Sorg är en naturlig, känslomässig reaktion på en förlust, alltså de tankar och känslor som förlusten väcker inom oss. Hur detta upplevs är förstås individuellt men dödsfall och skilsmässor är ofta särskilt smärtsamma. Sorgen är vacker men, åtminstone för min egen del, också så oerhört tung.
Jag försöker förstå och förklara både för mig själv och flickorna. Vilken förklaringsmodell ska jag ta till? Religion eller vetenskap? Eller annorlunda uttryckt: förnuft eller känsla?
Var är mamma nu?
Jag dröjer med svaret. Alternativet I källaren på sjukhuset eller i en låda hos begravningsentreprenören är kanske det korrekta svaret men det bär emot att tänka eller svara så. Efter begravningen blir det kanske lite lättare att diskutera saken, hoppas jag. Detta är ett viktigt skäl (skäl går faktiskt att förväxla med själ – se nedan – och möjligen kan ett synonym också vara skäll om en lite cynisk utsvävning tillåts) till varför man har begravningar.
Begreppet själ är inte vetenskapligt. Själen kan inte, som andra delar av människokroppen, mätas, vägas eller utvärderas. Man kan inte spåra den evolutionära utvecklingen hos själen. Därför accepteras den inte av vetenskapen. Kanske psykologin och filosofin är mer positiva än evolutionsteorin? Lite tillspetsat kanske man kan säga Darwin tar ifrån oss våra själar och att detta är något skrämmande för många, inte bara för den som aktivt utövar en religion.
Den sorg jag nu genomlever laddar dessa resonemang med ett personligt perspektiv. Jag och barnen vill ju tro att Malin överlever döden med själen intakt och att hon i detta nu tittar ner på oss från en paradisisk tillvaro uppe på ett rosa moln, eller så. Men evolutionsteorin låter mig förstå att allt detta är fel för det finns inget evigt liv och det går inte att bo på moln.
Jag inser förstås på ett intellektuellt plan att detta stämmer, och jag tror ju på det när det gäller mänskligheten som helhet eller andra arter på planeten, men mina känslor låter sig inte bevekas. För individen är det nämligen annorlunda. Individ betyder ju odelbar och kanske är här problemet ligger. Känsla och förnuft går plötsligt inte att skilja åt eftersom en själ är odelbar.
Jag minns att när Niclas vigde oss i Hallens kyrka så sa han i sitt vigseltal att han vigde samman förnuft med känsla. Malin var förnuftet och jag känslan, han baserade detta på våra personligheter som han uppfattade dem.
Jag skrev en, tja, vers kanske man kan kalla det för, till henne när vi var odelbara, tiden vi hade tillsammans på sjukhuset. Hon log när jag läste den för henne vilket jag tog som tecken på att hon gillade den. Den hamnade i blogginlägget där jag först annonserade hennes bortgång och senare i den officiella annonsen. Begravningsentreprenören tyckte jag borde sätta mitt namn under den – och så blev det även om det kändes lite förmätet. Jag är ju ingen poet, bevars, men känslan värderar kanske saken annorlunda än förnuftet.
Vi tittade på annonsens tillsammans, barnen och jag. Dotter 1 blev ledsen och Dotter 2 närmast lite arg och ville diskutera saken ingående. Varför låg jag bara kvar i tältet och tittade efter mamma när hon försvann över fjällheden, varför hindrade jag henne inte?!
Så kom vi att ha ha en lång och metaforisk diskussion, bortom vetenskap och medicin, om vad som står i människans makt och vad som inte gör det. En diskussion som på något litet sätt helade våra själar mer än vetenskapen hittills kunnat. Men själar finns ju strängt taget inte. Förklara det, den som kan.
Jag är rädd för posten.
Jag har den hårda vägen lärt mig frukta den tsunami av information och administration som följer med ett dödsfall. Att tvingas öppna brev adresserade till Dödsboet… varje ny sak som måste göras. Det är inte utan att jag numera både förstår och sympatiserar med den översvämmade brevlådans, den neddragna rullgardinens eller den frysta finduspizzans taktik. Det handlar om försvarsmekanismer och det är starka saker det – något som psykologin säkert kan definiera utförligare.
Hennes morgonrock hänger fortfarande kvar bredvid min. Jag fruktar även att när jag en gång tar bort den kommer det att kännas som att allt blir definitivt. Att jag då kommer att glömma henne. Och det vill jag inte. Alltså sitter jag när detta skrivs som utkast med en deklaration och två morgonrockar.
En morgonrock är ett klent substitut för subjekt, jag vet, men ändå ett subjekt.
Jag har kommit att att fundera över vigselringen. Det var väl någon hemsida som virvlade förbi som väckte frågan. Ska man behålla den på eller ta av den? När i så fall? De har inte känts bra, de heller, dessa tankar.
På Valborgsmässoafton provade jag under ett i lika delar svagt som dumdristigt ögonblick att sätta ringen på andra handen, jag ville ju bara känna hur det kändes att vara utan, vilket medförde klämskada och kalabalik eftersom den högra handens ringfinger sedan länge svämmat över sina breddar.
Det kändes dock bra att min best man från bröllopet kom till undsättning – med gemensamma krafter fick vi av den. Nu vågar jag inte sätta den på något finger alls. Problem solved, som det mesta annat i mitt liv den hårda vägen, tänker jag bittert.
Jag lutar förvisso mer åt känslan men därmed inte åt hokuspokus, fördomar och trams. Men vetenskapen blir lätt lite tråkig. Ta exempelvis hur den definierar skratt.
Skratt är en spontan fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud, ofta som en konsekvens av humor. Rent anatomiskt sker skrattet genom konvulsiviska sammandragningar i buken vilket producerar stötvisa luftströmmar genom struphuvudet, glottis och stämbanden. Skrattets läte, längd och andra fysiska manifestationer är individuellt och varierar från person till person, men även beroende på situation.
Jag förstår att, och hur, Malin blev sjuk, sjukdomens förlopp, medicinernas innehåll, deras verkans oförmåga och slutligen dödsorsaken. Den senare har dessutom många olika institutioner och försäkringsbolag frågat efter så jag har den här, framför mig på skrivbordet, svart på vitt.
Jodå, alltihop förstår jag.
Men det är inte dessa insikter som får mig att må lite bättre mitt i sorgen. Nej, det är istället alla de meddelanden, samtal och vittnesbörd om hennes unika skratt, det som många uppfattade som hennes ljusa gestalt, ja, hela hon som en enda stor ljusstråle, som rullat in under de senaste veckorna. I slutändan är det nog minnet av det som till sist får mig att ytterst långsamt packa ner hennes morgonrock i någon låda försedd med etikett tänkt att öppnas av flickorna någon gång i en avlägsen framtid.
(Istället för att skriva den här drapan kanske jag borde uppmana att se filmen Historien om Pi.)
Bild 50 är tagen dagen före nyårsafton 1999. Millenniets sista vardagskväll. Vi var tillsammans med många goda vänner på ett säteri utanför Norrköping. Bilden speglar i mångt och mycket vårt gemensamma liv, som jag är så tacksam över, och även om jag nog aldrig kommer att kunna se en bild av henne utan att känna sorg och vemod är det nog sant som det står skrivet:
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Jag hör henne skratta. Måtte jag själv aldrig sluta.
Jag tror dagens musik får bli Tröstevisa, helt enkelt.
Jag tror också att jag fortsätter leva i, eller med, känslan snarare än i, och med, förnuftet. Känslan av sorg, känslan av att fått uppleva något fantastiskt och känslan av framtidstro. Det verkar när allt kommer omkring som det mest förnuftiga.
Relaterade blogginlägg
Källor
sorg.se
Harari: Homo Deus, en kort historik över morgondagen
Wikipedia
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.