sig och sitt släktskap med Stormor, många ville få det bevisat vilka goda gener de var sprungna ur. 

Min egen stormor bodde visserligen i Dalarna större delen av sitt liv men härstammar från Styrsö i Göteborgs södra skärgård – som strängt taget ligger i Västergötland.  Vad har detta arv gjort med mina gener, tro? Har jag månne ärvt något av mormors och morfars stränga kynne? Och hur är det med exempelvis min bror?

Ingen aning. Men troligtvis inte så mycket. Vi är förslappade livsnjutare båda två. Man pratar visserligen lite skämtsamt i släkten om ”tången-läppen” efter en del av ön som heter Tången och varifrån vi på mormödrenet stammar. Vissa i släkten har tydligen en speciell form på läppen. Kanske salig moster hade den, tror jag. 

Jag hörde nyligen någon intervjua en fiskare på västkusten. Jag stannade upp och lyssnade intensivt. Inte på vad han sa, egentligen, utan hur han sa det. Jag tycker nämligen äkta bohuslänska är Sveriges vackraste dialekt. Kanske beror det på att jag växte upp med en morfar som talade klassisk sådan. Låt vara att den väl blivit lite utslätad efter ett liv på haven och ett halvt sekel boendes i Göteborgs skärgård.

Men ändå. Jag blev alldeles varm, go och glad av att höra den varma bohuslänskan talas igen. Det finns en man på Järnia här i stan som också pratar så. Jag går ibland dit enkom för att få höra den. 

Under höstlovet tog min bror sina och mina barn (ingen liten sak för kännedom – fem tjejer i åldrarna 3-13 år) till badhuset. Där iakttogs de (inte på något sätt märkligt) av en bekant till mig. Hen berättade att vederbörande sett mina tjejer tillsammans med en annan familj.

Jag förstod att de var kusiner för de var liksom stöpta i samma form

Bild 46. Min bror och jag. 

Vi har kramats av samma mamma, som Pontus & Amerikanarna sjunger. Alldeles nyss har vi kramats av henne, faktiskt, strax innan bild 46 tas. Det är sommaren 1978 och vi ska ut och resa – till mormor och morfar (så klart) på Styrsö.

Vi är uppställda i den prunkande trädgården vid huset på Hasselvägen 28, Hälsninggården, Falun. Jag minns faktiskt fototillfället. Kanske kan den som känner oss väl tycka sig ana något av våra kommande vuxna personligheter i bilden. Själv nöjer jag mig med att konstatera att den avgörande skillnaden mellan oss senare i livet består i att jag aldrig riktigt växte ifrån det här med Club blaser. 


Nej, jag tror inte på att överföra genetik på sociala sammanhang oavsett om det handlar om klass eller ursprung. Huruvida man är framgångsrik eller inte har att göra med vilka förutsättningar man fått, hur man fått börja sitt liv. Generna, anlagen, kan ha med ärftliga sjukdomar och tillstånd att göra – men ska inte ligga till grund för en placering i ett visst socialt fack.  

Ju mer lika dessa förutsättningar varit för var och en desto mer gemensamt har man och detta arv kan vara skönt att falla tillbaka på när det blåser snålt. Det klart, detta är ingen naturlag – ibland sviker ju de allra närmaste också. 

Men, det är så här det känns för mig. Och jag försöker överföra något av det till mina egna barn. Liten och stor måste ta hand om och stödja varandra på lika villkor – präntar man in det ligger det kvar in i vuxenlivet. Skulle något hända med mig och barnens mor litar jag på att min bror tar hand om mina flickor precis som sina egna. Jag har bett honom om det och det var inga konstigheter – en självklar sak. Självklart – men sluta vara makaber, sa han bara. 

Denna insikt om vikten av grundläggande trygghet härstammar från min personliga Stormor, hon som är fotografen till bild 46, men inte från hennes. Se där bevis för att denna min högst hemmasnickrade tes bygger på social konstruktion snarare än geners ärftlighet. 

När skiten träffar fläkten, eller för all del när solen skiner, vill man ju inget hellre än att sörpla soppa med någon som utan åthävor sörplar som en själv. Svårare är det inte. Och går det så nog super jag gärna (soppan) tillsammans med någon som kramats av samma mamma. 

Källor:

Hagerman: Käraste Herman 

Livsåskådning, Politik

biokemi

av adolphson

Jag har nu och då diskuterat lycka här på bloggen – kanske främst ur ett filosofiskt perspektiv. Det påstås ju att lycka kommer inifrån och det är faktiskt möjligt att biologin stödjer denna tes. Det finns nämligen några biokemiska egenskaper som i allra högsta grad påverkar hur lyckliga vi är.

 

Serotonin är ett ämne som kontrollerar näringstillgången i kroppen och vars syfte är att berätta för kroppen att den befinner sig i en gynnsam eller ogynnsam miljö. Mängden serotonin påverkas även av individens sociala status i flocken. När ett djur äter eller vinner revirstrider höjs serotoninnivån. Om detta sker ofta ökar produktionen. Eftersom ämnet har effekt på aggressivitet och könsdrift anpassar det individens beteende till dess sociala status.

Genom att behandla depression och undernäring med serotoninhöjande läkemedel kan man få individen att bete sig som om hen befann sig i en gynnsam miljö. Detta är dock inte enbart positivt eftersom människor med högre serotoninnivåer har lättare att acceptera orättvisor och djur kan istället slösa energi på att para sig istället för att leta efter föda i en näringsfattig miljö.

Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet och reglerar motorik, vakenhet, glädje, entusiasm, uppmärksamhet och motivation. Ämnet hänger ihop med olika tillstånd och sjukdomar, såsom Parkinsons, psykisk ohälsa, drogberoende och ADHD.

Oxytocin är biokemiskt avgörande för förmågan att bilda gemenskap, parbildning, omvårdnad och att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest och troligen också stress.

Man kan biologiskt inte hävda att vi är lyckligare idag än människor som levde för 10 000 år sedan bara för att vi har finare prylar. Den forntida människan producerade lika mycket eller litet serotonin när hen äntligen kunde flytta in i sin splittrans nya lerkoja som när en nutida människa flyttar in i sin nyköpta etagevåning på söder. Dopaminet flödade lika mycket eller lite i Magnus Eriksson när han på 1300-talet skumpade runt på hästryggen på väg mellan olika slott i sitt rike som när Carl XVI Gustav åker bil till Solliden.

 

Nu har det politiska arbetet kommit i gång på allvar. Det är mycket som är nytt och utmanande men jag tycker jag kommit in i det rätt bra. Till det politiska arbetets baksida hör att förhålla sig till SD:s olika pajasinlägg.

Under torsdagens budgetdebatt i fullmäktige drabbades jag, när det var SD:s tur, faktiskt av tvångstankar. Nivån. Det är nivån. Att hantera det hela är ja, inte så lätt. Vare sig intellektuellt eller mentalt. Ändå anses tydligen Falu-sd som en av de bättre lokalavdelningarna i länet. Man undrar onekligen hur det ser ut i grannsocknarnas fullmäktige.

Men, kanske någon till äventyrs undrar, vad är det egentligen är jag stör mig på?

Först har jag, och många med mig, nu tvingats läsa och lägga energi på motioner om parkeringar och trafik där det mesta redan är beslutat och i vissa fall har det praktiska arbetet, det som motionen efterlyser,  redan påbörjats. Jag kanske läser in något min egen sinnesstämning – men nog tyckte jag remissvaren från utredande tjänstemän var en aning syrliga.

I sitt eget budgetförslag (som inkom bara någon dag innan själva mötet – vilket är illa eftersom man som opponent får för lite tid att förbereda sig) stödjer man än det ena och motsätter sig än det andra medan det i de egna konkreta förslagens värld ekar tämligen tomt.

Jag respekterar alla människor. Jag tycker inte jag är bättre eller finare än SD. Men samma regler ska gälla för alla – vi måste kunna ställa liknande krav på SD och dess representanter som på andra partier och deras företrädare.

Det reses krav från SD:s väljare (och från partiet, självfallet) att de ska respekteras, att deras önskningar ska tillgodoses i förhållande till storlek. Man kräver att att andra partier ska komma överens och ta in partiet i samarbetet.

Men, SD-väljare, kräver du ingenting av dina partiföreträdare? Du kräver utdelning för partiets politik men alltså inget av den politikens representanter? Det är alltså vi andra, alltså företrädare från andra partier, som ska göra grovjobbet medan SD:s representanter copypäjstar sig fram.

Bär inte det med sig, om inte en unken fläkt av bidragsfusk så åtminstone något av snålskjuts på andra medborgares slit och släp?

Det går knappt en månad utan nya avslöjanden om representanter från SD som uttryckt hat, rasism eller andra skandaler. Det tycks krylla av märkligheter som tyder på ett strukturellt värdegrundsrelaterade problem inom SD.

Och partiets politik utgör själva antitesen mot liberala tankegångar.

Inom SD förekommer förövrigt en rikslista utifrån vilken partiledningen väljer sina kandidater från olika län. De gör väl det för att de vill ha de mest lämpade representanterna i riksdagen, antar jag. Detta innebär, som jag ser det det, inte demokrati utan snarare meritokrati.

Kvar i länet finns…ja, de andra. Fodrar du inte resultat, SD-väljare?

 

Jag har legat lite lågt gällande talarstolen i fullmäktige. Rent retoriskt försöker jag fortfarande analysera sammanhanhet – hur och vad som fungerar. Det är inte så sällan floskelosande anföranden som florerar men den som verkar trovärdig får faktiskt genomslag. Min  slutsats är att försöka jobba med logos de gånger jag går upp. Och att inte gå upp i onödan.

Nu senast gjorde jag dock ett inlägg i debatten. Jag fick möjlighet att damma av mitt gamla favoritcitat från Nalle Puh: Om vederbörande inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att vederbörande har lite ludd i ena örat. 

Eftersom debatten tidigare handlat om jämställdhet passade jag på att nämna att just denna fråga en av två som fick mig att åter engagera mig i politiken. Jag hävande att jag kan garantera att Centerns budgetförslag genomsyras av detta perspektiv. Vi har starka företrädare i Agneta, Camilla och Jenny (med flera) så vill något parti samarbeta kring jämställdhet så är vi i Centerpartiet idel öra.

 

Jag vänder mig nu till dig som röstat på mig personligen. Jag vet att jag lovade att ständigt ta replik och verka emot SD. Tyvärr visar sig verkligheten svår – man kan ju inte springa upp i talarstolen i parti och minut för alla stolligheter som kommer från det partiet. Men misströsta inte – jag ser mig själv som en av flera dörrväktare. Jag håller koll på det lokala SD. När det kommer riktigt farliga grejer från dem – då kommer jag inte att tveka.

 

SD påverkar min personliga nivå av lycka, så är det, men detta faktum kan jag inte låta styra min tillvaro. Och om det finns någon form av kollektiv biokemi vore det intressant att analysera den Sverigedemokratiska nivån.

Jag tror inte den som är sverigedemokrat har så höga nivåer av serotonin. Kanske är nivån dopamin hög medan även nivån oxytocin är låg och i så fall är ju hela partiet olyckligt. Då kanske min fortsatta strategi bör gå ut på att söka höja dessa nivåer hos den genomsnittlige sverigedemokraten.

Något finns det att lära sig här – jag bör nog prata med en biolog, inser jag.

 

Källor

Harari: Sapiens

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

ad libitum vs fronesis

av adolphson

Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.

 

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

 

man tager vad man haver

 

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesis, arete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.

Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.

För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter. 

 

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

 

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.

Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)

Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.

Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.

Detta innebär att jag är  personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).

Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

 

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

 

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.

Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.

Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

 

img_0800
Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

 

 

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.

Vad kan jag säga mer än: ad libitum! 

 

 

Källor:

Aristoteles: Retoriken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

etiken vs regeringsfrågan

av adolphson

I Bok II-IV av Etiken går Aristoteles igenom de moraliska dygderna.

Han menar att moraliska dygder inte är något vi automatiskt föds med, det är alltså inte en grundläggande mänsklig egenskap, eller som man enkelt lär sig. Det går heller inte att lära sig – genom att lyssna på en auktoritet som en präst av något slag, ledare, lärare eller medmänniska – moraliska dygder.

Nej, moral skaffar man sig genom övning. Och denna färdighet måste dessutom ständigt återerövras – man blir aldrig fullärd. Aristoteles menar vidare att en moralisk dygd inte är en förmåga på samma sätt som intelligens eller minne. Det är inte heller en lidelse eller känsla som exempelvis förmågan att känna medlidande eller kärlek.

Det som definierar en människas godhet, eller moral, är hennes varaktiga själstillstånd eller, mer modernt uttryckt, hens karaktär. Den moraliska dygden är helt enkelt det som får en viss människa att välja rätt eller handla rätt.

Men vad innebär då detta mer konkret, kanske någon funderar över. Aristoteles svarar att förmågan att välja rätt handlar om ett gott levnadssätt i största allmänhet, om att undvika överdrifter eller försummelser i sitt leverne.

Man ska exempelvis inte äta eller dricka för lite eller för mycket, inte tala för lite eller för mycket, inte vara för seriös eller för  lättsinnig och man bör inte vara för godtrogen eller tillräckligt insiktsfull.

Detta kräver alltså sinnesnärvaro nog och tillräcklig fingertoppskänsla för att avgöra var den gränsen går i varje enskild situation. Övning, helt enkelt, för att bygga en rejäl ryggrad.

Lite som på gymmet. Slutar du träna försvinner snart muskulaturen.

Dygden, får man genom att studera Aristoteles lära sig, innebär medelvägen, stigen som går mellan överdrift och försummelse. Möjligen kan man fundera över om den store filosofen någonsin reste österut, i Alexanders fotspår, ända bort till Indien för att studera Buddhas lära (denne levde århundradet före Aristoteles).

Deras filosofi påminner inte så lite om varandra. Buddha predikade nämligen att den gyllene vägen till frälsning går mitt emellan lyx och askes, eller, om man så vill, mellan himmel och helvete.

60 dagar utan regering.

Jag är allt lite småsur. Alliansen är (väl?) död sörjd, vad det verkar, av ingen. Ingen fara på taket för personligen har jag ända sedan 2006 principiellt ogillat den. Men visst, det gick lättare de första åtta åren eftersom jag gillar Göran bättre än Ebba och Fredrik bättre än Ulf.

Eller, det som de står för.

Att två eller flera partier röstar på samma sak (som att avsätta Löfven) betyder inte att det är fritt fram att bilda en regering med passivt stöd av SD. Det kan aldrig vara en liberals huvudbry, allians eller ej, att en moderat inte får bli statsminister med hjälp av SD.

I synnerhet inte om liberalen lovat att det aldrig kommer att ske. Och bara för att man inte gillar Ulf uppbackad av SD är det inte liktydigt med att man gillar Löfvens variant bättre. Så, alla surkartar som anser att SD är ett parti som alla andra, här får ni bollen tillbaka.

För om man nu vill maxa mängden allianspolitik till varje pris, varför inte löpa linan ut och bilda regering bestående av M/KD och SD? Dessa partier samlar ju 43,8 %. Om alla andra lovar att lägga ner sina röster så har Sverige en regering.

Ebba får bli socialminister och Jimmie…tja, justitieminister kanske? Upp till bevis – ska vi säga så, då? SD är väldigt tydliga med att de vill ha något tillbaka och ni är beredda att ge dem det. Vi liberaler i C/L vill inte det, så blanda inte in oss.

Fatta, som kidsen säger.

Personligen ser jag inte SD som ett alliansparti lika lite som V är det.  De, alltså SD, vill gå ur EU, inte ha med NATO att göra, de har ofta visat sig vänligt inställda till Putin. Förövrigt vill jag inte bilda regering med passivt stöd av vare sig V eller SD.

Jag ser hur någon sträcker på sig i all sin briljans. Nu har hen mig, tänker vederbörande. För i Falun har vi gjort en valteknisk samverkan med V, är inte det att regera med dem? Nä. Läs på om valteknisk samverkan. Kort sagt – det handlar om att eliminera SD.

Eller annorlunda uttryckt: vi tar den gyllene medelvägen som löper mellan helvete och helvete, höger och vänster. Varje situation måste ständigt prövas och därför övar vi oss i det vi ser som moralisk dygd.

Svårare är det faktiskt inte. Andra må tänka annorlunda – men det är ju inte vårt fel. Så hallå alla skitnödiga förståsigpåare! Ge er någon gång – let’s agree to disagree. 

källor

Religionslexikonet

Kenny: Västerlandets Filosofi

Demokrati och samhälle, Historia, Resor, Spännande människor

lyckolandet II

av adolphson

Lycka brukar i allmänhet beskrivas som en känsla av välbehag.

Under den senare delen av 1900-talet har olika forskningsfält inom psykologi, sociologi, antropologi och filosofi (historiker funderar sällan över begreppet lycka) intresserat sig för vad som skapar lycka, samt vad lycka är, i människors liv.

Kanske är lycka inget mindre än varje människas enträgna strävan efter ett liv där ens behov tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Detta är inte liktydigt med att vara framgångsrik på olika plan då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig.

Sedan får man ta hänsyn till psykisk sjukdom, kriminalitet, droger och sånt men det faller utanför denna bloggs omfång. Däremot blir, ur mitt perspektiv sett, det intressant att diskutera vad som händer när olika gruppers eller individers behov och önskemål, alltså deras strävan efter lycka, krockar med varandra.

Flera undersökningar visar att människor i rika länder, perioder i historien eller familjer inte är lyckligare än i sina fattigare motsvarigheter. Inte heller har stora vinster, allvarliga olyckor eller tillgång till diverse materiella ting någon långvarig effekt på människors allmänna lyckotillstånd.

Globalt tar omkring 800 000 människor varje år sitt eget liv och bland 15–29-åringar är det den näst vanligaste dödsorsaken världen över. Antalet svenskar som begår självmord har legat tämligen konstant under lång tid – om nu det är ett mått på något.

Exempel på saker som däremot har påverkan på hur lyckliga vi känner oss är personlig status i respektive sammanhang, respekt från andra människor i största allmänhet samt att ett fördelaktigt utseende.

Trots allt elände anser sig en majoritet av befolkningarna i västvärlden som lyckliga. Något som kan tyckas lite motsägelsefullt är att de flesta också tror sig vara lyckligare än andra i sin omgivning.

Jag mår  i alla fall bättre Benke… hur jag vet det? Men kolla på honom hur han håller på!?

Känslolivet hänger inte nödvändigtvis ihop med lycka. En person kan vara ledsen då hens älskade husdjur har lämnat in men samtidigt vara lycklig. Detta om vederbörande anser att det egna livet är meningsfullt och innehåller saker hen värdesätter, exempelvis nära relationer och arbetsglädje.

Alltså är personen på det hela taget lycklig även om hen känslomässigt för en tid sörjer sitt husdjur. Hur stor del av lycka som har med positiva känslor respektive positiv värdering av det egna livet att göra, är däremot en öppen fråga.

Lycka är som sagt ingenting som man uppnår genom tillgång pengar, flådigt boende eller vilket välstånd man generellt sett finner sig i. Nej, lyckan finner man tydligen inom sig själv, genom sina handlingar och genom att vara nöjd över den man är och det man har.

Därmed verkar ordet integritet vara ett synonym till lycka.

Vissa undersökningar visar att Puerto Rico och Mexiko har den lyckligaste befolkningen i hela världen medan hela 40 % av USA:s befolkning är mindre lyckliga än genomsnittet i dessa länder. Det hör man sällan president Trump tala om – möjligen hittar vi här en förklaring till att han har svårt att finna finansiering för sin beramade mur.

Men det är ju bara spekulationer, förstås.

Vi lever idag historiskt sett i stort överflöd. Vi har allting vi kan tänkas behöva och mer därtill (vi tycks dock ha ett fördelningsproblem med rikedomen) – men är vi lyckligare? Var, exempelvis, Lucy lyckligare strax innan hon för 3,2 miljoner år sedan ramlade ner från ett träd och slog ihjäl sig än Neil Armstrong när han 1969 klampade omkring på månen?

Mänskligheten har verkligen åstadkommit makalösa ting (och en hel del elände). Men om Lucy var lyckligare sina sista sekunder i livet än vad Neil var – vad är då meningen med alltihop?

Historien besvarar inte den här typen av frågor. Vi kan aldrig veta om babylonierna var lyckligare än undersåtarna i Rom eller medborgarna i dagens USA.

Alla politiska, filosofiska och religiösa föreställningar, däremot, bygger på visioner och föreställningar om kollektiv och individuell lycka. Dessa frågor är så laddade för oss att vi blir osams, till och med går i krig, till förmån för den egna övertygelsen.

Ett vanligt påstående är att människan använder sina förmågor till att mildra det kollektiva eländet men tyvärr verkar det som att nya färdigheter inte alltid leder till ett bättre, lyckligare liv. Åtminstone inte för alla.

Ta exempelvis Sverige när yngre järnålder övergick i medeltid genom att den katolska kyrkan ersatte vikingatidens förställningsvärld. Det blev visserligen förbjudet att ha slavar men för kvinnorna blev det knappast så mycket bättre. Vikingasamhället var inom respektive klass relativt jämställt.

Sedan kom den mer kristet baserade landslagen:

kvinnan ska vara mannen till hjälp och underdåne men ej träl eller fotapall

På många sätt främjades utvecklingen när Europas imperier bredde ut sig i världen men utvecklingen kom sällan urinnevånarna till del. Arvet från det kan vi fortfarande märka i vår moderna värld. Idag kan vi resa som aldrig förr och vi i väst lever i allt väsentligt behagliga liv samtidigt som vi håller på att förstöra planeten.

När den indiska och kinesiska medelklassen beter sig som sin svenska motsvarighet  – då ska vi få se på klimatpåverkan.

Vi missbrukar tydligen ofta vår makt och våra möjligheter. Men det finns faktiskt utveckling som lett till ökad lycka. Mediciner som hindrar farsoter, lägre barnadödlighet, och färre krig. Ingen kan argumentera för att detta inte ökat lyckan.

Men allt detta kan som sagt i förlängningen leda till global katastrof eftersom det tycks som vi rubbat ekobalansen. Min slutsats är att vi måste ta hänsyn till befolkningens lycka i hela världen – inte bara det egna landet eller individen.

Att dra en lans för sin strävan mot lycka. Det är rätt många som attackerar mig, Centerpartiet och Annie Lööf i dessa dagar. Opinionsbildare (eller företrädare för) från vänster, miljöaktivister, klimatförnekare, högerpopulister, moderater och kristdemokrater.

Jag ifrågasätter kommunikationen om en nyligen presenterad undersökning om det fria skolvalet eller hävdar att det knappast är Centerpartiets fel att Kristersson inte kan bli statsminister med hjälp av SD. Genast har man en aggressiv, hånfull digital bisvärm att tampas med.

Jag inbjuder till samtal i verkligheten men får inga svar – bisvärmen tycks trivas bäst digitalt. Nåja, det är iallafall en sak som stämmer för mig: jag blir lyckligare av att följa min övertygelse och mina värderingar.

Lycka, ja. Jag tror att jag avslutar med det bästa Niklas Strömstedt gjort.  Den gör mig om inte lycklig så förmedlar den åtminstone en stor känsla av välbehag.

Källor:

Wikipedia

Youtube

Folhälsomyndigheten.se

Relaterade blogginlägg:

Lyckolandet

Historia, Spännande människor

hästar

av adolphson

Det finns flera grupper på Facebook på temat att hästar inte finns. Jag gick med i en sådan för några år sedan men gick relativt snabbt ur igen. Det såg inledningsvis ut som något rätt kul men sedan verkade det hela istället lite konstigt, den skämtsamma tonen om att hästar inte finns fastnade liksom lite i halsen. Det där fick mig att plötsligt fundera, medan resten av familjen tittade på Idol, över fenomenet hästar.

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.v.t) är bland världshistoriens alla härskare en av dem som av eftervärlden fått om inte sämst så åtminstone ett mycket dåligt betyg. Hans rykte är verkligen genuint uselt och detta trots att han faktiskt bara styrde imperiet i fyra år innan han mördades av sin egen livvakt. Caligula förknippats med moraliskt förfall, vansinne och tyranni vilket givetvis inspirerat många sentida filmmakare och författare till mer eller mindre seriösa alster. Historierna om kejsarens beteende är många och behandlar allt från storhetsvansinne,  incest, onormala relationer med husdjur till summariska avrättningar för sitt eget höga nöjes skull.

En av de mer kända berättelserna handlar om att han ska ha utsett sin häst till konsul (vilket ungefär kan översättas till talman i vår tid). Men inte nog med det: hästen utsågs även till präst (tillsammans med Caligula själv), i kulten av kejsaren. Det det där ger allt lite perspektiv, att tillsammans med en häst dyrka sig själv. Caligula ska ha varit så förtjust i denna sin tävlingshäst Incitatus (Den Blixtsnabbe) att han ofta åt och sov i dess stall. Dagen före en tävling beordrades militärer ut på Roms gator för att se till att staden var tyst så att Incitatus inte stördes.

Hästen fick dyrbara gåvor, bland annat en krubba av elfenben, ett stall av marmor och halsband av ädelstenar. Dessutom fick den ett eget möblerat hus med tjänstefolk så att de gäster som bjöds in till Incitatus kunde få en ståtlig mottagning. Detta gjorde det måhända också en aning lättare för kejsaren att övernatta.  Caligula brukade bjuda Incitatus på middag varvid serverades gyllene havre och vid dessa tillfällen dricka en skål i vin ur en gyllene bägare för hästens hälsa. Kejsaren svor också offentliga och dyra eder för Incitatus liv och hälsa.

Allt detta har av eftervärlden tagits som bevis på att Caligula var psykiskt sjuk eller möjligen påverkad av någon drog alternativt gift. Det har framlagts att det hela skulle kunna vara ett uttryck för kejsarens bisarra humor. Exempelvis kan hans behandling av hästen tolkas som en drift med, eller möjligen skymf mot, den dåtida överklassens överdådiga liv och makthunger genom att dessa jämställdes med en häst. Andra teorier hävdar att Caligula ville markera att kejsaren hade absolut makt och därför kunde tillsätta vem som helst som konsul. Eller kanske ville han rikta ett varningens finger mot senaten varvid kejsaren visar att hästen var mer lämpad som konsul än övriga kandidater.

En mer elak tolkning vore påståendet att Caligula inte ansåg sig kunna lita på någon utöver sin häst som kapabel att bli konsul vilket möjligen också förklarar varför han själv agerade konsul tillsammans med sin farbror Claudius, en person som ansågs som något av en pajas (vilket dock inte hindrade honom från att själv bli kejsare).

Bukefalos var Alexander den stores häst. Namnet betyder oxhuvud och syftade antagligen på att hästen hade ett stort huvud och en bred panna. Bukefalos beskrivs i källorna som en vacker häst, svart med en vit stjärna i pannan. Han var (givetvis) också stor i jämförelse med dåtidens andra hästar.

Alexanders pappa Filip köpte honom för tretton talenter och att det exakta priset anges antyder att det var ett exklusivt köp. Men Bukefalos visade sig vara omöjlig att tygla, Filip misströstade och var beredd att återkalla köpet. Det var då Alexander, som var tolv år (eller mellan tio och sexton år, uppgifterna varierar) steg fram och erbjöd sig att tygla hästen. Alla skrattade åt honom. Men Alexander närmade sig hästen försiktigt, tog tag i repet runt halsen och vände sig mot solen eftersom han hade märkt att Bukefalos var rädd för sin egen skugga. Därefter svingade han sig upp i sadeln och red i galopp fram och tillbaka innan han återvände till sin far Filip som lär ha sagt Min son, skaffa dig ett land värdigt dig. Makedonien är inte stort nog för dig.

Man får väl anta att ingen på platsen var hästallergiker. Hursomhelst, Bukefalos skulle hädanefter aldrig tåla någon annan ryttare än Alexander. Det sades att han gick ner på knä för Alexander för att underlätta uppsittning. Med denna häst drog Alexander ut för att erövra världen. När Bukefalos senare dog, under ett slag i Indien år 326 f.v.t, förövrigt i en strid där stridselefanter ingick, och senare begravdes skedde det under stor pompa och ståt. Vissa källor påstår att det sista han gjorde var att föra Alexander i säkerhet ur striden. På platsen för graven grundade Alexander staden Bukefalia till minne av sin häst. Det lär väl vara en av ytterst få platser som uppkallats efter en häst även om Falun kommer relativt nära, se nedan.

.

Så till sist Brandklipparen, vår egen Karl XII:s häst, vilken även hans far, kung Gråkappa (Karl XI), lär ha ridit. Det påstås ibland att hästen levde nästan i fyrtio år men en inte helt osannolik tolkning är att det måste ha varit fråga om flera hästar med samma namn.  Detta spelar måhända ingen roll eftersom den moderna källkritiken inte uppfanns förrän på 1800-talet. Eller så äger frågan samma dignitet som den medeltida akademiska debatten om änglarnas vinspetsars exakta mått. Det finns dock uppgifter som menar att det skulle kunna handla om just den häst som först reds av Karl XI och som senare följde Karl XII till Poltava, Turkiet och slutligen dog i Lund 1717 eller möjligen 1718.

Det har hävdats att namnet Brandklipparen härstammar från Clipperus, som betyder klappra. En annan tes är att namnet härstammar från Clipper (klippare) som betyder snabblöpande. Ordet Brand kan hästen fått eftersom den var eldröd. En häst som klipper eldar, helt enkelt. Vem vill inte rida en sådan? En minnessten över Brandklipparen står utanför kyrkogårdsmuren vid Ängsö kyrka  i Västmanland, för den hugade.

När detta skrivs tittar som sagt delar av familjen på Idol medan andra bloggar om historiska hästar. Båda parter anser den andre som tråkig bortom rimlighetens gräns. Jag kan dock, eftersom programmet ännu inte är slut, kosta på mig ytterligare några reflektioner.

Jag minns exempelvis väl den gång min yngre bror faktiskt kunde en fråga på TP. Det måste väl ha varit 1987, eller nåt. Frågan löd: vad hette Karl XII:s häst? Han formligen flög upp ur soffan och vrålade svaret.

Jag minns också TV-programmet Hajk där programledaren på sin trygga värmländska inledde: I dag ska vi prata om häster men inte vilka häster som helst utan shetlandsponnyer. 

Kanske har någon världsledare begravt sin häst här i grannskapet? I så fall gissar jag på Tuna Hästberg eller kanske Hästparken. Fast det är nog Falun i så fall. Vi har ju ett världsarv medan grannkommunen enbart ett hönsarv. Och apropå: nog föredrar jag den gamla framför den nya Falu-loggan. Men så är jag ju historiskt lagd, också. Kanske är hästen i de fall som diskuterats ovan sin ryttares idol och möjligen vice versa. Det var väl det man tänkte när man slängde in en häst i kommunens logga. För Dalahästar, det är grejer det. Men vad tycker du själv – gammal eller ny?

Ny logga:

Bildresultat för falu kommun

Gammal logga:

Relaterad bild

Källor:

Suetonius – Kejsarbiografier

Cartledge – Alexander Den Store

Wikipedia